Sök i Ratio Lex

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

1928-03-23 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1928:4, Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom til) riksdagens kansli den 23 mars 1928 kl. 4 e. in.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, med anledning

av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser

för inträde vid tandläkareinstitutet samt för avläggande av examen

därstädes.

Uti en inom andra kammaren avgiven och till kammarens andra tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 84, hava herrar Jönsson i Eevinge och Jeppsson

hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning av

frågan, huruvida sådan ändring i gällande bestämmelse för inträde vid tandläkareinstitutet

samt för avläggande av examen därstädes må kunna genomföras,

att svenska studenter, som avlagt godkänd examen såsom tandläkare

vid tandläkareinstitut i Tyskland, eventuellt även annorstädes, måtte berättigas

att efter ett halvt å ett års väl vitsordad tjänstgöring som assistent hos legitimerad

svensk tandläkare undergå examen vid tandläkareinstitutet i Stockholm,

mot förbindelse att under 5 års tid bosätta sig och idka praktik å plats,

som blir honom anvisad, samt att av svenska studenter, som söka inträde å

tandläkareinstitutet, de erhålla företräde, som ikläda sig motsvarande förbindelse,

ävensom att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskriften härom eller, om så

skulle anses erforderligt, för riksdagen framlägga det förslag, som denna utredning

må föranleda.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen (likalydande med motion I: 48).

Till utskottet hava inkommit yttranden över motionen från tandläkareinstitutets

lärarråd och från Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkareförbunds

styrelser, vilka yttranden återfinnas som bilagor till utskottets utlåtande.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse till utskottet förklarat, sig såsom

eget utlåtande åberopa innehållet i lärarrådets yttrande.

I likhet med motionärerna har utskottet kommit till den uppfattningen, att

antalet tandläkare i vårt land för närvarande ej är tillräckligt för att tillgodose

tandvårdsbehovet hos befolkningen och att bristen är särskilt kännbar för

landsbygdens vidkommande. Visserligen kan tandläkareinstitutet, som utvidgades

1923 och då beräknades kunna utexaminera 60 tandläkare årligen

(mot förut 30), numera genom utnyttjande av sina resurser mottaga omkring

100 elever årligen. Men dels växer behovet av tandläkare, allt eftersom befolkBihang

Ull riksdagens protokoll 1928. 13 samt. 2 avd. 4 häft. [Nr 4.) 1

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

ningen kommer till insikt om tandvårdens stora betydelse, dels dröjer det många

år, innan något större antal av dessa senast utökade årsklasser bliva färdigutbildade.

I detta sammanhang vill utskottet omnämna, att ytterligare utbildningsmöjligheter

synas yppa sig genom ett inom medicinska fakulteten i Lund väckt

förslag att upprätta ett tandläkareinstitut i Lund med anknytning till fakulteten.

Detta förslag utgår från önskvärdheten av att inom landet självt bereda

utbildningsmöjligheter åt hela antalet behövliga svenska tandläkare, och med

styrka betonas, huru det för en kulturnation med Sveriges rangställning måste

\ ara mycket otillfredsställande att behöva anlita utländska utbildningsanstalter

för tillgodoseendet av ett behov, som påtagligen icke kan betraktas som tillfälligt.

Enligt vad som meddelats utskottet, av ordföranden i den kommitté,

som av fakulteten tillsatts för att utreda frågan, torde det vara möjligt att utan

avskräckande kostnader upprätta ett tandläkareinstitut, beräknat för en årlig

intagning av omkring 30 studerande, med anknytning till det med akademisk

undervisning förknippade sjukhuset i Lund.

Den sist nämnda möjligheten till en ökad produktion av tandläkare gäller

emellertid i ännu högre grad en mer eller mindre avlägsen framtid, och ehuru

utskottet har den principiella uppfattningen, att i Sverige praktiserande tandläkare

böra hava erhållit sin utbildning i Sverige, så anser utskottet det önskvärt,

att under tiden möjlighet beredes för svenska medborgare, som avlagt

tandläkareexamen vid erkänt institut i utlandet — i detta sammanhang är

det ju närmast fråga om Tyskland — att erhålla legitimation i Sverige. Så har

också skett i viss utsträckning, och därvid har jämlikt § 52 i gällande stadgar

för tandläkareinstitutet den tjänstgöring vid institutets polikliniker och laboratorier,

som måste föregå tandläkareexamens avläggande, inskränkts till vanligen

två terminer, ibland en termin beroende på halten av vederbörandes kunskaper.

Motionärerna anse, att denna provtjänstgöring bör kunna ersättas med ett

halvt å ett års väl vitsordad tjänstgöring som assistent hos legitimerad svensk

tandläkare, varför lön kunde påräknas, under det att utbildningen vid institutet

åsamkar dem ytterligare studieutgifter.

Utskottet ställer sig mycket tvivlande till möjligheten för i utlandet nyexaminerade

tandläkare att erhålla avlönad assistentplats hos svenska legitimerade

tandläkare. Dessa torde för övrigt endast i mycket ringa utsträckning använda

sig av tandläkareassistenter. Men om motionärernas förslag genomfördes och

det kunde tänkas, att åtskilliga tandläkare bleve villiga att mottaga sådana,

skulle de sannolikt fordra betalning av assistenterna för förmånen att genomgå

provtjänstgöring. Utskottet tillåter sig att i denna fråga hänvisa till erfarenheterna

från Danmark, vilka beröras i tandläkareorganisationernas ovannämnda

yttrande.

Men framför allt kan utskottet icke dela motionärernas mening, att den före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

3

slagna assistenttjänstgöringen skulle kunna jämställas med provtjänstgöringen

vid tandläkareinstitutet med avseende på garantier för erforderliga kunskaper

och skicklighet. Då utbildningen vid det svenska institutet och vid de tyska

och andra utländska icke är i alla delar likvärdig, synes det nödvändigt, att vederbörandes

kompetens blir genom en tids undervisning och kontrollerad tjänstgöring

konstaterad, innan svensk tandläkareexamen får avläggas. Att tandläkareinstitutet

härvid icke går onödigt rigoröst tillväga, torde framgå såväl av

dess till utskottet avgivna yttrande som därav, att lärarrådet våren 1927 föreslagit

vissa lättnader i studieplanen för de med utländsk tandläkareexamen

försedda studenterna. Och en minskning av proven i själva tandläkareexamen

är redan vidtagen och av Kungl. Maj:t fastställd den 18 november 1927.

Mot förslaget att göra den tvivelaktiga lättnad, som enligt motionen skulle

beredas utomlands utbildade tandläkare, beroende av en förbindelse att under

fem års tid bosätta sig och idka praktik å plats, som bleve dem anvisad, kan

anföras såväl principiella som praktiska betänkligheter. Samma invändning

drabbar givetvis motionärernas förslag, att av svenska studenter, som söka

inträde å tandläkareinstitutet, de skulle erhålla företräde, som ikläda sig en

motsvarande förbindelse. Fördelningen av tandläkarekrafterna mellan städer

och landsbygd är ett mycket svårt problem, som dock torde bliva nödvändigt

att upptaga till allvarligt övervägande i annat sammanhang än vid ordnandet

av själva tandläkareutbildningen. Utskottet vill i berörda avseende erinra

om den enligt Kungl. Maj:ts uppdrag pågående utredningen om förbilligande

av tandvården för landet i dess helhet.

På grund av vad som sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon andra

kammarens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1928.

Å utskottets vägnar:

KILS HOLMSTRÖM

Närvarande: herrar Holmström i Gävle och Petersson i Broaryd, fru Thilring, herrar Holmberg

och Högström, fröken Wellin, herrar Lunden, Lundkvist i Eskilstuna, Weijne och Hedin.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Bil. 1.

Till riksdagens andra kammares tillfälliga utskott nr 2.

På grand av Kungl. Maj:ts remiss den 10 februari 1928 har tandläkarinstitutets

lärarråd fått sig ålagt att till utskottet inkomma med yttrande över en inom

andra kammaren av herrar Jönsson i Revinge och Jeppsson väckt motion, nr 84,

angående vissa ändringar i villkoren för inträde vid tandläkarinstitutet, likalydande

med en inom första kammaren av herr Pålsson väckt motion, nr 48.

Lärarrådet får i ärendet anföra följande.

Herr Pålsson hemställer, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

utredning av frågan, huruvida sådan ändring i gällande bestämmelser för

inträde vid tandläkarinstitutet samt för avläggande av examen därstädes må

kunna genomföras, att svenska studenter, som avlagt godkänd examen såsom

tandläkare vid tandläkarinstitut i Tyskland, ev. även annorstädes, måtte

berättigas att efter ett halvt å ett års väl vitsordad tjänstgöring som assistent hos

legitimerad svensk tandläkare undergå examen vid tandläkarinstitutet i Stockholm,

mot förbindelse att under fem års tid bosätta sig och idka praktik å plats,

som blir honom anvisad, samt att av svenska studenter, som söka inträde å tandläkarinstitutet,

^ de erhålla företräde, som ikläda sig motsvarande förbindelse

ävensom att Kungl. Maj:t ville utfärda föreskrifter härom eller, om så skulle

anses erforderligt, för riksdagen framlägga det förslag, som denna utredning må

föranleda.

Till utgångspunkt för sitt yrkande har motionären framhållit den omständigheten

att för närvarande ett ganska stort antal svenska studenter, som av olika

skäl — vanligen de på grund av utrymmesbristen vid tandläkarinstitutet trots

dess utvidgning höga fordringar, som ställas på de inträdessökandes betyg —

förlagt sina tandläkarstudier till utlandet förnämligast till Tyskland och att

dessa, för rätt att sedermera utöva tandläkaryrket här i Sverige, måste underkasta

sig en å två terminers tjänstgöring vid tandläkarinstitutet, innan den

svenska tandläkarexamen kan absolveras. Hittills hava studerande, som undergått

utländsk tandläkarexamen, var för sig hos Kungl. Maj:t sökt dispens att

med befrielse från den förberedande tandläkarkandidatexamen få avlägga svensk

tandläkarexamen. Vid beviljandet av sådana dispenser har bestämts, att § 52

i gällande stadgar för tandläkarinstitutet skall tillämpas. Enligt denna paragraf

kan Universitetskanslern på anmälan av lärarrådet lämpligen förkorta den

vid institutets polikliniker och laboratorier föreskrivna tjänstgöringen för tandläkarkandidat,

som på grund av i utlandet avlagd tandläkarexamen eller väl

vitsordad tjänstgöring vid erkänd utländsk undervisningsanstalt, enligt behörigen

styrkta intyg, prövats äga goda kunskaper. .Den sålunda dispenserades

längre eller kortare vistelse vid institutet har följaktligen gjorts beroende på

halten av hans kunskaper, och denna prövningsrätt har visat sig synnerligen

nödvändig och välgörande, då lärarrådet gjort den erfarenheten, att kunskaperna

icke så sällan varit ganska bristfälliga.

Det torde nämligen böra påpekas särskilt vad Tyskland beträffar, att den

tandläkarexamen, som där avlägges, icke berättigar till utövandet av tandläkarpraktik

därstädes. Lärarrådets principiella ståndpunkt rörande nödvändigheten

att tillämpa stadgans paragraf 52 har vid olika tillfällen framhållits och

även av Kungl. Maj:t gillats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andvci tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 5

Vad angår (In svenska studenter, som i Tyskland studera tandläkarkonsten

och vilkas antal enligt motionärens uppgift uppgå till 150, hava dessa hos Kungl.

Maj:t under åren 1925—1926 gjort framställningar att utan avläggande av prov

och examen i Sverige erhålla venia practieandi. lifter lärarrådets avstyrkande

utlåtanden har Kungl. Maj:t avslagit framställningarna. Dessa senare jämte

lärarrådets utlåtanden och övriga handlingar som beröra samma ämne finnas

intagna i Sveriges tandläkarförbunds tidning häll. nr 2, 192», sid. 33 och liäft.

nr 4, 1927, sid. 99, vilka häften bifogas.

För att emellertid bereda de med utländsk tandlä kar-examen försedda studenterna

lättnader i examen och förkortning i prövotiden så långt ske kan utan

förfång för en effektiv kontroll av de studerandes kunskaper hava av lärarrådet

föreslagits vissa bestämmelser i den studieplan, som våren 1927 överlämnades

till kanslersämbetet för stadfästelse och som ännu är på ämbetets prövning

beroende. Eu minskning av proven i själva tandläkarexamen är redan vidtagen

och genom Kungl. Maj:ts ändring av tandläkarinstitutets stadgar den 18/11

1927 också stadfäst.

Enligt motionärens förslag skulle den prövning av de i utlandet examinerade

studenterna, som nu enligt stadgan § 52 företagits vid tandläkarinstitutet, utbytas

mot en assistenttjänstgöring under ett halvt till ett helt år hos eu privat

svensk legitimerad tandläkare, och motionären förutsätter, afl denna tjänstgöring

skall avlönas av läkaren. Först torde kunna dragas i tvivelsmål, huruvida

någon tandläkare finns, som vill mottaga dylik assistent, vars kunskaper ej

bär äro verifierade. Att dessa utländska tandläkares tjänstgöring såsom assistenter

hos svensk legitimerad tandläkare skulle medföra arvode för de förstnämnda

synes lärarrådet också vara i hög grad tvivelaktigt. Med kännedom om

elevutbildningens kostnader före tandläkarinstitutets tillkomst är det i högsta

grad sannolikt, att assistenten i stället för att erhålla arvode skall få betala för

sin tjänstgöring. Dvmedels komme den föreslagna halva till hela årets assistenttjänstgöring

att kosta assistententen mera än motsvarande tids uppehåll för

studier vid tandläkarinstitutet. Därtill kommer, att värdet av utbildningen

hos en privat tandläkare bliver ytterligt växlande och oberäkneligt samt i alla

händelser underlägset motsvarande tids systematiska studier vid tandläkarinstitutet.

Slutligen kan ifrågasättas, huru det skall förfaras, om assistenten

efter sin tjänstgöring hos tandläkare skulle falla igenom i den svenska tandläkarexamen.

Skall han då återgå till assistenttjänstgöringen eller börja studera vid

tandläkarinstitutet?

Med avseende på motionärens förslag att dispenssökande skall ikläda sig

förbindelse att praktisera på vissa av lärarrådet eller medicinalstyrelsen anvisade

platser, anser sig lärarådet ej kunna förorda en dylik anordning, som i så hög

grad skulle försvåra den unge tandläkarens ekonomiska ställning. Man torde

helt visst och ej utan fog fråga sig, varför just med avseende å tandläkare av

nämnd typ dessa hårda villkor skola uppställas. Ty hårda måste de anses, då

han själv har att stå risken vid anskaffande av bostad och instrumentel och vidkännande

av andra omkostnader, men icke erhåller garanti, att han verkligen

kan existera på den plats, som blir honom anbefalld. Lärarrådet har sig icke

bekant, att dylik tvångsplacering förekommer bland andra yrkesutövare. Lärarrådet

håller före att motionärens förslag skulle leda därhän, att den fördel, som

nu ernås därigenom att ett stort antal studenter söka sig till utlandet för att

därstädes avlägga tandläkarexamen, ganska hastigt skulle försvinna, ty först

skulle dessa studenters antal reduceras och därefter, i mån som de eventuellt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

lämpliga landsortsplatserna upptages, alldeles upphöra. Att detta skulle inträffa

långt innan behovet enligt motionärens åsikt vore fyllt, utgör en till

visshet gränsande sannolikhet.

^ Slutligen tillåter sig lärarrådet erinra om att särskilda sakkunniga redan av

Kungl. Maj:t tillsatts för att utreda frågan om förbilligande av tandvården för

landet i dess helhet, men deras arbete är ännu icke slutfört. Det synes, som om

starka skäl tala för att först avvakta resultatet av den utredning och det förslag,

som dessa sakkunniga kunna komma att framlägga i denna med syftemålet

i föreliggande motion sammanhängande fråga.

På grund av de skäl som ovan anförts får lärarrådet avstyrka de i motionen

föreslagna åtgärderna.

Stockholm den 15 februari 1928.

På lärarrådets vägnar:

J. Åkebman.

Ernst Törnell.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarenit andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Bil. 2.

Till Andra kammarens andra tillfälliga utskott.

Med anledning av skrivelse från riksdagens andra kammares andra tillfälliga

utskott rörande yttrande över av herrar Jönsson i Revinge och Jeppsson väckt

motion, nr 84, angående vissa ändringar i villkoren för inträde vid tandläkarinstitutet

få Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkareförbunds styrelser

härmed vördsamt avgiva följande utlåtande.

Ett av de svenska tandläkarorganisationernas förnämsta strävanden under

de sista decennierna har varit att förmå statsmakterna att ombesörja en ökad

produktion av tandläkare. Efter ett oförtrutet, länge resultatlöst arbete i detta

syfte blev äntligen 1923 det nya tandläkarinstitutet med betydligt ökade möjligheter

för utbildning av tandläkare en verklighet. Men under alla de år, då

årskontingenten nya tandläkare inskränkte sig till 30, växte hastigt tandvårdsbehovet

i vårt land och detta särskilt under kristidens ekonomiska högkonjunkturår.

En ovedersäglig tandläkarbrist kom sålunda till stånd, och det var redan

från början tydligt, att även det nya institutet med beräknad årlig produktion

av 60 tandläkare icke skulle vara tillräckligt. Genom ytterligare utnyttjande

av undervisningsanstaltens resurser har numer en produktion av omkring 100

nya tandläkare per år uppnåtts, en siffra, som väl kommer att bliva permanent,

åtminstone under en del år framåt. Det nya institutet har sålunda betydligt

överträffat de förväntningar, man ställt på dess produktionsförmåga av arbetskraft

för tandvård, och gjort de gamla beräkningarna över tandläkarbristens

avhjälpande ohållbara.

Svårt och vanskligt är dessutom att beräkna vårt lands tandläkarbehov, ty

man måste härvidlag noga åtskilja det teoretiska behovet — det antal tandläkare,

som skulle erfordras för att tillförsäkra hela svenska folket effektiv och

fullgod tandvård, så långt detta är möjligt, på tandläkarkonstens nuvarande

nivå — och det praktiska behovet — det antal, som kräves för att fylla tandvårdsbehovet

hos den del av befolkningen, som önskar och ur ekonomisk synpunkt kan

bliva delaktig av rationell tandvård. Sådan är, det kan icke nog poängteras,

problemets ställning, så länge tandvården, i motsatt till den övriga hälsovården,

är ordnad som hittills, d. v. s. så gott som helt bygger på privatpraktiserande

tandläkare utan statlig eller kommunal organisation och ekonomisk bas. Att

den teoretiska »behovsgränsen knappast kan skymtas» är nog sant, men praktiskt

sett måste man nog vara en smula försiktigare med kalkylerna, om man, som

nämnt, utgår från det nuvarande systemet på tandvårdsområdet. Som en konsekvens

av sitt mångåriga, oförtrutna arbete för ökad nyrekrytering har naturligtvis

tandläkarkåren intet att invända mot ett tillskott till årskontingenten av i

Tyskland utbildade och inför ansvarigt svenskt forum examinerade och legitimerade

tandläkare. Detta tillskott är välkommet. Vägen är ju även klar för dessa tyska tandläkare,

då vårt institut står öppet för dessa i obegränsat antal för examens avläggande.

Då vissa bestämda kompetensvillkor av myndigheterna fastställts för

tandläkarexamens avläggande i Sverige, så har detta i första rummet skett för

att en hjälpsökande allmänhet skall äga förvissning om, att den legitimerade

tandläkaren är i besittning av åtminstone det minimum av kunskaper, som

kräves för utövande av tandläkarkonsten. Då utbildningen vid de tyska tandläkarinstituten

är ganska olikformig (Bil. I), och undervisningen i många fall

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

skiljer sig rätt avsevärt från den i Sverige planlagda, torde det få anses som en

ofrånkomlig åtgärd att de i Tyskland examinerade underkastas ett statligt kontrollerat

prov, som på ett betryggande sätt ådagalägger deras kompetens, innan

de tillåtas avlägga examen och erhålla legitimation. Det torde i allmänhet heller

icke från de i Tyskland examinerade tandläkarna resas några svårigheter mot ett

dylikt förfaringssätt, det är endast mot tidsutdräkten för provens avläggande,

som oppositionen riktar sig. Möjligt är ock, att förändringar kunna vidtagas, så

att denna prövning kan ske med mindre tidsförlust och mindre extra kostnader

för examinanden, än vad nu fallet är, utan att dock förlora i effektivitet. Beträffande

den mera detaljerade anordningen av denna angelägenhet är ju tandläkarinstitutets

lärarråd mera kompetent att därom avge yttrande än vi.

Även en utvidgning av tandläkarinstitutet torde ingalunda mötas av sådana

svårigheter, varken ur ekonomisk eller annan synpunkt, som i föreliggande motion

framhålles. Därest en utvidgning skulle visa sig bliva av nöden, sä finnas lyckligtvis

inom institutets byggnad reservlokaler färdiga att apteras för undervisningen.

Dessa lokaler nyttjas f. n. till magasin för etnografiska museets samlingar.

Det torde vidare i allmänhet vara föga känt, att tandläkarinstitutet, i

motsats till andra statliga undervisningsanstalter, kan betraktas som ett statens

affärsdrivande verk, från vilket penningemedel årligen inlevereras till statsverket.

Med undantag av engångsutgiften för institutionens upprättande offrar

nämligen staten i motsats till vad fallet är vid andra statliga undervisningsanstalter

intet för tandläkarutbildningen. (Se riksdagsbeslut av 1 maj 1897.)

Motionärerna föreslå, att eu väl vistordad assistenttjänstgöring hos legitimerad

svensk tandläkare under ett halvt å ett år skulle tillförsäkra den i Tyskland

examinerade — observera ej för ''praktikutövning i Tyskland legitimerade —

tandläkaren rätten till direkt avläggande av examen med befrielse från nu stipulerad

provtjänstgöring. Detta förslag innebär i viss mån en återgång till

examensordningen hos oss före 1897, då efter ett energiskt arbete från tandläkarkårens

sida undervisningen centraliserades till ett under statlig kontroll

stående institut, från att hava legat i händerna på oansvariga, enskilda tandläkare.

Bortsett härifrån, behöver man blott peka på förhållandena i vårt södra grannland

för att motivera sina tvivelsmål om värdet av dylikt assistentsystem. På

grund främst av den heterogena rekryteringen — realskoliter och studenter —

till tandläkarinstitutet i Danmark, tack vare vilken en stor del av de nyexaminerade

tandläkarna äro tämligen omogna, har man stadgat två års assistenttjänstgöring

mellan avlagd examen och legitimering. Ehuru blott omkring 40

nya tandläkare utexameneras per är i Danmark, har det visat sig hart när omöjligt

för dessa att inom rimlig tid kunna erhålla denna obligatoriska assistenttjänstgöring.

Så har hela detta system blivit eu börda för danska tandläkarkåren,

utan att medföra några fördelar för tandvården i landet.

Lika svårt torde det bli att erhålla assistentplatser i vårt land, där de privatpraktiserande

tandläkarna endast i undantagsfall använda assistenter i sin verksamhet,

enär de själva anse sig förpliktade att ansvara för den vård, som ägnas

de patienter, som hänvända sig till dom. Detta sammanhänger ju även intimt

med det personliga förtroendeförhållande, på vilket all privat sjukvård måste

grundas. Möjligen skulle dock en hel del mindre nogräknade tandläkare snart

komma underfund med den möjlighet, som erbjöde sig att genom anställning av

dylika assistenter skaffa sig billig arbetskraft och starta lukrativa »tandvårdsföretag»

av ringa värde ur tandvårdande synpunkt. Utbildningsvärdet hos assistent
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

tjänstgöring under dylika former torde bliva mycket ringa, om ens något, och

vitsord utfärdade över sädan tjänstgöring utan betydelse ur bedömningssynpunkt.

Då motionärerna framhålla, att den svenska tandläkaren även skulle hava

en icke liten nytta av att genom sådan tysk tandläkare bliva bekant med tandläkarkonstens

sista rön i Tyskland, så förråder detta dels en låg uppskattning

av den svenska tandläkarens yrkeskapacitet och dels okunnighet om vår kårs

ställning i det internationella odontologiska umgänget, ja, denna tanke minner

osökt om länge sedan svunna tider, då den utomlandsfarne gesällen vid sin hemkomst

kunde skänka den i nordanlandens isolering arbetande mästaren nytt

vetande och nya idéer från kontinenten. Genom våra många, väl redigerade

in- och utländska facktidskrifter, genom fortsättningskurser, föredrag och demonstrationer

anordnade av våra organisationer, genom nordiska och internationella

kongresser äga kårens medlemmar så stora möjligheter att följa den odontologiska

utvecklingen och inhämta det, som är av värde, att en i Tyskland nyexaminerad

tandläkare utan erfarenhet torde hava föga att giva.

Av det ovan sagda framgår, att vi ställa oss avvisande mot dylik av motionärerna

föreslagen assistenttjänstgöring, i all synnerhet som denna icke i något avseende

kan vara de i Tyskland examinerade till gagn för deras svenska examensprövning.

Att fördelningen av tandläkare mellan stad och landsbygd är ojämn och till

den senares nackdel är ofrånkomligt, såsom i motionerna mycket riktigt framhållits.

Om vägarna att ernå en förbättring i berörda avseende har förslag framlagts

och dryftats inom vår kår. (Bil. II. Nr. 2 av Sveriges tandläkareförbunds

tidning 1927, av John Holgers.) Med den stora, årliga nyrekryteringen av kåren,

som är att motse, åtminstone under de närmaste åren, vore det synnerligen olyckligt,

om denna produktion finge fördela sig på en slump som hittills, utan något

som helst direktiv. Ett ingripande av en eller annan art för att uppnå en ändamålsenligare

fördelning torde vara ofrånkomligt, så framt icke utvecklingen av

landets tandläkarväsen skall ända i kaos. Utan direktiv kommer huvudparten

som hittills att bosätta sig i städerna, och landsbygdens befolkning blir fortfarande

i avsaknad av tandvårdsmöjligheter. För att råda bot på landsbygdens

ogynnsamma ställning måste ett organ upprättas för fördelning av arbetskrafterna.

Som fördelande organ kommer väl närmast medicinalstyrelsen i betraktande.

Då emellertid den av 1923 års riksdag tillsatta kungl. kommittén för tandvårdens

ordnande, som inom den allra närmaste tiden har sitt betänkande utarbetat,

torde ha tagit särskild hänsyn till att tandvårdsbehovet hos den svenska

landsbygdens befolkning tillgodoses, anse vi de ändringar i inträdesfordringarna

vid tandläkarinstitutet, som av motionärerna föreslagits, tills vidare böra anstå

i avvaktan på kommittébetänkandets offentliggörande.

Till slut vilja vi i anslutning till vårt yttrande i anledning av föreliggande motion

framlägga några synpunkter på folktandvårdsfrågans lösning i vårt land.

En omgestaltning av tandvårdens hela organisation, från att vara uteslutande

privat verksamhet till att även bliva en statlig och kommunal angelägenhet, måste

ske. God och billig tandvård till hela vårt folk är ett spörsmål, som är aktuellt

och levande, icke minst inom tandläkarkåren. Detta mål kan icke nås med nuvarande

system av endast privatpraktiserande, den meningen måste vi med

skärpa betona. Tandvårdens produktionskostnad är enbart den så hög, att även

om man tänkte sig gratisarbetande tandläkare, så skulle dock största delen av

Sveriges folk vara i avsaknad av ekonomisk möjlighet att erhålla rationell tandvård.

Av tandläkarorganisationerna ha på skilda håll och främst i Stockholm

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 13 samt. 2 avd. {Nr 4).

1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4.

försök gjorts att genom upprättande av kliniker nedbringa tandvårdens produktionskostnad.

Detta bar i de flesta fall skett på föreningarnas egen bekostnad,

då begäran om stöd eller hjälp från det allmänna vunnit föga beaktande. Det har

då emellertid visat sig, att man visserligen kunnat åstadkomma lägre priser än

i den privata praktiken, men dock icke nått ett förbilligande i sådan grad, att

man kan tala om möjlighet att på denna väg åstadkomma en folktandvård i vid

bemärkelse. Dock föreligger ett glädjande uppslag i denna riktning i Göteborg,

varest ett kommittébetänkande om tandvård på kommunens bekostnad för

mindre bemedlade och obemedlade framlagts i stadsfullmäktige, vilket förslag

efter all sannolikhet kommer att realiseras.

Hela tandvårdsproblemet kommer i blixtbelysning genom frågan: Huru skulle

den allmänna sjukvården tett sig från social synpunkt, om den fortfarande omhänderhafts

uteslutande av privatpraktiserande läkare och stat och landsting

ej tagit hand om densamma? (Bil. III.)

Nog är det till en viss grad sant, att ökad konkurrens, alltså större antal tandläkare,

kan bidraga till att förbilliga tandvården, men dock aldrig i sådan mån,

att tandvården på den vägen kan bliva folkets egendom. Som jämförelse kan

nämnas, att i San Francisco, som i storlek kan jämföras med Stockholm, finnas

omkring 2—3 ggr så många privatpraktiserande tandläkare, och konkurrensen

är driven till sin spets. Trots detta, och trots den otvivelaktigt högre ekonomiska

standarden, kan dock en stor del av befolkningen av ekonomiska skäl icke

erhålla tandvård, utan frågan om förbilligad tandvård är ett aktuellt problem

där såväl som här.

Dessutom må man icke förglömma att över hövan skärpt konkurrens ofta

visat sig gå ut icke blott över prisbildningen utan fast mera över arbetets kvalitet

— en högst betänklig konsekvens.

Om alltså enligt vår mening tandvårdsfrågans lösning endast kan ske på ett

med det övriga sjukvårds väsendet analogt sätt, så är det glädjande att konstatera

det alltjämt ökade intresset för tandvården från det allmännas sida. I avvaktan

på kungl. kommitténs betänkande torde det emellertid vara väl befogat

att framgå med försiktighet, då det gäller tandvårdsfrågans ordnande. Alla

förslag, som bygga på annat än statlig och kommunal organisation av folktandvården,

måste betraktas sasom palliativa åtgärder och halvmesyrer, om man

ser frågan i stort.

Stockholm den 14 mars 1928.

För Svenska Tandläkare-Sällskapet: För Sveriges Tandläkare-Förbund:

Bil. I. Sveriges Tandläkare-Förbunds Tidning 1927 nr 4 sid 114—122 (G.

Thourén).

Bil. II. Sveriges Tandläkare-Förbunds Tidning 1927 nr 2: John Holgers:

Kunna åtgärder vidtagas för att åstadkomma en ändamålsenligare

fördelning av tandläkarproduktionen?

Bil. III. Särtryck ur Stockholms Dagblad för den 9 nov. 1926: Gustaf Holmström:

Statlig organisation av tandvården.

Måtte Schmidt.

Ordförande.

John Holgers.

Ordförande.

Torsten Borg.

Sekreterare.

Hugo Weenborn.

Sekreterare.

Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1938

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.