Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag till lantmäteriörrättningar.
1928-04-17 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1928:48, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag till lantmäteriörrättningar.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
9
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1928 kl. 5 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående statsbidrag
till lantmäteriörrättningar.
(l:a avd.)
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln punkt 125, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet som
Kungl. Maj:t kunde komma att förelägga riksdagen, för budgetåret 1928—- 1929 beräkna dels till bidrag till jorddelningsförrättningar ett belopp av
125,000 kronor, dels ock till bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och
odlingskostnader i sammanhang med skiften ett belopp av 300,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 17 februari 1928
avlåten proposition, nr 133, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
a) med uteslutande ur riksstaten av de däri upptagna ordinarie förslagsanslagen
till bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar samt till bidrag
till skiften, hemmansklyvningar och rågångsförrättningar under benämning
bidrag till jorddelningsförrättningar uppföra ett ordinarie förslagsanslag
av 125,000 kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen i statsrådsprotokollet förordade grunder;
b) med uteslutande ur riksstaten av det däri upptagna ordinarie förslagsanslaget
till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader i sammanhang
med skiften och hemmansklyvningar under benämning bidrag till
utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med
skiften uppföra ett ordinarie förslagsanslag av 300,000 kronor, att utgå i
huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade grunder;
c) medgiva, att lantmäteristyrelsen må av sistnämnda anslag till Storkåge
byamän för iståndsättande av befintliga byvägar utbetala bidrag, motsvarande
högst hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen finner iståndsättandet
böra uppskattas, dock ej högre bidrag än 12,000 kronor samt, under
villkor i övrigt, att plan för arbetet med uppskattning av kostnaderna upprättas
av vederbörande lantmätare och att genom intyg av lantmätaren
styrkes, att arbetet blivit utfört i enlighet med den uppgjorda planen.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Bidrag till lantmäteriförrättningar utgår för närvarande från tre å ordinarie
stat under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslag, benämnda
bidrag till jordavsöndringar och ägostyckningar, bidrag till skiften, hemmansklyvningar
och rågångsförrättningar samt bidrag till utflyttnings- och
väganläggningskostnader i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar.
I riksstaten för budgetåret 1927—1928 äro anslagen uppförda med respektive
40,000 kronor, 75,000 kronor och 200,000 kronor. Bestämmelser om
villkoren för erhållande av bidrag från dessa anslag äro meddelade i kungörelsen
den 8 juni 1923 (nr 238) med däri genom kungörelsen den 18
juni 1925 (nr 294) vidtagna ändringar. Härjämte har i kungörelsen den
22 december 1927 (nr 478) stadgats, att nyssnämnda båda författningar
skola i tillämpliga delar gälla även beträffande avstyckning, verkställd enligt
nya jorddelningslagen.
Nu gällande bestämmelser innehålla i huvudsak följande.
Statsbidrag utgår dels till förrättningskostnaderna vid vissa jorddelningsförrättningar
och dels till kostnaderna för vissa åtgärder — utflyttningar
och väganläggningar — som beslutats vid laga skifte eller hemmansklyvning.
Statsbidrag till förrättningskostnaderna må åtnjutas vid jordavsöndringar,
ägostyckningar, avstyckningar, skiften, hemmansklyvningar och
rågångsförrättningar. Bidrag utgår allenast till bestridande av kostnaden
för det lantmätaren för förrättningen enligt gällande lantmäteritaxa tillkommande
arvode, inberäknat lösen för karta och handlingar. Vid avsöndringar,
ägostyckningar och avstyckningar må bidrag beviljas med belopp,
motsvarande högst vad av hela denna kostnad belöper å området i fråga
och vid andra förrättningar med belopp motsvarande högst hälften av
vad på vederbörande område belöper av berörda kostnad. För bidrags beviljande
äro stadgade vissa förutsättningar, till vilka utskottet nedan skall återkomma.
Nu må allenast erinras, att bidrag endast utgår till enskild person,
för vilken kostnaderna för förrättningen måste anses betungande i förhållande
till hans ekonomiska ställning, och i visst fall till bolag eller förening
för egnahemsbildning.
Statsbidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader utgå med belopp,
motsvarande högst hälften av den kostnad, vartill utflyttnings- eller
väganläggningsåtgärdens verkställande vid vederbörande förrättning uppskattats.
Dylikt bidrag åtnjutes oberoende av sakägares ekonomiska ställning.
Den 18 juni 1926 utfärdades lag (nr 326) om delning av jord å landet.
Genom kungörelse den 3 oktober 1927 (nr 367) förordnades, att samma lag
skulle träda i kraft den 1 januari 1928. I den nya jorddelningslagen motsvaras
jordavsöndring och ägostyckning av ett enda delningsinstitut, avstyckning.
Laga skifte enligt samma lag innefattar såväl laga skifte som
hemmansklyvning enligt skiftesstadgan.
Kungl. Maj:ts förevarande proposition är närmast föranledd av ett av
lantmäteristyrelsen i skrivelse den 4 november 1927 framlagt förslag, vari
styrelsen upptagit de ändringar, som enligt styrelsens uppfattning på grund
av vunnen erfarenhet och särskilt med hänsyn till den nya jorddelningslagens
ikraftträdande erfordrades i fråga om grunderna för statsbidrag till
lantmäteriförrättningar.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
11
Lantmäteristyrelsens förslag omfattar ett flertal frågor, vilka av departementschefen
upptagits till behandling var för sig eller sammanförda i vissa
grupper. Först behandlas frågan angående statsbidrag till förrättningskostnader
vid jorddelningsförrättningar samt därefter spörsmål om statsbidrag
till kostnader för vissa åtgärder i samband med skifte. Slutligen upptages
framställning till riksdagen om anslag för ifrågavarande ändamål.
Då utskottet nu går att upptaga Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
följer utskottet den i propositionen gjorda uppställningen och anger under
varje avdelning sin ställning till förslaget.
Statsbidrag till förrättningskostnader vid jorddelningsförrättningar.
Den nya lagen särskiljer tre olika arter av förrättningar, nämligen laga jorddelningsskifte,
avstyckning och andra lantmäteriförrättningar. Sistnämnda grupp Inrättningar,
omfattar följande förrättningar: l:o) Bestämmande och utmärkande av rättiga till
rågång eller annan fastighetsgräns; 2:o) Ägoutbyte; 3:o) Utbrytning av statsbidrag.
servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av
dessa rättigheter; 4:o) Avsättande av mark till gemensamhetsskog; 5:o) Fastställande
av vederlag för jord, som efter laga delning frångått ägolott;
6:o) Delning av fiske i vissa fall; 7:o) Avmätning av jord. De under
l:o) — 4:o) angivna åtgärder kunna ej blott verkställas såsom särskilda förrättningar
utan även i sammanhang med skifte. Gränsbestämning och
avsättande av mark till gemensamhetsskog kunna även företagas i samband
med avstyckning, och ägoutbyte kan verkställas i sammanhang med gränsbestämningsförrättning.
Erinras må även att, då vid skifte vattenområde
delas, därigenom jämväl fisket å vattenområdet varder fördelat, där ej
annorlunda bestämmes.
De förrättningar enligt nya jorddelningslagen, som för närvarande berättiga
till statsbidrag, äro, såsom förut berörts, skiften, avstyckningar och
gränsbestämningsförrättningar. Bidrag torde dock även kunna utgå till
ägoutbyte, utbrytning av servitut och avsättande av gemensamhetsskog,
därest sådan åtgärd verkställes i sammanhang med förrättning, som berättigar
till statsbidrag.
Frågan om olika förrättningar, som böra berättiga till statsbidrag, har
senast år 1923 varit underställd riksdagens prövning. I proposition, nr 174,
till nämnda års riksdag föreslog sålunda Kungl. Maj:t, att statsbidrag skulle
utgå, förutom till jordavsöndringar, ägostyckningar, skiften och hemmansklyvningar,
vartill bidrag redan tidigare utgått, även vid rågångsförrättning
beträffande område, som utbrutits genom avsöndring.
Jordbruksutskottet yttrade i sitt utlåtande, som godkändes av riksdagen,
att utskottet delade departementschefens mening, att de lantmäteriförrätt
-
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Utskottet.
Förrättningskostnader,
som böra besti
idas genom
statsbidrag
vid jorddelning
s för rättning
ar, samt
bidragens
storlek.
ningar, som borde berättiga till statsbidrag, icke borde för det dåvarande
utsträckas att omfatta mer än jämväl rågångsförrättningar. Dock förklarade
sig utskottet anse rätten till statsbidrag icke böra inskränkas till rågångsförrättning
beträffande område, som utbrutits genom avsöndring, utan
böra avse även andra rågångsförrättningar.
I enlighet med riksdagens beslut infördes genom 1923 års kungörelse föreskrifter
om statsbidrag vid rågångsförrättningar.
I ovanberörda skrivelse har lantmäteristyrelsen framhållit, att enligt 20
kap. 2 § i nya jorddelningslagen ägde lantmätaren i samband med gränsbestämning
likaledes verkställa ägoutbyte, och torde bidrag för förrättningskostnaderna
då böra utgå, eftersom ägoutbytet i detta fall blott vore en del
av gränsbestämningen. Vidare hade genom den nya jorddelningslagen ägoutbyte
fått en ökad betydelse och möjligheten utsträckts i fråga om ägoutbytes
verkställande.
Departementschefen har anfört följande.
»På de av lantmäteristyrelsen anförda skäl vill jag förorda, att statsbidrag
må utgå till förrättningskostnaderna även vid ägoutbyte.
Enligt min mening böra till lantmäteriförrättningar, som må berättiga
till statsbidrag, ytterligare hänföras utbrytning av servitut, avsättande av mark
till gemensamhetsskog samt delning av fiske, vare sig dessa åtgärder,
vilka ofta äro av stor betydelse för den jordägande befolkningen, utföras i
samband med skiften eller såsom självständiga förrättningar. De ökade
kostnader för statsverket, som skulle komma att föranledas härav, torde ej
bliva av någon nämnvärd betydelse i statsfinansiellt hänseende.»
Vad departementschefen sålunda ifrågasatt ger ej utskottet anledning till
erinran.
I sin ifrågavarande framställning har lantmäteristyrelsen föreslagit, att
till förrättningskostnader, till vilkas bestridande statsbidrag må utgå, skulle
hänföras, förutom lantmätarens arvode, jämväl kostnaderna för av förrättningsmännen
anlitat sakkunnigt biträde och i vissa fall kostnaderna för
gode män, samt att vid alla de olika slag av jorddelningsförrättningar, som
berättiga till bidrag, sådant skulle utgå efter samma grunder och med högst
hela beloppet av de förrättningskostnader, till vilkas bestridande bidrag må
lämnas.
Vidkommande lantmäteristyrelsens förslag om statsbidrag till kostnaderna
för sakkunnigt biträde må erinras, att jämlikt 2 kap. 2 § i nya jorddelningslagen
biträde av sakkunnig person må vid skifte anlitas för avgörande
av fråga, som kräver särskild fackkunskap. Detta stadgande är även tilllämpligt
i fråga om övriga jorddelningsförrättningar, som ovan tillstyrkts
böra berättiga till statsbidrag. Ersättning till det sakkunniga biträdet bestämmes
av förrättningsmännen.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48-
13
I sin skrivelse (lön 4 november 1927 liar lantmäteristyrelsen under erinran,
att frågan om statsbidrag till kostnaden för gode män — beträffande vilken
riksdagen 1920 begärt utredning — fortfarande finge anses stil öppen och
borde nu upptagas till slutlig prövning i samband med de ändringar, som
betingades av den nya jorddelningslagen. Lantmäteristyrelsen har vidare
anfört följande:
Uti sin utredning år 1922 både lantmäteristyrelsen framhållit, att det
funnes eu annan utväg att minska jordägarnas kostnader för gode mäns
biträde än genom beviljande av statsbidrag. Denna andra utväg vore att
genom lagbestämmelser begränsa de fall, då gode mäns biträde erfordrades
vid lantmäteri förrättningar. Så hade även, dock i mindre mån än tidigare
förslag innehållit, blivit fallet genom den nya jorddelningslagens bestämmelser
i ämnet. Frågan om statsbidrag till kostnaderna för gode mäns biträde
vid lantmäteriförrättningar torde härigenom få anses hava kommit i
ett delvis annat läge. Härtill komme, att enligt 2 kap. 1 § fjärde stycket
i nya jorddelningslagen delägare kunde påyrka, att gode män skulle närvara
i större utsträckning än lagen eljest krävde.---Styrelsen in
skränkte
sig därför till att ifrågasätta, att bestämmelser meddelades av sådant
innehåll, att styrelsen i ömmande fall måtte på särskild framställning kunna
utanordna statsbidrag till godemanskostnaderna, dock endast för den händelse
dessa kostnader uppginge till mer än kostnaderna för lantmätarens
arvode för förrättningen, inberäknat lösen för karta och handlingar. För
att undvika gränsfall borde härvid bidraget såsom regel avse blott den del
av kostnaden, som översköte beloppet av lantmätarens förrättningsarvode.
Uti mera ömmande fall borde dock möjlighet finnas öppen för lantmäteristyrelsen
att kunna utanordna statsbidrag till hela kostnaden.
Vidare har, såsom nämnts, lantmäteristyrelsen föreslagit, att statsbidrag
vid de olika slag av lantmäteriförrättningar, som berättiga till statsbidrag,
skulle utgå efter samma grunder och med högst hela beloppet av bidragsberättigade
förrättningskostnader.
Angående vad tidigare förekommit i berörda hänseende må här erinras
följande:
Lantmäterikommissionen föreslog i sitt till grund för Kungl. Maj:ts framställning
till 1920 års riksdag liggande utlåtande, att statsbidrag vid jordavsöndringar
och ägostyckningar skulle utgå med belopp motsvarande den
lantmätare för förrättningen tillkommande ersättning enligt lantmäteritaxan.
Beträffande skiften och hemmansklyvningar yttrade kommissionen, att understöd
vid sådana förrättningar med hänsyn till önskan att begränsa statens
utgifter icke torde i något fall böra uppgå till mera än hälften av nämnda
belopp.
Lantmäterikommissionens förslag angående bidragsbeloppens storlek vid
de olika slagen av lantmäteriförrättningar upptogs i Kungl. Maj:ts nyssnämnda
framställning, som bifölls av riksdagen.
Departementschefen har anfört följande:
»Vad först angår lantmäteristyrelsens förslag, att bland de förrättningskostnader,
till vilka bidrag må utgå, även skulle inräknas kostnaden för av förrättningsmännen
anlitat sakkunnigt biträde, så synes mig ej vara något att
erinra häremot.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Vidkommande frågan om statsbidrag till kostnaderna för gode män torde
denna fråga, såsom lantmäteristyrelsen framhållit, genom den nya jorddelningslagen
delvis liava kommit i annat läge. De skäl, som förut anförts
för statens deltagande i dessa kostnader, hava därigenom förlorat i styrka.
Emellertid synes, på sätt lantmäteristyrelsen påvisat, fall kunna förekomma,
då statens bistånd till bestridande av dessa kostnader kan vara av behovet
påkallat. Jag får därför förorda, att statsbidrag till ifrågavarande kostnader
må enligt lantmäteristyrelsens prövning utgå, där sådant anses påkallat
av särskilda omständigheter och kostnaderna uppgå till högre belopp
än kostnaderna för lantmätarens — vid avstyckning enligt 19 kap. 5 § i
nya jorddelningslagen eventuellt mätningsmannens — arvode för förrättningen,
inberäknat lösen för karta och handlingar. Beträffande bidragets
storlek ansluter jag mig till statskontorets ståndpunkt, att detsamma ej i
något fall må utgå med högre belopp än som motsvarar berörda merkostnad.
Beträffande slutligen spörsmålet om statsbidragens storlek vid olika slag
av jorddelningsförrättningar torde vid avstyckningar bidraget böra kunna
uppgå till hela beloppet av såväl lantmätarens — vid avstyckning enligt
19 kap. 5 § i nya jorddelningslagen eventuellt mätningsmannens — arvode,
inberäknat lösen för karta och handlingar, som ersättningen till särskilt
tillkallat sakkunnigt biträde. Därjämte bör i de fall, där bidrag även
må utgå till kostnaderna för gode män, ersättning kunna medgivas till
högst den del av sistnämnda kostnader, som enligt vad jag ovan förordat
skulle få bestridas med statsbidrag.
I fråga om övriga jorddelningsförrättningar, som berättiga till statsbidrag,
är jag såtillvida ense med lantmäteristyrelsen, att den skillnad ifråga om bidragsbeloppens
storlek, som enligt gällande bestämmelser förefinnas mellan
dessa förrättningar och avstyckningar, ej synes böra upprätthållas i samma
utsträckning som för närvarande. Emellertid anser jag mig ej kunna förorda,
att nämnda förrättningar i förevarande hänseende helt jämställas med
avstyckningar. Statskontorets uttalande, att skillnaden i nämnda hänseende
mellan å ena sidan jordavsöndringar och ägostyckningar — vilka förrättningar
enligt nya jorddelningslagen motsvaras av avstyckningar — samt å andra sidan
skiften och hemmansklyvningar — enligt nya jorddelningslagen skiften — skulle
hava sin grund icke blott i statsfinansiella hänsyn utan även i en artskillnad
mellan berörda två slag av förrättningar synes mig ej sakna berättigande.
Bland annat lärer sålunda skifte i allmänhet ej i lika hög grad
som avstyckning tagas i användning vid egnahemsbildningen; och till förrättningar
med dylikt ändamål torde böra tagas särskild hänsyn. Från nu
nämnda synpunkt är det givetvis än mindre befogat att uti ifrågavarande
hänseende med avstyckning jämställa andra förrättningar än skiften.
Vidare må framhållas, att ett utsträckande av statsbidraget vid skifte att
omfatta största delen av skifteskostnaden kan tänkas föranleda därtill, att
en mindre bemedlad jordägare i förvissning om att själv få föga känning
av kostnaderna skulle kunna åvägabringa förrättning och därigenom
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
15
åsamka övriga delägare avsevärda kostnader i sådana fall, diir förrättningens
företagande icke varit påkallat av något mera påtagligt behov.
Visserligen har genom den nya jorddelningslagen sakägares rätt att påkalla
skifte i vissa fall inskränkts, men bestämmelserna därutinnan torde ej alltid
utgöra hinder för sakägare att åvägabringa ett praktiskt sett obehövligt
skifte. Med hänsyn till vad jag nu anfört samt jämväl till de
ökade kostnaderna för staten har jag stannat vid att föreslå, att statsbidraget
till förrättningskostnaderna vid andra jorddelningsförrättningar än
avstyckningar bestämmes till tre fjärdedelar av de belopp, som jag ovan förordat
må utgå vid avstyckning.
Vad departementschefen sålunda yttrat föranleder icke någon erinran från
utskottets sida.
Lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning avser även vissa ändringar
i gällande villkor för statsbidrags utgående till förrättningskostnaderna
vid jorddelningsförrättningar.
För att statsbidrag skall kunna utgå skola enligt nu gällande bestämmelser
följande förutsättningar vara för handen beträffande jordavsöndringar
och ägostyckningar:
Vederbörande skall genom upplåtelseavtal hava förvärvat område, vilket
efter den 1 januari 1921 utbrutits genom jordavsöndring eller genom ägostyckning
enligt 3 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, eller ock vara ägare av område, som efter
den 1 juli 1923 utbrutits genom ägostyckning enligt 2 § i nämnda lag.
Förrättningen skall hava avsett åstadkommande av småbruk eller eget hem.
Sökanden skall vara enskild person eller bolag eller förening med syfte
att befrämja bildande av småbruk eller egna hem. De sökanden åliggande
kostnaderna för förrättningen skola anses för honom betungande i förhållande
till hans ekonomiska ställning. Om sökanden utgöres av bolag eller
förening, skall bidraget visas medföra nedsättning i kostnaderna för mindre
bemedlad persons förvärv av utbrutet område under vad eljest skäligen kunnat
ifrågakomma. Förrättningen får ej hava skett i uppenbart spekulationssyfte.
Vad sålunda stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl beträffande avstyckning
ar.
Beträffande skiften och hemmansklyvningar har föreskrivits, att förrättningen
skall hava avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden för
rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande av småbruk
eller beredande av ökade odlingsmöjligheter, ävensom att i sökandens ägolott
skall ingå inrösningsjord till den omfattning, att jordbruk kan bedrivas
därå. Sökanden skall vara enskild person eller utgöras av bolag eller förening
med syfte att befrämja bildande av småbruk eller egna hem. De
sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen skola anses för honom
betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Utgöres sökanden
av bolag eller förening, skall bidraget visas medföra nedsättning i kostnaden
för mindre bemedlad persons förvärv av utbrutet område under vad eljest
skäligen kunnat ifrågakomma. Om sökanden är enskild person, skall han
vara boende inom den socken, där ägolotten är belägen, eller, för den hän
-
Utskottet.
Villkoren för
statsbidrag
till jorddelningsförrättningar.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
delse han är boende inom annan socken, bruka ägolotten tillsammans med
fastighet i sistnämnda socken. Förrättningen får ej hava skett i uppenbart
spekulationssyfte.
Beträffande rågångsförrättningar gäller, att sökanden skall vara enskild
person. De sökanden åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses
för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning. Sökanden
skall vara boende inom den socken, där området är beläget. För den händelse
han är boende inom annan socken, skall han bruka området tillsammans
med fastighet i sistnämnda socken. Sökanden får icke hava påkallat
förrättningen utan att anledning därtill förelegat.
Särskilda bestämmelser äro meddelade angående bidrag till skiften inom
Jukkasjärvi och Karesuando socknar.
För statsbidrags utgående förutsättes, att vederbörande förrättning verkställts
av lantmätare.
Ansökning om bidrag, varom nu nämnts, skall, ställd till lantmäteristyrelsen,
ingivas till vederbörande överlantmätare och vara åtföljd, jämte
annat, av intyg av lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens ordförande,
nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller god man vid lantmäteriförrättningar
till bestyrkande av att de för bidrags utgående stadgade förutsättningar
föreligga. Lantmäteristyrelsen prövar om och till vilket belopp bidrag
skall utgå. Bidragen utbetalas av styrelsen.
Enligt lantmäteristyrelsens förslag skulle statsbidrag kunna utgå allenast
till enskild person och således ej, såsom enligt nuvarande bestämmelser, vid
skifte och avstyckning även till bolag eller förening med syfta att befrämja
bildandet av småbruk eller egna hem. Vidare skulle från statsbidrag uteslutas
alla avstyckningar, som verkställts utan att överlåtelseavtal träffats.
Beträffande ägoutbyte föreslås, att för erhållande av statsbidrag vid sådan
förrättning skall gälla samma villkor som beträffande statsbidrag vid
skifte.
Till stöd för sitt förslag i förstnämnda avseende har lantbruksstyrelsen
anfört, bland annat, att det med fog kunde ifrågasättas på vad sätt det nu
stadgade villkor för beviljande av statsbidrag till bolag eller förening, med
syfte att befrämja bildande av småbruk eller egna hem skulle kunna styrkas.
Otvivelaktigt vore, att förrättningskostnaderna vid exempelvis en styckning
icke i nämnvärd grad kunde inverka på prissättningen vid försäljningen.
Under den tid av över fyra år, 1923 års kungörelse varit i kraft, hade hittills
icke en enda ansökning gjorts om statsbidrag av dylikt bolag eller sådan
förening, varom här vore fråga. Detta torde just bero på, att bestämmelsen
saknade praktiskt värde vid markexploateringen. Lantmäteristyrelsen ansåge
därför, att bestämmelsen såsom mindre lämplig och ur behovsprincipen
svår att kontrollera borde helt utgå. Såsom en följd av styrelsens ståndpunkt
härutinnan ansåge styrelsen, att från statsbidrag även borde undantagas
alla avstyckningar, som verkställdes utan att överlåtelseavtal träffats.
Efter det departementschefen i detta sammanhang till behandling upptagit
framkommen fråga rörande lämpligheten av det för beviljande av
bidrag till skifte nu gällande villkor om förrättningens ändamål har han
beträffande nu berörda frågor anfört följande.
»Vidkommande först förslaget att från möjlighet till statsbidrag utesluta
bolag och förening för egnahemsbildning synes vad lantmäteristyrelsen anfört
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
17
visa, att stadgandet om rätt för dylik sammanslutning till statsbidrag
kommit att sakna praktisk betydelse på grund av svårighet att styrka förefintligheten
av den särskilda förutsättning, som föreskrives för bidrags beviljande.
Med hänsyn härtill och den nuvarande föreskriftens svårtillämplighet
synes mig bestämmelsen om rätt för bolag och förening till statsbidrag
böra uteslutas.
Lantmäteristyrelsen har ansett, att såsom en följd av en dylik åtgärd borde
från statsbidrag undantagas alla avstyckningar, som verkställts utan att överlåtelseavtal
träffats. Berörda bestämmelse sammanhänger givetvis så tillvida
med föreskriften om rätt till statsbidrag vid avstyckning utan föregående upplåtelseavtal,
att sistnämnda föreskrift utgör en förutsättning för att statsbidrag
över huvud skall kunna utgå till bolag eller förening för egnahemsbildning.
Vad angår enskild person lärer, på grund av de för bidrags beviljande
stadgade villkor om sökandes ekonomiska ställning och förrättningens syfte,
i praktiken knappast kunna inträffa, att bidrag komme att utgå för honom
åliggande kostnader för avstyckning verkställd utan föregående upplåtelseavtal.
Dylik avstyckning torde nämligen endast i undantagsfall verkställas
av mindre bemedlad person, och dessa fall skulle säkerligen vara uteslutna
från statsbidrag på grund av bestämmelsen, att förrättningen ej finge hava
skett i uppenbart spekulationssyfte. Enligt vad jag under hand inhämtat
har ej heller under tillämpningen av nu gällande statsbidragsbestämmelser
förekommit något fall, då lantmäteristyrelsen beviljat bidrag till ägostyckning
verkställd utan föregående upplåtelseavtal. Med hänsyn till vad jag
nu anfört finner jag skäl ej föreligga att bibehålla stadgandet om rätt till
statsbidrag vid avstyckning verkställd utan föregående upplåtelseavtal.
Vad angår det för beviljande av bidrag vid skifte nu gällande villkor
om förrättningens ändamål må erinras, att på grund av sagda villkor statsbidrag
ej kan utgå till skifte, som huvudsakligen avsett att fördela skogsmark.
Anledning synes mig emellertid knappast föreligga att från möjlighet
till bidrag utesluta förrättning med sådant ändamål. Det kan exempelvis
vara av stort värde för delägare i samfälld skogsmark att få denna
skiftad sinsemellan, så att de erhålla tillgång till skog till sin fria disposition,
och det kan i vissa fall även vara av vikt att åstadkomma en lämpligare
indelning av förut delad skogsmark. För genomförande av en dylik
föreskrift synes vara tillräckligt, att den nuvarande bestämmelsen, att inrösningsjord
i viss omfattning skall ingå i sökandens ägolott uteslutes. Då
enligt i nya jorddelningslagen använd terminologi jordbruk i vidsträckt
bemärkelse även omfattar skogsbruk, synes obehövligt att ändra den såsom
eventuellt villkor för statsbidrag nu förekommande föreskriften, att förrättningen
skall avse åstadkommande av bättre indelning av jorden för rationellt
''jordbruk’.
Beträffande frågan om de villkor, som böra stadgas för beviljande av
statsbidrag till ägoutbyte, synes lämpligt att, på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit, samma villkor föreskrivas som beträffande statsbidrag till skifte.
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 samt. 15 höft. (Nr 46—49.) 2
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Utskottet.
Statsbidrag
till avstyckning,
som
verkställts ax
annan än
lantmätare.
I fråga om utbrytning av servitut, avsättande av mark till gemensamhetsskog
och delning av fiske förordar jag, att för beviljande av bidrag
till dessa förrättningar stadgas motsvarande förutsättningar, som nu gälla
beträffande bidrag till rågångsförrättning.»
Mot vad sålunda anförts har utskottet intet att erinra.
Enligt lantmäteristyrelsens föreliggande förslag skulle statsbidrag — i
likhet med vad förhållandet är enligt nu gällande bestämmelser — kunna
utgå allenast vid jorddelningsförrättning, som är verkställd av lantmätare.
På grund därav skulle statsbidrag ej kunna utgå vid avstyckning, som
enligt 19 kap. 5 § i den nya jorddelningslagen verkställts av annan än
lantmätare.
Skälet varför enligt nu gällande bestämmelser statsbidrag ej ansetts böra
utgå till förrättning företagen av annan än lantmätare har, såsom lantmäteristyrelsen
framhåller i sin skrivelse den 4 november 1927, varit, att
man velat vinna säkerhet för att dels förrättningen blir utförd på ett ur
teknisk synpunkt fullgott sätt dels ock arvodet för förrättningen kommer
att beräknas efter en bestämd taxa, så att statsbidraget ej blir högre än
vad sakägare nödvändigt måste erlägga för att få förrättningen verkställd.
Av de förrättningar, till vilka bidrag utgått enligt hittills gällande statsbidragsbestämmelse,
har avsöndring kunnat företagas av annan än lantmätare,
ehuru för statsbidrags utgående erfordrats att förrättningen verkställts
av lantmätare. De förrättningar enligt den nya jorddelningslagen,
som föreslagits böra berättiga till statsbidrag, kunna, med undantag för
avstyckning inom område, som avses i 19 kap. 5 § nämnda lag, verkställas
allenast av lantmätare. Jämlikt sistnämnda lagrum kan i stadsliknande
samhälle avstyckning företagas även av annan person än lantmätare, såvitt
han äger behörighet att innehava befattning som mätningsman i stad. Statsbidrag
till avstyckning, verkställd av person med dylik behörighet, skulle
alltså enligt lantmäteristyrelsens förslag ej kunna utgå.
Byggnadsstyrelsen har i avgivet utlåtande i ärendet hemställt, att sådan
ändring måtte vidtagas i lantmäteristyrelsens förslag, att med lantmätare
måtte i förevarande hänseende fullt jämställas annan till ifrågavarande förrättningar
behörig förrättningsman.
Departementschefen har beträffande förevarande fråga anfört följande:
»På de av byggnadsstyrelsen anförda skäl anser jag, att statsbidrag bör
utgå vid avstyckning inom område, som avses i 19 kap. 5 § i nya jorddelningslagen,
vare sig förrättningen verkställts av lantmätare eller annan
behörig person. Därest statsbidrag skulle utgå allenast vid dylik avstyckning
företagen av lantmätare, komme begagnandet av jorddelningslagens
medgivande att anlita även annan person såsom förrättningsman att för
sakägarna ställa sig ekonomiskt ofördelaktigare än anlitande av lantmätare,
och detta skulle givetvis hava till följd, att berörda medgivande gjordes i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
19
viss mån illusoriskt. Då lagen föreskriver, att sådan avstyckning, utom av
lantmätare, kan utföras allenast av den, som har behörighet såsom mätningsman
i stad, utgår lagen från, att därigenom nödig garanti skapats för, att
förrättningen, även då den företages av annan än lantmätare, blir utförd
på ett riktigt och ändamålsenligt sätt. För att vinna säkerhet för att statsbidrag
till arvode åt annan än lantmätare ej kommer att utgå med högre
belopp än rimligt är, synes emellertid böra föresklivas att, där av Kungl.
Maj:t fastställd taxa ej må vara tillämplig beträffande beräkningen av förrättningsmannens
arvode, bidraget ej må utgå med högre belopp än det,
vartill bidraget skulle hava uppgått, därest arvodet för förrättningen beräknats
efter lantmäteritaxan.»
Utskottet ansluter sig till den av departementschefen sålunda uttalade
meningen.
Enligt de i 1923 års kungörelse angående villkor för erhållande av statsbidrag
till lantmäteriförrättningar intagna särskilda bestämmelser angående
statsbidrag till lantmäteriförrättningar må utan hinder av de villkor, som
stadgats för beviljande av bidrag till skifte i allmänhet, sådant bidrag tilldelas
inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar boende skiftesdelägare, som
icke utgöras av bolag. Bidragets storlek beräknas efter vissa belopp per
hektar av den i skiftet ingående jorden. Uppgår ej det enligt allmänna
grunder för sökandens ägolott beräknade statsbidraget till den på ovan antytt
sätt efter skifteslagets areal beräknade summan, må bidraget höjas till det
belopp, som enligt sådan beräkning skulle erhållas.
I sin skrivelse den 4 november 1927 erinrar lantmäteristyrelsen att vid
bifall till lantmäteristyrelsens förslag i fråga om allmänna grunder för statsbidrag
vid skiften nämnda bestämmelser skulle komma att sakna betydelse,
så vitt anginge mindre bemedlad eller obemedlad. Med hänsyn därtill att
enligt ifrågavarande särbestämmelser bidrag utginge oberoende av skiftesdelägares
ekonomiska ställning samt till de särskilda förhållandena inom
ifrågavarande socknar, har lantmäteristyrelsen ansett särbestämmelserna böra
bibehållas.
I likhet med departementschefen anser sig utskottet ej böra ifrågasätta
någon ändring i den särställning, som skiften inom nämnda socknar för
närvarande intaga ifråga om statsbidrags utgående.
Lantmäteristyrelsen har vidare framlagt förslag till viss ändring av
ordningen för sökande av statsbidrag. Detta förslag avser sättet för
styrkande av vederbörande bidragssökandes behov samt införande av föreskrift
om viss tid, inom vilken ansökning om statsbidrag skulle ingivas.
Enligt 1923 års förberörda kungörelse är en av förutsättningarna för att
Utskottet.
Skiften inom
Jukkasjärvi
och Karesuando
socknar.
Utskottet.
Ändringar i
ordningen för
sökande av
statsbidrag.
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Utskottet.
statsbidrag må utgå till jordavsöndringar och ägostyckningar, att de sökanden
åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses för honom betungande
i förhållande till hans ekonomiska ställning. Prövning av att så vore förhållandet
hade i nämnda kungörelse i huvudsak lagts på den, som utfärdade
intyg om sökandens ekonomiska ställning (se sid. 8.)
Lantmäteristyrelsen har nu anfört, att ovan återgivna föreskrift otvivelaktigt
för den intygsgivande medgåve en mycket subjektiv prövning av behovet
av statsbidrag, och den utanordnande myndigheten vore urståndsatt
att utöva kontroll över, att någorlunda likartade grunder följdes vid bedömande
av bidragsbehovet. Fall hade också förekommit, där intyg lämnats
om sökandens behov av understöd, men där vid närmare undersökning visat
sig, att sökanden varit i sådan ekonomisk ställning, att bidrag icke borde
utgå. I anledning härav har lantmäteristyrelsen föreslagit att, i likhet
med vad som föreskrivits i 2 § av kungörelsen den 29 juni 1926 (nr 358)
angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättning enligt lagen
den 29 juni 1926 om enskilda vägar, vid ansökning om statsbidrag till
kostnaderna för lantmäteriförrättningar sökanden skulle lämna uppgift å
sina förmögenhetsvillkor och storleken av den familj, han hade att underhålla,
för vilket ändamål lantmäteristyrelsen borde äga utfärda formulär.
Tiden, inom vilken ansökan skulle hava inkommit, har styrelsen ifrågasatt
till två år efter det förrättning blivit fastställd. Om en sakägare icke inom
en så pass rundlig tid gjort ansökan om utbekommande av statsbidrag, torde
något större behov av understöd ej föreligga. Genom tidsbegränsningen
vunnes enligt styrelsens mening även, att den intygsgivande lantmätaren
kunde mer än eljest hava i minnet förhållandena vid förrättningen och
därmed äga större möjlighet att avgiva yttrande över sökandens ekonomiska
omständigheter.
Departementschefen har beträffande det av lantmäteristyrelsen sålunda
framställda förslag anfört följande:
»På sätt lantmäteristyrelsen påvisat torde det vara önskvärt att erhålla
bättre garantier för att statsbidrag, i enlighet med därom stadgat villkor,
utgår allenast till obemedlad eller mindre bemedlad. Den av lantmäteristyrelsen
föreslagna ändringen i ordningen för styrkande av sökandes bidragsbehov
synes giva större säkerhet i detta hänseende. Genom densamma skulle
den prövande myndigheten erhålla bättre möjlighet att skaffa sig en på de
faktiska förhållandena grundad uppfattning om bidragsbehovet. Erinras må,
att den nu föreslagna ordningen är föreskriven vid ansökan om statsbidrag
till förrättning enligt lagen om enskilda vägar.
På de av lantmäteristyrelsen anförda skäl synes även lämpligt, att viss
tid fastställes, inom vilken ansökning om statsbidrag skall göras.»
Då den av departementschefen förordade ändringen synes utskottet vara
ägnad att undanröja det påtagliga missförhållandet, att, såsom i vissa fall
synas hava skett, statsbidrag utgår till sökande, vilken befinner sig i sådan
ekonomisk ställning, att han ej bör komma i åtnjutande av bidrag, anser
utskottet, att en sådan ändring bör genomföras.
Jord bruten utskottets -utlåtande Nr 48.
21
Statsbidrag till kostnader för vissa åtgärder i sammanhang
med skiften.
Lantmäteristyrelsen har i sin skrivelse den 4 november 1927 föreslagit,
att bidrag skulle utgå — förutom till utflyttnings- och vägan läggningskostnader
såsom nu sker — jämväl till odling skostnader i sammanhang med
skiften. Vidare har styrelsen föreslagit införande av föreskrift om viss tid
för sökande av bidrag av ifrågavarande slag.
Har delägare vid skifte tilldelats äga, som i fråga om odling icke befinner
sig i det skick, att den omedelbart kan giva en mot dess gradvärde
svarande behållen avkastning, är han jämlikt 14 kap. 6 ■§> i jorddelningslagen
berättigad till ersättning för de kostnader (odlingskostnader), som måste
nedläggas för ägans försättande i skick, som svarar mot dess gradvärde. Därvid
skall envar delägare påföras kostnaden för iståndsättande av ägor till den
omfattning, att dessa ägor tillika med hans förutvarande innehav i fullständigt
odlad jord fri från vanhävd motsvara hans andel enligt delningsgrunden
i inrösningsjorden. Delägarna kunna dock sluta förening om andra
grunder för odlingsersättningens bestämmande. Delägare är berättigad erhålla
odlingsersättning oberoende av om odlingsmarken uppodlas eller ej.
Lantmäteristyrelsen, som ansett bidrag av statsmedel till odlingskostnaderna
vara ej blott önskvärt ur allmän synpunkt för åstadkommande av
nyodling utan särskilt motiverat av den nya jorddelningslagens bestämmelser,
har, beträffande det belopp varmed statsbidrag för odlingskostnader
i dylikt fall högst skulle få utgå, anfört, att det syntes styrelsen lämpligt,
att sådant statsbidrag jämställdes med nyodlingsbidrag och betesförbättringsbidrag
enligt kungörelsen den 20 maj 1927 (nr 206) angående statsbidrag
till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk eller till högst
hälften av den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för
hektar av den jord, som vore avsedd att odlas till åker, och med högst 125
kronor för hektar av den jord, som vore avsedd att odlas till äng. Däremot
borde givetvis icke uppställas någon maximigräns för bidragens storlek
vare sig med hänsyn till areal eller eljest. Enligt styrelsens mening borde
för undvikande av missbruk förskott icke utgå å statsbidrag till odlingskostnad.
Delägare vore ju nämligen i fråga om odling icke på samma sätt
som vid utflyttning tvingad att verkställa åtgärden. För att emellertid i
mesta möjliga mån uppmuntra till odlingens utförande har styrelsen ansett,
att bidraget till odlingskostnad borde kunna utbetalas successivt allt efter som
odlingen fortskrede, åtminstone då det gällde bidrag av större omfattning.
Såsom en lämplig begränsning har styrelsen föreslagit, att, om bidrag uppginge
till 500 kronor eller därutöver, detsamma skulle få uppbäras successivt
allt efter odlingens fortskridande, dock icke i mindre poster än som
motsvarade bidraget för uppodling av en hektar. Även beträffande ansökningar
om bidrag till utflyttning, väganläggning och odlingskostnad borde
enligt styrelsen stadgas viss tid, inom vilken ansökan skulle hava inkommit.
En tidsbegränsning härutinnan torde komma att påskynda berörda åtgärders
vidtagande. Med hänsyn till arten av ifrågavarande arbeten torde
tiden böra sättas till fem år beträffande ansökan om bidrag till utflyttning
och väganläggning samt till tio år beträffande ansökan om bidrag till
odlingskostnad, allt räknat från dagen för skiftets fastställande.
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Departementschefen har i anledning av lantmäteristyrelsens förevarande
förslag anfört följande:
»Jag ansluter mig till lantmäteristyrelsens förslag i förevarande del. Såsom
lantmäteristyrelsen framhållit, skulle den nu ifrågasatta understödsverksamheten
bliva av stor betydelse ur skiftessynpunkt, enär därigenom en
lämplig delning vid skifte komme att underlättas. I detta hänseende
må erinras, att vid skifte ej sällan torde inträffa, att inrösningsjorden ej
blir fördelad på lämpligaste sätt till följd av de utgifter i form av odlingskostnad,
som därigenom skulle åsamkas delägarna. Det förordade bidraget
skulle komma att avsevärt minska dessa utgifter och på så sätt underlätta
delningen. Ofta torde en önskvärd utflyttning å odlingsmark kunna underlättas,
därest odlingslikviden nedbringades genom det nu ifrågasatta bidraget.
Även den nya jorddelningslagens bestämmelser om vad vid skifte skall upptagas
såsom odlingsmark torde kunna åberopas som motiv för att vid skifte
låta statsbidrag utgå till odlingskostnaden.
Vad angår frågan om de regler, som böra gälla för den förordade understödsverksamheten,
synes ej lämpligt att, i likhet med vad förhållandet är
beträffande statsbidrag till nyodling och betesförbättring å ofullständiga jordbruk,
från rätt till bidrag av ifrågavarande slag utesluta jordbruk, där den
odlade jorden överstiger en viss areal. I så fall skulle bidraget icke på sätt
önskligt vore främja därmed avsett ändamål att vid skifte nedbringa odlingslikviden
och underlätta en lämplig delning. Av samma skäl torde ej heller
böra föreskrivas någon begränsning i fråga om den areal, till vars uppodling
bidrag skulle få utgå. Såsom lantmäteristyrelsen anfört, synes jorddelningslagens
bestämmelser och lantmäteristyrelsens prövning av ansökan
om odlingsbidrag innefatta garanti för, att bidrag ej kommer att utgå
till mark, som ej är lämplig att odla. Vidkommande ifrågavarande bidrags
storlek i förhållande till odlingskostnaden synes — på sätt lantmäteristyrelsen
föreslagit och i likhet med vad gäller angående bidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk — bidraget böra uppgå till
högst hälften av den beräknade kostnaden för odlingen, dock icke mer än
till 250 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att odlas till åker
och 125 kronor för hektar av den jord, som är avsedd att användas till äng.
I anslutning till vad som gäller enligt reglerna för statsbidrag till nyodling
och betesförbättring å ofullständiga jordbruk bör ej till odling av
samma mark kunna utgå såväl bidrag till odlingskostnad i sammanhang
med skifte som statsunderstöd av annat slag. Enligt nämnda regler är såsom
förutsättning för beviljande av bidrag stadgat, att lån eller bidrag av
allmänna medel icke i annan ordning beviljats för nyodlingen eller betesförbättringen.
Ett motsvarande stadgande torde böra upptagas i blivande
bestämmelser om bidrag till odlingskostnad i sammanhang med skifte.
Vad lantmäteristyrelsen föreslagit beträffande det sätt, varpå bidrag av
ifrågavarande slag skulle tillgodokomma skiftesdelägarna, överensstämmer i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
23
huvudsak med i motsvarande hänseende gällande bestämmelser i fråga om
statsbidrag till utflyttningskostnader och föranleder ej någon erinran från
min sida.
Mot lantmäteristyrelsens förslag rörande ordningen för sökande, beviljande
och utbetalande av ifrågavarande bidrag synes ej heller vara något att
erinra, och biträder jag jämväl förslaget om föreskrivande av viss tid,
inom vilken ansökan om såväl bidrag till odlingskostnad som bidrag till
utflyttnings- och väganläggningskostnader skulle göras.»
Vad sålunda ifrågasatts föranleder ingen annan erinran, än att i författningen
i ämnet bör angivas, att statsbidraget beträffande äng skall avse
kostnader för sådan marks iordningsställande till betes- eller slåttervall.
Övergångsbestämmelser.
I fråga om övergången till de föreslagna nya bestämmelserna har departementschefen
anfört följande:
»Ändringarna i nu gällande bestämmelser hava till stor del föranletts av
den nya jorddelningslagen, och torde statsbidrag enligt de föreslagna nya
grunderna i anslutning härtill böra utgå allenast till förrättning, som i
dess helhet handlagts enligt bestämmelserna i berörda lag. Nämnda grunder
skulle sålunda vinna tillämpning å förrättningar, som påbörjats efter den 31
december 1927. Å andra sidan synes bidrag enligt de nya grunderna böra
utgå till alla efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande påbörjade
förrättningar och således även till sådana förrättningar, som avslutats före
ingången av budgetåret 1928—1929.»
Slutligen har departementschefen uttalat, att, sedan ärendet varit föremål
för riksdagens prövning, det torde ankomma på Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad ovan anförts, utfärda erforderliga författningsbestämmelser
i ämnet.
Mot de ifrågasatta övergångsbestämmelserna har utskottet intet att erinra.
Ansökning av byamän i Storkåge by om statsbidrag till iståndsättande
av vägar i byn.
I detta sammanhang har departementschefen anmält en av delägare i Storkåge
bys skifteslag i skrivelse den 5 februari 1927 gjord, av lantmäteristyrelsen
med utlåtande den 29 april 1927 överlämnad framställning om statsbidrag
till iståndsättande av enskilda vägar i byn.
Enligt nu gällande bestämmelser om bidrag till väganläggningskostnader
i sammanhang med skifte, i vilka ändring nu ej ifrågasatts, utgår, bidrag
allenast till väganläggning, som beslutats vid skifte. Vidare är såsom
villkor för bidrags beviljande stadgat, att väganläggningen skall vara föranledd
av förrättningen och huvudsakligen påkallad för tillgodoseende av
ändamål, som avses med densamma.
Utskottet.
Utskottet.
24 Jordbruksutskottets inlåtande Nr 48.
Storkåge bys skifteslag, som är beläget 12 kilometer norr om Skellefteå vid
Kågeälvens utlopp i Kågefjärden, omfattar en areal av 4,889 hektar och
antalet delägare är 319. Skiftet påbörjades den 8 januari 1894, men förrättningen
har blivit slutligen fastställd först den 28 juni 1927.
I ovannämnda skrivelse den 5 februari 1927 anföres till stöd för framställningen
i huvudsak följande:
Genom skiftet hade byn råkat i ekonomiskt nödläge och bekymret vore
stort inom byalaget. Jordbruk, åbyggnader och gärdesgårdar hade genom
skiftets försening råkat i lägervall. Skifteskostnaderna hade blivit synnerligen
höga. En betydlig del av skiftesdelägarna kunde knappast betala odlings-,
hävde- och flyttningskostnader för tillträdande skifteslotter utan riskerade
att få gå ifrån desamma. Skifteslaget hade ålagts att med hjälp av det
statsbidrag, som kunde erhållas, bygga nya vägar till de delägare, som skulle
utflytta. Kostnaden därför komme att till största delen stanna å skifteslaget.
Dessutom vore byalaget ålagt att förbättra och utlägga de förut brukade
byvägarna, vilka på grund av osäkerheten om skiftesläggningen fått till stor
del förfalla. Dessa gamla byvägar hade en längd av c:a 12,000 meter, och
kostnaden för deras nödtorftiga förbättring bleve lägst 2 kronor per meter
eller 24,000 kronor. Då nämnda vägar på grund av gällande bestämmelser
ej^ kunnat intagas i kostnadsberäkningen för skiftet såsom nya vägar, kunde
något statsbidrag ej erhållas för desamma.
För att jordbruket efter den långa väntan på skiftets avslutande skulle
komma i gång inom byn vore det av högsta vikt att nödiga vägar funnes
till varje. ägolott, men då medel saknades, kunde detta ej åstadkommas.
Stora möjligheter förefunnes att, sedan ordnade förhållanden inträtt, varje
lott i byn skulle föda sin man.
I sitt utlåtande har lantmäteristyrelsen, som funnit den gjorda framställningen
synnerligen behjärtansvärd, hemställt, att Kungl. Maj:t ville medgiva
styrelsen att av anslaget till bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader
i sammanhang med skiften och hemmansklyvningar till Storkåge
byamän för iståndsättande av befintliga byvägar utbetala ett bidrag av högst
12,000 kronor under villkor, att plan för arbetet med uppskattning av kostnaderna
upprättades av vederbörande distriktslantmätare och att bidraget
utbetalades,'' sedan genom intyg av distriktslantmätaren styrkts, att arbetet
blivit utfört i enlighet med den uppgjorda planen.
Departementschefen har i frågan anfört följande.
»Såsom i ärendet erinrats, kan enligt gällande bestämmelser om statsbidrag
till väganläggningskostnader i sammanhang med skiften statsbidrag
ej utgå till iståndsättande av ifrågavarande vägar, vilka ej beslutats vid
skiftet inom Storkåge by utan funnits redan före detsamma. Av skäl, som
lantmäteristyrelsen anfört, synes emellertid ifrågavarande framställning vara
synnerligen beaktansvärd. Jag vill därför förorda, att statsbidrag till vägarnas
iståndsättande tilldelas byamännen. Därav synes ej vara att befara
några ekonomiska konsekvenser för framtiden, enär, på sätt lantmäteristyrelsen
framhållit, likartade förhållanden knappast torde kunna väntas uppkomma
i andra fall.
Vad angår bidragets storlek synes detsamma i enlighet med lantmäteri
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
25
styrelsens förslag böra bestämmas till högst 12,000 kronor. Mot de av lantmäteristyrelsen
föreslagna villkoren för bidragets utbetalande har jag intet
att erinra, därvid jag emellertid vill framhålla, att bidraget ej bör utgå
med högre belopp än hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen
finner vägarnas iståndsättande böra uppskattas. Bidraget torde, såsom lantmäteristyrelsen
förordat, lämpligen kunna utanordnas från samma anslag,
varifrån bidrag utgår till kostnaderna för anläggning av vid skifte beslutade
vägar.»
Då, på sätt statskontoret i ärendet uttalat, vissa billighetsskäl synas utskottet
tala för att i förevarande fall ett undantag göres från gällande bestämmelser
och då, enligt vad departementschefen framhållit, några ekonomiska konsekvenser
för framtiden av ett sådant beslut icke torde kunna väntas uppkomma
i andra fall, biträder utskottet ifrågavarande förslag.
Anslagsbehovet.
Rörande slutligen den av departementschefen gjorda beräkningen av de
för ovan angivna ändamål erforderliga anslag ger denna icke utskottet
anledning till erinran.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må
a) med uteslutande ur riksstaten av de däri upptagna
ordinarie förslagsanslagen till bidrag till jordavsöndringar
och ägostyckningar samt till bidrag till skiften,
hemmansklyvningar och rågångsförrättningar under benämning
bidrag till jorddelningsförrättningar uppföra
ett ordinarie förslagsanslag av 125,000 kronor, att utgå
i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet förordade grunder;
b) med uteslutande ur riksstaten av det däri upptagna
ordinarie förslagsanslaget till bidrag till utflyttningsoch
väganläggningskostnader i sammanhang med skiften
och hemmansklyvningar under benämning bidrag till
utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i
sammanhang med skiften uppföra ett ordinarie förslag sanslag
av 300,000 kronor, att utgå i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokollet
förordade grunder;
c) medgiva, att lantmäteristyrelsen må av sistnämnda
anslag till Storkåge byamän för iståndsättande av befintliga
byvägar utbetala bidrag, motsvarande högst
Utskottet.
Utskottets
hemställan.
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
hälften av den kostnad, vartill lantmäteristyrelsen finner
iståndsättandet böra uppskattas, dock ej högre bidrag
än 12,000 kronor samt, under villkor i övrigt, att plan
för arbetet med uppskattning av kostnaderna upprättas
av vederbörande lantmätare och att genom intyg av
lantmätaren styrkes, att arbetet blivit utfört i enlighet
med den uppgjorda planen.
Stockholm den 17 april 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 43.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:218 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till lantmäteri förrättningar. s. 14 i texten