Betänkande, i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck.
1928-04-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1928:34, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1928 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av förbudet mot tillsättning av
sackarin till maltdryck.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 107 i
första kammaren av herr Bärg m. fl. och nr 102 i andra kammaren av herr
Bengtsson i Norup m. fl., har hemställts, »att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning,
huruvida icke det i förordningen angående tillverkning och beskattning
av maltdrycker stadgade förbudet mot tillsättning av sackarin till
maltdryck borde upphävas samt för nästa riksdag framlägga eventuellt förslag
i ärendet.»
Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionerna.
Användning av sackarin och liknande sötämnen är för Sveriges vid- Utskottet,
kommande icke i lag förbjuden i annan mån än att för avsalu avsedda Gällande berusdrycker
och maltdrycker icke få innehålla sackarin. I fråga om rus- sta™™el?er
- - , om förbud mot
drycker ar forbud mot sadan användning stadgat i 6 § i förordningen den användning
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Bland de råämnen, av sackarinsom
enligt 12 § i förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker få användas vid tillverkning i skattepliktigt
bryggeri, är sackarin eller liknande ämne icke medtaget och för de skattefria
bryggerierna finnes förbud mot användning vid tillverkning och mot
förvaring i bryggeriet av sackarin stadgat i 37 § 2 mom. i samma förordning.
4 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka innehåller
bestämmelse att pilsnerdricka, som är försatt med sackarin, icke får hållas
till salu. En motsvarande bestämmelse i 12 § i förordningen den 8 maj
1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker stadgar förbud mot utlämning av maltdryck, som veterligen är
försatt med något för hälsan skadligt ämne eller med sackarin.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 7 saml. 25 häft. (Nr 34.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
Historik.
1898 års kommitté
för revision
av vinoch
maltdrycksförsäljningslagstiftningen.
1902 års riksdag.
1903 års förordning
om
maltdrycksbeskattning.
Frågan om förbud mot användning av sackarin vid tillverkning av maltdrycker
var första gången föremål för behandling i samband med den utredning,
som verkställdes av den år 1898 tillsatta kommittén för revision
av gällande stadganden angående försäljning av vin och maltdrycker m. m.
Inom kommittén hade i fråga om bestämmandet av gränsen mellan starkare
och svagare maltdrycker ur nykterhetsbefrämjande synpunkt gjorts gällande,
att det icke vore erforderligt bestämma någon övre extraktgräns för svagdricka
utan allenast en alkoholgräns. Tillverkarna hade, anfördes det, icke
något intresse av att brygga drycken starkare än som vore medgivet, och
detta vore till den grad sant, att svagdricksbryggarnas frestelse droges åt
rakt motsatt håll, nämligen att till lägsta möjliga kvantitet minska extrakthalten
samt täcka bristen med sackarin. Därför borde i maltdrycksförfattningarna
intagas bestämmelse om att dryck, som innehölle sackarin, icke
flnge såsom maltdryck hållas till salu. Kommittén avgav emellertid intet
förslag i sackarinfrågan utan inskränkte sig till det uttalandet, att det
under kommitterades arbeten till deras kännedom kommit, att sackarin i
stor utsträckning användes vid tillverkning av maltdrycker. Då detta
måste anses såsom ett missbruk till olägenhet för den konsumerande allmänheten,
vilket icke borde vara tillåtet, syntes det kommitterade vara
av vikt, att lagstadganden kunde åstadkommas till förhindrande därav.
Kommitterade ansågo sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet.
I anledning av vid 1902 års riksdag väckta motioner anhöll riksdagen i
skrivelse den 20 maj 1902, nr 143, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
vilka särskilda åtgärder beträffande importen av och rörelsen med artificiella
sötämnen borde vidtagas, samt därefter för riksdagen framlägga
förslag till de närmare bestämmelser, vartill utredningen kunde föranleda.
I motiveringen till denna skrivelse anförde riksdagen bland annat att,
såväl av statsfinansiella skäl som av hänsyn till industriens och jordbrukets
berättigade intressen samt i ändamål att skydda allmänheten mot
förfalskning av närings- och njutningsmedel, statsmakterna borde vidtaga
åtgärder beträffande rörelsen med sackarin och andra artificiella sötämnen.
Därjämte antydde riksdagen de olägenheter, som hotade den för landet så
ytterst viktiga nykterhetsrörelsen, om svagdricka och övriga icke berusande
läskedrycker genom sackarintillsats försämrades.
Frågan om förbud mot användning av sackarin vid tillverkning av maltdrycker
löstes emellertid oberoende och vid sidan av den sålunda av riksdagen
begärda utredningen. I den av 1903 års riksdag antagna förordningen angående
beskattning av maltdrycker infördes nämligen uttryckligt förbud mot såväl
användning som förvaring i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri av sackarin.
I den till grund för den nya författningen liggande, av 1902 års maltdrycks
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
3
kommitté verkställda utredningen anfördes såsom motiv för förslaget till sådant
förbud, att, enligt vad verkställda analyser givit vid handen, förfalskningar
av maltdrycker, särskilt svagdricka, synnerligen ofta ägde rum genom användande
av sackarin och att bestämmelser om förbud mot användning av
sackarin i bryggeri därför vore erforderliga.
Jämväl i 1905 års förordning angående försäljning av vin och Öl infördes
förbud mot försäljning av vin och Öl, som försatts med sackarin. I Kungl.
Maj:ts proposition till 1905 års riksdag, nr 101, med förslag till förordning
om försäljning av vin och maltdrycker anfördes såsom motiv för sådant
förbud, att i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning funnes stadgat förbud
mot att vid tillverkningen använda sackarin, vilket vad särskilt de
skattepliktiga bryggerierna anginge, föranletts därav att sackarin i viss mån
kunde ersätta malt, men därjämte av en önskan att tillse, att de i handeln
tillgängliga maltdryckerna vore oförfalskade sådana. Detta mål nåddes
emellertid endast ofullständigt genom föx-budet i tillverkningsförordningen,
enär detta ej hindrade tillsättande av sackarin, sedan drycken utlämnats
från bryggeriet. Förbudet borde därför fullständigas genom ett stadgande
i försäljningsförordningen, att maltdryck, försatt med sackarin, ej finge
hållas till salu.
En bestämmelse om sådant förbud beträffande maltdryck av första klassen
intogs i den jämväl år 1905 beslutade förordningen angående försäljning av
tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.
Frågan om en allmän reglering av rörelsen med sackarin hade samtidigt
gjorts till föremål för utredning. Med anledning av 1902 års riksdags förenämnda
skrivelse, framlade Kungl. Maj:t till 1911 års riksdag proposition
med förslag till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning
av sackarin m. m. Enligt detta förslag skulle det vara förbjudet, förutom
i vissa angivna undantagsfall, att till riket införa sackarin och sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel, att tillverka sackarin, att vid yrkesmässig
tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin samt
att till salu hålla eller utlämna sackarin och sackarinhaltiga närings- och
njutningsmedel.
Till stöd för förslaget åberopade dåvarande chefen för finansdepartementet
dels behovet av skydd mot illojal konkurrens från mindre samvetsgranna
näringsidkares sida, vilka genom att i stället för det dyrbarare och mera
näringsrika sockret såsom ingrediens använda sackarin blevo i tillfälle att
sälja sina varor billigare och därigenom utvidga sin kundkrets på de ärligare
konkurrenternas bekostnad, dels ock hänsyn till betodlingen och sockerindustrien
samt till statens intresse av att icke genom användning av sackarin
inkomsten av sockerskatten beskures.
Vid propositionens behandling i riksdagen biföll första kammaren men
avslog andra kammaren densamma. Frågan hade alltså förfallit.
1905 års försäljningaförordningar.
1911 års riksdag.
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
1913 års förslag;
till förordning;
angående
sackarinh
altiga
närings- och
njutningsmedel.
Framställning
av vissa
bryggerier
om förbudets
upphävande.
Sedermera tillkallade chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 5 december 1913 fem sakkunniga att inom nämnda
departement verkställa utredning rörande behovet av förändrad lagstiftning
i fråga om införsel, tillverkning och användning av sackarin och andra
konstgjorda sötningsmedel. Med skrivelse den 23 november 1915 framlade
de sakkunniga förslag till förordning angående sackarinhaltiga närings- och
njutningsmedel jämte motiv härför. Enligt förslaget skulle det med vissa
undantag, avseende medicinskt bruk och då det av tekniska skäl vore nödvändigt
att använda sackarin i stället för socker, vara förbjudet att vid
yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin
och att i handel eller till förtäring på stället saluhålla sackarinhaltiga närings-
och njutningsmedel varjämte tillverkare därav förbjöds att försälja
eller utan ersättning utlämna sackarin.
I motiveringen för förslaget anförde de sakkunniga, bland annat, att
sackarin erhållit en omfattande användning vid tillverkning av läskedrycker
samt att bestämmelserna om förbud mot användning av sackarin vid tillverkning
av svagdricka överträtts samt kringgåtts på så sätt, att köparen
vid drickats utlämnande av bryggaren erhållit sackarin utan ersättning
för att tillsättas den försålda drycken. Användning av sackarin i maltdrycker
vore förbjuden i de flesta kulturländer. Såsom motiv för ett dylikt
förbud, vilket vanligen utsträckts till samtliga närings- och njutningsmedel,
hade åberopats ej allenast att allmänheten genom tillsats av sackarin i
många fall bleve vilseledd i fråga om varornas verkliga beskaffenhet, utan
även det sakförhållandet, att med sackarin försatta varor faktiskt underginge
minskning i näringsvärde. De sakkunniga hade ansett den stora tillverkning
av sackarinhaltiga läskedrycker, vilken ägde rum utan att det av
tillverkaren angåves att sådan tillsats blivit gjord, medföra ovedersägliga
olägenheter. Härigenom ej endast möjliggjordes utan rent av direkt befrämjades
illojal konkurrens inom näringslivet. Därjämte kunde den köpande
allmänheten, där varan icke betecknades såsom sackarinhaltig, anses varda
missledd om dess verkliga beskaffenhet, vartill komme att även ur sanitär
synpunkt dylik tillsats måhända ej vore alldeles utan vådor. En reglering
av sackarinanvändningen syntes de sakkunniga på grund av dessa omständigheter
av behovet påkallad.
Genom en av styrelserna för nordvästra Skånes bryggeriidkareförening
och sydvästra Skånes bryggeriidkareförening den 9 februari 1927 gjord
framställning om upphävande av förbudet mot användning av sackarin vid
tillverkning av svagdricka har spörsmålet om förbudets upphävande beträffande
svagdricka kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.
I denna framställning har gjorts gällande, att det i maltdryckstillverkningsförordningen
meddelade förbudet mot användning av sackarin vid tillverkning
av maltdrycker haft till följd, att det blivit så gott som omöjligt för
svagdricksindustrien att kunna tillhandahålla ett välsmakande och hållbart
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34. 5
svagdricka. Därest en svagdricksbryggare för att förbättra varans kvalitet
skulle använda sig av sina möjligheter att vid tillverkningen begagna
socker eller hålla stamvörtens extrakthalt uppe vid den medgivna högsta
gränsen av (i procent, skulle detta leda till en fördyring av varan så, att
följden allenast bleve, att många svagdrickskonsumenter överginge att i
stället inköpa starkare maltdrycker. Socker kunde icke användas i vilken
utsträckning som helst, enär detsamma såsom ett extraktgivande ämne lätt
kunde medföra ökning av alkoholhalten utöver den medgivna. Enda möjligheten
för svagdricksbryggarna, att utan fördyring eller åstadkommande av
risker för alkoholhaltens ökning över medgiven gräns kunna tillverka ett
välsmakande och hållbart dricka, vore enligt nämnda föreningars mening,
att sackarin i begränsade mängder iinge användas vid tillverkningen. Några
bärande skäl mot ett medgivande i denna riktning ansåge föreningarna icke
föreligga, och de åberopade, att det icke vore förbjudet att använda sackarin
vid framställning av livsmedel i allmänhet, exempelvis läskedrycker, sockerbagerivaror
och konfekt.
över denna framställning avgav kontrollstyrelsen yttrande den 30 augusti
1927 och hemställde därvid, att densamma icke måtte föranleda till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde kontrollstyrelsen
i huvudsak följande.
Tillkomsten av sackarinförbudet i fråga om maltdrycker borde ses mot
bakgrunden av de allmänna motiv, som anförts för införande av generell
reglering av rörelsen med sackarin och liknande sötämnen. Huvudsyftet
med genomförande av förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien
hade emellertid varit att i konsumenternas intresse förhindra en
försämring av maltdryckerna, därvid statsmakternas omsorg i första hand
gällt svagdricka och andra svagare maltdrycker med hänsyn till den betydelse,
dessa drycker ansetts äga ur nykterhetssynpunkt. Tidigare vunna
erfarenheter hade ådagalagt, att vissa svagdrickstillverkare funnit med sin
fördel förenligt att inskränka användningen av malt vid tillverkningen och
i stället söka giva åt drycken en fylligare smak genom tillsats av sackarin
eller liknande sötämne. Under det att ett fullgott svagdricka finge anses
böra hålla en extrakthalt vid jästens tillsättande (stamvörtstyrka) av åtminstone
4 procent, kunde man genom att tillgripa sackarin gå ned till en
extrakthalt av allenast omkring 2 procent. Tillsats av sackarin till ett
jämväl i andra avseenden mindervärdigt svagdricka kunde genom den relativt
fylliga och söta smaken ofta förleda konsumenten att tro sig vara i
besittning av en fullgod vara.
Vad beträffade sackarinets inverkan ur medicinsk synpunkt hade på
grundval av medicinalstyrelsens uttalade uppfattning den ståndpunkten i
vårt land intagits, att dylika konstgjorda sötningsmedel icke vore att betrakta
som menliga för hälsan. Detta gällde i motsats till uppfattningen i
vissa andra länder, exempelvis Amerikas förenta stater.
I utlandet hade förbud mot användning av sackarin vid maltdryckstillverkning
allmänt genomförts. Så rådde sådant förbud i Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Tjeckoslovakiet, Tyskland,
Österrike och Amerikas förenta stater.
Kontroll
styrelsen.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.
Kontrollstyrelsen kunde för sin del icke finna annat än att de skäl, som
ursprunglingen förelegat för sackarinförbudets införande i fråga om maltdrycker,
alltjämt vore giltiga. Visserligen hade i samband med de år 1923
vidtagna ändringarna i maltdryckslagstiftningen det stadgandet införts, att
stamvörtens extrakthalt icke finge understiga 4 procent, varigenom under
alla förhållanden garanti erhållits för att icke svagdricka med otillbörligt
låg extrakthalt tillverkas, men i övrigt skulle, därest användningen av
sackarin i vilka mängder som helst vore medgiven, möjligheterna att täcka
bristerna i fråga om en maltdrycks kvalitet med tillhjälp av sackarin alltjämt
förefinnas. Styrelsen ville icke förneka, att en begränsad tillsats av
sackarin, tillförd under lämpligt skede av tillverkningen, kunde vara till
fördel för svagdrickat. En förutsättning härför vore, att det läte sig göra
att medgiva användning av sackarin intill en viss högsta myckenhet per
hektoliter maltdryck. Ett dylikt medgivande syntes hava lämnats i Nederländerna.
Möjlighet att utöva kontroll över hur mycket sackarin som i
visst fall tillsatts till en maltdryck, skulle emellertid icke förefinnas, då
någon tillförlitlig metod för närvarande icke vore känd, med vilken sackarinhalt
kvantitativt kunde bestämmas med tillräcklig noggranhet.
Upprätthållandet av sackarinförbudet inom svagdricksindustrien hade
emellertid visat sig vara förbundet med stora svårigheter. Allmänt vore
känt, att det svagdricka, som konsumerades, ofta innehåller sackarin. Tillsättningen
härav skedde, i strid mot gällande bestämmelser, antingen i
bryggeriet eller ock sedan drickat lämnat detsamma, men innan det tillhandahölles
köparen. Vanligt förekommande vore även, enligt vad från
svagdricksbryggarehåll framhållits för styrelsen, att bryggeriets utkörare
vid varans avlämnande till köparen överlämnade en förpackning, innehållande
sackarin, med anvisning huru tillsättning skulle ske.
Vad beträffade efterlevnaden av sackarinförbudet i bryggerierna hade
kontrollstyrelsen möjlighet att utöva kontroll däröver på så sätt, alt prov
å den tillverkade varan toges av vederbörande kontrolltjänsteman, som hade
att för undersökning insända detsamma till styrelsens laboratorium. Med
hänsyn till den alltmera vanliga olovliga användningen av sackarin vid
svagdrickstillverkningen hade kontrollstyrelsen på senare tid utövat skärpt
uppsikt över sackarinförbudets efterlevnad i bryggerierna genom att i ökad
omfattning låta taga prov å tillverkad vara. Under år 1925 undersöktes
sålunda med hänsyn till sackarinhalten 60 prov å svagdricka, varav 24
prov befunnos innehålla sackarin. År 1926 utgjorde motsvarande siffror
173 respektive 74 och under tiden januari—augusti 1927 hade av 64 undersökta
prov 30 innehållit sackarin. Trots att åtal i alla nu åsyftade fall, då
närvaro av sackarin konstaterats, anställts mot vederbörande tillverkare och
fällande domar utom med något enstaka undantag avkunnats, syntes svagdricksbryggarna
likväl icke hava avskräckts från att olovligen använda
sackarin. Att märka vore, att något fall under ifrågavarande tid icke förekommit,
då närvaro av sackarin av styrelsen kunnat påvisas i maltdryck,
tillverkad i skattepliktigt bryggeri, oaktat bryggerier av detta slag icke ägde
tillstånd att använda vare sig socker eller sirap vid tillverkningen, vilket
däremot de skattefria bryggerierna vore berättigade till. Orsaken till den
bristande respekten för sackarinförbudet från svagdricksbryggarnas sida
syntes vara att söka däri, att man inom svagdricksindustrien icke syntes
kunna inse riktigheten av dels att tillverkaren av drycken skulle vara betagen
möjligheten att tillsätta sackarin till varan, då det däremot stode
konsumenten fritt att göra detta, dels ock att sackarinförbudet skulle drabba
enbart bryggeriindustrien och icke gälla jämväl tillverkning av näringsoch
njutningsmedel i allmänhet.
I>c vill nin g sutskottets betänkande Nr 34.
7
Det kunde även förtjäna omnämnas, att fall inträffat, då sackarin förekommit
hos svagdricka, därigenom att sockerkulör eller sirap, som använts
vid tillverkning, innehållit sackarin. Då det här i landet icke funnes några
bestämmelser om skyldighet att å vara i dylikt fall angiva, att densamma
är sackarinhaltig, kunde det hava varit tillverkaren obekant, att nämnda
råämnen, då de inköpts, varit försatta med sackarin. I sådant fall hade
tillverkaren utan egen förskyllan blivit överträdare av bestämmelsen om
sackarinförbudet och detta oaktat drabbats av laga ansvar därför.
Även om vissa olägenheter vore förbundna med tillämpningen av de nuvarande
bestämmelserna om förbud mot användning av sackarin inom
bryggeriindustrien, borde emellertid frågan om vidtagande av ändring i
desamma icke nu upptagas. Detta spörsmål vore nämligen enligt kontrollstyrelsens
mening i väsentlig grad beroende av den ställning, statsmakterna
ämnade intaga till frågan om tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel i allmänhet. I sådant hänseende finge styrelsen
erinra om det betänkande med förslag till förordning angående sackarinhaltiga
närings- och njutningsmedel, som avgivits den 23 november 1915
av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, vilket ärende ännu icke
vore av Kungl. Maj:t avgjort. I avvaktan härå syntes några ändringar av
de för maltdrycker gällande bestämmelserna om sackarinförbud icke böra
vidtagas.
Såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå har strävan att upprätthålla
maltdryckernas kvalitet i främsta rummet föranlett rådande förbud
mot användning av sackarin vid tillverkning av sådana drycker och mot
försäljning av maltdrycker, som äro försatta med sackarin. Det har nämligen
tidigare särskilt ur nykterhetssynpunkt ansetts angeläget, att svagdrickat
icke försämrades i smak eller näringsvärde genom tillsättning av sackarin.
Efter det nämnda förbud införts hava emellertid vissa ändringar vidtagits
i lagstiftningen rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker av
beskaffenhet att inverka på ifrågavarande spörsmål. Sålunda har i samband
med de år 1923 företagna ändringarna i denna lagstiftning fastställts en
undre gräns för stamvörtstyrkan hos maltdrycker, så att numera till svagdricka
hänföras maltdrycker med en högsta alkoholhalt av 1.8 viktprocent
och med en stamvörtstyrka av lägst 4 och högst 6 procent. Utskottet vill
vidare framhålla, att årets riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition nr
36 med förslag till vissa ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen,
innebärande huvudsakligen att till maltdryck av första klassen skall hänföras
jämväl maltdricka. Med maltdricka förstås sådan maltdryck, som ej
innehåller mer än 1.8 viktprocent alkoholhalt och äger en extrakthalt, överstigande
6 men icke 10.5 procent, samt vid tillverkningen undergått sådan
särskild behandling, att alkoholhalten i drycken icke kan överstiga den för
maltdryck av första klassen fastställda gränsen av 1.8 viktprocent.
Genom att en undre gräns fastställts för stamvörtstyrkan hos maltdrycker,
har möjligheten att genom tillsättning av sackarin inskränka användningen
av malt vid tillverkning av svagdricka avsevärt beskurits. Det särskilda skäl,
som tidigare åberopats till förmån för ett sackarinförbud i fråga om maltdrycker,
har därigenom förlorat sin egentliga betydelse såvitt angår svagdricka.
Utskottets
yttrande.
8 Bevillningsutskottets betänkande År 34.
Kontrollstyrelsen har i sitt ovannämnda yttrande förklarat sig icke anse
frågan om ändring i förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien
böra för närvarande upptagas. Såsom skäl härför har kontrollstyrelsen
främst anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av
den ställning, statsmakterna komme att intaga till frågan om tillverkning
och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet.
Emellertid synas knappast utsikter förefinnas för denna frågas lösning inom
en näraliggande framtid. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om, att
i motioner vid årets riksdag hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära, att ett av en år 1916 tillsatt kommitté utarbetat och år 1921
framlagt förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte
efter slutförd granskning föreläggas riksdagen, men att motionerna blivit
av kamrarna avslagna. Som en olägenhet vill utskottet framhålla, att
förbudet i sin nuvarande form icke kunnat upprätthållas. På sätt såväl
kontrollstyrelsen som motionärerna framhållit hrytes synnerligen ofta mot
detsamma, understundom utan tillverkarens egen förskyllan. Med hänsyn
till det nu anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att sackarinförbudet
beträffande svagdricka upphäves. Ett upphävande av detta förhud
torde emellertid icke böra ske, utan att en föreskrift införes om skyldighet
för tillverkare och försäljare att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka tillhandahålles,
utmärka, att drycken innehåller sackarin. Lämpligen borde i samband
härmed en motsvarande bestämmelse införas beträffande läskedrycker och
därmed jämförliga drycker. Säkerligen komme en dylik föreskrift att i jämförelse
med gällande förbud innebära en bestämd fördel såväl för konsumenterna
som för de säljare, vilka komme att tillhandahålla sackarinfritt svagdricka.
Vad åter angår de alkoholstarka maltdryckerna torde icke några olägenheter
yppat sig genom sackarinförbudet, och något skäl att undanröja förbudet
beträffande dessa drycker synes icke föreligga. Icke heller har utskottet
ansett tillrådligt, att nämnda förbud upphäves i fråga om maltdricka.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motioner 1:107 av herr Bärg m. fl. och II: 102 av herr
Bengtsson i Norup m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning,
huruvida förbudet mot användning av sackarin
vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av
sackarinhaltigt svagdricka må kunna upphävas, ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
kan giva anledning.
Stockholm den 19 april 1928.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHAN NILSSON.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.
9
Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Biirg, Bergman, Boman, Björnsson, Leander,
Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Olsson i Golvvasta,
Björklund, Andersson i Boda, Östergren, Wijkström, Olsson i Gävle, Ericson i
Boxholm, Ljunggren, Andersson i Katrineholm och Johansson i Krogstorp.
Reservationer:
av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Boa, Bengtsson i
Kullen och Olsson i Golvvasta, vilka yrkat avslag å motionerna; samt
av herr Andersson i Boda.
Biliang till riksdagens protokoll 1928. 7 samt. 25 häft. (Nr 34.)
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:201 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. a1 i texten