Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1928-04-17 · 32 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1928:33, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.

1

Mr

33.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1928 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen

den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. jämte i ämnet

väckta motioner.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 13 oktober 1927 dagtecknad, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 2, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att

antaga vid propositionen fogade, här nedan intagna förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske; och

2) förslag till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Beträffande utredningen i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till de propositionen

bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande i anledning

av propositionen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen:
1)

nr 41 i första kammaren av herr Hansson, Sigfrid och nr 74 i andra

kammaren av herr Brännberg m. fl., lika lydande, vari hemställts

a) att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i Kungl. Maj:ts proposition

om ändrad lydelse av § 3 i lagen om rätt till fiske, att följande punkter

utgå ur den föreslagna lagen:

i Vette, Tanums och Kville härad have strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits jämväl av andra å öu boende än

strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren,

i Åbyfjorden innanför en linje, som tankes dragen där kortaste avståndet är

mellan Skorvhuvud och andra stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som tänkes dragen rätt åt öster från södra

änden av Rödhälloma, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 11 höft. (.Nr 33.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Gällande

lags bestämmelser

om

rätt till

fiske i havet.

i Gullmarsfjorden innanför en linje, som tankes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden av Finsbolandet.

b) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.

Maj :t ville skyndsamt utreda innebörden i begreppet »fast och rörlig redskap»

samt för nästa års riksdag framlägga förslag i ärendet.

2) nr 113 i första kammaren av herr Sundberg och nr 123 i andra kammaren

av herr Wallerius, lika lydande, vari hemställts,

dels att riksdagen måtte besluta sådan ändring i det av Kungl. Maj:t framlagda

förslaget till lag om ändrad lydelse av § B i lagen om rätt till fiske,

att ifrågavarande paragraf erhåller följande lydelse:

»I Norrbotten •— -—- — — ■— onsdag.

Vid de----—■ -— —- skall dragas.

I Göteborgs och Bohus samt Hallands län äge varje svensk undersåte även

eljest rätt att med rörlig redskap, vartill i förevarande fall hänföres jämväl

mindre ålryssjor (alt. ålryssja av högst 80 centimeters höjd), utöva fiske eller

agntäkt ■— -—- -—• --- det underhåller.»;

dels ock att 1 § i lagen om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

måtte erhålla motsvarande Lidelse, därest så för tydlighets skull ansåges erforderligt.

3) nr 73 i andra kammaren av herr Isacsson m. fl., vari hemställts,

att riksdagen ville besluta, att den i kungl. propositionen nr 2 föreslagna

ändringen i lagen av den 27 juni 1896 om rätt till fiske även skulle äga tilllämpning

på kuststräckan Falsterbo fyr och gränsen mot Halland, samt att

den ändring av lagtexten, som ett bifall till detta yrkande medförde, måtte

verkställas av vederbörande utskott.

4) nr 304 i andra kammaren av herr Ward m. fl., vari hemställts,

att riksdagen, i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition

nr 2 med förslag till ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske m. m., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om fortsatt

och skyndsam utredning samt framläggande av förslag angående ändrade

bestämmelser om fiskerätten i rikets östra delar med särskilt aktgivande på

strömmingsfisket i Brå viken.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de gjorda framställningarna,

hänvisas till motionerna i den mån redogörelse i det följande därför icke

lämnas.

I propositionen lämnas följande redogörelse för gällande lags bestämmelser

om rätt till fiske i havet:

»Beträffande rätten att idka fiske i saltsjön gäller enligt 1 § i lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske, att varje svensk undersåte äger bedriva fiske i öppna

havet; dock får fiskegård, ryssja eller annan dylik fast fiskeredskap där

utsättas blott med särskilt begivande. Däremot har som regel saltvattensfisket

närmare strand förbehållits dennas ägare. Enligt 2 § tillhör sålunda saltsjöfisket

inomskärs dem, som äga stränder och holmar omkring fiskevattnet, var
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

.''5

jämte vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens enskilda fiskerätt

omfattar det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det

ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager.

Dessa regler gälla emellertid icke undantagslöst. Så stadgas i 12 §, att om

genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller skattläggning

eller på annat lagligt sätt är annorledes bestämt än förut sagts om

någons rätt till fiske, detta skall vara gällande. Och i 8 § meddelas särskild

bestämmelse, att kronans enskilda fisken — vilka till väsentlig del under

äldre tider kommit i kronans besittning på grund av då gällande regler angående

upptagande av fiske och kronans rätt att av fisken njuta inkomst — skola

vara kronan och dess rättsinnehavare förbehållna. Vidare äro några allmänna

inskränkningar stadgade, på grund av vilka strandägaren är pliktig i viss

utsträckning tåla, att jämväl andra idka fiske i det till hans fastighet hörande

vattnet. Härutinnan äro bestämmelser meddelade dels huvudsakligen till främjande

av de stora fiskena och dels för sådana fall, där av ålder en rätt till

utövande av fiske vid annans strand ansetts vara för handen.

Sålunda heter det i 3 § första stycket, att i Norrbottens, Västerbottens,

Västernorrlands och Gävleborgs län å ställen, där sådant av ålder varit vanligt,

strömmingsfiske med rörlig redskap må idkas av varje svensk undersåte

även vid annans strand, så framt den består av skogsmark eller sten och ej av

åker eller äng; dock är vid notfiske strandägaren, där han deltager i fiske, berättigad

till första notdräkten varje måndag och onsdag. Enligt andra stycket

i samma paragraf gäller, att vid de delar av rikets västra kust, där för fångande

av havsfisk, som går till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder

oklandrat följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet

fortfarande tillkommer dem. Emellertid må i detta fall vid notfiske strandägaren,

när han deltager i fisket, bestämma den ordning, vari hans not skall

dragas. I paragrafens tredje stycke förklaras, att där vid öppna havsstranden

och utom skären, samt i Göteborgs och Bohus samt Hallands län jämväl

inomskärs, de fiskande av ålder oklandrat med rörlig redskap utövat fiske eller

agntäkt vid annans strand annorledes än i lagen är medgivet, de skola vara vid

sådan rätt bibehållna. Med avseende å samtliga här nämnda fall är emellertid

föreskrivet, att om strandägare med kostnad upprensat eller upptagit notvarp

inom det till hans strand hörande området i vattnet, han är berättigad att

uppbära trettiondedelen av den fisk, som av andra fångas i varpet, så länge

han underhåller det. Där fiske efter vad nu sagts idkas vid annans strand, äga

de fiskande att nyttja stranden för landfäste och sådan tillfällig uppdragning

av redskap och båt, som för fiskets utövande är av nöden, dock med skyldighet

att svara för skada och intrång. Anmärkas må ock, att enligt 4 § varje svensk

undersåte äger rätt att idka fiske med krok eller rev å djup i yttre skärgården

och i havsbandet.

Nu berörda inskränkningar i strandägarerätten gälla vare sig stranden tillhör

kronan eller är i enskild ägo. För visst fall äro emellertid särskilda bestämmelser

meddelade angående fiskerätten vid kronans stränder. Så äger

enligt stadgande i 1 § varje svensk undersåte fiska vid sådana kronan tillhöriga

havsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, vilka icke höra

till något hemman eller innehavas under särskilda villkor. Fast fiskeredskap

av nyss angivna slag må emellertid ej heller här utsättas utan särskilt tillstånd.

I detta samband må nämnas, att med hänsyn till de omständigheter, under vilka

åtskilliga kronan tillhöriga holmar och skär anslagits lotsverket, rätten till

fisket vid dessa i viss omfattning tillkommer vederbörande lotspersonal.»

Såsom framgår av förestående redogörelse innehåller den gällande lagstiftningen

särskilda bestämmelser, vilkas syfte är att erkänna och trygga vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Lagstift
ningens
utveckling.

1776 års

fiskeristadga.

1852 års

fiskeristadga,

lokala sedvanor beträffande havsfisket. Det är emellertid att märka, att lagen

icke i något fall inskrivit den lokala sedvanan såsom ovillkorlig rättsregel:

samtliga undantag göras beroende av villkoren att fisket »av ålder varit vanligt»

(det norrländska strömmingsfisket) eller »av ålder oklandrat» utövats

(fiske i allmänhet vid öppna havsstranden och utom skären samt i Göteborgs,

Bohus och Hallands län även inomskärs ävensom stimfisket å Västkusten).

Med hänsyn till innebörden av det föreliggande förslaget torde böra i korthet

erinras om den utveckling fiskerättslagstiftningen i vårt land undergått i fråga

om rätten till havsfisket.

I likhet med landskapslagarna innehåller 1734 års lag icke några allmänna

regler beträffande rätten till fiske. Dock har man av de detaljfall, som lagen

behandlar, ansett sig kunna draga den slutsatsen, att den byggde på den

förutsättningen, att strandägaren i allmänhet ägde ensamrätt till fisket vid

sin strand. Svensk rättsuppfattning skulle alltså i detta hänseende ha avvikit

från såväl danska som norska rättsregler, vilka däremot inneburo, att rätten

till fiske i havet i allmänhet var fri.

I vår första allmänna fiskerilag, 1776 års stadga, fastslogs sedermera uttryckligen

förberörda grundsats. Sedan denna stadga innehöll emellertid —

förutom undantagsbestämmelser motsvarande 8 och 12 §§ i nuvarande lag

(kronofiskerier, urminneshävd m. m.) ■— stadganden i ändamål att skydda

sedvanefiskct vid annans strand. Sålunda stadgades angående frihet för dem,

som fiskade strömming i Norrland —- likasom för invånarna i Finland — att,

där sådant varit vanligt, vid öppna havs-, skogs-, bergs- och stenstränder idka

med jordägaren gemensamt sådant fiske. Vidare bestämdes, att i de skärgårdar,

där fiskare oklandrat och efter gammal vana ömsom fiskat vid varandras land

och följt saltsjöfisken efter dess drev, skulle »förbliva efter förra vanligheten» ;

i synnerhet borde inga svenska undersåtar stängas från nyttjande av sillfisket

i Nordsjön vid vems stränder det kunde vara. Samma skulle ock gälla med

avseende å sillfiske i Östersjön, varest någon ymnighet därav kunde visa sig.

Tydligen ha de lokala sedvänjorna -— särskilt, synes det, med hänsyn till de

nationalekonomiskt betydelsefulla fiskena — ansetts böra skyddas. I detta

avseende har framhållits, att med bestämmelsen om det fria fisket i vissa

skärgårdar särskilt åsyftats att fastslå, att de sedvanor, som levde kvar i de

gamla norska och danska landskapen — förnämligast i Bohuslän — skulle

lämnas orubbade.

1776 års stadga ersattes av 1852 års fiskeristadga, vilken visserligen i fråga

om rätten till fiske i havet i huvudsak följde de äldre bestämmelserna, men

som dock på en i nu förevarande avseende betydelsefull punkt innebar en olikhet.

Med anledning av att högsta domstolen uttalat, att ovanberörda bestämmelse

i 1776 års stadga angående visst skärgårdsfiskes frihet ursprungligen

skulle hava avsett endast sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk,

som ginge mot stränderna i större drev eller stimmar, borttogs nämligen

ur stadgandet de ord, vilka kunde tjäna att skydda den sedvanerätt, som av

ålder funnits i vissa skärgårdar, nämligen att fiska vid annans strand — oav
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

sett huruvida fångsten gällde drev- och stiinlisk. Stadgandet blev alltså 1852

inskränkt till sistnämnda slag av fångst.

Emellertid väcktes snart nog fråga om revision av 1852 års stadga. 187<‘:

års riksdag avlät härom skrivelse under motivering huvudsakligen, att fiskeri

stadgans bestämmelser icke i alla hänseenden ägde den tydlighet, som vore

önskvärd, samt i avseende å såväl ortförhållanden som fiskslag vore av alltför

generell beskaffenhet, vartill komme, att stadgans föreskrifter i allmänhet

kunde anses vara av väl prohibitiv natur. I anledning härav utarbetade eu

av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté betänkande med förslag till ny författning.

Erinras må att i detta förslag blev hemställt om en bestämmelse av

innehåll, att de fiskande, där sådant av ålder varit vanligt, skulle äga följa

havsfisk och hummer efter dess drev och fiska vid annans strand med

vilken bestämmelse huvudsakligen synes ha åsyftats en återgång till den före

1852 gällande innebörden av motsvarande bestämmelse. Vid behandling av

berörda författningsförslag, som avgavs 1883, ansågs emellertid lämpligt, att

de bestämmelser, som voro av allmän lags natur, sammanfattades i en särskild

lag och sålunda, i motsats till vad förut varit fallet, fullständigt skildes

från de ekonomiska och administrativa föreskrifterna i ämnet.

Ny kommitté tillsattes för utarbetande av förslag till dylik lag, vilken

kommitté år 1894 angav betänkande.

Då nu gäller att verkställa jämkningar i 1896 års lag, synes det vara av

vikt att bringa i minne de allmänna principer, som nämnda kommitté följde

vid uppgörande av sitt förslag. Kommittén gjorde i dylikt hänseende inledningsvis

följande för lagstiftningsfrågans dåvarande läge synnerligen belysande

uttalande:

Den granskning, kommittén haft att ägna de till allmänna lagens område

hörande delarna av fiskerilagstiftningen, hade i allmänhet icke föranlett kommittén

att föreslå några mera genomgripande förändringar i nu gällande stadganden.

Oaktat en väsentlig omarbetning av de nuvarande, i många fall

bristfälliga och otjrdliga stadgandena kunde synas önskvärd, hade kommittén

likväl funnit sig nödsakad att uppgiva tanken på en sådan mera omfattande

revision. Orsaken härtill läge. säsong lätt torde inses, i de svårigheter,

som skulle vara förenade med övergången till de nya rättsregler, vilkas

genomförande kunde komma i fråga. De privaträttsliga delarna av fiskerilagstiftningen

utgjorde enligt sakens natur ett lagstiftningsområde, där rubbningar

i de grundsatser, som en gång gjort sig gällande, lätt förde med sig

kränkning av bestående rättigheter eller andra befogade intressen. I all synnerhet

vore detta fallet i vårt land, där lagstiftningen i större omfattning

än på de flesta andra ställen gjort fisket till privategendom. En lagförändring,

varigenom privat fiske överginge till kollektivt, vore av nyss antydda

orsak oftast betänklig och borde ej företagas, utan att vederlag lämnas

de fiskeberättigade eller deras samtycke inhämtades. Förändringar i motsatt

riktning, kollektiva fiskerättigheters ersättande. med individuella, fordrade,

även de, synnerlig varsamhet. Där rätten till fiske är mer eller mindre

oberoende av äganderätten till fiskevattnet, kunde nämligen under i övrigt

gynnsamma förhållanden lätt uppstå en befolkning av yrkesfiskare, och om,

såsom ofta är fallet, denna vore för sin utkomst i väsentlig mån hänvisad

till ett visst slags fiske eller fiske på en viss trakt, insåges lätt, vilken be
-

låna års

torfattiiingsförslag.

1894 års

kommitté.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

1896 års

riksdag.

tänklig rubbning i levnadsvillkor kunde vållas av en lagförändring i den senast

antydda riktningen. Vad sålunda anförts gällde icke allenast de skrivna

lagbuden utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana. Enligt

vad erfarenheten visade, spelade sedvanerätten i hithörande frågor en synnerligt

stor roll. I skilda delar av landet mötte man i fråga om rätten till

fiske en eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning, som avveke från

den skrivna lagen, men vore fast rotad i befolkningens rättsmedvetande. Utan

att förbise de olägenheter, en dylik lokal rättsbildning medför, hade kommittén

likväl, med hänsyn till vad ovan blivit yttrat angående faran av rubbningar

i gällande grundsatser på detta område, trott det icke kunna ifrågakomma

att upphäva dessa rättssedvanor utan, såsom förslaget utvisade, funnit

sedvanerättens resultat i hithörande fall böra erhålla uttryckligt erkännande

i lagstiftningen. De förändringar kommittén föreslagit i de gällande

bestämmelserna voro alltså av huvudsakligast formell natur. Endast i de fall,

“jj* ,,.0Vi.ln angivna betänkligheterna icke ägt någon avsevärd betydelse, innehölle

förslaget sakliga förändringar.

I kommitténs lagförslag ingick en ny bestämmelse av följande innehåll:

»Där å viss ort de fiskande av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid

annans strand annorledes än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt

bibehållne.»

Motiven till denna bestämmelse återfinnas huvudsakligen i det i propositionen

(sid. 23 24) återgivna yttrandet. Av yttrandet framgår, att kommittén

utgick från förefintligheten i många delar av landet av sedvanor, som stodo

i strid med 1852 ars stadga, framförallt i de gamla danska och norska proi

inserna, men även a Östersjökusten och i vissa insjöar. Dessa lokala sedvanor

vore enligt kommitténs uppfattning av alltför stor vikt för landets fiskarbefolkning

för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lämnas obeaktade.

Till förekommande av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser

om fiskerätt syntes det kommittén vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande

fall, där sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större

betydelse än pa de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat

lade alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,

genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

Sedan Kungl. Maj:t till 1896 års riksdag avlåtit proposition i enlighet med

kommittéförslaget, gjordes inom lagutskottet vissa icke oväsentliga erinringar.

Utskottet ansåg visserligen önskvärt, att lagstiftningen lämnade sitt skydd åt

en fiskarbefolkning, som för utövande av sin näring icke hade någon rätt, allenast

sed att lita sig till — och härutinnan syntes förhållandena på rikets västkust

vara förtjänta av synnerligt beaktande — men att tillmäta de lokala sedvanorna

i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan att något verkligt behov

av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt kunde anses ådagalagt,

vore enligt utskottets tanke ej att tillråda. Utskottet hade sålunda först och

främst undantagit allt sötvattensfiske från grundsatsens tillämplighet. Ej heller

fisket inomskärs kunde, enligt utskottets mening, lämpligen och rättvisligen

i allmänhet undandragas den enskilda strandäganderätten, såsom förhållandet

skulle bliva, om ifrågavarande bestämmelse därå bleve tillämplig. Endast i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 83.

7

fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län hade utskottet ansett förhållandena

härutinnan påkalla ett undantag. Även i ett annat avseende hade utskottet

ansett ifrågavarande stadgande böra modifieras. Utskottet hade nämligen

ansett det lämpligast att uttryckligen omnämna, att de lokala sedvanor,

som i stadgandet tillädes kraft av lag, endast avsåge fiske med rörlig redskap,

helst, enligt vad kommitterade anfört, fiske med fast redskap även vid västkusten

städse betraktades såsom strandägarens uteslutande rätt. Utskottets

hemställan bifölls av riksdagen.

I enlighet härmed utfärdades 1896 års lag om rätt till fiske.

Att 1896 års lag icke erbjöd en definitiv lösning av de omstridda fiskerilag- r£g?*aav

stiftningsfrågorna blev emellertid snart nog uppenbart. Från olika delar av iggg års lag.

rikets kuster restes starka krav pa revision av lagen i syfte att bättre trygga

fiskarbefolkningens intressen. Det gjordes i huvudsak gällande, att lagens

»erkännande» av de lokala sedvanorna icke erbjöd tillräcklig trygghet och att

ett allmänt osäkerlietstillstånd uppstått, kännetecknat av en alltmera märkbar

tendens från strandägarnas sida att uttränga sedvanefisket. Frågan upptogs

även motionsvis i riksdagen. Sålunda yrkades i en vid 1911 ars riksdag läckt

motion utredning i syfte att på de orter, där fisket enligt sedvana var fritt, frigöra

rätten till detsamma från äganderätten till stranden. Motionen avslogs

av första kammaren, under det att vid frågans behandling i andra kammaren

bifölls ett yrkande om utredning om och i vad mån fiskerättslagen

skulle för saltsjöfiskets vidkommande kunna ändras dithän, att den bättre

tillgodosåge fiskarbefolkningens intresse och därjämte finge större klarhet i

ordalagen — i motionen hade framhållits, att uttryck sådana som »av ålder»,

»rörlig redskap» och »öppna havsstranden» voro alltför mångtydiga i en lag,

som i första hand skulle tolkas av juridiskt oskolade personer. Här må även

erinras, att i en vid 1912 års riksdag väckt motion föreslogs ett tillägg till lagen

, av innehåll, att strömmingsfiske med skötar inom Stockholms län måtte

å ställen, där det av ålder varit vanligt, avgiftsfritt få idkas av varje svensk

undersåte, så framt sommarnotvarp ej där funnes utsatt. Även beträffande

denna motion stannade kamrarna i olika beslut.

Med anledning av de från olika håll framställda kraven på revision av Kammar

1896 års lag erhöll kammarkollegium i uppdrag att verkställa utredning kollegium

beträffande förhållandena å vissa kuststräckor, ett uppdrag, som emellertid

sedermera utvidgades att avse fiskerättsförhållandena vid rikets hela

kust. Inom kammarkollegiet verkställdes den anbefallda utredningen

som bland annat innefattade talrika sammanträden med ortsbefolkningen

längs rikets kuster i syfte att undersöka de lokala sedvanornas utbredning —

av kammarrådet A. AV. Dufwa. I skrivelse till Kungl. Maj .t den 27 augusti

1924 framlade därefter kollegiet under åberopande av denna utredning — vars

syfte angavs ansluta sig till andra kammarens beslut vid 1911 års riksdag

— förslag till ändringar i 1896 års lag. Förslaget (se prop. s. 11) skiljer sig

avsevärt från det nu slutligen av Kungl. Maj :t framlagda. I § 1 hade intagits

en definition — som saknas i gällande lagstiftning — över vad som menades

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

Ifrågasatt

allmän

lagändring

rörande

fiske inom''

skärs.

med fast redskap, varmed enligt förslaget skulle förstås fiskegård samt annan

med pålar eller annorledes vid sjöbottnen stadigt fäst redskap, som står på

samma ställe längre än tjugufyra timmar och som vittjas där den står utan

att upptagas. All annan redskap skulle anses såsom rörlig redskap. I

fråga om fisket inomskärs gavs i 2 § en allmän regel, som inskränkte strandagarrätten

på samma sätt som nu gäller utomskärs (180-metersgränsen). Vidare

skulle de sedvanerättsliga villkorliga bestämmelserna angående strömmingsfisket

i Norrland (3 § första stycket) och stimfisket (3 §, andra stycket)

på västkusten göras till regel. På Skånes västra kust skulle allt fiske göras

fritt alltså även fiske med fast redskap. Tillika gavs emellertid eu allmän

sedvanehänvisning om rätt till fritt fiske, där de fiskande av ålder oklandrat

utövat fisket.

Den av kammarkollegium föreslagna allmänna bestämmelsen (2 §) om in.

skränkning av strandägares fiskerätt inomskärs framkallade bland hörda myndigheter

och korporationer synnerligen delade meningar, utvisande framför

allt en bestämd skillnad i uppfattningen med avseende å rikets västra kust

samt Övriga kuststräckor. Såsom framgår av propositionen (sid. 18—20),

har departementschefen icke heller ansett sig kunna tillstyrka denna bestämmelse.

Såsom skäl för denna sin ståndpunkt har departementschefen anfört

bland annat följande:

i Aktiveringen till kammarkollegiets förslag syntes framgå, att denna

lagändring icke ansetts äga någon större reell innebörd utan väsentligen betraktats

såsom ett stadfästande av redan sedvanemässigt rådande förhållanuf’

jr .. i , "titiordats, att uppfattningen å olika orter befunnits högst

betydligt växlande. Den redogörelse för lokala undersökningar, vilken lämnats

i utredningen, bestyrkte en dylik meningsskiljaktighet, och intrycket härav

förstärktes av de yttranden, vilka avgivits över förslaget. I fråga om

de östra och södra kusterna torde få anses ådagalagt, att de icke strandägande

jiskarena, vilkas intresse genom denna lagändring skulle befordras, hittills

icke ägt att på grund av någon mera allmänt gällande sedvana utöva en så

vidsträckt fiskerätt, jsom lagändringen för dem skulle medföra. För övrigt

tillerkände ej 1896 års lag sedvanan i dessa landsändar någon rättslig betydeise

med avseende å. vattnet inom skären. Det torde vid sådant förhållande

icke kunna förbises, att en dylik lagstiftningsåtgärd i sig inneslöte

spörsmålet om gottgörelse åt de strandägare, vilka på detta sätt tillskyndades

förlust. Denna synpunkt hade framhållits även vid tidigare lagstiftning

rörande ^fiskerättsförhallandena. Sålunda anförde 1894 års kommitté,

vars förslag läge till grund för den nuvarande lagen, att en lagändring, varigenom

privat fiske överginge till kollektivt, oftast vore betänklig och att den

ej borde företagas utan att vederlag lämnades de fiskeberättigade eller deras

samtycke inhämtades. Även om, pa. sätt syntes hava antagits vid kammarkollegiets

utredning, bestämmelserna i 1766 ars fiskeristadga om strandägarelätten

inomskärs saknat stöd i datida rättsaskadning — en uppfattning, som

för övrigt ingalunda vore oemotsagd — syntes detta förhållande dock sakna

betydelse för den ersättningsfråga, som skulle uppkomma i händelse en betydande

inskränkning av strandägarerätten nu genomfördes till Tubbning av

rättsförhållanden, vilka under lialvtannat sekel varit utryckligen erkända av

lagstiftningen. Angående omfattningen av de ersättningsanspråk, för vilka i

dylikt fall kunde krävas beaktande, förelåge icke någon utredning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

9

Vid bedömande av skälen för och emot ett ingripande i ändamål att på strandägarnas

bekostnad skapa ökade förvärvsmöjligheter för den obesuttna fiskarbefolkningen

finge tydligen ej heller lämnas ur sikte synpunkten av vad för

fiskerinäringen överhuvud kunde vara lämpligt. Och utredningen syntes härutinnan

ge vid handen, att vid de östra och södra kusterna — varmed här avsåges

jämväl kusterna kring Öland och Gotland — förutsättningar för uppkomsten

och bibehållandet i större omfattning av en befolkning utan annat

näringsfång än fiske ingalunda vore att finna i samma utsträckning som å

västkusten.

Frågan sönderfaller -— efter detta ståndpunktstagande — på sätt framgår

av propositionen, i särskilda mer eller mindre fristående spörsmål, av vilka

slutligen endast ett —• det som rör fiskerättsförhållandena i Göteborgs och

Bohus län samt Hallands län ■— ansetts vara moget för en positiv lösning. Här

torde emellertid böra ges en kortfattad redogörelse för samtliga de olika

i propositionen behandlade mera aktuella spörsmålen, i vilket sammanhang

även i förekommande fall de i riksdagen motionsvis gjorda yrkandena torde

få redovisas.

Departementschefen har väl funnit det av utredningen framgå, att på ett

eller annat håll i Norrland någon osäkerhet rått i fråga om den på sedvana

grundade och i 3 § första stycket av gällande lag erkända rätten till strömmingfiske

vid annans strand. Tillräckliga skäl för den av kammarkollegium

härutinnan föreslagna lagändringen att inskriva sedvanan såsom regel

syntes dock departementschefen ej förebragta. Närmare syntes det enligt departementschefens

mening ligga att efter särskild utredning i de fall, där

oklarhet verkligen kunde anses råda angående fiskerättsförhållandena,

söka åvägabringa en tillfredsställande uppgörelse mellan de tvistande eller

på annat sätt söka tillgodose det lokala behovet. Utredningen hade även

givit vid handen, att där svårigheter ej mött med avseende å fiskarnas

bostadsförhållanden — rätten till fiskarstugor och sjöbodar — dessa lyckats

att ganska väl hävda detta fiskes frihet. Härutinnan erinrar departementschefen

med avseende å förhållandena vid Norrlands största fiskläge Ulvöhamn,

varest vissa stridigheter rått mellan strandägare och fiskare, att ensittarlagen

numera där vunnit tillämpning i ett flertal fall, där fiskare velat förvärva

äganderätt till åt dem upplåten tomtmark.

Beträffande förhållandena i övrigt vid ost- och sydkusten anmärker departementschefen

till en början, att riksdagen tidigare intagit den ståndpunkten,

att ett frigivande av fisket inom skären vid dessa kuster skulle vara olämpligt,

samt anför vidare:

För övrigt hade i den nu föreliggande utredningen knappast påvisats något

konkret fall av den betydelse, att därav kunde hämtas stöd för en lagändringav

så allmän innebörd (kammarkollegiets förslag § 3 d) innebärande att sedvanerätt

skulle allmänt erkännas — alltså även på rikets östra och södra

kuster). Visserligen kunde i detta sammanhang erinras om det i framställningen

från fiskare i Östergötlands län omnämnda skötfisket i Bråviken. Emel
-

Lokalii

regler in. in.

Det norrländska

strömmingsfisket.

Ost- och

sydkusten i

övrigt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Motion.

Skånes

västkust.

lertid syntes för detta fiske —- som uteslutande torde avse strömmingsfångst

— den ifrågasatta ändringen i 2 § i och för sig äga större betydelse än den

jämkning, varom nu vore fråga. Sålunda gåve yttrandet från länsstyrelsen i

Östergötlands län vid handen, att i avseende å de inre delarna av vattenområdet

frågan, huruvida fisket av ålder varit fritt, knappast kunde med någon

säkerhet jakande besvaras, helst anspråken från andra än strandägare att få

begagna fisket i åtskilliga fall framkommit först under de av världskriget

föranledda förhållandena. Vilka åtgärder, som i detta och liknande fall lämpligen

borde vidtagas, läte sig tydligen icke bedöma utan ingående lokala undersökningar.

I den av herr Ward m. fl. väckta motionen II: 304 göres gällande, att förhållandena

rörande strömmingsfisket i Bråviken vore sådana, att detta fiske borde

göras fritt även inomskärs med undantag för det område, som från två meters

stadigt djup sträckte sig ut 180 meter. Med hänsyn till det läge frågan erhållit

genom att lagändring i propositionen icke föreslås beträffande ostkusten ha

motionärerna emellertid inskränkt sitt yrkande till en begäran om fortsatt och

skyndsam utredning av fiskerättslagstiftningen i denna del.

Beträffande de fiskeförhållanden, varom här är fråga, kan ock hänvisas till

den av en ledamot i lantbruksstyrelsen, chefen för dess fiskebyrå fil. dr K. A.

Andersson uttalade särskilda meningen (se prop. sid. 16). Såsom därav framgår

hyser denne ledamot i detta avseende huvudsakligen samma uppfattning

som sistnämnda motionärer.

Vidkommande Skånes västkust innebar kammarkollegiets förslag, att strandägares

enskilda fiskerätt skulle helt upphävas och att sålunda där idkande av

fiske eller agntäkt vid annans strand icke heller skulle vara beroende av huruvida

fast eller rörlig redskap lcomme till användning. Enligt nu gällande

lag äro visserligen de lokala sedvanehänvisningarna i 3 § andra och tredje

stycket av lagen tillämpliga även på Skånes västkust, men det är att märka,

att lagen icke erkänner någon sedvanefrihet beträffande det därstädes bedrivna

fisket med fast redskap.

Såsom bekant härleda sig de säregna sedvanorna beträffande fiske vid Skånes

västkust från den danska tiden. Den inom kammarkollegiet verkställda

utredningen upptager följande sammanfattning av erfarenheterna från de å

denna kust hållna sammanträdena:

o »Allt fiske på denna kust uppgavs sedan gammalt vara fritt, allenast med

få, mestadels i senare tid tillkomna undantag. Vid frälseegendomen KullaGunnarstorps

strand hade sedan gammalt endast godsets underlydande rätt

att fiska. På tvenne ställen vid denna kust hade fiskerätten i senare tid varit

föremål för domstols avgörande. I utslag den 8 mars 1916 fann Kungl. Maj:t

skäligt fastställa ett av hovrätten över Skåne och Blekinge den 14 juni 1912

meddelat utslag, varigenom vissa personer, som av ägaren till Löddesnäs gård

i Borgeby socken tilltalats för olovligt fiske med rörlig redskap vid egendomens

strand innanför skäret Löddekar, fälldes till ansvar enligt 24 kap. 14 §

strafflagen, enär det icke i målet blivit av svarandena styrkt, att fiskarbefolkningen

i orten av ålder oklandrat fått där idka fiske. I den andra rättegången,

avgjord genom Kungl. Maj:ts dom den 22 september 1922 ogillades

väckt talan att utan strandägarens medgivande få idka ålfiske med fast fiske
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

11

redskap vid stranden till hemmanet Hyllie nr 29. Vidare ^utröntes, att ålfisket

vid fiskläget Gravarne sedan gammalt bedreves endast av där boende fiskare

och att ålfisket vid Hilleshög och ön Hven i senare tid brukat utarrenderas av

strandägarna.»

Denna sammanfattning bar emellertid givit departementschefen anledning

till vissa erinringar (se prop. sid 35), gående i huvudsak ut på att skillnad

måste göras emellan det med fast redskap bedrivna fisket och fiske med rörlig

redskap. Förstnämnda fiske avsåge praktiskt taget blott fångst av lax och ål.

Vad beträffade laxfisket syntes av protokollen över hållna sammanträden med

ortsbefolkningen framgå, att vid de relativt få ställen, huvudsakligen belägna

inom Kristianstads län, där fast redskap kunde komma till användning, strandägarna

ostridigt ansetts hava ensamrätt därtill. Vidkommande ålfisket med

fast redskap syntes ock på en del håll klart, att strandägarnas ensamrätt till

detta fiske ansågs obestridd. Protokollen från de på kusten hållna sammanträdena

med ortsbefolkningen innehölle även antydningar om att frågan om

jordägarnas anspråk på fiskerätten sammanhängde med uppkomsten av det lönande

ålfisket med bottengarn, vilket vid Skånes västkust vore en tämligen ny

företeelse.

De yttranden, som avgivits över förslaget i denna del, gingo i allmänhet

i rent tillstyrkande riktning (se prop. sid. 37—38). Endast landstinget i

Malmöhus län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads

län ha föreslagit vissa modifikationer.

Departementschefen har emellertid funnit, att frågorna i vad mån fisket å

Skånes västkust med fast redskap av ålder varit fritt samt i vilken utsträckning

denna sedvänja kvarstått icke kunde tillförlitligen bedömas med ledning av

det föreliggande utredningsmaterialet. Departementschefen anför vidare i detta

sammanhang följande:

Att i samband med frågan om ett allmänt frigivande vid Skånes^ västra

kust av det med fast redskap idkade fisket måste uppkomma spörsmålet om

gottgörelse för det intrång i strandägarerätten, som en dylik åtgärd skulle innebära,

torde vara uppenbart. Skulle under alla förhållanden fullt vederlag för

ensamrättens värde utgå till samtliga strandägare, vore det tydligt,^ att ersättningssumman

komme att uppgå till högst avsevärda belopp. Häri läge otvivelaktigt

en betydande svårighet vid genomförandet av en lagändring av den

ifrågasatta räckvidden.

De spörsmål, vilka krävde en lösning i samband med en sådan lagändring,

vore sålunda av en mycket invecklad beskaffenhet med hänsyn såväl till de faktiska

förhållandena som till sin rättsliga natur. Utan vidare utredning torde

det alltså näppeligen vara befogat att draga någon mera bestämd slutsats beträffande

frågan, i vad mån erforderliga betingelser för ett frigivande av fiske

med fast redskap vid Skånes västkust vore för handen. Efter departementschefens

mening skulle en dylik utredning motsvara ett verkligt behov. Att

de av fiskarbefolkningen å denna kust framförda önskemålen med avseende

å berörda fiske i mångt och mycket kunde äga berättigande hade av de hörda

myndigheterna enstämmigt vitsordats. Otvivelaktigt hade under senare tid

denna befolkning kommit att intaga en i vissa hänseenden bekymmersam

ställning. Även om orsakerna härtill icke uteslutande eller huvudsakligen

vore att söka i gällande regler om rätten till fiske -— erinras kunde så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 88.

Motion.

Göteborgs

och Bohus

län samt

Hallands

län.

lunda om vad fiskeriintendenten i södra distriktet yttrat rörande det skånska

sillfiskets tillbakagång — borde likväl denna lagstiftning ställas under omprövning

med hänsyn till dess inverkan å den egentliga fiskarbefolkningens

yrkesutövning.

Efter vissa allmänna uttalanden rörande behovet av ändrade rättsregler i

fråga om fisket med rörlig redskap å västkusten anger departementschefen

slutligen sin ståndpunkt beträffande den skånska västkusten på följande sätt:

De skal, vilka åberopats för en lagändring i nu förevarande hänseende, ägde

uppenbarligen tillämpning framför allt å de båda nordliga västkustlänen. Av

vederbörande myndigheter i Skåne hade dock gjorts gällande, att också vid

västkusten av denna provins det med rörlig redskap idkade strandfisket vore

av betydelse för den egentliga fiskarbefolkningen. Om emellertid, på sätt

departementschefen redan anfört, den vidare behandlingen av frågan om rätten

till fiske med fast redskap gjordes beroende av särskild utredning, syntes

övervägande, skäl tala för att spörsmålet om fiskerätten i Skåne upptoges till

behandling i ett sammanhang och att följaktligen jämväl beträffande rätten

till fiske med rörlig redskap finge anstå med införande av nya regler. Någon

omedelbar olägenhet syntes icke behöva följa av ett dylikt uppskov, då av

utredningen i detta ärende torde kunna slutas, att i allmänhet icke några strävanden

kunnat förmärkas från de skånska strandägarnas sida att utestänga

andra från detta fiske.

Beträffande denna kuststräcka förutsättes alltså i propositionen en fortsatt

utredning i fråga om fiske med fast redskap — i avvaktan härpå skulle det

anstå även med lagändring i fråga om fiske med rörlig redskap.

Den av herrar Isacsson m. fl. väckta motionen II: 73 avser emellertid, att ett

lagfästande av sedvanerätten i fråga om fiske med rörlig redskap jämväl å

denna kuststräcka redan nu skulle äga rum. Såsom skäl härför anföres i huvudsak,

att frågan i denna del är tillräckligt klarlagd och att fara föreligger

för att den förefintliga sedvanerätten under uppskovstiden sönderbrytes genom

avtal och rättsliga avgöranden.

Såsom nyss berörts innebär departementschefens ståndpunkt ett uppskov med

lagändring beträffande den skånska västkusten. Däremot har beträffande

västkusten i övrigt — där frågan om frihet för fiske med fast redskap icke

ansetts äga aktualitet -—- anledning icke ansetts föreligga att uppskjuta en

önskvärd revision av lagstiftningen i fråga om fiske med rörlig redskap. Konturerna

av det förslag, som i dylikt hänseende nu framlägges i propositionen,

återfinnas i det yttrande (se prop. sid. 27—33), som länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län avgivit i anledning av kammarkollegiets merberörda förslag.

Länsstyrelsens yttrande går i huvudsak ut på ett framhållande av behovet

av att erhålla klarare och ostridigare rättsregler beträffande ifrågavarande

fiske, i ändamål att häva det osäkerhetstillstånd, som under senare

år alltmera gjort sig kännbart på detta område. Enligt länsstyrelsens mening

borde härvid tagas till ögonmärke att i möjligaste mån söka precisera och

i lagen stadfästa den sedvanerätt, som för närvarande vore i lagen erkänd och

faktiskt förefintlig.

I anslutning till länsstyrelsens berörda yttrande — till vilket alltså i övrigt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

13

torde få hänvisas i fråga om grunderna till det föreliggande lagförslaget —

har departementschefen beträffande behovet i allmänhet av lagändringar i förevarande

avseende anfört huvudsakligen följande:

Med hänsyn till folkförsörjningen i vårt land hade sedan gammalt fisket vid

rikets västra kust haft en betydande uppgift att fylla. Det hade ock tidigt

varit föremål för särskilda åtgärder från det allmännas sida. Exempel härå

erbjöde bland annat de allmänna förordningar angående fisket, vilka tid efter

annan ända från mitten av 1700-talet blivit utfärdade. Vid den reglering

av havsfisket, som därvid ägt rum, hade städse framträtt en tydlig strävan att

genom särskild efter västkustens behov lämpade bestämmelser bevara den del

av dess befolkning, som hade fiske till uteslutande näringsfång, vid dess av ålder

åtnjutna rättigheter i avseende å fiskets utövande. Detta hade ock varit fallet

vid tillkomsten av nu gällande lag i ämnet. Sålunda sökte man därvid bereda

erkännande i lagen åt de lokala sedvanor, som vid denna kust ända från

det dansk-norska väldets tid fortlevat vid sidan om lagstiftningen och till

övriga fiskandes förmån inskränkt de strandägandes enskilda fiskerätt.

Vidkommande fiske med rörlig redskap syntes utredningen ge vid handen,

att huvudregeln i 2 § blott i ringa utsträckning hade tillämpning i de västra

kustorterna. Det torde sålunda kunna sägas, att i stort sett på grund av gällande

lags allmänna hänvisning till rådande sedvanor de fiskande å västkusten

för närvarande ägde rätt att fiska med rörlig redskap även vid annans strand.

Denna lagbestämmelse vore byggd på en stark historisk grund. Härvidlag

kunde hänvisas till de i 1894 års kommittébetänkande och i yttrandet från länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län gjorda sammanfattningarna. Likaledes

hade visats, hurusom vid åtskilliga tillfällen efter tillkomsten av 1766^ års

lagstiftning i ämnet förefintligheten av en sådan sedvana, som här avsages,

blivit vitsordad. Särskilt kunde framhållas de på 1830-talet av presidenten

Poppius ledda undersökningarna och iakttagelser av 1894 års kommitté. Från

senare tid hade förebragts ett omfattande material i uttalanden från ortsbefolkningen

vid 1911 års sammanträden. Slutligen förelåge i denna del sammanstämmande

uttalanden från de myndigheter och korporationer, vilka yttrat sig

i ärendet. Vidkommande särskilt Göteborgs och Bohus län, för vilket frågan

vore av största vikt, kunde erinras, hurusom länsstyrelsen grundat sitt utlåtande

å noggranna efterforskningar inom vederbörande bygder. Beträffande

detta län syntes för övrigt vara uppenbart, att de talrika och betydande fisklägen,

vilka av ålder där funnits, icke kunnat uppkomma och äga bestånd utan

fri tillgång åtminstone till de ekonomiskt viktigaste fiskena. En dylik utveckling

skulle ej gärna varit möjlig, om de fiskande, som i allmänhet ej haft äganderätt

till någon mark, varit beroende av jordägarnas samtycke för att icke

nödgas tillryggalägga en lång väg genom den vidsträckta inre skärgården och

först utanför denna, där fisket är fritt för alla, utöva sin näring.

Att skyddandet av det med rörlig redskap bedrivna fiskets frihet vore av

största betydelse för fiskerinäringen å västkusten, syntes allmänt vara erkänt.

I själva verket syntes en nödvändig förutsättning för upprätthållande och ytterligare

utveckling av det stora, mer eller mindre långt från kusten bedrivna

havsfisket vara, att strandägarna icke hävdade en vidsträcktare förfoganderätt

över fiskevattnet vid stranden än i det föregående antagits överensstämma med

gällande lag. Detta fiske krävde nämligen en talrik befolkning av yrkesfiskare.

Utan en sådan torde vårt land ej heller i längden kunna,_ på sätt under de

senaste två decennierna blivit alltmer vanligt, deltaga i tillgodogörandet av

världshavets fiskemöjligheter, något som vore önskvärt även ur den synpunkten,

att sillfiskets avkastning vid västkusten vore i hög grad periodiskt växlande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

Motioner.

För en sådan befolkning vore det ett livsvillkor att tillika kunna utöva fiskerätt

invid stranden. Att det egentliga havsfisket vore alltför ansträngande och

mödosamt för att i längden passa andra fiskare än sadana, som ännu tillhörde

de kraftigaste åldersklasserna,_ läge i öppen dag. Av yrkesfiskarena måste de

övriga äga möjlighet att bedriva sin näring på närmare håll. För denna befolkning,

vars ekonomiska förhållanden i allmänhet vore ganska osäkra, utgjorde

fisket en nödvändig betingelse för livsuppehället. Av tillgängliga upplysningar

framginge, att av de tusentals strandsittarna i Bohuslän en betydande

del vore hänvisad att leva av det fiske, varom nu vore fråga, och att

om rättighet härtill ej funnes manga av dem icke kunde hålla nöden från dörren.

Sedan i huvudsaklig överensstämmelse med de av länsstyrelsen för Göteborgs

och Bohus län uppdragna riktlinjerna inom justitiedepartementet utarbetats

ett utkast (prop. sid. 44—45) till lagändringar i nu berörda hänseenden,

inhämtades häröver yttranden från vederbörande myndigheter. Såsom framgår

av propositionen föranledde de erinringar, som därvid framfördes (se

prop. sid. 45—47) icke några väsentliga ändringar i sagda utkast.

Det nu föreliggande lagförslaget avser att i närmast möjliga överensstämmelse

med rådande sedvanor inom Göteborgs och Bohus län samt Hallands län

stadfästa rätten för varje svensk undersåte att därstädes med rörlig redskap

idka fiske eller agntäkt vid annans strand — dock i avseende å det vatten, som

finnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup

av två meter vidtager, med undantag för fiske efter ostron och i fråga om hummer

beträffande vissa särskilt angivna områden i Bohuslän.

I motionerna I: 41 av herr Sigfrid Hansson och II: 74 av herr Brännberg

m. fl., föreslås, att förenämnda undantag skulle inskränkas till ostronfisket.

Motionerna I: 113 av herr Sundberg m. fl. och II: 123 av herr Wallerius

avse, att jämväl fiske med »mindre ålryssjor (alternativt ålryssja av högst

80 meters höjd)» skulle tillerkännas den rätt, som enligt lagförslaget medgives

beträffande rörlig redskap. Såsom skäl härför anföres i motionen följande.

Rätt till fiske vid annans strand funnes medgiven redan i nu gällande lag

om rätt till fiske men under förutsättning, att de fiskande oklandrat av ålder

där utövat fisket. Olägenheterna av detta stadgande, som inneburit ett betänkligt

osäkerhetstillstånd, hade, såsom av departementschefen framhållits,

blivit allt mer framträdande. Dessa olägenheter skulle nu genom den föreslagna

lagändringen försvinna. Genomförd komme den, utan att medföra egentlig

rubbning i bestående rättsförhållande, bliva av synnerligen stor betydelse för

den fiskeriidkande befolkningen och vara ägnad att främja fiskerinäringens utveckling,

samtidigt med att den beredde skälig ersättning åt de strandägare,

som tilläventyrs kunna visa sig därtill berättigade.

En olägenhet komme dock att kvarstå, även om den föreslagna ändringen genomfördes,

beroende på ovissheten om vad som vore att räkna till rörlig redskap.

I den nu gällande lagen upplystes endast, att fiskegårdar och ryssjor vore

fast redskap, varjämte utsädes, att även »annan dylik» redskap vore att räkna

till fast. Kammarkollegium både i sitt förslag upptagit en definition på fast

redskap i syfte att undanröja denna ovisshet. Enligt detta förslag skulle utan

tvivel de på västkusten begagnade mindre ålryssjorna kommit att hänföras till

rörlig redskap. Den kungl. propositionen upptoge emellertid ej någon defini
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

15

tion vare sig på fast eller rörlig redskap, då det ansetts vara förenat med synnerligen

stora svårigheter att avfatta en fullt tillfredsställande definition. Då

den föreslagna lagändringen ej avsage hela riket utan endast tva län, syntes det

ej heller vara lämpligt att nu enbart för dessa läns skull skapa en allmän definition

på fast och rörlig redskap. _ .......

Såsom kammarkollegium anfört i sitt av chefen för justitiedepartementet

åberopade utlåtande över det inom departementet utarbetade förslaget i ämnet,

hade emellertid rättssedvänjan kommit att gripa om, icke blott själva rätten

till fisket, utan även den redskap, varmed den utövades. Kollegium hade även

påpekat, att med hänsyn till vårt lands långa kuststräckor sedvänjorna i fråga

om fiskeredskapen tydligen måste i hög grad växla.

Nu vore förhållandet det, att i såväl Göteborgs och Bohus som Hallands län i

stor utsträckning användas små ålryssjor, merendels endast 50—80 cm, höga.

I andra landsdelar torde i allmänhet begagnas väsentligt större ålryssjor. I

sådant avseende kunde erinras, att Kungl. Maj:t den 14 januari 1927 meddelat

föreskrift (Sv. Förf.saml. nr 15), enligt vilken rätten till ålfiske med fast redskap

vid Blekinge kust i vatten, som icke omfattades av strandägares enskilda

fiskerätt, vore begränsad till ålryssjor (ålhommor) med högst 1.5 meters höjd.

Såsom framginge av en motionen bifogad utredning av fiskeriintendenten i

västra distriktet utövades fiske med de små ålryssjorna i förenämnda båda län

i allmänhet fritt även vid annans strand; de betraktades enligt sedvänja uppenbarligen

som jämställda med rörlig redskap. Fisket med dessa redskap skulle

sålunda även enligt nu gällande lag vara fritt. Inom andra delar av riket

torde måhända emellertid dylika små ålryssjor betraktas såsom fast redskap.

Den omständigheten, att i gällande lag ryssja utan närmare begränsning omnämndes,

syntes också göra det särskilt angeläget, att i lagen inskreves den

sedvänja, som beträffande Göteborgs och Bohus samt Hallands län vore radande.

... ..

Kunde strandägare visa, att han hittintills förbehållit sig ensamrätt till fiske

även med sådana ålryssjor, borde han givetvis äga rätt att enligt kungl. propositionens

förslag till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

göra framställning om ersättning av statsmedel för värdet av den förman, som

ginge förlorad, om fisket bleve fritt.

Den i motionerna åberopade, av fiskeriintendenten i västra distriktet lämnade

redogörelsen är av följande lydelse:

»Härmed lämnas en redogörelse för den uppfattning angående rätten till

fiske med mindre ålryssjor, som enligt uppgifter, jag inhämtat från fiskentillsyningsmännen

och andra, är rådande inom Göteborgs och Bohus samt Hallands

läns saltsjöområde.

Det fiske det är fråga om utövas med mindre ålryssjor, i allmänhet med en

högsta höjd av 50 ä 80 cm. Ryssjorna sättas utan att stadigt fästas vid bottnen,

stundom vid ett grund utan att sträckas fram till stranden._ Idkarna av

detta fiske fara stundom långt från hemorten, så t. ex. från vissa- platser i

Göteborgs skärgård söderut ner till Varberg och norrut till Lysekil och Uddevallafjordarna.

Ryssjorna få då merendels stå ute helt kort tid, t. ex. över

en natt. Fisket med dessa ryssjor kan ej anses hava karaktären av fiske med

fast redskap, även om ryssjorna i fråga äro typiska ryssjor och ryssja enligt

1 § i lagen om rätt till fiske betraktas som fast redskap. I stor utsträckning

idkas detta fiske av äldre fiskare, för vilka det är av stor betydelse.

Enligt den officiella statistiken var detta fiske år 1926 av följande omfattning

inom Göteborgs och Bohus län: i uppgifterna ingår dock även fiske med

åltinor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 88.

distr. 1 A.....

2,587 kr.

1 B.....

»

18,725 »

1 C.....

...... 23,900 >

»

23,900 »

2......

7>

49,050 »

3......

9,307 »

4......

6,500 >

5......

850 »

6......

9,816 »

7 A.....

>

13,370 »

7 B.....

...... 2,100 >

»

2,100 »

8 A.....

9,100 »

8 B.....

...... 955 »

»

855 >

9......

>

5,160 »

10......

...... 240 »

»

192 *

Inom Göteborgs skärgårdsområde — omfattande distr. 1 A, ''1 B och 1 C —

synes fiske med mindre^ ålryssjor allmänt idkas fritt även vid annans strand

utan någon opposition från strandägarnas sida med undantag för Vrångö (tillh.

distr. 1 A), där enligt av nuvarande fiskeritillsyningsman å platsen inga fiskare

från andra trakter tillatas idka nämnda fiske. Vad förhållandena vid

Vrångö angår, må dock erinras om att vid det sammanträde rörande fiskerättsförhållandena,

som år 1911 av kammarrådet Dufwa hölls i Kalvsund

(Utredn. Del 2, sid. 56), bl. a. upplystes, att ålfiske ansågs fritt vid denna ö.

Alfisket där är dock av större betydelse. Fiskarna inom distr. 1 B, där ett

ganska betydande ålfiske idkas, synas ingenstädes hava stött på opposition,

då de satt sina ålryssjor vid annans strand. Samma har varit förhållandet inckt

betydande alfiskedistriktet 1 C, men fiskare från detta distrikt hava

på enstaka platser utom distriktet — de idka ålfiske norrut till Lysekil och

Uddevallaf jordarna och söderut till Varberg —- förbjudits utsätta ålryssjor.

Inom Marstrandsområdet (distr. 2) idkas ett ganska omfattande ålfiske med

ryssjor från Brunskär, ej blott inom distriktet utan även ganska långt utanför

detsamma. På vissa platser hava fiskarna mötts av opposition från strandägarnas

sida, på andra ej. Enligt vad en av dessa fiskare uppgivit för mig,

skulle oppositionen hava minskats för varje år och således uppfattningen, att

fisket med mindre ålryssjor är fritt, alltmera tränga igenom.

Inom distr. 3, 4 och 5, omfattande området norrut t. o. m. Käringön och

Stocken, anses fisket med ålryssjor allmänt fritt.

^Inom distr. 6 (fr. Stocken t. Kornö) anses detta fiske likaledes fritt utom

på ett enda ställe, där strandägaren på senaste tiden förbjudit fiske med ålryssjor.

Inom distr. 7 A (fr. Kornö t. Fykan) har på enstaka platser fisket med ålryssjor

sedan längre tid ej ansetts fritt. Denna uppfattning synas strandägarna

på sista tiden mera allmänt hava sökt göra gällande, vilket haft till följd,

att fiskarna för att undvika tvister begärt tillstånd av vederbörande strandägare,

innan de börjat fisket. Bland fiskarna inom distriktet råder stor missbelåtenhet

över det osäkerhetstillstand, som denna nya tendens i rättsuppfattningen

framkallat.

Inom distr. 7 B och 8 A (området norrut t. o. m. Kville härad) hava strandägarna

enligt erhållna uppgifter ej hävdat någon uteslutanderätt i fråga om

fiske med ålryssjor.

Inom distr. 8 B (norrut t. Havstenssund) anses ålfiske med ryssjor i allmänhet

fritt. Vid ett par Öar hava dock strandägarna inom sina resp. områden avvisat

idka ro av sådant fiske. Fisket har sedan ej återupptagits där utom vid

en ö, aär fisket pa sista tiden pagatt utan opposition från strandägaren, som

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

17

dock förklarat sig cj för all framtid skola medgiva fritt fiske. Under hösten

1927 utarrenderade några strandägare rätten till ålfiske åt fiskare från Lysekilstrakten.

Inom distr. 9 (norrut t. Saltbacken) hava strandägarna på^ sista tiden nekat

fritt fiske med ålryssjor. Denna uppfattning synes hava börjat tränga igenom

på sista tiden, utan tvivel i samband med pågående utredning angående fiskerättsförhållandena,

ty på det sammanträde, som kammarrådet Dufwa höll i

Strömstad 1911, ansågs i många fall fisket vara fritt, även om strandägarna i

andra fall bestämt hävdade sin uteslutanderätt till fisket.

Inom distr. 10 (t. norska gränsen) idkas icke ålfiske med ryssjor utan endast

med åltinor. Allt fiske med undantag för laxfiske anses i detta distrikt

vara fritt.

Vad Hallands län angår, synes fisket med mindre ålryssjor i allmänhet anses

vara fritt. De enda undantag från denna uppfattning, som kommit till

min kännedom, avse ett par ställen i norra delen av länet, ett ställe vid Falkenberg

samt ett par platser vid Halmstadsbukten. På flera ställen utarrenderas

ålfisket, men fisket avser då ålbottengarn, åtminstone huvudsakligen.»

I propositionen anföres, att, ehuru den ifrågasatta lagändringen i stort sett Ersättning

torde innebära endast ett lagfästande av redan gällande sedvanerätt, det likväl

kunde komma att hända, att den i ett eller annat fall komme att medföra fall.

rättsförlust för strandägare. En lagstiftningsåtgärd av dylik innebörd borde

enligt departementschefens mening icke genomföras utan att strandägaren erhölle

skäligt vederlag för den förlust, som i dylikt avseende drabbade honom.

I anslutning till denna principiella uppfattning har efter vederbörlig utredning

avfattats det särskilda lagförslag om ersättning till strandägare för mistad

strandrätt, som jämte förut omhandlade lagförslag genom propositionen

förelagts riksdagen.

Såsom i det föregående berörts upptog kammarkollegiet i sitt lagförslag en Ifrågasatt

definition på uttrycket »fast redskap». Rörande gällande lagstiftnings in- ‘^uttryckel*

nehåll i detta avseende har kollegiet sammanfattningsvis anfört följande: fast red
skap.

Varken lagen eller motiven till densamma gåve någon exakt ledning för bedömande

av vad som menades med fast eller rörlig redskap. Lagen upplyste

endast, att fiskegårdar och ryssjor vore fast redskap, samt antydde,. att

det funnes även annan redskap, som vore att hänföra till fast. Av motiven

framginge därutöver endast att laxsätt, såsom inbegripna under uttrycket fiskegårdar,

samt ålhommor och vid strömmingfiske i de norrländska kustlänen

bruklig ryssjeartad redskap vore att hänföra till fast redskap, varjämte

i fråga om den rörliga redskapen uttalades, att — förutom not —• skötar vore

att dit hänföra. Då någon bestämd skillnad mellan de båda slagen av fiskeredskap

icke heller funnes uppdragen inom fiskeritekniken, vore det givet, att

stor osäkerhet skulle råda om vad rätteligen vore att förstå med det ena eller

andra slaget.

Enligt kollegiets mening innebure frånvaron av exakta bestämmelser i ämnet

en betänklig brist, vars avhjälpande framstode såsom synnerligen önskvärt.

I de yttranden, som avgåvos över kammarkollegiets förslag i detta avseende,

framkom emellertid åtskillig kritik och uttalades överhuvud stor tvekan om

möjligheten att finna en tillfredsställande dylik definition. Även kammarkol
Bihang

till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 11 käft. (Nr 33.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Motioner.

Utskottet.

legiet har i ett yttrande i ärendet den 27 maj 1927 — vari kollegiet emellertid

överhuvud väsentligen ändrat ståndpunkt i förevarande lagstiftningsfrågor (se

prop. sid. 45—47) — uttalat den uppfattningen, att det vore förenat med oövervinnliga

svårigheter att avfatta en fullt tillfredsställande definition på vad som

skulle avses med fast redskap.

Också departementschefen har kommit till det resultatet, att det gjorda försöket

att i förevarande avseende vinna klarare bestämmelser nu måste uppgivas.

I motionerna 1:41 och 11:74 påyrkas emellertid en förnyad skyndsam omprövning

av frågan i syfte att till nästa års riksdag förslag i ämnet måtte

bliva framlagt.

Med utredningen i ärendet har avsetts att klarlägga i vad mån behov föreligger

av jämkningar i gällande lagbestämmelser rörande rätt till fiske i havet.

Såsom framgår av förestående redogörelse innefattar lagstiftningsfrågan numera

flera relativt fristående delar; vid behandlingen av dessa, i den mån de

föranleda uttalanden från utskottets sida, torde få följas samma ordning, som

i redogörelsen iakttagits.

Såsom framgår av propositionen ha även på rikets ostkust vissa stridigheter

rörande rätten till fiske på senare tid förekommit, och i motionen 11:304

omförmäles närmare vad som i dylikt hänseende ägt rum rörande fisket i

Bråviken. Emellertid torde å denna kust icke vara fråga om några väsentliga

intressekonflikter annat än beträffande strömmingsfisket, vilket i dithörande

skärgårdar idkas såväl av strandägare som yrkesfiskare. I allmänhet

torde de strandägare, som förfoga över större vattenområden, tillgodogöra

sig detta fiske genom notdragning, under det att de smärre strandägarna

och yrkesfiskarena fiska med skötar eller, då is ligger, med vinternot.

I fråga om skötfisket är särskilt att märka, att detta äger rum över ganska

vidsträckta områden, där det gäller att i ett sammanhang följa fiskens stim.

Enär begreppet inomskärs i fiskerättsavseende torde anses äga ungefär samma

innebörd som då det gäller sjöfart i allmänhet, följer härav, att det strömmingsfiske,

som bedrives av yrkesfiskarena och givetvis även av de mindre strandägarna,

i icke ringa omfattning torde äga rum i annans fiskevatten. Möjlighet

skulle härigenom föreligga för de större strandägarna att praktiskt taget

utestänga de förra från den näring, varav de för sitt livsuppehälle äro beroende.

Och en viss tendens i dylik riktning har tydligen på sina håll börjat göra sig

gällande. Det sedvanefiske, varom här är fråga, äger alltså intet stöd i gällande

fiskerättslag. Såsom erinras i det föregående fann nämligen 1896 års riksdag

— i motsats till 1894 års kommitté och Kungl. Maj:t — icke skäl att beträffande

denna kuststräcka erkänna någon sedvanerätt rörande fiske inomskärs.

Bemärkas bör dock, att här ifrågavarande förhållanden rörande strömmingsfisket

icke synas ha ägt betydelse förrän på senare tid. Det nuvarande läget torde

emellertid påkalla överväganden från statsmakternas sida i syfte att söka

åvägabringa en reglering av förhållandena på området. Att ett behov i detta

hänseende föreligger synes ock departementschefen vilja antyda, men de av honom

gjorda uttalandena torde dock närmast innebära, att några åtgärder tillsvi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33

li)

dåre icke skulle komma att vidtagas. Vid sådant förhållande har utskottet i

likhet med motionärerna ansett framställning härom böra göras hos Kungl.

Mai :t. Såsom redan antytts torde utredningen böra begränsas till att avse

strömmingsfisket med skötar och vinternot. Utskottet förutsätter givetvis, att

jämväl strandägarnas berättigade intresse i denna sak må bliva under utredningen

vederbörligen beaktat. Utskottet anser sig alltså i anledning av motionen

II: 304 böra förorda en framställning till Kungl. Maj:t av ovan antytt innehåll.

Vidkommande Skånes västkust vill utskottet understryka angelägenheten av

att utredningen angående fiskerättsförbållandena på denna kust snarast möjligt

kompletteras såvitt angår sedvanan rörande fiske med fast redskap. Av

departementschefens uttalanden torde framgå, att i sak ingen tvekan råder

rörande det berättigade i att fisket med rörlig redskap där förklaras fritt.

Departementschefen har emellertid funnit övervägande skäl tala för att spörsmålet

om fiskerätten i Skåne upptages till behandling i ett sammanhang. Någon

omedelbar olägenhet av ett sådant uppskov syntes enligt departementschefens

mening icke kunna befaras. I motionen 11:73 göres däremot gällande,

att sådana olägenheter i stor omfattning vore att befara, och föreslås därför

att redan nu utsträcka lagändringens tillämplighet till att omfatta även denna

kuststräcka. Emellertid har framhållits, att om frågan nu löses med avseende

å rörlig redskap, detta skulle vara ägnat att förstärka anspråken från

strandägarnas sida beträffande fisket med fast redskap. I varje fall torde

motionärernas farhågor vara betydligt överdrivna. Icke minst det klara resultat,

som genom den gjorda utredningen redan vunnits rörande fisket med

rörlig redskap, lärer innefatta en garanti mot att sedvanerätten skulle under

uppskovstiden sönderbrytas. Utskottet har med hänsyn härtill ansett sig kunna

i denna del följa propositionen.

Lagändringen torde alltså nu böra avse allenast Göteborgs och Bohus samt

Hallands län. Såsom framgår av utredningen föreligger på denna kust ett betänkligt

osäkerhetstillstånd med avseende på rätten till fiske. Betydelsen för den

stora fiskarbefolkning, som här har sin hemvist, att erhålla ordnade fiskerättsförhållanden

torde knappast behöva ytterligare framhållas. Det må i detta sammanhang

blott erinras, att mer än hälften av fångstvärdet för hela riket av

saltsjöfisket belöper sig enbart på Bohuslän, varest yrkesfiskarenas antal utgör

omkring 5,500 personer (se prop. sid. 12). Den nu ifrågasatta lagändringen

avser det s. k. kustfisket, som närmast har sin betydelse för de fiskare, vilka

icke medfölja på djuphavsfisket — detta kan endast idkas av de yngre och

kraftigare fiskarena. Såsom lätt inses och närmare framgår av utredningen kan

emellertid möjligheten att bedriva detta kustfiske med rätta betecknas såsom

ett livsintresse för fiskarbefolkningen i dess helhet. Uppenbarligen bör

ett förslag, varigenom denna viktiga angelägenhet kan erhålla sin lösning, hälsas

med tillfredsställelse. Det föreliggande lagförslaget är, såsom framgår av

det föregående, byggt på principen att stadfästa de stadigvarande sedvaneförhållanden,

som föreligga beträffande kustfisket. Den ingående utredning,

som ligger till grund för lagändringen, har givit vid handen, att kustfisket i

allmänhet av ålder är fritt på denna kuststräcka, med undantag dock för hum
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

merfångst på vissa orter, där strandägarna i övervägande grad sedan längre tid

tillbaka förbehållit sig rätten därtill, samt för ostronfisket. Genom lagändringen

regleras rättigheterna i enlighet med de sålunda föreliggande faktiska förhållandena.

Med hänsyn till att smärre avvikelser härifrån av praktiska skäl

måste uppstå, skulle ersättning till strandägare i dylika fall utgå för mistad

fiskerätt. De meningsskiljaktigheter, som beträffande denna kuststräcka förekommit,

röra huvudsakligen hummerfisket. Enligt den uppfattning, som framförts

i motionerna I: 41 och II: 74, borde jämväl detta fiske undantagslöst frigivas.

Tydligen låter sig ett sådant frigivande icke förena med den princip, som

ligger till grund för förslaget. En så ingripande rubbning i själva grunden för

lagändringen måste utskottet givetvis finna betänkligt. Enligt utskottets mening

krävas i varje fall synnerligen starka skäl för att motivera en dylik åtgärd, som

tillika skulle medföra betydande anspråk på ersättning av statsmedel för mistad

fiskerätt. Med denna uppfattning kan utskottet icke finna de av motionärerna

anförda skälen tillräckligt bärande. Den i nyssnämnda motioner ifrågasatta

ändringen har utskottet alltså icke ansett sig kunna förorda. I motionerna

I: 113 och II: 123 har framhållits, att vid förslagets genomförande — utan att

samtidigt definition funnes på vad som menades med fast eller rörlig redskap

— ovisshet måste uppstå, huruvida de på västkusten brukliga mindre ålryssjorna

komme att räknas till det ena eller andra slaget redskap. Enligt en motionerna

bifogad utredning av fiskeriintendenten i västra distriktet skulle enligt

sedvänja på denna kust dessa ålryssjor i allmänhet jämställas med rörlig redskap.

I 1 § av gällande fiskerättslag är emellertid »ryssja» i visst sammanhang

angiven såsom exempel på fast redskap, och det vore därför enligt motionärernas

mening av behovet påkallat att nu i lagändringen uttryckligt omnämna

dessa mindre ryssjor. Såsom framgår av det nu sagda står denna fråga i samband

med spörsmålet om definition på fast och rörlig redskap. I det föregående

har närmare omförmälts, att kammarkollegium föreslagit en bestämmelse innehållande

definition på fast redskap — vad som icke folie därunder skulle

anses såsom rörlig. Jämföres denna bestämmelse — mot vilken visserligen

framkom åtskillig kritik — med de upplysningar, som av fiskeriintendenten

lämnas angående ifrågavarande mindre ålryssjor, vill det synas,

som om dessa ålryssjor enligt definitionen skulle kommit att räknas till rörlig

redskap. I varje fall synas emellertid de upplysningar rörande sedvaneförhållandena

i detta avseende, som lämnas i fiskeiiintendentens redogörelse, innebära

tillräckliga skäl för att lagändringen bör göras uttryckligen tillämplig

jämväl beträffande fisket med dessa mindre ålryssjor. Vissa formella invändningar

kunna givetvis riktas mot att i lagen införa en specialbestämmelse av

denna beskaffenhet, men dessa torde icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Utskottet anser sig alltså böra biträda motionärernas förslag och förordar därvid

det i första rummet ställda alternativet till lagtext.

Vidkommande slutligen frågan, huruvida förnyade försök böra göras att

ernå uttryckliga bestämmelser, om vad som skall förstås med fast och rörlig

redskap, måste det visserligen medges, att svårigheterna att i detta avseende

komma till ett godtagbart resultat visat sig synnerligen stora. Men med hän
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

21

syn till de olägenheter, som äro förenade med lagens brist pa klarhet i detta

hänseende, bär utskottet dock kommit till den uppfattningen, att utredningen

i denna del hör fullföljas. Det förnyade övervägande härutinnan, utskottet sålunda

vill förorda, torde lämpligen kunna ske i samband med den fortsatta utredningen

angående de sedvanerättsliga förhallandena beträffande fiske med

fast redskap vid Skånes västra kust. Härav följer, att utskottet icke i oförändrat

skick kan tillstyrka den framställning i denna del, som föreslås i motionerna

1: 41 och II:74.

Mot förslaget till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

har utskottet icke någon annan erinran, än att — i anslutning till det tillägg,

utskottet i enlighet med framställning i motionerna I: 113 och II: 123 förordat

beträffande det här förut omhandlade lagförslaget — ett motsvarande tillägg

bör införas även i förstnämnda lagförslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts ifrågavarande

förslag icke kunnat i oförändrat skick antagas av

riksdagen, måtte för sin del antaga följande:

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 189(1 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

I Norrbottens — — — -— och onsdag.

Vid de — — — — skall dr

I G-öteborgs och Bohus samt Hallands

län äge varje svensk undersåte

även eljest rätt att med rörlig redskap

utöva fiske eller agn takt vid annans

strand; dock galle härvid i avseende

å det vatten, som finnes till och med

etthundraåttio meter från det ställe

I Göteborgs och Bohus samt Hal - lands län äge varje svensk undersåte

även eljest rätt att med rörlig redskap,.

vartill i förevarande fall hånföres jämväl

mindre ålryssja, utöva fiske eller

agntäkt vid annans strand; dock galle

härvid i avseende å det vatten, som

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

invid stranden, där stadigt djup av två

meter vidtager, följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren

förbehållet;

i Yette, Tanums och Kville härad

have strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant

fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits

jämväl av andra å ön boende

än strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren
i

Abyfjorden innanför en linje, som

tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Skorvhuvud och andra stranden,

finnes till och med etthundraåttio meter

från det ställe invid stranden, där stadigt

djup av två meter vidtager, följande

undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren

förbehållet;

i Yette, Tanums och Kville härad

have strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant

fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder oklandrat bedrivits

jämväl av andra å ön boende

än strandägarna, därvid skall förbliva;

fisket efter hummer tillhör ock strandägaren
i

Abyfjorden innanför en linje, som

tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Skorvhuvud och andra stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som

tänkes dragen rätt åt öster från södra

änden av Bödhällorna, samt

i Gfullinarsfj orden innanför en linje,

som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden

av Finsbolandet.

i Brofjorden innanför en linje, som

tänkes dragen rätt åt öster från södra

änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje,

som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden

av Finsbolandet.

Där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat

med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes

än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja

stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och

bat, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.

Har strandägare — — — — det underhåller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

2) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag

till lag om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt

icke kunnat i oförändrat skick antagas av riksdagen, måtte

för sin del antaga följande:

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

23

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Förslå}''

till

Lag

om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Skulle den ändring i lagen om rätt

till fiske, som träder i kraft den 1 juli

1928, i något fall medföra att varje

svensk undersåte erhåller rätt att utöva

fiske med rörlig redskap vid strand

inom Göteborgs och Bohus eller Hallands

län, där sådant fiske enligt äldre

lag var förbehållet strandens ägare,

skall ersättning av statsmedel utgå för

värdet av den förmån, som för strandägaren

gått förlorad därigenom att

fisket blivit fritt, så ock för förlust,

som av sådan anledning eljest må hava

tillskyndats honom. Yar nämnda dag

rätten till fisket åt någon upplåten,

njute ock denne ersättning för honom

åsamkad skada.

1 §■

Skulle den ändring i lagen om rätt

till fiske, som träder i kraft den 1 juli

1928, i något fall medföra att varje

svensk undersåte erhåller rätt att utöva

fiske med rörlig redskap, vartill i förevarande

fall liänföres jämväl mindre

ålryssja, vid strand inom Göteborgs

och Bohus eller Hallands län, där sådant

fiske enligt äldre lag var förbehållet

strandens ägare, skall ersättning av

statsmedel utgå för värdet av den förmån,

som för strandägaren gått förlorad

därigenom att fisket blivit fritt,

så ock för förlust, som av sådan anledning

eljest må hava tillskyndats

honom. Yar nämnda dag rätten till

fisket åt någon upplåten, njute ock

denne ersättning för honom åsamkad

skada.

motsvarande tillämpning beträf
-

Vad i denna § stadgas om fiske skall äga

fande agntäkt.

2 §■

Anspråk å ersättning skall, vid talans förlust, framställas i inlaga, som

före den 1 juli 1933 ingives till Konungens befallningshavande i det län, där

stranden är belägen. Inlagan bör innehålla upplysning om de förhållanden,

å vilka anspråket grundas, samt vara åtföljd av de handlingar, som till stöd

därför kunna åberopas.

3 §.

När i rätt tid framställning om ersättning gjorts, åligger Konungens befallningshavande

att ofördröjligen, jämte eget utlåtande, översända inlagan med

därtill hörande handlingar till kammarkollegiet, som har att avgiva yttrande,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr SS.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

huruvida sådant fall är för handen att ersättning bör utgå. Yttrandet skall

genom Konungens befallningshavandes försorg tillställas ersättningssökanden

tillika med underrättelse om vad han har att iakttaga för anspråkets

fullföljande.

4 §.

Har kammarkollegiet förklarat att ersättning bör utgå, värde frågan om

ersättningens belopp prövad av tre ojäviga skiljemän. Konungens befaflningshavande

utser skiljeman å kronans vägnar och underrättar sökanden om valet

samtidigt med att kammarkollegiets yttrande tillställes honom. Sökanden har

att, vid talans förlust, inom nittio dagar därefter till rätten eller domaren i

den ort, där stranden är belägen, ingiva kammarkollegiets yttrande och anmäla

sitt val av skiljeman. Tredje skiljemannen utses av rätten.

På yrkande av sökanden skall honom av skiljemännen tilläggas skälig gottgörelse

för utgifterna å ärendet.

Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger draga frågan

under rättens prövning, sa framt han instämmer sin talan inom nittio dagar

från det skiljemännens beslut tillställdes honom. I beslutet skall lämnas tydlig

hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande

under rättens prövning.

5 §.

Innefattar kammarkollegiets yttrande att ersättning icke bör utgå, äger

sökanden påkalla rättens prövning av det väckta anspråket; instämme dock

kronan inom nittio dagar från det yttrandet kom honom till hända eller vare

sin talan förlustig.

6 §.

Vid skiljemannaförrättning och i mål, som i 4 eller 5 § sägs, bevakas kronans

rätt av kammarkollegiet.

Kostnaden för skiljemannaförrättning gäldas av kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

3) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om utredning i syfte att klarlägga, vilka åtgärder äro erforderliga

för reglerande av förhållandena rörande strömmingsfisket

med skötar och vinternot å vissa delar av rikets ostkust,

samt att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen må giva anledning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 38.

2f>

4) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t i samband med fortsatt utredning om vissa

fiskerättsförhållanden å Skånes västkust med avseende å fiske

med fast redskap jämväl ville låta verkställa fortsatt utredning

av frågan om införande i lagen om rätt till fiske av

uttryckliga bestämmelser om vad som förstås med fast och rörlig

redskap; ävensom

5) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de ej kunna

anses besvarade genom vad utskottet här ovan anfört och

hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 april 1928.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Linders, Andersson i Fältenborg, Boberg, Sjöblom,

Lundell, Norin* Fritiof Gustafson och Alexander Nilsson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg,*

Sköld, Uddenberg, Carlström, Andersson i Grimbo,* Hedlund i Häste och Björk.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Reservationer

a) av herr Carlström, som anfört följande: Då Kungl. Maj:t efter noggrann

prövning ändock ej ansett sig utan ytterligare utredning kunna fastställa definition

på »fast» eller »rörligt» fiskeredskap, borde ej utskottet nu ha avgjort

den frågan i vad det avser »mindre ålryssjor». Detta så mycket hellre

som bestämmelsen i fråga kan åstadkomma kontroverser mellan strandägare

med ensamrätt till hummerfisket och dem, som idka fiske inom de »frigivna»

områdena med mindre ålryssjor. Det torde nämligen inte kunna undgås, att i

dessa redskap fångas även hummer; och att förutsätta att fiskaren skulle avstå

från att tillgodogöra sig den olagliga delen av fångsten, sedan den väl vore

i hans händer, är tydligen en underskattning av faran att falla i frestelse.

Sålunda hemställes,

att riksdagen nmtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

b) av herrar Johansson i Uppmälby, Linders, Sjöblom, Norm, Sköld, TJddenberg

och Björk, som ansett utskottets utlåtande böra vara av följande lydelse:

Med utredningen i ärendet har avsetts----— samma ordning, som i

redogörelsen iakttagits.

Såsom framgår av propositionen — ---—- —-en framställning till Kungl.

Maj :t av ovan antytt innehåll.

Vidkommande Skånes västkust---— — — Utskottet har med hänsyn

härtill ansett sig kunna i denna del följa propositionen.

Lagändringen torde alltså nu böra avse-----Enligt den uppfatt
ning,

som framförts i motionerna 1:41 och 11:74, borde jämväl detta fiske

undantagslöst frigivas. Ehuru ett frigivande av hummerfisket i dess helhet

skulle komma att leda till större rubbningar i bestående förhållanden än förevarande

förslag i övrigt och även medföra större ersättningskrav på staten, finner

utskottet sig likväl böra förorda bifall till förevarande motioner. Vägande

skäl torde nämligen tala därför. Ett frigivande av hummerfisket skulle förstärka

den yrkesidkande fiskarebefolkningens ställning och därmed skapa ökade

förutsättningar för ett tillgodogörande åt landet av havets rikedomar. På

grund därav, att de fria fiskeplatserna för hummer ofta lära utgöras av trånga

områden mellan strandägares fiskevatten, såsom i sund och fjordar samt mellan

öar och holmar, torde dessutom, om fisket efter hummer förbehålles strandägarna,

på många platser anledningar till tvister och misshälligheter mellan

dessa senare och yrkesfiskarena komma att yppa sig och ett tillstånd skapas,

som torde bliva till stor skada för båda parter såväl som för ett rationellt utövande

av fisket. Härtill kommer än vidare, att, då enligt förslaget fiske med

rörlig redskap inom förevarande område är avsett att bliva fritt för en var

även å strandägares vatten och såsom rörlig redskap enligt vad nedan förordas

även bör anses mindre ålryssjor, yrkesfiskarena skulle komma dels att

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

27

frestas till lagöverträdelser, dä hummer fastnat i redskapen, och dels kunna

utsättas för allehanda trakasserier.

I motionerna I: 113 och II: 123 har framhållits--— •— — därvid det

i första rummet ställda alternativet till lagtext.

Vidkommande slutligen frågan — — -— — — i denna del, som föreslås i

motionerna 1:41 och 11:74.

Mot förslaget till lag-----införas även i förstnämnda lagförslag.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

1) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande

förslag icke kunnat i oförändrat skick antagas av

riksdagen och i anledning av motionerna I: 41 och II: 74, måtte

för sin del antaga följande:

{Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt

till fiske.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §.

I Norrbottens —-----och onsdag.

Vid de — -— -— --skall dragas.

I Göteborgs och Bohus samt Hallands

län äge varje svensk undersåte

även eljest rätt att med rörlig redskap

utöva fiske eller agntäkt vid annans

strand; dock galle härvid i avseende

å det vatten, som finnes till och med

etthundraåttio meter från det ställe

invid stranden, där stadigt djup av två

meter vidtager, följande undantag:

fiske efter ostron vare strandägaren

förbehållet;

I Göteborgs och Bohus samt Hallands

län äge varje svensk undersåte

även eljest rätt att med rörlig redskap,

vartill i förevarande fall hänföres jämväl

mindre ålryssja, utöva fiske eller

agntäkt vid annans strand; dock att

i avseende å det vatten, som finnes till

och med etthundraåttio meter från det

ställe invid stranden, där stadigt djup

av två meter vidtager fiske efter

ostron vare strandägaren förbehållet;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

i Vette, Tanums och Kville härad

hane strandägaren allena rätt till fiske

efter hummer; dock att, där sådant

fiske vid stränderna av en ö och därtill

hörande holmar av ålder oklandrat

bedrivits jämväl av andra å ön boende

än strandägarna, därvid skall förbliva;
fisket

efter hummer tillhör ock

strandägaren,

i Åbyf jorden innanför en linje, som

tänkes dragen där kortaste avståndet

är mellan Skorvhuvud och andra

stranden,

i Brofjorden innanför en linje, som

tänkes dragen rätt åt öster från södra

änden av Rödhällorna, samt

i Gullmarsfjorden innanför en linje,

som tänkes dragen från Lindholmens

västligaste udde till sydligaste udden

av Finsbolandet.

Där vid öppna havsstranden och utom skären de fiskande av ålder oklandrat

med rörlig redskap utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes

än i denna lag är medgivet, vare de vid sådan rätt bibehållna.

De, som efter ty i denna § sägs idka fiske vid annans strand, äge att nyttja

stranden för landfäste och för sådan tillfällig uppdragning av redskap och

båt, som för fiskets utövande är av nöden; svare dock för skada och intrång.

Har strandägare--— — — det underhåller.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

2) (lika med utskottets förslag)

3) (lika med utskottets förslag)

4) (lika med utskottets förslag)

5) (lika med utskottets förslag)

c) av herrar Boberg, Hedlund i Häste och Andersson i Grimbo, vilka ansett,

att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

s. 29 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlutande Nr 33.

29

»Den i Kung]. Maj:ts förevarande proposition föreslagna ändrade lydelsen

av 3 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske innebär enligt utskottets uppfattning

en ur principiella synpunkter betänklig och för stora grupper av rikets

strandäga nde befolkning menlig rubbning av den svenska äganderätten,

vartill kommer att lagändringen skulle skadligt inverka på fiskvården.

Såväl av 1894 års kommittébetänkande i ärendet som av den åt kammarkollegium

den 8 maj 1911 uppdragna utredningen framgår, att någon sedan

gamla tider bestående fast utbildad sedvanerätt i fråga om strandfiske med rörligt

redskap icke förefunnits, varken för rikets kustlän i allmänhet eller för de

kustlandskap, som under sjuttonde århundradet avträddes till Sverige. Detta negativa

resultat av verkställda historiska undersökningar är med hänsyn till

dåtida fiskeförhållanden och till den tidens mindre utvecklade äganderättsbegrepp

icke ägnat att förvåna. Då det gäller ett principiellt ståndpunktstagande

till den nutida äganderätten synes det ock vara en i allmänhet både

oframkomlig och felaktig väg att grunda sitt omdöme på kameralhistoriska

utredningar rörande ägande- och besittningsförhallandena under längre tillbaka

liggande århundraden. Den moderna svenska äganderätten har genom

sedvana och lagstiftning utbildats ur äldre tiders växlande och oklara rättsuppfattningar

och den har härunder tagit den fasta form, som utgör dess inneboende

styrka och som ger den dess för nutidens ekonomiska liv nödiga stadga

och trygghet. Ifrågasatta ingrepp i denna äganderätt böra bedömas mot bakgrunden

av de rättsåskådningar, som lett fram till dess gestaltning i modern

tid och med avseende fästat vid den osäkerhet och den skada, som sådana ingrepp

skulle medföra för den moderna hushållningen. Med denna sin grunduppfattning

kan utskottet i nu föreliggande fråga icke fästa något avseende

vid den omständigheten, att på sin tid, vid sidan av 1852 års fiskeristadga,

uppfattningar på en del håll sedvanemässigt gjorde sig gällande, att fisket

vore mer eller mindre fritt för allmänheten. Det är fastmera rättsuppfattningarnas

fortsatta utveckling under tiden därefter och de lagrum, i vilka denna

uppfattning kommit till uttryck, som enligt utskottets mening böra vara vid

ståndpunktstagandet till föreliggande kungl. proposition bestämmande.

Vid jämförelse med 3 § i gällande fiskelag innebär det nu framlagda förslaget,

i vad det gäller rikets västra kust, en stark beskärning av de strandägande

fiskarnas ensamrätt till fiske med rörligt redskap inom visst vattenområde

vid sin strand. I propositionen meddelade upplysningar visa otvetydigt,

att denna strandägarnas i lagen uttryckligen bekräftade rätt av dem tilllägges

alltjämt växande ekonomisk och principiell betydelse. Man har sålunda

här framför sig ett för talrika mindre svenska jordägare verkligt betydelsefullt

avgörande, vars utfall dessutom blir av stor prejudicerande vikt för riksdagens

framtida ställning till jordäganderättsfrågor överhuvud taget. Det

synes vid sådant förhållande uppenbart, att endast utomordentligt starka skäl

av ej endast mera lokal men av rikspolitisk betydelse böra få motivera ett frånfallande

av den grundsats om äganderättens orubbade upprätthållande, som

riksdagen, ej minst under nuvarande skadliga tidsströmningar på detta område,

med all makt bör hävda.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.

Vad då i propositionen anföres om icke strandägande fiskares nuvarande

svårigheter på vissa delar av västkusten synes utskottet, ehuru i hög grad

behjärtansvärt, likväl icke vara av sådan rikspolitisk natur som nyss nämnts.

Dessa svårigheter bottna djupast i fiskerinäringens nuvarande allmänna betryck.

Men detta betryck har mera generella och för flera länder, åtminstone

i Nordeuropa, gemensamt verkande orsaker. Dessa orsaker äro av ekonomisk

art och undanröjas icke genom författningsändringar och genom rubbningar av

de olika fiskaregruppernas rättigheter i förhållande till varandra. Men även

om, pa sätt i propositionen utvecklas, de icke strandägande fiskarna, särskilt

i Bohuslän, på grund av gällande förbud mot fiske med rörligt redskap i annans

strandvatten se sina förvärvsmöjligheter i viss grad beskurna, så är det

icke utrett och än mindre bestyrkt, att olägenheterna härav ur nationalekonomisk

synpunkt väga tyngre än det intrång och de förluster, som de strandägande

fiskarna skulle få vidkännas, därest den kungi. propositionen komme

att av riksdagen bifallas. Så som fiskeförhållandena och prisbildningen på

fiskerinäringens produkter under senare år gestaltat sig torde dessvärre den

situationen hava uppkommit, att fiskarebefolkningen på västkusten blivit för

talrik i förhållande till förvärvsmöjligheterna. Denna beklagliga disproportion

mellan antalet yrkesutövare och utkomstmöjligheternas omfattning kan endast

undanröjas genom ökad produktivitet inom fiskerinäringen, vilket naturligtvis

ur alla synpunkter är det mest eftersträvansvärda. Det är en illusion

om man tror, att man genom en sådan ändrad fördelning av fiskefångstens

resultat, som skulle bli en följd av den företagna lagändringen, skulle kunna

uppnå någon väsentlig ändring till det bättre.

Åven bör anmärkas, att det här rör sig om en lagändring till förmån för

sadana icke strandägande fiskare, som icke kunna deltaga i storsjöfisket, d. v. s.

det gäller icke, eller i varje fall icke i främsta rummet, unga och arbetsföra

personer, utan mestadels äldre och klenare medlemmar av den ekonomiskt svagare

fiskarebefolkningen. Det föreliggande problemet har därigenom mera

karaktären av en socialpolitisk än av en ekonomisk fråga, och arbetet för de

sistnämnda sämre ställda fiskarnas hjälpande bör hellre läggas efter vedertagna

riktlinjer för den nutida socialpolitiken än taga formen av ur allmännare

synpunkter olyckliga lagändringar. Ytterligare bör framhållas, att den föreslagna

rätten för envar att, med visst undantag i fråga om ostron och hummer,

fiska vid annans strand uppenbarligen måste leda till minskat intresse hos

strandägarna för fiskevården med därav följande nedgång i fiskets avkastning.

Mot en sådan utveckling till det sämre kan anställandet av ytterligare uppsyningsmän

och kontrollanter icke i längden innebära någon verksam garanti.

Slutligen bör tilläggas, att ingen överblick kan vinnas rörande de ekonomiska

konsekvenserna av ett bifall till den kungl. propositionen. De ersättningar av

statsmedel, som enligt lagförslaget skola utbetalas till strandägare för förlorade

förmaner, kunna komma att bliva ganska betydande.

Visserligen avser den ifrågasatta lagändringen endast förhållandena i Göteborgs

och Bohus samt i Hallands län. Det synes emellertid utskottet tydligt,

att ett sådant steg mot upplösning av äganderätten, som för dessa landsdelars

s. 31 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 38.

31

vidkommande nu föreslås, lätt kan leda till fortsatta steg på den inslagna vägen.

I nu vid riksdagen väckta motioner har krav redan framställts på liknande

lagändringar med avseende å ostkusten, och det är sannolikt, att dessa

framställningar komma att upprepas med ökad styrka. Det torde bli svårt

för riksdagen att framdeles ställa sig avvisande häremot, om riksdagen lämnat

sin medverkan till den nu föreslagna lagändringen.

Utskottet finner till sist att större vikt än vad departementschefen anser bör

tillmätas vad kammarkollegium i sitt yttrande den 27 maj 1927 anför om olämpligheten

av en fiskerättslagstiftning i de delar, varom nu är fråga, utan att samtidigt

eller tidigare en lagstiftning föreligger, som lämnar ledning för bestämmande

av strandfastigheternas vattenområden.

Med åberopande av vad utskottet nu anfört får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 2 icke måtte

av riksdagen bifallas.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Stockholm 1928. Kungl, Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

280873

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:313 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av § 3 i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske m. m. s. 6 i texten