Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn.
1928-04-17 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1928:34, Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
1
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1928 kl. 5 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för
renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda
björn.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 301, av herrar Grapenson och Hage har hemställts, att riksdagen måtte för
sin del dels besluta om sådan ändring i § 2 i lagen den 25 juni 1909 (nr 56
sid. 7) angående nationalparker med lydelse enligt lag av den 25 november
1927 (nr 453), att första meningen i sagda paragraf erhåller följande ändrade
lydelse: ». . . lapparna medgivna, dock att jakt å lo ej må äga rum» och dels
hos Kungl. Maj:t anhålla om sådant tillägg i § 2 i jaktstadgan den 25 november
1927 (nr 439), att vad i mom. 1 i sagda paragraf föreskrives icke
utgör hinder för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda
björn utan begärt tillstånd hos Kungl. Maj:t eller länsstyrelse.
Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för denna framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden i ärendet från
länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, vilka yttranden
jämte dem åtföljande uttalanden av vederbörande lappfogdar återfinnas
i härvid fogade hilagor (Bil. A, B, C).
Nu gällande särskilda bestämmelser angående jakt å björn äro i huvudsak
följande.
Enligt 12 § i lagen om rätt till jakt (svensk författningssamling nr
434:1927) tillkommer björn, som fångas eller dödas, kronan, där ej annorledes
av Konungen förordnas. Beträffande kronans mark gäller dels en
allmän bestämmelse i 2 § av jaktstadgan (svensk författningssamling nr
439:1927), att björn icke må där under någon tid av året jagas, dödas eller
fångas utan Kungl. Maj:ts tillstånd; utan hinder av förbud mot dödande eller
fångande av björn må dock sådant djur, som anfallit människa eller tamdjur,
även annorledes än i nödvärn dödas efter tillåtelse av länsstyrelsen.
Vidare stadgas i 2 § av lagen angående nationalparker (svensk författningssamling
nr 56 sid. 7) förbud jämväl för lapparna att å sådan park
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 12 höft. (Nr 3b—37.) 1
Yttranden av
länsstyrelserna
i Norrbottens,
Västerbottens
och
Jämtlands
län.
Gällande bestämmelser
rörande jakt
å björn.
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
TJtskottet.
bedriva jakt å björn. Slutligen gäller, att, där inom kronans områden
av björn förorsakas skada å tamdjur, vilka för betning må dit inkomma,
och skadan icke är att tillskriva vårdslöshet vid djurens bevakning, sådan
skada ersättes av statsverket (jaktstadgan 10 §). Beträffande nationalpark
finnes en motsvarande bestämmelse i fråga om björnskada å lapparnas renar
(svensk författningssamling nr 435:1927).
Utav ovanberörda bestämmelser funnos före 1927 års författningsändringar
allenast förenämnda inskränkning beträffande lapparnas rätt till
jakt å nationalpark samt en i den äldre kungörelsen angående grunder för
tillgodogörande av kronans jakträtt införd bestämmelse — med innehåll
i huvudsak motsvarande den numera i jaktstadgan införda — vilken
bestämmelse emellertid icke ansågs tillämplig ifråga om lapparnas jakträtt.
De nya bestämmelserna innebära alltså för lapparnas del å ena
sidan, att de numera icke å någon av de kronans marker, där de äga
rätt att vistas, må utan tillstånd av Kungl. Maj:t resp. länsstyrelsen (beträffande
skadebjörn) jaga, fånga eller döda björn, men å andra sidan att
de kunna erhålla ersättning av statsmedel för av björn förorsakad skada.
Från att ursprungligen hava tillhört den kategori skadliga djur, beträffande
vilka den mest vittgående rätt till jakt är medgiven, har björnen — med
hänsyn till att djurartens totala utrotning i vårt land icke ansetts önskvärd
— under senare tider fått en alltmera skyddad ställning. Då vid förlidet
års riksdag vissa jämkningar föreslogos i jaktlagstiftningen, avseende,
bland annat, ökat sådant skydd, kunde utskottet icke heller finna annat,
än att den då förebragta utredningen syntes motivera sådana åtgärder.
Det kan emellertid icke förnekas, att de upplysningar, som nu lämnas i
motionen och de över densamma avgivna yttrandena, delvis ställa frågan
i en annan belysning. Vid frågans behandling förlidet år torde å ena sidan
behovet av fredning för björnstammen något väl starkt framhållits och
å andra sidan lapparnas intresse av att kunna skydda sig för björnens
skadegörelse å renarna knappast tillräckligt beaktats. Det vill nämligen
synas, som om tidigare vidtagna inskränkningar i rätten till björnjakt
redan haft den verkan, att björnstammen på de senaste åren något tilltagit
i antal och utbredning. Och upplysningarna om björnens skadegörelse
å renarna torde utvisa, att denna ingalunda är av oväsentlig betydelse.
Härvidlag är visserligen att märka, att ersättning av statsmedel
i vissa fall utgår för dylik skada, men det torde också vara riktigt, att
svårigheter för lapparna föreligga, då det gäller att prestera den bevisning,
som erfordras för ersättningens utbekommande. Med hänsyn
till berörda omständigheter har utskottet kommit till den uppfattningen, att
åtgärder böra vidtagas för att bättre tillgodose lapparnas berättigade intresse
i berörda hänseende. Såsom framgår av förestående redogörelse infördes
förlidet år en bestämmelse i jakträttslagen, att dödad eller fångad
björn skulle tillfalla kronan. Då denna bestämmelse gäller även för lapparnas
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
3
del, torde enligt utskottets mening redan däri ligga tillräcklig garanti
mot att dessa skulle komma att idka björnjakt i större utsträckning än
som kräves för att skydda renarna. Vid sådant förhållande synes det
knappast innebära någon risk att låta de övriga restriktionerna beträffande
dödande av björn bortfalla i den utsträckning motionärerna föreslagit.
Den första delen av motionärernas hemställan går ut på att riksdagen
redan nu skulle för sin del antaga ändring i 2 §, första stycket, av lagen
om nationalparker. Den föreslagna ändringen skulle emellertid nödvändiggöra
en jämkning även i paragrafens andra stycke. Den andra delen
avser ett tillägg till 2 § 1 mom. i jaktstadgan. Denna stadga är visserligen
utfärdad i administrativ ordning, men den bestämmelse, varom här är
fråga, godkändes av 1927 års riksdag. Det synes emellertid kunna övervägas,
huruvida icke — såsom länsstyrelsen i Norrbottens län antytt —
bestämmelsen bör helt omarbetas. Såsom närmare framgår av den vid
1927 års riksdag framlagda utredningen (se prop. nr 120—122) äga förenämnda
lag och stadga i det hänseende, varom här är fråga, sammanhang
med flera andra lagar och författningar. Med hänsyn till nu berörda
omständigheter anser utskottet en framställning till Kungl. Maj:t
med anhållan om utarbetande i sin helhet av de utav motionärerna avsedda
ändrade bestämmelserna vara påkallad.
Under åberopande av det anförda får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen II: 301 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av
ändrade bestämmelser rörande rätt att döda björn i
syfte att renvårdande lapp må utan särskilt tillstånd
för tryggande av sin näring tillerkännas dylik rätt
samt om framläggande för riksdagen, i den mån så
kan befinnas erforderligt, av förslag i ämnet.
Stockholm den 17 april 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
Irån första kammaren: herrar Sederholm, Linders, Andersson i Fältenborg, Lundell,
Tjällgren, Gabrielsson, Eriksson i Ljusdal och Kropp; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Uddenberg, Carlström, Andersson
i Prästbol, Hedlund i Häste och Adler.
av herr Linders.
Reservation
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
Bilaga A.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Med anledning av skrivelse från socialdepartementet den 17 nästlidne
februari får länsstyrelsen härmed avgiva begärt yttrande över en inom
andra kammaren väckt motion nr 301 om medgivande av rätt för renvårdande
lapp att för sin näring döda björn.
Det synes vara ställt utom allt tvivel, att bjömstammen inom länets
lappmarker märkbart tilltagit under de senaste åren och att björnen numera
uppträder även å områden nedanför fjälltrakterna, där han för ett 15-tal
år sedan ansågs försvunnen. Enligt lappfogdarnas beräkningar kan björnens
skadegörelse i renhjordarna för närvarande uppskattas till minst 300 dödade
djur årligen, och till länsstyrelsen inkomma tid efter annan klagomål även
från fastboende över av björn dödade får och nötkreatur.
Under sådana omständigheter är det ökade skydd, som beretts björnen
genom 1927 års jaktlagstiftning, enligt länsstyrelsens mening icke motiverat.
Såväl lapparna som den fastboende lappmarksbefolkningen måste anses äga
ett fullt berättigat intresse i att björnen icke får föröka sig så att den vållar
dem avsevärt avbräck i deras näring. För att hindra björnstammens utrotning
torde fridlysningen inom de vidsträckta nationalparkerna vara fullt
tillräcklig, och länsstyrelsen är därför mest böjd för att tillstyrka helt upphävande
av förbudet mot björnjakt å annan kronomark, i varje fall för
lapparnas vidkommande.
Under alla omständigheter torde en omedelbar omarbetning av stadgandet
i 2 § 2 mom. av 1927 års jaktstadga vara högeligen av behovet påkallad.
Att avvakta länsstyrelsens tillstånd innan björn, som anfallit människa
eller tamdjur, får förföljas och dödas är uppenbarligen i de flesta fall liktydigt
med att rätten för lappen att värna sin hjord blir fullständigt illusorisk.
Orden »efter tillåtelse av länsstyrelsen» i detta moment böra därför
utgå.
I ärendet infordrat yttrande från lappfogden i länets södra distrikt bifogas
härjämte. Luleå i landskansliet den 14 mars 1928.
På länsstyrelsens vägnar:
ARVID LIDEN. A. HOLM.
Lappfogden i Norrbottens
södra distrikt.
Till länsstyrelsen i Norrbottens län.
Anmodad inkomma med yttrande över en inom riksdagens andra kammare
väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande
av sin näring döda björn får jag med remisshandlingarnas återsändande i
ärendet vördsamt anföra följande.
Till en början skulle jag vilja framhålla, att antalet björnar åtminstone
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34. 5
inom Jokkmokks och Arjepluogs socknar ingalunda är så ringa, som uppgives.
Tvärtom har en påtaglig ökning i björnstammen ägt rum,, vilket
bäst framgår därav, att den numera förekommer rätt så allmänt i sagda
socknars skogstrakter, medan den för ett 15-tal ar sedan endast förekom i
fjälltrakterna. Där är den också nu allmänt förekommande. Denna påtagliga
ökning i björnstammen har skett, ehuru de nomadiserande lapparna
intill tiden för tillkomsten av den nya jaktstadgan eller till den 25 november
1927 haft rätt att jaga björn på alla marker med undantag av
nationalparkerna.
Den skada björnen årligen gjort å de renskötande lapparnas hjordar ar
högst betydande. Sålunda uppgiva lapparna, och något skäl att betvivla
lapparnas uppgifter finnes ej, att björnen under senare år enbart inom
Jokkmokks socken årligen dödat över 200 renkalvar samt en del äldre
renar. Det är ju också huvudsakligen de späda renkalvarna, som angripas
och dödas, men även en del äldre renar angripas. Hittills hava dock lapparna
haft rätt att döda skadebjörnarna och därigenom kunnat i någon
mån inskränka skadegörelserna, men genom tillkomsten av den nya jaktstadgan
hava de berövats denna sin rätt. Visserligen torde väl lapparna,
om en skådetorn uppträder, kunna efter för varje fall inlämnad ansökan
få rätt att döda densamma, men innan ett sådant tillstånd erhållits, har
säkerligen den lämpligaste tiden för skadebjörnens dödande gått förbi. De
flesta skadegörelserna äga ju rum vår och sommar, då ju nomaderna befinna
sig uppe på högfjällen långt från bebodda trakter, och under sådana
förhållanden måste det givetvis taga en avsevärd tid, innan ett tillstånd
att döda björn kan erhållas.
Med stöd av det ovan anförda får jag sålunda tillstyrka den väckta
motionen om rätt för nomadiserande lapp att för tryggande av sin näring
döda björn. Luleå den 5 mars 1928.
CLAES ÖSTERBERG.
Undertecknad instämmer i ovanstående uttalande.
J. O. Holm.
Bilaga B.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Uti skrivelse den 17 nästlidne februari från statsrådet och chefen för
kungl. socialdepartementet har Kungl. Maj:ts befallningshavande anbefallts
att till utskottet avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare
väckt motion, nr 301, om medgivande av rätt för renvårdande lapp att for
tryggande av sin näring döda björn.
Med anledning härav har Kungl. Maj:ts befallningshavande Iran lappfogden
i länet infordrat yttrande över motionen, som härmed överlämnas.
För egen del får Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra följande:
Uti motionen ifråga lämnas till en början redogörelse för vad som förekommit
vid handläggningen inför Gällivare tingslags häradsrätt av ett. åtal
mot en lappman för det han, sannolikt inom nationalpark, dödat en björn,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
anfallit renhjord. Kungl. Maj ds hefallningsha vande känner ej närmare
till detta fall och har ej heller kännedom om utgången av åtalet. Det
synesemellertid vara alldeles uppenbart, att, om de uppgifter, motionärerna
erhållit och återgivit rörande de omständigheter, under vilka björnen ifråga
dödats, aro i överensstämmelse med verkliga förhållandet, den tilltalade
bort fnas från åtalet. Det har i nämnda fall icke varit fråga om jakt å
björn, som enligt 2 § lagen om nationalparker den 25 juni 3 909 varit förbjuden.
Den tilltalade har endast gjort sig tillgodo den rätt, som ovillkorligen
maste tillerkännas en var, nämligen att försvara sig själv och sin
egendom och som även funnit uttryck såväl i 1 § av nämnda lag där det
heter, att det inom nationalpark är förbjudet att avsiktligt döda djur, då
U forsvar mot angrepp å person eller egendom, som i 2 kapitlet
10 § strafflagen rörande rätten till nödvärn.
• ^en 25 november 1927 utfärdade författningarna angående rätt till
jakt förekommer icke heller någon inskränkning i denna nödvärnsrätt.
Lapparna äro således under utövande av sin näring ej fullt så illa
lottade, som av motionen synes framgå. De hava samma rätt till nödvärn
som Övriga svenska medborgare. Emellertid äro de förhållanden, under
ynka iapparna leva, i mångt och mycket så olika rikets övriga invånares
levnadsförhållanden, att en särlagstiftning till deras förmån i många hänseenden
är fullt befogad. Det ligger i sakens natur, att det i de flesta fall
da en renhjord blir angripen av björn, icke finns tillgång till vittnen’
som kunna intyga, att björnen gått till angrepp. Det är ej heller möjligt
att sa vakta en renhjord och så noga följa varje särskild ren, att renvårdaren
kali anpassa sitt ingripande så, att det sker »till avvärjande av ett påborjat
eller omedelbart förestående angrepp» mot en ren. Det låter sig ej
heller gorå att alltid låta en renhjord vaktas av en vårdare med sådana
personliga egenskaper och försedd med sådan utrustning, att han kan avvarja
ett anfall av björn. För att kunna freda sina renar måste nog
lapparna, då björn visar sig i närheten av renhjordarna, söka oskadliggöra
b-,orI]ie? osa snart så låter sig göra. Att för sådant ändamål inhämta tillstånd
tran lansstyrelsen är nog i de flesta fall omöjligt.
Pe}. ar visserligen å ena sidan av allmänt intresse, att björnen ej fullständigt
utrotas inom landet, men å andra sidan bör icke utövandet av
lapparnas näring försvåras, som onekligen skett i nu ifrågavarande hänseende
genom bestämmelsen därom, att länsstyrelsens tillstånd erfordras
för dödande av björn annorledes än i nödvärn. För lapparnas del bör en
ändring häri ske på sådant sätt, att renvårdande lappar äga döda björn
icke endast för avvärjande av ett omedelbart förestående angrepp mot
manniska eller egendom utan även för avvärjande av angrepp, som kan
torvantas. Någon fara för onödig decimering av björnstammen bör härigenom
icke uppkomma. Erfarenheten hittills, då lapparna ägt rätt att jaga
f ™da:ntaS allenast av å nationalpark, visar, att det endast är i nöd
fall
björn blivit dödad.. Kungl. Majrts befallningshavande får därför för
sin del tillstyrka av motionärerna föreslagna ändringarna.
Därest så sker torde kanske även tagas under övervägande, om ej eu
ändring bör ske i 14 § jaktstadgan beträffande möjligheten att få använda
gevär av 10 mm eller mindre kaliber.
Umeå i landskansli den 12 mars 1928.
NILS G. RINGSTRAND.
Gustaf Hultman.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 84.
Lappfogden i Västerbottens län
Uineå.
Till Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens län, Umeå.
Med återställande av hoslagda remisshandling får jag såsom mig avfordrat
yttrande vördsamt anföra följande.
Inom Västerbottens län har ju en rätt kraftig björnstam funnits framför
allt i Dorotea och Sorsele socknar samt i Vilhelmina socken söder om
Ångermanälven. De senaste åren har denna ökats, och björnar börjat visa
sig i Vilhelmina socken norr om Ångermanälven samt i Tärna och troligtvis
även i Åsele socknar. Det torde vara ganska vanskligt att uppskatta antalet
björnar men att döma av den skadegörelse, som förorsakas lapparna framför
allt under vårarna på de späda kalvarna, torde stammen vara betydande.
Inom länet dödas årligen minst 150 späda renkalvar (lapparna i Urans
lappby uppgiva att enbart i denna by dödas detta antal) samt dessutom
minst 50 fullvuxna djur. Som ett exempel på björnens framfart kan framhållas
att å Bångfjäll och trakten däromkring i Umbyns lappby harjade
förliden höst en björn, vilken på cirka två månaders tid dödade ett flertal
renar. Lapparna hava funnit resterna efter tio djur, men antalet torde vara
betydligt större, då givetvis alla ej stå att upptäcka å dessa stora vidder.
Om man räknat med ett pris av femton kronor per kalv och trettiolem
kronor för ett fullvuxet djur, skulle man komma till en summa på fyratusen
kronor, som lapparna årligen förlora på grund av björnens skadegörelse.
Denna summa är med all säkerhet för låg, då jag ännu ej lyckats fa in
några uppgifter från tre av länets lappbyar, varibland Vilhelmina södra
lappby, där varje år rätt så stora skador bruka förekomma, och dessutom
äro de anförda prisen å djuren låga. Jag kan icke finna annat än att det
är en rätt betydande skadegörelse, som årligen orsakas av björnen.
Visserligen har utlovats ersättning för den skadegörelse björnen gor, men
under sådana former att densamma är av ringa värde. Lapparna maste
skaffa ojäviga vittnen på att björnen dödat renen, men detta torde i de flesta
fall vara omöjligt. Vidare är att märka att flertalet renar, som dödas aro
späda kalvar, för vilka ersättning knappast torde utgå med högre belopp an
femton kronor, om den över huvud taget kan erhållas på grund av svårigheterna
med bevisning. Skulle kalven fått leva, hade den ett år senare inbringat
sin ägare ett pris av cirka trettio kronor, vadan förlust givetvis
uppstår genom minskad avkastning på förmögenheten.
Lapparna hava ju intill år 1928 ägt rätt att döda björn ovan odlmgsgränsen,
men trots detta har stammen ökat betydligt. Nomaderna hava
nämligen icke tid att i större utsträckning ägna sig åt jakt, vårtor det blott
blir ett fåtal björnar, som dödas av dem. Med den bestämmelsen, som numera
linnes, att dödad björn skall tillfalla kronan, bortfaller all risk, att
jakten skall företagas i förvärvssyfte, utan torde den endast komma att utövas
för att freda renarna. Den bästa tiden för björnjakt, nämligen vintertid
då den uppsökes i idet, befinna sig lapparna med sina renar flera tiotal
mil från fjällen och hava i regel ingen möjlighet att lämna hjorden tor att
begiva sig ut på jakt. . . ... ,
En synpunkt, som torde förtjäna beaktande, är den, att en bestämmelse
att lapparna ej få döda björn kommer utan all tvekan att fostra lagbrytande,
ty vilken människa är det, som ej, när han märker att hans egen
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
dom undan för undan decimeras av rovdjuret, går till anfall, utan att avvakta
ett tillstånd, som det kan dröja flera månader innan det kommer
h??°.1S ti!lhanda- . Man.. måste l䣣a märke till, att lappen ytterst sällan
paträffar björnen i det ögonblick då han anfaller renen och då är nomaden
ej beväpnad så att han kan upptaga striden med en björn, vilken retad är
ytterst farlig även för människor. Skall lappen kunna freda sin hjord
raa;S^L rusta sig för jakt och få tillstånd att skjuta björnen, när b^n
paträftar honom och ej blott i nödvärn det ögonblick rovdjuret anfaller
renen. Vilken bonde skulle, därest hans visthusbord översvämmas av råttor
eller om hans hönsgård upprepade gånger får påhälsning av räv, invänta
myndigheternas tillstånd innan han vidtager åtgärder för att skydda sin
egendom. Så ungefär måste lappen uppfatta en förordning, som förbjuder
honom att skydda sina renar mot rovdjur. Man måste dessutom tänka på
att renarna äro lappens enda existensmedel. Mister han dem, är han utblottad
på allt.
Slutligen ber jag att pa det kraftigaste få understryka synpunkterna i
den av motionärerna citerade skrivelsen från lappfogden i Norrbottens övre
distrikt.
På grund av vad ovan anförts, får jag vördsamt hemställa, att Kungl
Majrts befallningshavande behagade tillstyrka motionen. Umeå i Lappfogdekontoret
den 5 mars 1928. B
HANS CEDERBERG.
Bilaga C.
Till riksdagens jordbruksutskott.
I enlighet med Kungl. Maj:ts den 17 februari 1928 givna anmodan får
Kungl Maj:ts befallningshavande härmed till utskottet överlämna ett
yttrande over en inom riksdagens andra kammare väckt motion, nr 301
om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin
näring döda björn. Tillika överlämnas ett från lappfogden i länet infordrat
yttrande.
Inom Jämtlands län förekommer björn såväl å Sonfjället med angränsande
teiräng i Härjedalen som inom ett område av Frostvikens socken och av
därtill gränsande Ströms socken i norra Jämtland. På det senare området
torde björnstammen vara relativt talrik. Huruvida några exemplar utom
a nu nämnda områden finnas i fjälltrakterna väster om Storsjön kan icke
med säkerhet uppgivas. I övrigt torde inom länet endast kringströvande
djur iorekomma.
Sonfjällsområdet består delvis av nationalpark, delvis av prestbord och
kronopark och delvis av enskild mark. Björntrakterna i ovannämnda
delar av norra Jamtland äro huvudsakligen kronan tillhöriga, till renbetesfjäll
avsatta eller därför inköpta områden. För lapparna torde numera
endast förekomsten av björn å sistnämnda trakt hava betydelse.
Inom ifrågavarande del av norra Jämtland har vid flera tillfällen förekommit,
att renkalvar och även vuxna renar rivits av björn, huvudsakligen
om våren under kalvningstiden. Ehuru den sålunda uppkommande skade
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 34.
9
Rörelsen icke har samma omfattning som vargens angrepp på renhjordarna,
föreligger dock för lapparnas del ett visst behov av den av motionärerna
ifrågasatta ändringen i gällande lagbestämmelser. Om stadgandet att björn,
som dödas, skall tillfalla kronan, bibehålies, torde ändringen icke medföra
risk för björnstammens utrotande.
Östersund i landskansliet den 13 mars 1928.
S. LINNÉR.
J. Eurenius.
Till länsstyrelsen i Jämtlands län.
Såsom infordrat yttrande över en inom riksdagens andra kammare av
herrar Grapenson och Hage väckt motion om rätt för renvårdande lapp
att för tryggande av sin näring döda björn, får jag vördsamt anföra
följande:
Inom de till Jämtlands län hörande renbeteslanden är det för närvarande
huvudsakligen inom Frostvikens socken, som björnen under de senaste åren
förökats och numera rätt talrikt förekommer och årligen anställer större
eller mindre förödelse bland såväl lapparnas renar som de bofastas kreatur.
Största skadan gör han på renkalvarna, men allt emellanåt dödar han ock
fullvuxna renar. För de bofasta är det vanligtvis får och getter, som dödas
av björnen, och detta ofta strax invid gårdarna. Senast förliden sommar
blev en lappman i Frostviken ock illa sönderbiten av en björn, och det var
endast genom en hans minderårige sons ingripande, som hans liv räddades.
Det torde under sådana förhållanden vara helt naturligt, att dessa lappar
och bofasta, som ständigt gå i ängslan för att få sina kreatur dödade av
björn, ja, stundom äro i fara för eget liv, hava svårt att förstå en lag, som
praktiskt taget helt förhindrar dem att skydda sig själva och sin egendom
för rovdjuren. Det torde även kunna förlåtas dem, att de ej förmå att med
samma ögon se på en sådan lag som personer, vilka äro bosatta ett hundratal
mil från trakter, där något rovdjur funnits under de senaste 100 åren,
och jag skulle nästan tro, att om björn och varg, järv och lo helt oförmodat
skulle uppträda inom något av våra sydligare län och där börja härja
bland den bofasta befolkningens kreatur, så skulle befolkningen där få samma
syn på saken som våra bofasta och lapparna här uppe i fjällbygderna. Jag
skulle nämligen knappast tro, att det finnes en enda socken eller by i
Sverige, som vore villig tåla rovdjurens härjningar inom sitt område, även
om ersättning av staten ställes i utsikt.
Då jag anser, att även lapparna måste få ha så mycken självbevarelserätt,
att de utan särskilt tillstånd må få döda björn, som uppträder inom renbeteslandet
och dödar deras renar, får jag vördsamt tillstyrka bifall till
herrar Grapensons och Hages motion härom.
Östersund i lappfogdekontoret den 6 mars 1928.
ABR. STAAFF.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:211 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om medgivande av rätt för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. a1 i texten