Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande vägsyn.
1928-03-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1928:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande vägsyn.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1928 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande vägsyn.
(2:a avd.)
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft nedan
omförmälda, inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
1)
nr 175 i första kammaren av herr Sederholm m. fl., likalydande med
nr 368 i andra kammaren av herrar Osberg och Lundqvist i Baggarbo,
vari hemställts, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning på vad sätt kontrollen över vägunderhållet av de allmänna
vägarna lämpligen bör anordnas samt framläggande för riksdagen
av de förslag, vartill utredningen kan föranleda;
2) nr 367 i andra kammaren av herr Bergström i Bäckland, i vilken
hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående bestämmelserna för den i väglagen bestämda synen av
de allmänna vägarna i syfte att denna kommer att utföras av sakkunniga
personer så ock i övrigt att få dessa bestämmelser utformade efter för vägväsendet
mest gagnande synpunkter samt för riksdagen framlämna det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning.
Bestämmelserna angående tillsyn å väghållningen återfinnas i 34 och 35 §§
av gällande väglag och innehålla huvudsakligen följande: konungens befallningshavande
tillkommer att övervaka vägarnas behöriga underhåll och
vidtaga därför erforderliga åtgärder. Närmast under konungens befallningshavande
utövas tillsynen över vägväsendet av landsfiskalen med biträde av
fjärdingsmän i enlighet med väglagen och de särskilda föreskrifter, som av
konungens befallningshavande meddelas. Årligen skall vägsyn hållas av
landsfiskal med biträde av två nämndemän. Sådan syn bör förrättas tidigt
på våren eller sent på hösten å tid som konungens befallningshavande bestämt.
Det ankommer på vägstämma att besluta, att, till utrönande av
huruvida vid vägsynen befunna brister blivit avhjälpta, formlig efterbesiktning
skall äga rum. Sådan besiktning förrättas av landsfiskalen med
två nämndemän. Vägsyn och formlig efterbesiktning skola i viss ordning
på förhand kungöras. Protokoll skall vid dessa förrättningar föras, vari
bland annat befunna brister samt sättet och den uppskattade kostnaden för
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 5 höft. (Nr 10—13)
Gällande bestämmelser
rörande tillsyn
Öl väghållningen.
1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 10.
Tidigare förslag
till
ändrade bestämmelser
rörande tillsyn
å väghållningen.
deras avhjälpande antecknas. Dessa protokoll skola i stadgad ordning hållas
tillgängliga för de väghållningsskyldiga och i vad angår vägunderhåll, som
åligger vägkassan, delgivas vägstyrelsen. Påsynade brister skola inom stadgad
tid botas, vid äventyr av böter samt påföljd därjämte, att bristerna mot
lega avhjälpas. Stanna vid vägsyn eller formlig efterbesiktning förrättningsmännen
i olika meningar gäller vad de flesta säga. Har var sin särskilda
mening gälle landsfiskalens. Tillfälliga emellan de årliga vägsynerna
uppkomna brister skola, där saken sådant uppskov tåla kan, väghållare
eller vägfogde anmanas att inom viss kort tid avhjälpa vid äventyr som
ovan är nämnt, Försittes denna tid, eller är bristen av beskaffenhet att
dröjsmål med dess avhjälpande kan medföra våda för vägfarande, skall
landsfiskalen ofördröjligen på lämpligt sätt låta bota skadan.
Enligt det vid 1922 års riksdag framlagda förslaget till ny väglag —
vilket såsom bekant avsåg avskaffande av vägunderhållet in natura samt
vägdistriktens utvidgande till att omfatta landstingsområdena ävensom inrättande
hos vägstyrelserna av befattningar för tekniskt utbildad personal
(vägdirektör, vågmästare) — skulle tillsynen å väghållningen delas mellan
länsstyrelserna (med biträde av landsfiskalerna) och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
sistnämnda styrelse med uppgift att utöva den allmänna tillsynen
över att väghållningen utfördes på ett i tekniskt avseende tillfredsställande
sätt. Härvid förutsattes givetvis, att med den nya organisationen
i övrigt skulle följa, att den lokala tillsynen komme att få en helt annan
karaktär än dittills samt allenast bestå i ett konstaterande av brist, utan angivande
av sättet för dess botande. Den gamla vägsynen skulle alltså hava
bortfallit. Redan under förarbetena till lagen hade emellertid meningarna
åtskilligt brutit sig då det gällt att uppdraga gränserna mellan länsstyrelsernas
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tänkta uppgifter i detta avseende.
Den reservation till 1922 års vägutskotts utlåtande, vari yrkades huvudsakligt
bifall till lagförslaget, innefattade också en jämkning på denna punkt, i det att
däri varken intagits väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppgift med tillsynen å
väghållningen eller inrättandet av de tekniska befattningarna hos vägstyrelserna.
Sedan emellertid lagförslaget fallit, har tid efter annan inom riksdagen motionsvis
gjorts framställning om ändrade bestämmelser rörande tillsynen å vägunderhållet.
Sålunda föreslogs vid 1925 års riksdag i en motion, att vägsynen skulle
helt slopas i de vägdistrikt, där vägkassan övertagit underhållet av vägarna, och
i en annan, att landsfiskals och nämndemäns självskrivenhet till förrättande
av vägsyn skulle upphöra och garanti vinnas, att vägsyn förrättades av sakkunniga
personer. I jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande i
ämnet avstyrktes dessa motioner under anförande av bland annat följande:
»Väl finner utskottet, att det nuvarande förfarandet vid vägsynen, liksom
mycket annat i gällande väglag, saknar tillräcklig anpassning till de förhållanden,
som under de senare åren utvecklat sig på vägväsendets område.
Frågan huru den allmänna tillsynen över väghållningen bör för framtiden
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 10.
3
ordnas torde emellertid vara beroende av åtskilliga omständigheter, som under
den alltjämt pågående snabba utvecklingen på berörda område ännu icke
låta sig klart överblickas. Det torde därför icke vara möjligt att nu angiva
några bestämdare riktlinjer för åtgärder i berörda avseende. De uppslag,
som i sådant hänseende framförts i motionerna, har utskottet i varje fall
icke nu velat förorda. Utskottet anser sig emellertid med säkerhet kunna
påräkna, att detta spörsmål, jämte andra olösta frågor beträffande vägväsendet,
är föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.»
Jämväl vid 1926 års riksdag väcktes en motion i ämnet, som gick ut på
att de två nämndemännen ensamma skulle besluta vid vägsynen och landsfiskalen
blott medfölja såsom sekreterare.
Jordbruksutskottet avstyrkte även denna motion med hänvisning till föregående
års förberörda utlåtande, varefter riksdagen avslog motionen.
Innan utskottet ingår på behandling av de föreliggande motionerna vill
utskottet vidare bringa i erinran den uppfattning rörande vägfrågornas allmänna
läge, som uttalades av chefen för kommunikationsdepartementet vid
framläggande vid 1927 års riksdag av förslag till åtskilliga ändringar i den
gällande väglagen:
»Under de år, som förflutit, sedan Kungl. Maj:t, på sätt förut nämnts,
framlade förslag till ny väglag, hava förhållandena på vägväsendets område
undergått en betydande förändring. Efter det år 1921 väghållningsdistrikten
beretts möjlighet att övertaga vägunderhållet, har denna möjlighet begagnats
i stor utsträckning. För närvarande hava omkring 70 procent av rikets
väghållningsdistrikt helt övertagit vägunderhållet, och i ett stort antal av
de övriga distrikten har underhållet partiellt överflyttats på vägkassan.
Resultatet härav har visat sig i en avsevärt förbättrad väghållning, och det
torde kunna påstås, att vägarna numera i allmänhet äro i bättre skick än
för några år sedan. Till följd av väghållningsdistriktens övertagande av
vägunderhållet få de väghållare, som förut utfört detta underhåll, i stället
erlägga vägskatt och, där hela vägunderhållet övertagits, beräknas statsbidraget
på den verkliga underhållskostnaden. Därigenom har en viss utjämning
av vägbördans fördelning ägt rum. För vinnande av ytterligare
utjämning är likväl en förstoring av väghållningsdistrikten i många fall
alltjämt önskvärd.
Den genomgripande utvecklingen å vägväsendets område, som sålunda
sedan någon tid äger rum, fortgår oavbrutet. Alltjämt framkomma problem,
som kräva sin lösning, varom de ofta förekommande ändringarna i väglagen
bära vittne. För en ändamålsenlig reglering av åtskilliga svävande
frågor synes ytterligare erfarenhet krävas; den hastiga utvecklingen skulle
eljest lätt kunna medföra, att vidtagna anordningar snart nog befunnes föråldrade.
Vid sådant förhållande finner jag mig icke nu kunna tillstyrka
framläggande av förslag till ny väglag, utan synes uppgiften lämpligen böra
begränsas till vidtagande av sådana partiella förändringar i gällande lagstiftning,
som äro ägnade att avhjälpa de mest framträdande bristerna däri.»
Denna uppfattning, som 1927 års jordbruksutskott förklarade sig i stort
sett dela, torde alltjämt äga giltighet.
Vägfrågornas
allmänna
läge.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 10.
Motionerna.
I de likalydande motionerna 1:175 ock II: 368 anföres nu såsom stöd för
framställningen bland annat följande:
»Automobiltralikens hastiga utveckling med därmed starkt ökade krav på
beskaffenheten och underhållet av våra allmänna vägar har hastigt framtvingat
en omläggning av vägunderhållets hela organisation. Då det förr
var tillfyllest, att vägunderhållet utfördes huvudsakligen genom påförande av
grus eller annat lämpligt väglagningsämne, en, högst två gånger årligen,
måste nu, om vägarna skola motsvara de fordringar, som för närvarande
ställas på dem, underhållet ständigt fortgå och uppkomna bristfälligheter
omedelbart avhjälpas, om ej skadan hastigt skall ökas och kostnaden för dess
botande mångdubblas.
Under denna snabba utveckling av vägunderhållet hava emellertid bestämmelserna
för kontrollen över dess utförande kvarstått oförändrade.
Uppenbarligen kan ej denna kontroll över vägunderhållet under nuvarande
förhållanden vara vare sig tidsenlig eller effektiv. Landsfiskalernas
och nämndemännens kompetens för uppdraget kan i många fall starkt ifrågasättas.
Då vägarna numera kräva ett kontinuerligt underhåll och uppkomna
brister böra botas allt efter som de uppstå, borde givetvis vägsynenämnderna
utgå ifrån det förändrade utgångsläget för besiktningen och inskränka sig
till att pådöma bristens avhjälpande samt i övrigt tillse, att underhållet
skötes rationellt. Mycket ofta förekommer dock, att vägsynenämnderna allt
fortfarande, som under naturavägunderhållets tid, pådöma grusning å långa
vägsträckor, med så och så mycket grus, vilket arbete skall vara utfört till
viss dag, oberoende av om vägen under mellantiden är våt eller torr, tjälad
eller otjälad. Icke nog med att en god vägbana på så sätt många gånger
alldeles i onödan försämras för trafikanterna, utan underhållet fördyras
dessutom genom sådana olämpliga ålägganden från synemännen. Givetvis
kan en mera kraftig grusning då och då erfordras på en viss vägsträcka, men
tiden för arbetets utförande bör anpassas efter väderleksförhållandena m. m.,
så att arbetet verkställes, då vägbanan har förutsättning att bäst kunna tillgodogöra
sig gruset, och får under alla förhållanden ej motiveras med att
den eller den dagen blir det vägsyn. Vidare ligger det i sakens natur, att,
om vägdistriktets maskiner och personal skola kunna på bästa sätt utnyttjas,
underhållsarbetena inom distriktet måste ske med en viss cirkulation å de
olika vägarna, för att resultatet skall bliva i såväl tekniskt som ekonomiskt
avseende tillfredsställande.
Under tiden mellan de ordinarie vägsynerna är emellertid kontrollen synnerligen
bristfällig och otillräcklig. Landsfiskalernas av en mångfald andra
bestyr upptagna tid och intresse gör det ej möjligt för dem att utöva den
sakkunniga, kontinuerliga kontroll, som numera är erforderlig. Vägarnas
tillstånd under denna tid blir då mest beroende på vägunderhållarnas sakkunskap
och goda vilja.
Visserligen har i det hänseendet mycket vunnits genom vägdistriktens
övertagande av underhållet, dock ej så mycket att kontroll från det allmännas
sida av vägunderhållet kan anses obehövlig. Även med avseende på
vägstyrelsernas vägunderhåll framträda betydande skillnader, och i de fall,
där de för större eller mindre delar av distriktet överlämnat underhållet
till entreprenörer, är en sådan kontroll från det allmännas sida starkt påkallad.
Huru en sådan åter under nuvarande förhållanden bäst bör anordnas är
en fråga, som tarvar en ingående utredning, innan beslut om förändrade
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 10. 5
bestämmelser i detta avseende fattas. Det torde kunna ifrågasättas, om ej
denna kunde lämpligen anordnas genom särskilda därtill förordnade vägkontrollörer,
ett uppdrag, som länsstyrelsernas vägsakkunniga i första hand
borde vara skickade att fylla.»
I huvudsak samma synpunkter återfinnas i motionen II: 367.
Såsom framgår av det föregående liar jordbruksutskottet redan tidigare
hyst den uppfattningen, att det nuvarande vägsyneförfarandet saknar anpassning
till de förhållanden, som under de senare åren utvecklat sig pa
vägväsendets område. A.tt sa är förhållandet torde nu knappast av någon
bestridas. Då vår nuvarande väglagstiftning bygger på vägsynen såsom
huvudmedel för det allmännas tillsyn å väghållningen, följer härav, att
det viktiga statsintresse, varom är fråga, för närvarande måste anses
vara synnerligen bristfälligt tillgodosett. Uppenbarligen framträder för
varje år detta otillfredsställande läge allt starkare. Vid sådant förhållande
— och då utskottet, såsom förut berörts, delar den uppfattningen, att i
avvaktan på en ny väglag efter hand maste vidtagas sadana partiella förändringar,
som äro ägnade att avhjälpa de mest framträdande bristerna däri
— anser även utskottet, att lösningen av förevarande spörsmål icke längre
bör undanskjutas. Med hänsyn till ämnets invecklade natur och då några
bestämdare hållpunkter för frågans lösning i dess nuvarande outredda skick
icke torde kunna framläggas, har emellertid utskottet för sin del velat tillstyrka
en förutsättningslös utredning i ämnet.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:175 och
II: 368 samt II: 367 må i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i syfte att erhålla av numera
rådande förhållanden betingade ändrade bestämmelser
rörande det allmännas tillsyn å väghållningen samt
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen
må föranleda.
Stockholm den 13 mars 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid delta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp. Linders, Andersson i
Fältenborg, Boberg, Sjöblom, Lundell och Tjällgren; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg, Sköld, Lddenberg,
Pettersson i Bjälbo, Carlström, Andersson i Prästbol och Andersson i Grimbo.
Utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:171 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande vägsyn. s. 1 i texten