Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner angående omläggning av inkomstoch förmögenhetsskatten.

1928-03-27 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1928:33, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående omläggning av inkomstoch förmögenhetsskatten.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

Motionerna.

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1928 kl. 7 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

angående omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 158

i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 271 i andra kammaren

av herr Hansson i Stockholm m. fl. har hemställts, att riksdagen ville hos

Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till omläggning av inkomstoch

förmögenhetsskatten enligt vissa i motionerna angivna riktlinjer.

I den till stöd för yrkandet anförda motiveringen hava motionärerna

angivit det praktiska syftet med motionen vara att få till stånd en utredning

om bästa sättet att omlägga inkomst- och förmögenhetsskatten

så, att det bleve möjligt att till denna i betydande utsträckning flytta över

vad som för närvarande uttages genom indirekt beskattning. En dylik övergång

kunde enligt motionärernas mening icke ske brådstörtat och kanske

aldrig fullständigt. Inkomsten av skyddstullarna, som inneslöte största

delen av tullinkomsterna, kunde avvecklas endast i samband med en omläggning

av vårt näringspolitiska system, och därvid kunde de skattepolitiska

synpunkterna icke bliva avgörande. Rusdrycksskatterna intoge

utan tvivel en särställning, då skatten även tjänade ändamålet att begränsa

konsumtionen. Huruvida tobaksskatten borde bedömas på samma sätt,

vore föremål för delade meningar. Om sålunda de skattebelopp, som

omedelbart skulle kunna överföras från den indirekta till den direkta sidan,

icke bleve så stora, som den direkta skatteprincipens anhängare kunde

önska, bleve dock en omläggning av inkomstskattens skala för enskilda

nödvändig. Det vore möjligt, att en del av de belopp, som nu ginge ut i

indirekta skatter, fortfarande måste tagas ut av de små inkomsttagarna

och att skalan därför finge undergå jämkning. Det vore likaså möjligt,

att ett överförande från indirekt till direkt skatt av ett antal miljoner

kronor icke kunde företagas helt enkelt genom en höjning av den nuvarande

inkomstskattens procenttal. På den lägre delen av nuvarande skatteskala

kunde en dylik starkare höjning verka obilligt. Det vore däremot

mer än sannolikt, att denna skala i sina högre upp belägna delar skulle

befinnas alltför långsamt stigande. Det vore nämligen ett känt faktum,

att den svenska inkomstskatten vore anmärkningsvärt mild i sin progres
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

sion. Den av motionärerna förutsatta utredningen skulle alltså åsyfta eu

sådan omläggning av skatteskalan för enskilda, att eu större del än förut

av det samlade skattebeloppet kunde uttagas ur de högre inkomstgrupperna.

Men i ännu ett avseende bordo denna utredning inriktas på en

omläggning av den nuvarande direkta statsbeskattningen. Denna vore

anordnad som eu kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt. Avsikten

hade varit att utnyttja den högre skattekraft, som inkomst av förmögenhet

kunde anses medföra, jämförd med inkomst av arbete. Men metoden

att till inkomstsumman lägga 1/60 av förmögenheten vore ur flera synpunkter

olämplig. Man behövde endast erinra om att genom denna anordning

en förmögenhet, som faktiskt icke gåve någon avkastning, höjde

den beskattningsbara inkomsten på ett sätt, som knappast kunde anses

riktigt. Det borde därför undersökas, om icke den åsyftade differentieringen

mellan arbetsinkomst och förmögenhetsinkomst kunde på bättre sätt

åvägabringas. Samtidigt borde tydligen upptagas till prövning frågan om

en fristående förmögenhetsskatt. I det föregående hade utgångspunkten

hela tiden varit önskan att söka avväga skattebördan i överenstämmelse

med de olika medborgaregruppernas bärkraft. Det funnes emellertid en

annan synpunkt, som vid en utredning som denna enligt motionärernas

mening också borde vinna beaktande. Det vore tanken att genom beskattningen

främja en jämnare och därmed bättre fördelning av välståndet i

landet. I en förut väckt motion hade denna fråga blivit föremål för mera

ingående diskussion, och en utredning hade föreslagits om arvsskattens

omläggning, så att de stora förmögenheterna kunde begränsas och en jämnare

fördelning av egendomen främjas. Även inkomstskatt och förmögenhetsskatt

syntes vara lämpliga medel för att komma närmare samma mål,

och en utredning borde således icke heller lämna denna fråga åsido. Liksom

vid arvsskatten mötte då spörsmålet, om de inflytande medlen borde

gå till årliga utgifter eller i viss utsträckning fonderas. En kraftig beskattning

av de stora inkomsterna gjorde det svårare för vissa enskilda

att bilda kapital. Skulle man finna denna verkan oroande, vore det naturligt

att överväga, om icke en del av inkomstskatten borde användas för

att bilda förmögenhet i statens egen hand.

Genom den av 1902 års riksdag beslutade progressiva inkomstskatten Utskottet,

vann principen om skatt efter personlig bärkraft insteg i den svenska Den progres.

statsbeskattningen. År 1910 omlades inkomstskatten och ersattes med den siva skatteskaännu

gällande inkomst- och förmögenhetsskatten. Därvid skärptes progressionen

för att man bättre än genom den förutvarande inkomstskatten företagna

skulle kunna tillvarataga skattekraften hos de större inkomsterna, medan för ändrin9arde

mindre inkomsterna anordnades ett skattelindringssystem genom medgivande

av avdrag. Den högre skattekraft, som ansågs förefinnas hos s. k.

fonderad inkomst i förhållande till inkomst av arbete, utnyttjades genom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

Utskottets

tftlrande.

förmögenhetsskatten, vilken innebär, att till inkomsten lägges V0o av den

behållna förmögenheten.

Nu gällande rörliga progressionsskala och avdragssystem vid inkomstoch

förmögenhetsskatten infördes efter beslut av 1919 års riksdag. Med

denna skatteskala avsågs att, i jämförelse med den förut tillämpade, högst

väsentligt öka skattebördan för de större inkomsterna genom en starkare

progression för inkomster över 40,000 kronor samt genom att fortsätta

progressionen avsevärt längre än tidigare varit fallet. Den högsta skatten,

därest skatt utgår efter inkomst- och förmögenhetsskattens grundbelopp,

utgör 12 procent, vilket nås vid ett beskattningsbart belopp av 1,266,700

kronor. Beträffande inkomster under 10,000 kronor, å vilka skatt utgår

med ett grundbelopp av 3 procent, regleras progressionen genom systemet

med orts- och familjeavdrag. Skatteskalan har visserligen utformats med

hänsyn till ett konstant penningvärde, motsvarande omkring 80 procent av

det år 1914 rådande, men genom ändringar i de skattefria avdragen och det

rörliga procenttalet kan densamma utan avsevärda rubbningar i den relativa

belastningen av de skattskyldiga användas även vid ganska stora

förändringar av penningvärdet.

Det procenttal å grundbeloppet, ef ter vilket skatten utgått vid åren 1920—1927

verkställda taxeringar utgör respektive 155, 175, 175, 175, 175, 170,

160 och 160. De skattefria avdragen hava vid taxeringarna åren 1920—

1922 beräknats med 50 procents förhöjning, vilken nedsattes vid 1923 års

taxering med hänsyn till de sänkta levnadskostnaderna till de belopp, med

vilka avdragen alltjämt utgå.

Den av motionärerna föreslagna utredningen har icke motiverats med

statens behov av ökade skatteintäkter utan syftar till att genom en omläggning

av skatteskalan dels möjliggöra en ändrad fördelning av skattebördan

mellan de direkta och de indirekta skatterna dels ock, i avsikt

bland annat att genom beskattningen åstadkomma en ändrad egendomsfördelning,

skärpa skattebelastningen av enskilda större inkomsttagare.

Sistnämnda motiv grundar sig på en uppfattning, som fullständigt strider

mot de huvudsynpunkter, som i vårt land lagts till grund för bestämmande

av skattebördans storlek samt dennas fördelning mellan medborgarna.

Enligt rådande uppfattning bör nämligen genom beskattning icke

uttagas mera än statens behov kräver och det belopp, som uttages genom

direkt beskattning, bör fördelas efter de skattskyldigas personliga skatteförmåga.

Då utskottet ansett dessa synpunkter även framdeles böra vara

vägledande för statsbeskattningen, har utskottet icke funnit utredning om

progressionsskalans omläggning i syfte att åstadkomma en ändrad egendomsfördelning

vara påkallad.

Motionärerna hava själva framhållit, att det icke för närvarande torde

vara möjligt att i någon större omfattning verkställa överflyttning av

skattebördan från indirekt till direkt beskattning. Särskilt torde detta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr Hd. 9

gälla tullinkomsterna, och vill utskottet i detta sammanhang erinra om

den utredning rörande vårt nuvarande tullsystem, som anförtrotts 1928

års tullkommitté. Innan denna kommittés arbete slutförts, bör givetvis

icke någon nämnvärd del av det belopp, som uttages genom skyddstullarna,

överllyttas till inkomst- och förmögenhetsskatten. Stämpelskatterna

träffa — möjligen med undantag av stämpeln å lottsedlar — endast i

ringa utsträckning de lägre inkomsttagarna. Vad angår acciserna belasta

dessa visserligen i stor utsträckning även de små inkomsttagarna

men träffa allenast en enda nödvändighetsvara, nämligen sockret. I årets

statsverksproposition har föreslagits nedsättning av sockerskatten till hälften

av den nu föreskrivna skattesatsen, och har för nästkommande budgetår

skatten beräknats inbringa 8,250,000 kronor. Därest det skulle befinnas

önskvärt att framdeles avskaffa denna skatt eller att nedsätta sådana finanstullar,

som särskilt drabba de mindre bemedlade, synes detta bliva möjligt

utan omläggning av skatteskalan för inkomst- och förmögenhetsskatten.

Såsom ett skäl för den föreslagna utredningen har vidare åberopats, att

den svenska progressionsskalan är anmärkningsvärt mild i fråga om de

större inkomsttagarna särskilt i jämförelse med det engelska progressionssystemet.

En dylik jämförelse torde dock — oavsett att densamma avser

ett land, som till följd av kriget har att kämpa med statsfinansiella svårigheter

av helt annan art än Sverige — vara i hög grad vansklig att göra,

vilket motionärerna även synas hava insett. Sålunda torde inkomstbegreppet

vara annorlunda utformat i den engelska skattelagstiftningen än

i den svenska och i olikhet mot vad fallet är i England uttagas i Sverige

förmögenhetsskatt och kommunal inkomstskatt samt en särskild skatt å aktiebolagens

inkomster, vilken företrädesvis bäres av de största inkomsttagarna.

Det torde icke vara möjligt att skärpa progressionen över en viss gräns

utan att nationalekonomiska och i viss mån även fiskaliska intressen trädas

för nära. Av stort intresse för ifrågavarande spörsmåls bedömande är därför

att utröna, i vilken grad de största inkomsttagarna belastas genom

direkta skatter till staten och kommunen. För utskottet har varit tillgänglig

en uppgift, avseende den inkomstsumma, som de tio år 1927 högst taxerade

enskilda personerna i Stockholm åtnjutit, varvid räknats med den inkomst, som

ingår i de till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen, ävensom

det sammanlagda utskyldsbelopp nämnda personer påförts. I medeltal har

inkomsten för envar av samma tio personer utgjort 663,000 kronor — endast

för tre personer har inkomsten överstigit detta belopp — och därå utgående

kronoutskylder motsvara 24 procent av sagda inkomst. Efter tillägg av

kommunalutskylder motsvarar den sammanlagda direkta skattebördan 37.7

procent av den sålunda beräknade inkomsten.

Av de nu angivna siffrorna torde framgå, att den skattebelastning, som

drabbar de största inkomsttagarna, är högst avsevärd och att det knappast

är möjligt att skärpa densamma. Utskottet vill ytterligare framhålla de för

de större kapitalägarna föreliggande möjligheterna att genom särskilda anordBiliang

till riksdagens protokoll 1928. 7 samt 24 hd fl. t Sr 32—33.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33.

ningar undandraga sig verkningarna av en skärpt progression, exempelvis genom

uppdelning av förmögenheten å familjemedlemmar eller genom placering av

förmögenhet i tomter eller vissa värdepapper och fordringar eller andra tillgångar,

som lämna ingen eller ringa avkastning men kunna beräknas undergå

jämförelsevis stark värdeökning. Eedan nu torde vissa tendenser av dylik

art kunna spåras, men uppenbarligen ökas frestelserna att vidtaga transaktioner

av nämnda slag avsevärt, om skatteskalan för vissa inkomsttagare så

skärpes, att beskattningen framstår såsom oskälig. Särskilt allvarliga betänkligheter

inger faran för att ep för hög beskattning framkallar kapitalflykt

till andra länder.

Motionärerna hava gjort vissa anmärkningar mot det sätt, varpå beskattning

av förmögenhet och därav härfluten inkomst ordnats. Enligt

motionärernas mening borde frågan om införande av en fristående förmögenhetsskatt

tagas under omprövning samt en mera rationell differentiering

åvägabringas mellan inkomst av arbete samt av förmögenhet. Även

om vissa rent principiella erinringar kunna framställas mot gällande

förmögenhetsskatt, synas dessa dock icke vara av den betydelse, att en

fristående utredning av denna fråga nu bör vidtagas. Utskottet vill dessutom

framhålla de betydande fördelar ur taxeringsteknisk synpunkt, vår

förmögenhetsskatt genom sin enkelhet erbjuder framför det till synes

invecklade system motionärerna förordat.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 158 av herr Möller m. fl.

och II: 271 av herr Hansson i Stockholm m. fl., angående

omläggning av inkomst- och förmögenhetsskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 27 mars 1928.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Wigiorss, iriherre Beck-Friis,

K. Oscar Ericson i Oberga*, Björnsson, Leander, Johansson i Arkösund, Bengtsson

i Kullen*, Nyländer, Björklund, Wahlmark, Lithander, Olsson i Gävle, Henrikson®,

Ericson i Boxholm, Ljunggren *, Nilsson i Hörby och Andersson i Katrineholm.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. Reservationer.

11

Reservationer:

av herrar Bärg, Wigforss, Björnsson, Johansson L Arkösund, Björklund,

Wahlmark, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm och Andersson i Katrineholm,

vilka anfört:

»Såsom av utskottets sammanfattande redogörelse för de behandlade

motionerna framgår, har i dem föreslagits en omläggning av skatteskalan

dels för att möjliggöra en annan fördelning av skattebördan mellan direkta

och indirekta skatter och dels för att genom en starkare beskattning av

de högre inkomsterna främja en jämnare fördelning av välståndet. Vad

den senare av dessa synpunkter beträffar, har den närmare utvecklats i

en av samma motionärer framförd motion om skärpning av arvsbeskattningen.

Lika litet som vid behandlingen av sistnämnda motion har utskottet

i sitt här föreliggande utlåtande ansett nödigt att ingå på en

diskussion av den stora samhällsfråga, som enligt motionärernas mening

borde utgöra föremål för statsmakternas synnerliga uppmärksamhet. Av

utskottets utlåtande framgår icke, huruvida den skarpa motsättningen

mellan rika och fattiga anses vara något i och för sig önskvärt, eller om

den betraktas som ett visserligen ofrånkomligt missförhållande eller om

den möjligen även synes utskottsmajoriteten vara en anledning till oro

och värd ett allvarligt beaktande, fastän de av motionärerna anvisade

vägarna till utjämning befunnits olämpliga. Utan att yttra sig om sakfrågan

avvisar utskottet en omläggning av inkomstskatten med en hänvisning

till att ''enligt rådande uppfattning bör nämligen genom beskattning

icke uttagas mera än statens behov kräver’, och med statens behov

förstås här tydligen de årliga utgifterna. Om detta verkligen är en ''rådande

uppfattning’ i vårt land, skall här inte diskuteras. Men om så

skulle vara fallet, innebära motionerna uppenbarligen ett krav på ändring

i våra beskattningsprinciper, och de skäl som tala för en sådan ändring

ha med ganska stor utförlighet blivit framlagda. Det förefaller onekligen

överraskande att finna kraven på en ändring av beskattningsprinciperna

avvisade genom en enkel hänvisning till de principer, vilkas riktighet

just blivit satt ifråga. På denna punkt är utlåtandet ett maktspråk, icke

en motivering.

I fråga om den andra av motionärernas utgångspunkter, kravet på en

annan fördelning av skattebördan mellan mindre och större inkomsttagare,

har utskottet icke på samma sätt avböjt varje verklig diskussion. De skäl,

som av utskottet anföras mot den föreslagna omläggningen, äro av olika

art. Dels anses den vara onödig, dels skadlig. Sålunda anses en viss

lättnad i den indirekta beskattningen vara möjlig utan en omläggning av

skatteskalan. Utskottet erinrar om att sockerskatten från och med nästa

år beräknas inbringa endast 8,250,000 kronor, och både denna summa och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. Reservationer.

vad som inflyter genom ''sådana finanstullar, som särskilt drabba de mindre

bemedlade’, skulle enligt utskottet kunna försvinna från inkomstsidan,

''därest det skulle befinnas önskvärt’, utan omläggning av skatteskalan för

inkomst- och förmögenhetsskatten. Redan denna utskottets uppfattning

synes vara alltför optimistisk. Om man bland de nämnda finanstullarna

också bara tar ut kaffetullen, skulle minskningen i inkomsten på socker

och kaffe belöpa sig till över 25 miljoner kronor, och det hade varit naturligt,

om bevillningsutskottet lämnat riksdagen närmare upplysning om,

varifrån denna summa med sådan lätthet skulle kunna anskaffas utan

höjning av skatterna i övrigt. Redan det mycket blygsamma målet för

en demokratisk skattepolitik, att ta bort beskattningen på socker och kaffe,

synes alltså icke kunna med någon säkerhet vinnas utan ett inslående på

den av motionärerna anvisade vägen.

Om man därefter går över till skyddstullarna, är det visserligen riktigt,

som utskottet säger, att en utredning av hela vårt tullsystem blivit igångsatt,

och att ''innan denna kommittés arbete slutförts, bör givetvis icke

någon nämnvärd del av det belopp, som uttages genom skyddstullarna,

överflyttas till inkomst- och förmögenhetsskatten’. Men utskottet synes

icke uppmärksamma behovet av en utredning om skattefördelningen just

ur den påbörjade tullutredningens synpunkt. Även om enighet i större

eller mindre utsträckning kunde vinnas om nedsättning eller avskrivning

av skyddstullarna, skulle de statsfinansiella skälen stå hindrande i vägen,

till dess konkreta förslag hunnit utarbetas till att täcka den minskning

i inkomster, som sjunkande tullintäkter skulle medföra.

Det är emellertid knappast troligt, att utskottet lagt huvudvikten vid

de ovan diskuterade skälen. Avgörande torde i stället ha varit den uppfattning,

som i senare delen av utlåtandet kommer till synes, att nämligen

vår direkta inkomstskatt redan trycker så hårt på de större inkomsttagarna,

att en ökning av deras skatter icke bör komma ifråga. Vi äro där framme

vid en omdömesfråga, och reservanterna ha ingen förhoppning om att

kunna påverka uppfattningen hos dem, som i detta stycke äro liktänkande

med utskottets majoritet. Men vad denna meningsskiljaktighet i det verkliga

livet innebär, kan göras något klarare genom att utföra det av utskottet

valda exemplet. Enligt uppgifter, som emellertid icke i detalj varit

framlagda för utskottet och alltså där icke kunnat närmare granskas, skulle

de tio högst taxerade inkomsttagarna år 1927 i Stockholm ha haft en sammanlagd

inkomst på 6,630,000 kronor, och deras direkta skatter till stat och

kommun skulle ha uppgått till 37.7 procent av inkomstsumman, d. v. s.

närmare 2.5 miljoner kronor. Dessa tio personers ''fria inkomst’ skulle

alltså ha varit omkring 4,130,000 kronor. Det praktiska problemet är nu,

om det kan anses för skäligt att av dessa 4 miljoner uttaga ytterligare

någon del för att därigenom lätta skattebördan för någon annan grupp av

medborgare. Svaret på denna fråga kan ju inte ges utan en jämförelse

med den nuvarande beskattningens tryck på de mindre inkomsttagarna. En

s. 13 Kontrollera mot PDF

JievUlnuif/sutskottrts betänkande Nr 33. Reservationer. 13

jordbrukare med knappt 3,000 kronors inkomst beräknades i en utredning,

fogad till 1926 års statsverksproposition, betala i olika slags skatter närmare

13 procent av inkomsten eller över 369 kronor. De ändringar i sockerskatt,

kaffetull och inkomstskatt, som sedan ägt rum, ha i någon mån minskat

denna summa, men för den här åsyftade jämförelsen i allra grövsta drag

spela smärre jämkningar ingen roll, och vi kunna för enkelhetens skull

sätta 350 kronor i skatt för en jordbrukare med 3,000 kronors inkomst.

De ovan nämnda tio personerna hade tillsammans betalt icke mindre än

2,500,000 kronor i skatt. För att nå upp till denna skattesumma får man

ta icke mindre än 7,143 jordbrukare med vardera 350 kronor i skatt. Om

skatten för var och en av dessa skulle minskas med 100 kronor, blir det

en samlad summa av 714,300 kronor. Om denna skattelindring åstadkommes

genom en ytterligare belastning av de tio stockholmarna, skulle deras ''fria

inkomst’ på 4,130,000 kronor minskas till något över 3.4 miljoner, d. v. s.

var och en av dem skulle ha kvar endast 340,000 kronor. Valet mellan

de båda utvägarna är som nämnt utan tvivel en omdömesfråga, men för

de allra flesta svenska medborgare torde det vara självklart, att bördan

av 700,000 kronor i skatt på de 7,000 jordbrukarna tynger avsevärt hårdare

än samma 700,000 på de tio personer, som skulle få sina inkomster reducerade

från 413,000 kronor till 340,000 kronor i genomsnitt. Att utskottets

majoritet synes anse en sådan överflyttning av skattebördan oskälig, kan

icke ändra något i detta förhållande.

De risker utskottet i övrigt anser vara förbundna med en skärpt beskattning

av de större inkomsttagarna, vilja reservanterna inte utan vidare

avvisa såsom obefintliga. Men allt beror här på omfattningen av dessa

risker och på vad som kan göras för att motverka dem. Ett bortskänkande

av förmögenhet till familjemedlemmar redan under livstiden synes

inte höra till de starkaste frestelser, som rikedomen för med sig. Och såväl

denna möjlighet som den att placera förmögenheter i vissa av utskottet

nämnda värdeobjekt, erinrar endast om det kända förhållandet, att både

inkomst- och förmögenhetsskatter höra såvitt möjligt i lika grad drabba

olika slag av kapitalplaceringar. Vad slutligen ''kapitalflykten’ beträffar,

synas farhågorna för densamma vara lika stora i alla länder, och den frammanas

överallt med samma allvar, så snart skattefrågor komma på tal.

Det är svårt att tro, att alla ha rätt, och utskottsmajoriteten skulle ha

lämnat ett verkligt bidrag till belysningen av detta problem, om den velat

antyda till vilken del av världen de svenska kapitalägarna kunde befaras

utflytta, om vår beskattning av de högre inkomsterna bleve skärpt. Att

det icke gärna kan bli till de länder ’som till följd av kriget ha att

kämpa med statsfinansiella svårigheter av helt annan art än Sverige’,

synes utskottet indirekt erkänna.

Kvar står sålunda, såvitt vi kunna finna, de av motionärerna anförda

skälen för en annan fördelning av skattebördan mellan indirekta och diBihang

till riksdagens protokoll 1928. 7 sand. 24 höft. (Nr .‘12—33.) 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 33. Reservationer.

rekta skatter, och vi hemställa sålunda att motionärenas yrkande om utredning

måtte av riksdagen bifallas.»;

samt, mot vissa delar av motiveringen, av herrar Bergman, Leander och

Ljunggren,

vilka ansett, att den passus å sid. 8 (i näst sista stycket), som börjar

med »Då utskottet» och slutar med orden »vara påkallad», bort utgå och

ersättas med följande uttalande:

»I överensstämmelse med sistnämnda grundsats vill utskottet icke avvisa

tanken på ett vidare utbyggande av progressiviteten i avseende på inkomstoch

förmögenhetsskatt, därest statens behov och intressen skulle komma

att sådant kräva. Dock måste varje åtgärd av detta slag företagas med

omsorgsfullt beaktande därav, att den icke äventyrar arbetsmöjligheterna

och produktionens önskvärda utveckling, varigenom den i själva verket

skulle skada arbetarklassen. Ty åstadkommande av jämn arbetstillgång och

därmed stigande allmännare välstånd måste vara huvudsynpunkten.»

Samma reservanter hava även ansett, att orden »och att det knappast

är möjligt att skärpa densamma» (i sista stycket på sid. 9) bort utgå.

Slutligen hava de yrkat följande tillägg vid slutet av utskottets motivering

(sid. 10):

»Utskottet delar motionärernas önskan om en jämnare fördelning av

livets materiella förmåner, men känner sig icke övertygat därom, att de

i motionen anvisade vägarna skulle leda till detta mål, vilket man säkrare

torde närma sig genom arbetarklassens successiva ekonomiska och sociala

lyftning på det jämna, av utarmande konflikter i möjligaste mån ostörda

arbetets grund.

Utskottet anser i varje fall icke de föreliggande motionernas motivering

ägna sig till utgångspunkt för någon med anledning av dem nu företagen

åtgärd.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.