Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av pensionsåldern för manliga folkskollärare.

1928-02-09 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1928:12, Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av pensionsåldern för manliga folkskollärare.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 12.

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 9 februari 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om höjning av

pensionsåldern för manliga folkskollärare.

I en inom andra kammaren av herr Bengtsson i Kullen jämte sex av kammarens

övriga ledamöter väckt, till bankoutskottets förberedande behandling

hänvisad motion nr 184 har hemställts, »att riksdagen ville besluta, att pensionsåldern

för manliga folkskollärare höjes från 60 till 65 år».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet. Såsom i motionen erinrats, hava liknande förslag under senare år upprepade

gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sålunda förelågo till

bankoutskottets behandling vid 1923 och 1924 års riksdagar motioner, i vilka

föreslagits begäran hos Kungl. Maj:t om utredning rörande höjning av manliga

folkskollärares pensionsålder. Över den vid 1923 års riksdag väckta

motionen i ämnet inhämtade bankoutskottet yttranden av skolöverstyrelsen,

styrelsen för statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. (numera

statens pensionsanstalt) samt statskontoret. Beträffande innehållet i dessa

yttranden tillåter sig utskottet att hänvisa till sitt i ämnet den 10 april 1923

avgivna utlåtande (nr 24).

Bankoutskottet För egen del anförde utskottet i nämnda utlåtande följande:

1923, »Av den redogörelse, som skolöverstyrelsen lämnat för den tidigare be

handlingen av förevarande fråga, framgår, att pensionsåldern för folkskollärare,

då folkskollärarnas pensionsinrättning år 1866 tillkom, bestämdes till

60 levnadsår, men att densamma redan 10 år senare — genom kungörelse

den 24 november 1876 —- nedsattes till 55 år. Pensionsåldern förblev sedermera

orubbad till år 1918, då den i samband med den senaste löneregleringen

för folkskollärarkåren åter höjdes till 60 levnadsår.

Det torde icke kunna förnekas att, såsom motionären även framhållit,

det för staten måste anses vara angeläget, att folkskollärarnas arbetskraft

i tillbörlig grad utnyttjas; och synes fördenskull en alltför tidig pensionering

av denna tjänstemannagrupp böra undvikas. Med hänsyn till skolans

bästa torde emellertid, på sätt skolöverstyrelsen erinrat, starka skäl tala

för att i fråga om folkskollärarna bibehålla en lägre pensionsålder än den,

som i allmänhet fastställts för civila befattningshavare i statens tjänst.

Att, såsom motionären synes åsyfta, med avseende å pensionsåldern likställa

folkskolans lärare med lärarna vid de allmänna läroverken torde

icke vara möjligt med hänsyn till de väsentliga olikheterna i tjänstgörings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 12. 9

förhållandena vid dessa båda slag av läroanstalter. Det övervägande flertalet

folkskolor hava nämligen endast en lärare, medan vid ett allmänt läroverk

undervisningen alltid bestrides av flera lärarkrafter. I de fall, där

tjänstgöringsförhållanden eller andra omständigheter medgiva en utsträckning

av folkskollärarens tjänstetid, är emellertid möjlighet till sådan utsträkning

beredd genom den bestämmelse, enligt vilken de lokala skolinyndig

heterna må medgiva rätt för lärare att under fem år efter uppnådd pensionsålder

kvarstå i tjänst. Denna bestämmelse, vilken, åtminstone under

de senaste åren i stor utsträckning synes hava vunnit tillämpning, är enligt

utskottets uppfattning i hög grad ägnad att motväga de olägenheter ur

statsekonomisk synpunkt, som enligt motionärens mening äro förenade med

de nuvarande bestämmelserna rörande pensionsåldern.

Av skäl, som här angivits, och då tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits

beträffande verkningarna av den så nyligen vidtagna höjningen av folkskollärarnas

pensionsålder, har utskottet nu icke ansett sig kunna tillstyrka

någon ändring i förevarande avseende.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att förevarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Detta

blev även riksdagens beslut.

Vid frågans behandling år 1924 (bankoutskottets utlåtande nr 10) hänvisade

utskottet till vad i utlåtandet år 1923 anförts samt tilläde, att de

skäl, som i nämnda utlåtande anförts, syntes fortfarande äga giltighet. Utskottet

erinrade i detta sammanhang ånyo om det stadgande, enligt vilket

vederbörande skolmyndigheter må medgiva lärare tillstånd att under högst

fem år efter uppnådd pensionsålder kvarstå i tjänst, samt anförde, att denna

bestämmelse, såvitt erfarenheten givit vid handen, syntes i de fall, där vederbörande

lärare funnes även efter uppnådda 60 levnadsår kunna på tillfredsställande

sätt bestrida sin tjänst, i avsevärd utsträckning hava vunnit tilllämpning.

Under sådana förhållanden och då några nya skäl av beskaffenhet

att kunna föranleda ett frångående av den ståndpunkt, utskottet föregående

år intagit i frågan, ej blivit anförda, fann utskottet sig böra avstyrka

bifall till den nu förevarande motionen.

Utskottet hemställde alltså, att den föreliggande motionen icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd. Kamrarna biföllo vad utskottet sålunda

föreslagit.

De synpunkter som utskottet, enligt vad den här lämnade redogörelsen

utvisar, tidigare anlagt vid behandlingen av förevarande spörsmål, synas

i huvudsak fortfarande äga berättigande. Utskottet förbiser visserligen icke,

att det med hänsyn till frågans ekonomiska betydelse är av vikt, att en

alltför tidig pensionering av förevarande befattningsbavargrupp icke upprätthålles,

men finner å andra sidan uppenbart, att pensionsåldern icke av

ekonomiska skäl bör sättas så högt, att allvarliga olägenheter för folkundervisningen

därav kunna befaras. I varje fall vill det förefalla tveksamt, huruvida

tillräcklig erfarenhet ännu kan anses föreligga för ett tillförlitligt be
Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 8 samt. 7 häft. (Nr 9—12.) 332 28 2

Bankoutskottét

1924.

Utskottets

yttrande
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bankoutskottets utlåtande Nr 12.

dömande av verkningarna av den senaste höjningen av folkskollärarnas pensionsålder.

Enligt utskottets mening synes det icke böra ifrågakomma, att riksdagen

skulle, såsom motionärerna föreslagit, utan närmare utredning fatta beslut

om eu höjning av manliga folkskollärares pensionsålder till 65 år. Med

hänsyn till vad nyss anförts har utskottet ej heller funnit tillräcklig anledning

föreligga att tillstyrka en begäran hos Kungl. Maj:t om utredning av

frågan. Utskottet förutsätter, att de statliga myndigheter, vilkas verksamhetsområden

frågan närmast berör, ägna densamma sin uppmärksamhet och,

om skäl därtill skulle anses föreligga, vidtaga åtgärd för att bringa frågan

under statsmakternas omprövning. Utskottet vill i detta sammanhang erinra,

att förslag sedan några år tillbaka föreligger angående lönereglering för bland

andra lärare vid folkskolor. Då enligt nämnda förslag med en dylik lönereglering

automatiskt skulle följa jämväl en pensionsreglering, synes det

naturligt, att frågan om befattningshavarnas pensionsålder göres till föremål

för övervägande i samband med löneregleringsfrågans behandling. Det må

framhållas att, såsom jämväl av det föregående inhämta», den år 1918 beslutade

höjningen av pensionsåldern från 55 till 60 år företogs i samband

med den vid 1918 års lagtima riksdag genomförda löneregleringen för folkskolornas

lärarpersonal.

Under åberopande av vad nu- yttrats anser utskottet den föreliggande

motionen icke böra föranleda åtgärd från riksdagens sida. Utskottet hemställer

alltså,

att förevarande motion II: 184 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1928.

På bankoutsköttets vägnar:

G. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling ihöln utskottet Hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson i

Olovstorp, Lindley, Lindgren, Johansson i Friggeråker, Dalberg och Andersson i Hedsta;

från andra kammaren: herrar Borggren, Bäcklund, Wikström, Kloo, Ryberg, Svensson*

i- Betingetorp, Törnkvist i Bjuv och Thore.

Stockholm, K. ij. Beckmans Bofctr.. 1JT28;

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.