Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71
1928-05-18 · 27 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 25 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1928:71, Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
1
Nr 71.
Ankom till riksdagens kansli den 18 maj 1928 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statens medverkan
till skogsodling å kala, till skogsbörd tjänliga
marker m. m.
Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner nämligen
1) nr 46 i första kammaren av herr Johansson, Johan Bernhard m. fl.
likalydande med nr 44 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vari
hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till
skogsbörd tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande
skogslagar ej kan åläggas markägaren;
nr 45 i andra kammaren av herr Sköld, vari hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Majrt anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta med hänsynstagande
till vad i motionen anförts verkställa utredning och för riksdagen
snarast möjligt framlägga förslag till genomgripande åtgärder för den
svenska skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, hänvisas
till motionerna.
Över motionerna har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, arbetslöshetsutredningen
och statens arbetslöshetskommission, vilka yttranden såsom Bil. A, B
och C fogats vid detta utlåtande. Härjämte har till utskottet inkommit
skrivelser i ämnet från svenska mosskulturföreningen och landshövdingen
i Hallands län, vilka skrivelser jämväl finnas här bifogade såsom Bil. D och E.
I förstnämnda båda motioner framhålles, hurusom särskilt i sydvästra
Sverige finnes vidsträckta ur nyttighetssynpunkt fullständigt improduktiva
ljungmarker, vilka uppkommit företrädesvis genom omfattande skogsskövlingar
sedan århundraden tillbaka. Arealen av dessa ljungmarker utgjorde
enligt uppgift i motionerna 145,700 hektar. Omfattande skogsodlingar hade
visserligen under de sista 20 åren bedrivits på vederbörande skogsvårdstyrelsers
föranstaltande. Under de senaste åren hade emellertid denna skogsodlingsverksamhet
i avsevärd grad måst inskränkas. Detta vore i främsta rummet beroende
på att skogsvårdsstyrelserna, som genom 1923 års skogsvårdslag pålagts
ökade uppgifter, samtidigt härmed i endast mycket ringa utsträckning erhållit
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 10 saml. 27 höft. (Nr 71.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
i motsvarande grad ökade medel från det allmänna. Tidigare kunde skogsvårdsstyrelserna
understödja skogsägare, som beflitade sig om skogsodling å
ifrågavarande marker, vanligen med fritt skogsodlingsmaterial och fri arbetsledning,
i vissa fall även med något litet direkt bidrag till arbetskostnadernas
täckande. Nu däremot vore denna möjlighet för skogsvårdsstyrelserna
som regel ej mera för handen.
Vidare framhålles, hurusom före 1903 års skogsvårdslags ikraftträdande
starkt dimensionshuggna skogsbestånd, där endast skräpskog och o växtliga
bestånd kvarlämnats, alltjämt täckte vidsträckta över såväl norra som södra
delarna av landet spridda områden. Gamla hagmarker och enbuskbeklädda
gärdesbackar, vilka lämnade tillfredställande resultat varken av virke eller
gräs, förekomme i en utsträckning, som måste mana till eftertanke, huruvida
ej kraftiga åtgärder till ett förbättrande av sakens tillstånd vore nödvändiga.
Motionärerna beräkna, att i landet i dess helhet förefinnas över 500,000
hektar kala eller i det närmaste kala marker, lämpade för skogsproduktion,
å vilka växtliga skogsbestånd av nöjaktig slutenhet icke kunde
frambringas med stöd av nu gällande skogsvårdslag. Ett förseende av
dessa kalmarker med växtliga skogsbestånd skulle icke blott höja skogarnas
avkastning utan jämväl skänka landet en relativt sett högre produktion av
nya värden. Genom ifrågavarande arbeten skulle jämväl nya arbetstillfällen
beredas, vars betydelse icke borde underskattas med hänsyn till rådande
arbetslöshet.
Beträffande motionen II: 45 har motionären efter eu undersökning
av förhållandena på ifrågavarande område och orsakerna till att dessa
— i trots av vad som på lagstiftningens väg vunnits — ännu lämna åtskilligt
övrigt att önska, kommit till det resultat, att statsåtgärder vore
av behovet påkallade. Då vissa antydda svårigheter av såväl ekonomisk
som psykologisk art enligt motionärens mening utgjorde ett hinder
för vederbörande jordägare att utnyttja marken på det för framtiden
ändamålsenligaste sättet, syntes det motionären vara en det allmännas
plikt att medverka till den i det givna läget bästa framtida utvecklingen.
Visserligen hade från statsmakternas sida i icke ringa utsträckning vidtagits
åtgärder i sådant syfte. Härvid vore i främsta rummet att märka
den genomförda lagstiftningen på skogsvårdens område. Genom de medel,
som ställts till skogsvårdsstyrelsernas förfogande, hade ock ett icke ringa
arbete utförts för avdikning av försumpade skogsmarker och för kalmarkernas
kultivering. Från och med innevarande budgetår hade särskilt anslag anvisats
för bidrag till skogsutdikning. Ävenså hade anslag beviljats till anordnande
av kulturarbeten vid mindre jordbruk, vartill redan tidigare lån kunnat
erhållas ur nyodlingsfonderna. I betraktande emellertid av de stora arealer,
varom det här vore fråga, krävdes betydligt större insatser från statens sida
i understödjande riktning. I fråga om sättet för en sådan statens ytterligare
medverkan har motionären antytt en hel del olika möjligheter. I första
hand har framställts tanken på att staten skulle utlämna förlagslån. Där
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
3
med har motionären emellertid icke velat utesluta möjligheten till direkt
statsbidrag, utan har han med hänsyn till ifrågavarande åtgärders betydelse
för hela folkhushållningen ansett en del av statsunderstödet böra
kunna få utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet. I varje fall
borde emellertid tillses, att icke lånet och bidraget tillsammans överstege
skogsägarens totala kostnader. Motionären har härvid närmare utvecklat
vissa riktlinjer för statsunderstödens utgående. Under framhållande
vidare att i vissa delar av landet landsting och kommuner genom inköp
av kalmarker och vanskötta skogshemman och dessas kultivering skapat
skogsallmänningar, uttalar motionären, att dylik verksamhet vore förtjänt
av uppmuntran från statens sida. I samband härmed har motionären
berört frågan om skogsbetningens inverkan, då det gäller åstadkommande
av en rationell skogsvård och gör gällande, att genom skogsbetningens
upphörande och genom en planmässigt genomförd dikning förutsättningar i
många fall skulle kunna skapas för en naturlig återväxt. Även om sådan
återväxt skedde långsammare än efter sådd eller plantering, borde med
hänsyn till kostnaden denna utväg anlitas i största utsträckning. Endast
där en tillfredsställande återväxt icke kunde vinnas genom självsådd,
borde statsbidrag till plantering och dylikt utgå. Viktigt vore vidare, att
samtliga åtgärder, som syftade till åstadkommande av ett bättre utnyttjande
av skogsmarkerna planlades i ett sammanhang och att för deras
utförande i varje fall valdes den enklaste och lättast framkomliga vägen.
Slutligen har motionären framhållit att ett ingripande från statens sida i
föreslaget syfte icke skulle sakna betydelse ur arbetslöshetsfrågans synpunkt.
Samtliga ifrågavarande motioner avse ett bättre och mera rationellt
utnyttjande än för närvarande är fallet av de möjligheter till skogsproduktion,
som vårt land erbjuda. Under det att de två förstnämnda motionerna
i detta avseende närmast taga sikte på sådana kala, till skogsbörd tjänliga
marker, beträffande vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagstiftning
icke kan åläggas vederbörande markägare, har motionen
II: 45 så till vida en vidare syftning, som den inriktar sig på vidtagande
av erforderliga åtgärder till befordrande av skogsproduktion över huvud å
marker, som äro därtill tjänliga.
Redan i samband med behandlingen av det förslag, som låg till grund
för 1923 års allmänna skogsvårdslag, berördes frågan om särskilda åtgärder
för tillgodogörandet av landets kalmarker, ehuru frågan då ansågs tillsvidare
böra lämnas åsido för att ej fördröja avgörandet av den föreliggande
huvudfrågan. På sätt framgår av nionde huvudtiteln (sid. 263) till innevarande
års riksdag, har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund gjort
framställning till Kungl. Maj:t om anvisande för budgetåret 1928—1929 av
ett anslag å 100,000 kronor såsom bidrag till skogsodling å av ålder kala
marker. Beträffande denna framställning har departementschefen (sid. 264
och 265) framhållit betydelsen av att en ökad verksamhet för skogsodling av
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
de vidsträckta arealer gammal kal skogsmark, som förefunnes inom vårt
land, komme till stånd. Emellertid syntes det honom påkallat, att frågan
om anvisande av särskilt statsanslag för detta ändamål ägnades en mera
allsidig utredning än den som i ärendet förelåge.
Det i motionerna upptagna spörsmålet, vilket i sig får anses innesluta
jämväl den i centralrådets ovanberörda skrivelse till Kungl. Maj:t berörda
frågan, erbjuder på sätt motionärerna ock påvisat största intresse icke
minst ur nationalekonomisk synpunkt och synes därför förtjänt av synnerlig
uppmärksamhet. Härutinnan må erinras, att enligt centralrådets för skogsvårdstyrelsernas
förbund yttrande i ärendet landets totala areal kal skogsproduktiv
mark beräknats till cirka 1,800,000 hektar. Den kalmarksareal,
som överstege fem procent av områdets totalareal, och vilken ansetts utgöra
icke normal kalmark, uppginge till drygt 700,000 hektar. Med frånräknande
av domänfondens och kyrkofondens skogar ävensom marker med
mycket låg bonitet och marker i särskilt dåliga lägen har centralrådet
kommit till att inom landet finnas minst 500,000 hektar kala, till skogsproduktion
gynnsamma och relativt välbelägna marker, vilkas skyndsamma
skogsodling enligt centralrådets mening vore ett angeläget riksintresse. Tillika
har centralrådet i anslutning till vad i motionerna anförts rörande det mindervärdiga
skick, i vilket befintlig skog å vidsträckta arealer befunne sig, uttalat,
att centralrådet i de vanskötta skogarnas förbättring på visst sätt
såge det centrala i problemet om en allmän uppryckning av vårt skogsbruk.
Ifrågavarande spörsmål har ock vunnit i aktualitet genom de uppkomna
svårigheterna att i erforderlig omfattning kunna bereda tillfälle till
produktivt arbete.
Såsom motionärerna jämväl erinrat, har redan på skogsodlingens område
i vårt land utförts ett betydande arbete. Utskottet vill i detta avseende
skänka sitt erkännande för det osparda nit och det stora intresse, som skogsvårdsstyrelserna
och det på enskilt initiativ bildade skogssällskapet ådagalagt
i sin strävan för skogsvårdens främjande, och uppskattar utskottet till
fullo de betydelsefulla resultat, som enligt i centralrådets förenämnda yttrande
lämnade uppgifter därav vunnits. Det bör framhållas, att skogsvårdsstyrelserna
och skogssällskapet jämväl i det särskilda avseende, som i motionerna
närmast åsyftas, utfört ett ansenligt arbete. I detta sammanhang
bör heller icke förglömmas det omfattande arbete i förevarande avseende,
som utförts på föranstaltande av statens arbetslöshetskommission.
På sätt såväl i motionerna som i de däröver avgivna yttrandena framhållits,
torde emellertid för vinnande av det här avsedda syftet otvivelaktigt
ytterligare åtgärder från statens sida vara av behovet påkallade. Ett ställningstagande
till denna fråga förutsätter emellertid givetvis en närmare utredning
av ärendet. I likhet med motionärerna anser utskottet, att framställning i
sådant syfte bör göras hos Kungl. Maj:t. Med avseende å denna utredning,
vilken enligt utskottets mening bör läggas efter relativt vida linjer,
anser sig utskottet endast böra till beaktande anföra vissa huvudsynpunkter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. •>
Vid utredningen torde sålunda hänsyn höra tagas icke blott till sådana
kalmarker, vars ägare icke kunna enligt gällande skogslagstiftning åläggas
skyldighet att därå verkställa skogsodling — ehuru detta såsom i motionerna
I: 46 och II: 44 uttalats givetvis ligger närmast till hands — utan jämväl
inriktas på att överhuvud klarlägga vilka åtgärder, som kunna verksamt
bidraga till mindervärdiga skogsmarkers förvandlande till produktiva skogar.
Utskottet tänker härvid — förutom på de egentliga kalmarkerna — på försumpade
skogsmarker och myrar. I sistnämnda avseenden framträder i
första hand behovet av dikningsåtgärder.
Vidare har centralrådet pekat på de särskilt i Norrbottens och Västerbottens
kustland förekommande värdelösa och oväxtliga skräpbestånd, som
uppkommit efter tidigare dimensionshuggningar, varjämte för Norrlands
vidkommande även vore att märka vissa vanligen efter skogseld uppkomna
skogsbestånd, vilka i stort sett kunde jämföras med kala eller med skräpskog
bevuxna marker och som endast till ringa del utnyttjade markens produktionsförmåga.
De arbeten, som för sistnämnda markers vidkommande krävdes,
vore enligt centralrådets mening närmast att hänföra till rensnings- och
gallringsåtgärder.
Även i mellersta Sverige och speciellt i Kopparbergs län vore enligt vad
centralrådet framhållit förekomsten av skogsbestånd med otillfredsställande
slutenhet stor. Orsaken härtill vore ej i samma utsträckning som i Norrland
tidigare dimensionshuggningar utan i stället att söka i den så ytterst
vanliga kombinationen av skogs- och betesdrift. Med avseende å södra
Sverige tillkomme de för dessa delar av landet karakteristiska s. k. fäladsmarkerna,
d. v. s. marker, ytterst glest bevuxna med en av en- och ljungvegetation
ofta förvildad skog. *
Såsom särskilt i motionen II: 45 påpekats äger skogsodlingsproblemet ett
visst samband med spörsmålet om skogsmarkens utnyttjande till bete.
Härutinnan delar utskottet närmast aen uppfattningen, som för övrigt
kommit till uttryck i centralrådets och mosskulturföreningens yttranden, att
utvecklingen bör ledas mot en rationell uppdelning av mark, avsedd för skogsbörd,
och mark, avsedd för bete. Det numera såväl vetenskapligt som praktiskt
påvisade stora värdet av en rationell beteskultur talar härför, liksom
ock ur skogsbördens synpunkt en sådan anordning otvivelaktigt måste erbjuda
betydande fördelar. Härmed har utskottet emellertid icke velat förneka, att
omständigheter i vissa fall kunna föreligga, då en kombination av skogsoch
betesdrift torde vara förenlig med vederbörande ägares intressen. För
ernående av förevarande syfte torde i första hand krävas en planmässig och
intensivt bedriven upplysningsverksamhet. Härutinnan synes, såsom centralrådet
antytt, bland annat möjligheterna av en förbättrad undervisning i
skogsskötsel vid lantmanna- och lantbruksskolorna böra övervägas.
Med avseende å den form, i vilken statens medverkan synes böra lämnas,
förordas i motionen II: 45 i första hand lånevägen, men anser motionären på
samma gång, att även direkt bidrag i viss mån kan tänkas böra ifrågakomma.
6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
De båda ovan förstberörda motionerna utgå från att statens mellankomst skulle
ske genom understöd utan återbetalningsskyldighet. Med hänsyn särskilt till
den jämförelsevis långa tid, som förflyter innan något ekonomiskt resultat
av vidtagna kulturåtgärder på ifrågavarande område i allmänhet torde kunna
påräknas, synes statsbidrag utan återbetalningsskyldighet ligga närmast till
hands. Det bör härvid icke heller förbises, att exempelvis skogsodlingar,
oaktat de utförts med största omsorg och skicklighet, kunna uteslutande på
grund av olämplig väderlek fullständigt misslyckas. Å andra sidan äro
givetvis sådana fall tänkbara, då en hjälp i form av lån på fördelaktiga
villkor skulle kunna vara tillfyllest för vinnande av avsett syfte. Med hänsyn
till dessa omständigheter synes vid utredningen i fråga båda de antydda
vägarna böra bli föremål för övervägande, därvid självfallet bör iakttagas,
att en lämplig begränsning sker i fråga om möjligheterna att erhållJ
statsunderstöd. Jämväl synes den i motionen II: 45 framförda tanken på
en kombination mellan lån och direkt bidrag förtjänt av att böra undersökas,
liksom ock möjligheten och lämpligheten att meddela den ifrågasatta
statshjälpen i form av premielån torde böra prövas. De avsedda statsunderstödda
åtgärderna, vilka naturligen böra grunda sig på vederbörande
skogsägares frivilliga åtagande, torde för övrigt böra så inriktas,
att de på ett naturligt sätt komplettera de möjligheter i förevarande avseende,
som den allmänna skogslagen och skogsvårdsstyrelsernas verksamhet
över huvud erbjuda. Vidare torde grunderna härför böra så utformas, att
de kunna på ett smidigt sätt anpassas efter skilda lägen och förhållanden.
Då det mången gång kan erbjuda svårigheter att uppdraga en bestämd
gräns mellan den ena eller andra erforderliga åtgärden av här ifrågavarande
slag, vill utskottet i detta sammanhang framhålla såsom ett önskemål, att
sådana anstalter träffas, varigenom möjlighet vinnes att i ett sammanhang
planlägga ifrågakommande åtgärder.
Beträffande sättet för handhavandet av den tilltänkta verksamheten, vilken
närmast torde böra ansluta sig till den av staten redan å ifrågavarande
område understödda, synes utskottet närmast skogsvårdsstyrelserna och skogssällskapet
utgöra de naturliga organen härför eventuellt under medverkan
av andra i samma syfte arbetande sällskap och organisationer. I vissa fall
särskilt i vad angår betesfrågan torde på sätt i ärendet ock framhållits
samarbete böra ske med vederbörande hushållningssällskap.
I övrigt torde vid utredningens verkställande vederbörlig hänsyn böra
tagas såväl till de i motionerna som i de i anledning därav avgivna yttrandena
framhållna synpunkterna.
Beträffande slutligen frågan i vad mån arbeten av ifrågavarande art
kunna vara ägnade att medverka till arbetslöshetens bekämpande torde man
på sätt i ärendet antytts för verkställande av de egentliga kulturarbetena
(skogsplantering och dylikt) i allmänhet vara hänvisad till en viss kortare
tidsperiod under den årstid, då arbetslösheten i regel är minst, vadan
något mera direkt resultat i förevarande avseende därav näppeligen synes
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 7
stå att vinna i någon större utsträckning. Däremot bör igångsättande av
skogsdikningsarbeten, vilka i vissa delar av landet kunna utföras så gott
som året runt, i samma avseende vara av viss betydelse. I varje fall torde,
såsom i motionerna framhållits, åtgärder av här angivet slag vara ägnade
att på längre sikt i sin mån minska arbetslösheten.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:46 och
II: 44 samt II: 45 må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning
rörande de åtgärder, som kunna vara erforderliga för
vinnande av det i motionerna avsedda syftet samt för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.
Stockholm den 18 maj 1928.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Nilsson i Kabbarp, Linders, Andersson i Fältenborg,
Sjöblom, Lundell, Gabrielsson, Valfrid Eriksson och Alexander Nilsson samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Olsson i Broberg, Lddenberg*,
Carlslröm*, Hedlund i Häste, Olsson i Rödningsberg, Lindgren* och Adler.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
Bilaga A.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Genom remiss den 17 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt Centralrådet
for skogsvardsstyrelsernas förbund att senast den 15 mars samma år
avgiva och till utskottet överlämna yttrande över till utskottet remitterade
motioner nr 46 i första kammaren om åvägabringande av utredning och
förslag angående statens medverkan till skogsodling å viss mark, nr 44 i
andra kammaren angående statens medverkan till skogsodling å vissa kala
till skogsbörd tjänliga marker och nr 45 i andra kammaren angående den
svenska skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd.
I anledning härav får Centralrådet anföra följande:
Till skogsvårdsstyrelsernas uppgifter höra enligt förordningen angående
skogsvårdsstyrelser den 15 juni 1923, bland annat, att vidtaga åtgärder, som
aro agnade att befrämja och verka befordrande å den enskilda skogshus
å
Iningen. I arbetet härför har skogsodlingen varit en av skogsvårdsstyrelsernas
viktigare verksamhetsgrenar. Som ett uttryck för vad skogsvårdsstyrelserna
uträttat på detta område från och med början av sin
verksamhet, år 1905, och t. o. m. år 1925 må följande siffror anföras.
Under ifrågavarande period har av skogsvårdsstyrelserna till skogsägarna
utlamnats 441,118 kg. skogsfrö och 1,113,000,000 skogsplantor. Under
samma tid har på skogsvårdsstyrelsernas föranstaltande skogsodlats en
areal om 733,000 har, till ej oväsentlig del sedan gammalt kala marker,
en yta, som i storlek ungefär motsvarar de båda landskapen Blekinge och
Halland.
Även skogsdikningen har av skogsvårdsstyrelserna ägnats ett betydande
intresse. Å forsumpade, för skogsproduktion lämpliga marker har sålunda
under samma tidsperiod under skogsvårdsstyrelsernas direkta ledning upptagits
nära 3,000 mil diken, motsvarande en sträcka om c:a 20 ggr hela
Sveriges längd.
Skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att i betydande omfattning understödja
arbeten av ovan angivna slag voro särskilt stora under den samtidigt med
och närmast efter kriget rådande högkonjunkturen. Skogsvårdsstyrelsernas
inkomster av skogsvårdsavgifter voro nämligen då höga samtidigt som
skogsvårdsstyrelserna ej hade samma krävande och vittgående uppgifter, som
genom 1923 års skogsvårdslags ikraftträdande pålagts dem.
Under tiden efter högkonjunkturen hava skogsvårdsstyrelsernas inkomster
av skogsvårdsavgifter starkt minskats. Samtidigt ha, sedan 1923 års skogs-utsträckning.
börjat tillämpas, skogsvårdsstyrelserna måst
vidkännas stegrade utgifter i fråga om den egentliga förvaltningen, under
det att minskningen i skogsvårdsavgifter endast till mycket ringa del
kompenserats av förhöjda anslag från stat och ortsmyndigheter.
Skogsvårdsstyrelsernas ekonomi har härigenom starkt försämrats, vilket
förringat skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att direkt understödja den
enskilda skogsvården.
Det var med hänsyn härtill som Centralrådet, anseende det ej försvarligt
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 9
att i nuvarande tidläge skogsodlingen inskränktes eller helt finge anstå å
de av ålder kala marker, som i stor utsträckning förelinnas i vårt land, i
skrivelse till Kungl. Ma.j:t den 10 oktober 1927 hemställde om att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att för budgetåret 1928 1929
anvisa till skogsodling å av ålder kala marker ett extra reservationsanslag
å 100,000 kronor.
Som känt är föranledde denna framställning på grund av bristande
utredning ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
I båda de motioner, nris 44 och 45 i andra kammaren (nr 46 i första
kammaren är likalydande med nr 44 i andra kammaren), över vilka Centralrådet
anbefallts avgiva utlåtande, har arbetslöshetens bekämpande anförts
som motiv för framförda yrkanden om utredning och förslag angående
dels statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till skogsbörd
tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar
ej kan åläggas skogsägaren, dels till genomgripande åtgärder för den svenska
skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd.
Det är givet, att Centralrådet med stor tillfredsställelse tagit del av vad
i nämnda motioner blivit anfört, och att Centralrådet med hänsyn till frågans
vikt och betydelse för hela landet på det livligaste vill tillstyrka en utredning
i de syften, som av motionerna angivits. Även om de båda motionernas
utredningsyrkanden givits en ifrån varandra något avvikande formulering,
framgår av motionernas motiv, att avsikten med utredningen är
likartad. Centralrådet har därför ej funnit skäl att i detta sammanhang särskilt
uttala sig om den ena eller andra motionen, utan föredragit att betrakta
dem som i sak av samma innebörd.
I motion nr 45 i andra kammaren har visserligen i motsats till vad
fallet är beträffande motion nr 44 i samma kammare ett försök gjorts att
angiva den sannolika omfattning, i vilken statens medverkan skulle krävas,
men härom torde, vilket även av motionären framhållits, först en blivande
utredning kunna ge besked. Detsamma är givetvis fallet med hela det
komplex av frågor, som av motionerna beröres, men Centralrådet har det
oaktat om än i korthet redan nu velat framhålla en del synpunkter, som
kunna vara ägnade att belysa vissa detaljer eller avsnitt, varjämte Centralrådet
senare skall söka angiva, vad Centralrådet möjligen skulle kunna
tänka sig att den ifrågasatta utredningen borde omfatta.
De kala, till skogsbörd tjänliga markernas försättande i skogbärande skick
har i båda motionerna framhållits som det kanske viktigaste medlet till
ernående av en ökad avkastning från våra skogar. På grund av skogsbrukets
stora betydelse över huvud taget för vår folkförsörjning kan detta
skogsodlingsarbete i sig själv anses vara förtjänt av största uppmärksamhet.
På sista tiden har det dock vunnit speciell aktualitet genom de svårigheter,
som uppstått för sysselsättning av de arbetslösa i produktivt arbete. Därjämte
har man i sydligaste delen av vårt land, där den kanske mest påtagliga
kalmarksförekomsten av nu ifrågavarande slag är tillfinnandes, sedan
ganska lång tid tillbaka haft blicken öppen för och kraftigt framhållit önskvärdheten
av att sammankoppla frågan om de arbetslösas sysselsättning med
ett efter stora linjer planerat iståndsättande av nu helt eller delvis outnyttjade,
till skogsbörd tjänliga marker.
Sedan riksskogstaxeringsnämndens senaste resultat offentliggjorts, är Centralrådet
i tillfälle att lämna synnerligen goda uppgifter rörande kalmarksförekomsten
å icke mindre än 85 procent av landets totalareal skogsprodukt^
mark. I nedanstående tablå finnas uppgifter på kalmarksarealen i samtliga
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
av riksskogstaxeringen övergångna län, från Norrbottens län i norr till
Kalmar län i söder. För att fullständiga översikten har Centralrådet jämväl
för övriga, icke taxerade län sökt att angiva kalmarksarealen genom
jämförelse med taxerade närbelägna och ifråga om skogsförhållanden någorlunda
likartade län. För Värmland har sålunda antagits en lika stor procentuell
kalmarksförekomst som i Örebro län, kalmarksarealen i Skaraborgs
och Älvsborgs län har ansetts uppgå till samma procentuella belopp som i
Östergötlands län, om än kalmarksförekomsten torde vara något större i de
förra länen, och slutligen har Kronobergs län i detta avseende fått tjäna
som måttstock för Göteborgs och Bohus, Hallands, Malmöhus, Kristianstads,
Blekinge och Gotlands län.
Av nedan införda tabell framgår, att man kan beräkna landets totala
areal kal, skogsproduktiv mark till cirka 1,800,000 har. Även i ett efter
rationella metoder skött skogsbruk finnes i regel en viss yta, som är kal, å
vilken ny skog skall uppdragas. Centralrådet har ansett att denna yta i
stort genomsnitt för hela landet kan beräknas till 5 procent av hela arealen
skogsproduktiv mark, d. v. s. att vid 100-årig omloppstid räknas med normalt
5 års kalmarkstid, vid 80-årig omloppstid med 4 års och vid 140-årig
med 7 års kalmarkstid etc.
Under denna förutsättning har i tabellen för de skilda redovisningsområdena
särskilt angivits den kalmarksareal, som överstiger 5 procent av
områdets totalareal, och har denna ansetts utgöra icke normal kalmark.
Denna uppgår som synes av tabellen för hela landet till drygt 700,000 har.
Man torde hava rätt att antaga, att huvudparten av denna areal utgöres
av sådana kalmarker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar
ej kan åläggas skogsägaren.
Tab. 1. Kalmarksareal i bär.
Område
Riksskogstaxeringens uppgifter:
Totalt
Utöver vad som kan
anses normalt
Norrbottens län, kustlandet ..................
.. 74,315
_
» » lappmarken .................
.. 69,252
_
Västerbottens län, kustlandet ..............
.. 58,802
_
» » lappmarken ..............
.. 86,804
_
Jämtlands » ......................................
.. 273,877
140,927
Västernorr lands län..................................
.. 112,183
17,113
Gävleborgs » ..................................
.. 88,333
19,323
Kopparbergs » ..................................
.. 117,659
14,449
Örebro » ..................................
.. 34,914
8,859
Västmanlands » ..................................
.. 12,905
_
Uppsala » ..................................
.. 22,056
8,441
Stockholms » ..................................
.. 30,203
10,068
Södermanlands » ...................................
. 53,212
36,047
Östergötlands » ...................................
. 52,526
24,881
Jönköpings » ..................................
. 108,913
76,108
Kronobergs » ...................................
103,892
76,552
Kalmar län, norra landstingsområdet...
. 57,691
40,521
» » södra »
. 42,266
29,301
» » Öland ...................................
5,080 1,404,873
4,195 506.785.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
11
Totalt
Utöver vid som kali
anses normalt
Av Centralrådet beräknade:
Värmlands län...........................
Skaraborgs och Älvsborgs län
84,949
11(1,708
21,554
55,283
Göteborgs och Bohus, Hallands, Malmöhus,
Kristianstads och Blekinge län
och Gotlands län ....................................
217,759 419,41(1 160,454 237,291
1,824,289 744,076.
Summa
Även om domän- och kyrkofondens skogar kanske äro de lämpligaste
objekten vid tanke på att finna sysselsättning för de arbetslösa i skogsbruket,
torde dock i detta sammanhang vad som eventuellt av nu ifrågavarande
kalmarker belöper på dessa skogar böra frånräknas. För att få fram den
kalmarksareal, som kan ifrågasättas böra skogsodlas under medverkan av
staten, torde desslikes avdrag böra göras för marker av mycket låg bonitet
samt för marker i särskilt dåliga avsättningslägen.
Frånräknas dessa torde man dock med säkerhet kunna räkna med att
inom landet förefinnes minst 500,000 har kala, till skogsproduktion gynnsamma
och relativt välbelagna marker, vilkas skyndsamma skogsodling ar
ett angeläget riksintresse, som ej torde inom rimlig tid kunna förverkligas
utan bistånd av staten i någon form. .
I de båda motionerna har vidare framhållits, att förefintlig skogs tillstånd
å vidsträckta arealer är av beskaffenhet att lämna mycket övrigt att önska
ifråga om utnyttjandet av markens produktionsförmåga. Skogens tillstånd
och skötsel skulle med andra ord vara otillfredsställande på vidsträckta områden.
Ett iståndsättande av dessa vanskötta marker liar antagits^ kunna i
mycket betydande grad förbättra vårt skogsbruks avkastningsförmåga.
Centralrådet vill ansluta sig till denna uppfattning och ser på visst sätt
i de vanskötta skogarnas förbättring det centrala i problemet om en allmän
uppryckning av vårt skogsbruk. Även bär har givetvis skogsvårdsstyrelserna
sökt att efter förmåga arbeta för ett bättre sakernas tillstånd, men
resurserna ha, som känt är, varit begränsade och ej tillåtit verksamhetens
utveckling utöver av ekonomiska förhållanden angiven ram.
Vad är det då i första hand för marker som såväl ur enskild som ur
allmänt ekonomisk synpunkt måste anses som otillfredsställande, och som
vid bättre skötsel skulle kunna ge en avsevärt ökad avkastning? På den
frågan är säkerligen svårt att lämna ett kort och uttömmande svar, men
Centralrådet skall dock försöka att karakterisera vilka marker, det i första
rummet bör vara frågan om.
I övre Norrland, där endast för Norr- och Västerbottens kustland aterväxten
är säkerställd genom skogsvårdslagens bestämmelser, finnas mycket
stora vidder, som, ehuru ej direkt kala, dock i nuvarande tillstånd ifråga
om produktion ej nämnvärt skilja sig från dylika. _
I Lappmarken, där stora områden övermogen, tidigare dimensionshuggen
skog finnes, och där klimatets karghet mångenstädes försvårar eller fördröjer
skogens naturliga reproduktion, kan man ej alltid enbart med yxans tillhjälp
framkalla skogens föryngring. Sedan huvudmassan av gagnvirkesdimensionerna
uttagits, kvarstå i många fall värdelösa och oväxtliga skräpskogar,
som endast kunna föryngras efter markens röjning och eventuella
bränning. Även om direkt skogsodling ej tarvas, medföra röjningen och
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
bränningen kostnader, som mången markägare ej velat påtaga sig, varför
följden blivit, att stora arealer få ligga så gott som utan produktion.
I Norr- och Västerbottens läns kustland äro förhållandena ungefär enahanda.
Under den tid den s. k. dimensionslagen där gällde, både skogsägaren
ingen laglig skyldighet att verkställa rensningar å hyggestrakter.
De kalhyggen, som genom skogsstatspersonalens försorg utlades i äldre
skogar, äro därför till största delen ännu bevuxna med kvarlämnad skräpskog
utan avsättningsvärde samt marbuskar. Genom den tidigare fria avverkningen
för s. k. husbehov för förbrukning inom orten hava även avsevärda
skogsarealer blivit illa åtgångna och äro nu, bevuxna med glesa restbestånd
av oväxtlig typ, mer eller mindre improduktiva. Detta förhållande
är för kustlandets del särskilt att beklaga, enär skogsmarkerna där i regel
äro synnerligen lättföryngrade, endast hyggena bliva rationellt behandlade,
d. v. s. rensade från skräpskog.
Un bidragande orsak till att så ej sker i större utsträckning torde vara,
att de mindre hemmansägarna, vilka vanligen hava svag ekonomisk ställmng,
draga sig för att inlägga avverkning i de glesa restbestånden, även
om dessa avverkningar skulle lämna en del gagnvirke. De äga nämligen i
allmänhet vetskap om, att de efter avverkningen hemfalla under den nya
skogsvårdslagens bestämmelser och därför kanske komma att åläggas mer
elier mindre kostsamma föryngringsåtgärder. En avverkning av dylika
skräpbestånd skulle således kunna medföra vissa utgifter, och därför låter
man resterna efter en tidigare avverkning stå kvar.
Äyon i öviiga Norrland och speciellt i Jämtlands län förekomma i stor
utsträckning glesa skräpbestånd, som endast till ringa del utnyttja markens
produktionsförmåga.
En annan för Norrland utmärkande beståndstyp äro de s. k. stavagranseller
stavatallsbestånden. Dessa bestånd kunna omfatta stora sammanhängande
arealer. Skogsbeståndet har vanligen uppkommit efter skogseld
och uppvuxit i likåldriga, synnerligen täta snår, varigenom tillväxten snart
avtagit och så småningom praktiskt taget upphört. Ifrågavarande bestånd
innehålla därför även vid relativt hög ålder ett mycket stort stamantal av
uteslutande klena och praktiskt taget värdelösa dimensioner. »Stavabestånden»
utnyttja ingalunda markens naturliga produktionsförmåga och
de områden, som de intagit, kunna i stort sett jämföras med kala eller med
skräpskog bevuxna marker. För att få dessa bestånd att utväxa till gagnvirke
erfordras, att de genomgås med ganska kostsamma röjningsgallringar,
varvid 60 å 80 procent av stamantalet torde böra utfällas. Särskilt de
mindre skogsägarna hava emellertid sällan varken kunskap nog eller ekonomiska
resurser att på egen hand utföra dessa arbeten.
Även i mellersta Sverige och speciellt i Kopparbergs län är förekomsten
av. skogsbestånd med otillfredsställande slutenhet stor. Orsaken härtill är
ej i samma utsträckning som i Norrland tidigare dimensionshuggningar utan
i stället att söka i den så ytterst vanliga kombinationen av skogs- och betesnii
ii^ .me<^ an(3ra ord extensivt skötta liag- eller betesmarker samt
helt eller delvis outnyttjade gärdesbackar, som här utgöra huvudparten av
den störa areal skogsproduktiv mark, som icke blott ur skoglig utan även
tran betessynpunkt måste anses som otillfredsställande. Åtgärder, som åstadkomma
en rationell klyvning av den för båda ändamålen skadliga kombinationen
av betes- och skogsbruket, och som äro ägnade att befrämja skogsbruket,
där detta skall äga bestånd, och betesdriften, där denna med rätta
bor ha sm plats, äro i första hand av behovet påkallade.
13
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
I södra Sverige, slutligen, äro förhållandena i stort sett ganska likartade
med de i mellersta Sverige. Av marker med otillfredsställande skogsväxt
dominera även där hagmarker och gårdesbaekar samt tillkommer en för
sydligaste delarna av landet karakteristisk typ, de s. k. fäladsmarkerna,
d. v. s. marker, som äro ytterst glest bevuxna med skog, och som, ofta
starkt förvildade av en kraftig en- och ljungvegetation, hårt betas. Erforderliga
åtgärder äro desamma som ovan angivits.
För att få ett begrepp om vilka arealer det i nu ifrågavarande avseende
rör sig om kan åter riksskogstaxeringsnämndens uppgifter lämna god vägledning.
Dels har nämligen den skogsproduktiva marken redovisats med
hänsyn till beståndens slutenhet, dels har för all skogsproduktiv mark (skogsöda
hagmark) allmänna skogstillståndet angivits. Slutenhetsgraden har bedömts
som ett uttryck för i vad mån det befintliga beståndet med hänsyn
tagen till ålder och trädslag utnyttjar ståndortens virkesproducerande förmåga.
Vid fullt utnyttjad produktionsförmåga åsättes slutenhetsgrad 1 samt
vid lägre grader därav tiondelar 0.9, 0.8 o. s. v. Graderna 0.3—0.4 beteckna
då synnerligen otillfredsställande slutenhet, d. v. s. mycket glesa bestånd,
(graderna 0.2—O.i anses som kalmark), och förekomsten härav torde i stort
sett motsvara tillgången på ovan beskrivna skogstyper. Det allmänna skogstillståndet,
vilket betecknas med termerna tillfredsställande, mindre tillfredsställande
samt otillfredsställande, avser att giva ett sammanfattande uttryck
åt den grad, i vilken det beskrivna beståndet med hänsyn tagen till rådande
natur- och avsättningsförhållanden m. m. kan anses tillfredsställa rimliga
fordringar på ett nöjaktigt bedrivet skogsbruk. Vanligaste orsakerna till
beteckningen otillfredsställande äro: felaktig avverkningsmetod, t. ex. borttagande
av den mest produktionskraftiga delen av beståndet med kvarlämnande
av skräpskog, bristande slutenhet, felaktigt trädslag, försummad förvngring,
riklig förekomst av fel och skador m. m.
Kännedomen om i vilken omfattning »otillfredsställande» marker förekomma
i landets olika delar ger sålunda gott besked om var brister i det
skogliga tillståndet äro att söka. Påpekas bör dock att dessa brister ej
alltid äro så lätta att reparera; i många fall torde det knappast vara möjligt
eller ekonomiskt utförbart, varför den i nedanstående tabell som otillfredsställande
betecknade arealen endast delvis kan tänkas komma ifraga
för åtgärder från det allmännas sida. Detsamma är givetvis på grund av
ägoförhållanden, svag bonitet, dåligt avsättningsläge m. m. förhållandet
med de marker, varå skogen angivits hava en slutenhetsgrad av endast
0.3—0.4.
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
Tabell 2.
Skogsprodukt^ mark i Skogsprodukt^ mark i
kar bevuxen med be- har, Varå skogstillståndet
Område stånd av slutenhet sgrad betecknats som otillfreds
,
0.8—0.4 ställande
Riksskogstaxeringens uppgifter:
Norrbottens län, kustlandet.................... 203,481 391,037
» » lappmarken ................ 412,949 336,002
Västerbottens län, kustlandet ............ 118,855 176,154
» » lappmarken ........ 325,011 450,170
Jämtlands » ................................ 470,643 526,482
Västernorrlands » ................................ 201,548 380,280
Gävleborgs » ............................... 92,473 161,483
Kopparbergs » ................................ 383,941 652,287
Örebro » ................................ 42,730 50,547
Västmanlands » ................................ 26,178 38,714
Uppsala » ................................ 28,864 59’,361
Stockholms » ................................ 49,532 83,762
Södermanlands » ................................ 55,615 70,377
Östergötlands » ................................ 49,208 101J54
Jönköpings » ................................ 125,971 167’,306
Kronobergs » ................................ 92,409 194,663
Kalmar län, norra landstingsområdet 62,842 83,446
» » södra » 60,676 80,642
* Ä Öland ................................ 2>549 2,805,475 2,089 4,005,536
Av centralrådet beräknade:
Värmlands län (= Örebro län)................ 103,968 122,986
Skaraborgs och Älvsborgs län (= Östergötlands
län) ........................................ 109,337 226,044
Göteborgs och Bohus, Hallands, Malmöhus,
Kristianstads och Blekinge
län (= Kronobergs län) 193,691 406,996 408,011 757,044
Summa 3,212,471 4,762,577.
Av tabellen framgår, att inom landet skulle totalt finnas 3,212,471 har
varå skogen endast har en slutenhetsgrad av 0.3—0.4 samt 4 762 577 har’
vilket motsvarar cirka 20 X av hela landet areal skogsprodukt^ mark, varå’
skogstillståndet enligt riksskogstaxeringsnämndens terminologi betecknats
såsom otillfredsställande.
Förutom kala marker samt sådana, varå skogstillståndet av vissa orsaker
kan anses som otillfredsställande, linnes, som i motion nr 45, andra kammaren,
påpekats, även vidsträckta markområden av impedimentskaraktär
som genom en torrläggning skulle bliva produktiva. Av chefen för jordbruksdepartementet
på Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 september 1926
tillkallade särskilda sakkunniga hava beräknat, att totalt inom landet skulle
finnas cirka 3,000,000 har försumpad mark och dikningsbar myr. Den försmå - pade marken, som uppskattats till cirka 1,700,000 har och som är att anse som
produktiv, ehuru av låg klass, kan givetvis till en del ingå i de markkategoiier
för vilka förut redogjorts. Då frågan om de vattensjuka, men till
skogsbörd lämpliga markernas torrläggning blivit föremål för en ingående
utredning 1 det betänkande, som av ovannämnda sakkunniga avgivits den
15
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
26 november 1926 oeli Horn på Kungl. Maj:ts förslag föranlett riksdagen afl
bevilja ett särskilt anslag för detta ändamål, saknar centralrådet anledning
att här närmare ingå på detta spörsmål. Centralrådet vill endast understryka,
att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med anledning av statens
skogsutdikningsanslag torde bliva av stor betydelse, och, om den tillätes
utveckla sig till större proportioner, säkerligen skall bliva ägnad att i hög
grad befrämja skogshushållningen.
Ehuru ett antal skogsvårdsstyrelser av skilda orsaker under 1927 ej hunnit
utföra de förberedande arbeten, som tarvas, innan ansökningar om bidrag
ur statens skogsutdikningsanslag kunna inlämnas, har dock vid ansökningstidens
utgång den 1 mars innevarande år från 15 skogsvårdsstyrelser äskats
medel från ovannämnda anslag, som med cirka 20,000 kronor överstiger
det tillgängliga beloppet, 200,000 kronor. Det kan därför antagas att vid
nästa ansökningstillfälle anspråken på detta anslag komma att bliva vida
högre.
Med det nu sagda har centralrådet sökt att i korthet skildra i vilka avseenden
våra skogars tillstånd kan anses vara otillfredsställande och på
vilka områden åtgärder kunna vara önskvärda, samt har centralrådet i stora
drag jämväl sökt angiva vilka åtgärder som erfordras. De siffror centralrådet
i tabellerna 1 och 2 haft tillfälle anföra visa bättre än något annat,
att skogens tillstånd på stora områden är i starkt behov av förbättring.
Att statens medverkan härtill är önskvärd och behövlig, torde knappast behöva
framhållas. Vad som däremot är synnerligen svårt att uttala sig om
är på vilka speciella områden statlig medverkan med fördel kan ske och
vilken form denna medverkan bör taga.
Om en utredning i av motionärerna föreslaget syfte kommer till stånd,
blir det givetvis dennas uppgift att undersöka detta. Centralrådet vill dock
försöka att redan nu något bidraga till att belysa detta svårlösta spörsmål,
i vilket syfte här nedan skall lämnas en i stora drag avfattad redogörelse
för hur centralrådet i vissa avseenden bedömer de allmänna ekonomiska
förutsättningarna för vårt svenska skogsbruk. Innan en sådan redogörelse
av mera speciell art lämnas, finner centralrådet en kort motivering för det
berättigade i att över huvud taget lämna det enskilda skogsbruket statsanslag
nödvändig.
Som centralrådet ser saken måste skogsbruket ur vissa synpunkter framför
kanske flertalet andra näringar vara det, som är värt det största allmänintresset.
Utnyttjandet av skogens avkastning torde kunna anses i viss män
reglerad genom statens ingripande. Skogsavkastningen representerar nämligen
råvarutillgången för bland annat de för vår folkförsörjning betydelsefulla,
härpå uppbyggda industrierna, främst sågverks-, trämasse- och pappersindustrierna.
Kommande släktens intressen maste här särskilt tillgodoses.
Detta gör också, att staten genom särskild lagstiftning förhindrar en skogsägare
att efter eget gottfinnande tillgodogöra sig avkastningen från sin skog.
Samhällets gemensamma intresse har här gjort, att den enskildes förfoganderätt
till skog och skogsmark i vissa avseenden inskränkts och att staten
bör anlägga särskilda synpunkter, då det gäller i motionerna ifrågasatta
återuppbyggande uppgifter. Av en förbättrad skogsavkastning drager också
samhället i längden stor nytta i form av skatteintäkter m. in. Den enskilda
skogshushållningen är sålunda av största intresse för staten, ett intresse som
väl motiverar att, för den händelse så befinnes behövligt, allmänna medel
tagas i bruk för den enskilda skogsvårdens förkovran.
Uppmuntrar staten skogsbruket, understödjes jämväl om än indirekt vår
16 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
andra huvudnäring, jordbruket. Centralrådet finner det vara av största vikt
att uppmärksamhet skänkes åt det inre sammanhang, som i flertalet fall
torehgger mellan särskilt skogsbygdens jordbruk och skogsbruk. Jordbruksdritten
i dessa trakter bygger nämligen i stor utsträckning på den förutsattmngen,
att den vid jordbruket bundna befolkningen även kan beredas
förtjänster pa annat håll. Av särskild betydelse äro härvid de inom skogarna
utiorda arbetena, vid vilka en betydande del av jordbruksbefolkningen erhaller
sysselsättning under väsentlig del av året, då jordbruket ej kan giva
s? -1110,?1 v?ssaM landskap förekommer en mångsidig dylik kombination,
särskilt mellan jordbruket och skogsbruket men även mellan andra näringsgrenar,
främst trävaruindustrien och skogsbruket.
Det råder intet tvivel om att det i denna kombination av yrkesutövning
ligger något av speciell betydelse för vårt land. För jordbrukets och skogsrukets
del är denna av utomordentlig vikt, då deras arbetssäsonger infalla
vid sa skilda årstider.
I motion nr 45, andra kammaren, ha formerna för en eventuell statlig
verksamhet i stor skala för höjande av landets skogshushållning diskuterats,
varvid bland annat ifrågasatts, att hela finansieringen skulle ske genom lån
eller att åtminstone en väsentlig del av de erforderliga beloppen skulle ställas
till skogsagarnas förfogande med den förutsättningen, att beloppen efter
längre eller kortare tid skulle återbetalas med ränta på ränta. Om en
sådan utväg tillgripes, måste naturligtvis full säkerhet råda för att de i
toretaget nedlagda medlen till fullo förränta sig enligt gällande ekonomiska
normer. Sker ej så betyder detta, att man lockat in skogsägaren på sådana
vagar, som kanske döma honom till betydande kontanta utlägg och förluster
tor framtiden. Detta skulle med andra ord innebära, att den välvilliga
avsikten medförde rätt så allvarliga konsekvenser för den »hulpne»
skogsägaren. Aågot sådant vore givetvis fullkomligt förkastligt.
Skulle man döma av hur under gångna är diskussionen i skogsekonomiska
frågor torts, kan man kanske ej göra sig fri från att en viss fara i sagda
avseende föreligger. Någon klar ekonomisk teori för skogsbruket finnes ej
till stod, utan i stället ha olika uppfattningar starkt brutits mot varandra,
varvid man i allmänhet stannat i en bestämd motsatsställning till den
nationalekonomiska vetenskapen. Resultaten ha i allmänhet blivit, att man
ansett, att skogsbruket ej har möjligheter att enligt vanliga räntesatser förränta,
de belopp, som bindas i detsamma. Skogsbruket skulle med andra
, afPassa S1S efter de allmänna regler, som dirigera de ekonomiska
lorhallandena inom samhället.
f°rde emellertid med tämligen stor säkerhet kunna sägas, att dessa
resultat ej behöva verka alltför avskräckande, och emot desamma kunna
stallas den dagliga erfarenhetens vittnesbörd. Den visar, att inom vårt land
skogsbruk drivas och under långa tider drivits som rent ekonomiskt betonade
foretag i full konkurrens med övriga näringar om de tillgängliga arbetskrafterna
och kapitaltillgångarna. Detta måste innebära, att det kan äga
Kraft att bestå som självständig näring och väl kan försvara de produktivkratter,
som bindas inom detsamma. Vore så ej fallet, måste det nuvarande
tillståndet med väsentliga delar av våra skogstillgångar i händerna på enligt
klara ekonomiska linjer arbetande enskilda storföretag anses oförklarligt.
hor att avkastningen skall bliva nöjaktig gäller emellertid, det måste
betonas, att driften upplagts rationellt och att den nutida skogsvetenskapens
kunskaper till fullo utnyttjas.
Ett helt annat läge intar emellertid i allmänhet det mindre bondeskogs
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
17
bruket. Vad detsamma beträffar, äro insikterna om under vilka förhållanden
detsamma arbetar ännu ganska små. Det enda som hittills gällt som allmängiltig
sanning, är att småskogsbruket har mindre förutsättningar för
ekonomisk drift än det större skogsbruket. Att döma efter nuvarande förhållanden
förefaller det, som om denna uppfattning skulle vara riktig, ty
det kan ej förnekas, att det mindre skogsbruket i regel befinner sig på ett
mycket lågt plan i förhållande till det större.
Vari skall då förklaringen härtill sökas? Det har framhållits, att kapitalbristen
hos denna skogsägarekategori skulle vara en av de viktigaste orsakerna.
Detta är säkerligen oj osannolikt, och denna faktor får på intet
vis förbises. Skulle denna orsak vara den väsentliga, gäller det givetvis
att i första hand ordna fastighetskrediten, så att belåning av växande skog
möjliggöres. I den män så sker försvinna de hinder, som för närvarande
föreligga för mindre kapitalstarka skogsägare att ansamla sådana virkesförråd,
som krävas i ett rationellt skött skogsbruk. Huruvida denna kreditgivning
skall ordnas uteslutande på statlig väg eller om ett intimt samarbete
mellan enskild och statlig kreditgivning skall eftersträvas, blir givetvis
en fråga, som först efter närmare utredning kan besvaras. En eventuell
utredning enligt de linjer, motionärerna tänkt sig, borde givetvis på detta område
samarbeta med de enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 oktober 1927
av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade särskilda sakkunniga, som
hava till uppgift, bland annat, att verkställa utredning rörande möjligheterna
för en utveckling av den primära jordbruksfastighetskrediten.
En bidragande orsak till det ringa skog skapitalet på bondeskogarna utgör
även arvskiftet. Det är nämligen i skogsbygderna ganska vanligt, att om
hemmansägare efterlämnar flere arvingar, en av dem övertager fastigheten
mot ersättning till de övriga direkt eller indirekt utgående genom avverkning.
Kapitalbristen torde dock ej vara den enda orsaken. En hel del andra
förhållanden bidraga säkerligen till det mindre skogsbrukets otillfredsställande
beskaffenhet. I främsta rummet då, att de mindre skogsägarnas kunskaper
i skogliga frågor är så ringa.
Innan denna sak närmare beröres vill centralrådet först med några ord
diskutera vilken betydelse för driften skogskomplexets storlek kan äga. Det
är nämligen ej så säkert, att man utan vidare kan fastslå, att storskogsbruket
måste ha alla fördelarna på sin sida. Tänker man sig att de personer,
som leda företagen, hava samma eller fullt jämförbara kunskaper,
kan småskogsbruket ha vissa fördelar framför storskogsbruket. Ett litet
komplex är lättare att överskåda, samtliga utgifts- och inkomstposter ligga
klarare till, varigenom färre möjligheter till felkalkyler förekomma vid ett
mindre än för ett större komplex, där en stor del av speciellt kostnaderna
äro att anse som beräknade, ej som faktiskt utbetalade. Småskogsbrukets
nuvarande i regel dåliga tillstånd får under sådana förhållanden ej, som
man mången gång hittills föreställt sig, anses som en nödvändig konsekvens
av den ringa arealen. Tillståndet bör mycket väl kunna förbättras. Denna
förbättring blir dock av väsentlig och bestående art, först sedan de mindre
skogsägarnas kunskaper betydligt vidgats.
Ett annat förhållande, som i detta sammanhang äger betydelse, är, att
småskogsbruket säkerligen mången gång kommer att uppläggas enligt linjer,
som rätt mycket avvika från vad de ekonomiska lagarna föreskriva. Inom
småskogsbruket utföres nämligen i allmänhet huvudparten av arbetet av
skogsägaren själv eller hans familjemedlemmar, och en god del av avkast
Bihang
till riksdagens protokoll 192S. 10 samt. 27 käft. (Xr 71.) 2
18 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
ningen, förbrukas i det egna hushållet. Resultatet kommer med andra ord
ej att i klara siffror fixeras.
Av nu berörda skäl kommer det mindre skogsbruket i ett stort antal fall
med säkerhet att drivas så, att det ej lämnar full förräntning å investerade
kapital. I den mån lån införas i större eller mindre skala för driftens
finansiering blir läget ett annat. Förr eller senare framträda krav på utbetalningar
i reda penningar. Då, om icke förr, blir den oräntabla uppläggningen
av företaget påtaglig.
Med hänsyn härtill måste ett lånevägen finansierat iståndsättande av småskogsbruket
sägas innebära vissa risker, trots det att samtliga de förbättringar,
som därmed ernåddes, säkerligen, om de framdreves under andra
former, skulle vara till betydande fördel och oomtvistlig nytta. En annan
sak, som även i fråga om lån manar till försiktighet är, att exempelvis
skogsodlingar, oaktat de kanske utföras med största omsorg och skicklighet,
kunna uteslutande på grund av olämplig väderlek fullständigt misslyckas.
I enlighet med den nu lämnade framställningen anser sig centralrådet
böra betona, att speciellt småskogsbruket inom vårt land är i starkt behov
av och i stor utsträckning bör kunna höjas upp på ett intensivare för det
allmänna mera givande driftsplan. Detta kräver utan tvekan bistånd från
det allmännas sida. Samtidigt förefaller det emellertid som om ganska
starka skäl tillsvidare tala emot ett uppläggande av detta bistånd lånevägen.
Det synes snarare som om den direkta bidragsvägen, närmast inriktad på
uppammandet av intresset för och insikten i skogsbrukets teknik och möjligheter,
skulle vara lämpligare. En god typ för sådana uppfostringsanslag är
det nyinrättade statens skogsutdikningsanslag.
Om . en kommande utredning skulle ge vid handen, att för vissa arbeten
eller till vissa skogsägare lån skulle kunna beviljas, uppstår frågan om räntesatsens
storlek. Centralrådets uppfattning i denna fråga är, att denna helt bör
anpassas efter de i allmänna marknaden gällande. Statens medelräntefot å
sina upplåningar skulle i så fall vara minimum. Varje sänkning av räntesatsen
under detta belopp skulle innebära, att anslag utan förräntnings- eller
återbetalningsskyldighet lämnades. Om denna form anses lämplig, är bäst att
direkta anslag utgå vid sidan av normalt förräntade lån. I annat fall
skymmes överblicken över de belopp, som disponeras för ändamålet, varjämte
det måste anses riktigt, att hos såväl låntagaren som förmedlaren av lånet
stärka känslan av att det gäller ändamål, som böra lämna fullgod avkastning.
Inom vida kretsar gäller visserligen nästan som en dogm, att skogsbruket
såsom sådant bör ha rätt att räkna med en räntesats, som betydligt understiger
den i allmänna marknaden gällande. Den kapitalränta, en viss företagsform
har att betala, står i mycket nära beroende av den säkerhet, som
företaget i fråga kan anses utgöra. Härvid inverkar även den likviditet,
som är utmärkande för företagets kapitaltillgångar. Att skogsbruket i båda
dessa avseenden har stora fördelar framför flertalet andra näringsgrenar
torde vara obestridligt. Man måste emellertid samtidigt observera, att säkerheten
i de flesta fall kommer att avtaga i den mån skogsföretagets drift
blir mera intensiv. Allteftersom driften förfinas inträda moment, varigenom
kapitalinvesteringarnas säkerhet minskas.
I varje fall kan innehav av skog ej ge samma säkerhet som innehav av
statssäkerheter. Någon sänkning av räntesatsen under den för sådana säkerheter
gällande torde därför ej kunna komma i fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
1!)
I det nu anförda har centralrådet sökt att diskutera vissa förutsättningar,
som höra beaktas vid bedömande av vilka former, som lämpligen kunna
väljas för en ifrågasatt utvidgning av statens verksamhet på ifrågavarande
område. Problemet är synnerligen svårt, och den förda diskussionen gör på
intet sätt anspråk på att vara uttömmande.
Om en utredning skulle ge vid handen, att statlig medverkan till skogshushållningens
främjande är påkallad och genomförbar i vida större utsträckning
än vad hittills varit fallet, inställer sig frågan om huru denna verksamhet
skall organiseras. Centralrådets uppfattning är givetvis den, att det i likhet
med vad hittills skett i första hand bör ankomma på skogsvårdsstyrelserna
att taga del i och tjäna denna statliga verksamhet. Skogsvårdsstyrelserna
hava visserligen redan nu en synnerligen omfattande och krävande
arbetsbörda, och nya plikter och uppdrag kunna näppeligen av dem anammas
utan en mindre ökning av personalen. Skogsvårdsstyrelsernas utgifter bliva
härigenom större, varför ökade medel till administrationen erfordras. Förvaltningskostnaderna
för verksamheten ifråga torde dock kunna hållas på
en jämförelsevis låg nivå genom ett anlitande av den redan färdigbildade
organisation, skogsvårdsstyrelserna utgöra. Härjämte håller Centralrådet
för sannolikt, att ett visst samarbete kan behöva etableras med hushållningssällskapen
när det gäller betesfrågan. Om statens medverkan kommer att
taga större proportioner, vill Centralrådet även tänka sig, att statens arbetslöshetskommission
skall kunna åtaga sig eu del arbeten, särskilt då å allmänna
och gemensamhetsskogar.
En statlig bidragsverksamhet i större skala till skogshushållningens befrämjande
måste givetvis, vare sig det är fråga om lån eller direkta anslag,
förutsätta, att garantier skapas för att med sagda medel ernådda förbättringar
vidmakthållas. Centralrådet är nu ej berett och anser det för övrigt
knappast lämpligt att här närmare ingå på huru sådana garantier skola
åstadkommas. Centralrådet vill i detta sammanhang endast framhålla, att
det avgjort vore fördelaktigt, om hela verksamheten kunde läggas så, att
skogsvårdslagen kunde erbjuda det erforderliga skyddet. Genom det lokala
inflytandet i skogsvårdsstyrelserna äro dessa så att säga återförsäkrade inom
ortens skogsägarekretsar, vilket medfört, att skogsvårdsstyrelsernas ömtåliga
uppgifter ifråga om skogsvårdslagens övervakande i allmänhet erbjudit jämförelsevis
ringa friktion. Man kan därför ha anledning förvänta, att så
även skall bli fallet vid en utvidgad verksamhet.
Blir följden av de väckta motionerna, att en utredning anordnas, avseende
en uttömmande undersökning av vilka åtgärder, som kunna vara erforderliga
för den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd,
bliva arbetsuppgifterna synnerligen vittomfattande. Enligt Centralrådets
mening måste en sådan utredning i första hand omfatta de frågor,
Centralrådet i föreliggande yttrande haft tillfälle att endast mera ytligt beröra.
Sålunda bör utredningen i detalj undersöka skogsbrukets betydelse
för landet i olika avseenden och dess ställning i näringslivet. I vilken omfattning
och på vilket sätt mark och skog för närvarande befinner sig i
otillfredsställande tillstånd måste bliva en viktig del i utredningen liksom
undersökningen över vad som tarvas för skogsbrukets uppryckning och hur
statens medverkan härvid skall äga rum. I samband härmed torde även
bliva påkallat att studera, huruvida undervisningen i skogshushållningen
vid de under lantbruksstyrelsen sorterande lantmanna- och lantbruksskolorna
möjligen kan förbättras. De ekonomiska betingelserna för olika skogsbruksformer,
föreliggande kombinationer med andra yrken m. m. äro även av be
-
20 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
skaffenhet, att höra vid en sådan utredning beaktas. Slutligen måste givetvis
arbetslöshetsfrågan och de socialpolitiska problem, som äga beröring med
skogsbruket, noga uppmärksammas. Centralrådet, som har sig bekant, att
arbetslöshetsutredningen ägnat frågan om arbetskraftsproblemet sitt särskilda
intresse, vill vitsorda, att en utredning inom detta område skulle vara av
betydelse.
Centralrådet vill slutligen framhålla, att Centralrådet ej nu funnit anledning
att närmare ingå på de ytterst viktiga frågor, som genom motionerna
bragts under diskussion. De beröra ju på intet vis skogsbrukets ensidiga
intresse, utan äro de av betydelse för hela landets försörjning. Sedan riksskogstaxeringens
reslutat börja fullständigas och då man har rätt att antaga,
att 1928 års fastighetstaxering skall lämna mycket värdefulla uppgifter
rörande de enskilda jordbruksfastigheterna, synes det Centralrådet att tiden
nu är lämplig för en utredning, som åtminstone bör omfatta en undersökning
rörande statens medverkan till skogsodling av sådana kala, till skogsbörd
tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet enligt gällande skogslagar
ej kan åläggas markägaren.
Stockholm den 13 mars 1928.
å Centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund vägnar:
Johan Beck-Friis.
Erik Lund!).
Bilaga. B.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Genom remiss den 17 februari 1928 har Kungl. Maj:t anbefallt Arbetslöshetsutredningen
att senast den 15 innevarande mars avgiva och till utskottet
överlämna yttrande över till utskottet remitterade likalydande motioner nr
46 i första kammaren och nr 44 i andra kammaren om åvägabringande av
utredning och förslag angående statens medverkan till skogsodling å vissa
kala, till skogsbörd tjänliga marker samt över motion nr 45 i andra kammaren
angående den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande till skogsbörd.
Med anledning härav får Arbetslöshetsutredningen anföra följande.
I samtliga de ovannämnda motionerna har angelägenheten av arbetslöshetens
motverkande anförts som ett bidragande motiv för framförda yrkanden
om utredning och förslag angående dels statens medverkan till skogsodling
av sådana kala, till skogsbörd tjänliga marker, för vilka skogsodlingsskyldighet
enligt gällande skogslagar ej kan åläggas markägaren, dels ock
till genomgripande åtgärder för den svenska skogsmarkens rationella utnyttjande
till skogsbörd över huvud. I motion nr 45 i andra kammaren har
visserligen gjorts ett försök att angiva den sannolika omfattning, i vilken
21
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
statens medverkan skulle krävas till åstadkommande av ett allmänt rationellt
utnyttjande av den svenska skogsmarken. Härom torde likväl, såsom
motionären även framhållit, först eu blivande utredning kunna giva mera
slutgiltigt besked. Detsamma är givetvis fallet med flertalet av de betydelsefulla
frågor, som av motionärerna beröras. Även om det framförda yrkandet
om utredning i motionen nr 45 erhållit annan form och omfattning
än i de båda andra motionerna, kan likväl yrkandenas syfte anses vara i
huvudsak likartat. Arbetslöshetsutredningen har därför ej funnit skäl att i
detta sammanhang särskilt uttala sig om den ena eller andra motionen, utan
trott sig kunna med avseende å dem anlägga enahanda synpunkter.
Det råder intet tvivel, att icke skogsbruket utgör eu för vår folkförsörjning
mycket viktig näringsgren. Från skogen erhålles råvaran för vårt
lands betydelsefullaste industrier, sågverks-, trämasse- och pappersindustrierna,
varjämte skogsprodukterna även i övrigt finna en mångsidig användning
för olika ändamål. För stora delar av landet utgöra också skogsbruket
och de på skogens avkastning uppbyggda industrierna den för befolkningen
utan jämförelse värdefullaste förvärvskällan.
I detta sammanhang bör även uppmärksammas det samband, som föreligger
mellan särskilt skogsbygdens jordbruk och skogsbruk. Jordbruksdriften
i hithörande trakter bygger nämligen i stor utsträckning på förutsättningen,
att den vid jordbruket bundna befolkningen även kan beredas
förtjänster på annat håll. Av särskild betydelse äro härvid de inom skogarna
tillgängliga arbetena, vid vilka en betydande del av jordbruksbefolkningen
erhåller sysselsättning, väsentligen under den del av året, då jordbruket
ej kan giva tillräcklig sådan. En jämförelse mellan befolkningssiffran
och arealen odlad jord inom sådana kommuner i de sydligare landsdelarna,
där jordbruket är den praktiskt taget enda förekommande näringskällan,
och sådana, där jämte jordbruk även skogshantering har mera framträdande
betydelse, ger också vid handen, att under i övrigt jämförliga
ekonomiska förutsättningar — inom bygder av. det senare slaget ofta förekommer
en befolkning, som per hektar odlad jord är dubbelt sa stor som
inom den förra. Detta förhållande torde vara ägnat att i viss mån belysa,
huru betydelsefullt för vårt folks försörjning det problem är, som i motionerna
upptagits till behandling.
Inom vissa landsdelar, såsom t. ex. Dalarna, Värmland och Norrland,
förekomma i mycket stor utsträckning yrkeskombinationer mellan å ena
sidan skogsbruket och å andra sidan särskilt jordbruket men även andra
näringsgrenar, främst trävaruindustrien. Det råder intet tvivel om att det
i dessa kombinationer av yrkesutövning ligger något av speciell betydelse
för vårt land. De äro av alldeles särskild vikt för jordbruket och skogsbruket,
vilkas arbetssäsonger infalla vid skilda årstider.
Där skogsbruket är mera omfattande, har det direkt och indirekt visat
sig utgöra en värdefull arbetsreserv vid tider av arbetslöshet, samtidigt
som frånvaron av eller bristen på skog inom vissa trakter inneburit minskade
möjligheter för befolkningen att finna sysselsättning vintertid. Med
hänsyn till frågan om arbetslöshetens motverkande måste det sålunda vara
av vikt, att de råvarutillgångar, på vilka bland annat våra främsta industrier
äro uppbyggda, kunna stegras, då därigenom dels förbättringsarbetena
bereda nya arbetstillfällen och dels den regelbundna arbetstillgången för
framtiden ökas inom förädlingsindustrierna. När vidare bedrivandet med
ekonomisk fördel av uthålligt skogsbruk förutsätter, att skogsmarken äger
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
en viss grad av virkestillgång, kan genom att engångsinsatser för ökandet
aX11“en,na virkestillgång göras å till omfattningen betydande marker med
otillfredsställande skogstillstånd ökat arbete automatiskt beredas i fortsättSkogsodling
och skogsdikning, röjning och andra dylika grundtorbättrande
åtgärder synas härvid vara de viktigaste återuppbyggnadsåtgärderna,
för vilka statens medverkan skulle tänkas. I detta sammanhang
ma aven framhållas, att skogliga väganläggningar även måste anses tillhöra
den kategori av arbeten, som här avses. Goda transportleder torde nämligen
vara nodvandiga för skogsavkastningens tillgodogörande. Även de närmast
för skogsbruket avsedda vägar, som här åsyftas, representera gemensamhetsmtressen
för ett flertal jordägare, och torde på grund härav statens medverkan
ofta bliva nödvändig för att en väganläggning skall kunna utföras.
Ur synpunkten av arbetskraftens sysselsättande representera härvid vägarbetena
ett värdefullt tillskott, vartill kommer dels att dylika arbeten i södra
Svenge med fördel kunna utföras vintertid, då arbetslösheten är störst, dels
ock att de torde vara särskilt lämpliga för direkt sysselsättande av arbetslösa.
Om det sålunda torde vara obestridligt, att skogsbrukets utvecklande vore
av största betydelse för vår folkförsörjning, får Arbetslöslietsutredningen,
med hänsyn till de spörsmål, Arbetslöslietsutredningen närmast har att beakta,
emellertid framhålla, att kännedomen om de här synnerligen viktiga
spörsmålen om arbetskraftbehovet inom skogsbruket är mycket bristfällig.
For arbetslöshetspolitiken vore det av vikt, att dessa frågor bleve närmare
utredda, liksom ock en närmare kännedom om dem lärer vara av i viss
man grundläggande betydelse för bedömande av ett flertal av skogsbrukets
tekniska och ekonomiska problem, vilka vid ett eventuellt verkställande av
den av motionärerna ifrågasatta utredningen torde bliva uppmärksammade
Ur Arbetsloslietsutredningens synpunkt vore det sålunda av vikt att erhålla
uppgifter om den genomsnittliga arbetskraftåtgången inom skogsbruket i
olika delar av landet, under olika förhallanden och för olika månader av
ett år.
Arbetslöslietsutredningen har redan med hänsyn till berörda frågas allmänna
betydelse och efter samråd med såväl domänstyrelsen som enskilda
skogsägare, med vilka Arbetslöslietsutredningen under sitt arbete varit i
förbindelse, företagit en mindre försöksutredning, omfattande ett skogsmarksomiåde,
beläget inom Bergslagen. Rörande förutsättningarna för samt
resultatet av densamma får Arbetslöshetsutredningen hänvisa till närslutna
bilaga. 1
Då den nu berörda undersökningen med hänsyn till sin karaktär av ett
försök måst inskränkas till att omfatta allenast en jämförelsevis begränsad
skogsareal, ägd av ett större bolag, kunna dess resultat givetvis ej tillmätas
representativ betydelse ens för Bergslagen. Den torde emellertid ådagalägga
vad man velat utröna, nämligen att förutsättningar finnas för att genom
val planlagda undersökningar i större skala erhålla värdefull närmare belysning
av vissa skogsbrukets arbetskraftsfrågor. Resultaten av dylika undersökningar
bliva givetvis av större värde, i den mån de kunna ställas i
samband med utredningar om andra skogsbruket berörande spörsmål.
På giund av vad sålunda anförts, får Arbetslöshetsutredningen med hänsyn
till de synpunkter, som den företräder, framhålla önskvärdhetan av att
de i remitterade motionerna begärda utredningarna måtte komma till stånd
Här ej intagen.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 23
•samt att därvid frågan om skogsbrukets arbetskraftsbehov måtte vederbörligen
beaktas.
Stockholm den maj 1928.
På Arbetslöshetsutredningens vägnar:
Gunnar Huss.
Snett Skal)It.
Bilaga C.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Sedan statsrådet och chefen för kungl. socialdepartementet på riksdagens
jordbruksutskotts anhållan anbefallt statens arbetslöshetskommission att avgiva
utlåtande angående motionen nr 46 i första kammaren och motionerna
nr 44 och 45 i andra kammaren, får arbetslöshetskommissionen till åtlydnad
härav anföra följande.
Till en början torde böra erinras därom, att arbetslöshetskommissionen
vid anordnandet av nödhjälpsarbeten städse haft sin uppmärksamhet riktad
bland annat på sådana arbetsobjekt, som kunde beforda landets skogsproduktion;
och må här lämnas en översikt över omfattningen av sålunda utförda
arbeten.
Skogliga nödhjälpsarbeten igångsattes första gången år 1916, då det gällde
att erbjuda nödhjälpsarbete åt arbetslösa, tillhörande stenindustrien i Bohuslän,
Halland och Blekinge. Sålunda utfördes genom skogsvårdsstyrelsens i
Göteborgs och Bohus län och skogssällskapets försorg under 1916 och 1917
fullständig skogsodling av 7,500 hektar, hjälpkulturer och röjningsarbeten
å 1,700 hektar, varjämte genom grävning av 60 kilometer diken utvunnos
cirka 200 hektar.
Under tiden 1918—1924 kommo skogliga arbeten liksom övriga statliga
nödhjälpsarbeten till utförande genom skogssällskapets statsarbeten, som år
1921 övergick i södra Sveriges statsarbeten och det nyorganiserade Norrlands
statsarbeten. Hithörande nödhjälpsarbeten förlädes till allmänningsskogar
under skogssällskapet och till domän- och kyrkofondens skogar, ävensom,
ehuru till obetydlig del, till enskilda skogar. Huvudparten kommer på
det förstnämnda slaget, där med skogsodling, dikning, röjning övergingos
cirka 17,000 hektar och nyanlades 224 kilometer vägar. Å kronoskogarna
äro motsvarande siffror respektive 3,000 hektar och 130 kilometer. Å de
enskilda skogarna skogsodlades under samma tid 270 hektar.
Efter det arbetslöshetskommissionen under år 1924 övertog den direkta
ledningen av de statliga nödhjälpsarbetena, kom tyngdpunkten av dessa
arbeten att förläggas till de allmänna skogarna. Under åren 1925—1927
har en betydande värdeökning genom grundförbättringsarbeten tillförts dessa
skogar. Sålunda utfördes 23.5 kilometer spårvägar för virkestransporter, 466
kilometer vägar och 100 mil diken, varigenom cirka 4,275 hektar torrlädes
och öppnades för skogsproduktion. Därjämte byggdes ett flertal lastkajer,
lastplatser, sågplaner, dammbyggnader m. m.
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
En sammanställning av samtliga arbeten av skoglig natur utförda under
åren 1916—1927 med medel, anslagna för arbetslöshetens bekämpande, följer
här nedan
Skogs-
od-
ling
Skogs-
dik-
ning
Åker-
bruks
dik-
ning
Betes-
marker
Gall-
ring
och
röj-
ning
Summa
1
| Vägarbeten
Spår-j (bredd i m.)
Summa
vägar I I
<3 - 2.5-
| 2.5 | 3.tf
3.6 —
H e k
tar
Kilometer
Domän- ocli kvrko-
i
fondens skogar •
450
6,050
275
—
1,000
7,775
56 95 191
340
626
Allmänningsskogar
under skogssäll-
skåpet ............
6,400
3,400
i 00
555
7,275
17,730
— ! 44 150
30
224
Enskilda skogar ...
8,270
700
200
30
70
9,270
- I - -
—
—
Summa! 15,120| 10,150. 575 | 585 8,345 34,775# 56 [ 139 j 341 • 370 I 850 I
Härutöver tillkomma vägjusteringar å 200 kilometer, hägnader, broar
(14 st.), lastkajer (5 st.), upplags- och lastplatser (37 st.), sågplaner (4 st)
dammbyggnader (4 st.) och flottleder (4 st.) m. m.
Genom statliga nödhjälpsarbeten hava sålunda 15,120 hektar huvudsakligen
av ålder kala marker skogsodlats, 10,725 hektar sänka marker omförts till
produktionsdugligt skick och 8,930 hektar genom röjning och gallring väsentligt
förbättrats. Cirka 1,000 kilometer transportleder hava anlagts till båtnad
för skogsbrukets ekonomi på därav berörda marker.
Därjämte hava omfattande statliga nödhjälpsarbeten utförts i de norrländska,
särskilt de norrbottniska flottlederna. Under åren 1921-1927 hava
sålunda å dylika arbeten nedlagts 3,221,000 kronor. Betydelsen av dessa
arbeten har säkerligen varit ansenlig, ehuru den enligt sakens natur icke
låter sig i siffror närmare nppskattas.
Kommissionen övergår nu att behandla de föreslagna åtgärderna med
hänsyn till arbetslöshet och arbetsmarknad.
Kommissionen har i sin verksamhet för arbetslöshetens bekämpande i stort
sett icke behövt ingripa på grund av arbetslöshet inom jord- och skogsbruket.
Sedan ett flertal år äro hithörande yrken generellt avstängda från statlig
arbetslöshetshjälp. Detta förhållande finner till stor del sin förklaring däri,
att jordbruk och skogsbruk äro två produktionsformer, som med undantag
för de sydligaste jordbruksområdena äro intimt förbundna och starkt beroende
av varandras stöd. De klimatiska förhållandena hava för arbetskraftens utnyttjande
medfört en naturlig arbetsfördelning, därvid arbetskraften under
sommaren huvudsakligen inriktas på jordbruket och under vintern på skogsbruket.
En dylik anordning är givetvis av synnerlig betydelse för åstadkommande
av en någorlunda jämn arbetstillgång året runt på landsbygden.
Jordbrukets rationalisering genom införande av arbetsbesparande maskiner,
den ökade tillgången på arbetskraft på landsbygden, som under senare år
kunnat konstateras, och även andra orsaker hava emellertid mångenstädes
medfört en försämring av dess arbetsmarknad. Den tenderar att bliva melodi
mer säsongartad. En utveckling i nu antydd riktning, som med hänsyn
till den redan förut betydande säsongarbetslösheten synes böra kraftigt motarbetas,
torde på ett verksamt sätt kunna hämmas genom åtgärder till förmån
för en ändamålsenlig samdrift mellan landets båda huvudnäringar.
25
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
Kalmarkers ocli improduktiva markers förseende med skog och eu rationell
skogsvård äro utan tvivel synnerligen lämpliga åtgärder i sådant syfte.
Skogsbruket är visserligen, som redan framhållits, med naturliga band
förenat med jordbruket, vars arbetskraft med tillhjälp av dragare utför
framför allt virkets utforsling, men detsamma rymmer dock en mångfald
arbeten av grovarbetes natur, som icke fordra nämnvärd yrkesskicklighet
och för vilka därför med fördel kan användas arbetskraft från andra yrkesområden.
En omflyttning från andra yrken till skogsarbetareyrket torde
sålunda med hänsyn till dithörande arbetens art icke behöva möta svårigheter.
Sådana yrkesomflyttningar påträffas ganska allmänt särskilt i Bergslagen,
där under tidernas lopp gjorda inskränkningar inom järnindustrien
nödgat dess arbetare att söka sig utkomst inom annat yrke. Det kan även
påpekas, att i några kända fall arbetslösa, som varit anställda vid skogliga
nödhjälpsarbeten, uppsugits av ortens arbetsmarknad. Sistnämnda omständigheter
torde ytterligare bestyrka nyttan ur arbetsmarknadssynpunkt av åtgärder
för ett rationellt utnyttjande av den svenska skogsmarken.
Det torde icke ankomma på kommissionen att här fackmässigt bedöma
den näringspolitiska innebörden av svenskt skogsbruk särskilt i vad rör de
ekonomiska förutsättningarna för åstadkommande av skogsbörd å kalmarker.
Det synes kommissionen dock uppenbart, att effektiva åtgärder mot arbetslöshetens
bekämpande framför allt böra inriktas på vårt näringslivs förkovran.
I enlighet härmed synes det lika uppenbart, att de av motionärerna
ifrågasatta åtgärderna till vårt skogsbruks fromma principiellt måste
sökas inom det fria näringslivet och på den öppna arbetsmarknaden och ej
kan bedrivas såsom det allmännas nödhjälpsarbeten, detta så mycket nedre
som de skogsvårdande arbeten, som motionärerna närmast åsyfta, i vissa
fall endast med svårighet kunna bedrivas under vintern, då behovet av
nödhjälpsarbete företrädesvis gör sig gällande. Enligt kommissionens mening
bör detta icke utesluta möjlighet för kommissionen att såsom hittills
anordna nödhjälpsarbeten för skogsvårdsändamål, detta dock endast såsom
ett extra tillskott till de arbeten med sådant syfte, som kunna bedrivas på
öppna marknaden. Kommissionen föreställer sig också, att de oerhört rikliga
arbetstillfällena på området lämna rum både för den enskilda företagsamhet,
som kan uppbringas och för de nödhjälpsarbeten, som kunna erfordras.
Ur kommissionens synpunkt vore det också önskvärt, om man vid den
ifrågasatta utredningen kunde överväga åtgärder, som vore ägnade att
underlätta kommissionens användande av ifrågavarande arbetsobjekt för nödhjälpsarbete.
Ehuru kommissionen väl inser och noga beaktar, att man icke bör och
med hänsyn till arbetsföretagens karaktär icke kan uppdraga alltför snäva
gränser för den enskilda företagsamheten, synes det dock önskvärt, att man
vid beredandet av statlig hjälp åt den enskilda företagsamheten söker gorå
sådana förbehåll, som utan olägenhet kunna upprätthållas, i syfte att såvitt
möjligt förlägga enskilda skogsvårdsarbeten till den tid av året, då arbetslösheten
i allmänhet är störst.
Åberopande det anförda och på de av motionärerna anförda skäl får statens
arbetslöshetskommission livligt tillstyrka bifall till motionärernas förslag
om utredning i ämnet.
Stockholm den 24 mars 1928.
På Arbetslöshetskommissionens vägnar:
Allan Cederborg.
Uihano till riksdagens protokoll 1928. 10 samt 27 höft. (Sr 71).
It. Wikander.
3
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71.
Bilaga D.
Till riksdagens jordbruksutskott.
I tvenne till årets riksdag inlämnade motioner — nr 44 av herr Lindman
m. fl. och nr 45 av herr Sköld m. fl. — hemställes, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte begära en utredning om den svenska skogsmarkens rationella
utnyttjande till skogsbörd samt om statens medverkan härtill.
I båda motionerna framhålles bl. a., att frågan om de vidsträckta kalmarkernas
överförande till produktiv skogsmark är intimt förbunden med
betesfrågan. En lösning av kalmarksproblemet kan icke nås utan en genomgripande
omläggning av betesdriften i stora delar av vårt land.
Svenska Mosskulturföreningen, som är livligt intresserad av att den nu
begärda utredningen kommer till stånd, tillåter sig härmed vördsamt framhålla
en synpunkt, som enligt dess förmenande bör beaktas vid den kommande
utredningen.
Större delen av de kalmarker, som åsyftas i motionerna, äro belägna i
södra Sverige. I denna landsända förhåller det sig ofta nog så, att kalmarkerna,
som nu lämna ett ytterst torftigt bete, endast till mycket ringa
del lämpa sig till betesmark — detta gäller framförallt de torra sandhedarna
och de stenbundna moränmarkerna.
I dessa trakter finnas emellertid talrika mossar, vilka genom lämpliga
odlingsåtgärder skulle kunna förvandlas till rikt givande beten. Den nu
30-åriga betesvallen på vitmossjord vid föreningens försöksgård Flahult
kan t. ex. mäta sig med de bästa vallar på fastmarksjord.
I många bygder skulle därför enligt föreningens mening den bästa lösningen
av de föreliggande frågorna erhållas, om mossarna omvandlades till
beten och kalmarkerna på fastmarksjord till skogsmark. En sådan lösning
skulle icke blott innebära en boskillnad mellan skog och bete, det skulle också
betyda en ökning av vårt lands produktiva areal i än högre grad än vad som
kan uppnås enbart genom de nuvarande kalmarkernas uppdelning mellan
skogsbruk och boskapsskötsel. Visserligen skulle en sådan lösning draga
något ökade kostnader, men detta uppväges mer än väl av de stora fördelar,
som vinnas.
Realiserandet av det program, som här skisserats, måste givetvis kräva
en lång tidrymd; det synes dock föreningen vara av vikt, att de åtgärder,
som eventuellt vidtagas, utföras i enlighet med på förhand uppgjord plan.
Genom att förlägga betesvallarna i största möjliga utsträckning till torvjord
vinner jordbrukaren också den fördelen, att han när som helst kan
använda vallarealen för produktion av andra grödor såsom säd och potatis
m. fl., om så skulle visa sig önskvärt, medan däremot den förbättrade hagmarken
icke alltid med samma snabbhet kan överföras till åker.
En fullt rationell lösning av det stora och viktiga problem, som de båda
motionerna riktat uppmärksamheten mot, kan sålunda enligt föreningens
mening bäst uppnås genom ett planmässigt arbete på samtliga produktionsdugliga
men nu improduktiva markers överförande i produktionens tjänst.
Stora delar av vårt land, som bjuda en tröstlös anblick av oväxtliga
skogar, kala ljunghedar och sterila mossar, skulle genom ett dylikt planmässigt
arbete i en framtid kunna vara förvandlade till ett komplex av
skogar, åkertegar och betesvallar.
Samtidigt som Svenska Mosskulturföreningen härmed uttalar sin anslutning
till det av motionärerna framförda förslaget om utredning, vill den
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 71. 27
betona önskvärdheten av att den här ovan i korthet utvecklade synpunkten
måtte vinna jordbruksutskottets beaktande, så att densamma vid den ifrågasatta
utredningen även må göras till föremål för eu grundlig undersökning.
Jönköping den 9 mars 1928.
Svenska Mosskulturföreningen:
Fabian De Geer,
ordförande.
Hni70 Oswald,
sekreterare.
Bilaga E.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Med anledning av väckta motioner om åtgärder för befrämjande av skogsodling
å gamla kalmarker m. m. anhåller jag såväl i egenskap av landshövding
i Hallands län som såsom ordförande i länets skogsvårdsstyelse att få
framhålla det stora behovet av kraftig hjälp från det allmännas sida till
dylik skogsodling inom detta län. Enligt utredningen i motionen nr 44 i
andra kammaren finnas i Halland ännu cirka 65,000 hektar ljungmarker,
utgörande nära hälften av dessa markers totalsumma i riket. Likväl har
under senare år ett i mån av tillgångarna intensivt arbete bedrivits för
deras kultiverande, dels genom medverkan av skogsvårdsstyrelsen, som för
ändamålet årligen erhållit från landsting och hushållningssällskap anslag å
tillhopa 20,000 kronor, dels genom skogssällskapet för landstingets räkning
i form av inköp och skogsodling av kalmarker till länsallmänningar, dels
ock genom bildande av sockenallmänningar. Arbetsområdet är dock så
stort, att enbart medelst dessa åtgärder odlingsarbetet går alltför långsamt
framåt. Ibland ha försök gjorts att intressera domänverket för inköp av
kalmarker till kronoparker, men dessa förslag hava avvisats under motivering
att domänverket i egenskap av affärsdrivande verk måste, därest
icke särskilda statsmedel för dylikt ändamål ställas till förfogande, begränsa
sig till sådana inköp å vilka en mera omedelbar vinst kan vara att
påräkna.
I frågans nuvarande läge tillåter jag mig icke uttala någon mening om
det sätt, på vilket ändamålet bäst må kunna främjas utan har endast velat
framhålla angelägenheten av att något blir gjort och detta snarast möjligt.
Det kan dock särskilt förtjäna betonas, hurusom dessa kulturåtgärder bereda
arbetstillfällen i stor utsträckning och äro särdeles lämpliga såsom
nödhjälpsarbeten, därest de erhålla någorlunda stor omfattning.
Halmstad den 2 februari 1928.
Axel Mörner.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:329 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående statens medverkan till skogsodling å kala, till skogsbörd tjänliga marker m. m. a1 i texten