Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om utredning angående upprättande av en statens affärsbank.

1928-05-10 · 34 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 31 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1928:50, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om utredning angående upprättande av en statens affärsbank.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande Nr 50

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1928 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om utredning angående

upprättande av en statens affärsbank.

I två likalydande, till hankoutskottets förberedande behandling överlämnade

motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 159 av herr

Möller jämte fyra andra av kammarens ledamöter och den andra inom

andra kammaren under nr 281 av herr Hansson i Stockholm jämte sju

av kammarens övriga ledamöter, hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj it anhålla om utredning av lämpligaste formen för anordnande

av en statens affärsbank.

Till stöd för sin hemställan anföra motionärerna inledningsvis följande:

»På knappast något område inom vårt ekonomiska liv har utvecklingen

under de senaste trettio åren varit så revolutionerande som inom bankväsendets.

Omkastningar, förskjutningar och kapitalanhopningar ha ägt

rum i betydande mått. Medan staten förr drev en avsevärd affärsbankrörelse,

har denna numera så gott som monopoliserats av privatbankerna.

Som mellanhänder mellan penninginsättare och låntagare intaga dessa banker

en fullkomligt dominerande ställning. Inom bankernas krets ha några få

erhållit jättelika proportioner och samlat en betydande makt över det ekonomiska

livet. Aldrig förr har vårt land haft att uppvisa en kapitalkoncentration

av tillnärmelsevis sådana mått. Storbankerna kunna i ej oväsentlig

grad öva ekonomiskt tryck ej mindre på industri och övriga näringar

än även på staten och kommunerna, direkt vid förhandlingsbordet, indirekt

genom sina förbindelser med män i inflytelserika ställningar inom samhällslivets

olika områden. Denna utveckling, som rastlöst fortsatt under hägnet

av 1897 års riksbankslag och 1911 års banklag, ligger oss för nära för att

vara fullt fattbar till innebörd och konsekvenser. Den kan sägas vara delvis

betingad av stordriftens genombrott, samtidigt som den underlättat densamma.

Men å andra sidan äro förvisso många medvetna om, att denna

utveckling i sig innesluter faror och riskmoment, varav såväl vårt som

andra länder, där motsvarande företeelser visat sig, haft vissa förkänningar.

Hur väldig och omstöpande bankväsendets omdaning under här nämnda

tidsperiod verkligen varit, torde några få siffersammanställningar vara tillräckliga

att visa.

I början på 1890-talet utgjorde riksbankens fonder omkring hälften av

samtliga privatbankers och dess omslutning en femtedel. Den drev också

en för dåtiden omfattande in- och utlåningsrörelse med allmänheten. Utan

att vara avsett, åtminstone för andra kammarens vidkommande, verkade

IHhang till riksdagens protokoll 1928. 8 samt. 32 häft. (Nr 50.) 1

Motionerna.

Vissa allmänna

synpunkter.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

de sedeltäckningsbestämmelser, som beslötos vid 1897 års riksdag, förbudet

för riksbanken av inlåning mot räntegottgörelse på depositionsräkning jämte

vissa andra omständigheter dithän, att en avveckling av riksbankens direkta

utlåning till allmänheten allmer ägt rum, en utveckling som understundom

medvetet torde hava befrämjats av riksbanksledningen.»

Motionärerna meddela därefter åtskilliga sifferuppgifter till belysning av

utvecklingen av riksbankens rörelse, fonder och omslutning under de senare

åren, särskilt i jämförelse med privatbankernas. I samband därmed framliålles,

hurusom i synnerhet riksbankens direkta växeldiskontering varit

föremål för en avsevärd tillbakagång, vilken inträffat samtidigt som en

betydande expansion ägt rum av kapitalmarknaden. I fråga om riksbankens

nuvarande betydelse på bankväsendets område anföra motionärerna huvudsakligen

följande:

Jämförelsen mellan riksbanken och privatbankerna visar, att riksbanken

ifrån att, som förut nämnts, i början av 1890-talet ha ägt egna fonder uppgående

till hälften mot samtliga privatbankers och en omslutning uppgående

till en femtedel av privatbankernas samlade omslutning, icke ökat fondbildningen

varken relativt eller absolut under den rastlösa utvecklingsperiod,

som näringar, bankväsende och kreditgivning undergått sedan tillkomsten

av 1911 års banklag. Riksbankens fonder utgjorde sålunda vid utgången

av november månad 1927 blott en trettondedel och omslutningen endast

mellan en sjunde- och en åttondedel av samtliga privatbankers.

Medan riksbanken i jämförelse med de största privatbankerna var för sig

även vid tidpunkten för och de följande åren efter gällande riksbankslags

antagande väl hävdade första rangplatsen, vad såväl egna fonder som omslutning

beträffar, så är förhållandet nu omvänt. Ännu år 1903 hade riksbanken

mera än dubbelt sä stora egna fonder som den största privatbankens

egna fonder. Det behövdes i det närmaste en sammanslagning av de tre

dåvarande största privatbankernas egna fonder för jämställdhet i detta

hänseende med riksbanken. Omslutningen var likaledes år 1903 större än

någon enskild privatbanks, den översteg med bortåt 50 miljoner kronor de

två största privatbankernas sammanlagda omslutning och var mera än dubbelt

så stor som den största privatbankens. De sista för tiden vid denna motions

utskrivande tillgängliga siffrorna uppvisa, att en av storbankerna förfogar

över omkring tre gånger så stora egna fonder som riksbanken, att en annan

har nära dubbelt, att en tredje har mer än halvannan gång så stora och

att den fjärde har 16 miljoner kronor större belopp i egna fonder än riksbanken.

(Riksbankens avbetalningsfond, som har en särskild ställning, däri

icke inräknad. Ej heller den omständigheten, att riksbanken plägar förfoga

över föregående års vinstmedel för löpande år.) Vilken betydelse man än

må tillerkänna eller frånkänna den här gjorda jämförelsen, så torde den

slutsatsen ändå ej kunna undgås, att riksbankens direkta kreditförmedling

inom landet till allmänheten, om den skulle hållit jämna steg med den allmänna

utvecklingen i övrigt, hade förutsatt såväl ökad fondbildning som

en mera utvidgad omslutning.

Motionärerna ingå därefter på en redogörelse för den kraftiga bankkoncentration,

som ägt rum under de senaste decennierna, och framhålla, att

av landets 70 privatbanker vid 1903 års utgång de 10 största förfogat över

cirka 46 procent av samtliga bankers omslutning. De 4 största bankerna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 3

hade då inneslutit 25 procent av totalomslutningen. De olika provinserna

och orterna hade företriitts av banker med lokal betoning.

Vid utgången av år 1917 hade denna bild radikalt förändrats. De största

då befintliga 10 bankerna hade kommit att behärska nära 72 procent av

samtliga bankers omslutning. Då samtidigt antalet banker nedgått från 70

till endast 53, vore kapitalkoncentrationen ännu mera utpräglad. Den fortsatte

emellertid alltjämt genom nya sammanslagningar och fondökningar,

varigenom de två största storbankerna kommit att''ensamma förfoga över

omkring 40 procent av samtliga bankbolags omslutning och provins- och

ortsbankerna alltmer förlorat i betydelse. De fyra storbankerna disponerade

vid slutet av november 1927 över 60 procent och de 10 största bankerna

över nära 81 procent av nämnda omslutning.

Antalet banker hade från år 1917 minskats med ytterligare 23 och

uppginge numera till endast 30. Bland de 20 mindre bankerna syntes

emellertid åtskilliga vara i beroende av en eller annan större bank. De

fyra storbankernas verkliga inflytande gent emot de 26 övriga affärsbankerna

förhölle sig följaktligen icke proportionellt till procentsiffrorna 60 och 40;

den förra siffran finge ökas åtskilligt och den senare minskas med motsvarande

tal. De fyra storbankerna övade, där intressena sammanfölle,

en samlad makt över det ekonomiska livet, vars räckvidd vore stor och mot

vilken varken någon enskild sammanslutning eller utan svårighet ens staten

med riksbanken i spetsen i detta nu kunde uppställa en tillräcklig motvikt.

Enligt motionärerna hade riksbankens tillbakaträdande från direkt beröring

med allmänheten och dess relativa tillbakagång, privatbankernas

ökade inflytande på kreditgivningen till näringar och industri samt kapitaloch

maktkoncentrationen hos några få storbanker i vida kretsar framkallat

de allvarligaste betänkligheter, vilka tagit sig uttryck i en mången gång

skarp kritik samt krav på statsmakternas ingripande.

I anslutning till berörda uttalande lämnas i motionerna en utförlig redogörelse

för vissa tidigare framställda förslag om utvidgning av den statliga

bankverksamheten, och hava därvid särskilt återgivits de synpunkter på

här ifrågavarande spörsmål, som framförts av sju reservanter inom 1917

års bankkommitté — i motionerna benämnda huvudreservanterna inom

kommittén — i dess år 1919 avgivna betänkande om anordnande av statlig

affärsbanksverksamhet.

Såsom i motionerna erinras hade nämnda reservanter — till skillnad mot

kommitténs majoritet, som avstyrkt inrättandet av en statens affärsbank —

förordat en utvidgning av den statliga bankverksamheten samt ansett, att

denna lämpligen borde ske genom riksbankens uppdelning på två avdelningar,

av vilka den ena skulle driva vanlig affärsbanksrörelse. I yttrande

över kommitténs betänkande hade fullmäktige i riksbanken i stort sett anslutit

sig till reservanternas principiella ståndpunkt men ansett, att utvidg
-

Frågans

tidigare

behandling.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

ningen lämpligast borde ske genom upprättande av en särskild statens affärsbank,

intimt förbunden med riksbanken.

Enligt den principiella uppfattning, som sålunda gjorts gällande av berörda

reservanter och fullmäktige, skulle en utvidgning av statens verksamhet

på den vanliga bankrörelsens område för det allmänna medföra följande

förmåner:

Riksbanken skulle erhålla ett ökat inflytande på privatbankernas räntesättningar.

Vad utlåningsräntorna beträffar skulle, framhöllo reservanterna,

en av riksbanken bedriven mera allsidig och affärsmässig utlåningsrörelse

till allmänheten utgöra eu ökad garanti för att privatbankerna vid

sin kreditgivning icke tillämpade högre räntesatser än de av riksbanken

noterade. I fråga om inlåningsräntorna skulle eu av riksbanken anordnad

permanent inlåningsverksamhet medföra ökad garanti för att bankernas

inlåningsräntor vid varje tidpunkt liölles i det läge, som betingades av nödig

hänsyn till såväl insättarna som läget på penningmarknaden. En statlig

affärsmässig bankrörelse skulle sålunda utgöra ett verksamt medel för understödjande

av riksbankens diskontopolitik samt kunna utöva inflytande på

marginalen mellan privatbankernas in- och utlåningsräntor.

Av än större betydelse vore emellertid, att en utvidgad statlig bankverksamhet

skulle kunna bliva en motvikt mot privatbankernas växande inflytande

över samhällets ekonomiska liv. Detta inflytande vore huvudsakligen

en följd av privatbankernas ställning såsom förvaltare av en väsentlig

del av landets sparkapital och ökades genom ett intimt samarbete mellan

de större privatbankerna, varigenom konkurrensen bankerna emellan avsevärt

försvagades. En för statens räkning driven, ur allmänna synpunkter

ledd affärsbanksrörelse skulle möjliggöra ökad statlig kontroll över privatbanksväsendet

och inom detsamma i samband med den starka maktkoncentrationen

framträdande monopolistiska strävanden.

En utvidgad statlig bankverksamhet skulle vidare kunna tillgodose viktiga

stats finansiella intressen. Staten hade, då den numera huvudsakligen

verkställde sin upplåning inom landet, blivit alltmer beroende av de privata

bankerna. Lämpligheten av att dessa blivit en oumbärlig mellanhand vid

den inrikes upplåningen kunde givetvis ifrågasättas. Som staten hittills

saknat lämpliga organ för obligationsförsäljning till allmänheten, borde den

kunna påräkna viktiga tjänster av en egen affärsbank. Den omständigheten,

att staten varit hänvisad till privatbankerna såsom enda förmedlare och långivare,

syntes icke erbjuda garantier för att den vid varje tidpunkt skulle

erhålla lån till så låg ränta, som över huvud vore möjligt med hänsyn till

läget på penningmarknaden. Konkurrensen mellan privatbankerna borde

icke överskattas. Det kunde tvärtom befaras, att bankernas inbördes samverkan

vid genomförandet av lånetransaktioner åt staten kunde utvecklas

till ett verkligt monopol, i den mån bankkoncentrationen fortskrede och

bankerna för ändamålet bildade starka konsortier, varigenom konkurrensen

eliminerades. En statens affärsbank med lämplig organisation och vid
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 5

sträckta, direkta förbindelser med allmänheten skulle vara riksgäld skontoret

till stor nytta vid placering av statens obligationer och skattkammarväxlar.

— Även i andra avseenden skulle en statens affärsbanksrörelse bliva av betydelse

för fyllande av statens alltmer ökade ekonomiska uppgifter i samhället.

Drivandet av eu affärsmässig bankrörelse från statens sida skulle sannolikt

medföra vissa fördelar för riksbankens centralbanksverksamhet men däremot

knappast några olägenheter. Den skulle giva banken en friare ställning

och öka dess inflytande över penningmarknaden samt underlätta och

befrämja ett rätt handhavande av centralbanksverksamheten.

Efter att hava erinrat om de sålunda tidigare framförda synpunkterna

på här ifrågavarande spörsmål göra motionärerna för egen del följande

uttalanden, innefattande jämväl vissa riktlinjer, efter vilka en statlig affärsbanksrörelse

enligt deras mening kunde tänkas anordnad:

»Allvarliga betänkligheter hava som synes rests mot bankväsendets utveckling.

Redan huvudreservanterna i 1917 års bankkommitté, bland vilka

funnos män inom alla de politiska partierna, ansågo att farhågorna för

koncentrationen av makten över vårt ekonomiska liv icke kunde avvisas

som oberättigade eller överdrivna. ’Det måste’, yttrade de, ''tvärtom anses

vara en både ur samhällets och ur den privata bankverksamhetens egna

synpunkter utomordentligt viktig fråga, som bör vara föremål för statsmakternas

oavlåtliga uppmärksamhet, att mot denna maktkoncentration vid

varje tidpunkt ställa erforderliga regulativ’. Om dessa ord, vilket vi för

vår del anse, ägde helt och fullt berättigande för tio år sedan, så har sedan

dess ingenting inträffat, som minskat deras sanningsvärde, tvärtom framgår

det av den jämförande statistiken, att storbankernas makt och inflytande

vuxit sig ännu starkare än vid nämnda tidpunkt. Och de åtgärder, som

av statsmakterna vidtagits på lagstiftningens väg, kunna varken betecknas

som synnerligen många eller som djupt ingripande. 1924 ars bankkommitté

har av kända orsaker ej ansett sig böra ingå i en prövning av förhållandena

ur här särskilt ifrågasatta synpunkter. Dess uppgift var att undersöka

vissa specificerade genom krisen aktualiserade kreditfrågor och föreslå

botemedel för dessas avhjälpande.

Alltjämt föreligga alltså i stort sett ouppfyllda de gång på gång framförda

kraven på åtgärder till skyddande av landets, dess industris och

näringars intressen gent emot missbruk av det överhand tagande storbanksväldet.

Farorna äro så påtagliga, möjligheterna till missbruk så uppenbara,

att samhället omöjligen kan undgå att på ett eller annat sätt verksamt

ingripa. Men stora svårigheter möta att utfinna medel, som utan att

skada legitima intressen och en sund utveckling dock äro tillräckligt verksamma.

Banksammanslagningarna äro genomförda. Förvaltningen av

större delen av sparmedlen dirigeras från direktionsrummen i storbankerna

genom väldiga organisationer. Att upplösa dessa organisationer, även om

det vore politiskt genomförbart, kan knappast på allvar ifrågasättas. Ej

heller är det möjligt för staten att enbart genom restriktiv lagstiftning

erhålla det grepp över kreditgivningen och bankernas skötsel i övrigt, som

det allmännas intresse vid varje tillfälle kan kräva. Därtill är det ekonomiska

livet för rörligt och mångskiftande, och en alltför långt gående och

rigorös lagstiftning kunde komma att skada mer än den botade. Dessutom

Sammanfattning

och

förslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

är en sund bankverksamhet väl så avhängig av de ledande personerna som

av lagarna.

Vid övervägande av det medel, som på en gång är mest verksamt, lättast

att använda samt förenat med minsta risk för ett störande ingripande i en

lugn och samhällsgagnande utveckling, stannar man ovillkorligen för: en

sund statlig konkurrens. Här ovan äro refererade så många och starkt

vägande skäl för statens aktiva uppträdande på affärsbanksområdet, att vi

anse det överflödigt att i detta sammanhang vare sig ånyo uppräkna dem

eller tillägga några nya. Det synes kunna räcka med en hänvisning till

vad huvudreservanterna i 1917 års bankkommitté samt fullmäktige i riksbanken

anfört i ärendet. I stället skola vi direkt övergå till att något beröra

formen för en statlig affärsbankverksamhet.

Som upprepade gånger påpekats, drev riksbanken tidigare en förhållandevis

omfattande affärsbankrörelse. 1897 års riksbankslag bär uttryckligt

vittnesbörd därom, att det icke var riksdagens mening, att riksbanken skulle

så grundligt ändra karaktär, att de direkta förbindelserna med allmänheten

skulle upphöra i så hög grad, som för närvarande är fallet. I lagen bibehölls

rättighet för banken att driva flera sådana rörelsegrenar, som de längst

gående teoretikerna för en renodlad centralbankverksamhet fördömde. Och

de erfarna män med friherre Langenskiöld och Sixten von Friesen i spetsen,

som inemot tjugu år efter nämnda lags antagande sutto som fullmäktige

i riksbanken, ansågo det vara nödvändigt för centralbanken, om denna

rätt skulle kunna fylla sin uppgift som sådan och följa med affärslivets växlingar,

att uppehålla direkta förbindelser med industri och handel.

Ur många synpunkter och icke minst ur riksbankens egna synes banken

sålunda icke böra, som hittills ägt rum, principiellt reducera sina direkta

förbindelser med näringslivet. Fn utveckling i motsatt riktning, för riksbankens

del sålunda en återgång till tidigare förhållanden, är i stället önskvärd.

Såsom framgår av det föregående, kan riksbanken öka sin kontakt

med affärslivets redan inom ramen för nuvarande bestämmelser. Den har

tillfälle, om dess ledning så vill, att knyta vid sig en kundkrets som stärker

bankens egen ställning, ger den vidare översikt över det ekonomiska livet

och, icke minst viktigt, sätter vapen i dess händer att möta eventuella missbruk

av den makt som nu ligger koncentrerad hos storbankerna. Vi äro

icke övertygade om att därigenom infördes en dualism i centralbankverksamheten.

Men däremot kan det på goda grunder antagas, att riksbankens

inflytande över privatbankernas politik komme att stärkas i icke ringa mån.

Den enda rörelsegren, där riksbanken, ehuru även där i reducerad omfattning,

bibehållit någon kontakt med allmänheten, nämligen direkta växeldiskonteringen,

har dock medfört, att privatbankernas räntesatser (vi avse

de verkliga och icke de på papperet noterade) i ifrågavarande fall visat den

jämförelsevis största överensstämmelsen med riksbankens.

Ehuru det näppeligen torde behöva understrykas, vilja vi dock för undvikande

av varje missförstånd framhålla, att vi icke åsyfta, att riksbanken

bör avsäga sig privatbankerna som kunder eller ändra karaktär som centralbank.

Men här liksom på flera håll i utlandet borde det för bankens egen

skull i dess uppgift som valuta vårdande centralbank och för att den skall

kunna bibehålla greppet över penningmarknaden vara angeläget, att en rätt

stor del av dess växelportfölj upptar direkt diskonterade växlar och att den

i övrigt begagnar sig av möjligheterna till bevarande av en solid och konstant

kundkrets. Att de direkta krediterna vid kristider skulle befaras bliva

»frusna» har anförts som motskäl. Givetvis blir frusenheten i högsta grad

s. 7 Kontrollera mot PDF

lii/nkoutskuttets utlåtande Nr 50.

7

beroende av det sätt, varpå fullmäktige handha kreditgivningen, men å

andra sidan har erfarenheten från den senaste kristiden visat, att riksbankens

krediter till privatbanker visst icke undgå »infrysning». Vid det

förhållandet, att man icke har anledning antaga annat än att fullmäktige

komma att iakttaga all den försiktighet, som kan vara av nöden, samt då

vidare på grund av omständigheternas egen natur blott en del av riksbankens

utlåning inom landet kan komma att lämnas direkt, synas farhågorna

icke äga någon djupare grund. I varje fall skulle fördelarna betydligt

överväga nackdelarna.

'' Ehuru en ökad direkt kreditgivning till allmänheten från riksbankens

sida skulle vara av betydelse som motvikt mot storbankernas maktställning,

så kan den dock icke få den omfattning, som är nödvändig för att hävda

statens inflytande och i erforderlig grad trygga industri och näringar mot

möjliga missbruk. Staten måste, om den skall kunna driva en sunt reglerande

konkurrens, även upptaga inlåningsrörelse från allmänheten samt i

övrigt driva fullt modern affärsbankrörelse. Detta måste pa ett eller annat

sätt anordnas.

Fullmäktige i riksbanken anförde i sitt här ovan omnämnda yttrande av

den 4 december 1919, att tre vägar funnos för inrättande av en för statens

räkning driven affärsbankrörelse: 1) inom riksbanken (huvudreservanternas

förslag), 2) genom inrättande av eu ny statsbank, 3) genom förstatligande av

någon redan bestående privatbank. Fullmäktige begärde utredning angående

det andra alternativet. Sedan dess har emellertid denna fråga

kommit i ett annat läge. Staten äger nu praktiskt taget alla aktierna i en

i full verksamhet befintlig affärsbank, Jordbrukarbanken. Lösningen av

här ifrågavarande problem bör därför anknytas till nu befintliga förhållanden.

En statens affärsbank synes lämpligen kunna inrättas på endera av följande

sätt. Antingen löses frågan så, att riksbanken utvidgas till att omfatta

även vanlig affärsbankrörelse, på lämpligt sätt avskild från den rörelse,

på vilken sedelutgivningen är baserad och vartill ett utarbetat utkast

som nämnts redan föreligger. I detta fall synes Jordbrukarbanken böra

ingå i den nya avdelningen i riksbanken och bilda grundstommen i dennas

rörelse, vilken därpå finge utbyggas och utvecklas med hänsyn till det allmänna

behovet och förevarande omständigheter. Eller också lägges statens

affärsbankverksamhet fristående med den av staten ägda Jordbrukarbanken

som utgångspunkt, i vilket fall riksbanken givetvis av valutavårdande skäl

och för undvikande av en skadlig dualism i den statliga bankverksamheten

borde beredas ett starkt inflytande på den fristående affärsbankens skötsel.

Vilken väg som kan vara lämplig ävensom annan eventuell utväg bör självfallet

bliva föremål för en närmare utredning.

Denna torde böra omfatta undersökning av och förslag till en fullt affärsmässig

organisation ävensom till ett rationellt utnyttjande av de olika

näten av avdelningskontor samt dessas utbyggande till de affärscentra i

landet, som nu ej iiro företrädda av kontor i av staten ägd bank eller i

annan sådan, som kunde komma att uppgå i den blivande statliga affärsbanken.

Att det kapital, som numera av statsorgan insättes till förräntning

i privatbanker, i regel borde överföras till statens affärsbank, torde

få anses självfallet liksom att anordningar borde träffas, att statsmonopol

och andra hel- eller halvstatliga företag, i den mån de omhänderhavda

medlen icke äro av natur att böra ingå i statens giroräkning, företrädesvis

måtte anlita denna bank för insättningar och krediter. Som naturliga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

kunder i banken torde även böra få räknas det stora flertalet kommuner,

landsting och vissa allmänna stiftelser och inrättningar.

Den huvudsakliga delen av omslutningen finge väl dock antagas komma

att härröra ur den inlåningsrörelse från allmänheten, som banken komme

att bedriva. En bank, som har staten till ägare, erbjuder så stor trygghet

för insättarna, att den i detta hänseende bör ha utsikter att väl hävda sin

ställning utan att hålla andra räntesatser än som betingas av hänsyn till

valutans vårdande och annat allmänt samhällsintresse. Givetvis måste utredningen

taga sikte på lämpliga utvägar för ökande av bankens egna fonder

i proportion till rörelsens gradvisa utökning. De tvenne sätt, som här ovan

angivits för lösande av frågan om en statens affärsbank, hava den fördelen,

att staten från början icke behöver tillskjuta något mera avsevärt kapital.

Detta bleve åter fallet, om staten skulle grunda eu ny bank. Detta senare

sätt för frågans realiserande innesluter den risken, att en så bildad affärsbank

från början lätt kunde komma att få övertaga en hel del krediter

av mindre önskvärt slag, vilka privatbankerna kastade ifrån sig. Denna

risk bör vara alldeles utesluten, om på sätt vi ifrågasätta affärsbanken

endera anordnas som en avdelning inom riksbanken eller ock som fristående

affärsbank. I båda fallen bygger man på eu redan befintlig rörelse

och utbygger denna stegvis och varsamt med hänsyn till det allmännas

krav. De svårigheter, som kunna möta en statlig affärsbankrörelse, bliva

icke större än att de kunna övervinnas. Att vissa privata intressen skola

känna sig synnerligen illa berörda, kan förvisso icke undvikas, men här

gäller det att skaffa staten ett maktmedel till eu reglering av kredit- och

bankförhållandena ur synpunkten av landets, näringarnas och det allmännas

bästa. Någon osund konkurrens från statens sida ha vi icke avsett,

och en sådan är säkerligen ej heller att befara. Det kan invändas, att

den blivande affärsbanken till att börja med skulle erhålla för liten omfattning

för att kunna få den betydelse, som är nödvändig med hänsyn

till maktkoncentrationen inom det privata bankväsendet. Vi medgiva, att

procentuellt sett blir statens affärsbankrörelse de första åren av en jämförelsevis

ringa omfattning. Men därför får man ingalunda draga den

slutsatsen, att den under dessa första år även skulle bliva betydelselös.

Den torde tvärtom redan från början komma att få en icke ringa betydelse

till motverkande av eventuella tendenser från privatbankernas sida att

vilja missbruka sin maktställning, och dess inflytande komme att ökas i

samma man som den vunne tillslutning från allmänhetens sida. Faran

för privatbankerna av en sådan tillslutning torde mana dessa till inslående

på en sådan bankpolitik, att anledningarna för deras kunder att söka sig

över till statens affärsbank skulle komma att nedbringas eller bortfalla.

Men därmed hade också den statliga affärsbanken fyllt en av sina främsta

uppgifter. I en blivande utredning torde säkerligen dessa och andra på

frågan inverkande omständigheter beaktas vid utformningen av den organisation

och de linjer, under och efter vilka den statliga affärsbanken bör

arbeta.

Vi tillåta oss att i korthet sammanfatta här ovan angivna ståndpunkter

och förslag. Storbankernas oerhörda makt över vårt ekonomiska liv är en

fara. Staten måste mot denna makt ställa erforderliga regulativ. Nödiga

och effektiva sådana kunna ej lämpligen vinnas på lagstiftningens väg, men

däremot medelst statlig affärsbankverksamhet, som för övrigt ur statens

egna finanspolitiska samt ur allmänt valutavårdande synpunkter är önsk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Ba nkout skottets utlåtande Nr 50.

9

värt. Riksbanken bär omedelbart inom riksbankslagens ram siika direkta

förbindelser med allmänheten, vilket, om riksdagen gillar denna uppfattning,

blir en sak för fullmäktige i banken att realisera. Men då denna

rörelse med hänsyn till riksbankens karaktär av centralbank och lagens inskränkande

bestämmelser måste bliva av endast begränsad art, erfordras

dessutom och framför allt en fullt affärsmässig statlig bankverksamhet.

Utredning härom påyrkas.

Jordbrukarbanken, som äges av staten och vars oktroj förutsättes förlängd

av årets riksdag, bör bilda stommen i den blivande statliga affärsbanken.

Tvenne utvägar för frågans realiserande stå till buds. Antingen

omorganiseras riksbanken på ett eller annat sätt så, att den erhåller en

från sedelrörelsen skild affärsbanksavdelning, i vilken Jordbrukarbanken

uppgår. Eller också erhåller den nya affärsbanken en fristående ställning

i intim förbindelse med riksbanken. Även i detta fall bör Jordbrukarbanken

utgöra utgångspunkten. Utredningen bör efter prövning av alla

på frågan inverkande omständigheter utmynna i förslag till fullt affärsmässig

organisation samt sådana riktlinjer för affärsbankens skötsel, att

såväl de valutavårdande som det allmännas och näringslivets intressen bliva

tillgodosedda. Redan från början bör jämväl beaktas, att dualism i ledningen

av statens bankverksamhet måtte förhindras. I övrigt böra utredningsdirektiven

givas en sådan ram, att även andra uppslag och åtgärder

i syfte att befästa den statliga bankverksamheten må kunna prövas.»

Såsom ovan angivits, utmynna motionerna i en hemställan om skrivelse

till Kungl. Maj:t om utredning av lämpligaste formen för anordnande av

en statens affärsbank.

Över här ifrågavarande motioner har utskottet inhämtat yttranden från

fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Av dessa yttranden, vilka såsom bilagor fogats vid detta utlåtande, framgår,

att fullmäktige i riksbanken förordat bifall till motionärernas förslag

om utredning i ämnet. Fullmäktiges beslut har emellertid icke varit enhälligt,

i det att fullmäktiges ordförande herr af Jochnick på angivna skäl

funnit sig icke kunna ansluta sig till detsamma samt herrar Philipson och

Widell ansett, att fullmäktige bort avstyrka ifrågavarande motioner.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande avstyrkt bifall till

motionärernas hemställan. Mot fullmäktiges beslut hava reservationer anförts

dels av herr Kobb, som ansett sig icke kunna motsätta sig en begäran

om en förutsättningslös utredning av frågan om lämpligheten och möjligheten

att inrätta en statens affärsbank, dels av herr Bäckström, som tillstyrkt

den i motionerna begärda utredningen angående lämpligaste formen

för anordnande av en statens affärsbank, dels ock av herr Anderson,

som anslutit sig till motionärernas förslag under framhållande att frågan

icke synts honom gälla huruvida utan endast på vilket sätt en statens

affärsbank bör lämpligast anordnas.

Beträffande innehållet i övrigt av de avgivna yttrandena tillåter sig utskottet

hänvisa till ovan omförmälda bilagor.

Yttranden

över

motionerna.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Utskottet.

Motionärernas förslag åsyftar, att staten skulle, utöver den för närvarande

genom riksbanken utövade bankverksamheten, i konkurrens med de

privata bankerna börja driva vanlig bankrörelse.

Utskottet har icke kunnat ansluta sig till motionärernas uppfattning om

lämpligheten av en sådan åtgärd. Såsom framgår dels av de över motionerna

avgivna yttrandena, dels ock av överväganden, som tidigare vid upprepade

tillfällen gjorts i frågan, hava ock starkt delade meningar framförts

om ändamålsenligheten av en statlig affärsbank i den ena eller andra formen.

Något verkligt behov av att inrätta en dylik bank kan enligt utskottets

mening ej anses föreligga. Att en sådan åtgärd icke kan motiveras med

behov i och för sig av en ökning utav antalet affärsbanker, torde utan

vidare vara klart. Ej heller synes utskottet inrättandet av en statlig affärsbank

vara erforderligt såsom medel för ett reglerande inflytande från statens

sida på den enskilda bankverksamheten. Vårt lands bankväsende, sådant

det utvecklats efter 1897 års bankreform, torde — även om vissa brister

kunna anses vidlåda detsamma — i stort sett hava fyllt sina uppgifter

i det ekonomiska samhällslivet. De erinringar, som i motionerna framställts

mot den nuvarande bankorganisationen och som väntats kunna

undanröjas genom inrättande av en statens affärsbank, synas ock i stor utsträckning

avse olägenheter och missförhållanden, vilka befarats kunna uppstå

till följd av privatbankernas finansiella maktställning, men som icke

påvisats föreligga eller vilkas betydelse i varje fall överskattats. Det är

visserligen uppenbart, att staten bör äga i sin hand tillräckliga instrument

för att, i den mån detta visar sig erforderligt, kunna undanröja missförhållanden

på bankväsendets område och för att i allmänhet befordra en sund

utveckling av bankverksamheten. Att för detta ändamål inrätta en särskild

statlig affärsbank med alla de olika rörelsegrenar, som tillhöra en modern

bankrörelse, anser utskottet emellertid — såsom i det följande skall närmare

utvecklas — icke vara nödvändigt.

Om alltså kravet på en statlig affärsbank icke torde kunna motiveras med

nödvändigheten av nya reglerande åtgärder från statens sida, synes vidare

en särskild anledning att ställa sig betänksam mot nämnda förslag föreligga

däri, att ett realiserande av detsamma förvisso skulle innebära ett

experiment, som skulle kunna medföra mycket vittgående konsekvenser.

Staten skulle därmed upptaga en omfattande affärsverksamhet av sådan art,

att den enligt utskottets mening ligger utom området för statens egentliga

uppgift. Det torde vidare böra beaktas, att den moderna affärsbanksrörelsen

och särskilt kreditgivningen innefattar synnerligen ömtåliga och svåra arbetsuppgifter,

för vilkas affärsmässiga handhavande staten torde sakna tillräckliga

förutsättningar.

Att utskottet funnit sig böra motsätta sig förslag om nya organ för en

utvidgad statsverksamhet på bankväsendets område, har emellertid icke enbart

sin grund i utskottets från motionerna avvikande uppfattning rörande

s. 11 Kontrollera mot PDF

lifinkoutskottets utlåtande Nr 50.

11

behovet härutinnan och i nyss antydda betänkligheter mot statsdriftens

lämplighet i förevarande fall, utan har även föranletts av utskottets bestämda

uppfattning, att en så ingripande statsåtgärd på det ekonomiska området

som upprättande av en statens affärsbank icke bör vidtagas utan att

det befinnes uppenbart, att åtgärden komme att medföra verkliga fördelar

för det allmänna eller näringslivet. Detta har emellertid icke blivit i

motionerna ådagalagt.

Motionärernas motivering ansluter sig i stort sett till de synpunkter, som

av reservanter inom 1917 års bankkommitté framfördes såsom stöd för en

utvidgning av riksbankens verksamhet till att omfatta jämväl vanlig bankrörelse.

För nämnda reservanters uppfattning hade främst privatbankernas

växande maktställning och statsfinansiella hänsyn varit bestämmande. Några

ytterligare skäl utöver de sålunda tidigare framförda hava icke blivit i

motionerna angivna. Utskottet vill emellertid erinra, att samtliga ledamöter

i kommittén voro ense om, att inrättandet av en fristående statlig affärsbank

ur flera synpunkter icke kunde anses tillrådligt, samt att kommitténs

majoritet företrädde den uppfattningen, att någon utvidgning av den statliga

bankverksamheten över huvud taget icke kunde tillstyrkas. De skäl,

som voro avgörande för kommitténs ställning, synas utskottet i väsentlig

mån alltjämt äga giltighet, detta desto mer som läget på den enskilda bankverksamhetens

område, sedan kommittén avgivit sitt betänkande, förändrats

i sådan riktning, att de viktigaste av de argument, som åberopats av reservanterna,

numera i väsentlig mån förlorat sin aktualitet.

Vid en granskning av de huvudskäl, som åberopats av berörda reservanter

och nu upptagits av motionärerna, möter först den i motionerna starkt betonade

synpunkten rörande faran av de privata bankernas maktställning.

Beträffande denna fråga anser sig utskottet böra framhålla, att den avsevärda

kapitalkoncentrationen hos ett mindre antal banker nära sammanhängt

med och utgjort en viktig förutsättning för särskilt industriens

expansion, samt att densamma även betingats av den världsekonomiska utvecklingen

på bankväsendets område. Ett starkt inhemskt bankväsen kan

icke i och för sig anses vara av ondo, utan utgör fastmer en fördel för näringslivet

på grund av därmed följande rikligare tillgång på bankkredit. Å

andra sidan torde det kunna antagas, att nyss angivna faktorer, vilka

bidragit till bankkoncentrationen, icke längre skola göra sig gällande med

samma styrka som hittills. Det vill vidare förefalla, som om affärsbankernas

betydelse på kapitalmarknaden, relativt taget, gått tillbaka under det senaste

decenniet. Härtill torde hava bidragit dels en kraftigt ökad sparbanksverksamhet,

en stark fondbildning i statens hand ävensom livförsäkringsväsendets och

den kooperativa rörelsens utveckling — icke minst på kreditväsendets område

— dels ock alltmer ökade medelsplaceringar från allmänhetens sida i obligationer.

I fråga om inlåningen torde sålunda numera — till skillnad mot

vad fallet var vid tiden för 1917 års bankkommittés verksamhet — råda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

fullt effektiv konkurrens, och affärsbankernas inlåningsräntor måste uppenbarligen

fastställas med hänsyn till detta förhållande.

Vad angår utlåningen till näringslivet, torde däremot den största delen ombesörjas

av privatbankerna, vilkas huvuduppgift just är att tillhandahålla erforderlig

kredit åt detsamma, och det lärer närmast vara bankernas verksamhet

i denna del, som avses av motionärerna, då de förorda åtgärder till skyddande

av landets, dess industriers och näringars intressen gentemot missbruk av

det överhandtagande storbanksväldet. I avseende härå vill emellertid utskottet,

under åberopande av vad fullmäktige i riksgäldskontoret på denna

punkt anfört, framhålla, att det från solida låntagares sida icke torde föreligga

anledning till erinran beträffande bankernas lånepolitik, i vad den

avser tillgodoseendet av bankmässiga kreditanspråk. Enligt utskottets mening

skulle det kunna lända samhällets ekonomiska liv till skada, om en statens

affärsbank i sin lånepolitik tillämpade andra ekonomiska grunprinciper i

fråga om kapitalfördelningen än de enskilda bankerna. Därest en generösare

kreditgivning och behandling i övrigt från en statsbanks sida skulle äga

rum beträffande svagare låntagare, torde detta dessutom givetvis icke kunna

ske utan stora risker och därmed följande förluster för staten.

I detta sammanhang lärer vidare böra beaktas, att de av motionärerna

åsyftade olägenheterna beträffande förhållandet mellan industrien och bankerna

torde, i den mån de ej avse sådana olägenheter, som befarats kunna

uppstå i framtiden, vara att huvudsakligen hänföra till de exceptionella

förhållandena under och efter världskriget. Åtgärder med anledning av

sistnämnda olägenheter hava emellertid, såsom jämväl i motionerna framhållits,

varit föremål för behandling av 1924 års bankkommitté, vilken även

framlagt förslag om ändringar i gällande banklagstiftning, avseende restriktivare

bestämmelser beträffande bland annat bankers aktieförvärv. Bankkommittén

har ansett dessa ändringar vara ägnade att stärka motståndet

mot frestelserna att förblanda bankernas egentliga uppgifter inom näringslivet

med industriens kommersiella, tekniska och finansiella intressen. Utan

att ingå på en prövning av kommitténs förslag vill utskottet framhålla,

att resultatet av den sålunda verkställda utredningen givetvis kan komma

att bliva av betydelse för en önskvärd reglering av bankernas inflytande

på näringslivet. Det torde slutligen ej böra förbises, att det beroende av

bankerna, vari vissa näringsföretag råkat i samband med rekonstruktionen

efter den senaste krisen i vissa fall redan avvecklats och i andra fall torde

utan särskilda åtgärder från det allmännas sida komma att avvecklas, i

den mån de ekonomiska förhållandena inom näringslivet förbättras.

Såsom redan förut antytts bör emellertid staten givetvis hava i sin hand

sådana medel, genom vilka det kan vara möjligt att, i den mån detta erfordras,

ingripa reglerande mot eventuella missförhållanden på bankväsendets område

i sådana avseenden, som ligga utom banklagstiftningens räckvidd, t. ex.

i fråga om bankernas räntesatser vid utlåning. Enligt utskottets mening

äger emellertid riksbanken redan inom ramen av nuvarande bestämmelser

s. 13 Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande Nr 50.

13

de befogenheter, som krävas för att upprätthålla en enhetlig och tillräckligt

fast ledning av riktlinjerna för den enskilda bankverksamheten och

på penningmarknaden. Riksbanken äger nämligen möjlighet att träda

i mera direkt förbindelse med allmänheten, dels genom år 1920 medgiven

rätt till inlåning mot räntegottgörelse och dels genom direkt kreditgivning

till näringslivet. Då så är fallet, anser utskottet anledning saknas att

tillskapa ett nytt bankinstitut, vars uppgift huvudsakligen skulle bliva att utöva

ett reglerande inflytande på den enskilda bankverksamheten och att

sålunda tjänstgöra såsom ett slags diskontopolitiskt biträde till riksbanken

i dess egenskap av landets centralbank. Att fullmäktige i riksbanken i sitt

nu avgivna yttrande tillstyrkt en särskild statlig affärsbank, synes ej kunna

tillmätas avgörande betydelse, så länge riksbankens nuvarande möjligheter

i nyssnämnda hänseende icke ansetts böra utnyttjas i större utsträckning än

vad hittills varit fallet. Det har ej heller från fullmäktiges sida påvisats,

att dessa möjligheter genom erfarenheten befunnits vara otillräckliga för

vinnande av det huvudsyfte, som avsetts med förslaget om en statens affärsbank.

Utskottets uppfattning beträffande nu senast berörda spörsmål om riksbankens

ställning innebär emellertid icke en anslutning till motionärernas

förslag, att riksbanken skulle eftersträva eu återgång till förhållandena,

sådana de gestaltade sig före 1897 års bankreform. Den då genomförda

arbetsfördelningen mellan riksbanken och privatbankerna, enligt vilken riksbankens

väsentligaste uppgift är att vara landets valutavårdande centralbank

och privatbankernas att handhava den huvudsakliga kreditförmedlingen

till näringslivet, synes utskottet alltjämt böra bestå. Utskottet förutsätter

emellertid, att fullmäktige i riksbanken icke underlåta att, i den mån så

visar sig erforderligt, utnyttja riksbankens nyss berörda möjligheter i reglerande

syfte.

Vidkommande härefter de fördelar i statsfinansiellt avseende, vilka enligt

motionärernas uppfattning skulle kunna ernås genom en statens affärsbank,

främst i vad avser nedbringandet av kostnaderna för statens upplåning, vill

utskottet hänvisa till vad fullmäktige i riksgäldskontoret i denna fråga anfört.

Därav torde framgå, att några fördelar för staten med avseende å

upplåningen näppeligen stå att vinna genom en statens affärsbank. Riksgäldskontorets

ställning vid låneförhandlingar torde numera vara avsevärt

starkare och dess beroende av privatbankerna väsentligt mindre än ett decennium

tidigare. Icke heller torde den provision, som hittills betingats för

privatbankernas, liksom även för riksbankens, medverkan vid emissioner av

statslån kunna under föreliggande förhållanden anses oskälig, särskilt som

nämnda provision — vilken i regel utgått efter 1 procent av fast övertagna

belopp och, vad privatbankerna angår, under hela perioden 1914 — 1927 belöpt

sig till sammanlagt omkring 3 miljoner kronor — utgjort betalning icke

blott för bankernas garanti för de övertagna beloppen utan även för utnytt
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

jandet av bankernas organisation vid placering av statsobligationer. Utskottet

betvivlar, att en statens affärsbank skulle kunna härvidlag tillhandagå

riksgäldskontoret på billigare villkor än privatbankerna eller i övrigt medföra

några statsfinansiella fördelar. Under sådana förhållanden torde icke

heller statsfinansiella skäl kunna åberopas för upprättande av en statens

affärsbank.

De huvudskäl, som av motionärerna framförts, synas utskottet sålunda

icke utgöra tillräcklig grund för vidtagande av någon åtgärd i motionernas

syfte. Några fördelar vare sig för staten eller för landets ekonomiska liv

synas icke vara förenade med en statens affärsbank. Däremot står det för

utskottet klart, att en bankrörelse av avsedd art skulle kunna medföra vissa

olägenheter för staten. Utskottet åsyftar härvid särskilt de risker, som äro

förbundna med kreditgivning i allmänhet och i synnerhet för en statsbank,

där möjlighet till åsidosättande av krav på krediternas bankmässighet ligger

närmare än vid enskild bankverksamhet. Svårigheter torde jämväl uppstå

att för en statsbank erhålla en sådan ledning, att banken under alla förhållanden

komme att drivas efter fullt affärsmässiga grundsatser.

Med den ställning utskottet, på sätt av det anförda framgår, intagit till

frågan om upprättande av ett statligt affärsbanksinstitut, saknar utskottet

anledning att närmare ingå på vad motionärerna anfört rörande det sätt,

på vilket en sådan bank lämpligen borde anordnas och vara organiserad.

Under sådana förhållanden får utskottet avstyrka bifall till motionärernas

hemställan om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning i dylikt

syfte.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:159 och II: 281 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 maj 1928.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Sandler, Lind
leij,

Lindgren, Johansson i Friggeråker, Andersson i Hedsta och Abrahamsson;

från andra kammaren: herrar Borggren, Winkler, Bäcklund, Lovén, Wikström, Kloo,

Thore* och Heiding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

15

Reservation

av herrar C. E. Svensson, Sandler, Lindley, Borggren, Bäcklund, Lovén

och Kloo, vilka ansett, att bankoutskottets yttrande och förslag bort äga

följande lydelse:

»Såsom i motionerna framhålles, har riksbankens ställning inom vårt lands

bankverksamhet efter 1897 undergått en mycket betydande förändring. I

förhållande till de privata bankerna har den, särskilt efter det bankkoncentrationen

lett fram till den nuvarande storbanksgrupperingen, väsentligt försvagats.

Dess verksamhetsområde har samtidigt förskjutits i den riktningen,

att riksbanken koncentrerat sig på sina centralbanksuppgifter men undanträngts

eller avstått från sin forna verksamhet som direkt kreditförmedlare.

Härmed sammanhänger, att riksbankens avdelningskontor, utbyggda för

ordinär bankverksamhet, numera föra en jämfört med privatbankernas kontor

mångenstädes tynande tillvaro.

Hela detta utvecklingsförlopp, som trängt tillbaka svenska riksbanken

från dess gamla starka ställning i vårt ekonomiska liv, är ägnad att ingiva

allvarliga betänkligheter. I synnerhet blir detta fallet, sedan erfarenheten

visat, att inom den privata bankverksamheten pågått en stark koncentrationsrörelse

och att monopolistiska tendenser inom området förefinnas. Utskottet

anser, att ett stärkande bör ske av den statliga bankverksamhetens

ställning genom utvidgande av de direkta kreditförbindelserna med

allmänheten och hänvisar beträffande de allmänna skälen härför till vad

som anförts, förutom i motionerna, uti yttranden av majoriteten bland riksbanksfullmäktige

och minoriteten bland riksgäldsfullmäktige.

Vad i dessa yttranden anförts synes utskottet giva vid handen, att en

dylik utvidgad verksamhet — såsom nyss omförmälts innebärande ett återupptagande

av riksbankens forna verksamhetsprogram — bör, därest den

kan i lämplig form organiseras, dels utgöra ett stöd för riksbankens fyllande

av sina centralbanksfunktioner, dels vara till lättnad för riksgäldskontorets

lånetransaktioner, dels ock innebära redan genom tillvaron av konkurrensen

från ett allmänt företag inom ett av monopoltendenser delvis behärskat,

i vart fall starkt hotat område, fördelar för hela näringslivet och allmänheten

och sålunda vara till samhällsekonomiskt gagn.

Ett reglerande inflytande från det allmännas sida över bankverksamheten

erkännes allmänt vara behövligt. Att överlåta denna påverkan åt den allmänna

banklagstiftningen allena, leder emellertid, synes det utskottet, hän

emot en mer rigorös utformning av denna lagstiftning än som är av nöden,

därest effektiv konkurrens genom ett allmänföretag upprätthålles.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Det av utskottet ovan gjorda förbehållet om åstadkommande av lämpliga

former för den utbyggda verksamheten är av vikt att förtjäna särskilt

understrykas, och den av motionärerna begärda utredningen torde därför

böra härpå särskilt inriktas. Enligt utskottets uppfattning bör ock med

ställningstagande till frågan om utvidgad statlig bankverksamhet anstå,

tills sådan utredning föreligger. Definitiv ståndpunkt även i principfrågan

kan därvid tagas under vederbörlig kännedom om de alternativa lösningar

av organisationsfrågan, som kunna lämpligen komma i fråga. Utskottet

finner alltså en allsidig utredning i den av motionärerna väckta frågan påkallad.

Utan att vilja begränsa utredningens ram till allenast härefter nämnda

spörsmål vill utskottet nu angiva några punkter, som vid utredningen böra

ägnas beaktande.

Därvid bör sålunda givetvis övervägas, vilken form för bedrivande av

vidgad statlig bankrörelse, som är med hänsyn till riksbankens centralbanksuppgift

mest lämplig. De uppslag, som framförts inom 1917 års bankkommitté,

inom riksbanksfullmäktige och uti motionerna, böra ur bland annat

denna synpunkt prövas. Utskottet vill understryka, att sådana anstalter icke

böra ifrågakomma, som skada valutavårdens behöriga utövande.

Åt frågan om verksamhetens organisation, särskilt ledningen av den

affärsmässiga bankrörelsens grenar, måste ägnas stor uppmärksamhet. Utskottet

vill icke härvid intaga någon förhandsståndpunkt men önskar framhålla,

att utredningen bör känna sig obunden av nuvarande organisationsform

och sålunda oförhindiad att pröva, huruvida den affärsmässiga bankverksamhetens

handhavande kräver ett nyskapande av andra, friare

former.

Till frågan, om denna verksamhet skall försiggå i ett från centralbanken

fullt fristående företag — i aktiebolagets form eller annan gestalt — eller

ock i en eller annan form vara till centralbanken direkt anknuten, tager

utskottet icke ställning.

Med dessa frågor sammanhänger ock spörsmålet om den allmänna banklagstiftningens

tillämplighet på en i statens hand lagd affärsbanksrörelse.

I förevarande sammanhang må vidare uppmärksamhet ägnas åt statens

nuvarande ställning som innehavare av aktiemajoriteten uti ett som privatbank

arbetande företag, Jordbrukarbanken. Därest under den förordade

undersökningens genomförande staten alltjämt är innehavare av denna aktiepost,

har undersökningen självfallet att upptaga frågan, om ett dylikt företag

är, respektive genom ombildning kan bliva en lämplig form för bedrivande

av en direkt statskontrollerad bankverksamhet, och hurudant detta företags

förhållande till riksbanken därvid bör gestalta sig.

Enär riksbanken dels är en statens affärsbank, i den mån den, såsom i

viss utsträckning alltjämt sker, bedriver vanlig bankverksamhet, dels är

utrustad med viss befogenhet att utvidga densamma, bör uti utredningen

jämväl ingå att söka fastställa, hur långt här ifrågakommande allmänna

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 17

intressen kunna tillgodoses inom ramen av nuvarande befogenheter och

organisation.

Slutligen torde åt avdelningskontorens ställning vid den ena eller andra

lösningen av frågan om utvidgad statlig bankverksamhet böra ägnas prövning,

en angelägenhet, som ej minst ur den synpunkten är viktig, att en affärsbank,

organiserad och ledd såsom ett allmänföretag, har att ägna ett såvitt

möjligt allsidigt intresse åt olika näringar och landsändar.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner

1:159 och 11:281, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning

rörande lämpligaste formen för anordnande av en statens

affärsbank samt därefter för riksdagen framlägga det

förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

Bihang till riksdagens protokoll 1928.

8 samt.

32 häfl. (Nr 50.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Sveriges Riksbank.

Bilaga 1.

Till riksdagens bankoutskott.

I skrivelse den 2 nästlidna februari har utskottet anhållit, att fullmäktige

ville avgiva och till utskottet inkomma med yttrande över två inom riksdagen

väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner 1:159 och II: 281,

i vilka dels framställts vissa önskemål beträffande riksbankens verksamhet,

dels ock yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning av lämpligaste formen för anordnande av en statens affärsbank.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Såsom framgår av motionerna, var frågan om anordnande av statlig bankverksamhet

av samma art som vanlig bankrörelse föremål för behandling

av 1917 års bankkommitté.

Kommittén avstyrkte därvid inrättandet av en statens affärsbank.

Reservanter inom kommittén uttalade emellertid den mening, att en utvidgning

av statens verksamhet på den vanliga bankrörelsens område kunde

anses tillrådlig men borde ske, icke genom inrättande av en statens affärsbank,

utan genom riksbankens uppdelning på två avdelningar, av vilka den

ena skulle driva vanlig affärsbankrörelse.

I ett den 4 december 1919 över kommitténs berörda förslag avgivet yttrande

till Konungen förklarade sig fullmäktige kunna i stort sett ansluta

sig till reservanternas motivering, i den mån denna principiellt ginge ut på

att en utvidgning av statens verksamhet på ifrågavarande område vore tillrådlig;

och hade därvid för fullmäktiges uppfattning i främsta rummet

privatbankernas växande maktställning och statsfinansiella hänsyn varit bestämmande.

I förra avseendet erinrade fullmäktige, att med bankernas ökade

makt och därmed ökade möjligheter till maktmissbruk behov av ökad kontroll

framträdde. Bankinspektionen, som vore den kontrollerande myndigheten,

hade emellertid till uppgift huvudsakligen att tillse, att banklagens föreskrifter

iakttoges. En ökad maktkoncentration på bankväsendets område

innebure även en fara för att monopolsträvanden skulle göra sig gällande.

Exempel på tendenser i dylik riktning vore särskilt till finnandes å området

för statens upplåning. En utvidgning av den statliga bankverksamheten

till att omfatta även vanlig affärsbankrörelse vore utan tvivel ett kraftigt

medel till avvisande av berörda monopolistiska tendenser. I svenska bankföreningen

ägde storbankerna ett medel till utövande av ett dominerande

inflytande över privatbankväsendet i dess helhet. En för statens räkning

driven, av allmänna synpunkter ledd affärsbankrörelse torde kunna på ett

verksamt sätt moderera detta mäktiga inflytande. Enligt fullmäktiges mening

borde en statsbank med lämplig organisation och vidsträckta direkta

förbindelser med allmänheten vara riksgäldskontoret till stor nytta vid placering

av statens obligationer och skattkammarväxlar.

Fullmäktige hade sedan lång tid tillbaka med eftertryck hävdat den meningen,

att riksbanken i möjligast vida utsträckning borde vara statens

bankir. Verksamheten på detta område, vilken för riksbankens del under

de senare åren betydligt utvidgats, skulle i hög grad underlättas, om vid

riksbankens sida stode en i intimt samförstånd med densamma arbetande

statens affärsbank.

Invändningar kunde visserligen riktas mot inrättandet av en sådan bank,

och fullmäktige hade också tidigare uttalat betänkligheter i detta avseende,

opaginerad Kontrollera mot PDF

liankoutskottets utlåtande Nr åt). 1!)

men förhållandena hade sedermera väsentligen förändrats. Behovet av ökad

statlig kontroll över privatbankväsendet samt angelägenheten av att möjligast

gynnsamma förutsättningar skapades för tillgodoseende av de alltmer krävande

statsfinansiella uppgifterna hade kommit fullmäktige att frånträda

dessa betänkligheter; och hade fullmäktige sålunda i likhet med reservanterna

inom kommittén kommit till den övertygelsen, att en utvidgning av

statens verksamhet till att omfatta affärsbankrörelse kunde anses tillrådlig.

En sådan utvidgning kunde tänkas ske antingen inom riksbanken eller

genom inrättande av en ny statsbank eller ock genom förstatligande av

någon redan bestående privatbank.

Enligt det sistnämnda alternativet hade staten att antingen helt övertaga

någon bank, vilket givetvis måste ställa sig synnerligen dyrbart, eller oek

köpa sig in i en sådan. Det senare vore dock förenat med stora svårigheter,

särskilt i fråga om överenskommelse med bankens aktieägare, och

syntes därför en utvidgning knappast kunna ifrågasättas enligt detta alternativ.

Reservanterna, vilka anslutit sig till det ovan förstnämnda alternativet,

hade, såsom redan omförmälts, ansett, att utvidgningen borde ske genom

riksbankens uppdelning på två avdelningar, i ekonomiskt avseende från varandra

strängt åtskilda. Visserligen syntes något hinder i och för sig icke

möta för en uppdelning av bankens verksamhet. En sådan kunde nämligen

ske antingen på sätt reservanterna ifrågasatt eller ock genom de båda avdelningarnas

fullständiga särskiljande från varandra. I det förra fallet

bleve den övervägande formell och riksbanken komme fortfarande att stå i

obegränsad ansvarighet för båda avdelningarna; i det senare åter bleve uppdelningen

reell, men då uppstode, icke en tudelad riksbank, utan två av

varandra oberoende banker, två juridiska personer, vilka icke syntes kunna

inrymmas under den gemensamma firman »Sveriges riksbank».

Fullmäktige erinrade vidare, att vid de tillfällen, då fråga varit om utvidgning

av riksbankens verksamhet att omfatta jämväl affärsbankrörelse,

fullmäktige konsekvent hävdat den uppfattningen, att sådan bankverksamhet,

som kunde befaras bliva till hinder för fullgörandet av riksbankens åligganden

såsom centralbank, icke borde av riksbanken drivas. Denna uppfattning

hade även vunnit stöd av bankoutskottet och riksdagen, och vidhölle

fullmäktige alltjämt sin ståndpunkt. Tillika framhöllo fullmäktige,

att privatbankväsendets utveckling med fog kunde sägas hava varit sådan,

att den ställde ökade krav på riksbanken såsom centralbank. I betraktande

av riksbankens åligganden härutinnan kunde fullmäktige följaktligen icke

biträda förslaget, att en utvidgning av för statens räkning driven bankverksamhet

skedde genom uppdelning av riksbanken på två avdelningar.

Däremot ansåge fullmäktige, att denna rörelse borde anordnas genom en

för ändamålet särskilt grundad statsbank, och hemställde därför, att Kungl.

Maj:t ville uppdraga åt särskilda sakkunniga att utreda, huru en sådan

bank borde vara organiserad.

Vid ärendets behandling inom fullmäktige förklarade två av fullmäktige

sig anse, att en utvidgning av den statliga bankverksamheten lämpligast

åtminstone tillsvidare borde äga rum inom riksbanken och att en utredning

härom närmast borde vara att förorda, dock ansågo sig dessa fullmäktige

även kunna biträda en utredning efter sådana linjer, som majoriteten föreslagit.

Däremot uttalade sig två andra fullmäktige mot inrättandet av en

statens affärsbank.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Sedan fullmäktige den 4 december 1919 avgåvo ovan refererade yttrande,

har enligt fullmäktiges mening ingenting inträffat, som varit ägnat att

rubba den uppfattning fullmäktige då uttalade. Erfarenheterna under den

sedan dess förflutna tiden hava snarare varit ägnade att bekräfta giltigheten

av de skäl, fullmäktige då anförde till förmån för en utredning av frågan,

huru en statens affärsbank borde vara organiserad.

Under dessa förhållanden anse sig fullmäktige nu böra förorda bifall till

motionärernas förslag.

Protokollsutdrag utvisande vid ärendets behandling inom fullmäktige uttalade

skiljaktiga meningar bifogas.

Stockholm den 29 mars 1928.

ADOLF af JOCHNICK.

VICTOR MOLL. WALTER PHILIPSON EMIL KRISTENSSON.

A. AMNÉR. LUDVIG WIDELL. VIKTOR LARSSON.

Carl Törnebladh.

Bilaga till fullmäktiges i riksbanken

yttrande.

TJtdrag av protokoll hos fullmäktige i riksbanken den 29 mars 1928.

Närvarande:

Ordföranden herr af Jochnick, vice ordföranden herr Moll, herrar Philipson,

Kristensson, Amnér, Widell, Larsson.

§ 13.

Föredrogs ånyo en från bankoutskottet inkommen, sedan den 9 nästlidna

februari vilande skrivelse med anhållan om fullmäktiges yttrande över två

inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen i första kammaren

nr 159 och i andra kammaren nr 281, om utredning av lämpligaste formen

för anordnande av en statens affärsbank m. m.

Efter överläggning i ärendet beslöto fullmäktige, på hemställan av förste

deputeraden, att däri avgiva yttrande med skrivelse enligt registraturet.

Ordföranden anhöll att få till protokollet antecknat följande särskilda

yttrande:

»Jag har icke kunnat ansluta mig till fullmäktiges beslut att tillstyrka

ifrågavarande utredning och får som motivering för denna min ståndpunkt

anföra följande.

Det är enligt min mening av utomordentlig betydelse för vårt lands ekonomiska

utveckling, att riksbanken på varje tidpunkt har till sitt förfogande

alla de befogenheter och allt det inflytande, som erfordras för

vården av landets valuta och för upprätthållande av en enhetlig och fast

s. 21 Kontrollera mot PDF

Hankoutskottets utlåtande Nr 50. 21

högsta ledning av de allmänna riktlinjerna för bankverksamheten och på

penningmarknaden.

I sådant avseende syntes emellertid under tiden närmast före år 1919 utvecklingen

av den privata bankverksamheten ingiva vissa betänkligheter.

Jag anslöt mig därför till det reservationsvis inom 1917 års bankkommitté

framförda yrkandet, som intogs i dess år 1919 avgivna utlåtande, att det,

som förhållandena då gestaltade sig, kunde ur allmänna synpunkter anses

tillrådligt, att man som extraordinärt hjälpmedel för tillgodoseende av ovannämnda

syfte företog en utvidgning av den statliga bankverksamheten.

Man tog dock därvid sikte på en mera tillbakadragen och starkt begränsad

sådan verksamhet, som icke skulle inlåta sig på någon mera omfattande,

affärsmässig kreditgivning, utan fastmer söka vinna det reglerande syfte,

som uteslutande därmed avsågs, genom verksamhetens befintlighet och dess

auktoritativa ställning. Det vore nämligen, yttrade reservanterna, _ icke

genom konkurrens, utan förnämligast genom samarbete med den privata

bankverksamheten, som en statlig bankverksamhet skulle kunna fylla sina

reglerande uppgifter. För att tillförsäkra sig garantier för dess utveckling

i sådan riktning borde den anordnas inom riksbanken, vilket skulle kunna

ske utan att störande inverka på eller eljest medföra några olägenheter för

centralbankverksamheten.

Sedan ovannämnda utlåtande avgavs, har emellertid situationen på den

enskilda bankverksamhetens område väsentligt förändrats. Under det att

privatbankerna förut kunde utan mera nämnvärd konkurrens fastställa sina

inlåningsräntor, särskilt emedan sparpanksverksamheten härvidlag icke var

av någon betydelse, så hava numera avsevärda inlåningsmedel överflyttats

från affärsbankerna till sparbankerna, och av nya inlåningsmedel taga sparbankerna

alltjämt i anspråk avsevärt större del, än förut varit fallet. Betydelsen

av denna förändring framgår av vissa i motionen anförda siffror,

vilka utvisa, att under tiden 1918^1926 inlåningsmedlen i de enskilda bankerna

minskats med omkring 1,049 miljoner kronor och i sparbankerna

ökats med omkring 1,114 miljoner kronor. Då under senare tid beträffande

privatbankernas utlåningsräntor kunnat konstateras vissa avvikelser från

riksbankens räntesatser, torde detta i huvudsak sammanhänga med de abnorma

förhållanden, som krigs- och efterkrigsårens penningvärdesväxlingar

medfört även på bankområdet, och man lärer kunna utgå ifrån, att efter

hand, i mån som förhållandena bliva mera normala, en återgång till äldre

praxis skall här äga rum. De ur samhälleliga synpunkter betänkliga tendenser

till en stigande ökning av affärsbankernas makt över näringslivet,

som under åren närmast före 1919 allt mer trädde i dagen -—- bankkoncentrationen,

emissions- och dotterbolagen, bankernas aktieförvärv m. m. — äro

synbarligen stadda på återgång. Några nya mera betydelsefulla banksammanslagningar

— för dylika åtgärder erfordras för övrigt numera Kungl.

Maj:ts tillstånd — lära knappast vara att räkna med, emissionsverksamheten

är med stora förluster så gott som likviderad, och bankerna hava

strävat efter att inskränka sin aktiebelåning samt söka i möjligaste mån

avveckla de stora industrikrediterna. Å andra sidan lära krediter för äldre

och nya kreditvärdiga företag kunna i tillräcklig utsträckning erhållas.

Slutligen har 1924 års bankkommitté föreslagit, att bankernas nuvarande

aktieförvärvsrätt skulle i huvudsak borttagas. Även ur statsfinansiella synpunkter

synes behov av några extraordinära hjälpmedel numera knappast

föreligga. Statens upplåning, som under kriget och även därefter måste

genom de enskilda bankernas förmedling taga i anspråk betydande belopp

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

från den inhemska kapitalmarknaden, har alltmera inskränkts, och tendensen

synes gå i riktning mot en genom amortering å statsskulden allt mer

minskad upplåning. Riksgäldskontoret lärer också i avsevärt mindre grad

än förut vara i behov av de enskilda bankernas medverkan för sina lånetransaktioner.

De stora statliga och halvstatliga fonder, som årligen ökas

med ansenliga belopp, torde kraftigt kunna stödja statens framtida lånekrav.

Jag har därför vid ett allsidigt övervägande av förhållandena kommit

till den uppfattning, att riksbanksledningen i nuvarande läge synes äga

tillräckliga möjligheter att under samarbete med riksgäldsfullmäktige, bankinspektionen

och representanter för de enskilda penning inrättningarna kunna

utöva allt det inflytande, som den kan finna erforderligt för fyllande av

sina särskilda och allmänna arbetsuppgifter, och att några nya, extraordinära

hjälpmedel för detta syfte eller ur andra allmänna synpunkter åtminstone

tills vidare icke synas erforderliga.

Ocli detta så mycket mera som riksbanken ju har möjlighet att inom

ramen av nuvarande bestämmelser kunna, om så i reglerande syfte eller av

andra skäl kan anses påkallat, träda i mera direkt förbindelse med allmänheten

dels genom dess år 1920 medgivna rättighet att mottaga inlåningsmedel

mot räntegottgörelse och dels genom att i vidare utsträckning än nu

är fallet tillhandahålla näringslivet sådana krediter, vilka icke utöva något

onormalt inflytande på sedelomloppet utan falla inom en centralbanks normala

verksamhetsområde.

Skulle emellertid läget bliva sådant, att dylika, ur allmänna synpunkter

påkallade åtgärder skulle befinnas otillräckliga, torde i första hand böra

ifrågasättas sådana mera vittgående föranstaltningar, som år 1919 föreslogos,

d. v. s. en utvidgning av riksbankens verksamhet för att bereda densamma

ökat inflytande över den enskilda bankverksamheten.

Det skulle måhända synas, att jag med min allmänna syn på privatbankverksamhetens

samhälleliga betydelse och uppgifter borde, trots det nuvarande

läget, icke hava alltför mycket att erinra emot en sådan utredning, som

här föreslås och som kunde i viss mån betraktas som en fortsättning av de

av 1917 års bankkommitté verkställda utredningarna. Däremot talar emellertid

dels den omständigheten, att en dylik, i förtid anordnad utredning

kommer, om dessa frågor sedermera bliva aktuella, att bliva föråldrad, och

dels och framför allt det förhållandet, att den här föreslagna utredningen

syftar till helt andra linjer än dem, till vilka jag förut anslutit mig. Utredningen

synes nämligen icke vara avsedd att bliva förutsättningslös, utan

ett tillstyrkande av motionen skulle, såvitt jag kan finna, innebära ett

principiellt inträdande för tillskapandet av en omfattande, på den nuvarande

jordbrukarbankens rörelse uppbyggd statlig affärsbanksverksamhet, som genom

konkurrens skulle söka utöva ett reglerande inflytande på den enskilda

bankverksamheten.

Samtliga ledamöter i 1917 års bankkommitté voro ense om, att inrättandet

av en statlig affärsbank ur flera synpunkter icke kunde anses tillrådligt.

Vad som sedermera inträffat har endast ytterligare bestyrkt min uppfattning,

att en dylik anordning efter i huvudsak sådana linjer och med sådant syfte,

som i motionen angives, sannolikt icke skulle bereda riksbanken ökat inflytande

eller över huvud medföra sådana fördelar ur allmänna synpunkter,

som därmed åsyftades, men däremot kunna medföra allvarliga olägenheter

för riksbanken, staten och näringslivet.

Erfarenheterna under senaste årtiondet från andra länder synas mana till

försiktighet beträffande vidtagandet av oprövade statsåtgärder på det ekono
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

miska området. Där man fiån statens sida sökt eller vant nödgad söka

sig fram efter delvis nya linjer på bankverksamhetens område, har det visat

sig att en mera allsidig kreditgivning från statliga institutioner till den

enskilda företagsamheten innefattar synnerligen ömtåliga och svåra arbetsuppgifter,

för vilkas affärsmässiga handhavande en statlig verksamhet i allmänhet

saknar tillräckliga förutsättningar, men vid vilken medel, for vilka

staten står i ansvar, ofta komma att utnyttjas på ett ur nkssynpunkter

olämpligt sätt, och att en efter sådana linjer anordnad statlig verksamhet i

allmänhet icke kunnat tillgodose det speciella syfte, som med densamma

avsetts. Å andra sidan har man kunnat iakttaga, hur centralbanksledmngarna

i vissa andra länder, trots de synnerligen svåra problem, de hatt och

alltjämt hava att bemästra, icke funnit anledning att därvid tillgripa nagra

nya, extraordinära hjälpmedel, utan haft möjligheter att genom ett utvidgat

och målmedvetet samarbete med de enskilda pennmginrattmngarna upprätthålla

en enhetlig och fast ledning av riktlinjerna for den enskilda bankverksamheten

och på penningmarknaden. Så har exempelvis vant fallet såväl

i Tyskland, där man haft att arbeta under trycket av en stark kapitalbrist,

som i U. S. A., där centralbanksledningen beretts ständiga svårigheter genom

kapitalöverflöd. , , , , =,

Nu föreliggande erfarenhet såväl inom som utom landet synes salunda

giva vid handen, att staten genom en insiktsfullt avvägd banklagstiftning

och genom centralbanken under dess samarbete med övriga statliga institutioner

på området och representanter för de enskilda penninginrattmngarna

torde i allmänhet äga goda möjligheter att utöva ett ur allmänna valfardssynpunkter

tillräckligt reglerande inflytande på den enskilda bank- och

sparbanksverksamheten.» , .

Herrar Philipson och Widell anmälde reservation och förenade sig om

f0l» P^d6g ru nd n a v de skäl, som i 1917 års bankkommittés betänkande nr 6

anförts emot en utsträckning av den statliga bankverksamheten, vilka skal

synas oss fortfarande äga oförminskad giltighet, anse vi, att fullmäktige bort

avstyrka ifrågavarande motioner.»

Ur protokollet:

Marcus öhlin.

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

Riksgäldskontoret.

Bilaga 2.

Till riksdagens bankoutskott.

skrivelse av den 2 nästlidna februari har utskottet anhållit, att fullmäktige

i riksgäld skontoret ville avgiva och till utskottet inkomma med

yttrande over tva inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade lika*

yvhkfer?10ner’ T 1/ÖrS,ta kammaren och nr 281 i andra kammaren,

i vdka motioner yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj-t

affärsbank. Utrednmg aV lämpligaste formen för anordnande av en statens

Med anledning därav få fullmäktige anföra följande.

Innan riksbanken genom lagen den 12 maj 1897 erhöll sedelmonopol

SdroeT dea 1m. eftei: df forhandenvarande förhållanden ganska omfattande

in- och utlaningsrorelse i direkt förbindelse med allmänheten. Riksban

ken skulle visserligen enligt nämnda lag fortfarande få idka utlåningsverksamhet

av ungei ärligen samma art som privatbankerna, men denna

erksamhet har under arens lopp till största delen avvecklats, så att riksbankens

direkta utlåning till allmänheten numera är försvinnande liten i

jämförelse med privatbankernas. Riksbanken har sålunda alltmera odelat

agnat sig åt små huvuduppgifter som centralbank, nämligen att förse ro

WW med* bäalnmgS“eda1’ att reglera ketalningsförhållandena till utaada^

samt att uppratthalla värdet av landets valuta.

Riter att hava framhållit detta i sitt den 4 december 1919 avgivna yttstatlfÉr0bnnp1917paiSibtnkk0mmittés

betänkande nr 6 om anordnande av

fuhmIktigJVerkSamhet aV Samula art som vanlig bankrörelse, uttalade

»Då man synes kunna utgå därifrån, att den begränsning av riksbankens

utlaningsverksamhet, som sålunda ägt rum, varit betingad av de ekonomiska

iorhallandenas egen utveckling, måste enligt fullmäktiges me
STItSrd

ge‘ VTni6 Skäl kunna auföras för’ at‘ en så stor och “ktig

atbard som inrättande av en statens affärsbank — vare sig en självständig

sadan eller en avdelning av riksbanken — må komma i fråga

Detta synes emellertid fullmäktige ej vara förhållandet.» Fullmäktfgé

ataga alIt fortfarande samma principiella ståndpunkt och hålla alltså

ore, att en statens aflarsbank icke bör inrättas i den ena eller andra formen

utan synnerligen starka skäl.

frJfHf11 fullmaktlg® övergå till en granskning av den motivering, som anat^kllr

prattamde av en statens affärsbank, synes det vara nödvändigt

att klargöra inneborden av det yrkande, vari årets motioner utmynna

Pa grund av anförd motivering hemställa motionärerna, »att riksdagen

matte i skrivelse till Kungl. Majrt anhålla om utredning av lämpligaste

formen för anordnande av en statens affärsbank». Det är således icke en

ti°llU™oth?n"gS °S utredniaff av hela frågan, som begäres, utan ett bifall

månSSiaaareraas yrkande maste innebära ett principuttalande till förman

för upprättande av en statens affärsbank samt en anhållan om utredempli

a-una!! fV kämpligaste formen för densamma. Fullmäktige vilja

emellertid uttala sig om fragan i dess helhet, med huvudvikten lagd på

sporsnmJet om en statlig affärsbanks betydelse för statens uÄ

. ut]åta.ode over 1917 års bankkommittés betänkande nr 6 samman
bSnksSetvdSlS

r68 i i Sm :ipPfattning beträffande en statlig affärsbanks

betydelse for statens upplåning så, att de fördelar, en sådan bank

s. 25 Kontrollera mot PDF

BankoutNkotlets utlåtande Nr 50.

25

skulle kunna medlöra för statens upplåning eller i övrigt för dess finanser,

ej vore sä betydande, att de i och för sig utgöra tillräckligt skäl för

eu sä omfattande och djupt ingripande åtgärd som inrättandet av den

dylik bank skulle innebära.

Fullmäktige, som för närvarande kunna överblicka en längre tid med

företrädesvis inhemska statslån än vad fallet var år 191!), dä ovan nämnda

uttalande avgavs, hälla före, att erfarenheten efter år 1!)1!) ytterligare bekräftat

riktigheten av det da fällda omdömet. Efterföljande återblick

torde vara ägnad att giva stöd åt denna mening.

Under de senaste decennierna av 1800-talet och de följande åren fram till

krigsutbrottet år 1914 måste riksgäldskontoret anlita den utländska lånemarknaden,

varvid vanligen en, två eller tre svenska storbanker medverkade

såsom förmedlare till och representanter för de utländska banker,

som sammanslöto sig till långivande konsortier; ibland voro de svenska

bankerna konsortiemedlemmar. Lånekostnaderna voro jämförelsevis

höga. Ett lån å 3 miljoner pund sterling övertogs år 1908 av ett bankkonsortium

till 94.5 procent och emitterades till 98 procent; riksgäldskontoret

bekostade obligationernas tryckning, men utländska stämplar och andra

utgifter i samband med lånets emitterande och notering betalades av

konsortiet; lånet löper med 3.5 procents ränta (till 20 juni 1918 4 procent).

År 1911 emitterades, likaledes till 98 procent, ett 4-procents statslån å 100

miljoner francs, varav ett bankkonsortium fast övertog 60 miljoner till

93 procent och inom viss tid återstoden till samma kurs; villkoren voro i

övrigt desamma som år 1908. 1913 års 4.5-procents lån å 100 miljoner francs

övertogs till en kurs av 93.r, procent av ett bankkonsortium, som emitterade

detsamma till 98.5 procent (med viss förmån för riksgäldskontoret,

om emissionskursen kunde hållas högre); av skillnaden å 5 procent skulle

utländska stämplar, vilka i Frankrike voro 2 procent, och andra emissionskostnader

bestridas. Kostnaderna voro sålunda stora, men det finnes ingen

anledning antaga, att svenska staten blivit hårdare behandlad än andra

likvärdiga stater.

Enligt fullmäktiges mening har riksgäldskontorets ställning gent emot

långivande penninginstitut blivit starkare och självständigare under det

senaste decenniet, vilket synes vara beroende av flera olika omständigheter.

Den främsta är, att de svenska statsmakterna vårdat sig om valutan

och skött statsfinanserna på ett sådant sätt, att svenska staten står i

första ledet av låntagande stater i kreditvärdighet och anseende för en

sund statshushållning. Vidare må framhållas, att de flesta statslånen från

krigets början upptagits inom landet och att riksgäldskontoret med riksbankens

medverkan kunnat nedbringa omkostnaderna för lånen betydligt

under vad de tidigare varit. Följande uppgifter torde förtjäna anföras.

Från hösten 1914 har riksgäldskontoret upptagit 14 statslån, därav 3 i

Förenta Staterna, varav ett kortfristigt lån återbetalats, samt 11 inom

landet, nämligen 8 statsräntelån och 3 premieobligationslån, av vilka senare

ett inlösts: 2 statsräntelån omfatta vardera 2 emissioner. Vid de flesta

inhemska låneoperationerna har riksgäldskontoret samarbetat med ett konsortium

av de svenska storbankerna; med riksbanken består givetvis alltid

en samverkan. Fördelen för riksgäldskontoret av ett sådant samarbete

med storbankskonsortiet har legat däri, att konsortiet fast övertagit

viss större del av ett lån, därvid utnyttjande respektive bankers organisation

för placering av obligationer hos det klientel som de stått i förbindelse

med. I många fall är en dylik samverkan synnerligen fördelaktig,

men i allmänhet har dock bankkonsortiets betydelse för statens totala fasta

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

upplåning missuppfattats och överdrivits. Till belysning härav må följande

sifferuppgifter meddelas.

Bankkonsortiet har sålunda under åren 1914—1927 fast övertagit 326.6

miljoner kronor eller 32.s procent av den totala fasta upplåningen under

denna tid. Det kortfristiga dollar lånet och 1918 års premieobligationslån

hava därvid icke medräknats; det senare har konverterats vid upptagande

av 1923 års lån av samma typ, vilket i sin helhet medtagits. Bankkonsortiets

fast övertagna del av 1927 års lån utgör en tämligen hög procent

av lånet, men det må anmärkas, att detta ännu icke är avslutat, utan att

obligationer av detsamma fortfarande försäljas till insättare i postsparbanken

och eventuellt, därest särskild anledning förefinnes, även till

statsinstitutioner och andra, varigenom riksgäldskontorets egen andelsprocent

kommer att ökas och bankkonsortiets att nedgå.

Inhemska statslån 1914—1927.

Av bank-

Av riks-

Av riksgälds-

Bank-

konsortiet

banken fast

kontoret

konsortiets

last över-

övertagna

gjorda för-

bumrna

andel i

tagna belopp

belopp

säljningar

%

1914 års lån:

l:a emissionen...............

53,125,000

11,875,000

—

65,000,000

81.7

2:a emissionen ...............

—

—

98,100,000

98,100,000

0

1916 års lån:

l:a emissionen ...............

39,500,000

10,000,000

10,500,000

60,000,000

65.8

2:a emissionen...............

38,000,000

6,000,000

14,430,000

58,430,000

65

1917 års lån.....................

40,000,000

10,000,000

18,600,000

68,600,000

58.8

1918 års lån....................

51,000,000

11,500,000

32,510,200

95,010,200

53.7

1921 års lån.....................

35,000,000

7,500,000

51,632,200

94,132,200

37.2

1921 års premielån ...........

—

—

100,000,000

100,000,000

0

1923 års 4 V» % lån .........

—

15,000,000

13,459,800

28,459,800

0

1923 års premielån .........

—

—

120,000,000

120,000,000

0

1923 års 5 % lån ............

35,000,000

7,500,000

24,082,400

66,582,400

52.6

1927 års 4 V* % lån .........

35,000,000

7,500,000

14,709,000

57,209,000

61.2

326,625,000

86,875,000

498,023,600

911,523,600

35.8

584,898,600

Riksgäldskontorets upplå-

ning av statsinstitutioner

åren 1914—1927 ............

—

—

82,771,500

82,771,500

0

Summa

326,625,000

86,875,000

580,795,100

994,295,100

32.8

''

667,670,100

Den provision, som utgått till bankkonsortiet (och till riksbanken), d. v. s.

skillnaden mellan övertagningskurs och emissionskurs, har varit för

1914 års lån, första emissionen

1916 års lån, första emissionen

1916 års lån, andra emissionen

1917 års lån..................................

1918 års lån ................................

1921 års lån ..................................

1923 års lån (5 % ) ....................

1927 års lån ................................

.................................... 1 å 1.5 %

............................................... 1 X

............................................... 1 X

.... 1 ev. ’/, X (faktiskt 3/i %)

............................................. l X

1,5 ev. l*/4 % (faktiskt 1V4 %)

............................................... 1 X

............................................... 1 X

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jiankoutskoliets utlåtande Nr 50.

27

I regel har provisionen sålunda utgjort eu procent; eu gång liar ilen gått

ned till 7« procent och tva gånger gått något högre. Den har alltså hållit

sig avsevärt lägre än lör de utländska lånen liire kriget.

Vad som bidragit att göra riksgäldskontoret mera oberoende av bankkonsortiet

är — utom redan anlörda omständigheter — de lyckade emissionerna

av premieobligationslånen, varigenom riksgäldskontoret kommit

i närmare kontakt med allmänheten, den växande placeringen av statsinstitutioners

medel i riksgäldskontoret, det under de senare åren minskade

upplåuingsbehovet samt den ökade sparverksamheten inom landet. I sam-,

band härmed må anföras, att riksgäldskontoret endast i exceptionella fall

behöver upptaga ett statslån vid en bestämd tidpunkt. I regel kan den

för låneoperationen lämpliga tidpunkten utan större olägenheter avvaktas.

Förhållandet är nämligen, att statskontoret varje år i början av december

kunnat överlämna till riksgäldskontorets förvaltning en avsevärd del

av influtna skattemedel, år 1926 131 miljoner och år 1927 150 miljoner

kronor. Med dessa medel samt de insättningar, som gjorts av statsinstitutioner,

har riksgäldskontoret kunnat bestrida alla sina utgifter, inklusive

återbetalningar till statskontoret, långt inpå nästa år, vanligen

över halvårsskiftet. Om riksgäldskontoret skulle vilja för att möta senare

utbetalningar upptaga ett inhemskt lån, kan tidpunkten för lånet

under nämnda förhållanden mycket väl uppskjutas i månader, eventuellt

till följande år, i det att riksgäldskontoret kan påräkna riksbankens medverkan

vid upptagande av tillfälliga lån.

Av ovanstående framställning torde framgå, att riksgäldskontorets beroende

av storbankerna icke med fog kan sägas vara av den art, att en

statens affärsbank är motiverad ur synpunkten av statens upplåning. Om

en sådan bank skulle komma till stånd, bör den naturligtvis beredas tillfälle

medverka vid inhemska låneemissioner, men i vad mån den då kan

göra verkligt gagn, synes i hög grad vara beroende av dess förmåga att

komma i kontakt med ett kapitalplacerande klientel. Den fördel, som

eventuellt skulle kunna ligga däri, att en statsbank vid behov kunde kring

sig samla medelstora banker till en motvikt emot storbankerna och deras

konsortium, borde numera kunna ersättas med lämpliga åtgärder av riksgäldskontoret

självt i samråd med riksbanken. Fullmäktiges politik synes

böra gå ut på att vid inhemska låneemissioner samarbeta med storbankskonsortiet,

när så befinnes vara lämpligt och nyttigt, och att eljest

handla självständigt med riksbankens medverkan.

Ej heller vid upptagande av utländska statslån behöver beroendet av

storbankerna inom landet numera bliva allt för starkt. Vid förhandlingarna

angående 1924 års dollarlån företrädde de olika svenska storbankerna

olika amerikanska bankintressen, varigenom en vid det tillfället

gagnelig konkurrens uppkom. Om riksgäldskontoret framdeles skulle

finna lämpligt att anlita den utländska lånemarknaden torde förhållandet

bliva likartat, i det att de svenska storbankerna svårligen lära sluta sig

tillsammans såsom förmedlare av ett utländskt statslån, försåvitt icke de

utländska banker de representera också sammansluta sig, vilket knappast

synes antagligt i betraktande av, att svenska statslån efter utländsk

måttstock äro rätt små och därför ej lämpa sig till fördelning på allt för

många händer. Svenska bankers medverkan vid upplåning i utlandet

kan dock vara värdefull, i det att förhandlingarna då kunna föras i Stockholm,

utan att lånekostnaderna torde ökas. Vid upptagande av lån i utlandet

måste man emellertid alltid räkna med högre omkostnader än för

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

inhemska lån. På grund av vad här ovan anförts kunna fullmäktige

icke se något behov av en statens affärsbank för statens upplåning.

Antagandet, att en statens affärsbank skulle äga stor betydelse för statens

upplåning, är icke i och för sig det viktigaste skälet, som anföres till.

förmån för förslaget om en sådan bank, ehuru det på grund av riksgäldskontorets

speciella uppgifter i berörda hänseende här behandlats jämförelsevis

utförligt. 1 motionerna skjutes i förgrunden bankernas och

särskilt storbankernas ofantliga makt samt faran för missbruk därav.

»Alltjämt föreligga alltså», säga motionärerna (sid. 26), »i stort sett ouppfyllda

de gång på gäng framförda kraven på åtgärder till skyddande av

landets, dess industris och näringars intressen gent emot missbruk av det

överhandtagande storbanksväldet. Farorna äro så påtagliga, möjligheterna

till missbruk så uppenbara, att samhället omöjligen kan undgå att

på ett eller annat sätt verksamt ingripa.»

Att bankerna och i all synnerhet storbankerna representera en betydande

makt inom det moderna samhället, ligger i öppen dag. Men man får icke

bortse från, att denna maktkoncentration icke utgör eu tillfällig och av

det inhemska näringslivets utveckling oberoende företeelse, utan att framför

allt industriens märkliga expansion på det intimaste sammanhänger

med bankutvecklingen. I samma män konkurrensen med andra länder

nödvändiggjorde industriföretag av större mått än förut, erfordrades

storbanker för att möta de starkt ökade kreditbehoven. Bankkoncentrationen

kan principiellt sägas vara en oundviklig och nyttig del av de senaste

decenniernas ekonomiska utveckling inom landet, och utan densamma

hade vår industriella expansion säkerligen stannat på en vida lägre

nivå. Denna företeelse kan ju heller icke sägas vara något för vårt land

karakteristiskt, utan sammanhänger med den världsekonomiska utvecklingen

på hithörande områden. Man hör ibland den invändningen, att ett

industriellt storföretag kan söka medverkan av två eller flera medelstora

banker, men detta jävas av erfarenheten, i det att oenighet lätt uppkommer

mellan bankerna om kreditgivning och indrivning av fordringar. Man

har i många fall kunnat bevittna, att ansvarskänslan gent emot en industri

vuxit, så snart en enda bank blivit kreditgivare i stället för flera

banker.

Vad här anförts, innebär intet förnekande av att maktmissbruk kunna

ske och i enskilda fall säkerligen även skett från bankernas sida gent

emot industrier och andra näringar. All anhopning av makt kan missbrukas,

och givetvis även den, som samlas hos bankerna. Fullmäktige

hava endast velat sätta bankväsendets expansion i sitt rätta historiska

sammanhang och äro fullt på det klara med, att det måste anses vara ett

samhällsintresse att öva uppsikt över bankväsendet utöver den kontroll,

som utövas av bankinspektionen. Fullmäktige betvivla dock, att en statens

affärsbank utgör det bästa korrektivet i förevarande avseende.

Beträffande inlåningen äga bankerna icke någon monopolställning, såsom

framgår av motionärernas tabell VII. Medan samtliga affärsbanker

vid utgången av år 1926 hade en inlåning å 3,453.x miljoner kronor, utgjorde

sparbankernas och postsparbankens inlåning 2,810.6 miljoner kronor;

lägger man härtill girorörelsen i riksbanken, blir summan 2,915 miljoner

kronor. Då sparmedel i mycket stor utsträckning jämväl gå till

livförsäkringsbolag, pensionsfonden m. m., torde man finna, att bankerna

ej^ förvalta hälften av landets sparmedel. Saken ligger annorlunda till i

fråga om utlåningen till näringslivet, där bankernas andel av lätt förklarligt

skäl är ofantligt mycket större än de övriga sparmedelsförval
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

tande institutionernas. Det är sålunda bär man närmast kan tänka sig

det missbruk av bankernas makt, som skulle reduceras genom eu statens

affärsbanks verksamhet.

Enligt lullmäktiges uppfattning överskattas härvid i hög grad betydelsen

av en sådan bank. Ekonomiskt väl ställda låntagare liava säkerligen

intet att beklaga sig över vid sina mellanhavanden med bankerna, utan i

den män bankerna kunna liava missbrukat sin makt, torde det hava gällt

svagare låntagare. En statens aifärsbank skulle kunna giva dessa hjälp

genom att träda in som deras kreditgivare, men därmed skulle den övertaga

från bankerna de svagaste kunderna, vilket nuiste mediöra stora

risker för den långivande banken. Någon anledning för starkare kunder

att frångå sina gamla banklörbindelser och vända sig till statens atlärsbank

synes endast förefinnas, för den händelse denna senare kan debitera

lägre utlåningsräntor. Motionärerna synas liava tänkt sig en sådan politik,

i det de å sid. 29 skriva: »En bank, som bar staten till ägaie, erbjuder

så stor trygghet för insättarna, att den i detta hänseende bör ha utsikter

att väl hävda sin ställning utan att hälla andra räntesatser an som

betingas av hänsyn till valutans vårdande och annat allmänt samhällsintresse.

» Att med dessa ord avses även utlåningsräntorna, synes vara

klart; marginalen mellan inlånings- och utlåningsräntor skall sålunda

bliva så pass liten, att den blott täcker utgifter för valutans vardande (!)

och annat allmänt samhällsintresse. Det tillägges också, att en blivande

utredning skall taga sikte på lämpligaste sättet att öka bankens fonder

i proportion till rörelsens utveckling. Privatbankerna måste använda

vinstmedel till fondbildning, men lör statens affärsbank skulle saken alltså

eventuellt ordnas på annat sätt. Genom sänkning av utlåningsräntorna

kan en statens affärsbank givetvis draga till sig goda kunder, men

en sådan politik torde få synnerligen skadliga följder. Pa grund av konkurrensen

skulle även privatbankerna bliva nödgade sänka utlåningsräntorna

med påföljd bland annat att fondavsättningen minskades och

därmed även bankernas styrka. Skulle denna utveckling pågå en längre

tid, bleve följden ett försvagat bankväsen, som kunde få svårt att överleva

en allvarlig ekonomisk kris, och möjligen ett bankmonopol i statens

hand. I varje fall skulle staten säkerligen behöva tillskjuta betydande belopp

till sin egen bank. En sådan utveckling synes fullmäktige osund och

farlig och även fullkomligt onödig.

Till viss grad kunna uppkomna missförhållanden rättas under den ekonomiska

utvecklingens gång. Man märker redan en strävan hos större

industriföretag att öka det egna kapitalet i förhållande till det upplånade,

och denna ändrade politik leder helt naturligt till ökat oberoende av bankerna.

Man bör för övrigt hava i minnet, att den viktigaste orsaken till

industriföretagens starka beroende av bankerna får sökas i den kapitalplacerande

allmänhetens obenägenhet att placera sina besparingar i aktier

i industriföretag; dess sparmedel hava i stället via bankerna kommit

industrien till godo. I den mån detta kan ändras, minskas bankei

nas makt över industrien. Någon anledning att tillmäta inrättandet av eu

statens affärsbank någon avsevärd betydelse härvidlag, finnes enligt fullmäktiges

mening icke.

I motiveringen för en statens affärsbank ingår som ett viktigt led, att

riksbanken i densamma skulle kunna erhalla ett diskontopolitiskt maktmedel,

så till vida som affärsbanken borde omedelbart följa alla riksbankens

direktiv i fråga om räntesatserna. Fullmäktige vilja medgiva, att

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

detta resonemang skulle i vissa situationer kunna vara bärkraftigt, i det

att riksbankens direktiv beträffande räntesatserna under sådana förhållanden

starkare måste påverka privatbankerna. Men ej heller i detta

fall torde man få överskatta en statlig aliärsbanks inflytande. I vad mån

denna skulle kunna främja riksbankens diskontopolitik måste anses

svårt, om ej omöjligt, att bedöma.

En blivande utredning skulle omfatta organisationen av en statens

affärsbank, men fullmäktige anse sig dock böra framhålla ett par synpunkter

till bedömande av hithörande frågor.

Om affärsbanken skulle bliva eu mer eller mindre fristående del av

riksbanken, är det tydligt, att den skulle direkt ställas under bankofullmäktiges

vård. I sådant fall kan affärsbanken omöjligen underkastas

kontroll av den av Kungl. Maj:t utsedde bankinspektören. En alldeles

fristående statens affärsbank skulle väl också ställas under en av riksdagen

vald ledning, och även i detta fall bleve bankinspektionens ingripande

och kontroll borteliminerade. Därmed skulle det svenska banksystemet

bliva i grunden förändrat, i det att mellan centralbanken och

privatbankerna skulle skjutas in en affärsbank, som ej skulle kontrolleras

på samma sätt som privatbankerna. Ett dylikt förhållande kan ej vara

lämpligt. Det måste anses i detta fall vara svårt att i statens hand förena

kontroll över privatbankerna genom bankinspektionen och konkurrens

med dem genom affärsbanken. Under ekonomiskt vanskliga förhållanden

skulle bankofullmäktiges valutavårdande verksamhet också eventuellt

kunna försvåras av hänsyn till en statlig affärsbanks speciella intressen.

En statens affärsbank skulle enligt fullmäktiges mening även i övrigt

medföra vissa allvarliga risker. Då man för närvarande finner, att enskilda

motionärer i rätt stor utsträckning framlägga förslag om beviljande

till olika företag av statslån mot allt för låg ränta, torde man kunna

befara, att efter upprättande av en statlig affärsbank enskilda motionärer

— i trots av riksdagens allt tydligare manifesterade önskan, att

till statens lånefonder ej skall erläggas ränta efter lägre räntefot än vad

staten själv får betala för sina lån, eller kanske just på grund härav —

hemställa om medgivande för banken att för visst ändamål lämna exceptionellt

billiga krediter eller krediter utan vanlig säkerhet. En sådan

bank kan också bliva utsatt för obehöriga påtryckningar att stödja företag,

som icke vid en bankmässig prövning skulle befinnas vara sunda.

Riskerna ökas givetvis, för den händelse banken ej är underkastad samma

kontroll som övriga banker.

Man behöver endast kasta en blick tillbaka på den ekonomiska krisen

efter kriget för att få en föreställning om riskmomenten. Om en statens

affärsbank då funnits, hade den säkerligen ur »samhällelig» synpunkt

fått träda hjälpande emellan beträffande mycket osäkra företag

och därmed ikläda staten ett betydande betalningsansvar. Enskilda personer,

företag och banker hava burit det mesta av kristidens förluster,

som i all synnerhet för de sistnämnda uppgå till mycket höga belopp.

Statens verkliga förlust på den enskilda bankverksamheten inom landet

består huvudsakligen i underskottet på kreditkassans rörelse, men hade

den tiden en statlig affärsbank funnits, lär det ej finnas något tvivel om,

att förlusten för staten blivit mångdubbelt större.

I 1917 års bankkommittés behandling av statsbanksfrågan spelade hänsynen

till en bankvinst för staten en viss roll, men denna synpunkt är

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50. 31

mera undanskymd i motionerna. Då motionärerna så starkt betona, att

marginalen mellan in- och utlåningsräntorna bör vara den minsta möjliga,

iinner man detta vara helt naturligt. Det fordras emellertid ej

stor rubbning av gjorda kalkyler, för att en beräknad vinst skall förvandlas

till faktisk'' förlust, och risken med en statlig affärsbank är, att

skattebetalarna få erfara den på sina debetsedlar, samt att privatbankernas

betydelse som skatteobjekt kan komma att minskas.

Under åberopande av vad här ovan anförts få fullmäktige avstyrka bifall

till motionärernas hemställan. Frågan skulle formellt ligga annorlunda

till, om yrkandet gått ut på en förutsättningslös utredning, men då

en omfattande sådan utredning så nyligen ägt rum och åtskilliga myndigheter

däröver avgivit yttranden utan annat resultat än vissa ändringar

i lagen för Sveriges riksbank, anse sig fullmäktige nu sakna anledning

tillstyrka en förnyad utredning.

Protokollsutdrag, innefattande av undertecknade Kobb, Bäckström och

Anderson avgivna särskilda yttranden, bifogas.

Stockholm den 22 mars 1928.

KARL HILDEBRAND.

G. LAGERBJELKE. G. KOBB. H. S. TAMM.

HELGE BÄCKSTRÖM. ERIC HALLIN. ANDERS ANDERSON.

John Hägglund.

Bilaga till fullmäktige i riksgäldskontorets

yttrande.

Utdrag av protokoll vid herrar fullmäktiges i riksgäldskontoret sammankomst

den 22 mars 1928.

Närvarande:

Ordföranden herr Hildebrand, vice ordföranden greve Lagerbjelke, herrar

Kobb, Tamm, Bäckström, Hallin och Anderson.

§ 6.

Företogs ånyo till behandling senast vid sammankomsten den 15 innevarande

mars, § 8 i protokollet, bordlagd skrivelse från riksdagens bankoutskott

med anhållan om yttrande över två inom riksdagen väckta motioner

angående anordnande av en statens affärsbank.

Efter överläggning beslöto herrar fullmäktige att till utskottet avgiva

yttrande i ärendet enligt registraturet.

Mot beslutet anmäldes reservation av förste deputeraden herr Kobb

samt herrar Bäckström och Anderson, vilka anförde följande:

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

l:o) herr Kobb:

»Till det yttrande, som fullmäktiges majoritet avgivit i den föreliggande

irågan, kar jag icke kunnat ansluta mig. Jag är fortfarande av den

mening, som jag redan tidigare uttalat såväl inom 1917 års bankkommitté

som vid behandling år 1919 hos lullmäktige av kommitténs utredning i

frågan om anordnande av statlig bankverksamhet m. m., att en statlig

bankverksamhet skulle kunna bliva av verklig betydelse för statens upplåning,

framförallt genom den bättre förbindelse, som härigenom skulle

åvägabringas med allmänheten och affärslivet, ävensom att en statlig

bankverksamhet i intim förbindelse med riksbanken skulle för den senare

bliva en god garanti för bibehållandet och befästandet av centralbankens

tillbörliga inllytande för den privata bankverksamheten.

Väl är det tydligt, såsom majoriteten framhåller, att riksgäldskontorets

ställning såsom organ för statens upplåning är starkare nu än den var

för ett tiotal år tillbaka, men nagon borgen för att denna ställning under

alla omständigheter skall kunna bibehållas, synes mig knappast löreligga;

ej heller synas mig de betänkligheter, som anförts mot en statlig bankverksamhet

överhuvud vara fullt vägande. Skulle tillräckliga garantier

kunna skapas för riksbankens utövande av ett avgörande inflytande på en

självständig statsbanks ledning, så hade enligt min mening den viktigaste

invändning, som anförts mot en statlig bankverksamhet enligt affärsmässiga

principer, blivit på ett tillfredsställande sätt bemött. Någon ingående

utredning i dessa frågor föreligger emellertid icke. Under sådana

fölhållanden kan jag icke motsätta mig en begäran om en förutsättningslös

utredning av frågan om lämpligheten och möjligheten att inrätta

en statens affärsbank.»

2:o) herr Bäckström:

»Tillsammans med herrar af Jochnick, Ekliolm, Kobb, Lindgren, Sommelius

och Örne har jag avgivit en utförlig reservation mot 1917 års bankkommittés

den G oktober 1919 dagtecknade betänkande rörande frågan

om anordnande av statlig bankverksamhet av samma art som vanlig bankrörelse.

Efter prövning av vad där anförts och av vad som efter denna

tid framkommit, ägnat att belysa frågan om lämpligheten av och bästa

konstruktionen för en statlig affärsbanksrörelse, finner jag mig sakna

anledning att på någon väsentlig punkt frångå min i nyssnämnda reservation

angivna åsikt. Särskilt vill jag framhålla, att jag fortfarande

anser, att snabbaste och säkraste vägen att nå fram till en statlig affärsbanksrörelse

av tillräcklig omfattning att kunna ur det allmännas synpunkter

gynnsamt påverka vårt lands affärsbankväsen, ligger i eu uppdelning

av riksbanken på en centralbanks- och en affärsbanksavdelning.

Med denna utgångspunkt tillstyrker jag den i motionerna av herr

Möller m. fl. och av herr Hansson m. fl. begärda utredningen angående

lämpligaste formen för anordnande av eu statens affärsbank. Först sedan

en sådan utredning lämnat en noga genomtänkt och i detalj utarbetad

plan över huru en statens affärsbank skulle vara organiserad, är det möjligt

att taga definitiv ställning till frågan om, huruvida en sådan bank

bör inrättas.

Huvudvikten ligger härvid på att organisationen tillförsäkrar banken

en sakkunnig och skicklig ledning, som både får och vill sköta bankrörelsen

fullt affärsmässigt. Varje avsteg från affärsmässigheten medför

risk för misslyckande. Men med bibehållande av full affärsmässighet

kan dock bankledningen sköta rörelsen med det allmännas väl såsom

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

33

yttersta syfte och härigenom kommer en statens affärsbank främst att

skilja sig från privatbankerna, vilka — med all aktning för det förtjänstfullt

sätt på vilket de fyllt sin viktiga uppgift i svenskt näringsliv — doek

självfallet varken få eller vilja försumma att som yttersta syfte se till

delägarnas vinstintressen.»

3:o) herr Anderson:

»Även om jag i likhet med fullmäktiges majoritet kan medgiva, att beträffande

bankernas medverkan vid statens upplåning förhållandena numera

utvecklat sig i mera gynnsam riktning, torde dock en statens affärsbank

verksamt kunna bidraga till en ännu fördelaktigare ställning för

staten som låntagare. De ytterligare skäl, som av motionärerna anföras

såsom stöd för kravet på en utredning angående upprättande av en statens

affärsbank, finner jag för övrigt på ett övertygande sätt ådagalägga

både behovet och vikten av eu djupgående undersökning på bankväsendets

område, verkställd genom statsmakternas försorg.

Även om de under senare år snabbt fortgående banksammanslagningarna

ur vissa synpunkter kunna sägas innebära fördelar, måste dock enligt

min mening faran av en långt driven monopolisering på enskilda händer

av affärsbanksverksamheten i landet i tid uppmärksammas.

Koncentrationsrörelsen inom bankvärlden till ett litet fåtal storbanker

synes mig nämligen redan i och för sig kunna innebära, att ett ingalunda

ofarligt maktcentrum uppstår i huvudstaden, varvid enligt sakens natur

de provinsiella kreditbehoven kunna befaras bliva i viss omfattning tillbakasatta.

Likaså synes mig en dylik maktställning kunna medföra, att bankkredit

företrädesvis och lättare erhålles av stora industri- och affärsföretag, medan

däremot smärre, men fullt livsdugliga företag samt i många fall jordbrukskredit

få stå tillbaka.

Även om ett dylikt sakernas tillstånd icke medvetet framskapas, ligger

ovannämnda antagande nära till hands, då ju, som känt, inom de olika

styrelserna samma personer kunna återfinnas såväl i spetsen för ett bankföretag

som. i spetsen för industri- eller affärsföretag. Att då ett konkurrerande

intresse kan bli lidande torde icke få anses alldeles uteslutet,

allra helst som bankverksamhet oftast leder till ingående kännedom om en

klients affärsställning.

Med andra ord, ju större bankföretag, ju svårare kommer det att ställa

sig med objektiv opartiskhet och, icke minst, desto större risker samlas

på ett fåtal händer. En statens affärsbank däremot, organiserad såsom

en gren av riksbanken eller helt nyorganiserad och, vilkendera formen

som än väljes, vid utövningen av sin verksamhet oberoende av statsmakterna

men med ansvar inför landet och icke endast inför en bolagsstämma,

torde med visshet kunna förutsättas komma att på ett jämnare och av

andra intressen mera obundet sätt söka behandla olika slag av krediter.

Det stöd en statens affärsbanksrörelse kan lämna riksbankens diskontopolitik

torde icke heller höra förbises, detta så mycket mindre som man

synes kunna riskera, att ett mäktigt storbanksintresse genom sina operationer

på penningmarknaden neutraliserar eller helt ignorerar riksbankens

åtgöranden i detta fall.

En annan omständighet, som här må erinras om, är det förhållandet, att

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 8 samt 32 häft. (Nr 50.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

trots eller måhända därför, att storbankerna äro ett fåtal, lärer en början

till ytterligare samgående redan nu kunna spåras, vartill kommer, att redan

existerande bankförening ju eventuellt kan omorganiseras att tjäna

mera monopolmässiga syften än vad för närvarande är fallet.

Från dessa utgångspunkter synes mig frågeställningen vara icke huruvida

utan endast på vilket sätt en statens affärsbank bör lämpligast anordnas.

»

Som ovan.

Enligt protokollet:

Eric Öhlin.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.