Skrivelse till Konungen angående utfärdande av bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förande av styckegods som däckslast.
1928-04-12 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1928:9, Skrivelse till Konungen angående utfärdande av bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förande av styckegods som däckslast.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande AV 9.
I
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1928 kl. 3.30 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:r 8, i
anledning av väckt motion, 1:180, om skrivelse till
Konungen angående utfärdande av bestämmelser om vad
som skall iakttagas vid förande av styckegods som däckslast.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion nr 180 har herr Lindley hemställt, det riksdagen måtte besluta
anhålla, att Kungl. Maj: t ville låta verkställa utredning samt utfärda
bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förande av styckegods som
däckslast.
Beträffande motivering till denna hemställan får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har med stöd av § 46 riksdagsordningen inhämtat yttranden över
motionen från kommerskollegium och socialstyrelsen; och bär utskottet fogat
dessa yttranden såsom bilagor vid detta utlåtande.
Motionären synes utgå från att föreskrifter rörande styckegods som däckslast
icke finnas. Utskottet får emellertid framhålla, att föreskrifter om däckslast,
av vad slag som helst, finnas meddelade dels i sjölagen dels ock i förordningen
den 23 december 1915 angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg enligt den lydelse denna förordning erhållit genom åren 1920
och 1923 utfärdade kungörelser. Motionären synes vidare antaga, att om föreskrifter
rörande däckslasts förande funnits, skulle den av honom omnämnda
»Tryggveolyckan», vilken icke kunde undgå att väcka allmänt beklagande,
icke hava inträffat. Den undersökning rörande orsakerna till denna olycka,
som verkställts av vederbörande myndighet, har emellertid ådagalagt, att de
i ovannämnda författningar givna föreskrifterna icke å fartyget iakttagits.
Från sakkunnigt håll har också framhållits, att iakttagandet av föreskrifterna
med all sannolikhet skulle ha förhindrat katastrofen.
Den utredning om lämpliga förhållandet mellan däckslast och övrig last,
som motionären vidare begär, har redan verkställts av de s. k. skeppstjänstkommitterade,
vilka i december 1922 avgåvo utlåtande med förslag i frågan.
Enligt detta förslag skulle den tillåtna lastmängden å övre däck sättas i visst
förhållande till den last, som föres i lastrummet. I anledning av detta förslag
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 12 saml. 2 avd. 9 häft. (Nr g). 1
Motionen.
Yttranden
över
motionen.
Utskottet.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
anförde kommerskollegium följande: »Kommitterade avse här lagfästande av
regler för lastens fördelning i fartyg, vars dräktighet under däck icke överstiger
150 ton. Då emellertid fartyg av denna storlek förete väsentliga olikheter
sinsemellan ifråga om såväl byggnad som stabilitets- och därav bestämda
lastningsförhållanden, är det tekniskt sett ytterligt osannolikt, att något sådant
bestämt förhållande kan generellt fastställas, och ingen som helst garanti
finnes följaktligen för att den av kommitterade föreslagna relationen, en fjärdedel,
är den riktiga. En bestämmelse sådan som den föreslagna kan under
sådana förhållanden icke blott komma att förfela sitt syfte utan rent av motverka
detsamma och sålunda försämra i stället för förbättra sjösäkerheten.
Kollegium anser sig med avseende å vad nu anförts böra bestämt avstyrka,
att det på detta område generellt ingripes reglerande genom författningsföreskrifter.
» Med hänsyn till detta kommerskollegiets bestämda avstyrkande av
reglerande föreskrifter beträffande förhållandet mellan däckslast och övrig
last har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka en ny utredning i frågan, i
all synnerhet som denna troligen icke skulle framföra några synpunkter på
frågan, som icke vid den redan verkställda utredningen beaktats.
Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört och under hänvisning till
vad de hörda myndigheterna i övrigt yttrat, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 april 1928.
På utskottets vägnar:
GUSTAF W. K.OOS.
Närvarande: herrar Roos, Jul in *, Farsen, Sandénf Granström, Henrik Andersson,
Fritiof Gustafson och Alexander Nilsson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Förslå kammarens undra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 0.
3
Bil. 1.
Stockholm den 7 mars 1928.
Kommerskollegium; angående väckt motion om utfärdande
av bestämmelser om vad som skall iakttagas
vid förande av styckegods som däckslast.
Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.
Genom remiss har Ivun"]. Maj:t anbefallt kommerskollegium att avgivia och
till Eder överlämna begärt yttrande över väckt motion i första kammaren, nr
180, angående utfärdande av bestämmelser om vad1 som skall iakttagas vid förande
av styckegods som däckslast.
Med anledning härav bar inom kollegium utarbetats en promemoria i ämnet,
vilken kollegium härmed får överlämna i avskrift.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1922 avgåvo skeppstjänstkommitterade
yttrande i frågan rörande behovet av särskilda tillsynsmän för övervakande
av fartygs lastningsförhållanden. Kommitterade föreslogo därvid bl. a.
ändrad lydelse av § 51 i förordningen den 23 december 1915, nr 515, angående
vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg, sådan nämnda § var lydande
enligt kungörelse den 23 april 1920, nr 190. Rörande ett av kommitterade föreslaget
sista stycke i nämnda § 51 yttrade kollegium i utlåtande till Kungl. Maj :t
den 12 februari 1923 följande: »Beträffande förandet av däckslast å vissa fartyg
föreslås av kommitterade i samma förslags sista stycke bestämmelser, enligt
vilka den tillåtna lastmängden å övre däck sättes i visst förhållande till den
last, som föres i lastrummen. Kommitterade avse här lagfästande av regler för
lastens fördelning i fartyg, vars dräktighet under däck icke överstiger 150 ton.
Då emellertid fartyg av denna storlek förete väsentliga olikheter sinsemellan
ifråga om såväl byggnad som stabilitets- och därav bestämda lastningsförhållanden.
är det tekniskt sett ytterligt osannolikt, att något sådant bestämt förhållande
kan generellt fastställas, och ingen som helst garanti finnes följaktligen
för att den av kommitterade föreslagna relationen, en fjärdedel, är den riktiga.
En bestämmelse sådan som den föreslagna kan under sådana förhållanden icke
blott komma att förfela sitt syfte utan rent av motverka detsamma och sålunda
försämra i stället för förbättra sjösäkerheten. Kollegium anser sig med avseende
å vad nu anförts böra bestämt avstyrka, att det på detta område generellt
ingripes reglerande genom författningsföreskrifter.» Dåvarande byråchefen T.
Furst, vilken vid ärendets behandling av kollegium närvarit i egenskap av representant
för socialstyrelsen, var härutinnan av skiljaktig mening och anförde
till protokollet följande: »I fråga om lydelsen av sista stycket av 51 § nyttjandeförordningen
anser jag den av kommitterade föreslagna ändringen vara till
sin allmänna innebörd välbetänkt, men böra begränsas till att gälla allenast
den typ av kanalfartyg, som nu brukas i kombinerad passagerare- och godstrafik,
varjämte bestämmelsen bör så omformuleras, att viktsmängden last å däck
över huvuddäcket, maximerad på sätt kommitterade föreslagit, allenast finge
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
i vart särskilt fall uppgå till en viktsmängd som, med hänsyn till lastens fördelning
i övrigt, icke äventyrade fartygets säkerhet.»
I anslutning till kollegii redan i förenämnda utlåtande den 12 februari 1923
tillkännagivna ståndpunkt i förevarande fråga samt med åberopande av den
bilagda promemorian, i vars innehåll kollegium finner sig kunna i allt väsentligt
instämma, får kollegium meddela, att kollegium för sin del anser sig sakna
anledning biträda det av motionären framförda förslaget, helst som dettas syfte
kan förväntas bliva, åtminstone i viss mån, tillgodosett genom den eventuella
lagstiftning rörande lastmärke å fartyg i Östersjöfart, varom för närvarande
utredning pågår inom kollegium.
CARL MALMÉN.
Åke G erte.
P. M.
angående väckt motion om utfärdande av bestämmelser om vad som skall
iakttagas vid förande av styckegods som däckslast.
Föreskrifter angående däckslast, av vad slag som helst, således även annan
däckslast än sådan av trä, finnas meddelade i sjölagens 26 § 2) enligt lydelse
genom lag den 16 oktober 1914 (n:r 347) samt i 51 och 52 §§ av förordningen
den 23 december 1915 (n:r 515) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg, sistnämnda tvenne författningsrum med den lydelse de erhållit genom
kungörelse den 23 april 1920 (n:r 190) samt nämnda 51 § med dess lydelse
i viss del enligt kungörelse den 4 maj 1923 (n:r 105) ävensom i 54 och
55 §§ i nyssnämnda förordning enligt deras lydelse genom kungörelse den 23
april 1920.
Då i fallet »Tryggve» tunga maskinlådor stuvades ovanpå kolsäckar, iakttogs
icke de gällande föreskrifterna. Enligt ovannämnda 26 § 2) sjölagen åligger
nämligen befälhavaren att, innan resa anträdes, särskilt tillse bland annat,
att gods, som inlastas, behörigen stuvas, och ovannämnda 51 § föreskriver bland
annat, att däckslast skall vara på lämpligt sätt fastgjord medelst surrningar
eller annorledes.
I den mån de i motionen antydda fartygens förolyckande orsakats av för
stor eller olämpligt anbragt däckslast har sådant missförhållande förelegat icke
till följd av brist på reglerande föreskrifter i ämnet utan i trots av gällande
sådana.
Då alltså redan i såväl sjölagen som nyttjandeförordningen bestämmelser finnas
till förhindrande av, att fartygs stabilitet äventyras genom för stor, dåligt
stuvad eller dåligt surrad däckslast, synes, i betraktande jämväl av vad kommerskollegium
på sin tid anförde i utlåtande till Kungl. Maj:t den 12 februari
1923 över skeppstjänstkommitterades yttrande i frågan rörande behovet av särskilda
tillsynsmän för övervakande av fartygs lastningsförhållanden, ytterligare
lagstiftning i föreliggande ämne icke vara av verkligt behov påkallad.
Att i författning meddela föreskrifter av sådan innebörd, att i dem för alla
fall på tillfredsställande sätt reglerades frågorna om fartygs stabilitet och ett
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr !).
5
skäligt utnyttjande av fartygets förmåga att bära däckslast, torde för övrigt icke
vara möjligt. Och även om förandet av däckslast bleve helt förbjudet, skulle
iakttagande av ett dylikt förbud likväl icke i och för sig garantera fartygets
stabilitet, då fråga bleve om vissa laster eller fartyg av vissa typer.
Stockholm den 5 mars 1928.
Bil. 2.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Genom beslut den 17 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till första kammarens andra tillfälliga utskott avgiva yttrande över en
inom kammaren väckt motion, nr 180, om skrivelse till Konungen angående utfärdande
av bestämmelser om vad som skall iakttagas vid förande av styckegods
som däckslast. Med anledning härav får styrelsen anföra följande.
Motionären synes hysa den uppfattningen, att nu gällande bestämmelser om
vad som skall iakttagas vid förande av däckslast allenast avser däckslast av
trä. Så är emellertid icke förhållandet. Förutom de mera allmänna bestämmelser
i ämnet, vilka återfinnas i 5 a §, näst sista stycket, och 26 § 2) i sjölagen,
innehåller förordningen angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg
(nyttjandeförordningen) i åttonde kapitlet, avd. D, detaljerade föreskrifter,
som till vissa delar ha avseende även på andra däckslaster än trä. Sålunda
stadgas i förordningens § 51 vad som skall iakttagas beträffande däckslastens
anbringande, fastgörande och stuvning, i § 54 om räcke och brädgång samt i
§ 55 om däckslastens övre yta. Dessa bestämmelser äga tillämpning å alla slags
däckslaster. I § 52 återfinnas dessutom närmare föreskrifter om vikt och stuvning
av trämassa eller annat gods av beskaffenhet att kunna i väsentlig grad
uppsuga vatten samt i § 53 om däckslastens höjd i vissa fall. Stadgandet i sistnämnda
paragraf avser endast däckslaster av trä å icke klassificerade fartyg.
§§ 52—55 i nyttjandeförordningen reglerade ursprungligen endast trädäckslaster.
I skrivelser till kommerskollegium den 25 september 1918 och den 17
januari 1919 hemställde emellertid socialstyrelsen om vidtagande av vissa åtgärder
till förhindrande av sjöolyckor till följd av för stor eller olämpligt placerad
däckslast. Närmaste anledningen till denna hemställan var, att under år
1917 ett avsevärt antal människoliv gått förlorade vid kantring av fartyg,
vilka fört trämassa som däckslast. I anslutning till ifrågavarande hemställan
underkastades sedermera år 1920 berörda paragrafer i nyttjandeförordningen
en omarbetning, som resulterade i dessa stadgandens nuvarande lydelse.
År 1922 uppdrog Kungl. Maj:t åt skeppstjänstkommitterade att verkställa
utredning rörande ett inom kommerskollegium upprättat förslag angående övervakande
av fartygs lastnings förhållanden. I sitt den 7 december samma år avgivna
utlåtande över detta förslag upptogo kommitterade jämväl frågan om
däckslasters förande å visst slags fartyg. Kommitterades uttalande på denna
punkt var av följande innehåll:
6
Första kammarens andra tillfälliga utskolts utlåtande Nr 9.
»I detta samband vilja kommitterade ock framlägga vissa förslag till ändringar
eller tillägg i förordningarna den 23 december 1915 angående vissa säkerhetsåtgärder
vid nyttjande av fartyg (nyttjandeförordningen) samt angående
fartygs byggnad och utrustning (byggnadsförordningen), vilka förslag
föranletts av vissa iakttagelser, som kommitterade varit i tillfälle att i anledning
av ångfartyget »Viktor Rydbergs» nyligen timade förolyckande göra beträffande
de passagerarfartyg, som befara våra inre vattenvägar.
Nämnda fartygsolycka liksom ock ångfartyget »Per Brahes» förolyckande
hava givit kommitterade anledning att undersöka huruvida själva den fartygstyp,
som berörda fartyg tillhöra, den så kallade kanalbåtstypen, vore behäftad
med några särskilda brister ur sjöfartssäkerhetssynpunkt. Kommitterade hava
i sådant syfte själva besökt ett flertal fartyg av ifrågavarande typ ävensom
inhämtat upplysningar av vederbörande befälhavare rörande fartygens förhållande
till sjöss under olika förutsättningar. Dessa undersökningar hava icke
givit fog för den uppfattningen, att fartygstypen skulle kunna utdömas såsom
sjöovärdig. De höga påbyggnaderna torde dock, i betraktande av fartygens av
kanalslussarnas dimensioner betingade ringa längd och bredd, giva fartygen en
mycket ringa utgångsstabilitet. Denna egenskap hos ifrågavarande fartyg nödvändiggör
stor försiktighet med förande av last å övre däck, en försiktighet,
som erfarenheten visat, ofta ej iakttages. Då så nu är fallet på grund av förhållanden,
som här ej torde behöva närmare belysas, synes det kommitterade vara
det allmännas plikt att till skyddande av människoliv ingripa reglerande genom
bestämmelser rörande förandet av däckslast å dylika fartyg.
Att helt förbjuda förande av däckslast synes ur sjöfartssäkerhetens synpunkt
icke påkrävas, utan torde vara tillräckligt inskränka lastmängden. Ehuru stora
svårigheter möta att finna lämpliga bestämmelser, tro emellertid kommitterade
det bifogade förslaget till ändrad lydelse av § 51 i nyttjiandeförordningen innebära
en lycklig lösning i sådant hänseende. Genom bestämmelserna i första
stycket skulle den tillåtna lastmängden å övre däck sättas i visst förhållande
till den last, som föres i lastrummen, i det den förra skulle få utgöra högst en
fjärdedel av rumslastens vikt. Emellertid torde möjlighet hållas öppen att å vissa
av ifrågavarande fartyg, som efter särskild prövning av kommerskollegium
kunna befinnas äga därför nödig stabilitet, få föra större däckslast.
I samband härmed föreslå kommitterade en ytterligare komplettering av
nyssnämnda § 51, avseende att föreskriva, att däckslast skall vara så fastgjord
och stuvad, att tillträdet från bostäder och andra uppehållsrum för ombordvarande
till fartygets samtliga båtar och övriga bärgningsredskap samt eldsläckningsredskap
är obehindrat, även om lasten skulle förskjuta sig. Det har nämligen
visat sig vid inträffade olyckor, att vid fartygets krängning lasten förskjutit
sig och stängt vägen till räddning för ombordvarande.
Vid förande av full last kunna fartyg av nu ifrågavarande typ — utan att
överlastning ägt ram — synas ligga väl djupt och -således få ett alltför ringa
fribord. Det är emellertid antagligt, att de internationella fribordsreglerna, tilllämpade
på dessa fartyg, skulle medgiva ungefär enahanda fribord.
Det ringa fribordet jämte den av kommitterade vid de ovannämnda besöken
ombord iakttagna omständigheten, att landgångsportarna äro otäta samt att
stängningsanordningar ofta saknas, har den för fartygets säkerhet ödesdigra påföljden,
att vatten redan vid jämförelsevis obetydlig krängning intränger på
mellandäck. Detta torde hava varit en i hög grad bidragande orsak till »Viktor
Rydbergs» förolyckande. Det är därför nödvändigt, att dessa missförhållanden
avlägsnas, och hava kommitterade i sådant syfte uppgjort förslag till vissa
Förslå kammarens andra tillfälliga utskott.s utlåtande Nr t).
7
tillägg dols till § 15 ny ttjandef örordningen, dels ock till § 13, inom. 2 uti byggnadsförordningen.
»
De föreslagna författningsändringarna avsågo dels vissa konstruktiva detaljer
ifråga om fartyg av här berörd t5^p, dels ett tillägg till § 51 nyttjandeförordningen
av följande lydelse:
»Däckslast-----------------------------------— — fartyget.
Däckslast skall vara på lämpligt sätt fastgjord medelst surrningar eller
annorledes samt så stuvad, att bostäderna och andra uppehållsrum ombord äro
fullt tillgängliga samt tillträdet därifrån till de i första stycket omförmälta bärgnings-
och eldsläckningsredskapen är obehindrat, även om däckslasten skulle förskjuta
sig. Där så utan väsentlig olägenhet kan .ske, må tillträde till bostäderna
vara berett annorledes än genom brunn i däckslasten.
Å fartyg, vars dräktighet av rummet under däck icke överstiger 150 ton, må
last föras å däck beläget över huvuddäcket eller, om avbrott i sistnämnda däck
finnes, den fortsatta däckslinjen, allenast till en viktsmängd, motsvarande en
fjärdedel av sammanlagda vikten av den last, söm föres under huvuddäcket.
Dock må däckslast föras å sådant fartyg till den större viktsmängd, som kommerskollegium
efter prövning i varje fall må medgiva.»
Skeppstjänstkommitterades utredning jämte förslag till författningsändringar
remitterades av Kungl. Maj: t till kommerskollegium, som efter samråd med socialstyrelsen
däröver avgav utlåtande den 12 februari 1923. Beträffande de
föreslagna bestämmelserna, enligt vilka den tillåtna lastmängden å övre däck
sättes i visst förhållande till den last, som föres i lastrummen, yttrade kollegium
följande:
»Kommitterade avse här lagfästande av regler för lastens fördelning i fartyg,
vars dräktighet under däck icke överstiger 150 ton. Då emellertid fartyg
av denna storlek förete väsentliga olikheter sinsemellan i fråga om såväl byggnad
som stabilitets- och därav bestämda lastningsförhållanden, är det tekniskt
sett ytterligt osannolikt, att något sådant bestämt förhållande kan generellt fastställas,
och ingen som helst garanti finnes följaktligen för att den av kommitterade
föreslagna relationen, en fjärdedel, är den riktiga. En bestämmelse sådan
som den föreslagna kan under sådana förhållanden icke blott komma att förfela
sitt syfte utan rent av motverka detsamma och sålunda försämra i stället
för förbättra sjösäkerheten. Kollegium anser sig med avseende å vad nu anförts
böra bestämt avstyrka, att det på detta område generellt ingripes reglerande
genom författningsföreskrifter. Den förenämnda utvidgade befogenheten för
tillsynsmyndighet att i fall av behov inskrida med förbud mot fartygs nyttjande
tillika med de ändringar, kommitterade föreslagit ifråga om byggnadsförordningens
§ 13 mom. 2 och nyttjandeförordningens § 15, synas kollegium också i
väsentlig mån ägnade att giva ökad säkerhet jämväl åt bland annat fartyg av
nyssnämnda storlek.
På grund av vad sålunda blivit anfört biträder kollegium skeppstjänstkommitterades
hemställan rörande de förenämnda författningsförslagen, dock med
undantag av sista stycket i ovanberörda § 51.»
Erån detta beslut var socialstyrelsens representant skiljaktig och anförde:
»Ifråga om lydelsen av sista stycket av Öl § nyttjandeförordningen anser jag
den av kommitterade föreslagna ändringen vara till sin allmänna innebörd
välbetänkt men böra begränsas till att gälla allenast den typ av kanalfartyg,
som nu brukas i kombinerad passagerare- och godstrafik, varjämte bestämmelsen
bör så omformuleras, att viktsmängden last å däck över huvuddäcket, maximerad
på sätt kommitterade föreslagit, allenast finge i vart särskilt fall uppgå
8
Forsta kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
till en viktsmängd som, med hänsyn till lastens fördelning i övrigt, icke äventyrade
fartygets säkerhet.»
Genom kungörelse den 4 maj 1923 fastställde Kungl. Maj:t den del av tilllägget
till § 51 i nyttjandeförordningen, som förordats av kommerskollegium,
medan varken skeppstjänstkommitterades eller socialstyrelsens förslag till begränsning
av däckslast föranledde någon åtgärd. Mot skeppstjänstkommitterades
förslag har också från sakkunnigt håll riktats en så stark kritik, att ett utfärdande
av bestämmelser i enlighet därmed knappast synes böra ifrågakomma.
Då det av socialstyrelsens representant skisserade förslaget allenast avsåg en viss
typ av mindre passagerarfartyg, torde ej heller detta förslag kunna läggas till
grund för några mera allmänna däckslastbestämmelser.
Av det ovan anförda framgår emellertid, att det av motionären upptagna
spörsmålet redan varit föremål för en ingående utredning, och det torde med
fog kunna ifrågasättas, huruvida vid en förnyad behandling av frågan några
hittills obeaktade synpunkter kunna tänkas framkomma. Visserligen har även
under senare tid förekommit''sjöolyckor, vilka med all sannolikhet äro att tillskriva
olämpligt placerade däckslaster, och särskilt har fallet »Tryggve» i detta
hänseende tilldragit sig berättigad uppmärksamhet. Men det är att märka, att
lastningen av sistnämnda ångare utförts under åsidosättande av redan nu gällande
säkerhetsföreskrifter, samt att det från sakkunnigt håll framhållits, att
iakttagandet av dessa med all sannolikhet skulle hava förhindrat katastrofen.
Kommerskollegii sjötekniska biträde anför sålunda i sitt memorial över berörda
sjöolycka, att densamma huvudsakligen måste hava förorsakats därav, att fartyget
varit för hårt lastat samt att däckslasten varit för stor och ej stuvad
på betryggande sätt, allt missförhållanden mot vilka redan existerande lagstiftning
är avsedd att råda hot.
Med hänsyn till mångfalden skilda fartygstyper, olika slags laster samt fartygens
olikartade stabilitets- och nedlastningsförhållanden torde det säkerligen
komma att möta hart när oöverstigliga svårigheter att utforma klara och bestämda
föreskrifter, som äga allmän tillämplighet på alla förekommande fall av däckslastning.
Möjligen skulle det kunna övervägas att i form av anvisningar, avsedda
att tjäna till ledning för fartygsinspektörerna, uppställa vissa allmänna regler
avseende kontrollen av fartygs lastningsförhållanden. I betraktande av att dessa
regler på grund av ämnets komplicerade natur måste givas en mycket allmängiltig
innebörd, torde det emellertid även beträffande en dylik åtgärd kunna
ifrågasättas, huruvida den skulle medföra någon avsevärd nytta.
Det måste nog liksom hittills bli fartygsbefälhavarens sak att med iakttagande
av vissa, redan nu angivna försiktighetsmått (se 26 §, 2) sjölagen) bedöma, huru
mycken däckslast han kan taga och på vilket sätt han skall placera densamma
för att fartygets säkerhet ej skall äventyras. Med hänsyn härtill sjmes större
uppmärksamhet än hittills böra ägnas stabilitets- och lastningsproblemet vid det
teoretiska utdanandet av fartygsbefäl vid navigationsskolorna. Av stor betydelse
skulle även vara, om fartygsbefälhavaren genom lämpliga medel kunde skyddas
från sådan direkt eller indirekt påtryckning från fartygsägares, avlastares eller
befraktares sida, som kunna leda till fartygets överlastning. Dessutom synes
såsom särskilt önskemål böra uppställas, att åt tillsynen från det offentligas sida
ifråga om fartygs lastningsförhållanden måtte i största möjliga utsträckning förlänas
en permanent karaktär. Såsom en åtgärd för detta syftemåls vinnande
kunde måhända övervägas möjligheten av att genom överenskommelse med vederbörande
hamnmyndigheter söka för nämnda kontroll vinna biträde av dessas sjötekniskt
utbildade personal.
9
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Kn annan, omständighet, som i detta sammanhang bör beaktas, är, att frågan
om däckslastens mängd, vikt och stuvning står i ett visst nära samband med
spörsmålet om fribord och lastlinje, vilket för närvarande är föremål för myndigheternas
utredning.
Slutligen må erinras därom, att internationella arbetsbyrån i Geneve sedan
några år tillbaka uppmärksammat denna fråga samt att den inom nämnda byrå
upprättade paritetiska sjöfartskommissionen även sysslat med densamma.
Stockholm den 16 mars 1928.
GUNNAR HUSS.
W. Stenholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 12 samt. 2 avd. 9 häft. (Nr 9.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.