Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn.

1928-04-17 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1928:34, Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1928 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för

renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda

björn.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 301, av herrar Grapenson och Hage har hemställts, att riksdagen måtte för

sin del dels besluta om sådan ändring i § 2 i lagen den 25 juni 1909 (nr 56

sid. 7) angående nationalparker med lydelse enligt lag av den 25 november

1927 (nr 453), att första meningen i sagda paragraf erhåller följande ändrade

lydelse: ». . . lapparna medgivna, dock att jakt å lo ej må äga rum» och dels

hos Kungl. Maj:t anhålla om sådant tillägg i § 2 i jaktstadgan den 25 november

1927 (nr 439), att vad i mom. 1 i sagda paragraf föreskrives icke

utgör hinder för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda

björn utan begärt tillstånd hos Kungl. Maj:t eller länsstyrelse.

Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för denna framställning,

får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden i ärendet från

länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, vilka yttranden

jämte dem åtföljande uttalanden av vederbörande lappfogdar återfinnas

i härvid fogade hilagor (Bil. A, B, C).

Nu gällande särskilda bestämmelser angående jakt å björn äro i huvudsak

följande.

Enligt 12 § i lagen om rätt till jakt (svensk författningssamling nr

434:1927) tillkommer björn, som fångas eller dödas, kronan, där ej annorledes

av Konungen förordnas. Beträffande kronans mark gäller dels en

allmän bestämmelse i 2 § av jaktstadgan (svensk författningssamling nr

439:1927), att björn icke må där under någon tid av året jagas, dödas eller

fångas utan Kungl. Maj:ts tillstånd; utan hinder av förbud mot dödande eller

fångande av björn må dock sådant djur, som anfallit människa eller tamdjur,

även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.

Vidare stadgas i 2 § av lagen angående nationalparker (svensk författningssamling

nr 56 sid. 7) förbud jämväl för lapparna att å sådan park

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 12 höft. (Nr 3b—37.) 1

Yttranden av

länsstyrelserna

i Norrbottens,

Västerbottens

och

Jämtlands

län.

Gällande bestämmelser

rörande jakt

å björn.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

TJtskottet.

bedriva jakt å björn. Slutligen gäller, att, där inom kronans områden

av björn förorsakas skada å tamdjur, vilka för betning må dit inkomma,

och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan

skada ersättes av statsverket (jaktstadgan 10 §). Beträffande nationalpark

finnes en motsvarande bestämmelse i fråga om björnskada å lapparnas renar

(svensk författningssamling nr 435:1927).

Utav ovanberörda bestämmelser funnos före 1927 års författningsändringar

allenast förenämnda inskränkning beträffande lapparnas rätt till

jakt å nationalpark samt en i den äldre kungörelsen angående grunder för

tillgodogörande av kronans jakträtt införd bestämmelse — med innehåll

i huvudsak motsvarande den numera i jaktstadgan införda — vilken

bestämmelse emellertid icke ansågs tillämplig ifråga om lapparnas jakträtt.

De nya bestämmelserna innebära alltså för lapparnas del å ena

sidan, att de numera icke å någon av de kronans marker, där de äga

rätt att vistas, må utan tillstånd av Kungl. Maj:t resp. länsstyrelsen (beträffande

skadebjörn) jaga, fånga eller döda björn, men å andra sidan att

de kunna erhålla ersättning av statsmedel för av björn förorsakad skada.

Från att ursprungligen hava tillhört den kategori skadliga djur, beträffande

vilka den mest vittgående rätt till jakt är medgiven, har björnen — med

hänsyn till att djurartens totala utrotning i vårt land icke ansetts önskvärd

— under senare tider fått en alltmera skyddad ställning. Då vid förlidet

års riksdag vissa jämkningar föreslogos i jaktlagstiftningen, avseende,

bland annat, ökat sådant skydd, kunde utskottet icke heller finna annat,

än att den då förebragta utredningen syntes motivera sådana åtgärder.

Det kan emellertid icke förnekas, att de upplysningar, som nu lämnas i

motionen och de över densamma avgivna yttrandena, delvis ställa frågan

i en annan belysning. Vid frågans behandling förlidet år torde å ena sidan

behovet av fredning för björnstammen något väl starkt framhållits och

å andra sidan lapparnas intresse av att kunna skydda sig för björnens

skadegörelse å renarna knappast tillräckligt beaktats. Det vill nämligen

synas, som om tidigare vidtagna inskränkningar i rätten till björnjakt

redan haft den verkan, att björnstammen på de senaste åren något tilltagit

i antal och utbredning. Och upplysningarna om björnens skadegörelse

å renarna torde utvisa, att denna ingalunda är av oväsentlig betydelse.

Härvidlag är visserligen att märka, att ersättning av statsmedel

i vissa fall utgår för dylik skada, men det torde också vara riktigt, att

svårigheter för lapparna föreligga, då det gäller att prestera den bevisning,

som erfordras för ersättningens utbekommande. Med hänsyn

till berörda omständigheter har utskottet kommit till den uppfattningen, att

åtgärder böra vidtagas för att bättre tillgodose lapparnas berättigade intresse

i berörda hänseende. Såsom framgår av förestående redogörelse infördes

förlidet år en bestämmelse i jakträttslagen, att dödad eller fångad

björn skulle tillfalla kronan. Då denna bestämmelse gäller även för lapparnas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

3

del, torde enligt utskottets mening redan däri ligga tillräcklig garanti

mot att dessa skulle komma att idka björnjakt i större utsträckning än

som kräves för att skydda renarna. Vid sådant förhållande synes det

knappast innebära någon risk att låta de övriga restriktionerna beträffande

dödande av björn bortfalla i den utsträckning motionärerna föreslagit.

Den första delen av motionärernas hemställan går ut på att riksdagen

redan nu skulle för sin del antaga ändring i 2 §, första stycket, av lagen

om nationalparker. Den föreslagna ändringen skulle emellertid nödvändiggöra

en jämkning även i paragrafens andra stycke. Den andra delen

avser ett tillägg till 2 § 1 mom. i jaktstadgan. Denna stadga är visserligen

utfärdad i administrativ ordning, men den bestämmelse, varom här är

fråga, godkändes av 1927 års riksdag. Det synes emellertid kunna övervägas,

huruvida icke — såsom länsstyrelsen i Norrbottens län antytt —

bestämmelsen bör helt omarbetas. Såsom närmare framgår av den vid

1927 års riksdag framlagda utredningen (se prop. nr 120—122) äga förenämnda

lag och stadga i det hänseende, varom här är fråga, sammanhang

med flera andra lagar och författningar. Med hänsyn till nu berörda

omständigheter anser utskottet en framställning till Kungl. Maj:t

med anhållan om utarbetande i sin helhet av de utav motionärerna avsedda

ändrade bestämmelserna vara påkallad.

Under åberopande av det anförda får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen II: 301 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av

ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn i

syfte att renvårdande lapp må utan särskilt tillstånd

för tryggande av sin näring tillerkännas dylik rätt

samt om framläggande för riksdagen, i den mån så

kan befinnas erforderligt, av förslag i ämnet.

Stockholm den 17 april 1928.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Sederholm, Linders, Andersson i Fältenborg, Lundell,

Tjällgren, Gabrielsson, Eriksson i Ljusdal och Kropp; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Carlström, Andersson

i Prästbol, Hedlund i Häste och Adler.

av herr Linders.

Reservation

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

Bilaga A.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Med anledning av skrivelse från socialdepartementet den 17 nästlidne

februari får länsstyrelsen härmed avgiva begärt yttrande över en inom

andra kammaren väckt motion nr 301 om medgivande av rätt för renvårdande

lapp att för sin näring döda björn.

Det synes vara ställt utom allt tvivel, att bjömstammen inom länets

lappmarker märkbart tilltagit under de senaste åren och att björnen numera

uppträder även å områden nedanför fjälltrakterna, där han för ett 15-tal

år sedan ansågs försvunnen. Enligt lappfogdarnas beräkningar kan björnens

skadegörelse i renhjordarna för närvarande uppskattas till minst 300 dödade

djur årligen, och till länsstyrelsen inkomma tid efter annan klagomål även

från fastboende över av björn dödade får och nötkreatur.

Under sådana omständigheter är det ökade skydd, som beretts björnen

genom 1927 års jaktlagstiftning, enligt länsstyrelsens mening icke motiverat.

Såväl lapparna som den fastboende lappmarksbefolkningen måste anses äga

ett fullt berättigat intresse i att björnen icke får föröka sig så att den vållar

dem avsevärt avbräck i deras näring. För att hindra björnstammens utrotning

torde fridlysningen inom de vidsträckta nationalparkerna vara fullt

tillräcklig, och länsstyrelsen är därför mest böjd för att tillstyrka helt upphävande

av förbudet mot björnjakt å annan kronomark, i varje fall för

lapparnas vidkommande.

Under alla omständigheter torde en omedelbar omarbetning av stadgandet

i 2 § 2 mom. av 1927 års jaktstadga vara högeligen av behovet påkallad.

Att avvakta länsstyrelsens tillstånd innan björn, som anfallit människa

eller tamdjur, får förföljas och dödas är uppenbarligen i de flesta fall liktydigt

med att rätten för lappen att värna sin hjord blir fullständigt illusorisk.

Orden »efter tillåtelse av länsstyrelsen» i detta moment böra därför

utgå.

I ärendet infordrat yttrande från lappfogden i länets södra distrikt bifogas

härjämte. Luleå i landskansliet den 14 mars 1928.

På länsstyrelsens vägnar:

ARVID LIDEN. A. HOLM.

Lappfogden i Norrbottens

södra distrikt.

Till länsstyrelsen i Norrbottens län.

Anmodad inkomma med yttrande över en inom riksdagens andra kammare

väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande

av sin näring döda björn får jag med remisshandlingarnas återsändande i

ärendet vördsamt anföra följande.

Till en början skulle jag vilja framhålla, att antalet björnar åtminstone

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34. 5

inom Jokkmokks och Arjepluogs socknar ingalunda är så ringa, som uppgives.

Tvärtom har en påtaglig ökning i björnstammen ägt rum,, vilket

bäst framgår därav, att den numera förekommer rätt så allmänt i sagda

socknars skogstrakter, medan den för ett 15-tal ar sedan endast förekom i

fjälltrakterna. Där är den också nu allmänt förekommande. Denna påtagliga

ökning i björnstammen har skett, ehuru de nomadiserande lapparna

intill tiden för tillkomsten av den nya jaktstadgan eller till den 25 november

1927 haft rätt att jaga björn på alla marker med undantag av

nationalparkerna.

Den skada björnen årligen gjort å de renskötande lapparnas hjordar ar

högst betydande. Sålunda uppgiva lapparna, och något skäl att betvivla

lapparnas uppgifter finnes ej, att björnen under senare år enbart inom

Jokkmokks socken årligen dödat över 200 renkalvar samt en del äldre

renar. Det är ju också huvudsakligen de späda renkalvarna, som angripas

och dödas, men även en del äldre renar angripas. Hittills hava dock lapparna

haft rätt att döda skadebjörnarna och därigenom kunnat i någon

mån inskränka skadegörelserna, men genom tillkomsten av den nya jaktstadgan

hava de berövats denna sin rätt. Visserligen torde väl lapparna,

om en skådetorn uppträder, kunna efter för varje fall inlämnad ansökan

få rätt att döda densamma, men innan ett sådant tillstånd erhållits, har

säkerligen den lämpligaste tiden för skadebjörnens dödande gått förbi. De

flesta skadegörelserna äga ju rum vår och sommar, då ju nomaderna befinna

sig uppe på högfjällen långt från bebodda trakter, och under sådana

förhållanden måste det givetvis taga en avsevärd tid, innan ett tillstånd

att döda björn kan erhållas.

Med stöd av det ovan anförda får jag sålunda tillstyrka den väckta

motionen om rätt för nomadiserande lapp att för tryggande av sin näring

döda björn. Luleå den 5 mars 1928.

CLAES ÖSTERBERG.

Undertecknad instämmer i ovanstående uttalande.

J. O. Holm.

Bilaga B.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Uti skrivelse den 17 nästlidne februari från statsrådet och chefen för

kungl. socialdepartementet har Kungl. Maj:ts befallningshavande anbefallts

att till utskottet avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare

väckt motion, nr 301, om medgivande av rätt för renvårdande lapp att for

tryggande av sin näring döda björn.

Med anledning härav har Kungl. Maj:ts befallningshavande Iran lappfogden

i länet infordrat yttrande över motionen, som härmed överlämnas.

För egen del får Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra följande:

Uti motionen ifråga lämnas till en början redogörelse för vad som förekommit

vid handläggningen inför Gällivare tingslags häradsrätt av ett. åtal

mot en lappman för det han, sannolikt inom nationalpark, dödat en björn,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

anfallit renhjord. Kungl. Maj ds hefallningsha vande känner ej närmare

till detta fall och har ej heller kännedom om utgången av åtalet. Det

synesemellertid vara alldeles uppenbart, att, om de uppgifter, motionärerna

erhållit och återgivit rörande de omständigheter, under vilka björnen ifråga

dödats, aro i överensstämmelse med verkliga förhållandet, den tilltalade

bort fnas från åtalet. Det har i nämnda fall icke varit fråga om jakt å

björn, som enligt 2 § lagen om nationalparker den 25 juni 3 909 varit förbjuden.

Den tilltalade har endast gjort sig tillgodo den rätt, som ovillkorligen

maste tillerkännas en var, nämligen att försvara sig själv och sin

egendom och som även funnit uttryck såväl i 1 § av nämnda lag där det

heter, att det inom nationalpark är förbjudet att avsiktligt döda djur, då

U forsvar mot angrepp å person eller egendom, som i 2 kapitlet

10 § strafflagen rörande rätten till nödvärn.

• ^en 25 november 1927 utfärdade författningarna angående rätt till

jakt förekommer icke heller någon inskränkning i denna nödvärnsrätt.

Lapparna äro således under utövande av sin näring ej fullt så illa

lottade, som av motionen synes framgå. De hava samma rätt till nödvärn

som Övriga svenska medborgare. Emellertid äro de förhållanden, under

ynka iapparna leva, i mångt och mycket så olika rikets övriga invånares

levnadsförhållanden, att en särlagstiftning till deras förmån i många hänseenden

är fullt befogad. Det ligger i sakens natur, att det i de flesta fall

da en renhjord blir angripen av björn, icke finns tillgång till vittnen’

som kunna intyga, att björnen gått till angrepp. Det är ej heller möjligt

att sa vakta en renhjord och så noga följa varje särskild ren, att renvårdaren

kali anpassa sitt ingripande så, att det sker »till avvärjande av ett påborjat

eller omedelbart förestående angrepp» mot en ren. Det låter sig ej

heller gorå att alltid låta en renhjord vaktas av en vårdare med sådana

personliga egenskaper och försedd med sådan utrustning, att han kan avvarja

ett anfall av björn. För att kunna freda sina renar måste nog

lapparna, då björn visar sig i närheten av renhjordarna, söka oskadliggöra

b-,orI]ie? osa snart så låter sig göra. Att för sådant ändamål inhämta tillstånd

tran lansstyrelsen är nog i de flesta fall omöjligt.

Pe}. ar visserligen å ena sidan av allmänt intresse, att björnen ej fullständigt

utrotas inom landet, men å andra sidan bör icke utövandet av

lapparnas näring försvåras, som onekligen skett i nu ifrågavarande hänseende

genom bestämmelsen därom, att länsstyrelsens tillstånd erfordras

för dödande av björn annorledes än i nödvärn. För lapparnas del bör en

ändring häri ske på sådant sätt, att renvårdande lappar äga döda björn

icke endast för avvärjande av ett omedelbart förestående angrepp mot

manniska eller egendom utan även för avvärjande av angrepp, som kan

torvantas. Någon fara för onödig decimering av björnstammen bör härigenom

icke uppkomma. Erfarenheten hittills, då lapparna ägt rätt att jaga

f ™da:ntaS allenast av å nationalpark, visar, att det endast är i nöd
fall

björn blivit dödad.. Kungl. Majrts befallningshavande får därför för

sin del tillstyrka av motionärerna föreslagna ändringarna.

Därest så sker torde kanske även tagas under övervägande, om ej eu

ändring bör ske i 14 § jaktstadgan beträffande möjligheten att få använda

gevär av 10 mm eller mindre kaliber.

Umeå i landskansli den 12 mars 1928.

NILS G. RINGSTRAND.

Gustaf Hultman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.

Lappfogden i Västerbottens län

Uineå.

Till Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens län, Umeå.

Med återställande av hoslagda remisshandling får jag såsom mig avfordrat

yttrande vördsamt anföra följande.

Inom Västerbottens län har ju en rätt kraftig björnstam funnits framför

allt i Dorotea och Sorsele socknar samt i Vilhelmina socken söder om

Ångermanälven. De senaste åren har denna ökats, och björnar börjat visa

sig i Vilhelmina socken norr om Ångermanälven samt i Tärna och troligtvis

även i Åsele socknar. Det torde vara ganska vanskligt att uppskatta antalet

björnar men att döma av den skadegörelse, som förorsakas lapparna framför

allt under vårarna på de späda kalvarna, torde stammen vara betydande.

Inom länet dödas årligen minst 150 späda renkalvar (lapparna i Urans

lappby uppgiva att enbart i denna by dödas detta antal) samt dessutom

minst 50 fullvuxna djur. Som ett exempel på björnens framfart kan framhållas

att å Bångfjäll och trakten däromkring i Umbyns lappby harjade

förliden höst en björn, vilken på cirka två månaders tid dödade ett flertal

renar. Lapparna hava funnit resterna efter tio djur, men antalet torde vara

betydligt större, då givetvis alla ej stå att upptäcka å dessa stora vidder.

Om man räknat med ett pris av femton kronor per kalv och trettiolem

kronor för ett fullvuxet djur, skulle man komma till en summa på fyratusen

kronor, som lapparna årligen förlora på grund av björnens skadegörelse.

Denna summa är med all säkerhet för låg, då jag ännu ej lyckats fa in

några uppgifter från tre av länets lappbyar, varibland Vilhelmina södra

lappby, där varje år rätt så stora skador bruka förekomma, och dessutom

äro de anförda prisen å djuren låga. Jag kan icke finna annat än att det

är en rätt betydande skadegörelse, som årligen orsakas av björnen.

Visserligen har utlovats ersättning för den skadegörelse björnen gor, men

under sådana former att densamma är av ringa värde. Lapparna maste

skaffa ojäviga vittnen på att björnen dödat renen, men detta torde i de flesta

fall vara omöjligt. Vidare är att märka att flertalet renar, som dödas aro

späda kalvar, för vilka ersättning knappast torde utgå med högre belopp an

femton kronor, om den över huvud taget kan erhållas på grund av svårigheterna

med bevisning. Skulle kalven fått leva, hade den ett år senare inbringat

sin ägare ett pris av cirka trettio kronor, vadan förlust givetvis

uppstår genom minskad avkastning på förmögenheten.

Lapparna hava ju intill år 1928 ägt rätt att döda björn ovan odlmgsgränsen,

men trots detta har stammen ökat betydligt. Nomaderna hava

nämligen icke tid att i större utsträckning ägna sig åt jakt, vårtor det blott

blir ett fåtal björnar, som dödas av dem. Med den bestämmelsen, som numera

linnes, att dödad björn skall tillfalla kronan, bortfaller all risk, att

jakten skall företagas i förvärvssyfte, utan torde den endast komma att utövas

för att freda renarna. Den bästa tiden för björnjakt, nämligen vintertid

då den uppsökes i idet, befinna sig lapparna med sina renar flera tiotal

mil från fjällen och hava i regel ingen möjlighet att lämna hjorden tor att

begiva sig ut på jakt. . . ... ,

En synpunkt, som torde förtjäna beaktande, är den, att en bestämmelse

att lapparna ej få döda björn kommer utan all tvekan att fostra lagbrytande,

ty vilken människa är det, som ej, när han märker att hans egen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

dom undan för undan decimeras av rovdjuret, går till anfall, utan att avvakta

ett tillstånd, som det kan dröja flera månader innan det kommer

h??°.1S ti!lhanda- . Man.. måste l䣣a märke till, att lappen ytterst sällan

paträffar björnen i det ögonblick då han anfaller renen och då är nomaden

ej beväpnad så att han kan upptaga striden med en björn, vilken retad är

ytterst farlig även för människor. Skall lappen kunna freda sin hjord

raa;S^L rusta sig för jakt och få tillstånd att skjuta björnen, när b^n

paträftar honom och ej blott i nödvärn det ögonblick rovdjuret anfaller

renen. Vilken bonde skulle, därest hans visthusbord översvämmas av råttor

eller om hans hönsgård upprepade gånger får påhälsning av räv, invänta

myndigheternas tillstånd innan han vidtager åtgärder för att skydda sin

egendom. Så ungefär måste lappen uppfatta en förordning, som förbjuder

honom att skydda sina renar mot rovdjur. Man måste dessutom tänka på

att renarna äro lappens enda existensmedel. Mister han dem, är han utblottad

på allt.

Slutligen ber jag att pa det kraftigaste få understryka synpunkterna i

den av motionärerna citerade skrivelsen från lappfogden i Norrbottens övre

distrikt.

På grund av vad ovan anförts, får jag vördsamt hemställa, att Kungl

Majrts befallningshavande behagade tillstyrka motionen. Umeå i Lappfogdekontoret

den 5 mars 1928. B

HANS CEDERBERG.

Bilaga C.

Till riksdagens jordbruksutskott.

I enlighet med Kungl. Maj:ts den 17 februari 1928 givna anmodan får

Kungl Maj:ts befallningshavande härmed till utskottet överlämna ett

yttrande over en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 301

om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin

näring döda björn. Tillika överlämnas ett från lappfogden i länet infordrat

yttrande.

Inom Jämtlands län förekommer björn såväl å Sonfjället med angränsande

teiräng i Härjedalen som inom ett område av Frostvikens socken och av

därtill gränsande Ströms socken i norra Jämtland. På det senare området

torde björnstammen vara relativt talrik. Huruvida några exemplar utom

a nu nämnda områden finnas i fjälltrakterna väster om Storsjön kan icke

med säkerhet uppgivas. I övrigt torde inom länet endast kringströvande

djur iorekomma.

Sonfjällsområdet består delvis av nationalpark, delvis av prestbord och

kronopark och delvis av enskild mark. Björntrakterna i ovannämnda

delar av norra Jamtland äro huvudsakligen kronan tillhöriga, till renbetesfjäll

avsatta eller därför inköpta områden. För lapparna torde numera

endast förekomsten av björn å sistnämnda trakt hava betydelse.

Inom ifrågavarande del av norra Jämtland har vid flera tillfällen förekommit,

att renkalvar och även vuxna renar rivits av björn, huvudsakligen

om våren under kalvningstiden. Ehuru den sålunda uppkommande skade
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.

9

Rörelsen icke har samma omfattning som vargens angrepp på renhjordarna,

föreligger dock för lapparnas del ett visst behov av den av motionärerna

ifrågasatta ändringen i gällande lagbestämmelser. Om stadgandet att björn,

som dödas, skall tillfalla kronan, bibehålies, torde ändringen icke medföra

risk för björnstammens utrotande.

Östersund i landskansliet den 13 mars 1928.

S. LINNÉR.

J. Eurenius.

Till länsstyrelsen i Jämtlands län.

Såsom infordrat yttrande över en inom riksdagens andra kammare av

herrar Grapenson och Hage väckt motion om rätt för renvårdande lapp

att för tryggande av sin näring döda björn, får jag vördsamt anföra

följande:

Inom de till Jämtlands län hörande renbeteslanden är det för närvarande

huvudsakligen inom Frostvikens socken, som björnen under de senaste åren

förökats och numera rätt talrikt förekommer och årligen anställer större

eller mindre förödelse bland såväl lapparnas renar som de bofastas kreatur.

Största skadan gör han på renkalvarna, men allt emellanåt dödar han ock

fullvuxna renar. För de bofasta är det vanligtvis får och getter, som dödas

av björnen, och detta ofta strax invid gårdarna. Senast förliden sommar

blev en lappman i Frostviken ock illa sönderbiten av en björn, och det var

endast genom en hans minderårige sons ingripande, som hans liv räddades.

Det torde under sådana förhållanden vara helt naturligt, att dessa lappar

och bofasta, som ständigt gå i ängslan för att få sina kreatur dödade av

björn, ja, stundom äro i fara för eget liv, hava svårt att förstå en lag, som

praktiskt taget helt förhindrar dem att skydda sig själva och sin egendom

för rovdjuren. Det torde även kunna förlåtas dem, att de ej förmå att med

samma ögon se på en sådan lag som personer, vilka äro bosatta ett hundratal

mil från trakter, där något rovdjur funnits under de senaste 100 åren,

och jag skulle nästan tro, att om björn och varg, järv och lo helt oförmodat

skulle uppträda inom något av våra sydligare län och där börja härja

bland den bofasta befolkningens kreatur, så skulle befolkningen där få samma

syn på saken som våra bofasta och lapparna här uppe i fjällbygderna. Jag

skulle nämligen knappast tro, att det finnes en enda socken eller by i

Sverige, som vore villig tåla rovdjurens härjningar inom sitt område, även

om ersättning av staten ställes i utsikt.

Då jag anser, att även lapparna måste få ha så mycken självbevarelserätt,

att de utan särskilt tillstånd må få döda björn, som uppträder inom renbeteslandet

och dödar deras renar, får jag vördsamt tillstyrka bifall till

herrar Grapensons och Hages motion härom.

Östersund i lappfogdekontoret den 6 mars 1928.

ABR. STAAFF.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:211 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. a1 i texten