Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av jaktvårdsavgifter.
1928-03-13 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1928:12, Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av jaktvårdsavgifter.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 12.
7
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den lil mars 1928 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående införande av jaktvårdsavgifter.
(2:a avd.)
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 375, av herr Johansson i Krogstorp har hemställts, att
riksdagen måtte i en skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville skyndsamt taga under övervägande frågan om införande här i landet
av en jaktvårdsavgift, beräknad att åt jaktvårdsarbetet bereda den tillgång
till medel, som erfordras för dess rätta bedrivande, och i samband därmed
frågan om beredande åt detta arbete av en organisation, som tryggar dess
saklighet och effektivitet, samt att erforderliga förslag i ämnet snarast
måtte föreläggas riksdagen.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för denna framställning får
utskottet hänvisa till motionen.
Tanken att i vårt land införa avgifter eller skatt å jakträtten i ändamål
att förhindra illegitim jakt samt att erhålla medel för jaktvården är av
jämförelsevis gammalt datum. Redan under förra hälften av 1800-talet
förekommo ett flertal riksdagsmotioner i dylikt syfte, vilka emellertid icke
föranledde åtgärd. Under 1890-talet blev frågan åter aktuell genom framställningar
hos Kungl. Maj:t av åtskilliga hushållningssällskap och sammanslutningar.
Under den utredning, som verkställdes i anledning av
dessa framställningar, framkom emellertid från jordägarehåll (landstingen)
ett synnerligen starkt motstånd mot förslaget. År 1898 tillkallade jaktkommitterade
fullföljde emellertid tanken och sökte förverkliga densamma
genom förslag om »jaktpass» förenade med viss avgift. Man tog härvid
närmast sikte på önskemålet att bringa ordning i jaktförhållandena och
förhindra den illegitima jakten. Beskattningssynpunkten hölls däremot i
bakgrunden; markägare själva med familj och för jakt anställt tjänstefolk
skulle sålunda vara befriade från passtvång. De kommitterades förslag
underställdes högsta domstolens prövning, varvid detsamma helt avstyrktes
av tre ledamöter under det att två ansågo att passtvånget för att bliva
effektivt i varje fall borde utsträckas att gälla alla med undantag av
Konungen och medlemmar av konungahuset. Förenämnda tre ledamöter
anförde såsom ett huvudskäl, att lagförslaget innebure ett så avsevärt
Historik.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 12.
intrång i den allmänna handlingsfriheten att denna åtgärd icke borde utan
synnerligen tvingande skäl tillgripas, så mycket mindre som jakten i vårt
land icke vore att anse uteslutande eller huvudsakligen som en förlustelse,
utan av många mindre bemedlade bedreves för att skaffa bidrag till deras
nödtorftiga bärgning; ledamöterna funno vidare den för markinnehavaren
m. fl. stadgade passfriheten såväl orättvis som ägnad att i hög grad minska
verkningarna av lagen, beträffande vilka verkningar de dock ställde sig
ytterst tveksamma. Förslaget underställdes emellertid 1900 års riksdag,
som — huvudsakligen på de nyssberörda i högsta domstolen mot förslaget
anförda skälen — avvisade detsamma.
Vid 1912 års jämkningar i jaktlagstiftningen återkom frågan icke i vidare
mån än att därvid bestämdes, att utländsk undersåte, om han ville idka
jakt inom riket å annan än som av honom i vederbörlig ordning här förvärvats,
skulle vara försedd med för honom utfärdat jaktpass. Emellertid
anhöll 1912 års riksdag i skrivelse den 22 maj 1912, nr 266, i anslutning
till sitt beslut rörande nämnda lagstiftning och med föranledande av en i
ämnet väckt motion, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till bestämmelser angående »jaktmärke». Införandet av en
föreskrift om jaktmärke skulle, anförde riksdagen, ur jaktvårdssynpunkt
medföra avsevärda fördelar. Av särskild vikt vore härvid, att ett stadgande
om skyldighet för en var, som utom eget jaktområde bedreve jakt, att hava
löst jaktmärke, skulle väsentligen underlätta jaktmarksägarnas strävanden
att skydda sina marker för tjuv- och okynnesskytte. Riksdagen erinrade,
att det torde vara ett allmänt erkänt förhållande, att man i de flesta fall
saknade möjlighet att få en person fälld för olovlig jakt på grund av svårigheten
att anskaffa bindande bevis. Rörande ungefärliga storleken av den
avgift, som kunde anses lämplig för jaktmärke, samt den rätt, jaktmärket
skulle medföra, uttalade riksdagen, att avgiftens storlek, som borde vara lika
för hela riket, lämpligen syntes kunna sättas ganska låg, exempelvis 3 kronor
för år, samt att jaktmärket endast borde berättiga till jakt inom den kommun,
där det blivit löst, varför en person, som ville idka jakt å annans mark inom
flera kommuner, skulle vara skyldig att i samtliga dessa uttaga jaktmärke.
Med anledning av denna riksdagens framställning verkställdes inom jordbruksdepartementet
utredning och förslag i ärendet. Även enligt detta
förslag skulle jordägare m. fl. vara befriade från tvång att lösa »jaktmärke».
Detta förslag kom emellertid icke att föreläggas riksdagen. Frågan kom
därefter i nytt läge genom ett år 1916 av justitierådet Per von Seth inom
Svenska jägarförbundet framfört förslag att i stället för jaktmärkeslagstiftningen
införa en på -»allmän jaktskatt» grundad ordning. Denna tanke, som
förelädes Kungl. Maj:t genom en av jägarförbundet gjord framställning,
byggde alltså på en bredare grund och lade huvudvikten vid möjligheten
att erhålla medel för jaktvårdens främjande. 1916 års jaktlagstiftningssakkunniga
anslöto sig till det von Sethska förslaget med följande motivering.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 12. 9
»De sakkunniga iiro av den uppfattningen, att de fördelar, som kunde vara
att vinna genom bestämmelser vilande å samma grund som de inom jordbruksdepartementet
upprättade förslagen rörande jaktmärke, mer än uppvägas
av de därmed förenade olägenheter. Såsom medel att förverkliga det med
förslagen i främsta rummet avsedda ändamål, nämligen att bidraga till förhindrande
av olaga jakt och okynnesskytte, torde de med sina svårkontrollerbara
föreskrifter och vidlyftiga undantag vara tämligen värdelösa, särskilt
vad angår den olaga jaktens hämmande. De inkomster, som skulle erhållits
till jaktvårdens understödjande, torde även hava blivit jämförelsevis föga
betydande. Justitierådet von Seths förslag erbjuder gent häremot väsentliga
fördelar. Det synes i förevarande svårlösta fråga utgöra ett uppslag värt
att följa och varå framdeles kan byggas vidare. Det vilar på den rättvisa
och allmängiltiga principen att den, som åtnjuter en förmån, bör bidraga
till de särskilda kostnader, som krävas för förmånens bevarande och förkovran.
Genom den förenkling och reda i tillämpningen, som följer av detta förslag,
torde det i högre grad än de föregående vara ägnat att bidraga till kontroll
över jakten, ehuru även genom det nya förslaget knappast några större
resultat i sådant hänseende torde direkt vara att förvänta. Förslagets främsta
styrka ligger i jaktvårdsavgifterna, vilka torde uppgå till avsevärda belopp.
De medel, som sålunda vinnas, kunna bliva till avsevärt gagn för jaktvården,
särskilt genom den större möjlighet som därigenom beredes att
åstadkomma en bättre jaktbevakning. På sådant sätt skulle indirekt ett
genomförande av förslaget komma att i hög grad bidraga till tjuv- och
okynnesjaktens hämmande.»
I anslutning härtill utarbetade de sakkunniga detaljerat förslag till bestämmelser
i ämnet, avsedda att inflyta i en förordning angående jaktvårdsavgifter,
jaktkort och jaktpass (för utländsk undersåte). Huvuddragen av
dessa bestämmelser äro följande: Jakt må ej -— med undantag för kungliga
personer m. fl. (bl. a. lapp vid utövande av sin särskilda jakträtt) samt
beträffande jakt å vissa djur (varg, järv och säl) — av någon utövas med
mindre han erlagt jaktvårdsavgift utgörande
för helt år: för jakt inom viss kommun............................................ kronor 5
» » » visst län...............................(.................... » 20
» » » hela riket ................................................ » 50
samt för tidsperiod av tre på varandra följande dagar, oberoende
av område där jakten bedrives,........................................................ * 1
Den jagande är pliktig att framvisa till bevis om erlagd jaktvårdsavgift
erhållet personligt jaktkort vid anfordran av ägare eller brukare av marken,
där jakten utövas, eller innehavare av jakträtten därstädes eller någon av
deras folk, förvaltande eller bevakande personal vid skogsstaten, föreståndare
eller lärare vid statens skogsskolor, vederbörande kronobetjänt eller polisman
eller särskilt förordnad jakttillsyningsman.
Jaktvårdsavgifterna skulle ingå till en jaktvårdsfond, vilken efter Kungl.
Maj:ts bestämmande skulle användas för främjande av jaktvården inom riket.
Till denna fond skulle ingå även avgifter för jaktpass, som utländsk undersåte
skulle vara pliktig att lösa — antingen 100 kronor för helt år eller 5 kronor
för dag — ävensom vissa bötesandelar m. m. Detta förslag har i utlåtande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utskottet.
1° Jordbruksutskottets utlåtande Nr 12.
den 30 november 1923 i huvudsak tillstyrkts av domänstyrelsen, som sedermera
i skrivelse den 31 januari 1925 avgivit mera detaljerat förslag rörande
jaktvårdsarbetets i landet organisation och inflytande jaktvårdsavgifters användning,
enligt vilket, bland annat, dessa avgifter i huvudsak skulle tillföras
en för hela landet bildad frivillig sammanslutning för jaktvård
och vildnadsskydd, uppdelad på lokala länsföreningar med av Kungl.
Maj:t fastställda stadgar. Viss del av avgifterna (10 procent) skulle emellertid
ingå till statsverket för att efter Kungl. Maj:ts bestämmande disponeras
för särskilda ändamål bl. a. för ersättande av viltskador. Då för 1927 års
riksdag framlades vissa andra av de sakkunniga förberedda frågor förbigicks
emellertid här ifrågavarande spörsmål, beträffande vilket allenast tillkännagavs
(se prop. nr 120 s. 11), att chefen för jordbruksdepartementet för det
dåvarande icke ärnade upptaga detsamma.
Med förevarande motion avses, att riksdagen skulle anhålla om framläggande
av förslag i anledning av den utredning rörande införande av
jaktvårdsavgifter, som enligt vad framgår av det föregående befinner sig
under Kungl. Maj:ts prövning. Det torde av den lämnade redogörelsen för
ärendet framgå, att det här rör sig om ett i åtskilliga avseenden vittgående
förslag, beträffande vilket delade meningar kunna råda. De betänkligheter,
som tidigare rests mot åtgärder av denna art, kunna knappast anses skingrade
därigenom att beskattningen i främsta rummet skulle avse anskaffandet
av medel för jaktvårdsändamål. Det förslag, som åsyftas, innebär tydligen
också åtskilliga för riksdagen nya spörsmål, som föreligga i outrett skick.
Vid sådant förhållande kan utskottet nu icke tillstyrka det ståndpunktstagande
till förmån för förslaget, som ett bifall till motionen skulle innebära.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att motionen It 375 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 13 mars 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Linders, Andersson i
Fältenborg, Boberg, Sjöblom, Lundell och Tjällgren; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Pettersson i Bjälbo,
Carlström, Andersson i Prästbol, Andersson i Grimbo, Lorichs och Adler.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.