Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck.

1928-04-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1928:34, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 19 april 1928 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

angående upphävande av förbudet mot tillsättning av

sackarin till maltdryck.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 107 i

första kammaren av herr Bärg m. fl. och nr 102 i andra kammaren av herr

Bengtsson i Norup m. fl., har hemställts, »att riksdagen måtte besluta i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning,

huruvida icke det i förordningen angående tillverkning och beskattning

av maltdrycker stadgade förbudet mot tillsättning av sackarin till

maltdryck borde upphävas samt för nästa riksdag framlägga eventuellt förslag

i ärendet.»

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till

motionerna.

Användning av sackarin och liknande sötämnen är för Sveriges vid- Utskottet,

kommande icke i lag förbjuden i annan mån än att för avsalu avsedda Gällande berusdrycker

och maltdrycker icke få innehålla sackarin. I fråga om rus- sta™™el?er

- - , om förbud mot

drycker ar forbud mot sadan användning stadgat i 6 § i förordningen den användning

14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Bland de råämnen, av sackarinsom

enligt 12 § i förordningen den 1 juni 1923 angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker få användas vid tillverkning i skattepliktigt

bryggeri, är sackarin eller liknande ämne icke medtaget och för de skattefria

bryggerierna finnes förbud mot användning vid tillverkning och mot

förvaring i bryggeriet av sackarin stadgat i 37 § 2 mom. i samma förordning.

4 § i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka innehåller

bestämmelse att pilsnerdricka, som är försatt med sackarin, icke får hållas

till salu. En motsvarande bestämmelse i 12 § i förordningen den 8 maj

1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga

drycker stadgar förbud mot utlämning av maltdryck, som veterligen är

försatt med något för hälsan skadligt ämne eller med sackarin.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 7 saml. 25 häft. (Nr 34.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

Historik.

1898 års kommitté

för revision

av vinoch

maltdrycksförsäljningslagstiftningen.

1902 års riksdag.

1903 års förordning

om

maltdrycksbeskattning.

Frågan om förbud mot användning av sackarin vid tillverkning av maltdrycker

var första gången föremål för behandling i samband med den utredning,

som verkställdes av den år 1898 tillsatta kommittén för revision

av gällande stadganden angående försäljning av vin och maltdrycker m. m.

Inom kommittén hade i fråga om bestämmandet av gränsen mellan starkare

och svagare maltdrycker ur nykterhetsbefrämjande synpunkt gjorts gällande,

att det icke vore erforderligt bestämma någon övre extraktgräns för svagdricka

utan allenast en alkoholgräns. Tillverkarna hade, anfördes det, icke

något intresse av att brygga drycken starkare än som vore medgivet, och

detta vore till den grad sant, att svagdricksbryggarnas frestelse droges åt

rakt motsatt håll, nämligen att till lägsta möjliga kvantitet minska extrakthalten

samt täcka bristen med sackarin. Därför borde i maltdrycksförfattningarna

intagas bestämmelse om att dryck, som innehölle sackarin, icke

flnge såsom maltdryck hållas till salu. Kommittén avgav emellertid intet

förslag i sackarinfrågan utan inskränkte sig till det uttalandet, att det

under kommitterades arbeten till deras kännedom kommit, att sackarin i

stor utsträckning användes vid tillverkning av maltdrycker. Då detta

måste anses såsom ett missbruk till olägenhet för den konsumerande allmänheten,

vilket icke borde vara tillåtet, syntes det kommitterade vara

av vikt, att lagstadganden kunde åstadkommas till förhindrande därav.

Kommitterade ansågo sig böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet å förhållandet.

I anledning av vid 1902 års riksdag väckta motioner anhöll riksdagen i

skrivelse den 20 maj 1902, nr 143, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,

vilka särskilda åtgärder beträffande importen av och rörelsen med artificiella

sötämnen borde vidtagas, samt därefter för riksdagen framlägga

förslag till de närmare bestämmelser, vartill utredningen kunde föranleda.

I motiveringen till denna skrivelse anförde riksdagen bland annat att,

såväl av statsfinansiella skäl som av hänsyn till industriens och jordbrukets

berättigade intressen samt i ändamål att skydda allmänheten mot

förfalskning av närings- och njutningsmedel, statsmakterna borde vidtaga

åtgärder beträffande rörelsen med sackarin och andra artificiella sötämnen.

Därjämte antydde riksdagen de olägenheter, som hotade den för landet så

ytterst viktiga nykterhetsrörelsen, om svagdricka och övriga icke berusande

läskedrycker genom sackarintillsats försämrades.

Frågan om förbud mot användning av sackarin vid tillverkning av maltdrycker

löstes emellertid oberoende och vid sidan av den sålunda av riksdagen

begärda utredningen. I den av 1903 års riksdag antagna förordningen angående

beskattning av maltdrycker infördes nämligen uttryckligt förbud mot såväl

användning som förvaring i skattepliktigt eller skattefritt bryggeri av sackarin.

I den till grund för den nya författningen liggande, av 1902 års maltdrycks
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

3

kommitté verkställda utredningen anfördes såsom motiv för förslaget till sådant

förbud, att, enligt vad verkställda analyser givit vid handen, förfalskningar

av maltdrycker, särskilt svagdricka, synnerligen ofta ägde rum genom användande

av sackarin och att bestämmelser om förbud mot användning av

sackarin i bryggeri därför vore erforderliga.

Jämväl i 1905 års förordning angående försäljning av vin och Öl infördes

förbud mot försäljning av vin och Öl, som försatts med sackarin. I Kungl.

Maj:ts proposition till 1905 års riksdag, nr 101, med förslag till förordning

om försäljning av vin och maltdrycker anfördes såsom motiv för sådant

förbud, att i 1903 års maltdryckstillverkningsförordning funnes stadgat förbud

mot att vid tillverkningen använda sackarin, vilket vad särskilt de

skattepliktiga bryggerierna anginge, föranletts därav att sackarin i viss mån

kunde ersätta malt, men därjämte av en önskan att tillse, att de i handeln

tillgängliga maltdryckerna vore oförfalskade sådana. Detta mål nåddes

emellertid endast ofullständigt genom föx-budet i tillverkningsförordningen,

enär detta ej hindrade tillsättande av sackarin, sedan drycken utlämnats

från bryggeriet. Förbudet borde därför fullständigas genom ett stadgande

i försäljningsförordningen, att maltdryck, försatt med sackarin, ej finge

hållas till salu.

En bestämmelse om sådant förbud beträffande maltdryck av första klassen

intogs i den jämväl år 1905 beslutade förordningen angående försäljning av

tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

Frågan om en allmän reglering av rörelsen med sackarin hade samtidigt

gjorts till föremål för utredning. Med anledning av 1902 års riksdags förenämnda

skrivelse, framlade Kungl. Maj:t till 1911 års riksdag proposition

med förslag till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning

av sackarin m. m. Enligt detta förslag skulle det vara förbjudet, förutom

i vissa angivna undantagsfall, att till riket införa sackarin och sackarinhaltiga

närings- och njutningsmedel, att tillverka sackarin, att vid yrkesmässig

tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin samt

att till salu hålla eller utlämna sackarin och sackarinhaltiga närings- och

njutningsmedel.

Till stöd för förslaget åberopade dåvarande chefen för finansdepartementet

dels behovet av skydd mot illojal konkurrens från mindre samvetsgranna

näringsidkares sida, vilka genom att i stället för det dyrbarare och mera

näringsrika sockret såsom ingrediens använda sackarin blevo i tillfälle att

sälja sina varor billigare och därigenom utvidga sin kundkrets på de ärligare

konkurrenternas bekostnad, dels ock hänsyn till betodlingen och sockerindustrien

samt till statens intresse av att icke genom användning av sackarin

inkomsten av sockerskatten beskures.

Vid propositionens behandling i riksdagen biföll första kammaren men

avslog andra kammaren densamma. Frågan hade alltså förfallit.

1905 års försäljningaförordningar.

1911 års riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

1913 års förslag;

till förordning;

angående

sackarinh

altiga

närings- och

njutningsmedel.

Framställning

av vissa

bryggerier

om förbudets

upphävande.

Sedermera tillkallade chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts

bemyndigande den 5 december 1913 fem sakkunniga att inom nämnda

departement verkställa utredning rörande behovet av förändrad lagstiftning

i fråga om införsel, tillverkning och användning av sackarin och andra

konstgjorda sötningsmedel. Med skrivelse den 23 november 1915 framlade

de sakkunniga förslag till förordning angående sackarinhaltiga närings- och

njutningsmedel jämte motiv härför. Enligt förslaget skulle det med vissa

undantag, avseende medicinskt bruk och då det av tekniska skäl vore nödvändigt

att använda sackarin i stället för socker, vara förbjudet att vid

yrkesmässig tillverkning av närings- och njutningsmedel tillsätta sackarin

och att i handel eller till förtäring på stället saluhålla sackarinhaltiga närings-

och njutningsmedel varjämte tillverkare därav förbjöds att försälja

eller utan ersättning utlämna sackarin.

I motiveringen för förslaget anförde de sakkunniga, bland annat, att

sackarin erhållit en omfattande användning vid tillverkning av läskedrycker

samt att bestämmelserna om förbud mot användning av sackarin vid tillverkning

av svagdricka överträtts samt kringgåtts på så sätt, att köparen

vid drickats utlämnande av bryggaren erhållit sackarin utan ersättning

för att tillsättas den försålda drycken. Användning av sackarin i maltdrycker

vore förbjuden i de flesta kulturländer. Såsom motiv för ett dylikt

förbud, vilket vanligen utsträckts till samtliga närings- och njutningsmedel,

hade åberopats ej allenast att allmänheten genom tillsats av sackarin i

många fall bleve vilseledd i fråga om varornas verkliga beskaffenhet, utan

även det sakförhållandet, att med sackarin försatta varor faktiskt underginge

minskning i näringsvärde. De sakkunniga hade ansett den stora tillverkning

av sackarinhaltiga läskedrycker, vilken ägde rum utan att det av

tillverkaren angåves att sådan tillsats blivit gjord, medföra ovedersägliga

olägenheter. Härigenom ej endast möjliggjordes utan rent av direkt befrämjades

illojal konkurrens inom näringslivet. Därjämte kunde den köpande

allmänheten, där varan icke betecknades såsom sackarinhaltig, anses varda

missledd om dess verkliga beskaffenhet, vartill komme att även ur sanitär

synpunkt dylik tillsats måhända ej vore alldeles utan vådor. En reglering

av sackarinanvändningen syntes de sakkunniga på grund av dessa omständigheter

av behovet påkallad.

Genom en av styrelserna för nordvästra Skånes bryggeriidkareförening

och sydvästra Skånes bryggeriidkareförening den 9 februari 1927 gjord

framställning om upphävande av förbudet mot användning av sackarin vid

tillverkning av svagdricka har spörsmålet om förbudets upphävande beträffande

svagdricka kommit under Kungl. Maj:ts bedömande.

I denna framställning har gjorts gällande, att det i maltdryckstillverkningsförordningen

meddelade förbudet mot användning av sackarin vid tillverkning

av maltdrycker haft till följd, att det blivit så gott som omöjligt för

svagdricksindustrien att kunna tillhandahålla ett välsmakande och hållbart

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34. 5

svagdricka. Därest en svagdricksbryggare för att förbättra varans kvalitet

skulle använda sig av sina möjligheter att vid tillverkningen begagna

socker eller hålla stamvörtens extrakthalt uppe vid den medgivna högsta

gränsen av (i procent, skulle detta leda till en fördyring av varan så, att

följden allenast bleve, att många svagdrickskonsumenter överginge att i

stället inköpa starkare maltdrycker. Socker kunde icke användas i vilken

utsträckning som helst, enär detsamma såsom ett extraktgivande ämne lätt

kunde medföra ökning av alkoholhalten utöver den medgivna. Enda möjligheten

för svagdricksbryggarna, att utan fördyring eller åstadkommande av

risker för alkoholhaltens ökning över medgiven gräns kunna tillverka ett

välsmakande och hållbart dricka, vore enligt nämnda föreningars mening,

att sackarin i begränsade mängder iinge användas vid tillverkningen. Några

bärande skäl mot ett medgivande i denna riktning ansåge föreningarna icke

föreligga, och de åberopade, att det icke vore förbjudet att använda sackarin

vid framställning av livsmedel i allmänhet, exempelvis läskedrycker, sockerbagerivaror

och konfekt.

över denna framställning avgav kontrollstyrelsen yttrande den 30 augusti

1927 och hemställde därvid, att densamma icke måtte föranleda till någon

Kungl. Maj:ts åtgärd. Till stöd för denna hemställan anförde kontrollstyrelsen

i huvudsak följande.

Tillkomsten av sackarinförbudet i fråga om maltdrycker borde ses mot

bakgrunden av de allmänna motiv, som anförts för införande av generell

reglering av rörelsen med sackarin och liknande sötämnen. Huvudsyftet

med genomförande av förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien

hade emellertid varit att i konsumenternas intresse förhindra en

försämring av maltdryckerna, därvid statsmakternas omsorg i första hand

gällt svagdricka och andra svagare maltdrycker med hänsyn till den betydelse,

dessa drycker ansetts äga ur nykterhetssynpunkt. Tidigare vunna

erfarenheter hade ådagalagt, att vissa svagdrickstillverkare funnit med sin

fördel förenligt att inskränka användningen av malt vid tillverkningen och

i stället söka giva åt drycken en fylligare smak genom tillsats av sackarin

eller liknande sötämne. Under det att ett fullgott svagdricka finge anses

böra hålla en extrakthalt vid jästens tillsättande (stamvörtstyrka) av åtminstone

4 procent, kunde man genom att tillgripa sackarin gå ned till en

extrakthalt av allenast omkring 2 procent. Tillsats av sackarin till ett

jämväl i andra avseenden mindervärdigt svagdricka kunde genom den relativt

fylliga och söta smaken ofta förleda konsumenten att tro sig vara i

besittning av en fullgod vara.

Vad beträffade sackarinets inverkan ur medicinsk synpunkt hade på

grundval av medicinalstyrelsens uttalade uppfattning den ståndpunkten i

vårt land intagits, att dylika konstgjorda sötningsmedel icke vore att betrakta

som menliga för hälsan. Detta gällde i motsats till uppfattningen i

vissa andra länder, exempelvis Amerikas förenta stater.

I utlandet hade förbud mot användning av sackarin vid maltdryckstillverkning

allmänt genomförts. Så rådde sådant förbud i Belgien, Danmark,

Finland, Frankrike, Schweiz, Storbritannien, Tjeckoslovakiet, Tyskland,

Österrike och Amerikas förenta stater.

Kontroll
styrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 31.

Kontrollstyrelsen kunde för sin del icke finna annat än att de skäl, som

ursprunglingen förelegat för sackarinförbudets införande i fråga om maltdrycker,

alltjämt vore giltiga. Visserligen hade i samband med de år 1923

vidtagna ändringarna i maltdryckslagstiftningen det stadgandet införts, att

stamvörtens extrakthalt icke finge understiga 4 procent, varigenom under

alla förhållanden garanti erhållits för att icke svagdricka med otillbörligt

låg extrakthalt tillverkas, men i övrigt skulle, därest användningen av

sackarin i vilka mängder som helst vore medgiven, möjligheterna att täcka

bristerna i fråga om en maltdrycks kvalitet med tillhjälp av sackarin alltjämt

förefinnas. Styrelsen ville icke förneka, att en begränsad tillsats av

sackarin, tillförd under lämpligt skede av tillverkningen, kunde vara till

fördel för svagdrickat. En förutsättning härför vore, att det läte sig göra

att medgiva användning av sackarin intill en viss högsta myckenhet per

hektoliter maltdryck. Ett dylikt medgivande syntes hava lämnats i Nederländerna.

Möjlighet att utöva kontroll över hur mycket sackarin som i

visst fall tillsatts till en maltdryck, skulle emellertid icke förefinnas, då

någon tillförlitlig metod för närvarande icke vore känd, med vilken sackarinhalt

kvantitativt kunde bestämmas med tillräcklig noggranhet.

Upprätthållandet av sackarinförbudet inom svagdricksindustrien hade

emellertid visat sig vara förbundet med stora svårigheter. Allmänt vore

känt, att det svagdricka, som konsumerades, ofta innehåller sackarin. Tillsättningen

härav skedde, i strid mot gällande bestämmelser, antingen i

bryggeriet eller ock sedan drickat lämnat detsamma, men innan det tillhandahölles

köparen. Vanligt förekommande vore även, enligt vad från

svagdricksbryggarehåll framhållits för styrelsen, att bryggeriets utkörare

vid varans avlämnande till köparen överlämnade en förpackning, innehållande

sackarin, med anvisning huru tillsättning skulle ske.

Vad beträffade efterlevnaden av sackarinförbudet i bryggerierna hade

kontrollstyrelsen möjlighet att utöva kontroll däröver på så sätt, alt prov

å den tillverkade varan toges av vederbörande kontrolltjänsteman, som hade

att för undersökning insända detsamma till styrelsens laboratorium. Med

hänsyn till den alltmera vanliga olovliga användningen av sackarin vid

svagdrickstillverkningen hade kontrollstyrelsen på senare tid utövat skärpt

uppsikt över sackarinförbudets efterlevnad i bryggerierna genom att i ökad

omfattning låta taga prov å tillverkad vara. Under år 1925 undersöktes

sålunda med hänsyn till sackarinhalten 60 prov å svagdricka, varav 24

prov befunnos innehålla sackarin. År 1926 utgjorde motsvarande siffror

173 respektive 74 och under tiden januari—augusti 1927 hade av 64 undersökta

prov 30 innehållit sackarin. Trots att åtal i alla nu åsyftade fall, då

närvaro av sackarin konstaterats, anställts mot vederbörande tillverkare och

fällande domar utom med något enstaka undantag avkunnats, syntes svagdricksbryggarna

likväl icke hava avskräckts från att olovligen använda

sackarin. Att märka vore, att något fall under ifrågavarande tid icke förekommit,

då närvaro av sackarin av styrelsen kunnat påvisas i maltdryck,

tillverkad i skattepliktigt bryggeri, oaktat bryggerier av detta slag icke ägde

tillstånd att använda vare sig socker eller sirap vid tillverkningen, vilket

däremot de skattefria bryggerierna vore berättigade till. Orsaken till den

bristande respekten för sackarinförbudet från svagdricksbryggarnas sida

syntes vara att söka däri, att man inom svagdricksindustrien icke syntes

kunna inse riktigheten av dels att tillverkaren av drycken skulle vara betagen

möjligheten att tillsätta sackarin till varan, då det däremot stode

konsumenten fritt att göra detta, dels ock att sackarinförbudet skulle drabba

enbart bryggeriindustrien och icke gälla jämväl tillverkning av näringsoch

njutningsmedel i allmänhet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

I>c vill nin g sutskottets betänkande Nr 34.

7

Det kunde även förtjäna omnämnas, att fall inträffat, då sackarin förekommit

hos svagdricka, därigenom att sockerkulör eller sirap, som använts

vid tillverkning, innehållit sackarin. Då det här i landet icke funnes några

bestämmelser om skyldighet att å vara i dylikt fall angiva, att densamma

är sackarinhaltig, kunde det hava varit tillverkaren obekant, att nämnda

råämnen, då de inköpts, varit försatta med sackarin. I sådant fall hade

tillverkaren utan egen förskyllan blivit överträdare av bestämmelsen om

sackarinförbudet och detta oaktat drabbats av laga ansvar därför.

Även om vissa olägenheter vore förbundna med tillämpningen av de nuvarande

bestämmelserna om förbud mot användning av sackarin inom

bryggeriindustrien, borde emellertid frågan om vidtagande av ändring i

desamma icke nu upptagas. Detta spörsmål vore nämligen enligt kontrollstyrelsens

mening i väsentlig grad beroende av den ställning, statsmakterna

ämnade intaga till frågan om tillverkning och försäljning av sackarinhaltiga

närings- och njutningsmedel i allmänhet. I sådant hänseende finge styrelsen

erinra om det betänkande med förslag till förordning angående sackarinhaltiga

närings- och njutningsmedel, som avgivits den 23 november 1915

av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, vilket ärende ännu icke

vore av Kungl. Maj:t avgjort. I avvaktan härå syntes några ändringar av

de för maltdrycker gällande bestämmelserna om sackarinförbud icke böra

vidtagas.

Såsom av den lämnade redogörelsen torde framgå har strävan att upprätthålla

maltdryckernas kvalitet i främsta rummet föranlett rådande förbud

mot användning av sackarin vid tillverkning av sådana drycker och mot

försäljning av maltdrycker, som äro försatta med sackarin. Det har nämligen

tidigare särskilt ur nykterhetssynpunkt ansetts angeläget, att svagdrickat

icke försämrades i smak eller näringsvärde genom tillsättning av sackarin.

Efter det nämnda förbud införts hava emellertid vissa ändringar vidtagits

i lagstiftningen rörande tillverkning och beskattning av maltdrycker av

beskaffenhet att inverka på ifrågavarande spörsmål. Sålunda har i samband

med de år 1923 företagna ändringarna i denna lagstiftning fastställts en

undre gräns för stamvörtstyrkan hos maltdrycker, så att numera till svagdricka

hänföras maltdrycker med en högsta alkoholhalt av 1.8 viktprocent

och med en stamvörtstyrka av lägst 4 och högst 6 procent. Utskottet vill

vidare framhålla, att årets riksdag bifallit Kungl. Maj:ts proposition nr

36 med förslag till vissa ändringar i maltdryckstillverkningsförordningen,

innebärande huvudsakligen att till maltdryck av första klassen skall hänföras

jämväl maltdricka. Med maltdricka förstås sådan maltdryck, som ej

innehåller mer än 1.8 viktprocent alkoholhalt och äger en extrakthalt, överstigande

6 men icke 10.5 procent, samt vid tillverkningen undergått sådan

särskild behandling, att alkoholhalten i drycken icke kan överstiga den för

maltdryck av första klassen fastställda gränsen av 1.8 viktprocent.

Genom att en undre gräns fastställts för stamvörtstyrkan hos maltdrycker,

har möjligheten att genom tillsättning av sackarin inskränka användningen

av malt vid tillverkning av svagdricka avsevärt beskurits. Det särskilda skäl,

som tidigare åberopats till förmån för ett sackarinförbud i fråga om maltdrycker,

har därigenom förlorat sin egentliga betydelse såvitt angår svagdricka.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande År 34.

Kontrollstyrelsen har i sitt ovannämnda yttrande förklarat sig icke anse

frågan om ändring i förbudet mot användning av sackarin inom bryggeriindustrien

böra för närvarande upptagas. Såsom skäl härför har kontrollstyrelsen

främst anfört, att spörsmålet i väsentlig grad vore beroende av

den ställning, statsmakterna komme att intaga till frågan om tillverkning

och försäljning av sackarinhaltiga närings- och njutningsmedel i allmänhet.

Emellertid synas knappast utsikter förefinnas för denna frågas lösning inom

en näraliggande framtid. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om, att

i motioner vid årets riksdag hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t begära, att ett av en år 1916 tillsatt kommitté utarbetat och år 1921

framlagt förslag angående enhetlig, utvidgad livsmedelslagstiftning måtte

efter slutförd granskning föreläggas riksdagen, men att motionerna blivit

av kamrarna avslagna. Som en olägenhet vill utskottet framhålla, att

förbudet i sin nuvarande form icke kunnat upprätthållas. På sätt såväl

kontrollstyrelsen som motionärerna framhållit hrytes synnerligen ofta mot

detsamma, understundom utan tillverkarens egen förskyllan. Med hänsyn

till det nu anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att sackarinförbudet

beträffande svagdricka upphäves. Ett upphävande av detta förhud

torde emellertid icke böra ske, utan att en föreskrift införes om skyldighet

för tillverkare och försäljare att å kärl, vari sackarinhaltigt svagdricka tillhandahålles,

utmärka, att drycken innehåller sackarin. Lämpligen borde i samband

härmed en motsvarande bestämmelse införas beträffande läskedrycker och

därmed jämförliga drycker. Säkerligen komme en dylik föreskrift att i jämförelse

med gällande förbud innebära en bestämd fördel såväl för konsumenterna

som för de säljare, vilka komme att tillhandahålla sackarinfritt svagdricka.

Vad åter angår de alkoholstarka maltdryckerna torde icke några olägenheter

yppat sig genom sackarinförbudet, och något skäl att undanröja förbudet

beträffande dessa drycker synes icke föreligga. Icke heller har utskottet

ansett tillrådligt, att nämnda förbud upphäves i fråga om maltdricka.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande

motioner 1:107 av herr Bärg m. fl. och II: 102 av herr

Bengtsson i Norup m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning,

huruvida förbudet mot användning av sackarin

vid tillverkning av svagdricka och mot försäljning av

sackarinhaltigt svagdricka må kunna upphävas, ävensom

för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen

kan giva anledning.

Stockholm den 19 april 1928.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHAN NILSSON.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 34.

9

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Biirg, Bergman, Boman, Björnsson, Leander,

Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Olsson i Golvvasta,

Björklund, Andersson i Boda, Östergren, Wijkström, Olsson i Gävle, Ericson i

Boxholm, Ljunggren, Andersson i Katrineholm och Johansson i Krogstorp.

Reservationer:

av herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Boa, Bengtsson i

Kullen och Olsson i Golvvasta, vilka yrkat avslag å motionerna; samt

av herr Andersson i Boda.

Biliang till riksdagens protokoll 1928. 7 samt. 25 häft. (Nr 34.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:201 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot tillsättning av sackarin till maltdryck. a1 i texten