Utlåtande i anledning av väckta motioner om borgasjöns sänkningsförening. statslån till Horn
1928-05-08 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1928:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner om borgasjöns sänkningsförening. statslån till Horn
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
1
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1928 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om
borgasjöns sänkningsförening.
statslån till Horn(l:sta
avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner nämligen nr 116 i första kammaren av herr Lundell m. fl. och
nr 298 i andra kammaren av lierr Anderson i Storegården m. fl. har hemställts,
att riksdagen måtte bevilja Hornborgasjöns sänkningsförening ett
treårigt räntefritt lån å 350,000 kronor, att utgå ur statens avdikningslånefond,
utan hinder av därför gällande villkor, eller av medel, som på annat
sätt kunna vara tillgängliga.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionerna.
över dessa motioner liksom över väckta motioner angående dels ytterligare
statsbidrag till Kilaåns regleringsföretag, dels anslag till upprensning
av kanalerna i Mästermyr har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
yttrande av lantbruksstyrelsen. Såsom utskottet i sitt utlåtande nr 57 anfört,
innefattar lantbruksstyrelsens yttrande dels ett principuttalande rörande
samtliga nu nämnda motioner dels ock yttrande över de olika framställningarna
var för sig. I fråga om nämnda principuttalande tillåter sig
utskottet hänvisa till den vid förenämnda utlåtande nr 57 fogade bilagan.
Vid utskottets nu förevarande utlåtande fogas såsom bilaga det speciella yttrandet
rörande statslån till Hornborgasjöns sänkningsförening.
Av nämnda yttrande och övriga i ärendet tillgängliga handlingar, varav
utskottet tagit del, inhämtas bland annat följande.
Den 31 december 1903 beviljade Kungl. Maj:t ett lån från odlingslånefonden
av 257,000 kronor till sänkning av Hornborgasjön i ändamål att
torrlägga och odla vattenskadade marker inom Bjerklunda, Bjurums, Sätuna,
Hornborga, Broddetorps, Bolums, norra Lundby, norra Vings och Stenums
socknar i Gudhems och Valle härader av Skaraborgs län, enligt av lantbruksingenjören
G. Sjöberg vid laga syneförrättning åren 1900 — 1902 upprättat
förslag och fastställde Kungl. Maj:t samtidigt plan för arbetets utförande.
Med därefter beviljat ytterligare sådant lån har företaget i statslån
erhållit tillhopa 269,930 kronor. Företaget skulle vara slutfört till den
1 september 1908.
Vid arbetsplanens fastställande 1903 beräknades kostnaden för vattenavBihang
till riksdagens protokoll 192S. 10 samt. 20 höft. (Nr 59.) 1
2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
ledningens utförande till 355,766 kronor, jordersättningar och förrättningskostnader
häri inberäknade.
I en den 30 december 1926 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj:t har
styrelsen för Hornborgasjöns sänkningsförening efter erinran om att kostnaden
för företaget beräknats till sistnämnda belopp vidare anfört i huvudsak
följande.
I rena utgifter för arbetets utförande hade den 30 december 1926 erlagts
460,239 kronor 17 öre. Rättegångskostnader både uppgått till 69,752 kronor
33 öre, och i räntor både erlagts 512,077 kronor 69 öre, vadan företaget i
sin helhet vid sagda tidpunkt dragit en kostnad av sammanlagt 1,042,069
kronor 19 öre. I understöd från staten både föreningen såsom ovan nämnts
erhållit odlingslån till ett belopp av 269,930 kronor.
Efter det arbetet i två omgångar varit utlämnat på entreprenad, hade
föreningens styrelse nödgats själv övertaga arbetet under ledning av egen
arbetschef. Arbetet, som i viss mån fördröjts genom två därunder inträffade
arbetsnedläggelser, hade 1916 anmälts till avsyning. På grund av vissa’vid
olika besiktningar föreskrivna kompletteringsarbeten blev företaget, som på
sätt ovan nämnts] skulle varit färdigt den 1 september 1908, först den 31
december 1919 godkänt av lantbruksstyrelsen. Därest samtliga kompletteringsarbeten,
som voro av mindre betydenhet, på en gång föreskrivits 1916,
hade dessa enligt föreningens mening hunnit fullföljas till 1917, så att
arbetet redan då kunnat godkännas. Härigenom hade eftersynen, lantmäteriförrättningar
och fördelningen av odlingslånen kunnat ske ett par
år tidigare och föreningen inbesparats avsevärda ränteutgifter, beräknade
till 150,000 kronor för av föreningen under dessa år upplånat kapital å
650,000 kronor. Enligt förordnande den 21 oktober 1916 hade vederbörande
lantbruksingenjör att verkställa jämlikt § 42 i då gällande dikningslag
föreskriven omvärdering av jord, som berördes av företaget, vilken förrättning
avslutats först den 30 december 1921. Som förrättningsmännen vid
denna förrättning icke följt föreskrivet sätt för kallande av jordägare
kring sjön, påginge process om förrättningens giltighet. Samme förrättningsman
hade den 4 oktober 1921 förordnats att jämte god man fördela
de av Kungl. Maj:t beviljade odlingslånen. Den på grund härav uppgjorda
fördelningslängden, som den 3 februari 1922 översänts till länsstyrelsen,
hade tre gånger återremitterats för rättande av begångna felaktigheter.
Sedan fördelningslängden den 26 maj 1923 godkänts av länsstyrelsen, både
detta länsstyrelsens beslut överklagats av kamma rad vokatfiskalsämbetet och
hade då ännu ej vunnit laga kraft. Även genom sistberörda båda dröjsmål
hade föreningen förorsakats högst betydande ränteutgifter.
Åtskilliga andra processer hade gång efter annan väckts mot företaget,
varibland en process, som föranletts av att ägare till i Hornborgasjöns avlopp,
Fliaån, belägna vattenverk icke av vederbörande lantbruksingenjör
kallats till ovanberörda syneförrättning, ehuru vid densamma framhållits
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59. 3
att vattenverksägarnas intresse kunde komma att beröras av sänkningsföretaget.
Den högst betydande kostnadsökningen både sålunda enligt sänkningsföreningens
mening närmast sin grund i angivna, av vederbörande förrättningsmans
åtgärder föranledda förhållanden, vilka omöjliggjort verkställande i
tid av erforderlig utdebitering. Med förmälan att föreningen saknade varje
möjlighet att anskaffa medel till täckande av räntor å föreningens bankskuld,
som uppginge till omkring 345,000 kronor, hade föreningen gjort framställning
om proposition till riksdagen om beredande åt föreningen av ett
räntefritt lån å 345,000 kronor under tre år.
I ärendet hava till Kungl. Maj:t infordrade utlåtanden avgivits den 2
februari 1927 av lantbruksstyrelsen, den 26 i samma månad av statskontoret
och den 12 mars 1927 av riksgäldskontoret, varjämte länsstyrelsen i Skaraborgs
län, efter anmodan av Kungl. Maj:t, med eget utlåtande den 5 januari
1928 till Kungl. Maj:t överlämnat viss utredning i ärendet tillika med
yttranden av vattenrättsingenjören Richard Smedberg och statens nuvarande
lantbruksingenjör i länet Sven Hallin.
Enligt lantbruksstyrelsens mening kunde ökningen av de beräknade
direkta utgifterna för företaget icke i någon större utsträckning härledas
till felaktiga kalkyler i det ursprungliga förslaget utan syntes huvudsakligen
hava orsakats av oförutsedda entreprenadsvårigheter, arbetsnedläggelser
m. in., vilka intressenterna icke förmått undvika.
Gent emot ett av sänkningsföreningen gjort uttalande, att de rörande företaget
väckta processerna lagt hinder i vägen för eu på tidigare stadium
företagen utdebitering, har lantbruksstyrelsen invänt, att företagets arbetsstyrelse
efter det 1902 års syneförrättning i slutet av nämnda år vunnit
laga kraft varit oförhindrad att av sökandena till förrättningen uttaga
deras andelar i kostnaderna för arbetets bedrivande enligt vid syneförrättningen
angivna fördelningsgrunder. Lantbruksstyrelsen har sålunda funnit,
att orsakerna till de uppkomna ekonomiska svårigheterna till väsentlig del
syntes vara att söka i det sätt varpå företagets arbetsstyrelse skött dess angelägenheter.
I arbetsstyrelsens framställning gjort påstående, att sänkningsföreningen
genom underlåtenheter och misstag av vederbörande lantbruksingenjör
kommit i den ödesdigra ställningen, kunde därför icke sägas överensstämma
med verkliga förhållandet. I den mån försummelser från vederbörande
tjänstemäns sida bidragit att inveckla sänkningsföreningen i processer
hade nämligen enbart denna omständighet icke behövt avhålla arbetsstyrelsen
från att genom utdebiteringar på företagets intressenter anskaffa
en väsentlig del av de för arbetets bedrivande m. m. erforderliga medlen.
Lantbruksstyrelsen har erinrat om tre utöver* den nu förevarande ansökningen
hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar om statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
Två av dessa ansåge beviljande av i av jämnat tal
287,665 kronor motsvarande under åren 1917—1922 erlagda ränteutgifter
och på åren 1917—1921 belöpande rättegångskostnader. I avgivet utlåtande
4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
hade lantbruksstyrelsen framhållit, bland annat att det syntes böra tagas
under särskilt övervägande, huruvida statsbidrag borde beviljas till företaget,
innan rättsförhållandet mellan vederbörande vattenverksägare och
sänkningsföreningen blivit slutligt klarlagt antingen inför vattendomstol
eller genom frivillig överenskommelse parterna emellan. I den tredje framställningen
hemställdes om ytterligare ett statsbidrag av 315,000 kronor för
betalning av föreningens skulder. Lantbruksstyrelsen, som anbefallts avgiva
utlåtande häröver, hade då utgången av ovanberörda process mellan vattenverksägarna
i) Fliaån och sänkningsföreningen ansetts kunna inverka på
frågan om ytterligare understöd av statsmedel till företaget, velat avvakta
den slutliga utgången av sagda mål, innan styrelsen avgåve det av Kungl.
Maj:t infordrade utlåtandet.
Liantbruksstyrelsen har slutligen anfört följande.
»Av det ovan anförda framgår, att företagets nu iråkade ekonomiska
nödläge bort kunna till väsentlig del undvikas, därest, bland annat, utdebitering
på intressenterna i god tid verkställts. Framhållas må, att dylik
utdebitering ofta måste tillgripas vid företag av liknande art, i den mån
kostnaderna för företaget icke täckas av det statsunderstöd, som kan bliva
beviljat till detsamma. I förevarande fall synas emellertid genom den av
sänkningsföreningen använda lånetaktiken företagets skulder numera hava
stigit till sådana belopp, att en avveckling av desamma enbart genom utdebitering
på intressenterna icke längre är möjlig. Med hänsyn till de särskilda
omständigheter, som föranlett att vissa med företaget förenade rättsliga
frågor ännu icke nått sin slutliga lösning, vilket förhållande i sin mån
bidragit till att intressenternas kostnader till företaget kommit att avsevärt
överstiga de beräknade, finner lantbruksstyrelsen för sin del, att ett mellankommande
från statens sida kan i förevarande fall försvaras i syfte att
lindra de för intressenternas ekonomi olycksdigra konsekvenser, som eljest
kunna förväntas bliva oundvikliga.
Av ansökningen framgår, att det räntefria lån, som i densamma avses,
är att betrakta som en tillfällig hjälp ur de svårigheter, vari företaget
kommit genom oförmåga att anskaffa medel till förräntning av den till
omkring 345,000 kronor uppgående bankskulden. Intill dess frågan om beviljande
av ytterligare statsunderstöd till företaget enligt härför för närvarande
gällande allmänna grunder kan bliva upptagen till prövning, torde
därför statens medverkan till lindrande av företagets nödläge böra inriktas
på att utan allt för stora kostnader för statsverket bereda sänkningsföreningen
möjlighet att under tiden förränta sina skulder och därför lämpligen
böra begränsas till de belopp, vilka sänkningsföreningen har att årligen
erlägga i ränta å ifrågavarande banklån. I den mån sänkningsföreningens
skyldighet att utgiva dylik ränta varder behörigen styrkt torde
sålunda föreningen böra berättigas att av statsmedel erhålla lån med belopp
motsvarande till betalning förfallna räntor under tre år, räknat från
ingången av år 1927, beräknade efter högst 8 procent å ett sammanlagt
lånebelopp av högst 345,000 kronor. Sådant lån torde böra utgå av särskilda
medel, som för ändamålet kunna bliva tillgängliga, enär i avvaktan
på slutligt avgörande av meranämnda rättegång eventuella lån icke torde
böra .inskrivas i jordeboken på vederbörande fastigheter, vilket bleve fallet,
om lånet utginge ur statens avdikningslånefond.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr Öb. 5
Lantbruksstyrelsen har under förhanden varande förhållanden intet att
erinra mot befrielse för låntagaren att erlägga ranta å ifrågavarande tillfälliga
lån av statsmedel. Låntagaren torde böra ställa fullt betryggande
säkerhet för återbetalning senast den 1 juli 1930 av sålunda lyftade lån.
På grund av vad ovan anförts får lantbruksstyrelsen tillstyrka, att Hornborgasjöns
sänkningsförening måtte beviljas rätt att av statsmedel, som för
sådant ändamål kunna bliva disponibla, erhålla räntefria lån för likvidering
av under tiden 1 januari 1927 till 31 december 1929 förfallna räntebelopp,
beräknade efter en räntefot av högst 8 procent, å banklån till sammanlagt
högst 340,000 kronor, i den mån företaget behörigen styrker sig hava att
erlägga dylik ränta, med skyldighet för låntagaren att för återbetalning av
sålunda utlämnade lån senast den 1 juli 1930 ställa säkerhet, som av statskontoret
kan godkännas.»
Statskontoret har anfört att, därest ett mellankommande från statens sida
ansåges böra äga rum, den av lantbruksstyrelsen föreslagna formen syntes
vara antaglig. De medel som i så fall skulle erfordras borde hos riksdagen
äskas såsom kapitalökning under titeln låneunderstöd att utgå av tillfälliga
lånemedel. På samma gång uttalade emellertid statskontoret, att det syntes
tveksamt om ett ingripande till lindring av de svårigheter, som uppstått för
företaget — huru stora dessa givetvis måste vara för intressenterna — kunde
anses vara av det allmänna intresse att, i all synnerhet under då (1927)
rådande fmansläge staten borde härtill medverka genom upptagande av lån
för ändamålet.
Riksgäldskontoret har erinrat, att sänkaingsföreningen i en den 5 mars
1927 dagtecknad skrivelse meddelat, att föreningen ej vore hjälpt genom av
lantbruksstyrelsen föreslagna åtgärder, vilka enligt föreningens mening vore
omöjliga att genomföra, enär föreningen saknade möjligheter att anskaffa
ytterligare borgen. Föreningen vidhölle därför sin anhållan om ett räntefritt
lån å 345,000 kronor. Efter att hava riktat anmärkningar mot det
sätt, varpå sänkningsföretaget finansierats, har riksgäldskontoret vidare anfört,
att fullmäktige delade statskontorets tvekan, huruvida ett ingripande
till lindring av de svårigheter, som uppstått för företaget, kunde anses vara
av det allmänna intresse, att tillräckliga skäl förelåge för staten att träda
emellan med ytterligare lån utöver de belopp, som tidigare utlämnats från
odlingslånefonden. Denna fullmäktiges tveksamhet ökades givetvis av det
förhållandet, att, efter de av föreningen i dess senaste framställning till
Kungl. Maj:t lämnade upplysningar, det ej syntes vara tillräckligt med de
av lantbruksstyrelsen föreslagna lånen å tillhopa 80,000 kronor utan att i
själva verket ett räntefritt lån å 345,000 kronor skulle erfordras. De pågående
rättegångarna om företaget väntades bliva slutförda först efter omkring
tre år, och deras utgång torde bliva väsentligen avgörande för föreningens
återbetalningsförmåga. Även om viss säkerhet för ett statslån
skulle kunna lämnas, måste statens utsikter att återfå lånebeloppet vara
ganska ovissa. Med hänsyn till statsmakternas under de senaste åren allt
mer konsekventa f politik att bevilja lånemedel endast för produktiva ända
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
mål, där fullt motvärde funnes och full förräntning kunde väntas, måste
fullmäktige i varje fall avstyrka att ett lån till föreningen beviljades att
utgå av lånemedel, vare sig tillfälliga eller fasta. Därest emellertid statsmakterna
ansåge sig böra bispringa föreningen, vilken uppenbarligen befunne
sig i ett mycket svårt nödläge, borde formen för ytterligare hjälp
enligt fullmäktiges mening vara ett lån att utgå av andra statsinkomster
än lånemedel. Enligt fullmäktiges mening borde ej ifrågakomma att bevilja
sänkningsföreningen ytterligare understöd av statsmedel utan att en
ingående undersökning av företagets allmänna läge, borgensförbindelsernas
beskaffenhet och andra på frågan inverkande omständigheter först blivit
verkställd. Det torde kunna förväntas, att, därest beslut fattades om sådan
utredning, på vars resultat vidare hjälpåtgärder från statens sida bleve beroende,
de enskilda kreditgivarna skulle finna med sina intressen förenligt
att avvakta utredningens slutförande, innan eventuella indrivningsåtgärder
vidtoges. Den ifrågasatta utredningen vore enligt fullmäktiges mening så
mycket nödvändigare, som ett understöd i förevarande fall — vilken form
det än erbölle — kunde medföra synnerligen allvarliga konsekvenser. Därest
statsmakterna skulle tillmötesgå den föreliggande framställningen, torde det
kunna förväntas, att även andra företag i liknande ställning franikomme
med lika berättigade krav på statens mellankomst, och därmed både man
kommit in på en farlig väg. Det vore möjligt, att förhållandena i nu förevarande
fall borde föranleda någon hjälp från statens sida, men på denna
fråga torde endast en ingående utredning kunna giva ett bestämt svar.
Såsom ovan nämnts har länsstyrelsen överlämnat yttranden av vattenrätt
slug en j ören Richard Smedberg.
Smedberg bar av en av honom verkställd utredning funnit framgå, att
det väsentliga ansvaret för sänkningsföretagets misär läge hos den ursprunglige
förrättningsmannen, i åtskillig grad hos flertalet övriga statstjänstemän,
som liaft med företaget att skaffa, och i någon mån hos arbetsstyrelsen.
Länsstyrelsen ville det synas, som om vederbörande lantbruksingenjör i
förevarande fall icke iakttagit den omsorg och grundlighet vid handläggningen
av det honom anförtrodda uppdraget, som varit påkallade. Härutinnan
har länsstyrelsen pekat på att hans kostnadsförslag saknade anvisningar
för arbetets utförande och endast innehöll massberäkning med å-priser.
Till utgiftsökningen syntes länsstyrelsen jämväl liava bidragit ökade arbetspriser.
Sålunda hade sänkningsföreningen framhållit, att föreningen fått
utbetala minst två och ofta tredubbelt så höga dagsverkspriser, som upptagits
i den av Sjöberg uppgjorda kostnadsberäkningen. De betydande rättegångskostnaderna
både förorsakats genom upprepade rättegångar, som med korta
mellanrum pågått ända sedan 1907. Av dessa processer har länsstyrelsen
särskilt erinrat om den, som föranletts av lantbruksingenjörens uraktlåtenhet
att till laga syneförrättningen 1900—1902 kalla ägarna till i Hornborgasjöns
avlopp, ån Flian, belägna vattenverk. Sedan Kungl. Maj:t i högsta
domstolen vid det förhållande att sjösänkningen kunde inverka på vatten
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr åt).
7
verksiigarnas rätt förklarat det över synen upprättade utlåtandet vara utan
all verkan mot de ström fal Isägare, som i målet fört talan, hade dessa instämt
sänkningsf öretaget till vederbörande vattendomstol med yrkande om
åläggande för företaget och dess delägare att på egen bekostnad antingen
återställa Hornborgasjön i dess skick före sänkningen eller företaga andra
åtgärder av beskaffenhet att förhindra uppkomsten av skada genom sänkningen
för vattenverken. Sedan vattendomstolen 1925 funnit vattenverksintressenternas
berörda'' yrkande icke kunna bifallas, har efter talans fullföljd
vattenöverdomstolen återförvisat målet till vattendomstolen, där detsamma
vid utlåtandets avgivande ännu ej avgjorts.
I fråga om det belopp, som sänkningsföreningen erlagt i räntor, har länsstyrelsen
framhållit, hurusom, då de beviljade statslånen ej räckt till för
täckande av kostnaderna för företagets genomförande, erforderliga medel
anskaffats genom anlitande av enskild kredit och då medel saknats för erläggande
av räntor å de upptagna lånen nya sådana upptagits för likvidering
av skuldräntorna. Denna finansieringsmetod hade med undantag för
en mindre utdebitering å intressenterna i företaget av arbetsledningen tilllämpats
ända till 1923, då en utdebitering å intressenterna av omkring
330.000 kronor beslutats. Föreningens skuldsumma, oberäknat odlingslånen
samt upplupna, ej betalda räntor, uppgåves kunna beräknas till i avjämnat
tal 368,114 kronor. Emellertid hade beslut fattats om utdebitering våren
1928 å intressenterna av 30,000 kronor.
Beträffande frågan, i vilken utsträckning strandägarna kring Hornborgasjön
förmått tillgodogöra sig sjösänkningen ävensom om nettoavkastningen
av den jord, som av sjösänkningen berördes, hade länsstyrelsen inhämtat,
att avloppet från sjön, Fliaån, ävensom huvudtilloppet Hornborgaån befunnits
vara i stort sett väl bibehållna, varemot den genom själva sjön muddrade
rännan genom hopsjunkning och slamning till stor del syntes hava gått igen.
Övriga i företaget ingående avloppssträckor i och till södra delen av sjön
uppgåves hava i mycket stor omfattning slammats och växt igen, så att de
på intet vis ansåges för närvarande kunna fylla den uppgift, som varit
avsedd. Sammanlagda nuvarande förbättringsvärdet utgjorde enligt Hallins
utredning 275,000 kronor. Då den möjliga förbättringen av Hallin uppskattats
till omkring 850,000 kronor, skulle för närvarande endast omkring
en tredjedel av båtnaden vara tillgodogjord. Årliga nettoavkastningen å
den av sjösänkningen berörda jorden utgjorde enligt Hallins beräkning för
närvarande och under ett medelgott år omkring 82,000 kronor, i vilket
belopp ökningen i nettoavkastning på grund av sjösänkningen inginge med
16.000 kronor. Sedan sjösänkningen hunnit bliva rationellt utnyttjad förväntades
motsvarande nettoavkastning komma att uppgå till omkring 117,000
kronor, innebärande en ytterligare ökning av nettoavkastningen med 35,000
kronor.
Slutligen har länsstyrelsen anfört följande.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
»Efter att hava erinrat om att för ett rationellt utnyttjande av sjösänkningen
i första hand påfordras upptagande av tillräckliga huvudavlopp
genom och från de ofullständigt utnyttjade markerna, att sannolikt även
vissa invallningsarbeten till skydd mot högvatten kunna komma i fråga,
samt att för tillstånd till dessa arbetens utförande i regel skulle erfordras
nya syneförrättningar, varpå skulle följa detalj dränering och i vissa fall
omfattande nyodlingsarbeten, uttalar lantbruksingenjör Hallin på följande
sätt sin uppfattning om orsakerna till att så avsevärda latenta markvärden
få ligga outnyttjade: ’Då ju, allt sedan företaget färdigställts, process om
detsamma pågått, varvid gjorts yrkande om sjöns återställande i sitt forna
skick eller alternativt om anbringande av regleringsdamm vid utloppet,
måste det anses mycket förklarligt, att vederbörande jordägare icke vilja
igångsätta förenämnda vidlyftiga och kostsamma arbeten, som ju intimt äro
beroende av sjöns blivande vattenstånd, innan de ha någorlunda säkerhet
för att verkligen kunna genomföra och tillgodogöra sig dem. Att ett bättre
utnyttjande av sjösänkningen kan förväntas, så snart dylik säkerhet vunnits,
får anses otvivelaktigt, och ha redan i avvaktan på rättstvistens slutliga
avgörande vissa förberedande åtgärder härför vidtagits.’
Det hade varit länsstyrelsens avsikt att genom den verkställda utredningen
söka komma till ett positivt resultat rörande sänkningsföreningens
återbetalningsförmåga i händelse av lån. Men detta har icke varit möjligt
på grund av den förut omnämnda, nu pågående processen, vars utgång
torde bliva av väsentligen avgörande betydelse för denna frågas bedömande.
Ett åläggande för sänkningsföretaget att återställa sjön i dess ursprungliga
skick skulle således medföra, att företaget omintetgjordes och därmed även
möjligheterna för detsamma att återbetala lånet. Vid en för företaget gynnsam
utgång tinnes däremot, såsom Hallin framhållit, all anledning antaga,
att ett mera rationellt utnyttjande av sjösänkningen skall komma till stånd.
Därmed skulle givetvis även följa en bättre ekonomisk ställning för sänkningsföreningen
och större utsikter för staten att återfå lånebeloppet. Som
emellertid processen icke förväntas bliva slutförd på ännu ett par år, lärer
knappast några mera vidlyftiga arbeten för ett bättre utnyttjande av sjösänkningen
dessförinnan komma att igångsättas. Det torde därför vara
ganska ovisst, om företaget inom den korta tid av tre år, för vilken lånet
begärts, hinner sa förbättra sin ekonomi, att det på denna tid kan helt återbetala
lånesumman. Kunde däremot återbetalningarna få ske amorteringsvis
och tiden utsträckas, så att intressenterna hunne tillgodogöra sig fördelarna
av sjösänkningen, anser länsstyrelsen, att utsikter kunna förefinnas
för att sänkningsföreningen skall bliva i stånd att fullgöra sin återbetalningsskyldigliet.
Vid eventuellt utlämnande av lån bör dock under alla
förhållanden fordras, att fullt betryggande säkerhet ställes för återbetalningen.
Hornborgasjöns sänkning har varit ett sällsynt kostsamt torrläggningsföretag.
Dock torde icke ansvaret för de nu iråkade ekonomiska svårigheterna
kunna helt läggas på arbetsledningen. Länsstyrelsen anser visserligen i
likhet med lantbruksstyrelsen, att den väsentliga direkta anledningen till
det nuvarande ekonomiska läget är att söka i ledningens förut påtalade
åtgärd att anlita den enskilda krediten med dess höga räntesatser i stället
att för på lämpliga tider verkställa effektiv utdebitering å deltagarna och
dessutom eventuellt göra framställning om ytterligare statsunderstöd. Men
vad i ärendet förekommit utvisar också, att vederbörande lantbruksingenjör
icke fullgjort det honom anförtrodda uppdraget med den omsorg, som veder
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59. i)
bort. Redan ifråga om själva planläggningen synes företaget sålunda hava
lidit av brister. Förrättningsmannens underlåtenhet att till den ursprungliga
syneförrättningen kalla vattenverksintressenterna har varit upprinnelsen till
den rättegång mot företaget, som ännu pågår, och vilken — förutom att
den dragit avsevärda kostnader — för intressenterna i företaget kan medföra
sådan utgång, att den med företaget avsedda nyttan helt omintetgöres.
Vissa andra omständigheter, såsom de anmärkta förhållandena med avsyningen
av företaget, torde även i sin mån hava bidragit till dröjsmålet med arbetets
slutförande och föranlett ökade kostnader för intressenterna. Förhoppningen
hos dessa att kunna få arbetet slutligt avsynat och godkänt — vilken förhoppning
gång efter annan gäckades — torde ock delvis kunna förklara
uppskjutandet av utdebiteringen. Arbetsledningen synes med förtroende
hava vänt sig till de statens tjänstemän, som haft med företaget att skaffa,
och väsentligen följt av dem lämnade råd och anvisningar, vilka dock icke
alltid varit för företaget lyckliga.
Med hänsyn till i ärendet upplysta förhållanden och då det måste synas
vara ett allmänt intresse, att traktens mindre jordbrukare och strandägare
räddas ur ekonomisk misär, finner länsstyrelsen ett ingripande från statens
sida väl kunna försvaras. Länsstyrelsen vill därför för sin del tillstyrka,
att statsmakterna måtte i en eller annan form lämna hjälp till lindrande
av de svårigheter, som uppstått för företaget.»
I motionerna hava i huvudsak upptagits vad i sänkningsföreningens först
här ovan berörda framställning anförts.
I ärendet har vitsordats, att Hornborgasjöns sänkningsförening befinner
sig i allvarligt ekonomiskt trångmål. Med avseende å anledningen till
det iråkade svåra läget har från föreningens och motionärernas sida gjorts
gällande, att detta väsentligast föranletts av vissa vederbörande lantbruksingenjörs
åtgöranden, vilka dels givit upphov till ovan antydda processer
och dels omöjliggjort för föreningen att på annat sätt än som skett ekonomisera
företaget. Lantbruksstyrelsen åter har ansett den huvudsakliga
direkta skulden ligga däri, att föreningen i stället för att i tid begagna sig
av föreliggande möjligheter att genom utdebitering å föreningens medlemmar
anskaffa de medel, som för företagets utförande kunde erfordras utöver erhållet
odlingslån och eventuellt statsbidrag från det allmänna avdikningsanslaget,
anlitat den enskilda krediten med därav följande stora ränteutgifter.
Vad i ärendet anförts giver visserligen icke tillräcklig ledning för ett bestämt
omdöme rörande denna sak. Så mycket synes utskottet i varje fall stå
klart, att vederbörande lantbruksingenjör såsom jämväl från länsstyrelsens
sida framhållits, icke iakttagit den omsorg och grundlighet vid handläggningen
av det honom anförtrodda uppdraget, som varit påkallad. Å andra sidan torde
dock föreningen kunna läggas till last att icke hava i tid verkställt erforderlig
utdebitering, om ock denna underlåtenhet kan finna sin förklaring i
vissa av föreningen framhållna omständigheter.
Lantbruksstyrelsen har framhållit, att företagets skulder numera stigit till
sådana belopp, att en avveckling av desamma enbart genom utdebitering
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 sand. 20 höft. (Nr 59.J
Utskottet.
2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
på intressenterna icke längre torde vara möjlig. Med hänsyn till de särskilda
omständigheter, som föranlett att vissa med företaget förenade rättsliga frågor
ännu icke nått sin slutliga lösning — vilket förhållande i sin mån bidragit till
att intressenternas kostnader kommit att avsevärt överstiga de beräknade —
har lanbruksstyrelsen liksom ock länsstyrelsen funnit, att ett mellankommande
från statens sida i förevarande fall kunde försvaras i syfte att hindra
de för intressenternas ekonomi olycksdigra konsekvenser, som eljest kunde
förväntas bliva oundvikliga.
Utskottet förbiser givetvis icke det allvarliga läge, vari en ej obetydlig
del av befolkningen uti ifrågavarande bygd skulle råka, i händelse av ett
föreningens ekonomiska sammanbrott, och kan därför icke undgå räkna med
möjligheten av ett statens ytterligare understödjande av företaget. — I detta
sammanhang vill utskottet erinra, att sänkningsföreningen, som hittills icke
erhållit något statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, hos Kungl. Maj:t
gjort två särskilda framställningar om beviljande av sådant bidrag till ett
sammanlagt belopp av 287,665 kronor för bestridande av ränteutgifter och
rättegångskostnader, beträffande vilka framställningar Kungl. Maj:t enligt
vad utskottet inhämtat ännu icke fattat beslut. Härjämte har föreningen
ytterligare anhållit om ett statsbidrag med 315,000 kronor för betalning av
föreningens skulder. Ifråga om sistnämnda framställning, över vilken yttrande
av Kungl. Maj:t infordrats av lantbruksstyrelsen, har styrelsen på sätt ovan
nämnts velat avvakta den slutliga utgången av ovanberörda process mellan
vissa vattenverksägare och sänkningsföreningen innan styrelsen avgåve det
infordrade yttrandet. — Emellertid råder oklarhet rörande vissa på bedömandet
av förevarande fråga inverkande förhållanden. Sålunda borde
enligt riksgäldskontorets mening beviljande av ytterligare låneunderstöd av
statsmedel ej ifrågakomma utan att en ingående undersökning av företagets
allmänna läge, återbetalningsförmåga m. m. först blivit verkställd. Den
utredning, som på Kungl. Maj:ts befallning verkställts av länsstyrelsen,
har såsom länsstyrelsen själv erkänt särskilt i det avseende, vars klarläggande
riksgäldskontoret ansett såsom en förutsättning för beviljande av
ytterligare statsunderstöd, icke lämnat något positivt resultat, och länsstyrelsen
har givit en antydan om att knapphändigheten i den verkställda
utredningen delvis hade sin grund i ärendets brådskande natur. Härtill
kommer, att statskontoret och riksgäldskontoret gjort gällande olika uppfattningar
i fråga om sättet för anskaffande av medel till ett eventuellt
ytterligare låneunderstöd från statens sida.
Vid nu angivna förhållanden anser sig utskottet för närvarande icke kunna
tillstyrka något ytterligare statsunderstöd. Med hänsyn till denna frågas
otvivelaktigt allvarliga beskaffenhet torde emellertid åtgärder böra vidtagas
för åvägabringande av den klarhet rörande på spörsmålet inverkande förhållanden,
som utskottet anser ofrånkomlig för ett närmare ställningstagande
till detsamma. Utskottet vill därför tillstyrka, att en framställning i sådant
avseende göres till Kungl. Maj:t, och vill utskottet härvid erinra om riks
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
11
gäldskontorets uttalande att det torde kunna förväntas, att de enskilda kreditgivarna
skola finna med sina intressen förenligt att avvakta det resultat,
vartill en sådan utredning kan leda, innan eventuella indrivningsåtgärder
vidtagas.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av motionerna 1:116 och
II: 298, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta skyndsamt verkställa den närmare utredning,
som påkallas för ett fullständigt klarläggande
av de förhållanden med avseende å Hornborgasjöns sänkningsföretag,
vilka kunna anses vara av avgörande betydelse
för ett ställningstagande till frågan om ytterligare
statsunderstöd till nämnda företag samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan
giva anledning.
Stockholm den 8 maj 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Linders, Andersson i Fältenborg, Boberg, Sjöblom,
Lundell, Kropp, Fritiof Gustafson och Alexander Nilsson samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg, Uddenberg,
Pettersson i Bjälbo, Carlström, Andersson i Grimbo, Olsson i Rödningsberg och Adler.
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
Bilaga.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Genom Kungl. Maj:ts remiss den 10 februari 1928 har kungl. lantbruksstyrelsen
anbefallts att avgiva yttrande över till riksdagens jordbruksutskott
remitterade motioner---nr 116 i första kammaren likalydande med
298 i andra kammaren---. Vidkommande själva sakfrågan må beträffande
de olika företagen anföras följande.
Hornborgasjön.
Sedan lantbruksstyrelsen den 2 februari 1927 avgivit utlåtande till Kungl.
Maj:t angående räntefritt lån till Hornborgasjöns sänkningsföretag i Skaraborgs
län synes, att döma av nu föreliggande motioner, intet väsentligt nytt
hava framkommit i ärendet. Under åberopande av nyssnämnda utlåtande,
varav avskrift här fogas, må här emellertid anmärkas, att av motionerna
icke erhålles närmare upplysning om resultatet av den utav Kungl. Maj:t
förlidet år anbefallda utredning om strandägarnas ekonomiska förhållanden
m. m., som skulle verkställas genom vederbörande länsstyrelses försorg.
Lantbruksstyrelsen finner för sin del icke anledning att på grund av vad
i motionerna anförts frångå sin i förenämnda utlåtande uttalade uppfattning,
att det tillfälliga statslån, som eventuellt kan anses böra beviljas till företaget,
bör begränsas till de belopp, vilka sänkningsföreningen har att årligen
erlägga i ränta å bankskuld från den 1 januari 1927, intill dess vid Västerbygdens
vattendomstol anhängig! mål rörande sänkningsföretaget blivit
slutligen avgjort och till nämnda tidpunkt uppskjuten, hos lantbruksstyrelsen
vilande framställning om beviljande i gängse ordning av ytterligare statsunderstöd
till företaget blivit behandlad.
Stockholm den 6 mars 1928.
Olof Fredholm.
Erik Insulander.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1928.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:223 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner omstatslån till Hornborg asjöns sänkningsförening. a1 i texten