Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20

92 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 71 av 92 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1928:20, Konstitutionsutskottets memorial Nr 20

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 26 april 1928 kl. 4 e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom gjord framställning överlämnats

de under tiden från och med den 10 januari 1927 till och med den 9 januari

1928 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 11 januari 1927 till och med

den 4 januari 1928;

justitieärenden från och med den 28 januari 1927 till och med den 30 december

1927;

utrikesdepartementsärenden från och med den 14 januari 1927 till och med

den 4 januari 1928;

för sv ars ärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari

1928;

socialärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari

1928;

kommunikationsärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den

4 januari 1928;

finansärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari

1928;

ecklesiastikärenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4

januari 1928;

jordbruksärenden från och med den 11 januari 1927 till och med den 4 januari

1928;

handelsårenden från och med den 14 januari 1927 till och med den 4 januari

1928.

Därjämte hava på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
dels

utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 27 januari 1928

förda protokoll, i vad det angår regementsläkaren O. A. E. Strömbergs ansökning

om överföring till övergångsstat och gratifikation till förre värnliktige

E. V. Nilsson;

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 17 februari 1928

förda protokoll, i vad det angår värnpliktige P. E. Blomqvists ansökning om

frikallelse från värnpliktens fullgörande;

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 15 häft. (Nr SO.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 24 februari 1928

förda protokoll, i vad det angår värnpliktige K. G. R. Gustafssons och N.

R. Ekblads ansökningar om frikallelse från värnpliktens fullgörande;

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 2 mars 1928 förda

protokoll, i vad detsamma angår värnpliktige befälseleven T. K. O. Bils’ ansökning

om överföring till trängen;

dels utdrag av det över försvarsärenden i statsrådet den 9 mars 1928 förda

protokoll, i vad det angår värnpliktige B. H. Svenssons ansökning om frikallelse

från värnpliktens fullgörande;

dels ock det över handelsärenden i statsrådet den 17 februari 1928 förda

protokoll, i vad detsamma angår återbesättande av lotskaptensbefattningarna

i övre norra och i västra lotsdistrikten.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,

som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och

nu fullbordats,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av

statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra, jämlikt

§ 107 regeringsformen, hos riksdagen anmälas.

1:0.

(Protokoll över socialärenden den 18 juni 1927.)

I dechargebetänkandet till 1925 års riksdag har utskottet inledningsvis bl. a.

anfört följande:

»Utskottet finner sig vidare böra framhålla, att i vissa fall av Kungl. Maj:t

fastställda arbetsordningar och instruktioner icke blivit i Svensk författningssamling

publicerade utan allenast genom kungligt brev meddelade vederbörande

verk. Sålunda har en den 25 april 1924 given arbetsordning för arbetsrådet,

vilken dock tillkom i anledning bl. a. av statsrevisorernas erinran, att för

arbetsrådet ej någon instruktion utfärdats, icke, såsom eljest är vanligt, kungjorts

i författningssamlingen. Efter utskottets uppfattning utgöra de bestämmelser,

som innehållas i arbetsordningar m. m., delar av vårt lands offentliga

rätt och böra icke betraktas och behandlas såsom allenast inre verksangelägenheter

utan allmännare betydelse. Ej heller lärer kostnadsbesparingen

bliva av den art, att för dess skull införandet i författningssamlingen borde

underlåtas, och då ett fortsättande på den inslagna vägen kan leda till betänkliga

följder, har utskottet ansett sig här böra rikta uppmärksamheten på detta

förhållande.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr ISO.

3

På föredragning av socialdepartementets chef, statsrådet Pettersson, fastställde

Kungl. Maj:t den 18 juni 1927 en på ovannämnda arbetsordning för

arbetsrådet kopierad arbetsordning för försäkringsrådet, varvid beslutet härom

icke fick den vanliga formen av en av Kungl. Maj:t utfärdad författning,

vilken bilades protokollet för att i författningssamlingen därefter publiceras,

utan allenast av ett i protokollet intaget beslut, om vars innehåll besked lämnades

till försäkringsrådet, och detta i trots därav, att sist sagda arbetsordning

i likhet med den, varom utskottet gjorde sitt uttalande 1925, innehåller

bestämmelser av betydelse såväl för allmänheten som för förhållandet till andra

myndigheter.

Utskottet har funnit det särdeles anmärkningsvärt, att föredraganden icke

beaktat de av utskottet 1925 framförda synpunkterna, utan behandlat även

denna arbetsordning på samma sätt som den tidigare för arbetsrådet, oavsett

att även formellt försäkringsrådet, såsom — i motsats mot arbetsrådet •—

grundat på en ej blott provisoriskt gällande lag, ingår i förvaltningsorganisationen

på ett ännu fastare sätt än arbetsrådet.

Enligt § 1 i den vid tiden för arbetsordningens för försäkringsrådet fastställande

gällande kungl. kungörelsen den 15 december 1911 angående Svensk

författningssamling skulle »instruktioner, arbetsordningar, reglementen och

stadgar för domstolar, ämbetsverk och myndigheter, ävensom för allmänna

inrättningar» intagas i Svensk författningssamling, därest vederbörande departementschef

funne bestämmelserna »vara av beskaffenhet att böra komma till

allmänhetens kännedom».

Utskottet, som icke håller för troligt, att departementschefens underlåtenhet

att anbefalla publicering i författningssamlingen av nu ifrågavarande arbetsordning

kan bero av förbiseende, och som anser nödvändigt, att inga godtyckliga

undantag göras från den eljest allmänt tillämpade och riktiga principen

om t. o. m. vida mindre betydelsefulla, arbetsordningars och verksinstruktioners

publicering i författningssamlingen, så snart de innehålla annat och mera

än uteslutande tekniska inre organisationsföreskrifter, har med fäst avseende

härå funnit sig böra hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson.

Närvarande: Herrar Engbergn Thulin, David Bergström, Adolf Dahl, G. iW.

Hansson, Stendahl, Reuterskiöld, N. S. Norling*. Martin Svensson, Larsén, Isak

Svensson, Borg, Gustafson i Kasenberg*, Bäckström*, Hallén*, Johansson i Kälkebo*,

Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg*, Karlsson i Vadstena och Forssell.

* Ej närvarande vid justeriögen.

2:n.

(Protokoll över socialärenden den 26 juli 1927.)

I en kungl. kungörelse den 26 juli 1927 (Sv. F. nr 338) med vissa bestämmelser

angående skjutvapen och ammunition återfinnas bland andra följande

bestämmelser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

»§ 10.

Den som den 1 september 1927 innehar skjutvapen vare skyldig att före den

16 oktober 1927 göra skriftlig anmälan därom hos myndighet, varom förmäles

i § 4 första stycket.

Anmälan, som nn nämnts, skall innehålla:

l:o) innehavarens fullständiga namn och hemvist samt

2:o) vapnets eller vapnens beteckning och kaliber.

Sådan anmälan må på landet ingivas till landsfiskalen i orten, vilken det

åligger att insända anmälningen till länsstyrelsen. Anmälan må av den som

tillhör lappbefolkningen i stället ingivas till lappfogden, vilken vidare förfar

som nu sagts.

§ 11.

Mom. 1. Innehar någon skjutvapen utan att i fall, då enligt denna kungörelse

tillstånd till förvärv därav erfordras, hava erhållit sådant tillstånd eller, där

han innehade vapnet den 1 september 1927 och jämlikt denna kungörelse var

skyldig att göra anmälan därom, utan att hava fullgjort denna skyldighet,

straffes med böter från och med femtio till och med femtusen kronor, och vare

vapnet förverkat. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må bötesstraffet

nedsättas till tio kronor, och äge domstolen pröva, huruvida vapnet

skall vara förverkat.

----------»

Denna kungörelse har trätt i kraft den 1 september 1927, då kungl. förordningen

den 27 september 1922 angående förbud tills vidare mot försäljning och

införsel av skjutvapen och ammunition upphört att gälla. Såsom av bestämmelserna

i anförda paragrafer av kungl. kungörelsen framgår, har Kungl.

Maj:t utan riksdagens hörande eller medgivande icke blott såsom i förordningen

den 27 september 1922 inskränkt sig till att giva föreskrifter beträffande

försäljning och införsel av skjutvapen och ammunition utan jämväl dels föreskrivet

skyldighet för dem, som den 1 september 1927 innehaft skjutvapen att

göra skriftlig anmälan härom, dels infört straffbestämmelser för underlåten

anmälan upp till 5,000 kronors böter, dels ock infört bestämmelser om att den,

som innehar vapen utan att'' hava fullgjort anmälningsskyldighet, skall hava

förverkat vapnet.

Anmälningsplikt gäller för alla personer, med undantag blott för vissa ämbets-

och tjänstemän, som å tjänstens vägnar innehava vapen, och den avser

sålunda såväl vapen, som förvärvats efter vederbörligt tillstånd enligt ovannämnda

1922 års förordning eller enligt de förordningar, som därförut reglerat

handel med eller överlåtelse av skjutvapen inom riket, som ock vapen, som på annat

sätt förvärvats eller som före nämnda förordningars tillkomst innehafts.

Anmälningsplikten synes sålunda vara av mycket vittgående beskaffenhet.

Vid beredningen av ärendet har utredning förebragts angående den lagstiftning,

som i en del främmande länder gäller beträffande rätten att förvärva och innehava

skjutvapen, och av densamma synes framgå, att rätten att innehava

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

skjutvapen i mycket få länder blivit beroende av tillstånd eller anmälningsskyldighet.

I våra grannländer — endast Finland undantaget — är innehavet

av skjutvapen alldeles fritt. Endast rätten att å offentliga platser bära vapen

har i Danmark delvis blivit inskränkt. Även i förhållande till främmande rätt

synes det stadgade anmälningsförfarandet sålunda vara tämligen ovanligt.

Utskottet, som emellertid icke vill ingå på behovet eller nödvändigheten av

dessa på administrativ väg införda bestämmelser rörande anmälningsplikt för

innehav av skjutvapen, anser sig böra framhålla, att bestämmelsen, att vapen,

som innehaves utan att anmälningsskyldighet beträffande detsamma fullgjorts,

skall vara förverkat, är av den natur, att den tillhör det lagstiftningsområde,

inom vilket det tillkommer Kungl. Maj:t och riksdagen att gemensamt besluta.

Bestämmelsen innebär nämligen, att konfiskation av vapen, som en medborgare

med full rätt äger och innehar, kommer att verkställas blott på grund av underlåtenhet

— i många fall antagligen beroende på förbiseende eller okunnighet

— att verkställa en i administrativ väg påbjuden anmälningsskyldighet.

Kungl. Maj :ts rätt att ensam stifta lag har ifrån att hava varit av betydande

omfång efter hand blivit begränsad så, att 1809 års regeringsform inskränkte

den till den ekonomiska lagstiftningen. Grunderna för skillnaden mellan

denna senare lagstiftning och lagstiftning enligt 87 § regeringsformen hava icke

blivit i lagen klart fastslagna, och, såsom även av konstitionsutskottet år 1867

framhållits, har någon oomtvistbar gräns i förevarande hänseende icke kunnat

uppdragas. Det torde dock vara klart, att Kungl. Maj:t icke genom sin ekonomiska

lagstiftningsmakt kan rubba eller ändra medborgarnas civila rättsförhållanden

eller rättigheter. Kungl. Maj:t må vara berättigad att i ekonomiska

förordningar, häri inbegripet politiförfattningar, stadga straffbestämmelser

— böter eller fängelse — för överträdelse av bestämmelser i förordningarna

och även beträffande näringsfrihetslagstiftningen stadga, att vara, som

obehörigen innehaves eller nyttjas, skall vara förbruten. Sådana stadganden

finnas i ett flertal förordningar angående förbud för in- och utförsel av vissa

varor eller angående handel med vissa varor, såsom exempelvis K. F. den 19

november 1897 angående explosiva varor, K. F. den 30 mars 1900 angående

förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa

vanlig fosfor ingår, K. K. den 6 april 1923 angående handel med opium

och vissa andra narkotiska ämnen och beredningar, giftstadgan den 7 december

1906 m. fl. liknande förordningar. Den i § 24 i fiskeristadgan den 17 oktober

1900 givna bestämmelsen om att vid olovligt fiskande otillåten redskap och

fångst skall vara förbruten eller i § 8 mom. 3 i K. F. den 29 november 1867

om forntida minnesmärkens fredande och bevarande givna bestämmelser, att

person i vissa fall utan lösen kan mista fornfynd, som av honom upphittats,

är av annan natur än nu förevarande stadgande angående konfiskation av

skjutvapen. Genom sistberörda stadgande sker ett direkt ingrepp i ett privat

äganderättsförhållande, som uppkommit under av lag givna former och vars

fortvaro av lag skyddas. Den påbjudna konfiskationsåtgärden grundar sig

nämligen icke därpå, att vederbörande genom innehavet eller bruket av vapnet

begått någon lagstridig handling. Det förhållande, att domstol givits möjlig
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

het att, där synnerligen mildrande omständigheter föreligga, pröva, huruvida

vapnet skall vara förverkat, kan icke inverka på stadgandets principiella innebörd.

Den allvarliga principiella innebörden av detta stadgande borde ha föranlett

Kungl. Maj:t att förelägga riksdagen detta ärende, även om Kungl. Maj:t

skulle kommit till den vida tolkningen, att det kunde hänföras under ekonomisk

lagstiftning. Ej heller synes tid till inhämtande av riksdagens mening i förevarande

spörsmål hava saknats eller i övrigt sådant behov av stadgandet i detta

fall förefunnits, att på grund av iråkat nödläge ur rent praktiska synpunkter

en åtgärd, vars grundlagsenlighet under alla omständigheter måste ifrågasättas,

behövt tillgripas.

Då utskottet sålunda funnit förenämnda stadgande i 11 § ’1 mom. av

sagda kungl. kungörelse den 26 juli 1927 vara av den karaktär, att det i överensstämmelse

med § 87 regeringsformen ej kunnat av Kungl. Maj:t ensam utfärdas,

har utskottet ansett sig icke kunna underlåta att i ärendet hos riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande tillförordnade

departementschefen, statsrådet Hamrin.

Närvarande: herrar von Geijer*, David Bergström, Adolf Dahl*, G. W. Hansson,

Stendahl, Reutersleiöld, Fehr*, N. S. Norling*, Larsén, Åkerberg*, Sävström, Magnusson

i Tumhult*, Borg, Gustafson i Kasenberg, Bäckström, Johansson i Kälkebo*,

Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg**, Karlsson i Vadstena och Sjöström*.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod hrån att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

3:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 18 mars 1927.)

Hos Kungl. Maj:t anförda besvär av H. Sjöström i fråga om tillsättande

av en postmästartjänst av klass I B avgjordes av Kungl. Maj:t den 25 november

1927 på ett sätt, som utskottet funnit anmärkningsvärt.

Statsrådsprotokollet i ärendet har följande lydelse:

»Genom beslut den 22 juni 1926 har generalpoststyrelsen konstituerat kontrollören

Johan Albin Johnsson att från och med den 1 juli samma år vara

postmästare av klass 1 B med placering tillsvidare i Hudiksvall.

Över nämnda beslut har postmästaren av klass 2 Haddon Sjöström, vilken

jämväl anmält sig såsom sökande till befattningen, anfört besvär hos Kungl.

Maj :t.

I anledning härav har generalpoststyrelsen, efter vederbörandes hörande,

avgivit utlåtande den 25 januari 1927, varefter klaganden inkommit med påminnelser.

Kungl. Maj:t, som med hänsyn till i målet föreliggande omständigheter finner

Sjöström hava bort före Johnsson i frågakomma till ovannämnda befattning,

finner gott att, med upphävande av generalpoststyrelsens överklagade

beslut, återförvisa målet till styrelsen för förnyad handläggning.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20. 7

En sammanställning av Johnssons och Sjöströms befordringsdata och den

tid, de uppehållit olika tjänster, har följande utseende:

»

Befordringsdata.

född

eo px.

ord. ]

px.

förste px.

20 Ig.

22 Ig.

24 Ig.

Johnsson

“V7 69

V6 92

12/l2

02

22/i2 09

ktr: 1V» 17

—

**/o 26

nu över-

klagat

Sjöström

17/i 73

29A 95

12/l2

02

22/12 09

2)m. 3 19/8 13

pm. 2 tf.

ord.

16/n

15/e

20 —

26

Tid för uppehållandet av följande tjänster.

18 Ig. 20 Ig.

Johnsson

pm. 4—6 m. . . . ktr. 9 år 4 m. 5 d.

pm. 5_1 m.

9 år 5 m. 5 d.

22 Ig.

fktr. 7 m. 11 d.

pm. 21 år 1 m. 23 d.

1 år 9 m. 4 d.

24 Ig.

pm. 1 B.l m. 11 d.

Sjöström

pm. 4—1 år 16 d.

ictr. 2 d.

pm. 3 9 år 18 d.

9 år 20 d.

fktr. 3 m. 2 d.

pm. 2 5 år 4 in. 15 d.

5 år 7 m. 17 d.

pm. 1 B. 1 m. 15 d.

sekr. 1 m. 28 d.

3 m. 13 d.»

Sjöströms besvärsskrift är av följande lydelse:

»Till Konungen. Härmed får jag i underdånighet anföra besvär över kungl.

generalpoststyrelsens den 22 sistlidne juni fattade beslut att till postmästare

vid postkontoret i Hudiksvall utnämna kontrollören vid postkontoret Stockholm

6 J. A. Johnsson. „ 1 ...

Bilägger härjämte i styrkta avskrifter de handlingar, pa grund av vilka

kungl. generalpoststyrelsen fattat beslut att konstituera kontrollören i fråga

framför undertecknad.

Härav framgår, att undertecknad sedan den 1 september 1913 vant ordinarie

postmästare av klass 3 och sedan den 1 december 1920 postmästare av klass 2,

under det den av kungl. generalpoststyrelsen konstituerade utnämnts till kontrollör

ej förrän från och med den 1 oktober 1917, i vilken befattning Jåmställd

med postmästaretjänst av klass 3 — han kvarstått tills nu. Han har salunda

genom den här ifrågavarande utnämningen fått hoppa över postmästaretjänst

av klass 2, således en upp flyttning med två postmästaregrader något

som den utnämndes meriter ej synas giva anledning till. Det enda skäl, som

skulle tala härför, är, att den utnämnde från sin anställning som e. o. postexpeditör

har tre år längre tjänstetid i postverket än undertecknad. Men till

postmästaretjänst av klass 1 torde åldersmeriter ej böra få ha avgörande betydelse,

enär en sådan tjänst anses ställa stora fordringar på postmästarens saval

psykiska som fysiska krafter, vilka börja avtaga, när 60-årsåldern är nära förestående.

Beträffande nu tjänstgöringens art får jag i underdånighet framhålla,

att den utnämnde ej kan påvisa verkligt meriterande tjänstgöring som

postmästare. Han har aldrig haft längre sammanhängande tjänstgöring a postmästaretjänst

än 1 å E/z månad (utom i ett fall a klass 2 en tid av 2 man.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

25 dagar). Han kan därför icke ha förvärvat den erfarenhet och duglighet för

postmästaretjänst, som enbart kan ernas genom årslång sammanhängande

tjänstgöring som postmästare. Det är aldrig avsett, ej heller praxis, att en

vikarie å postmästaretjänst en eller annan månad vidtager några självständiga

avgöranden beträffande tjänsten, och är han ej heller i tillfälle därtill, enär

viktiga ärenden i regel kräva längre tid för utredning, förslags avgivande etc.

•in vad korta förordnanden lämna tillfälle till. De korta förordnandena å postmästaretjänst

medföra för vikarie huvudsakligast löpande göromål. Skulle

vikarie nödgas undantagsvis befatta sig med viktigare saker, så remitteras i

alla fall i regel ärendet till ordinarie postmästaren vid hans återinträde å tjänsten

Därtill kommer, att postmästaretjänsterna i Stockholm — vid vilka

postkontor den nu utnämnde förvärvat sina huvudsakliga meriter — äro ur

posttjänstens synpunkt ensidiga befattningar, där det i regel ej är tillfälle

handlägga ärenden angående poststationer, lantbrevbäringslinjer och liknande

ärenden utan huvudsakligen lokala frågor, vid vissa kontor även brevbäring.

Det torde i betraktande härav vara klart, att en kontrollör, utan egentlig erfarenhet

som postmästare, ej kan, särskilt när det gäller landsortens postkontor,

vara tillnärmelsevis lika kompetent som en postmästare, vilken oavbrutet

tjänstgjort i sådan befattning ett 15-tal år, och minst av allt vara lämplig och

förtjänt att få hoppa över en postmästaregrad av klass 2, varmed kontrollör

som vinner befordran, i allmänhet hugnas.

Vad nu särskilt beträffar postmästaretjänsten i Hudiksvall, är denna ej så

litet krävande just ur den trafiksynpunkt jag berört. Under Hudiksvalls postkontor

lyda 24 poststationer, 21 lantbrevbäringslinjer och 10 postföringslinjer.

1 Lycksele, som nu tack vare lönenämndens och riksdagens förändrade syn på

postkontorens betydelse höjts till samma klass 2, som jag nu innehar, fanns

vid. mitt franträde därav den 1 dec. 1920 38 poststationer, 46 lantbrevbärings|;rVer

och Ib postföringslinjer, de senare av ojämförligt större omfattning såväl

beträffande längd, upp till 15 mil, som i fråga om postmängd. Av det nämnda

antalet nyinrättade jag själv 28 poststationer, 33 lantbrevbäringslinjer och ett

5-tal postföringslinjer,_ något som torde kunna vittna om att jag ägt både förmåga

och vilja söka tillgodose de då i kommunikationshänseende ytterst vanlottade

trakter, som omfattas av Lycksele lappmark, ett område större än hela

Gävleborgs län. I Västerbottens-Kuriren, som då och till för någon tid sedan

redigerades av nuvarande försvarsministern G. Rosén, var befolkningen vänlig

nog publicera en erkänslans skrivelse till mig för den verksamhet till dess

basta jag där sökt utöva, och kan jag ej på bättre sätt styrka omfattningen av

(.et krävande arbete, där av mig nedlagts, och att jag visat mig kunna motsvara

de krav, som en postmästaretjänst, även av klass 1, ställer på sin man, än

genom att bilägga ifrågavarande tidningsinserat. Statsrådet Rosén kan nog

bekräfta uppgifternas riktighet i huvudsak, då han ofta färdats i dessa trakter.

Att vid Hudiksvalls postkontor den lokala personalen är till antalet 13

i stället för här 9, är av föga betydelse, då man besinnar, att vid Hudiksvalls

postkontor postmästaren har att befatta sig med enbart rena postmästaregöromal,

enär särskild redogörare finnes vid postkontoret. I Lycksele hade jag —

liksom nu är fallet vid Ljusdals postkontor — att utan redogörare (och även

utan förste postassistent i Lycksele) bestrida de, som jag påvisat, krävande

göromalen, särskilt under krigsåren 1914—1918, då verksamheten på alla områden

var rent febril. Sammanlagda personalbeståndet vid Hudiksvalls postkontor

utgör 72 personer, under det motsvarande antal 1920 i Lycksele utgjorde

111 personer.

Det säger sig för övrigt självt, att ett oavbrutet utövande av postmästaretjänst

måste medföra en ojämförligt större kompetens för sådan befattning.

Däremot torde det ej med sannolikhet kunna hävdas, att en tjänsteman — som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

9

nu den utnämnde — vilken aldrig innehaft fullt självständig befattning, utan

städse haft att underställa sin postmästare alla avgöranden av betydenhet, och

som aldrig haft sin verksamhet inställd på den verkligt ansvarsfulla del av

posttjänsten som en postmästare har att utöva, skall vara i stånd att utan lång

utvecklingstid, minst ett par år, prestera, vad som fordras för en postmästaretjänst

av den betydelse Hudiksvallstjänsten har. Att den utnämnde har så och

så många års tillfälliga, korta förordnanden, och detta till huvudsaklig del vid

Stockholmskontor, kan ej borga för att verklig postmästarekompetens förefinnes,

oavsett nu övriga meriter i andra avseenden.

Som bevis härpå kan jag anföra ett nära till hands liggande exempel. På

förordnande just å postmästaretjänsten i Hudiksvall har sedan den 1 maj 1922

till sistlidne juni månads utgång på förordnande fungerat en därförut vid postkontoret

i Visby anställd kontrollör. Jag sökte samtidigt som han förordnandet,

men han fick detsamma, dels därför att han var 5 år äldre i tjänsten,

dels kunde uppvisa över två års — även långa — förordnanden å nämnda kontors

postmästaretjänst av klass 1, under det postkontoret i Hudiksvall då var

av kl. 2. Nu har det visat sig, att generalpoststyrelsen ej ansett sig — trots

den tillförordnades försök att tillfredsställande sköta tjänsten — kunna konstituera

honom där.

På grund av en önskan att i möjligaste mån minska kostnaden i fråga om

tjänstemäns traktamenten för tjänstgöring å annan ort, är det numera praxis,

att förste postassistenter och kontrollörer vid postkontoren tilldelas lediga förordnanden

vid de postkontor, där de äro anställda. Därmed har det ej kunnat

undgås, att dessa tjänstemän övermeriteras i förhållande till postmästarna och

därför på grund av pappersmeriter ofta få företräde vid utnämningar till högre

tjänst. Detta missförhållande har nog beaktats, men någon effektiv åtgärd till

hindrande av en sådan farlig befordringsväg har ännu ej vidtagits. Att så

kommer att ske, är dock otvivelaktigt och säkert nödvändigt, ty postmästarna

äro säkerligen de mest skickade att övertaga de högre postmästaretjänsterna.

Rekryteringen av dem medels tjänstemän från postdirektionerna eller kontrollörer

vid postkontoren är ur posttjänstens och allmän intressesynpunkt allt

utom nyttig och det allmänna blir lidande därpå.

Härmed anser jag mig ha visat, att den utnämndes meriter till tjänsten i

fråga äro underlägsna mina och ej heller till fyllest för denna tjänst. Beträffande

mina egna meriter i övrigt får jag i underdånighet hänvisa till tjänsteförteckningen,

varav bland annat framgår, att även min teoretiska utbildning

är överlägsen den utnämndes, liksom att jag även har andra prestationer att

åberopa.

Vidkommande postdirektörens i Mellersta distriktet uttalande, vill jag, då

det är möjligt, att detsamma haft, om ej avgörande betydelse för utnämningen,

så dock bidragande inverkan därpå, i underdånighet belysa halten därav.

Postdirektören säger, att jag »är en kunnig och intresserad tjänsteman med

ej obetydlig energi», men tillmäter mig sedan egenskaper, såsom envishet och

oförmåga att anpassa mig efter en annans mening, »vilken lian vara bättre än

hans egen». Det är ju märkligt, att han ej bestämt säger, att hans eller någon

annans mening varit bättre, ej anför något konkret fall härpå. Det hade då

varit mig möjligt att lämna förklaring därpå, helst jag är övertygad om att i

så fall ha kunnat fullt rentvå mig från dessa beskyllningar.

Jag får emellertid på det bestämdaste protestera mot hans uttalande, som

är fullkomligt obefogat och därför för mig så mycket mer kränkande, på

samma gång jag ber att få i möjlig mån styrka ovederhäftigheten i dessa

postdirektörens omdömen. Jag har under min nu mer än 30-åriga tjänstgöring

i postverket aldrig haft svårt att samarbeta med någon chef. Med postdirektör

Lannge har det ej heller förekommit annan kontrovers än som vållats

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

därav, att en av hans underordnade tjänstemän å postdirektionen hitskickats

och bakom min rygg sökt utreda ett under utredning varande ärende angående

en allmän omläggning av postkontorets i Ljusdal lokala lantbrevbäringsförhållanden.

Denna utredning från postdirektionens sida visade sig så misslyckad,

att postdirektör Lannge såg sig föranlåten att jämte ifrågavarande underordnade

tjänsteman hitresa och jämte mig beresa samtliga ifrågavarande

lantbrevbäringslinjer. Därvid blev det klart, att ingen enda saklig invändning

kunde riktas mot den nedgörande kritik, jag underkastat denna tjänstemannens

utredning, och det har sedermera visat sig, att kungl. generalpoststyrelsen

följt mina förslag och underkänt tjänstemannens i fråga. Det enda av dessa

lantbrevbäringsärenden, som ännu kvarstår oavgjort, är beträffande linjen

Ljusdal—Kallmyr, där postdirektionen emellertid för någon månad sedan avgivit

förslag till kungl. generalpoststyrelsen, med instämmande i huvudsak

i mitt — från ifrågavarande postdirektionstjänstemans hemställan fullkomligt

avvikande — förslag.

Det kan ej begäras av en underordnad tjänsteman i ansvarig ställning, att

han, för att visa sig äga »smidighet», skall — såsom postdirektör Lannge

tycks fordra — frångå sin egen åsikt stödd på kännedomen om de lokala förhållandena.

om vägarna för allmänhetens handel och vandel, folkmängdens storlek,

avstånden etc. Jag har städse vid dylika utredningar sökt taga reda på

nämnda omständigheter ävensom på befolkningens önskemål, dess förbindelser

och intressen, och till yttermera visso har jag städse plägat vända mig dels till

befolkningen själv med anhållan om bystämmoprotokoll för utrönande av folkmeningen,

dels till kommunalnämnd, kommunalstämma och övriga motsvarande

allmänna organ, ävensom till statliga myndigheter, såsom landsfiskal, kyrkoherde

etc., allt i akt och mening att med säkerhet få det verkliga behovet

fastslaget på ett övertygande sätt. Så har skett, även sedan jag tillträdde befattningen

här, och därför bör det ej vara ägnat väcka förvåning, att min mening

vunnit gehör hos kungl. generalpoststyrelsen i dessa frågor.

Bilägger ett kommunalnämndens i Ljusdal uttalande i saken, varav framgår,

att jag stått i nära kontakt med denna vid ifrågavarande omregleringsförslags

avgivande. Däri värdesättes även postdirektionstjänstemannens misslyckade

utredning.

Denna utredning var för övrigt ej blott misslyckad, däri fanns även annat,

som jag måst påtala i min kritik. Sålunda hade tjänstemannen till stöd för

sin åsikt åberopat uttalanden av en landstingsman och en distriktslantmätare,

vilka båda förklarat sig, i av mig presterade intyg, icke alls hysa den åsikt

han påbördat dem. Längre kan man näppeligen gå i missriktat nit.

Allt detta har varit postdirektör Lannge bekant, och har han i sina muntliga

uttalanden här sagt sig hysa i huvudsak samma åsikter i saken som undertecknad,

ehuru han ansett min ton i kritiken väl polemisk. Det är dock att

märka, att jag av denna underordnade tjänsteman, som haft utredningen om

hand, beskyllts att ej ha tagit hänsyn till orternas bebyggelse, folkmängd, avstånd

etc. Detta är just något, som jag styrkt mig ha gjort, men däremot ej

han. Att min skrivelse ej överskridit höviskhetens fordringar, torde vara visat

därav, att jag icke tvekat att via postmästareföreningen befordra ärendet

till kungl. generalpoststyrelsen med hemställan, att intet dylikt trafikärende

måtte av postdirektion utredas annat än i samförstånd med vederbörande postmästare.

Med instämmande häri har nämnda förening uppvaktat kungl. generalpoststyrelsen

i saken. Det är att märka, att min kritik ej riktat sig mot

postdirektör Lannge — som sedermera förklarat sig ej ha anbefallt denna utredning

bakom min rygg — utan direkt riktats mot den underordnade tjänstemannens

utredning.

Trots detta har postdirektör Lannge vid samtal med postmästareföreningens

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

11

ordförande, postmästaren i Gävle K. A. Carstensen, sökt hävda, att tjänstemannen

i fråga haft en längre överläggning med mig före den påtalade undersökningens

vidtagande. Jag har med största harm och förtrytelse tillbakavisat

detta fullkomligt grundlösa påstående, och vederbörande ha mig veterligen ej

kunnat vidhålla detta djärva påhitt. Jag åberopar nämnda postmästare i saken,

om så aktas nödigt.

Det vore för övrigt högeligen önskligt, att denna sak blev objektivt undersökt,

helst genom kungl. generalpoststyrelsen, så att sanningen finge fullt

komma i dagen. Det skulle då säkert visa sig, att från min sida intet försummats

för att på lojalt sätt vinna saklig utredning i dessa viktiga förhållanden.

Att jag har förhandlingsvana och är fullt kvalificerad att »representera

verket utåt», torde med all önskvärdhet framgå av det arbete jag visat mig

ha utträttat för posttrafikens utveckling. Att visa så stor smidighet, att jag

mot min på sakskäl grundade övertygelse offrar min egen åsikt och lämnar i

sticket allmänhetens intressen, kommer jag aldrig att göra, ej ens för att stå

väl hos postdirektören. Sådan smidighet ligger ej för mig och kommer ej heller

att göra det.

Återkommer jag så till postdirektör Lannges påstående, att det har sig för

honom svårt att samarbeta med mig. För att styrka, att mina distriktschefer

före december 1920 aldrig haft svårt att samarbeta med mig, biläggas intyg

härom, avgivna av mina förutvarande chefer i Norra distriktet, postinspektören

Uddo Zaclirisson och framlidne postdirektören C. Holst, den förre från min första

anställning i postverket till oktober 1904, den senare från oktober 1904 till

december 1920, en sammanlagd tidrymd av över 25 år, varav åren september

1911—november 1920 som postmästare i Lycksele (1911—1912 som tillförordnad).

Dessa intyg vittna sannerligen om motsatsen av vad postdirektör

Lannge påstår. Hur skulle det varit mig möjligt att under de nio åren i Lycksele

medhinna nyinrätta 28 poststationer, 33 lantbrevbäringslinjer, ävensom en

mängd omregleringar etc., om jag haft de egenskaper, envishet, oförmåga att

förstå och anpassa mig efter annans mening och brist på självkritik m. m. som

postdirektör Lannge tillvitar mig? Det hände nog även under min tjänstgöring

i Lycksele, att postdirektionen och undertecknad hyste olika meningar

i en del frågor, men med postdirektör Holsts sällsynt rättrådiga sinnelag, överlägsna

förstånd och mångåriga erfarenhet som postmästare löstes lätt meningsskiljaktigheterna

utan slitningar. Varför? Därför att han gav mig rätt. när

han fann skäl härför, och jag villigt fogade mig, så snart jag fann möjlighet

härtill, givetvis utan att behöva frångå min övertygelse eller svika befolkningens

förväntningar, i den mån de kunde anses rimliga och berättigade ur ekonomiska

eller kulturella synpunkter. Postdirektören i Norra distriktet var ytterst

angelägen om att få fram folkmeningen, till rättesnöre för sig i all utförbar

mån. Där förekom det ej, mig veterligt, att postdirektören eller hans

underordnade tjänstemän bakom postmästarens rygg sökte utföra allehanda

utredningar, tvärtom var det i intim kontakt med postmästarna, som dylika

ärenden handlades.

För att ytterligare visa, att jag ej har det svårt att samarbeta med andra,

vill jag nämna, att jag i 5 år varit ordförande i Lycksele seminariums styrelse,

tills jag på grund av kristidens alltmer krävande arbete i tjänsten, av brist på

tid, måste avsäga mig uppdraget. Jag måste nämligen vara. ordförande, sekreterare,

kassör och räkenskapsförare i en person. Även har jag varit med om

att starta och i 4 år varit ordförande i Lycksele kooperativa förening, i 3 år

varit ordförande i Lycksele föreläsningsförening, från och med år 1922 har jag

varit ordförande i Hälsinglands sektion av posttjänstemännens förening. Detta

visar, att jag åtnjutit allmänt förtroende, liksom även att jag kunnat sam
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

arbeta med andra, något som säkerligen ej varit möjligt, om jag besutte de

egenskaper postdirektören Lannge utan skymt av bevis tillerkänner mig. Några

slitningar ha aldrig förekommit vid utövande av dessa uppdrag. Det ligger

för övrigt ej för mig att söka sak med någon, allra minst med mina överordnade,

som jag väl vet vara skyldig respekt och hörsamhet. Postdirektör

Lannge är intet undantag härifrån, något som framgår därav, att han vid sina

besök i Ljusdal aldrig haft att göra någon erinran varken mot mitt sätt att

sköta tjänsten eller mitt personliga uppträdande.

I kungl. generalpoststyrelsen har jag även tjänstgjort som t. f. sekreterare

under nuvarande byråchefen J. Döss som t. f. byråchef, och torde denne kunna

meddela, huruvida jag under detta förordnande på 1 V2 månad visade någon av

de mig av postdirektör Lannge påbördade egenskaperna.

Med åberopande av vad sålunda anförts och styrkts, vågar jag i underdånighet

hemställa,

det täcktes Eders Kungl. Maj:t att — med upphävande av kungl. generalpoststyrelsens

ovan åberopade beslut att utnämna kontrollören vid postkontoret

Stockholm 6 till postmästare i Hudiksvall från och med den 1 innevarande juli

månad —• från och med nämnda tidpunkt konstituera mig som postmästare

vid Hudiksvalls postkontor.

I händelse denna besvärsskrivelse underställes kungl. generalpoststyrelsen

för yttrande, beder jag att, innan Eders Kungl. Maj:t fattar i saken avgörande

beslut, få inkomma med de påminnelser jag i anledning därav kan finna

nödigt eller lämpligt ytterligare avgiva. Ljusdal den 19 juli 1926. Underdånigst

H. Sjöström.»

Bland de i besvärsskriften omnämnda och därvid fogade handlingarna må

följande här intagas:

1) postdirektörens i Stockholms distrikt yttrande ang. Johnssons lämplighet

för ifrågavarande tjänst:

»Till Kungl. Generalpoststyrelsen. Under hand anmodad att avgiva yttrande

rörande kontrollören vid postkontoret Stockholm 6 Johan Albin Johnssons

lämplighet för den av honom sökta postmästaretjänsten i Hudiksvall får jag

vördsamt meddela följande:

Johnsson, som är en synnerligen duglig och intresserad tjänsteman, har inom

Stockholms distrikt varit förordnad dels såsom förste kontrollör och avdelningsföreståndare

vid postkontorets Stockholm I avgående avdelning, inrikes paketavdelningen

samt ankommande utrikes paketavdelningen och dels såsom postmästare

av klass 2 vid postkontoren Stockholm 8, Stockholm 14, Stockholm 20

och Södertälje samt av klass 1 vid postkontoren Stockholm 3 och Stockholm 6.

Alla dessa uppdrag har Johnsson fyllt på ett mycket tillfredsställande sätt.

Jag anser därför kontrollören Johnsson synnerligen väl skickad för den nu

sökta tjänsten. Stockholm den 14 juni 1926. Joh. Enger.»

2) postdirektörens i mellersta distriktet yttrande över sökande till en del lediga

tjänster, såvitt angår Sjöström:

»Sjöström är en kunnig och intresserad tjänsteman med ej obetydlig energi.

Hans starkt utvecklade envishet och hans oförmåga att förstå och, i förekommande

fall, anpassa sig efter en annans mening, vilken kan vara bättre än hans

egen, gör, att han saknar den smidighet, man gärna vill se hos en högre tjänsteman,

vilken har att i stor utsträckning representera postverket utåt (jfr senaste

yttrande den 17 december 1925). Hans brist på självkritik och benägenhet

för överdrifter göra samarbete med honom besvärligt. Men jag vill därmed

icke säga, att han icke är kompetent för den sökta tjänsten.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

in

3) dessa avskrifter:

»Under en följd av år, nämligen från våren 1895 till oktober 1904, har undertecknad

i egenskap dels av postinspektör i Norra postdistriktet, dels såsom

postmästare i Sundsvall, samarbetat med dåvarande postexpeditören, numera

postmästaren i Ljusdal herr Haddon Sjöström.

Då herr Sjöström under nämnda tidsperiod med synnerligt nit, ordning och

skicklighet fullgjorde vad honom i skilda tjänstebefattningar inom postdistriktet

ålåg, och därjämte, så inom som utom tjänsten, ådagalade en exemplariskt

hedrande vandel, är det mig kärt att vitsorda, det förenämnda samarbete varit

i allo synnerligen gott och angenämt. Stocksund den 14 juli 1926. Uddo

Zachrisson.»

»Utdrag. »Postdirektionen i Norra distriktet. Sundsvall den 19 november

1920. Till herr postmästaren H. Sjöström, Lycksele. B. B. Jag lyckönskar

dig till vunnen befordran och får på samma gång framföra mitt hjärtliga tack

för gott samarbete under gångna år.------Vännen C. Holst.»

Generalpoststyrelsens utlåtande över besvären är av denna avfattning:

»Till Konungen. Generalpoststyrelsen, som kungjort en postmästartjänst

av klass 1 B, med placering för innehavaren tills vidare i Hudiksvall, ledig

till ansökning, konstituerade den 22 juni 1926, vid prövning av de inkomna

ansökningarna till tjänsten, kontrollören Johan Albin Johnsson till innehavare

av tjänsten.

Över detta styrelsens beslut har postmästaren av klass 2 Haddon Sjöström

hos Kungl. Maj:t anfört besvär.

På grund av föreskrift i erhållen remiss har styrelsen lämnat Johnsson tillfälle

att avgiva yttrande över besvären, varjämte styrelsen, då dessa till stor

del innehålla klander mot postdirektören i mellersta distriktet E. G. Lannge,

anmodat denne att inkomma med yttrande i ärendet.

Med överlämnande av samtliga till detta hörande handlingar får styrelsen

för egen del anföra följande.

Johnsson, som är född den 21 juli 1869, antogs den 3 juni 1892 till extra

ordinarie postexpeditör samt befordrades den 12 december 1902 till postexpeditör,

den 22 december 1909 till förste postexpeditör och den 11 september

1917 till kontrollör, i vilken sistnämnda egenskap han placerades vid postkontoret

Stockholm 6. På grund av förordnanden har han uppehållit, förutom

andra befattningar postmästartjänster av klass 2 eller förutvarande klass 2 B

1 år 1 månad 23 dagar, förste kontrollörstjänst 7 månader 11 dagar och postmästartjänster

av förutvarande klasser 1 eller 1 B, samtliga numera hänförda

till nuvarande klass 1 B, likaledes 7 månader 11 dagar.

Klaganden, som är född den 17 januari 1873, antogs den 29 april 1895 till

extra ordinarie postexpeditör samt befordrades den 12 december 1902 till postexpeditör,

den 22 december 1909 till förste postexpeditör och den 19 augusti

1913 till postmästare av klass 3 med placering i Lycksele. Den 16 november

1920 förordnades klaganden att tills vidare vara postmästare i Ljusdal. Vid

genomförandet av nu gällande klassificering av postkontoren blev. han den

15 juni 1926, enligt medgivande i Kungl. Maj:ts brev den 4 samma juni, utan

ansökning konstituerad till postmästare av klass 2 med placering i Ljusdal.

Förutom ovannämnda förordnande å postmästartjänsten i Ljusdal har han innehaft

följande mera viktiga förordnanden, nämligen å postmästartjänst av förutvarande

klasser 2 A och 2 B 2 månader 21 dagar, å förste kontrollörstjänst

å postdirektion 3 månader 2 dagar, å postmästartjänst av förutvarande klass

1, numera hänförd till nuvarande klass 1 A, 1 månad 15 dagar och å sekreterartjänst

hos styrelsen 1 månad 28 dagar. Han har avlagt examen vid l’Ecole

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

professionnelle supérieure des pöstes et des télégraphes i Paris år 1907 och avgivit

berättelse rörande brevbäringen i Paris och lantbrevbäringen i Frankrike,

vilken berättelse av styrelsen befordrats till trycket. Han har jämväl

avlagt högre postexamen i Stockholm år 1919.

Innan styrelsen tillsatte den tjänst, om vilken nn är fråga, hade styrelsen

anmodat vederbörande postdirektörer att avgiva vitsord i fråga om sökandenas

lämplighet för tjänsten.

Postdirektören i Stockholms distrikt hade därvid i avseende å Johnsson framhållit.

att denne, som vore en synnerligen duglig och intresserad tjänsteman,

inom distriktet varit förordnad dels såsom förste kontrollör och avdelningsföreståndare

vid postkontorets Stockholm 1 avdelning för avgående brev, avdelning

för inrikes och avgående utrikes paket samt avdelning för ankommande

utrikes paket och dels såsom postmästare av klass 2 vid "postkontoren

Stockholm 8, Stockholm 14, Stockholm 20 och postkontoret i Södertälje samt

av klass 1 vid postkontoren Stockholm 3 och Stockholm 6. Alla dessa uppdrag

hade Johnsson fyllt på ett mycket tillfredsställande sätt. Postdirektören

ansåge därför Johnsson synnerligen väl skickad för den sökta tjänsten.

Beträffande klaganden hade postdirektören i mellersta distriktet anfört, att

han vore en kunnig och intresserad tjänsteman med ej obetydlig energi. Hans

starkt utvecklade envishet och oförmåga att förstå och, i förekommande fall,

anpassa sig efter en annans mening, vilken kunde vara bättre än hans egen,

gjorde, att han saknade den smidighet, man gärna ville se hos en högre tjänsteman,

vilken hade att i stor utsträckning representera postverket utåt. Hans

brist på självkritik och benägenhet för överdrifter gjorde samarbete med honom

besvärligt. Men postdirektören ville därmed icke säga, att klaganden

icke vore kompetent för den sökta tjänsten.

Vid prövning, huruvida klaganden eller Johnsson bör anses hava företräde

till den sökta tjänsten, framstår, å ena sidan, till förmån för klaganden, förutom

hans större teoretiska utbildning, att han vid tjänstens tillsättande sedan

5 V2 år tillbaka innehade stadigvarande förordnande å postmästartjänst av

klass 2 samt att han såsom föreståndare för postkontoren i Lycksele och Ljusdal,

under vilka lyda ett flertal poststationer och postlinjer, haft tillfälle att

i stor omfattning befatta sig med trafikfrågor — en omständighet, som är av

betydelse, då under postkontoret i Hudiksvall lyda 24 poststationer och 31

postlinjer. Å andra sidan märkes, till förmån för Johnsson, att denne är nära

3 år äldre i tjänsten än klaganden och bestritt en del synnerligen krävande

befattningar längre tid än denne uppehållit liknande befattning, i vilket avseende

må framhållas, att, medan klaganden förestått postkontoret i Örebro, vid

vilket äro anställda 65 tjänstemän, 1 månad och 15 dagar, Johnsson förestått

postkontorets Stockholm 1 avdelning för avgående brev, vid vilken före bangårdspostkontorets

inrättande voro anställda 124 tjänstemän, nära 3 månader,

postkontoret Stockholm 6, vid vilket äro anställda 112 tjänstemän, nära 5 månader

och postkontoret Stockholm 14, vid vilket äro anställda 57 tjänstemän,

över 8 månader. Då därtill kommer, att Johnsson av postdirektören i Stockholms

distrikt fått särdeles gott vitsord för sin tjänstgöring och ansetts synnerligen

väl skickad för den sökta tjänsten, under det postdirektören i mellersta

distriktet, utan att vilja säga, att klaganden icke vore kompetent för tjänsten,

framhållit vissa brister hos klaganden, vilka styrelsen — med allt erkännande

av hans kunskaper, energi och intresse i tjänsten — måste finna ägnade

att minska hans lämplighet för befattningen, anser styrelsen, som icke

har någon anledning att betvivla riktigheten av de avgivna vitsorden, vilka

tvärtom i viss mån bekräftas av vad styrelsen förut hade sig bekant, övervägande

skäl tala för Johnssons anställande å tjänsten.

I sina besvär har klaganden bland annat velat göra gällande, att det ej syn
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Kr 20.

15

tes med sannolikhet kunna hävdas, att en tjänsteman, som haft sådan tjänstgöring

som Johnsson, skulle vara i stånd att utan lång utvecklingstid, minst ett

par år, prestera, vad som fordras för en postinästartjänst av den betydelse, Hu

diksvallstjänsten har. Med anledning därav får styrelsen underrätta, att postdirektören

i mellersta distriktet i avgiven rapport över en av honom den 21

dennes verkställd inspektion av postkontoret i Hudiksvall meddelat, att, ehuru

Johnsson ej mer än ett halvt år förestått postkontoret och ej haft avsedd hjälp

vid den direkta arbetsledningen å postkontoret, han satt sig väl in i postkontorets

och dess lantområdes olika förhållanden och även, vad själva postkontoret

beträffade, åstadkommit den ordning och reda, som under den föregående postmästaren

saknades.

Beträffande vad klaganden anmärkt mot postdirektören i mellersta distriktet

får styrelsen hänvisa till vad postdirektören i sitt över besvären avgivna

yttrande anfört.

Styrelsen får i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t måtte finna besvären

icke föranleda ändring i överklagade beslutet.

I behandlingen av detta ärende hava utom undertecknade deltagit byråcheferna

Hasselrot och Lager samt t. f. byråchefen Högner. Stockholm den 25

januari 1927. Underdånigst, Anders Örne, J. Pramberg, August Broberg.»

Postdirektörens i mellersta distriktet vid utlåtandet fogade skrivelse lyder

som följer:

»Till Kungl. Generalpoststyrelsen. Remissakten med vidstående diarienummer

återställes härjämte. .. ...

Till en början torde såsom betecknande för klagandens sätt att i ram stalla

förhållanden påpekas, hurusom han å sid. 4 säger sig själv hava inrättat ett

antal poststationer samt lantbrevbärings- och postföringslinjer. Man torde

icke taga fel, om man förutsätter, att postdirektionen i Norra distriktet behandlat

dessa ärenden och kungl. generalpoststyrelsen beslutat i dem. Det^torde

jämväl kunna förmodas, att en del förslag från. honom i postfönngsfragor

icke lett till av honom åsyftat resultat. Emellertid har jag svårt att uttala

mig om vad klaganden i sin skrift berört om förhållanden före hans tjänstgöring

inom mellersta postdistriktet. . . 0

De intyg, som han åberopar, kan jag för min del knappast betrakta såsom

intyg i vanlig mening, då det ena ntgöres av en ofullständigt bestyrkt avskrift

av ett i år utfärdat intyg av en tjänsteman, som för mer än 22 år sedan avgick

ur tjänsten med pension och för vilken detaljerna numera icke torde sta

klara, och det andra förefaller vara ett privatbrev med lyckönskningar i anledning

av befordran.

Klaganden ägnar nära 4 sidor åt ett mellanhavande med den vid postdirektionen

tidigare anställde kontrollören J. F. Risling. Då denna sak, som enligt

mitt förmenande knappast har . med utnämningsfrågan att göra, av klaganden

tillmätes så stor betydelse, vill jag lämna en kortfattad redogörelse för

Våren 1923 inkom till postdirektionen en av klaganden.förordad framställning

om förbättring av brevbäringen inom det område, som betjänades genom dåvarande

lantbrevbänngen Ljusdal—Snäre—Ljusdal. Da den allmänna utvecklingen

syntes kräva förbättring av postdistributionen jämväl å andra Ljusdal berörande

lantbrevbäringslinjer, uppdrog undertecknad efter tjänsteresa i orten, i december

1923 åt Sjöström att yttra sig om turökning även å dessa andra linjer

samt att, då det visade sig behövligt att i ett sammanhang lösa samtliga Ljusdal

berörande postdistributionsfrågor, efter vissa av mig lämnade riktlinjer avgiva

förslag i ärendet. Då detta förslag i väsentliga delar var oklart, uppdrogs

åt kontrollör Risling att undersöka vissa detaljer. Att Risling därvid

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

gick bakom klagandens rygg, kan jag endast beklaga. Risling har därför

av mig erhållit en allvarlig tillrättavisning.

Det måste betecknas såsom otillständigt, att Sjöström i sin besvärsskrift å

sidan 9 gör gällande, att jag sökt hävda, att Risling haft en längre överläggning

med Sjöström före den påtalade undersökningens företagande och att

jag, Sjöström veterligt, ej kunnat vidhålla detta djärva påhitt. Av den vid

besvärsskriften fogade bilagan I framgår tydligt, att dessa Sjöströms uppgifter

äro osanna. Mer än otillständigt är Sjöströms förfarande att å sidan 11

insinuera, att inom annat postdistrikt än norra distriktet — varmed i detta

sammanhang ej gärna kan avses annat än mellersta distriktet •—• postdirektören

bakom postmästarens rygg söker utföra allehanda utredningar.

Vad beträffar det slutliga förslag, som i omhandlade ärende avgavs till

kungl. generalpoststyrelsen, överensstämde detta i stora drag med de direktiv,

Sjöström av mig erhållit.

Postmästare Sjöström är ej den enda postmästare i distriktet, som rådgör

med ortsrepjesentanter i trafikfrågor, men ingen av dem torde taga så verksam

del i åstadkommande av bystämmoprotokoll och andra skriftliga uttalanden

från korrespondenter m. fl. som Sjöström. Jag är ej riktigt säker på,

att hans aktivitet är till fromma för utredningarnas objektivitet.

En analys från min sida av Sjöströms psyke är här ganska onödig; ett

noggrant studium av besvärsskriften torde i detta avseende vara tillräckligt.

Särskilt belysande är det först åberopade stycket å sid. 4 och ett stycke å sid.

10 11. som börjar »Det hände nog även».

Min kännedom om postmästare Sjöström grundar sig ej allenast på hans

verksamhet såsom postmästare i Ljusdal utan även på hans fullgörande av

förordnande såsom postmästare i Örebro tiden 27/6—10/8 1 9 2 3. Såsom jourhavande

ledamot i postverkets examenskommission hade jag ock på sin tid tillfälle

att mycket nära följa Sjöström under den tid han genomgick högre

postkursen 1918—1919. Gävle den 4 januari 1927. Erik G. Lannge.»

Sjöström har avgivit påminnelser, därur här må återgivas följande:

»Postdirektören i mellersta distriktet E. G. Lannge har ävenledes yttrat

sig över besvären. Den av personlig animositet mot klaganden starkt färgade

inlagan vittnar bättre än några intyg om att klaganden icke är någon

»persona grata» hos postdirektören, som tydligen icke varit tillräckligt objektiv

för att kunna skilja på sak och person i den konflikt av rent postal natur,

vari jag genom mitt starka hävdande av allmänhetens intressen och postväsendets

allmänna bästa råkat med postdirektören. Det är sant, att jag flitigt

rådgjort och underhandlat med vederbörande ortsrepresentanter i alla bygderna

berörande postala frågor, emedan jag är av den uppfattningen, att

postväsendet är till för allmänheten och därför även bör utvecklas under största

hänsynstagande till dess önskemål och behov, utan byråkratisk formalism

och likgiltighet för allmänhetens förhållanden. Men på denna punkt har jag

ej funnit förståelse hos postdirektören. Trots att bygdebefolkningen, enskilda

större postkunder och de kommunala myndigheterna -— som mina tidigare

ingivna intyg med önskvärd tydlighet utvisa — helt och fullt gillat mina

anordningar och förslag rörande postbefordringsfrågor och trots att jag lojalt

sökt vinna postdirektörens gillande och godkännande för mina utredningar, så

har postdirektören i flera fall, ej blott tagit avstånd från dem, utan till och

med låtit honom direkt underställd tjänsteman (se besvärsskrivelsen) — detta

måste postdirektören lyckligtvis erkänna — bakom min rygg göra omogna,

underhaltiga utredningar med kullkastande av mina, som jag visat och generalpoststyrelsen

genom beslut bekräftat, sakliga utredningar. Detta, fastän

han i en del fall till mig sag-t sig hysa samma åsikt som jag och åt orts
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

KonslitulionsutskoHets memorial Nr SO.

17

representanter till och med utfiist sig att främja, ett löfte, som lian ej blott;

underlåtit hålla utan fullständigt åsidosatt, lyckligtvis dook utan att i generalpoststyrelsen

vinna gehör för detta handlingssätt.

Allt detta har hos mig skapat en känsla av otrygghet, en förnimmelse av!

att jag direkt motarbetades å närmast högre ort, något varpå jag för övrigt

fick det bästa beviset i det tjänstgöringsbetyg, som i och för utnämningen

lämnades mig av postdirektör Lannge och vari han förklarar, att jag på grund

av »envishet» och »oförmåga att förstå, och, i förekommande fall anpassa»1

mig »efter annans mening, vilken kan vara bättre än» min »egen saknar den

smidighet, man gärna vill se hos en högre tjänsteman, vilken har att i stor

utsträckning representera postverket utåt». Som avslutning på sina grundlösa

påståenden säger han: »Men jag vill därmed icke säga, att han icke är

kompetent för den sökta tjänsten.» Ingenting är mera ägnat att väcka förvåning

och uppmärksamhet både hos mig och överhuvud taget hos alla i saken

initierade. Det torde väl knappast kunna bestridas, att en posttjänstemans

lämplighet eller olämplighet för .samarbete lättast bedömes av hans förhållande

till allmänheten. Består han det provet, så torde han med lätthet kunna

finna sig till rätta i samarbetet med postverkets personal av lägre eller högre

grad. Men jag bestrider, att det citerade uttalandet i postdirektör Lannges,

tjänstgöringsbetyg kan hava avseende på mitt förhållande till allmänheten,

med vilken jag, varom flerfaldiga intyg från enskilda och myndigheter vittna,

alltid stått på bästa fot och vars intressen jag alltid velat hävda. Lannges

utlåtande avser enbart mitt förhållande till postdirektören personligen, och

härvidlag är han så pass mycket part i målet, att jag bestrider hans objek-i

tivitet i detta fall, helst jag är utan skuld till vår divergens och det aldrig

växlats något ont ord mellan oss. Att på sätt postdirektör Lannge gjort,

utan förebringande av någon som helst bevisning söka misstänkliggöra av

mig företedda intyg och uttalanden, som tala till min förmån, genom insinuationen

att jag själv skulle tagit verksam del i deras tillkomst, anser jag ovärdigt

en man i hans ställning och ej ens nödigt upptaga till bemötande. Detsamma

gäller även postdirektör Lannges psykologiska funderingar, som helt

få stå för hans egen räkning. Det torde även få tillskrivas hans psykologiska

skarpblick, att han gjort den överraskande upptäckten, att jag skulle påstått

mig ha alldeles på egen hand under min tjänstgöring som postmästare i Lycksele

inrättat poststationer samt lantbrevbärings- och postföringslinjer. Detta

är en fullkomligt ohållbar konstruktion av postdirektör Lannge. Genomläser

man besvären, skall för en opartisk bedömare klart framgå min tydligt uttalade

mening, att det varit i lycklig samverkan med mina chefer i norra distriktet

och generalpoststyrelsen, som påvisade förbättringar i den postala

samfärdseln kunnat ernås. Bilagda, mig nyligen tillställda tacksamhetsskrivelse

från befolkningen torde även den, spontant avgiven som den är, utgöra

ett talande bevis på att jag söker tillvarataga allmänhetens intressen och

att befolkningen inser detta.

Postdirektör Lannges otillständiga misstänkliggörande av intygen om min

25-åriga oförvitliga och om gott samarbete vittnande tjänstgöring inom norra

distriktet har gjort det nödvändigt för mig, dels komplettera det av postin-.

spektören U. Zachrisson avgivna, besvären bilagda betyget med ny, fullt

styrkt avskrift ävensom utöka bevisningen härom med ytterligare ett tjänstgöringsbetyg

av hans hand, då han ännu var i aktiv tjänst, dels bilägga ytterligare

fyra tjänstgöringsbetyg av postdirektören C. Holst. Det är för övrigt

att märka, att den sistnämndes besvären bilagda skrivelse med intyg om gott

samarbete avgivits, ej i hans egenskap av privatman, utan i tjänsten, som!

postsak och å postverkets papper. Att det ej tillkommit på begäran, gör det

säkerligen ännu mer värdefullt än om så varit fallet, då det måste förutsät
Bihang

till riksdagens protokoll 1028. 6 samt. 15 häft. (Nr SO.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

tas, att en chef ej avger ett sådant betyg på eget initiativ utan att hysa en

önskan om att göra ett med verkliga förhållandet överensstämmande uttalande.

Postdirektör Lannge påstår, att jag far med osanning beträffande hans

förhållande till kontrollör Risling, och djärves som belägg härför åberopa bilagorna

I och J i besvärsskrivelsen. Jag får i anledning därav meddela, att

postmästare K. A. Carstensen i Gävle (efter brevväxlingen i fråga) pr telefon

meddelade mig, att kontrollör Risling, på Carstensens förfrågan, sagt sig

ej ha haft något påstående om att han skulle ha konfererat med mig före den

påtalade undersökningen av postkontorets lantbrevbäringslinjer. Postdirektör

Lannge har nu själv beklagat denna åtgärd bakom min rygg. Påståendet om

Rislings överläggning med mig måste således postdirektör Lannge stå för,

och vidhåller jag mitt uttalande härom. Jag har fog för detta, och inför ett

rättsligt forum komme nog sanningen klart i dagen. För ett oförvillat omdöme

bör emellertid verkliga förhållandet vara klart, och jag tillbakavisar

med harm postdirektör Lannges beskyllning om osanning.

Att postdirektör Lannges direktiv i vissa fall överensstämt med generalpoststyrelsens

beslut, vore gott och väl, blott han kunde säga sig även ha lämnat

dem sitt stöd. Däri har det brustit ej så litet, som av handlingarna framgår.

Han har till och med frångått, vad han ansett och utfäst sig till, något

som väckt pinsam uppmärksamhet och ovilja. Att för övrigt utredning skett

bakom min rygg även i andra fall, kan jag styrka. Det bör ej vara ägnab

väcka förvåning, att på sådant sätt utförda utredningar bli snedvridna och

olämpliga. Också har generalpoststyrelsen redan förslag å bane att från postdirektörernas

handläggning avskilja alla ärenden rörande poststationer, postföring

och lantbrevbäring, vilka ärenden därefter avses förberedas enbart av

postmästarna.

Postdirektör Lannge synes med sitt citat »Det hände nog även» vilja antyda,

att mellan postcheferna i norra distriktet och undertecknad skulle rått oenighet.

Intet kan vara oriktigare. Postdirektören tyckes utgå ifrån att varje

avvikande mening hos en underordnad är av ondo. Detta är så långt ifrån

fallet, att därmed vinnes mångsidigare utredning till fromma för ett gott resultat,

något som just mitt bevisade goda samarbete med mina chefer i norra

distriktet ådagalagt.

Beträffande min tjänstgöring i Örebro 1923 som t. f. postmästare vill jag

nämna, att en utredning där om en ny poststation ej godkändes av postdirektör

Lannge. Däremot har jag ej något att erinra, men jag ber att få framhålla,

att postmästaren där i brev till mig omtalat, att drätselkammaren ansett mitt

förslag böra godtagas.

Rörande postdirektörens uppdrag i postverkets examenskommission 1918—

1919 har mig veterligt intet klandervärt från min sida förekommit — något

som ej häller i minsta mån visats eller ens påståtts. Att jag skött mig

även i fråga härom, torde framgå av bilagda betyg från ifrågavarande högre

postkurs, vilket var det bästa som utdelades. Därjämte bilägges betyg från

avlagd examen vid l’Ecole professionnelle supérieure i Paris, med gott vitsord

även därifrån.

Att postdirektör Lannge ej haft så dålig tanke om mig och min förmåga,

som han här låter påskina, framgår av följande, här bilagda skrivelser beträffande

hans uppdrag i kommittén för utredning av poststationsföreståndarnas

och lantbrevbärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden. Han förutsätter

däri, att jag kan lämna värdefulla bidrag till utredning av dessa frågor,

och tackar mig för det bidrag jag lämnat angående lantbrevbärarnas ifrågavarande

förhållanden.

Härmed anser jag mig ha styrkt den fullkomligt ovederhäftiga och dubbel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

1!»

tungade betygssättningen från postdirektör Lannges sida, ett omdöme, som

känns så mycket bittrare med hänsyn till att det är alldeles oförtjänt. Det är

en dålig belöning för mitt rastlösa arbete i postverkets tjänst även inom detta

distrikt.

I sitt yttrande över besvären bär generalpoststyrelsen närmare utvecklat de

grunder, på vilka den ansett Johnsson böra framför mig utnämnas till postmästare

i Hudiksvall. Det visar sig härvid, att generalpoststyrelsen nödgas

oförbehållsamt erkänna min överlägsenhet hådc i fråga om teoretisk postal utbildning,

organisationsförmåga och kvaliteten av förut innehavd tjänst inom

postverket, alltså både beträffande skicklighet och förtjänst. Undersöker man

så närmare de skäl, som förmått generalpoststyrelsen att föredraga en mig

enligt alla lagliga befordringsgrunder underlägsen medsökande, kan man spåra

följande bevekelsegrunder.

1. Johnsson har å underordnad plats varit tre år längre anställd i postverkets

tjänst än klaganden. Skulle detta skäl emellertid ha varit avgörande för

generalpoststyrelsen, skulle det helt enkelt betyda, att generalpoststyrelsen

återgått till anciennitetsprincipen, vilken i många år varit utdömd beträffande

högre tjänster i postverket och den övriga statsförvaltningen. Ett sådant_ antagande

förefaller dock orimligt, och jag måste antaga, att detta skäl icke

varit avgörande för Johnssons utnämning.

2. Johnsson har på förordnande bestritt en del krävande befattningar längre

tid än klaganden, och generalpoststyrelsen framhåller som något väsentligt

härvidlag, att Johnsson därvid haft överinseendet över ett något större antal

tjänstemän än klaganden haft vid sina. Jag bestrider emellertid, att detta

argument kan hava någon som helst betydelse för postmästaretjänsten i Hudiksvall,

då Hudiksvalls postkontor för närvarande förfogar över summa 12

anställda, medan Ljusdals postkontor, där klaganden är postmästare, har 9

anställda, och det torde vara uppenbart, att den som kan sköta nio utan biträde

kan sköta tolv med biträde av kontrollör, som Hudiksvalls postkontor förfogar

över. Det ringa antalet fast anställda tjänstemän vid ett postkontor som

Hudiksvalls, av klass 1 B, utvisar, att personalfrågan beträffande den fast anställda

personalen är av mycket underordnad betydelse och att andra förhållanden

måste vara av större vikt, och är det just ärenden rörande poststationer,

lantbrevbäring och postföring. som där, liksom här, är av största och avgörande

betydelse. Emellertid står min erfarenhet och förmåga i fråga om postpersonals

skötande ingalunda under den utnämndes, om man — något som givetvis

bör göras — tar hänsyn till, ej blott den nyssnämnda fast anställda personalen,

utan även till personalen av poststationsföreståndare, lantbrevbärare och postförare.

Vid postkontoret i Lycksele, där jag fungerade som postmästare över

nio år (därav två på förordnande), utgjorde dec. 1920, då jag avflyttade därifrån,

hela personalen 113 personer, därav 38 poststationsföreståndare, 46

lantbrevbärare och 29 postförare. Denna personal hade jag att jämsides med

ett febrilt arbete för posttrafikens utveckling övervaka, detta under den tidens

krigs- och krisförhållanden. Jag vill ej bestrida, att skötandet av personalen

vid ett stort postkontor i Stockholm ställer stort krav på en kontrollör, men jag

påstår — och däri måste varje initierad instämma — att en postmästare med

en sådan mängd kontraktsanställd personal får på sig ställda krav av ej mindre

betydenhet, snarare då större. Ej heller har någon, ej ens postdirektör

Lannge, kunnat göra gällande någon oförmåga hos mig att sköta den personal

jag haft och har mig anförtrodd. Generalpoststyrelsens argumentering är sålunda

även på denna punkt ohållbar, något som den också tyckes inse, i det

att den sökt stödja den svaga argumenteringen med postdirektör Lannges

tjänstgöringsbetyg, vilket jag visat sakna fog för sig beträffande klandret mot

undertecknad.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

3. Det sista och efter vad jag nu kan förstå verkliga skälet för generalpoststyrelsen

att vid utnämningen av postmästare i Hudiksvall med förbigående

av mig utnämna kontrollören Johnsson har tydligen varit det oförmånliga

tjänstgöringsbetyg, varmed jag hugnats av postdirektör Lannge, och vars riktighet

generalpoststyrelsen för sin del icke har någon anledning betvivla utan

»i viss mån finner bekräftad av vad styrelsen förut har sig bekant». Denna

sista insinuation, som styrelsen icke på något sätt finner med sin ställning förenligt

att styrka, torde det vara lätt att räkna ut, varifrån den emanerat. Det

är dess bättre en i det svenska befordringsväsendet ganska enastående företeelse

detta, att en överordnad tjänsteman på grund av personlig animositet

mot en sökande, söker omintetgöra dennes annars rättvisa befordran, och det

är mer än märkligt, att generalpoststyrelsen, vars objektivitet i denna fråga

är höjt över varje tvivel, trots alla intyg av enskilda och myndigheter i motsatt

riktning låtit så dupera sig av postdirektör Lannges tjänstgöringsbetyg, att

den, som här skett, trots erkännande om min större skicklighet och förtjänst

anförtrott. tjänsten åt en mig i bägge dessa hänseenden underlägsen och för

tjänsten ej fullt kompetent. Jag bilägger till yttermera visso ett tjänstgöringsbetyg

från min tjänstgöring inom postdirektör Lannges distrikt, avgivet av

t. f- postdirektören K. A. Carstensen 1922, då jag tjänstgjorde vid postdirektionen

i mellersta distriktet i tre månader. Detta betyg talar sannerligen ej

om någon svårighet samarbeta med mig, på samma gång däri lämnas goda

vitsord om min lämplighet och förmåga som postmästare.

En sak, som jag, innan jag slutar, ej kan underlåta påtala, är att generalpoststyrelsen

låter postdirektör Lannge inrapportera, ett halvt år efter utnämningen,

att den utnämnde skött sig bra etc. Det är säkerligen enastående i

befordringsväg, ett dylikt förfarande. Först utnämner styrelsen en tjänsteman

med så svag kompetens, att detta ger anledning till besvärs avgivande.

När så styrelsen finner sig ej kunna nöjaktigt försvara sin utnämning, då griper

man till en sådan oformlig åtgärd som att söka stärka den utnämndes meriter

med intyg om hans tjänstgöring efter utnämningen. Jag ber i under-''

dånighet att få fästa Eders Maj ds synnerliga uppmärksamhet vid detta enligt

min mening fullkomligt otillbörliga gynnande av den utnämnde gentemot klaganden

och protesterar jag mot att ringaste hänsyn tages till vad generalpoststyrelsen

härom anfört i avsikt att inverka på ärendets utgång.»

Tillika har Sjöström ingivit följande avskrifter av intyg och betyg, vilka

ej förut åberopats:

1) »Åt postexpeditören härstädes Haddon Sjöström meddelas härigenom på

begäran det intyg, att han. som tjänstgjort inom norra postdistriktet sedan

april månad 1895 och med ingången av 1903 befordrats till postexpeditör med

placering tills vidare vid Nederkalix postkontor, därifrån han med augusti

månads början samma år förflyttats till postkontoret härstädes, bestritt befattningar

vid järnvägsposten samt å särskilda postkontor dels såsom extra

biträde dels såsom postexpeditör, likasom han ock varit förordnad att bestrida

postmästaretjänst, samt att han fullgjort alla de honom anförtrodda

uppdrag med nit, ordning och duglighet, och i sitt enskilda liv iakttagit ett i

allo hedrande uppförande. Sundsvalls postkontor den 30 september 1901.

Uddo Zaehrisson.»

2) »Att postexpeditören Haddon Sjöström, som i sådan egenskap varit placerad

till tjänstgöring vid järnvägsposten inom norra postdistriktet från och

med den 1 oktober 1904, under sin tjänstgöring dels vid nämnda järnvägsipost,

dels ock vid förordnanden såsom postmästare i Lyckelse under sammanlagt

en månad 16 dagar och såsom förste postexpeditör vid postkontoret i

Umeå under sammanlagt två månader, med ordning och duglighet bestritt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

21

honom åliggande göromål, samt att lian under samma tid såväl i som utom

tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande, det varder honom såsom tjänstgöringsbetyg

till bevis härigenom meddelat. Sundsvall, av postinspektionen i

norra postdistriktet, den 23 oktober 1907. C. Holst. Postinspektör.»

3) »Att postexpeditören Haddon Sjöström, som i sådan egenskap varit placerad

till tjänstgöring vid järnvägsposten inom norra postdistriktet från och

med den 1 oktober 1904, och för vilken, på begäran, tjänstgöringsbetyg utfärdats

den 23 oktober 1907, under sin fortsatta tjänstgöring dels vid nämnda

järnvägspost, dels ock vid förordnanden såsom postmästare i Hedeviken en

månad samt i Ange likaledes en månad med ordning, duglighet och intresse

bestritt honom åliggande göromål, samt att han under samma tid såväl i som

utom tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande, det varder honom såsom

tjänstgöringsbetyg till bevis härigenom meddelat. Sundsvall den 3 oktober

1908. C. Holst. Postinspektör.»

4) »Att postexpeditören Haddon Sjöström, som i sådan egenskap varit placerad

till tjänstgöring vid järnvägsposten i norra postdistriktet intill utgången

av sistlidne april månad, då han i samma egenskap förflyttades till tjänstgöring

vid postkontoret i Sundsvall, och för vilken, på begäran, tjänstgöringsbetyg

utfärdats senast den 3 oktober 1908, under sin fortsatta tjänstgöring dels

vid nämnda järnvägspost, dels ock vid förordnanden såsom postmästare i Sveg

en månad, i Ange en månad, i Backe en månad och i Strömsund en månad 10

dagar samt såsom förste postexpeditör vid postkontoret i Örnsköldsvik en månad

18 dagar och vid postkontoret i Umeå en månad 10 dagar, med ordning,

duglighet och intresse förrättat honom åliggande göromål, samt att han under

samma tid såväl i som utom tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande, det

varder honom såsom tjänstgöringsbetyg till bevis härigenom meddelat. Sundsvall

den 17 november 1909. C. Holst. Postinspektör.»

5) »Att postmästaren i Lycksele Haddon Sjöström, vilken, alltsedan han den

29 april 1895 antogs till extra postexpeditör, varit placerad till tjänstgöring

inom norra distriktet, under den tilländagångna tjänstetiden såväl i som utom

tjänsten iakttagit ett hedrande uppförande ävensom att han fullgjort sina åligganden

i tjänsten med nit, intresse och duglighet samt därvid ådagalagt lämplighet

för posttjänsten i allmänhet, det varder honom såsom tjänstgöringsbetyg

på begäran härigenom meddelat. Sundsvall den 12 augusti 1918. C. Holst.

Postdirektör.»

6) »Kungl. Postverkets Examenskommission meddelar härmed, att postmästaren

Haddon Sjöström i och för högre postexamen enligt kungl. generalpoststyrelsens

beslut den 29 juli 1918 undergått prövning i nedanstående äm
-

nen, varvid han för ådagalagda insikter erhållit följande vitsord, nämligen

i inrikes posttjänst

med beröm godkänd,

» internationell posträtt

väl godkänd,

» postgeografi

med utmärkt beröm godkänd,

» posthistoria

med beröm godkänd,

» postsparbankstjänst

med beröm godkänd,

» franska (huvudspråk)

med beröm godkänd,

» tyska (bispråk)

med utmärkt beröm godkänd,

» statistik

med beröm godkänd,

» nationalekonomi

med beröm godkänd,

» statskunskap

med beröm godkänd,

» kommunal författningskunskap

med beröm godkänd.

» rättskunskap

med beröm gokänd.

Stockholm den 19 november 1919. Postverkets examenskommission, Jacques

Pramberg, Erik G. Lannge, Thore Wennqvist, Villi. Petrelius, N. A. Lindqvist

/Victor Elodman, examenskom.sekreterare.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

7) ''»(Översättning.)

Franska republiken.

Ministeriet för handel, industri, post och telegraf.

Understatssekreteriatet för post och telegraf.

Post- och telegrafverkets högre yrkesskola.

Första sektionen. Frielever.

Studiebetyg.

Chefingenjören, direktören för post och telegrafverkets högre yrkesskola,

betygar:

1) att hr Haddon Sjöström, tjänsteman i svenska statsverket, har beretts

tillträde till post- och telegrafverkets högre yrkesskolas specialkurser (första

sektionen) i egenskap av frielev, i enlighet med understatssekretariatets beslut

av den 23 juli 1906;

2) att han bevistat kurserna och deltagit i ett halvt läsårs praktiska studieövningar;
3)

att han undergått föreskrivna prov i alla delar av här nedan angiven

undervisning och att han erhållit följande meritsiffror, som berättiga honom

till omdömet

Mycket bra.

U ndervisningsämnen.

Meritbetyg.

Anmärkningar.

Siffra.

Vioo av siffra.

För examina

I vart och ett av ander-

Verksamhet och räkenskapsforing . . .

19

—

visningsämnena är maxi-

För de praktiska övningarna

mnm 20, och talet 12 mot-

Verksamhet och räkenskapsforing . . .

16

25

svarar godkänd kunskap.

Paris den 12 april 1907.

Chefingenjören, direktören för post- och telegrafverkets högre yrkesskola H.

Thomas (Stämpel).»

8) _ »Postmästaren Haddon Sjöström, vilken den 16 november 1920 förordnats

till postmästaren i Ljusdal, och som under tiden 1 mars—31 maj 1922 på

förordnande uppehållit förste kontrollörstjänsten å härvarande postdirektion,

har nu anhållit om tjänstgöringsbetyg såväl beträffande sin tjänstgöring i allmänhet

som i fråga om sin berörda tjänstgöring vid postdirektionen.

På grund härav meddelas postmästare Sjöström det vitsord, att han fullgör

sin tjänstgöring med nit, intresse och stor arbetsamhet, att hans förmanskap

är präglat av allvar och lugn, att han är en dugande postkontorstjänsteman

och postförvaltare med förmåga av eget initiativ samt att, såvitt av hans omskrivna

tre månaders tjänstgöring vid postdirektionen kan bedömas, hans allmännaläggning

gör honom mer skickad för postkontorstjänst än för postdirektionstjänst.

Gävle den 1 september 1922. Under postdirektörens frånvaro K.

A. Carstensen.»

Vidare har Sjöström ingivit följande avskrifter av brev från Lannge till

honom :

1) »Herr Postmästaren H. Sjöström, Lycksele, Fpx A. Fritzell har visat ett

meddelande till honom från Eder av den 26 februari, däri Ni framhåller det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

23

rättvisa i att även lantpoststationer erhålla särskilda anslag för behandling av

sidoposter. Då frågan om poststationsföreståndarnes anställnings- och avlöningsförhållanden

äro föremål för en utredning, som nu pågår i Gps under min

ledning, skall jag beakta ifrågavarande förhållande. Enär jag emellertid är

övertygad om att Ni, med det intresse Ni har för postala förhållanden i allmänhet

och den särskilda erfarenhet Ni erhållit om norrländska postförhallanden,

kan meddela mig många nya synpunkter i de stora frågor som jag har under

behandling: 1) lantbrevbäringens enhetliga ordnande, 2) poststationstoreståndarnes

anställnings- och avlöningsförhållanden, 3) lantbrevbärarnes anställnings-

och avlöningsförhållanden, får jag bedja Eder att snarast möjligt

meddela mig, vad Ni i dessa avseenden anser böra göras. Med utmärkt högaktning

Erik G. Lannge.»

2) »Herr Postmästaren Haddon Sjöström, Lycksele. Med posten i dag

mottog jag Edert brev av den 14 dennes med därvid fogade uttalanden angående

lantbrevbärarnes anställnings- och avlöningsförhållanden samt deras befogenhet.

Sedan jag nu genomläst dessa handlingar ber jag att fa ta,cka Eder

för de värdefulla bidrag, som därigenom lämnats till utredning av dessa frågor.

Med utmärkt högaktning Erik G. Lannge.»

Förutom de ovan intagna handlingarna har Sjöström även åberopat avskrifter

av en del brev, särskilt rörande den i hans inlagor avhandlade kontroversen

angående lantbrevbäringens ordnande i Ljusdal, ävensom avskrift av

en notis i tidningen Västerbottens-Kuriren hösten 1920 i anledning av hans

avgång från postmästarbefattningen i Lycksele.

Vid granskning av handlingarna i förevarande ärende har utskottet icke

kunnat kpmma till annat resultat, än att generalpoststyrelsen förfarit riktigt,

då den utnämnt Johnsson till postmästarebefattningen med förbigående av

Sjöström.

Johnsson, vilken är till levnadsåren tre år äldre än Sjöström, har också varit

i postverkets tjänst tre år längre än denne. Johnsson har angående sin

tjänstgöring erhållit synnerligen goda vitsord och av postdirektören i det distrikt,

där han vid utnämningsärendets behandling tjänstgjorde, erhållit intyg,

att han vore synnerligen väl skickad för den sökta tjänsten.

Sjöström å sin sida har visserligen högre formell kompetens samt har även

han goda vitsord beträffande sin tjänstgöring och förklaring från vederbörande

postdirektör, att han är kompetent för den sökta tjänsten. Dock har

mot hans kvalifikationer för tjänsten i fråga gjorts vissa anmärkningar gående

ut därpå, att han vore alltför självrådig, vore i saknad av önsklig självkritik

och ådagalagt svårighet för samarbete. Vid granskning av handlingarna i

ärendet torde denna uppfattning om Sjöström erhalla bekräftelse.

Utskottet finner, att även om någon tvekan skulle kunna råda, vilken av de

två sökandena bort av generalpoststyrelsen utnämnas, sådana skäl i varje fall

icke förebragts, att Kungl. Maj:t bort på besvär av Sjöström upphäva generalpoststyrelsens

överklagade beslut att utnämna Johnsson. För en sådan åtgärd

anser utskottet det böra fordras, att principiella betänkligheter mot den

gjorda utnämningen föreligga eller en uppenbar orättvisa är begången. Besvärsrätten

beträffande underordnad myndighets utnämning torde böra upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

fattas endast såsom ett kontrollinstitut i ändamål att rätta ett felaktigt

handhavande av utnämningsbefogenheten och förhindra ett kränkande av enskild

rätt. I förevarande fall markeras olämpligheten av det gjorda upphävandet

av utnämningen ytterligare därigenom, att den av generalpoststyrelsen

utnämnde hunnit tillträda befattningen och under nio månader på ett, såsom

vitsordats, synnerligen förtjänstfullt sätt skött densamma.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet göra anmälan jämlikt § 107

regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Medling.

n Herrar von Geiier, Engberg, Strömberg, David Bergström, Adolf

Dahl , G. W Hansson, Vennerström, Fehr*, Lwrsén, Per Andersson, Sundberg, Sävstrom

Backström* Hallen*, Johansson i Kälkebo**, Pehr sson i Göteborg*, Karlsson

i Vadstena*, Fast*, Forssell och Almquist.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Avstod från att rösta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

4:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 30 augusti 1927.)

Ovannämnda dag har Kungl. Maj:t förordnat landshövdingen m. in. Carl

Gösta Oscar Malm att för en tid av sex år räknat från och med den 1 juli 1928

vara generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk. Samtidigt har

Kungl. Maj:t förordnat dittillsvarande chefen för nämnda verk, generaldirektören

Fredrik Vilhelm Hansen, att för tiden från och med den 1 januari till och

med den 30 juni 1928 vara generaldirektör och chef för verket.

Utskottet anser sig böra påtala det förhållandet, att Malm förordnats till

den ifrågavarande befattningen över tio månader före tillträdesdagen.

Utskottet har infordrat uppgifter beträffande tiden från och med år 1900 angående

de fall, då chef för centralt verk eller central styrelse utnämnts med

inträde i ämbetet å senare tidpunkt än dagen för utnämnandet.

Av dessa uppgifter framgar, att utnämning i förtid visserligen förekommit

åtskilliga gånger, men att därvid utnämningen i de allra flesta fall icke ägt

ram tidigare än högst fyra månader före tillträdet. Frånsett ett par fall, då

utnämningen skett i samband med nyorganisering av vederbörande styrelse

eller med omplacering å ett flertal poster, är det enda undantag härifrån, som

förekommit, översten A. F. Hultcrantz’ utnämning till generalintendent den 23

april 1926 med tillträde den 1 november samma år.

Förevarande fråga berördes i årets debatt vid remiss av statsverkspropositionen

i andra kammaren, därvid föredragande departementschefen, statsrådet

Meurling, anförde följande:

»Slutligen har herr Engberg under kvällens debatt berört frågan om utnämning

av chef for vattenfallsstyrelsen. Frågan hör ju egentligen under konstitutionsutskottets

prövning, men då herr Engberg behandlat den ur principiell

synpunkt, anser jag det icke vara förmätet av mig. om jag också lämnar några

meddelanden om hur saken i realiteten ligger till.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

25

Jag behöver väl då icke erinra om alt det i frågan angående den skäliga

tidpunkten för utnämning av befattningshavare icke finnes några som helst

konstitutionella föreskrifter. Det är val också uppenbart, att man för dessa

frågor varken bär eller kan uppställa några generella regler. Gäller det en succession

inom samma verk, är det uppenbart, att tiden kan tagas till ganska kort.

Men vid en förflyttning från en verksamhet till en annan, särskilt då det gäller

en viktig chefspost, bör man enligt min tanke icke taga tiden lika knapp.

Det skadar enligt min mening ingalunda att i detta fall taga något längre tid,

än man i regel brukat göra; och det halva år, som exempelvis ansetts vara en

mycket riklig tid på detta område, bör enligt min åsikt vara ett minimum för

att i tid få klarhet angående personalförhållandena. I enlighet med den uppfattning,

som jag sålunda hävdat, var jag också efter vederbörlig beredning inom

regeringen beredd att i juni månad utnämna chef för vattenfallsstyrelsen med

tillträde vid årsskiftet.

Innan denna utnämning skedde inträffade emellertid, att den avgående och

den tillträdande chefen ansågo sig gemensamt böra hos regeringen hemställa,

att med utnämningen skulle av vissa skäl få anstå ett halvt år, d. v. s. till utgången

av det berörda budgetåret; och efter beredning befanns ur statsverkets

synpunkt icke vara anledning att göra någon erinring mot den framställda begäran.

På grund av den förskjutning, som sålunda inträffade, var det givetvis möjhgt^

att låta nagot ansta med utnämningen, men det gällde för regeringen att

alltjämt taga hänsyn till, att den av regeringen anmodade och enligt dess mening

ur alla synpunkter lämpligaste personen icke stod till förfogande för

denna post, med mindre utnämningen skedde i början av hösten. För egen del

var jag dessutom angelägen, att icke genom det uppskov, som uppstod, finge

skapas någon osäkerhet, som skulle vara för alla parter besvärande; och särskilt

syntes mig hänsynen till Norrbottens län kräva, att man i en fråga, som

var de facto redan prövad och i övrigt på allas läppar, gav klart besked, så att

länet visste vad det hade att rätta sig efter. Med hänsyn härtill ansåg sig regeringen

varken kunna eller böra skjuta på utnämningen längre än till den sista

konseljdagen före höstsammanträdet av Norrbottens läns landsting, som således

vid detta sitt sista sammanträde före skiftet fick full klarhet i personfrågan.

Jag föreställer mig, att denna hänsyn icke skulle betraktas såsom obefogad

utan såsom dikterad av praktiska skäl.

Jag anser således, att regeringen vid handläggningen av denna fråga handlat

i full överensstämmelse med de. föreliggande förutsättningarna, och jag tror

också, att den genom att i god tid ha klarlagt hela frågan gagnat alla parter

och främst det allmännas intresse. Jag har för övrigt icke hört någon erinran

beträffande själva personvalet, och jag förmodar, att om vi denna dag skulle

taga upp utnämningsfrågan, komme man att beklaga, om vi icke ägde den möjlighet,

som förut begagnats angående personvalet.

Jag skulle kunna tillägga, att andra tidiga utnämningar icke heller — när

förhållandena därtill föranlett — alldeles saknas. Jag erinrar i detta avseende

om att den nuvarande chefen för intendenturen, vilken togs ur enskild

tjänst, nämligen från Svenska industriförbundet, utnämndes den 23 april 1926

med tillträde den 1 nästkommande november, d. v. s. något mer än sex månader

före tillträdet, utan att då ett ord hördes om de konstitutionella konsekvenser.

för vilka man nu hyser så stora betänkligheter. Jag nämner detta exempel

därför, att då verkligen den situation inträffade, som man nu från vissa håll

åberopat; några få veckor efter utnämningen förekom nämligen regeringsskifte.

_ Men då klagade man ingalunda över något som helst konstitutionellt

föregripande, utan man var på alla håll tacksam för att denna fråga uppklarerats

på det sätt, som just då krävdes för att man skulle få en duglig man på

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20

posten. Jag undrar om man icke med litet god vilja kunde anlägga samma

synpunkter på denna fråga även nu!»

Att uppställa såsom regel att verkställa utnämningar ett halvår i förväg

vid förflyttning från en verksamhet till en annan finner utskottet emellertid

icke överensstämma med sunda principer på hithörande område. Frånsett de

omständigheterna, att den utnämnde under mellantiden genom sjukdom eller av

annan orsak kan hava blivit oförmögen eller mindre skickad att sköta den

tjänst, till vilken han utnämnts, ävensom att någon annan person med större

förtjänst eller skicklighet än den utnämnde, vilken vid tiden för utnämningen

icke varit att tillgå för platsen i fråga, vid tiden för tillträdet kan vara villig

att mottaga befattningen, vill utskottet framhålla, att förtidsutnämningar

skulle kunna användas av en sittande regering för ett obehörigt gynnande

av dess syften till förfång för en efterföljande regerings rätt att såvitt möjligt

obunden utöva styrelsen under den tid, den är vid makten.

Utskottet vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då förtidsutnämningar

äro berättigade. Så kan vara förhållandet vid genomgripande organisatoriska

förändringar i någon styrelsens gren, t. ex. vid försvarsreformens genomförande.

Vidkommande den berörda förtidsutnämningen av generalintendenten

Hultcrantz torde densamma haft ett visst berättigande däruti, att denne genom

utnämningen måste lämna enskild tjänst, vilket fordrade längre förberedelse,

som icke gärna kunde vidtagas utan att han erhölle den garanti, som

låg i utnämningen.

Några särskilda omständigheter av den art, att de gjort ett förtidsförordnande

berättigat, synas däremot icke hava förelegat i nu ifrågavarande fall,

där för övrigt tiden mellan förordnandets meddelande och tillträdet är längre

än vid någon tidigare utnämning eller något tidigare förordnande till befattning

av motsvarande grad sedan år 1900. De i remissdebatten framhållna

omständigheterna kan utskottet icke tillerkänna någon betydelse för

frågans bedömande. Staten bör icke taga någon hänsyn till en privat överenskommelse

mellan en tillträdande och en avgående befattningshavare angående

tidpunkten för ombyte å posten. Vidare innehade i det föreliggande fallet Malm

redan en befattning av motsvarande grad som den, till vilken han förordnades,

varför han icke kan sägas hava haft något legitimt anspråk på att erhålla förordnandet

i förtid. Det oformliga i förfarandet markeras ytterligare därav,

att hans företrädare samtidigt erhållit förlängt förordnande på tjänsten under

ett halvår.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet

Meurling.

Närvarande: Herrar Engberg, Strömberg, David Bergström, Adolf Dahl*, G. W.

Hansson, Stendahl, Reuterskiöld, Vennerström, Fehr*, Larsén, Nils Anton Nilsson,

Sävström**, Magnusson i Tumhult*, Borg, Gustafson i Kasenberg, Bäckström*, Hallén*,

Johansson i Kälkebo*, Pehrsson i Göteborg* och Brännberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

** Ej deltagit i omröstningen på grund av att det i reservationen 2) vid punkten framställda yrkandet

ej ställts under proposition.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

27

5:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 25 november 1927.)

Hos Kungl. Maj:t anförda besvär av förste kansliskrivaren Sofia Vilhelmina

Söderhjelm med flera i fråga om tillsättande av vissa kontorsskrivarbefattningar

vid statens järnvägar avgjordes av Kungl. Maj:t den 25 november 1927

efter föredragning av statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet.

Statsrådsprotokollet i ärendet har följande lydelse:

»Genom beslut den 30 december 1926 har järnvägsstyrelsen till kontorsskrivare

vid statens järnvägar från och med den 1 januari 1927 konstituerat e. o. kontorsskrivarna

Johan Einar Ellroth och Carl Olof Samuelsson samt kansliskrivaren

Ebba Lovisa Grafström.

Över berörda beslut hava besvär anförts hos Kungl. Maj :t dels i vad beslutet

avser Ellroth och Samuelsson av förste kansliskrivaren Sofia Vilhelmina Söderhjelm,

kansliskrivarna Maria Elisabet Waller, Märta Beckström, Sigrid

Maria Wahlin och Sofia Lovisa Vilhelmina Hallenborg, född Sundstedt, samt

kontoristerna Axel Mauritz Ståhl, Albin Justus Malmkvist, Hilding Valdemar

Andersson och Carl Johan Emil Peterson, dels ock i vad beslutet avser samtliga

de tre utnämnda av stationsskrivaren Tom Rosenquist af Åkershult och

e. o. kontorsskrivaren Knut Harry Hellström.

I målet har järnvägsstyrelsen, efter vederbörandes hörande, avgivit utlåtande

den 28 maj 1927. Styrelsen har därvid, efter en närmare redogörelse för arbets-

och personalförhållandena vid statens järnvägars kontrollkontor, varest

ifrågavarande tre kontorsskrivartjänster vore placerade, anfört, bland annat,

att ingen av de klagande av lägre grad än kontorsskrivare prövats å sådana

arbetsuppgifter, som enligt styrelsens mening borde ankomma på kontorsskrivarbefattning,

under det såväl Ellroth som Samuelsson för sådan befattning

genomgått en grundlig praktisk utbildning såväl på kontrollkontorets olika

avdelningar som på andra dess arbeten närliggande tjänsteområden. I detta

sammanhang har styrelsen emellertid anmält, att, i och för anordnande för

tjänstemän inom kontoret av mångsidigare prov och utbildning, styrelsen bestämt,

att ett antal av tillsvidare tio tjänstemän vid kontoret av lägre grad

än kontorsskrivare skulle beredas tillfälle att successivt undergå en mångsidigare

utbildning i kontorets olika tjänstegrenar än vad som dittills i allmänhet

varit fallet samt att dylik provtjänstgöring anordnats för fem kansliskrivare,

däribland klaganden Beckström, och fem kontorister, däribland samtliga de

klagande i denna tjänstegrad.

Med anledning av berörda utlåtande samt en inkommen skrivelse från föredraganden

i järnvägsstyrelsen av förevarande befordringsärende hava påminnelser

avgivits av samtliga klagande med undantag av Rosenquist af Åkershult

samt Hallenborg.

Kungl. Maj:t finner ej skäl att till prövning upptaga de av klagandena Rosenquist

af Åkershult och Hallenborg anförda besvären, vilka till kommunikationsdepartementet

inkommit först efter besvärstidens utgång.

Beträffande de av övriga klagande anförda besvären finner Kungl. Maj:t

desamma icke föranleda ändring i överklagade beslutet.

Emellertid förutsätter Kungl. Maj:t, att de tjänstemän å kontrollkontoret av

lägre grad än kontorsskrivare, vilka efter provtjänstgöring av ovan omför
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

mäld art kunna befinnas lämpliga för befordran, skola kunna framdeles, i den

mån tillfälle uppkommer, därtill ifrågakomma.»

Enligt vad handlingarna i ärendet utmärka är den närmare gången av ärendets

beredning följande:

Sedan järnvägsstyrelsen den 28 maj 1927 avgivit utlåtande, därvid fogats

de utnämndas yttrande över besvären, hava påminnelser i anledning av detta

utlåtande under juni månad avgivits av samtliga klagandena med undantag

av Rosenquist af Åkershult och Hallenborg (vilka ingivit sina besvär för

sent) samt Hellström (vilken först den 26 september 1927 ingivit påminnelser)

.

Den av föredraganden av ärendet i järnvägsstyrelsen, överkontrollören

Stolpe, författade promemorian är ingiven den 8 juli 1927 och inregistrerad

i kommunikationsdepartementet under detta datum. Denna promemoria har

närmast formen av ett bemötande av klagandenas påminnelser samt är av följande

lydelse:

»Pm. i anledning av påminnelser av fkn Söderhjelm m. fl.

Samtliga klagande, från vilka påminnelser inkommit, synas grundligt missförstå

eller åtminstone icke vilja förstå den faktiska innebörden av utvecklingen

å kontoret, varigenom kontorsskrivarnas tjänsteställning m. m. undergått

en radikal förändring.

Före 1915 var bottengraden för granskningsarbetet kontorsskrivare, manliga

och kvinnliga. Någon gradskillnad dem emellan fanns ej, endast en löneskillnad.

Från 1915 blev huvudmassan av de arbeten, som verkställdes av kontorsskrivare,

deklasserad till kontoristarbeten. Endast en obetydlig del av arbetena

voro av den valör, att de borde verkställas av i examensväg kvalificerad

personal. Eftersom det icke fanns någon lägre i examensväg kvalificerad

tjänstegrad än kontorsskrivare, kunde man då också sätta likhetstecken mellan

kvalificerade och kontorsskrivaregöromål. Men kontorsskrivare behövdes också

och framför allt för rekrytering av och vikariat för högre befattningar vid

kontoret. Man höll givetvis icke särskilda kontorsskrivare för vartdera ändamålet,

utan de, som behövdes för det senare och utan jämförelse viktigare ändamålet,

fingo naturligtvis också samtidigt företrädesvis förrätta kvalificerade

arbeten. Men dessa kontorsskrivare räckte icke till för alla kvalificerade

arbeten. På vissa tjänsteställen behövdes kvalificerad personal (som nyss påvisats

vid den tiden = kontorsskrivare) endast för förrättande av kvalificerade

arbeten.

Sedan dess har en ny, i examensväg kvalificerad grad (kansliskrivare) inskjutits

mellan kontorsskrivare och kontorister. Huru den tillkommit, har i

detta sammanhang ingen betydelse; huvudsaken är att den finnes och bör utnyttjas

för sådana arbeten, som kräva kvalifikationer utöver de för kontorets

massarbeten behövliga. ''

Från och med tillkomsten av den nya kansliskrivaregraden har man sålunda

ställts inför en uppdelning av de förut för endast kontorsskrivare avsedda kvalificerade

arbetena, nämligen i kontorsskrivare- och kansliskrivarearbeten.

Denna uppdelning, ytterst noggrant planerad under samarbete dels med byråchefen

Almqvist, dels med vederbörande förste kontrollörer, har resulterat i att

de kvalificerade arbetena — här är det nu liksom även ovan endast fråga om

sådana, som tidigare räknats som kontorsskrivarearbeten, icke om högre — i

alldeles övervägande grad måste anses lämpade för den lägre av de båda kvali
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

2!)

ficerade graderna, eller kansliskrivarna. Huvudsakligen endast på de båda

expeditionerna, överkontrollörens och godsavdelningens, samt på den utländska

avdelningen, finnes ett mycket ringa antal kvalificerade arbeten, som äro av

den art, att de i och för sig kunna kvalificeras som kontorsskrivarearbeten. På

kontorets stora underavdelningar för de löpande gransknings- och revisionsarbetena

finnas däremot knappast några sådana. Däremot finnas där desto flera

befattningar, där kravet på egenskaper, som göra vederbörande lämpliga som

rekryter till och vikarier för högre befattningar, är det i alldeles övervägande

grad väsentliga. Dessa tjänstemän få dessutom bestrida förekommande kvalificerade

sysslor, i stor utsträckning sålunda sådana som i och för sig kunna

karakteriseras som kansliskrivaresysslor, till vissa tider och i viss utsträckning

även kontoristarbeten. Med den inskränkning i det totala antalet kontorsskrivare,

som blivit följden av uppdelningen av de kvalificerade arbetena på

kontorsskrivare och kansliskrivare, måste man nu även på det fåtal kontorsskrivare,

vilka bestrida rena kontorsskrivarearbeten och icke direkt fungera

som rekryter och ställföreträdare för högre befattningar, lägga största vikt på

att även de äro lämpade för sistnämnda slags uppdrag. Antalet högre befattningar

än kontorsskrivare utgör f. n. 44; det torde genom vissa planerade åtgärder

kunna småningom nedbringas till c:a 36, men en rekrytstam av 30

tjänstemän härför är ovillkorligen i knappaste laget.

Kontorsskrivarna voro, som ovan framhållits, förr kontorets bottengrad. Då

behövde man icke på dem ställa högre fordringar än att de tillfredsställande

kunde sköta kontorets massarbeten (bland ett så stort antal och med dåvarande

högre teoretiska kvalifikationer än nu fanns alltid tillräckligt med rekryter för

högre befattningar m. in.) Nu äro de den tredje befordrade graden, och man

måste som det väsentligaste hos dem fordra kvalifikationer utöver de för kontorsskrivare

behövliga (detta i alldeles särskilt hög grad aktuellt nu, såsom

motiverats i underdåniga skrivelsen den 28 maj). Även vad de kvinnliga

tjänstemännen beträffar, är det skillnad mellan förr och nu. Förr ställde man

icke på dem, lika litet som på de manliga kontorsskrivarna, högre fordringar

än lämplighet för kontorets massarbeten. Nu äro de kansliskrivare, d. v. s.

en befordrad grad, och de skola därför också för att motsvara sin tjänstegrad

verkställa kvalificerade arbeten. Mellan 1915 och 1925 (då kansliskrivarna

tillkommo) kunde man sätta likhetstecken mellan kvalificerade och kontorsskrivarearbeten.

Nu äro de kvalificerade arbetena uppdelade, icke blott så,

att man fordrar högre kvalificerade arbeten s. a. s. på samma plan för kontorsskrivare

utan även och framför allt så, att man fordrar kvalifikationer av en

helt annan art för kontorsskrivare än för kansliskrivare.

Det är denna grundväsentliga skillnad mellan förr och nu som de klagande

icke synas kunna förstå, då de åberopa sig på att ha verkställt kontorsskrivarearbeten

samt på intyg härom in. m.

Samtliga åberopa också Järnvägsstyrelsens skrivelse den 25 november 1926

till Skolöverstyrelsen och finna de i styrelsens bemötande av klagomålen andragna

synpunkterna rörande de formella kompetensfordringarna stå i strid

med de i den förra skrivelsen angivna synpunkterna. För min del kan jag ej

finna, att så är fallet. Enligt min mening är styrelsens uppfattning den, att

den reella kompetensen givetvis går före den genom examina ådagalagda formella.

Om man har att välja mellan en person med såväl formell som reell

kompetens och en annan utan formell men med större reell kompetens, bör den

senare ha företräde. Styrelsen har hittills haft dispensvägen att anlita för dylika

ändamål och kan naturligtvis även i framtiden använda densamma men

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

finner det nu lämpligt att i viss mån slopa fordringarna på formell kompetens,

då man därigenom också kan åtminstone till stor del slopa en annan formell

åtgärd, tillkommen just för att kunna gå vid sidan om den formella kompetensen,

nämligen dispensförfarandet. Styrelsen betonar också i sin skrivelse till

skolöverstyrelsen, att åtminstone en del av de angivna befattningshavarna fortfarande

böra besättas med personer av den allmänbildning och formella träning,

som studentexamen ger, att studentexamen bör motväga den längre tjänstetid,

som en realskolemeriterad på grund av tidigare examen kunnat uppnå,

samt att det är av vikt, att icke studenter avskräckas från att söka inträde

i verket.

Huru dessa synpunkter kunna anses stå i strid med de i svaromålet på besvärsskrivelserna

angivna, är svårt att förstå. Fullt oberoende av om studentexamen

är föreskriven som kompetensfordran för högre befattningar än kontorsskrivare

eller icke, är dock förefintligheten av denna examen hos sökande

till kontorsskrivarebefattning en merit.

När det vidare i samtliga besvärsskrivelser framhålles, att redan nu en stor

del av de högre befattningar inom kontoret, föi'' vilka studentexamen gäller

som kompetensfordran, äro och än mera varit besatta med personer utan samma

formella kompetens, glömmer man, att de nuvarande kompetensfordringarna

tillkommo först år 1907 och att samtliga här ifrågavarande tjänstehavare

börjat sin anställning på en tid, då kompetensfordringarna voro lägre än nu.

Att den av dem innehavda, förut tillräckliga, men efter sagda datum otillräckliga

formella kompetensen för deras vidkommande icke borde vara något

hinder för erhållande av sådana befattningar, där samma formella kompetens

förut gällde som för den av dem vid sagda tid innehavda tjänstegraden,

är naturligt och framgår f. ö. av Kungl. brev den 31 december 1907. Talet om

dispens, åtminstone i vanlig mening, är för deras del missvisande.

Beträffande de särskilda påminnelseskrivelserna vill jag endast tillägga följande.

F. kansliskrivaren Söderhjelm.

Beträffande frågan rörande hennes förmenta arbetsledarskap konstaterar jag

först och främst, att hon icke alls bemött styrelsens uttalande, att ledningen

av försöken ifråga icke vare sig till art, omfattning eller ansvar vore jämförbar

med vad som på kontoret innefattas i begreppet arbetsledarskap. Däremot

andrager hon, att jag, under de försök det här var fråga om, till en början

var placerad som kontorsskrivare å överkontrollörens expedition och senare

under tre månader tjänstgjorde å inrikes taxebyrån. Hon jämställer min andel

i försöken med en »byggmästare», som under sig hade »basar». Hon reducerar

sålunda själv sitt arbetsledarskap till »basställning». Det är också att

märka, att »byggmästaren» under hela tiden, även under placeringen på taxebyrån,

personligen deltog i försöken, icke blott under stora delar av den ord.

tjänstgöringstiden utan framför allt också under då pågående övertidsarbete.

»Byggmästaren» tjänstgjorde sålunda under långa tider som sin egen »bas».

Och i sin slutmening i sammanhanget gör hon själv sitt bästa att bryta udden

av sina meriter i här berörda avseende. Hon säger sig nämligen vara mig

tacksam för att ha befriat henne från ansvaret för att försöken icke ledde till

resultat. Hon har sålunda känt ansvaret tryckande. Varför?

Kontoristen Ståhl.

Det i styrelsens svarskrivelse den 28 maj gjorda uttalandet, att Ståhl under

största delen även av sin kontoristtid bestritt biljettryckaretjänst är felaktigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Isonstitutionsutslcottets memorial Nr ZO.

;si

Där borde hava stått, att »Ståhl under största delen av sin kontoristtid tjänstgjort

å biljett- och blankettkontoret, dels som biljettryckare, dels å dess expedition».

Det resonemang, i vilket den felaktiga uppgiften lämnats, rubbas

emellertid i ingen mån härav. Det går ut på att framhålla, att tjänstgöringens

art var olika mot såväl den sökta befattningens som f. ö. även mot kontoristers,

både på kontoret och i trafiktjänst, att arbetsfältet var ett helt annat och att

någon för den sökta tjänstens rätta skötsel grundläggande erfarenhet icke där

kunde vinnas. Tjänstgöring å biljett- och blankettkontorets tryckeri och å dess

expedition äro härutinnan likvärdiga. Härmed har jag naturligtvis icke velat

på något sätt förringa tjänstgöringen som kontorist på biljett- och blankettkontoret.

i och för sig.

Vad Ståhls tjänstgöring å kontrollkontoret beträffar, är det riktigt, att den

rent lokalt sett varit förlagd till dess underavdelning för militärtrafik. Men

den har uteslutande varit inriktad på den på denna avdelning handlagda resgodsredovisningen,

vilken icke kan kvalitativt jämföras med militärredovisningen

och för vilken styrelsens uttalande över 1912 års kommissions betänkande

sålunda icke kan tagas till intäkt. Även militärredovisningens handläggning

har f. ö. efter återgången till fredsförhållanden icke blott kvantitativt

utan även kvalitativt betydligt reducerats.

Kontoristerna II. Andersson och C. J. Peterson.

Beträffande deras tjänstledighet för studier får jag meddela följande. Det

äger sin riktighet, att den i styrelsens svar å klagomålen omnämnda noten finnes

intagen först i en upplaga av vederb. särtryck, som utkommit efter hösten

1919. Härutinnan föreligger sålunda en felaktighet, som jag livligt beklagar.

I sak torde dock denna felaktighet icke ha så mycket att betyda.

I den av klagandena åberopade upplagan av särtryck nr 4 föreskrives, att

vederb. under tjänstledighet för studier skulle avstå bl. a. samtliga löneförmåner.

I nästkommande upplaga av samma särtryck har dels influtit en bestämmelse,

som tillerkänner den tjänstledige viss lön under angivna villkor,

dels också en not, som anger att man i praxis dispenserade från dessa'' villkor,

varvid dock sökande förpliktades avstå från all avlöning.

Bestämmelsen i den första upplagan av särtrycket ifråga om att sökande

av tjänstledighet för studier var förpliktad att avstå samtliga löneförmåner

var tillkommen under trycket av de senaste krigsårens högtrafik och därav

vållade svårigheter ifråga om personaltillgång. Ändamålet med densamma

var att, vad på den ankomme, hålla personalen fulltalig. Under år 1919 inträffade

en stark tillbakagång i trafiken och därmed följde också, att det ej

längre var nödvändigt att med alla till buds stående medel tillse, att all tillgänglig

personal också var i tjänst. Ett visst personalöverskott började redan

då uppstå. Man kunde sålunda lätta på de restriktioner i förut angivet syfte,

som tidigare varit nödvändiga. Då dessutom tjänstledigheten för studier var

förenad med avstående av alla löneförmåner och sålunda medförde en viss besparing

för verket, fanns ej längre anledning att vid beviljande av sådan

tjänstledighet strängt anlägga de synpunkter, som fått uttryck i särtryckets

§ 17 mom. 5. Den praxis, som omnämnes i särskild not i nästkommande upplaga

av särtrycket, hade därför börjat uppkomma redan under 1919.

Jag är beredd på invändningen, att den dåvarande överkontrollören dock

enl. bestyrkta handlingar intygat, att de båda sökande fyllde de i § 17 mom. 5

angivna förutsättningarna. Jag hänvisar då till vad ovan angivits: att anledning

icke längre fanns att i hela deras vidd och stränghet anlägga de angivna

synpunkterna samt tillägger, att en sådan ingående undersökning, som anges

i samma paragrafs mom. 3 och 4, icke ägt rum.

Vid tidpunkten ifråga hade Andersson varit anställd å kontoret 2 j/2 år, Pe
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

terson 1 år, en tid som i båda fallen är alltför kort för att man ensamt under

densamma skulle kunna bilda sig en säker uppfattning angående förefintligheten

hos dem av de i.meranämnda § 17 mom. 5 angivna förutsättningarna, i

synnerhet som deras tjänstgöring på kontoret varit förlagd uteslutande till en

av dess underavdelningar. Yttrande i saken från deras föregående befäl har

emellertid icke inhämtats. Ej heller har yttrande inhämtats från föreståndaren

för den avdelning av kontoret, där de båda tjänstgjorde, nämligen undertecknad,

dåvarande förste kontrollör. Hade sådant yttrande begärts, hade det

gått i den riktningen, att båda visserligen vore dugliga tjänstemän i sin innehavande

befattning och att de båda också, efter vad som efter så pass kort tid

kunde bedömas, syntes äga goda förutsättningar att på ett fullt tillfredsställande

sätt sköta kontorsskrivarearbeten, men att jag icke kunde giva dem så superlativa

vitsord, som angivas i meranämnda § 17, mom. 5, avd. c.

Samma uppfattning har jag f. ö. fortfarande, numera grundad på en långvarig

kännedom om vederb.

8/r 27. J. Stolpe.»

Till bemötande av vad i denna promemoria anförts har den 11 oktober 1927

av klagandena Ståhl, Malmkvist, Andersson och Peterson till Kungl. Maj :t ingivits

en skrift, vari det till en början heter:

»Till Konungen.

Med anledning av den P. M. som av överkontrollören vid Statens järnvägars

kontrollkontor, Johan Stolpe, den 8 sistlidne juli ingivits till förste kanslisekreteraren

Pripp på grund av våra påminnelser rörande Kungl. Järnvägsstyrelsens

utlåtande över våra besvär med anledning av Kungl. Styrelsens beslut

den 30 december 1926, att till ordinarie kontorsskrivare vid Statens järnvägar

konstituera och förordna extra ordinarie kontorsskrivarna Johan Einar Ellroth

och Carl Olof Samuelsson, få vi härmed hos Eders Kungl. Maj :t i underdånighet

ytterligare anföra följande.

Vi kunna ej undgå att först erinra om, att ifrågavarande P. M., vilken från

början synes av vederbörande betraktats såsom varande av inofficiell natur i

det att det först efter upprepade framställningar från vår sida lyckats oss få

taga del av densamma, icke såvitt av oss kan bedömas, varit föremål för Kungl.

Järnvägsstyrelsens behandling utan under hand överlämnats av dess undertecknare,

som är föredragande av ifrågavarande ärende i Kungl. Styrelsen. Vi

hava nämligen under månaderna juli—september vid olika tillfällen, dels pr

telefon och dels genom personlig hänvändelse till departementets registrator

efterhört huruvida något ytterligare utlåtande i ärendet inkommit från Kungl.

Styrelsen och därvid erhållit det beskedet, att så icke varit fallet. Vid en av

oss företagen uppvaktning den 29 sistlidne september för Herr Statsrådet och

Chefen för Kommunikationsdepartementet, varvid ifrågavarande befordringsärende

av oss fördes på tal, hänvisades vi av Herr Statsrådet till förste Kanslisekreteraren

Pripp, vilken inom Departementet förberedde meromnämnda ärende.

Under det samtal deputationen hade med ifrågavarande ämbetsman åberopades

av honom nyssnämnda P. M. såsom betydelsefull för ärendets fortsatta

behandling. Redan samma dag gjordes av oss en förnyad förfrågan hos departementets

registrator, varvid även hemställdes om erhållande av avskrift

av den åberopade promemorian. Emellertid kunde vår framställning ej bifallas,

enär enligt hans uppgift någon sådan P. M. icke fanns diarieförd, och

även efter hänvisning till förut omnämnda ämbetsman, förste Kanslisekreteraren

Pripp, erhölls ånyo beskedet, att ingen skrivelse i ärendet inkommit från

Kungl. Styrelsen. Vid en uppvaktning följande dag för nyssnämnda ämbets
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

33

man gjordes en del invändningar emot vår hemställan att erhålla avskrift av

ifrågavarande P. M., varjämte vi erhöllo meddelande om att densamma i vissa

delar vore att betrakta som hemlig. Efter hänvändelse av honom till överkontrollör

J. Stolpe, som medgav att promemorian finge betraktas som offentlig

handling, erhöllo vi förste Kanslisekreterarens tillstånd att taga avskrift av

densamma i sin helhet.

Vi styrkas ytterligare i vårt antagande, att Kungl. Styrelsen icke i vederbörlig

ordning haft att behandla ifrågavarande P. M., av den omständigheten,

att Herr Generaldirektören den 8 sistlidne september för en av de klagande

förklarat, att Kungl. Styrelsen icke avlåtit någon skrivelse i detta befordringsärende

utöver underdåniga utlåtandet av den 28 sistlidne maj. Om därför

vårt antagande är riktigt, måste det förefalla oss, icke minst ur principiell

synpunkt, mycket betänkligt, att en av de i handläggningen av detta ärende

inom Kungl. Styrelsen deltagande vid sidan av Kungl. Styrelsen och ufan

densammas beslut i ärendet utarbetar en P. M., vilken skall läggas till grund

för den fortsatta beredningen av ärendet, och i vilken P. M. vissa bemötanden

och förklaringar göras, som Kungl. Styrelsen icke kunnat taga ställning till.»

Härefter ingå klagandena i sagda skrift på ett bemötande i sak av innehållet

i berörda promemoria, såvitt det berör ifrågavarande klagande.

Enligt vad utskottet inhämtat, har denna den 8 juli 1927 ingivna promemoria

författats av Stolpe efter framställning av den ämbetsman inom kommunikationsdepartementet,

vilken där närmast haft beredningen av förevarande

ärende om hand, samt av Stolpe överlämnats till denne såsom en privat

handling. Den synes hava kommit till vederbörande statsråds, statssekreterares

och expeditionschefs kännedom först i samband med de i nyssintagna

skrift berörda uppvaktningarna i slutet av september 1927, då order genast

lärer givits, att den omedelbart skulle inregistreras och tillhandahållas allmänheten

som offentlig handling.

Otvivelaktigt har ifrågavarande promemoria den karaktär, att den bör vara

offentlig handling. Det fel, som blivit begånget inom departementet, då den

betraktats som en privat skrift och undanhållits de klagande, har visserligen

vederbörande överordnade, när förhållandet kommit till deras kännedom, låtit

rätta så till vida, att handlingen då gjorts offentlig. Emellertid synes denna

åtgärd icke hava varit tillräcklig. Promemorian kan under den tid av nära

tre månader, från den 8 juli till den 30 september, då den, ehuru ingiven till

departementet, undanhållits offentligheten, hava varit efterfrågad av andra klagande

än de, vilka sedermera erhöllo del av densamma och tillfälle att inkomma

med erinringar mot den. Statsrådsprotokollets avfattning, att påminnelser

med anledning av järnvägsstyrelsens utlåtande och den från föredraganden

i styrelsen inkomna skrivelsen avgivits av samtliga klagande, är, såsom

av redogörelsen ovan framgår, felaktig så till vida, att i verkligheten icke alla

klagandena inkommit med påminnelser i anledning av sistnämnda skrivelse.

Enligt utskottets mening hade det varit skäligt och riktigt, om handlingen

redan till förekommande av rättsförlust på den grund, att den under ovan

angivna tid undanhållits offentligheten, ex officio utställts till förklaring från

samtliga i densamma berörda klagande. Men frånsett detta måste handlingens

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 15 käft. (Nr 20.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

innehåll anses vara sådant, att det i och för sig bort giva anledning att bereda

klagandena tillfälle avgiva påminnelser före ärendets avgörande. I varje fall

är uppenbart, att remiss bort ske till järnvägsstyrelsen för inhämtande av

dess officiella yttrande över promemorian, som torde utan styrelsens vetskap

hava ingivits av en tjänsteman inom densamma. Flera uppgifter, vilka lämnats

i järnvägsstyrelsens utlåtande av den 28 maj 1927, hava beriktigats i

promemorian, och de synpunkter, järnvägsstyrelsen framhållit, hava ytterligare

utvecklats och kompletterats på ett sådant sätt, att järnvägsstyrelsen

skäligen bort erhålla tillfälle att kontrollera, huruvida de i promemorian gjorda

uttalandena i allo överensstämde med järnvägsstyrelsens uppfattning. Utskottet

finner detta hava varit så mycket mera nödvändigt, som Kungl. Maj:t

vid besvärens prövning meddelat vissa direktiv för järnvägsstyrelsen beträffande

befordringsärenden av ifrågavarande slag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet för den bristfälliga beredning

av ifrågavarande ärende, som ägt rum, hos riksdagen göra anmälan enligt § 107

regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Meurling.

Närvarande: Herrar von Geijer*, Engberg, Strömberg, David Bergström,, Adolf

Dahl*, G. W. Hansson, Reuterskiöld, Fehr*, N. S. Norling*, Lwrsén, Nils Anton

Nilsson, Sävström, Borg, Björkman, Fast*, Forssell, Jensen, Svensson i Grönvik,

Almquist* och Björnberg.

* Ej närvarande vid justeringen.

6:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1927.)

Enligt protokoll över ecklesiastikärenden, ärendena nr 68—75, den 22 oktober

1927 har Kungl. Maj:t på framställning av centralförbundet för nykterhetsundervisning

medgivit, att den tid, under vilken undervisningen i folkoch

småskolor inom Norrbottens, Västerbottens, Södermanlands, Kalmar, Jönköpings,

Blekinge, Malmöhus och Värmlands län under år 1928 kunde komma

att inställas för vederbörande lärares och lärarinnors deltagande i nämnda

förbunds upplysningskurser, må, i den utsträckning kursen äger rum under pågående

lästermin, inräknas i den fastställda årliga lärotiden. Platser och

tider för kurserna skulle vara följande:

I Kiruna.............den 18—22 februari

» Eskilstuna...........» 16—20 mars

» Vimmerby..... * 23—27 »

» Sölvesborg...........» 4-— 8 maj

» Skellefteå............» 17—21 »

» Ystad.............» 3— 7 oktober

» Arvika.............» 12—16 »

» Tranås.............» 2— 6 november.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20. 85

över centralförbundets ansökningar hade den 10 oktober 1927 avgivits yttrande

av kungl. skolöverstyrelsen. Denna hänvisade därvid till den utredning

i frågan, som styrelsen avgivit till Kungl. Maj:t den 26 januari 1923. Ur densamma

må här lämnas följande resumé: År 1920 hade Kungl. Maj:t avslagit

en framställning om befrielse från igenläsningsskyldighet av undervisningstiden

för lärare, som bevistat fortbildningskurser i hembygdskunskap. Skolöverstyrelsen

hade då avstyrkt bifall till Centralförbundets för nykterhetsundervisning

framställning om dylik befrielse för de lärare, som bevistade dess

kurser. Det oaktat biföll Kungl. Maj :t Centralförbundets framställning. Skolöverstyrelsen

hade därefter inhämtat folkskolinspektörernas, domkapitlens och

länsstyrelsernas yttrande i frågan, huruvida överhuvud taget någon inskränkning

i lärotiden borde ifrågakomma för lärare, som bevista utbildningskurser

av det ena eller andra slaget. Därvid hade 31 folkskolinspektörer, 10 domkapitel

och 20 länsstyrelser bestämt avstyrkt varje förkortning av lästiden för

nu ifrågavarande ändamål, varvid flera av dessa myndigheter framhållit, att

andra befattningshavare, som äro i behov av vidgade insikter och ytterligare

utbildning för sitt kall, måste förskaffa sig dessa utanför tjänstetiden, och

något undantag borde i sådant hänseende ej göras för folkskolans lärarkår.

Likaledes framhöllo ett flertal myndigheter, att den nu vanliga undervisningstiden

med dess många ämnen, som trängas på schemat, icke tålde någon som

helst inknappning, vilket särskilt gällde de halvtidsläsande skolorna.

Skolöverstyrelsen övergick därefter till en framställning av sin egen mening

i frågan och framhöll bl. a., att behovet av kurser för lärarkårens utbildning på

olika områden vore i ständigt växande. Kurser höllos i gymnastik, trädgårdsskötsel,

skidlöpning, simning och livräddning, teckning, pedagogisk sång och

talteknik samt hembygdskunskap. Härtill komme behovet av utbildningskurser

för lärare vid de nya fortsättningsskolorna, såväl de allmänna som de yrkesbetonade.

Om alla dessa kurser, som hållits utanför undervisningstiden,

finge förläggas inom densamma och utan igenläsningsskyldighet, skulle härav

uppstå orimliga konsekvenser. Den vinst, som lärarens ökade utbildning

innebure, motverkades av den rubbning och inskränkning i skolarbetet, som

drabbade vissa barn. Denna kunde väl synas obetydlig, om det blott gällde de

sällan på varje ort återkommande nykterhetskurserna. Dessa kunde emellertid

svårligen tillerkännas en monopolställning. Därigenom att frihet från igenläsning

gåves även deltagarna i de andra, allt talrikare kurserna, skulle avsevärda

olägenheter uppstå.

Då emellertid den genom nya undervisningsplanen för rikets folkskolor delvis

nya metodiken m. m. komme att föranleda talrika utbildningskurser av

olika slag, fann överstyrelsen angeläget, att en lösning vunnes på en annan väg

än den av Centralförbundet påyrkade. Det erinrades därför om möjligheten

av sådana författningsändringar, att för ovannämnda ändamål tjänstledig lärare

erhölle oavkortad lön och att vikarien helt avlönades av statsmedel eller

att, där vikarie ej hunne anskaffas, läraren mot särskild ersättning ålades

igenläsningsskyldighet.

I sitt ovannämnda yttrande av den 10 oktober 1927 fann sig överstyrelsen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

fortfarande hysa samma uppfattning i denna fråga, varför den vore förhindrad

att tillstyrka bifall till framställningarna.

Det må här jämväl påpekas, att anmärkning mot detta förfarande föregående

år reservationsvis framställdes av sex av utskottets ledamöter.

Kungl. Maj :ts beslut att trots skolöverstyrelsens avstyrkande och trots att så

stort antal av utskottets ledamöter framhållit det betänkliga i detta förfarande

likväl alltjämt medgiva sådan befrielse, synes utskottet synnerligen olämpligt.

Att dylika medgivanden kunnat lämnas före 1920, finner utskottet mera

naturligt, då ännu ej de skärpta bestämmelser tillkommit, som uppsatts som villkor

för utfående av statsbidrag. Visserligen uppställer kungl. kungörelsen angående

avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning

den 16 september 1918, § 18, såsom villkor, att bl. a. undervisningen vid

skolan fortgått minst 8 månader, men detta har ansetts innebära, att ett oeftergivligt

villkor för statsbidrag är, att undervisningen pågått minst 192 läsdagar,

fördelade på minst 242 dagar. Detta har också fastställts i de genom Kungl.

Maj :ts försorg upprättade normalreglementen, vilka stått som förebilder för

de lokala skolreglementen, som efter år 1919 antagits för rikets samtliga skoldistrikt.

Skulle ett skoldistrikt redovisa exempelvis 190 läsdagar i stället för

192, är detta skäl nog för statsbidragets förlorande, om också detta brukar

av nåd tillerkännas skoldistriktet vid förnyad framställning.

Då emellertid synnerligen noggrann och sorgfällig uppsikt av alla skolans

myndigheter hålles över att ingen inknappning i lästiden sker, synes det utskottet

oegentligt, att Kungl. Maj:t i strid mot en enhällig mening hos skolmyndigheterna

medgiver avknappning i lärotiden. Än mer olämpligt synes

detta, då det sker genom att sätta ovannämnda Centralförbunds kurser i en

särskilt gynnad ställning. Hur värdefulla dessa kurser än må vara, kan med

fullt fog hävdas, att många andra slag av fortbildningskurser, som omedelbart

beröra den dagliga undervisningen, skulle beviljas företräde till ovannämnda

förmånsrätt, om den överhuvud skulle utdelas, vilket utskottet i likhet

med skolöverstyrelsen finner oriktigt. Då förfarandet år efter år upprepats,

har utskottet för vinnande av rättelse varit nödsakat att hos riksdagen göra

anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Almkvist.

Närvarande: Herrar Kngberg, Thulin, David Bergström, Adolf Dahl*, G.W. Hansson,

Stendahl*, N. S. Norling*, Martin Svensson, Larsén, Per Andersson*, Isak

Svensson, Gustafson i Kasenberg, Bäckström*, Hallén*, Johansson i Kälkebo*, Andersson

i Igelboda*, Pehrsson i Göteborg*, Karlsson i Vadstena, Forssell och Jensen.

* Ej närvarande vid justeringen.

Stockholm den 26 april 1928.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. von GEIJER.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr ISO.

37

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid ingressen i utskottets memorial:

av herrar Reuterskiöld och Forssell, som ansett, att utskottet hort efter sin

anmälan, att § 106 regeringsformen icke blivit tillämpad, införa följande yttrande

:

Utskottet anser sig, innan utskottet övergår till redogörelse för de fall, i vilka

utskottet funnit sig böra göra anmärkning enligt RF. § 107, även böra för riksdagen

omförmäla, att i ett infordrat ärende under försvarsdepartementet först

uppgivits, att ingen »inkomsthandling» funnes, och att, sedan en sådan handling

dock, i samband med annat ärende, till utskottet inkommit, den ytterligare

förklaring lämnats, att inga andra handlingar funnes. Av omständigheterna

.— ifrågavarande inkomsthandling avsåg ett flertal olika mål, avgjorda å

skilda tider •— kunde förstnämnda uppgift väl förklaras, och utskottet skulle

icke hava omnämnt förhållandet, därest icke det sedermera visat sig, att i

samma mål även andra handlingar borde finnas. Sedan för utskottet gjorts

sannolikt, att handling av visst bestämt angivet innehåll till departementet

insänts (telegram), verkställdes i departementet förnyad undersökning med den

påföljd, att dels originalhandlingen hittades och till utskottet överlämnades,

dels meddelades, att tillika en annan handling (också telegram) förut avsänts

till den person, från vilken nyss angivna handling inkommit, vilken senare

utgjorde svar å densamma, men att koncept till denna utgångna handling saknades.

Utskottet, vars hela granskningsarbete avhänger av materialets fullständighet

och säkerhet för att hela materialet ställes till förfogande i rätt tid,

har ansett, att, även om här omförmälda förbiseenden från departementets sida

kunna i detta fall förklaras och säkerligen icke varit avsiktliga, sådant dock

icke får förekomma och att, förty, departementen måtte med yttersta omsorg

tillse, att akterna alltid hållas i behörig ordning.

II.

Vid punkten l:o i utskottets memorial:

1) av herr Thulin, som ansett det i punkten omförmälda ärendet icke vara

av beskaffenhet att böra göras till föremål för anmärkning från konstitutionsutskottets

sida.

2) av herrar David Bergström, Isak Svensson, Bäckström och Pehrsson i

Göteborg, vilka ansett, att det i punkten omförmälda förhållandet, att en av

Kungl. Maj :t den 18 juni 1927 fastställd arbetsordning för försäkringsrådet ej

blivit publicerad i Svensk författningssamling, allenastt bort inledningsvis

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

framhållas i konstitutionsutskottets dechargememorial, på sätt tidigare skett i

liknande fall.

3) av herr Johansson i Kälkebo beträffande motiveringen.

III.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

1) av herrar von Geijer, Reuterskiöld, N. S. Norling, Larsén, Åkerberg, Andersson

i Igelboda, Karlsson i Vadstena och Sjöström, som anfört:

På samma gång vi biträtt utskottets anmärkning i denna punkt, hava vi

icke kunnat underlåta att påyrka anmärkningens utsträckande även till det

förhållande, att föredraganden tillstyrkt införandet i K. K. 26 juli 1927 av

bestämmelser, som kunna innebära ett ingripande i riksdagens ensambeskattningsmakt,

nämligen i sagda kungörelses § 10, jämförd med gällande stämpelförordning

av 19 november 1914.

Jämlikt stämpelförordningen skall expedition från myndighet förses med

stämpel i enlighet med en i förordningens 3 § upptagen tariff, som i vissa

fall förutsätter skyldighet för enskild att lösa expedition och därvid erlägga

stämpelavgiften därå, i andra fall åter endast föreskriver stämpelbeläggning

å expedition, som begäres. Skyldigheten att erlägga stämpelavgift är med

andra ord icke omedelbart reglerad genom stämpelförordningen själv, vilken

begränsar sig till föreskrifter om stämpelbeläggning å utfärdade expeditioner,

varvid alltid förutsättes, att, om och så snart i förordningen omförmälda expedition

utfärdats, densamma också skall på sätt och i de fall förordningen stadgar

stämpelbeläggas.

En expeditions utfärdande innebär, att den skriftliga urkund, vari expeditionen

innefattas, iordningställes och behörigen undertecknas; utfärdandet har

sålunda skett i och med expeditionens underskrivande, även om själva utlämnandet

till vederbörande skulle verkställas vid en senare tidpunkt. Skall

stämpelbeläggning äga rum, bör densamma ske i samband med utfärdandet.

Utfärdande åter av expedition sker utan begäran i de fall, då föreskrift givits,

att utfärdande skall ske eller att expeditionen skall lösas, varemot i övrigt

med utfärdandet anstår, tills vederbörande framställt begäran därom: i förra

fallet tillställes den utfärdade expeditionen vederbörande, som därvid även avkräves

den stämpelavgift, varmed expeditionen kan vara belagd, oavsett om

han vill erhålla expeditionen, i det senare däremot kan och bör med själva utfärdandet

anstå, tills vederbörande anmäler sig till dess erhållande och utlämnandet

alltså omedelbart kan äga rum mot erläggande av bl. a. påförd stämpelavgift.

Då stämpelavgiften utgör en av riksdagen åtagen bevillning, som skall utgöras

av alla dem, vilka frivilligt begärt eller lagligen äro skyldiga att mottaga

vissa utfärdade expeditioner, ligger det i sakens natur, att även skyldigheten

att mottaga dylika expeditioner beror av riksdagens samtycke, vare sig

detta givits genom samtycke till visst lagstadgande därom eller på annat sätt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

39

Däremot kan Kungl. Maj:t i administrativ väg visserligen föreskriva, att vissa

rxpeditioner skola lösas och förty även utfärdas, men lör sa vitt dylik expedition

tillika, om den utfärdas, skall enligt stämpelförordningen stämpelbeläggas,

begränsas Kungl. Maj:ts makt att föreskriva lösenskyldighet till de fall, då

riksdagen medgivit skyldighet för enskild att mottaga utan begäran utfärdad

expedition.

I gällande stämpelförordnings tariff, enligt § 3, stadgas, att expedition, som

utgöres av »Bevis, annat», skall beläggas med viss stämpel, och förutsattes här,

såsom eljest i samma förordning, där ej annorlunda uttryckligen utsäges, att

utfärdandet sker allenast på begäran. Kungl. Maj :t har följaktligen icke

befogenhet att föreskriva utfärdande av expedition, som ur stämpelbeläggningssynpunkt

måste falla under beteckningen »Bevis, annat», såvitt med

utfärdandet skulle följa skyldighet för enskild att mottaga expeditionen. Emellertid

har Kungl. Maj:t i K. K. 26 juli 1927 § 10 föreskrivit, att över gjord anmälan

angående innehav av vissa skjutvapen »skall utfärdas bevis». Om härmed

avsetts, att beviset skulle utfärdas allenast efter härom framställd begäran,

hade antingen detta bort utsägas eller hela stadgandet kunnat utgå såsom självklart.

Nu åter innebär stadgandet ett åläggande för de myndigheter, vilka hava

att mottaga vapenanmälningarna, att i varje fall utfärda bevis. Huruvida i följd

härav skyldighet även uppstår för enskild att mottaga beviset och erlägga därå

enligt stämpelförordningen lagd stämpel, blir givetvis domstols sak att, där betalningsvägran

skulle ske, pröva och avgöra. Men att myndigheten, som alagts

att verkställa utfärdandet, tillika blir pliktig att stämpelbelägga den utfärdade

expeditionen och att eventuellt söka exekutivt uttaga stämpelbeloppet, därom

kan icke någon tvekan råda. Och att härigenom även allmänheten i det

stora flertalet fall bibringas den, måhända felaktiga, men icke förty praktiskt

verksamma uppfattningen, att betalningsplikt föreligger, och därför betalar

hellre än den utsätter sig för rättegång, är lika uppenbart och för övrigt

allmänt känt såsom faktiskt.

Då det icke kan anses riktigt eller förenligt med den omsorg, nit och skicklighet,

varmed en föredragande bör handhava sitt förtroendeämbete, att pa

detta sätt föranleda uttagandet av stämpelmedel, vilka icke av riksdagen i den

utsträckning beviljats, som blivit en följd av stadgandets, i avseende å myndighetens

skyldigheter, fullt otvetydiga och klara föreskrifter, hava vi ansett

den anmälan enligt § 107 regeringsformen, som utskottet gjort mot föredragande

t. f. departementschefen, statsrådet Hamrin, med avseende å visst stadgande i

1927 års skjutvapenskungörelse, böra grundas även på tillstyrkandet av ovan

berörda föreskrift i kungörelsens § 10.

2) av herrar David Bergström, Adolf Dahl, O. H. Hansson, Fchr, Borg,

Bäckström och Johansson i Kälkebo, vilka ansett den i punkten omförmälda

regeringsåtgärden icke vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet

att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

TV.

Vid punkten 3:o i utskottets memorial:

av herrar von Geijer, David Bergström, Adolf Dahl, Fehr, Sundberg, Bäckström

och Pehrsson i Göteborg, vilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden

icke vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet

att därom hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Y.

Vid punkten 4:o i utskottets memorial:

1) av herrar David Bergström, Bäckström och Johansson i Kälkebo, vilka

ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke vara av den beskaffenhet,

att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen.

2) av herrar Fehr och Sävström, vilka ansett, att den i punkten omförmälda

regeringsåtgärden bort allenast inledningsvis framhållas i konstitutionsutskottets

dechargememorial.

3) av herrar Nils Anton Nilsson, Magnusson i Tumhult, Borg, Gustafson

i Kasenberg och Pehrsson i Göteborg, vilka visserligen ansett den i punkten

avsedda regeringsåtgärden vara ägnad att ingiva konstitutionella betänkligheter

men dock icke vara av den art, att den bort föranleda anmälan enligt

§107 regeringsformen.

YI.

Vid punkten 5:o i utskottets memorial:

av herrar von Geijer, David Bergström, Fehr, Nils Anton Nilsson, Björkman

och Björnberg, vilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke

vara av den beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

VII.

Vid punkten 6:o i utskottets memorial:

1) av herrar Thulin, G. W. Hansson, N. S. Norling, Larsén, Andersson i

Igelboda och Karlsson i Vadstena, vilka ansett, att utskottet icke bort göra

anmärkning beträffande det i förevarande punkt omförmälda ärendet, särskilt

som utskottet sa sent som förra aret avslog framställt anmärkningsyrkande i

ett likartat ärende.

2) av herrar David Bergström, Isak Svensson och Bäckström, vilka ansett

den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke vara av den beskaffenhet,

att den bort föranleda utskottet att därom hos riksdagen göra anmälan enligt

§ 107 regeringsformen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

41

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

Till.

(Protokoll över försvarsärenden den 30 april 1927.)

av herr Forssell, som med instämmande av herrar Reuterskiöld och Almquist

anfört:

Den 10 april 1927 insände furiren Herman Persson vid K. Västernorrlands

regemente följande skrivelse till Konungen:

»Hos Eders Kungl. Maj :t får undertecknad härmed i underdånighet anföra besvär

över chefens för Kungl. Västernorrlands regemente beslut att avslå av mig

den 19 sistlidne mars ingiven ansökan om förnyat tjänsteavtal efter den nu

gällande kontraktstidens slut den 30 innevarande månad samt anhålla, att ifrågavarande

beslut måtte undanröjas.

Som stöd för denna min anhållan får jag under åberopande av bifogade handlingar

i underdånighet anföra, att sedan jag förra våren tilläts förnya mitt tjänsteavtal,

mig veterligt varken i anledning av mitt fullgörande av förelagda

tjänsteuppgifter eller mitt uppförande utom tjänsten förekommit någon anmärkning,

som kan motivera mitt avskedande efter mera än 10 års oförvitlig

tjänst vid krigsmakten. Då avslagsbeslutet dessutom kommit alldeles oförberett

och oväntat och jag följaktligen icke har någon ny plats att tillträda, är jag

genom detsamma även berövad mina existensmöjligheter. På grund härav får

jag i underdånighet anhålla, att denna min ansökan måtte bifallas.»

Å denna skrivelse har regementschefen överste H. Sundberg vid översändandet

av densamma till fördelningschefen, generalmajor Hegardt, antecknat följande

:

»Jag har jämlikt bestämmelsen i Kungl. kungörelsen den 24 mars 1916, mom.

I: 6, icke kunnat träffa förnyat tjänsteavtal med klaganden, vars anställningskontrakt

utgår den 30 innevarande månad, och har jag för detta mitt beslut

haft fullt giltiga skäl.

Genom kompanichefen har Persson redan i november 1926 underrättats om

att förnyat tjänsteavtal icke skulle komma att träffas med honom efter den

24 april 1927.»

Generalmajor Hegardt översände därpå skrivelsen till Konungen med nedanstående

å akten tecknade utlåtande:

»Då regementschefen fullt författningsenligt förfarit, synes klagandens

framställning icke böra till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.»

Den 19 april infordrade statsrådet Rosén förnyat yttrande från general

Hegardt, som tillika skulle införskaffa »närmare upplysning från chefen för

Västernorrlands regemente rörande de omständigheter, som föranlett regementschefens

i bilagda ärende omförmälda beslut». Med anledning härav yttrade

sig överste Sundberg den 22 april; yttrandet i fråga avtryckes här:

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr BO.

»Furiren Perssons anhållan om förnyat tjänsteavtal har icke av kompanichefen

tillstyrkts.

Såväl den nuvarande kompanichefen som chefen för VI. arméfördelningens

studentkompani i Östersund utbildningsåret 1925—1926, där Persson var kommenderad,

men varifrån han blev återsänd till regementet före kommenderingens

slut, hava meddelat mig, att Persson vid flera tillfällen uppträtt indisciplinärt

och i hög grad oskickligt, men att bland annat med hänsyn till hans ålder

(nu 31 år) anmälan om bestraffning ej ingivits.

Persson har under det nu gångna året, enligt vad jag personligen varit i tillfälle

att konstatera, icke visat den pålitlighet och duglighet i trupputbildningen,

som regementschefen ovillkorligen måste fordra av det begränsade antalet

furirer, som nu återstår efter genomförandet av den nya härordningen.

Persson har vidare detta år varit intagen å härvarande militärsjukhus under

januari och februari månader och där vårdats för akut ledgångsreumatism och

akut njurinflammation; därefter har han till den 13 mars varit sjukskriven vid

trupp. Ehuru för närvarande friskskriven kan Persson lätt komma att utsättas

för recidiv av båda nämnda sjukdomar, särskilt i det här rådande hårda

klimatet, samt bliva otjänstbar för längre tid enligt det utlåtande regementsläkaren

om honom avgivit.

Då jag såsom regementschef jämlikt bestämmelserna i Tj. R. för armén är

ansvarig för regementets krigstukt samt för personalens krigsduglighet och

tjänstbarhet, så har jag haft fullt giltiga skäl för att icke förnya tjänsteavtalet

med Persson.»

I samband med detta regementschefens yttrande avgavs även utlåtande av

t. f. regementsläkaren S. Ekvall rörande Perssons hälsotillsånd; dr. Ekvalls

utlåtande var av följande innehåll:

»Anmodad att inkomma med yttrande över furir nr 12/2 Perssons hälsotillstånd

får jag vördsamt anföra följande:

Furir Persson har förut i huvudsak varit frisk. Den 2/i—27 j2 1927 var han

intagen på regementets sjukhus för influensa, varefter tillstötte akut ledgångsreumatism

och akut njurinflammation. Därefter var han sjukskriven vid truppen

till 13/3 1927 under konvalescens. Den 5/4 1927 undersöktes han av mig på

egen begäran. Han var då subjektivt besvärsfri; inga sjukliga symtom funnos;

hans allmäntillstånd verkade dock nedsatt.

På grund av ovanstående får jag avge det utlåtandet:

att furir Persson för tillfället ej företer sjukliga symtom, om än hans allmäntillstånd

synes nedsatt,

att beträffande utsikterna för honom att även i framtiden förbliva vid hälsa,

om han kvarstår i militärtjänsten med dess tillfällen att utsättas för förkylnings-

och andra infektionssjukdomar, det torde vara risk, att han lätt får

recidiv av dels njurinflammation, dels ledgångsreumatism.»

Härefter följde general Hegardts förnyade yttrande, (den 23 april) som löd

som följer:

»Med hänsyn till de vägande skäl mot träffande av förlängt tjänsteavtal

med furir Persson, som regementschefen i sitt förnyade yttrande anfört, och

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

43

då Persson dessutom — i motsats till vad lian inför Eders Kungl. Maj:t uppgivit

-— i synnerligen god tid erhållit meddelande om, att tjänsteavtalet icke

skulle förlängas, får i underdånighet jag, särskilt med hänsyn till de konsekvenser

i fråga om regementschefs befogenheter, som ett bifall till framställningen

skulle föranleda, vidhålla vad jag tidigare i ärendet anfört eller att

Perssons framställning icke bör till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

»

I detta skick inkom handlingen till försvarsdepartementet den 25 april.

Emellertid förefinnas i akten ytterligare några handlingar, nämligen dels

ett telegram av den 28 april till »armékommando», Stockholm, från överste

Sundberg, dels ett telegram av samma datum med samma adress från major

Nordenswan, dels slutligen ett telegram från överste Sundberg, daterat den

29 april och likaledes ställt till armékommando, Stockholm.

Överste Sundbergs första telegram löd:

»1. Persson återsändes från studentkompaniet Östersund den 17 december

1925.

2. Skälen härför angivas i telegram direkt armékommando från majoren

Nordenswan I. 19 dåvarande chef för studentkompaniet.

3. I samtliga kompanichefers närvaro har jag hösten 1926 i samband med

frågor om förnyandet av anställningskontrakt för underbefälet meddelat vilka,

som efter utgångna kontrakt närmast följande halvår, kunde påräkna förnyad

anställning. Persons kompanichef har i kompaniadjutantens närvaro meddelat

honom att han icke hade att påräkna förnyad anställning.

4. Utan att måhända avsiktligt hava sökt förhindra verkställighet av förmans

i tjänsten givna befallningar och tillsägelser har Persson vid flera tillfällen,

vilka kompanichefen närmare för mig angivit, genom i trotsig och oförskämd

ton gjorda invändningar och motsägelser inför trupp uppträtt på ett

indisciplinärt sätt. Vidare har förekommit, att då Perssons grupp vid ett tillfälle

inspekterades i stridsutbildning och denna befanns bristfällig, Persson

på erinran om att han vore den för gruppens utbildning ansvarige, i samma

övermodiga och trotsiga ton inför truppen svarat att det icke vore han utan

plutonchefen som bure ansvaret, därmed ådagaläggande att han ehuru gammal

furir vore okunnig om sina mest elementära skyldigheter.»

Major Nordenswans telegram innehöll följande:

»Av chefen I. 28 anmodad meddela följande angående furiren 12/2 Persson:

återsändes från studentkompaniet 1925—1926 anledning olämplig som befäl

för studenter kitslig indisciplinär.»

överste Sundbergs sista telegram gav följande upplysningar:

»1. Persson erhöll första furirs lön den 1 nov. 1925 dels på grund av tillstyrkande

av hans dåvarande stamkompanichef som intet haft att erinra beträffande

Perssons uppförande dittills, dels enär Persson genomgått underofficersskola.

2. Chefen för studentkompaniet Nordenswan återkom till regementet den

15 maj 1926 varvid han anmälde vad som förefallit beträffande Persson kontraktet

om förnyad anställning hade tyvärr underskrivits en månad tidigare.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

3. Den 1 maj komma vid regementet att finnas: 5 korpralsvakanser och

5 vice korpralsvakanser, samtliga avsedda för elever som utexaminerats från

pågående skolor samt 3 volontärvakanser.»

I akten föreligga dessutom: 1. utdrag ur stamrulla; 2. utdrag ur straffregister;

3. avskrift av avgångsbetyg; 4. anställningskontrakt med första datum

1 dec. 1924, förnyat 17 april 1925, 21 april 1926. Under den 19 mars 1927

är i kontraktet antecknat: »Framställningen om rekapitulation har av Rege
mentschefen

icke bifallits, Sollefteå den 19 mars 1927. På befallning E. Pettersson.

Tjf Regementskvartermästare.»

De omnämnda utdragen samt avskrifter synas icke innehålla några för frågans

bedömande relevanta omständigheter.

Ärendet föredrogs av statsrådet Rosén inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 30 april 1927, punkt 89. Punkten är av följande

lydelse: »Uti en av chefen för sjätte arméfördelningen, jämte eget ytt
rande,

den 13 april 1927 överlämnat! skrift har furiren vid Västernorrlands

regemente H. Persson, vilkens anställningskontrakt utgår den 30 i samma månad,

hos Kungl. Maj:t gjort framställning om förlängd anställning vid regementet.

I ärendet har chefen för sjätte arméfördelningen, efter vederbörandes

hörande, den 23 april 1927 avgivit förnyat yttrande. Kungl. Maj:t förordnar,

att Persson skall ånyo antagas i manskapsbeställning vid regementet för tiden

intill den 1 november 1927.» I kantrubriken rubriceras ärendet sålunda: »Ang,

furiren vid Västernorrlands regemente H. Perssons ansökning rörande förlängd

anställning.»

Det genom furiren Perssons skrift väckta ärendet har sålunda i statsrådet

behandlats såsom ett »ansöknings-» eller »framställnings-»ärende, varigenom

man tydligen velat undgå den svårigheten, att »besvär» i mål av denna art icke

få föras. Å aktens första sida anträffas också en blyertsanteckning — antagligen

gjord under beredningsarbetet i departementet — av innehåll, att »besvär

kan ej föras i ett ärende av denna art. Regementschefen bestämmer själv —

inom författningarnas ram — vad personal han vill ha. Något författningsstridigt

synes ju ej ha skett — alltså ej åtgärd.»

Ehuru furir Persson själv i ingressen till sin skrift uttryckligen säger sig

vilja anföra »besvär» över överste Sundbergs beslut, kan dock ett stöd för behandlingssättet

i statsrådsprotokollet hämtas däri, att furir Persson i fortsättningen

av sin skrivelse ordar om sin »anhållan» och sin »ansökan», att överste

Sundbergs »beslut måtte undanröjas».

Den omständigheten, att Kungl. Maj:t icke upptagit Perssons inlaga såsom

besvärsärende, synes giva vid handen, att Kungl. Maj:t funnit intet författningsstridigt

hava förelegat från överste Sundbergs sida.

Redan ur denna synpunkt är Kungl. Maj:ts beslut att ansökningsvägen tillmötesgå

Perssons önskemål anmärkningsvärt. Än mer anmärkningsvärt blir

det med hänsyn till de konsekvenser, som det i övrigt måste anses medföra i

fråga om regementschefens ansvarighet för det honom anförtrodda regementet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

45

Vid sådant förhållande har jag yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen

mot statsrådet Rosén för det råd han i detta ärende givit Konungen.

IX.

(Protokoll över försvarsärenden den 28 oktober 1927.)

av herrar Engberg, Larsén, Borg, Karlsson i Vadstena och Jensen, vilka anfört:
Vid

förhandlingar, som den 17—18 mars 1927 fördes i Skövde mellan representanter

för vissa truppförband och arméns civila personalförbund angående

löne- och anställningsförhållanden för arbetare på verkstäderna vid de

olika truppförbanden, krävde de förstnämndas representanter, att de s. k. förmännen

på verkstäderna skulle ställas utanför den uppgörelse, som kunde komma

att träffas.

Enär dessa förmän sedan flera år tillbaka tillhört personalförbundet och avtal

för dem också träffats vid flera truppförband, kunde personalförbundet inte

medgiva, att dessa förmän ställdes utanför, särskilt som det här inte vore fråga

om arbetsledare i vanlig mening utan s. k. arbetande förmän, som hade att utlämna

arbete till 2 å 6 arbetare samt för övrigt själva deltaga uti arbetet.

Då ingen enighet om avtalets omfattning kunde uppnås, uppsköts förhandlingarna,

till dess att frågan om dessa förmäns ställning blivit avgjord av högre

myndighet.

Personalförbundet ingick först till regementschefen i Uddevalla med en framställning

om att förhandlingarna måtte få omfatta även förmännen. Då detta

avslogs överklagade personalförbundet regementschefens beslut hos arméns

civila intendentsdepartement.

Sedan regementschefen avgivit yttrande över besvären, beslöt intendentsdepartementet

den 17 juni 1927, att de av personalförbundet anförda besvären icke

skulle föranleda någon åtgärd, och beledsagade sitt beslut med vederbörlig besvärshänvisning

till Kungl. Maj :t.

I anledning härav ingick personalförbundet den 8 juli med en skrivelse till

Kungl. Maj :t, vari hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte förklara, att intet hinder

mötte för dessa förmän att tillhöra personalförbundet samt att förbundet

måtte äga rätt att föra deras talan.

Sedan de underordnade myndigheter, som förut handlagt ärendet, avgivit yttrande,

beslöt Kungl. Maj:t den 28 oktober 1927, efter föredragning av statsrådet

Rosén, att personalförbundets framställning icke skulle till någon Kungl.

Maj :ts vidare åtgärd föranleda.

Föredragande departementschefens rådslag i detta fall synes oss i högsta

grad anmärkningsvärt. I sak om också icke alldeles strikt i form hade personalförbundet

i besvärsväg underställt intendentsdepartementets beslut Kungl.

Maj:ts prövning. Föredragande departementschefen har uppenbarligen låtit

den omständigheten, att personalförbundet visserligen i sak besvärat sig över

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

det fattade beslutet men rent formellt gjort »framställning» om en viss positiv

åtgärd, motivera sitt rådslag. Att på dylika rent formella grunder underlåta

att tillråda rättelse i ett beslut, som innebär en klar kränkning av svenska medborgares

rätt att tillhöra vilken facklig organisation den lyster, kan icke vara

rimligt. Efter många år av strider på de privata arbetsområdena är föreningsrätten

numera så gott som undantagslöst erkänd, utan annan inskränkning än

att verkliga arbetsledare, verkmästare och dylika, inte få tillhöra arbetarnas organisation,

och även om det någon gång från arbetsgivarnas sida framställts

krav bärom, ba dock arbetarna aldrig gått med på att dessa s. k. lagförmän som

själva deltaga uti arbetet — och med vilka dessa förmän vid truppförbandens

verkstäder kunna jämföras — skulle ställas utanför arbetarnas organisation.

Med hänsyn till det anförda ha vi ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen

bort framställas mot föredragande departementschefen, statsrådet

Rosén.

X.

(Protokoll över försvarsärenden den 25 november, den 9, 22 och 30 december

1927 samt den 27 januari 1928.)

av herrar Reutersldöld och Forssell, vilka anfört:

I skrivelse av den 7 maj 1927 ingav generalfältläkaren till statsrådet och chefen

för kungl. försvarsdepartementet översikter över läkar- och veterinärbeställningarna

vid armén enligt 1925 års härordning med hänsyn till läget sagda

dag, jämte uppgifter å militärläkare och militärveterinärer, vilka föreslogos till

överföring å övergångsstat. Vid uppgörandet av dessa handlingar hade, säger

generalfältläkaren, nedanstående riktlinjer följts:

»1) att den å aktiv stat kvarstående personalen skulle utgöra de mera

kvalificerade inom kårerna med avseende fäst särskilt vid hälsotillståndet, 2)

att utgångsläget för befordran skulle bliva tillfredsställande, 3) att läkare och

veterinärer ej böra mot egen önskan transporteras till truppförband å annan ort,

4) att personalens önskemål i möjligaste mån skulle tillgodoses samt 5) att ingen

rubbning skulle ske vid truppförband, som ej äro avsedda att indragas eller

förflyttas.»

Beträffande särskilt fältläkarekåren anförde generalfältläkaren följande:

»I. Arméfördelningen.

Vid Kronprinsens husarregemente, som skall indragas, innehaves ordinarie

bataljonsläkarbeställningen av bataljonsläkaren C. C. G. L. Christensen, som

i underdånig skrivelse den 5 mars anhållit om överflyttning till frivillig övergångsstat

från och med den 1 januari 1928. Christensen föreslås till överföring

på önskade villkor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

47

V. Arméfördelningen.

Kungl. Västmanlands regemente i Västerås skall indragas. Ordinarie regementsläkare

är t. f. fördelningsläkaren vid V. arméfördelningen, fältläkaren G.

A. W. P. Wingren, och ordinarie bataljonsläkare O. A. E. Strömberg. Båda

föreslås till tvångsvis överföring på övergångsstat.

___,______________________ ____»

Den del av här refererade skrivelse, som avsåg fältläkarekåren, avslutades

av generalfältläkaren på följande sätt:

»Här föreliggande uppgifter innefatta sålunda det förslag beträffande överföring

av militärläkare till övergångsstat, vilket för närvarande kan av mig

framläggas. I underdånig skrivelse den 11 mars 1927 har Kungl. Arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse hemställt om ledigförklarande och besättande

med ordinarie innehavare av de läkarebeställningar vid armén, vilka för närvarande

äro vakanta eller tillsatta på förordnande tills vidare. Efter bifall

till denna framställning blir det mig möjligt att till fullo överblicka, i vad

mån ytterligare placering vid truppförband kan ske av sådana befattningshavare,

som här föreslås till överföring på övergångsstat.»

I skrivelse till Konungen av den 19 juli 1927 upplyste därpå arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse att till i skrivelsen angivna ledigförklarade bataljonsläkarebeställningar,

som skulle tillträdas den 1 januari 1928, ett antal sökande

anmält sig. I detta sammanhang är det tillräckligt att framhålla, att till bataljonsläkarebeställningen

vid Norra skånska infanteriregementet anmält sig

f. marinläkaren av 2. graden, medicine licentiaten A. Gartbon sasom sökande.

Sjukvårdsstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj :t täcktes utnämna och förordna

Garthon till sagda befattning från och med den 1 januari 1928. På samma

gång avgav sjukvårdsstyrelsen även förslag till övriga ledigförklarade befattningar

(tre till antalet). I statsråd den 9 september 1927 skedde utnämningarna

till dessa tre platser, varvid sjukvårdsstyrelsens förslag följdes. Frågan

om bataljonsläkarebeställningen vid Norra skanska infanteriregementet

blev emellertid icke föredragen i statsrådet nyssnämnda dag. Denna fråga

fick vila i ytterligare två och en halv månad. Eörst den 25 november föredrogs

detta ärende i konseljen. Under punkt 39 i statsrådsprotokollet över

försvarsärenden sistnämnda dag heter det, att föredraganden (statsrådet Rosén)

anmälde »en skrivelse, däri arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse - med

överlämnande av inom ansökningstidens utgång från f. d. marinläkaren av

2 :a graden vid marinläkarekåren Arnold Harald Waldemar Gahrton inkommen

ansökan till erhållande av ledigförklarade bataljonsläkare vid Norra skanska

infanteriregementet — till innehavare av beställningen föreslagit Gartbon.

» Därefter fortsätter protokollet: »på statsrådets tillstyrkan behagar

Hans Maj :t Konungen utnämna och förordna bataljonsläkaren vid Kronprinsens

husarregemente C. C. G. L. Christensen att från och med den 1 januari

1928 vara bataljonsläkare vid Norra skånska infanteriregementet.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Sedan denna utnämning skett, inträffade emellertid, att bataljons] äkaren

Christensen den 2 dec. 1927 till Konungen ingav underdånig hemställan, att

Kungl. Maj :t måtte, oavsett den skedda utnämningen, till förnyad prövning

upptaga hans ansökan om överflyttning till frivillig övergångsstat. Till stöd

för denna sin hemställan anförde Christensen bland annat följande:

»Den 15 juni 1923 utnämndes jag till bataljonsläkare vid Kronprinsens husarregemente.

I sammanhang med omorganisationen av försvarsväsendet ingav

jag till Eders Kungl. Maj:t underdånig ansökan om överflyttning till frivillig

övergångsstat. För någon tid sedan mottog jag från generalfältläkaren

förfrågan, huruvida jag vore villig förflyttas till bataljonsläkartjänst vid annat

regemente. Jag meddelade då generalfältläkaren, att jag icke önskade

ifrågakomma till sådan ny tjänst. Den 25 november har jag emellertid utnämnts

till bataljonsläkare vid Norra Skånska infanteriregementet med förläggningsort

till Kristianstad.

En förflyttning till Kristianstad skulle för mig medföra betydande ekonomiska

nackdelar. Då jag på sin tid sökte bataljonsläkartjänsten vid Kronprinsens

husarregemente var frågan om en omorganisation av försvarsväsendet

icke aktuell, och jag sökte givetvis tjänsten i tanke att kunna i Malmö

upparbeta en privatpraktik. De löner, som utgå åt militärläkare, äro ju så

avvägda, att det måste förutsättas, att tjänsten förenas med privatpraktik.

Jag har under de år jag varit bosatt i Malmö upparbetat en privatpraktik, som

tillsammans med de förmåner jag som militärläkare åtnjuter giva mig min

bärgning. Mina utsikter att i Kristianstad kunna upparbeta en privatpraktik

av något nämnvärt omfång torde däremot vara små.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en militärläkare bör tvångsöverflyttas,

torde i väsentliga delar andra synpunkter böra anläggas, än då det gäller

tvångsförflyttning av officerare. En officer inriktar sig från början på detta

sitt kall och har av sitt yrke åtminstone i vanliga fall inga andra inkomster

än dem, som utgå i form av den med vederbörandes beställning förknippade

lönen. Därtill kommer, att officerens utbildningstid och kostnaderna för utbildningen

äro obetydliga i förhållande till utbildningstiden och de studiekostnader

en läkare måste underkasta sig. Såsom en motvikt mot den lön, som en

till frivillig övergångsstat överförd tjänsteläkare uppbär, tjänar åtminstone

i någon mån den skyldighet dylik tjänsteläkare har att även under fredstid

under vissa bestämda tidsperioder tjänstgöra.»

Denna hemställan tillstyrktes såväl av vederbörande regementschef som ock

av arméfördelningschefen. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse avgav den

10 dec. 1927 över ansökan i fråga ett yttrande, varav följande utdrag torde

vara belysande för frågans innebörd:

»I Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition till 1910 års riksdag, sid. 122,

yttrade departementschefen beträffande föreslagen tillfällig förbättring i löneförhållandena

för vissa bataljonsläkare ävensom för fältläkarstipendiaterna,

att när det är fråga om militärläkarna, torde man icke böra släppa ur sikte

deras enskilda läkarverksamhet. Denna utgör under nuvarande förhållanden

s. 49 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

49

ett nödvändigt villkor icke blott för militärläkarens medicinska utbildning utan

även för lians ekonomi.

I nådig proposition till 1911 års riksdag angående fältläkarkårens omorganisation

göra de sakkunniga följande uttalande: ''Måhända skulle det vid första

påseendet kunna synas, som om truppförbandsläkaren borde odelat ägna

sig åt tjänstgöringen vid det regemente eller den kår, där han är anställd,

och således vara förbjuden att syssla med enkild praktik, men därav skulle

följden med all sannolikhet bliva, att armén komme att gå miste om mången

skicklig och framstående läkare. För övrigt måste det för truppförbandsläkaren

och hans utbildning vara fördelaktigt, att han även får sysselsätta sig

med annan sjukvård än den, som erbjudes vid truppförbandet, synnerligast

som det näppeligen kan förnekas, att denna senare kännetecknas av en viss

enformighet, vars verkningar torde böra neutraliseras samt för den skull motvägas

genom utövning av enskild läkarverksamhet. Den ökade utbildningen

i och förtrogenhet med sitt yrke, som truppförbandsläkaren förvärvar sig genom

den enskilda praktiken, kommer ju i själva verket sjukvården vid truppförbandet

till godo. Vid bedömandet av denna fråga torde ej heller böra förbises,

att ett förbud för truppförbandsläkaren att utöva enskild läkarverksamhet

otvivelaktigt skulle nödvändiggöra högre avlöningsförmåner än dem, som

kunna finnas skäliga, om ett sådant förbud icke existerade, utan det fortfarande

skulle vara honom tillåtet att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik.’

I överensstämmelse med de sakkunnigas uttalande yttrade också departementschefen,

att en av de viktigaste grunderna för en omorganisation av fältläkarkåren

vore helt visst det ändamålsenliga uppdelandet och ordnandet av de ordinarie

militärläkarnas tjänstgörings- och avlöningsförhållanden på det sätt, att

de erhölle skälig ersättning för sin tjänstgöring vid vederbörliga truppförband

samt att utövandet av enskild läkarverksamhet för dem möjliggjordes.

För egen del hyste departementschefen den bestämda uppfattningen, att

svenska arméns läkarkår borde hava rätt att sysselsätta sig med enskild läkarpraktik,

liksom det också vore önskvärt, att de ägnade sig däråt.

Som av det föregående framgår, är sålunda enskild läkarverksamhet ett

livsvillkor för militärläkaren och utan sådan måste så småningom hans kunskaper

och skicklighet försämras; han kommer att stanna i sin fortsatta medicinska

utveckling, hans diagnostiska förmåga försämras, och vad detta betyder

för truppförbandens sjukvårdsförhållanden och patienternas förtroende

för läkaren är lätt att förstå. Endast den enskilda läkarverksamheten kan

göra det möjligt för militärläkaren att vidmakthålla sina medicinska kunskaper

och förvärva ökad erfarenhet, vilket allt sedan kommer den militära hälsooch

sjukvården till godo. Blir därför en militärläkare, som i en stad lyckats

förvärva en privat praktik, mot sin vilja förflyttad till en annan stad, där

möjligheterna till enskild läkarverksamhet redan tillvaratagits av på platsen

boende äldre kolleger, kommer denne militärläkares framtid att gestalta sig

som ovan antytts, och de för arméns hälso- och sjukvård menliga följderna

därav icke att länge låta vänta på sig.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 saml. 15 haft. (Nr 20.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Konstitutionsutskottets memorial Nr %0.

I detta speciella fall är det sjukvårdsstyrelsen väl bekant, att staden Kristianstad

för närvarande näppeligen kan erbjuda en nykommen läkare någon

enskild praktik av någon som helst väsentlig betydelse. Av sådan orsak hava

också under senare år tvenne militärläkare, f. d. bataljonsläkaren vid Vendes

artilleriregemente P. G. Lundgren och f. d. bataljonsläkaren vid Norra

skånska infanteriregementet C. E. Schneider sett sig nödsakade att efter respektive

1 år. 10 månaders och 3 år 2 månaders tjänstgöring begära transport

till annan ort. Att någon enstaka gång en militärläkare kan så gå upp i rent

organisatoriska uppgifter, eller hans ekonomi vara så god o. s. v., att tillfälle

till enskild läkarverksamhet icke av honom behörigen utnyttjas eller kan

spela roll vid fråga om transport, vill sjukvårdsstyrelsen härmed icke hava

bestritt.

I flertalet fall står dock fast, vad styrelsen ovan principiellt uttalat, och

vilket generalfältläkaren vid upprepade tillfällen under hand framfört. Att en

militärläkare, som berövats möjlighet till enskild läkarverksamhet och således

med tiden blivit en mindre dugande läkare, därigenom kommer att mindre

tillfredsställande kunna handhava omsorgen om de värnpliktigas liv och hälsa,

torde vara uppenbart och sannolikt beaktas av den kommitté, som för närvarande

har detta spörsmål under utredning.»

Den 22 dec. föredrogs ärendet av statsrådet Rosén inför Kungl, Maj:t i

statsrådet (jämför statsrådsprotokoll över försvarsärenden den 22 dec. 1927,

nr 61). Kungl. Maj:t fann ansökningen icke föranleda någon åtgärd.

Av den inledningsvis givna redogörelsen har framgått, att arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse i sin skrivelse av den 7 maj bland annat föreslagit, att

ordinarie bataljonsläkaren vid K. Västmanlands regemente O. A. E. Strömberg

skulle tvångsvis överföras på övergångsstat. I det aktmaterial, som

ställts till utskottets förfogande, förekommer därefter ingen upplysning rörande

Strömbergs placering förrän i ett telegram från Strömberg, daterat

Västerås den 30 dec. 1927 och av följande innehåll:

»Efter moget övervägande anser jag mig icke frivilligt kunna mottaga någon

bataljonsläkaretjänst i Uppsala eller Eksjö utan anhåller jag om frivillig

överföring.» Detta telegram från Strömberg hade föregåtts, av ett telegram

till Strömberg, avsänt på statsrådet Roséns order med förfrågan, huruvida

Strömberg ville mottaga förflyttning till Eksjö eller Uppsala. Till detta senare

telegram finnes emellertid intet koncept i akten.

I statsrådsprotokollet över försvarsärenden för nyssnämnda dag (den 30

dec. 1927) anföres under punkt 93 följande:

»Föredraganden anför härefter: jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

transportera och förordna regementsläkaren i fältläkarekåren bataljonsläkaren

vid Västmanlands regemente Ossian Adrian Eugéne Strömberg att från

och med den 1 januari 1928 vara bataljonsläkare vid Uplands regemente.»

Härtill lämnade Konungen sitt bifall.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Öl

Även denna utnämning fick emellertid en fortsättning. Samma dag utnämningen

i fråga skedde ingav Strömberg till Konungen ansökan att bliva

överförd till frivillig övergångsstat. Mot denna förklarade sig chefen för

Västmanlands regemente intet hava att erinra. Fördelningschefen tillstyrkte

Strömbergs ansökan. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse yttrade sig däröver

i skrivelse av den 3 januari 1928 på följande sätt:

»Under hänvisning till vad Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anfört

uti underdånigt yttrande den 10 december 1927 över en utav bataljonsläkaren

vid Kronprinsens husarregemente C. C. G. L. Christensen gjord underdånig ansökning

att bliva överförd till frivillig övergångsstat från och med den 1 januari

1928 samt till Försvarsrevisionens betänkande den 15 mars 1923, däri

särskilt framhålles, att, i den mån förhållandena medgåve, hänsyn även borde

tagas till personalens önskemål, ävensom till uttalandet i nådiga propositionen,

nr 50, till 1925 års riksdag, att sådana former för övergången borde

väljas, att personalen icke bleve alltför mycket lidande därpå, får sjukvårdsstyrelsen,

under framhållande slutligen dels av det för styrelsen väl kända

faktum, att privat praktik i Uppsala — platsen för det truppförband till vilket

sökanden enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 30 december 1927 transporterats

— för en inflyttad militärläkare torde vara nästan utsiktslös, dels

ock av konsekvenserna härav ej mindre för den militära hälso- och sjukvården

än även för sökanden, härmed i underdånighet tillstyrka nådigt bifall till

föreliggande underdåniga ansökning.»

Jämlikt protokoll över försvarsärenden den 27 januari 1928, nr 24, fann

Kungl. Maj:t på statsrådet Roséns föredragning Strömbergs ansökning icke

föranleda någon åtgärd.

I den skrivelse, som arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 7 maj 1927

avlät till statsrådet och chefen för kungl. försvarsdepartementet och som ovan

återgivits i de delar, vilka berörde vissa bataljonsläkarebefattningar, uttalar

sig generalfältläkaren vidare beträffande vissa bataljonsveterinärbeställningar

på följande sätt:

»/. Arméfördelningen.

»Regementsveterinärbeställningarna vid Kungl. skånska dragonregementet

och Kronprinsens husarregemente äro vakanta. Bataljonsveterinärerna vid

sagda regementen N. O. Persson, H. O. R. Bergengren respektive N. E. A. U.

Nordén föreslås till överföring till frivillig övergångsstat i enlighet med av

dem ingivna underdåniga ansökningar.»

Generalfältläkaren avslutar denna del av sin framställning sålunda:

»Här föreliggande uppgifter innefatta sålunda det förslag beträffande överföring

av militärveterinärer till övergångsstat, vilket för närvarande kan av

mig framläggas. Då sjukvårdsstyrelsens underdåniga skrivelse den 25 januari

1927, angående ledigförklarande och besättande med ordinarie innehavare av

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

veterinärbeställningar vid armén, vilka då voro vakanta eller tillsatta på förordnande

tills vidare, ännu icke blivit bifallen, i vad densamma avsåg bataljonsveterinärbeställningarna,

har jag svårt att till fullo överblicka, i vad mån

ytterligare placering vid truppförband kan ske av sådana befattningshavare,

som här föreslås till överföring å övergångsstat.»

I fråga om de här ovan nämnda bataljonsveterinärerna N. O. Persson,

H. O. It. Bergengren och N. E. A. U. Nordén föreligga i det för utskottet

tillgängliga aktmaterialet inga ytterligare upplysningar.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses förslag var, som sagt, daterat den

7 maj 1927. I statsrådsprotokollet över försvarsärenden den 9 december 1927

inhämtas följande: Under punkt 127:

»Föredraganden anför härefter:

Jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utnämna och förordna bataljonsveterinären

vid Skånska dragonregementet Harald Olof Reinhold Bergengren

att från och med den 1 januari 19''28 vara bataljonsveterinär vid Svea

artilleriregemente.» Under punkt 129:

»Föredraganden anför härefter:

Jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utnämna och förordna bataljonsveterinären

vid Kronprinsens husarregemente Nils Eli Ansgar Uno Nordén

att från och med den 1 januari 1928 vara bataljonsveterinär vid trängen

med placering vid Svea trängkår.» Under punkten 130:

»Föredraganden anför vidare:

Jag får hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utnämna och förordna regementsveterinären

i fältveterinärkåren, bataljonsveterinären vid Skånska dragonregementet

Nils Oscar Persson att från och med den 1 januari 1928 vara

bataljonsveterinär vid trängen med placering vid Göta trängkår.»

Till vad föredraganden, statsrådet Rosén, under de nämnda punkterna hemställt

lämnade Konungen sitt bifall.

Den handläggning, som föredragande departementschefen givit åt de ovan

omnämnda ärendena liksom även de råd, han i fråga om dem givit Konungen,

hava vi funnit vara av den beskaffenhet, att anmärkning ej bort underlåtas.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse avgav redan den 7 maj 1927 sin skrivelse

med bland annat uppgifter å militärläkare och militärveterinärer, vilka

föreslogos till överföring å övergångsstat. Kungl. Maj:ts beslut, som i de här

refererade fallen underkände sjukvårdsstyrelsens förslag och i stället för den

föreslagna överföringen till övergångsstat innebar en tvångstransportering till

främmande ort av de i sagda fall berörda ämbetsmännen, fattades emellertid

ej förrän flera månader senare eller strax före den dag (den 1 januari 1928),

då de tvångtransporterade skulle tillträda sina nya tjänster. Det ligger i öppen

dag, att denna halvårslånga förhalning av ärendenas avgörande innebar

ett till synes icke nödvändigt åsidosättande av de ifrågavarande tjänstemän
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

53

nens grundade anspråk och intresse att i skälig tid få kännedom om en förestående

förflyttning. Detta anspråk skulle varit berättigat redan om det

varit fråga om tjänstemän, vilkas hela verksamhet varit inriktad på den innehavda

tjänsten. Men kravet på en tillräcklig varseltid blir oavvisligt, då

-— såsom i de här angivna fallen — frågan gäller tjänstemän, som av staten

uttryckligen och i tjänstens eget intresse hänvisats till att vid sidan av tjänsten

utöva privat läkarepraktik. Att detta gäller om militärläkarna, framgår

klart av sjukvårdsstyrelsens skrivelse av den 10 dec. 1927 och av den 3 januari

1928, bägge återgivna här ovan. Att det även gäller om militärveterinärerna,

framgår med all önskvärd tydlighet av 1918 års riksdagsbeslut angående omorganisationen

av fältveterinärkåren. Vad de särskilda sakkunniga, som tillkallats

för denna frågas utredning, i förevarande del anfört biträddes av dåvarande

departementschefen, E. A. Nilson, och riksdagens beslut följde de av

departementschefen uppdragna linjerna för den nya organisationen och för

avlöningsbestämmelserna. De sakkunniga hade bland annat föreslagit, att

privat praktik skulle vara tillåten och såsom skäl härtill anfört bland annat, att

»en veterinär, som endast sysselsatte sig med truppförbandets hästar, skulle

på den grund få en ensidig utbildning och sakna tillfälle att vidga sin praktiska

blick.---En sådan veterinär skulle icke vara vuxen sitt värv i

krig.» — Av stort intresse är också i detta sammanhang det skäl, på grund av

vilket statsrådet E. A. Nilson frånträdde ett av honom själv framkastat förslag,

huruvida icke samtliga arméns veterinärer borde sammanföras till en särskild

kår med gemensam stat. Härom heter i kungl. prop. nr 83 vid 1918 års

riksdag:

»Uti med anledning härav den 13 november 1917 avgivet yttrande har arméförvaltningen

anfört, att en dylik anordning skulle nödvändiggöra, att fältveterinärkåren

komme att ställas under en gemensam chef och erhölle ungefär

samma organisation som den nuvarande intendenturkåren. I sammanhang

med genomförandet av en sådan anordning komme därjämte att erfordras föreskrifter,

till vilket antal de i den blivande gemensamma staten uppförda beställningar

av olika löneklasser skulle placeras vid de särskilda staberna, truppförbanden

eller formationerna.

I fråga om befordringarna och placeringen till tjänstgöring funne arméförvaltningen,

att därest förslaget om sammanförandet till en särskild kår skulle

innebära, att besättandet av veterinärbeställningarna vid armén skulle äga rum

utan föregående ansökan samt att innehavarna av desamma skulle kunna åläggas

transport till och med mot deras egen önskan, allvarliga betänkligheter

med nödvändighet måste resas mot förslaget. Utginge man nämligen från den

förutsättningen, att det vore lämpligt och önskvärt samt med statens intresse

förenligt, att arméns veterinärer ägnade sig åt enskild praktik, varigenom de

bereddes tillfälle att förkovra sina kunskaper och vinna ökad erfarenhet och

duglighet i sitt fack samt tillförsäkrade sig bättre ekonomiska förhållanden,

vilket med hänsyn till de eljest jämförelsevis små löneförmånerna vore behövligt,

syntes det också ligga i sakens natur, att i samma mån en veterinär lyckats

förvärva sig enskild praktik, han därmed fastare bundit sig vid den plats,

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

där han hade sin verksamhet, varför det skulle vara för honom mycket olägligt

samt medföra allvarlig ekonomisk uppoffring att bliva förflyttad till annan

plats. Att på dem tillämpa samma metod i fråga om placeringen till tjänstgöring

som på personalen vid intendenturkåren läte sig därför icke göra utan

en avsevärd avlöningsförhöjning. Det kunde visserligen förutsättas, att vid

eventuellt placerande eller förflyttande all hänsyn komme att tagas till den

enskildes förhållanden, men blotta möjligheten därav, att han skulle kunna förflyttas

utan eget medgivande, måste för kårens medlemmar skapa en känsla

av otrygghet, som skulle i hög grad ogynnsamt påverka rekryteringen av densamma.

De olägenheter, som i nu anförda avseende skulle uppstå genom förslagets

genomförande, för så vitt det skulle innebära vad ovan antytts, funne arméförvaltningen

alltså vara så betydande, att de vida överginge de fördelar, som

med detsamma vore att vinna för armén. Under förutsättning emellertid att

förändring av militärveterinärernas tjänstgöring och placering komme att

göras beroende på vederbörandes eget medgivande, funne arméförvaltningen

sig icke hava något att erinra mot förslaget i nu förevarande del.

I sammanhang härmed ville arméförvaltningen anmäla, att då ifrågavarande

beställningshavare vid omplacering utan samtidig befordran borde vara berättigade

till flyttningshjälp, vid genomförande av ifrågavarande omorganisationsförslag

kostnader härför komme att uppstå.»

Härefter fortsatte departementschefen:

»Då av vad arméförvaltningen sålunda anfört framgår, att ett sammanförande

av arméns veterinärer till en särskild kår med gemensam stat — en anordning,

vilken givetvis skulle innebära, att militärveterinärernas placering

till tjänstgöring kunde äga rum oberoende av vederbörandes eget medgivande

-—• skulle medföra större olägenheter än fördelar och dessutom draga med sig

särskilda kostnader, torde en omorganisation i sådan riktning icke böra vidtagas.

»

Vad här anförts om förarbetena till 1911 års beslut rörande militärläkarna

och 1918 års beslut rörande militärveterinärema bestyrker till fullo den uppfattningen,

att en tvångsförflyttning med så kort varseltid, som i nu angivna

fall beviljats, icke låter sig förena med vare sig det allmännas behov eller berättigade

enskilda intressen.

Men om också departementschefens åtgärder redan ur den synpunkt, som här

anlagts, synas anmärkningsvärda, så framstå de även ur andra synpunkter på

samma sätt. Vad då fö^st angår frågan, på vad sätt ifrågavarande ärenden

blivit till föredragning beredda, så framgår det av de ovan återgivna utdragen

ur sjukvårdsstyrelsens skrivelse den 7 maj 1927 att sjukvårdsstyrelsen utgått

från, att det skulle beredas den möjlighet att inkomma med förnyat betänkande

med hänsyn till det ändrade läge, som eventuellt kunde senare inträffa. Av

handlingarna synes emellertid att någon sådan möjlighet icke beretts styrelsen

i de här berörda fallen. Redan av den avfattning, som kommit till användning

i statsrådsprotokollen beträffande dr Strömberg (den 30 dec. punkt 93)

samt beträffande bataljonsveterinär Bergengren (den 9 dec. punkt 127), batal
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr W.

55

jonsveterinär Nordén (den 9 dec. punkt 129) samt bataljonsveterinär Persson

(den 9 dec. punkt 130) framgår också, att utnämningarna i fråga skett utan

att nödig hänsyn tagits till vad sjukvårdsstyrelsen haft eller kunde haft att

andraga. Under dessa punkter anföres nämligen allenast, att den föredragande

hemställt, att den betiäffande utnämningen måtte ske. Den uraktlåtenhet

att bereda vederbörande myndighet tillfälle till förnyat yttrande, varom det

anförda synes vittna, är uppenbarligen anmärkningsvärd.

Ser man åter på vissa konsekvenser av det nu använda tvångsförflyttningssystemet,

så framgår det av ovan återgivna utdrag ur propositionen nr 33

vid 1918 års riksdag, att vederbörande då hade en klar uppfattning om de menliga

följder, som skulle inträda, därest ett system tillämpades med besättande av

tjänster »utan föregående ansökningar» och med transporter »till och med mot

den transporterades egen önskan». Dessa följder lära icke bliva mindre menliga

nu än man för tio år sedan på goda grunder höll för sannolikt. Det synes

anmärkningsvärt, att föredragande departementschefen, ehuru andra utvägar,

på sätt sjukvårdsstyrelsen anvisat, stodo till buds, i strid mot förutsättningarna

för 1911 års organisation av militärläkarna och 1918 års organisation

av militärveterinärerna, tillstyrkt här angivna tvångsförflyttningsåtgärder.

Vid sidan av de synpunkter, som här redan anförts och ur vilka den föredragande

departementschefens åtgärder och tillstyrkanden synas böra föranleda

till anmärkning, återstår slutligen den viktiga frågan, huruvida de vidtagna

tvångstransporterna icke bort helt utebliva i betraktande av de ansökningar

om frivillig överföring till övergångsstat som från de utnämndas sida

förelegat. Sådana ansökningar ha, enligt de upplysningar som i sjukvårdsstyrelsens

skrivelse av den 7 maj lämnas, förelegat ända från början från Christensen,

Bergengren, Nordén och Persson. Från Strömberg, som från början

av sjukvårdsstyrelsen föreslagits till tvångsvis överföring, förelåg, före tvångstransporteringen

av den 30 dec. 1927, en telegrafisk ansökan om frivillig överföring.

Därjämte ha både Christensen och Strömberg efter det de träffats av

tvångstransporteringen ånyo ingivit ansökningar om frivillig överföring men

fått dessa ansökningar avslagna, Christensen den 22 dec. 1927 och Strömberg

den 27 januari 1928.

Ehuru till försvar för de gjorda tvångstransporterna vissa riksdagsbeslut

må kunna anföras, står det likvisst å den andra sidan orubbligt fast, att

RF. § 36 alltjämt är i gällande kraft. Enligt denna paragraf kunna de som

bekläda domareämbeten, såväl högre som lägre samt andra ämbets- och tjänstemän

än de i RF. § 35 nämnda, icke utan medelst rannsakning och dom

ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller utan efter egna

ansökningar till andra tjänster befordras eller flyttas.

Grundlag kan icke ändras eller upphävas genom annan lag eller författning,

men visserligen är möjligt, att genom praxis, som övergår till sedvanerätt, en

faktisk ändring efter hand sker. Det är då av betydande vikt, att en dylik

praxis icke insmyger sig utan att uppmärksamheten medvetet riktas därpå och

allt göres, som erfordras för att praxis må bliva så ofarlig som möjligt och i

intet fall kommer att gå längre än nödvändigt är. I den mån en sådan praxis

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

beror av Kungl. Maj :t, är det konstitutionsutskottets ofrånkomliga plikt att vid

dechargegranskningen iakttaga och anmärka alla sådana åtgärder, som härvid

äro eller kunna förutses bliva av betydelse.

Praxis kan emellertid icke sägas föreligga blott därför att bestämmelser givits,

t. o. m. i olika former och på skilda tider, vilka strida mot grundlag, utan

praxis uppkommer först, om och när dylika bestämmelser också sättas i praktisk

tillämpning. Det är just denna praktiska tillämpning, så vitt den sker på

statsrådets tillstyrkande, som det åligger utskottet att noggrant följa och beakta.

Sedan länge ha olika försök gjorts både av Kungl. Maj:t och av riksdagen

den senares beslut, i den mån de strida mot grundlag, kunna icke på något

sätt binda eller förhindra utskottets grundlagsbestämda granskningsplikt under

uteslutande eget ansvar — att genom bestämmelser dels i ämbetsfullmakter, dels

i lönevillkor, dels i avlöningsreglementen eller särskilda författningar faktiskt

modifiera KF. § 36 och dess ovillkorliga bud om domares och ämbetsmäns oavsättlighet,

vilka bud hava sin bärande grund icke i någon slags omsorg om befattningshavarnas

intressen eller rätt, utan tvärtom i omsorgen om statens intresse

att bevara jurisdiktionens och förvaltningens urgamla självständighet och

självansvar, bade uppat i förhållande till Kungl. Maj :t och nedåt i förhållandet

mellan över- och underordnande samt utåt i förhållande till allmänheten. Dessa

bestämmelser till modifierande av RF. § 36 hava emellertid hittills i regel

saknat verkligt praktisk tillämpning, och man kan med fog påstå, att intet tilllämpningsfall,

där Kungl. Maj:t varit beslutande, undgått utskottets uppmärksamhet,

för så vitt av protokoll eller handlingar framgått, att vederbörande

befattningshavare vägrat samtycke till förflyttning, som beslutats; och i andra

fall kan icke skäligen talas om någon verklig tillämpning av bestämmelserna, då

ett, må vara genom påtryckning framtvunget, medgivande dock är ett medgivande,

som, då påtryckningen ej skett med olagliga medel, måste som sådant

godtagas. Och även i de fall, da utskottet iakttagit, att bestämmelserna av

Kungl. Maj :t bragts i tillämpning, såsom t. ex. i det bekanta fallet Neuendorff,

har utskottets underlåtenhet att påtala beslutet grundats på sådan hänsyn till

pågående rättegång, som, även där den rätteligen icke behövt tagas, likväl betagit

underlåtenheten dess möjliga karaktär av tyst godtagande av beslutens

tillstyrkande genom statsrådet. Underlåtenheten kan i dylika fall icke tagas

till bevis om godkännande av praxis och förty heller icke utgöra ett led i förvandlingen

av praxis till sedvanerätt. Det är först nu, och särskilt i följd av

den försvarsreform, som beslutats, man på allvar ställts inför frågan om dylika

bestämmelsers tillämpning och tillämplighet: så mycket nödvändigare har det

då synts vara att noggrant granska och anmärka de fall, som härvid inträffat.

Beträffande då först frågan om den riktiga tolkningen av hithörande bestämmelser,

bör erinras, att föreskrifterna i RF. § 36 icke äro av dispositiv

natur, utan utgöra tvingande rätt, d. v. s. icke kunna sättas ur kraft eller

tillämplighet blott därför att vederbörande befattningshavare härtill samtycker:

grundlagen ger dem ingen dylik rätt och kan icke ge dem en sådan, då

föreskrifterna i RF. § 36 hava sin grund i ett intresse, som icke beror av deras

s. 57 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

57

fria disposition — staten, d. v. s. grundlagen fordrar deras självständighet och

oavsättlighet, även om de själva skulle vilja uppgiva densamma. Följden

blir, att fullmaktsförbehållen från Kungl. Maj:t sakna varje juridisk betydelse

och bliva rena nulliteter; på dem kan ingen som helst förflyttningsrätt för

Kungl. Maj :t byggas. Alldeles detsamma gäller om de förklaringar om underkastelse

under givna lönevillkor, som vid löneregleringar bruka avfordras

befattningshavare, vilka vilja komma i åtnjutande av de högre löneförmånerna.

Även om denna underkastelse skulle beröva vederbörande rätten att i rättegångsväg

få anspråk enligt RF. § 3G mot kronan godkända — något varom

icke utskottet, utan allenast domstolarna hava att döma — kan densamma icke

för Kungl. Maj:t skapa en rätt, som RF. § 3G kategoriskt frånkänner Kungl.

Maj :t.

Alldeles liknande gäller i fråga om tolkningen av avlöningsreglementenas

stadganden i detta hänseende. När sålunda § 11 i 1921 års avlöningsreglemente

för armén (Sv. Förf. saml. nr 388), varmed fullt överensstämmer motsvarande

stadgande i 1927 års reglemente (Sv. Förf. saml. nr 170), föreskriver viss

skyldighet för befattningshavare att underkasta sig förflyttning till annan ort

och annat truppförband, och när detta stadgande ytterligare understrykes genom

riksdagens skrivelse 1927 nr 121 (i anledning av prop. nr 242) och den

därpå grundade kungörelsen ang. förflyttningsskyldighet (Sv. Förf. saml.

1927, nr 141), så har dock varken avsetts eller kunnat avses att därigenom

reglera Kungl. Maj :ts makt eller rätt, vilken beror uteslutande av grundlagen,

utan därmed har blott avsetts och kunnat avses att skapa ett lönevillkor, så att

med befattningshavares rätt till viss lön sammankopplats en skyldighet att foga

sig efter ett förflyttningsbeslut, därest Kungl. Maj:t skulle fatta ett sådant:

huruvida detta villkor äger lagligt förpliktande kraft för befattningshavaren

eller även för honom är en rättslig nullitet, det får domstol i fall av tvist avgöra.

Vad åter Kungl. Maj:t angår, är det visserligen tydligt, att Kungl.

Maj :t med stöd av sagda villkorsbestämmelse med visst fog kan förutsätta, att,

om Kungl. Maj:t gör villkoret gällande och beslutar förflyttning i visst fall,

riksdagens kamrar ej skola däremot göra erinran, men någon rätt att fatta ett

dylikt beslut får Kungl. Maj :t ingalunda — och lika litet upphäves härigenom

konstitutionsutskottets grundlagsstadgade, av kamrarnas beslut helt oberoende,

skyldighet att vidtaga åtgärder enligt RF. § 106 eller § 107, därest

utskottet finner, att genom beslutet grundlagens bestämmelser trätts för nära.

Emellertid, vilken uppfattning man än må hava angående denna fråga, torde

vara uppenbart, att Kungl. Maj:t i en juridiskt så prekär situation endast i

yttersta nödfall, när alldeles särskilt tvingande skäl föreligga och av föredraganden

till protokollet även anförts, bör taga den makt i anspråk, vars begagnande

sålunda av riksdagen faktiskt, men icke rättsligt möjliggjorts. Redan

tillvaron av ett avlöningsreglementes stadgande rörande förflyttningsskyldighet

utgör en sådan faktisk press på varje befattningshavare, att endast i sällsynta

undantagsfall denne kan finna det med sin fördel förenligt att direkt och

uttryckligen motsätta sig ett förflyttningsbeslut, men å andra sidan följer

härav också, att i alla dylika fall särskild anledning föreligger till ett ytterligt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

försiktigt förfarande från Kungl. Maj:ts sida och till förnyat övervägande,

huruvida trots allt den faktiska makten verkligen skall begagnas.

Undersöker man nu de fall av tvångs förflyttning, som under året ägt rum

genom Kungl. Maj:ts beslut, såvitt fråga är om krigsmakten, måste till en

början erinras, att enligt riksdagens beslut 1925 — se särskilda utskottets nr 1

betänkande nr 1 sid. 120 ff. — och kungörelsen av s. å. (Sv. Förf. Sami. 1925,

nr 429), vilken gällde bl. a. för bataljonsläkare vid truppförband, ehuru ej för

sådana vid fältläkarkåren, överföring skulle ske till övergångsstat, antingen

frivilligt, varom ansökan skulle kunna göras efter viss angiven tids inträffande

utan att någon viss sluttermin för sådana ansökningar stadgades, eller tvångsvis,

det senare vid två skilda och närmare angivna tidpunkter, varvid dock

skulle gälla, att tvångsvis överförd personal skulle inom viss tid därefter äga

rätt att ansöka om överföringens förvandling till frivillig, varjämte skarpt

betonades, att största möjliga hänsyn skulle vid tillämpningen visas personalen

och dess intressen. De ovan anmärkta åtgärderna av Kungl. Maj:t synas oss

icke stå i god överensstämmelse med dessa föreskrifter.

Med stöd av det ovan anförda hava vi ansett, att utskottet bort hos riksdagen

göra anmälan enligt RF. § 107 mot statsrådet Rosén för de åtgärder han vidtagit

och för de råd han givit Konungen i de ärenden, som beröras under de

i det föregående omförmälda punkter i statsrådsprotokollen över försvarsärenden

den 25 november, den 9, 22 och 30 december 1927 samt den 27 januari

1928.

XL

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1927.)

av herrar Pauli, Sundberg, Gustafson i Kasenberg, Björkman, Fast och

Forssell, vilka anfört:

Enligt protokoll över ecklesiastikärenden den 22 oktober 1927 har Kungl.

Maj:t på statsrådet Almkvists föredragning beslutat till Sjöviks folkhögskola

anvisa såsom understöd för 1926—1927 års manliga huvudkurs sextusen kronor,

för samtidigt med denna huvudkurs anordnad kvinnlig kurs tretusenfemhundra

kronor samt såsom förhöjning på grund av utsträckt undervisningstid

niohundrafemtio kronor, samtliga belopp att utgå från förslagsanslaget till

understöd åt folkhögskolor.

Vi hava funnit detta Kungl. Maj :ts beslut anmärkningsvärt och få till utveckling

av vår mening härutinnan anföra följande.

I sammanhang med beviljande av ökat understöd åt folkhögskolor förklarade

1921 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 8 A), att riksdagen ej velat underlåta

framhålla de från ekonomisk synpunkt framträdande betänkligheterna av

att låta antalet folkhögskolor utvecklas i obegränsad omfattning. Riksdagen

ansåg, att det kunde ifrågasättas, huruvida man icke här borde framgå med

större varsamhet, och huruvida det icke vid fördelning av statsbidraget till

ifrågavarande läroanstalter borde tagas under övervägande, om icke sådant bidrag

allenast i undantagsfall bör tilldelas nyinrättade skolor och om statsbidrag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20. ->9

bör utgå till skolor med ett oproportionerligt litet elevantal. Det vore, hette det

vidare i riksdagens skrivelse, uppenbarligen från flera synpunkter att förorda,

därest det läte sig göra, att till en enda läroanstalt sammansla tva eller flera

folkhögskolor.

För åtnjutande av statsbidrag för folkhögskola är i kungl. kungörelsen av

den 31 december 1919 såsom villkor stadgat, bl. a. att, innan bidrag första

gången beviljas åt folkhögskola, densamma antingen skall hava fatt sig tillerkänt

understöd av vederbörande landsting eller beträffande skola, som är

belägen inom sådan stad, som ej i landsting deltager, av stadsfullmäktige, eller

ock av skolöverstyrelsen hava vitsordats vara till allmänt gagn.

Sjöviks folkhögskola i Folkärna kommun av Kopparbergs län anhöll genom

sin styrelse i skrivelse till Konungen av den 29 november 1926 om understöd

av statsmedel till bedrivande av skolans verksamhet under da pågående huvudkurs

med ett sammanlagt belopp av 11,550 kronor. Styrelsen meddelade dels,

att folkhögskolan icke sökt understöd från Kopparbergs läns landsting, enär

inom länet flera folkhögskolor funnos, som åtnjöto understöd från landstinget,

och folkhögskolan erhöll ett avsevärt antal elever även från andra län, dels ock

att skolan från Folkärna kommun uppburit ett anslag av 1,000 kronor årligen

från och med år 1922.

I av skolöverstyrelsen infordrat yttrande över ansökningen, anförde folkhögskoleinspektören,

dr. E. Ingers, bland annat följande. Han hade funnit

uppsättningen av undervisningsmateriel ganska knapphändig och omfattande

endast det allra nödvändigaste, boksamlingen vore också ringa och av ojämn

beskaffenhet. Eleverna, vilkas antal i ansökningen uppgivits vara 26, utgjordes

vid inspektionen den 10 mars 1927 av 5 manliga och 18 kvinnliga, summa

23 elever. Folkhögskoleinspektören konstaterade vidare, att tyngdpunkten

i skolans undervisning var något mera lagd pa inhämtande av bestämda lärokurser

än vad vid folkhögskolorna i allmänhet är regel. Detta torde, säger han,

sammanhänga med den omständigheten, att skolan i stor utsträckning anlitats

som preparandkurs för ungdom, som ämnade söka inträde vid seminarier och

andra undervisningsanstalter, något som visserligen ej är folkhögskolans egentliga

uppgift. Skolans föreståndare och andra lärare föreföllo inspektören

vara tillfredsställande utbildade för sina uppgifter i fråga om det mått av

teoretiska insikter, de syntes hava förvärvat sig, men ingen av dem hade dock

förut tjänstgjort vid folkhögskola eller pa annat sätt förvärvat närmare kännedom

om denna skolforms undervisningstraditioner. Vad beträffade frågan

om statsbidrag till denna folkhögskola, syntes, enligt folkhögskolemspektörens

uppfattning, intet egentligt hinder av formell art härvidlag förefinnas

mer än den omständigheten, att skolan icke erhållit understöd av landsting.

Det syntes också vara ringa utsikter till sådant i framtiden med hänsyn till

att Kopparbergs läns landsting redan hade fyra folkhögskolor att understödja.

Sjöviksskolans behörighet till åtnjutande av statsbidrag skulle da, enligt gällande

författning, närmast bero av skolöverstyrelsens vitsord, huruvida den

vore till allmänt gagn. Men härvidlag syntes det folkhögskoleinspektören, att

en annan synpunkt borde tagas i betraktande sasom en i första hand avgörande

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

faktor. Inspektören redogör därefter för riksdagens ovanberörda uttalande

år 1921 och förklarar, att överstyrelsen sedan nämnda tidpunkt känt sig bunden

av detta riksdagens uttalande, så ofta förfrågningar under hand eller

verkliga ansökningar om statsbidrag till nya folkhögskolor förekommit. De

betänkligheter ur ekonomisk synpunkt, som riksdagen 1921 gjorde gällande,

torde alltjämt anses fullt aktuella, och härvid vore särskilt att märka, att ett

bifall till folkhögskolans i Sjövik ansökan om statsbidrag knappast kunde

undgå att draga med sig en långt betydligare ökning av understödet till folkhögskolor

än vad denna skola ensam skulle betinga. Vidare anförde inspektören

att de nu statsunderstödda folkhögskolorna ingalunda i allmänhet hade

någon överfyllnad av elever. Elevantalet hade visserligen under de två senaste

åren något ökats, men ännu funnes det ej få folkhögskolor, där anslutningen

vore alldeles för ringa i förhållande till vad den borde vara. Ur denna synpunkt

kunde således icke behovet av nya folkhögskolor försvaras. Inspektören

ville visserligen icke bestrida att folkhögskolan i Sjövik vore till gagn för den

ungdom, som där sökte utbildning — d. v. s. ungdom från Svenska Baptisternas

Ungdomsförbund eller detsamma närstående kretsar — men han fann sig

på av honom anförda skäl förhindrad att förorda ansökningen om statsbidrag.

Skolöverstyrelsen avgav utlåtande den 29 april 1927 och uttalade därvid,

att folkhögskolan i Sjövik utövade en gagnelig och erkännansvärd verksamhet

i folkbildningens tjänst, och att med hänsyn härtill den omständigheten, att

skolan icke åtnjöte understöd av vederbörande landsting, icke i och för sig

syntes böra utgöra hinder för skolan att erhålla bidrag av statsmedel. Emellertid

ansåg sig överstyrelsen å andra sidan böra uttala sin fulla anslutning

till de betänkligheter, som folkhögskoleinspektören i sitt yttrande anfört i fråga

om statsbidrag till nya folkhögskolor. På de skäl, som av denne åberopats,

och jämväl med hänsyn därtill att elevantalet icke vid läroanstalten vore av

sådan storlek, att tilldelandet av statsbidrag på grund därav kunde anses vara

särskilt berättigat, fann sig överstyrelsen icke böra tillstyrka bifall till framställningen.

Samtidigt hade från folkhögskoleinspektören och skolöverstyrelsen infordrats

yttrande angående en framställning från Stockholms borgarskolas styrelse om

statsunderstöd till huvudkurs vid folkhögskolan vid Stockholms borgarskola.

Folkhögskoleinspektören fann samma skäl här böra gälla som de ifråga om

folkhögskolan i Sjövik åberopade, varför han ansåg sig förhindrad tillstyrka

bifall till ansökningen, och på samma skäl fann sig överstyrelsen icke heller

böra tillstyrka denna framställning.

Det synes oss synnerligen anmärkningsvärt, att Kungl. Maj :t, som i avseende

å Stockholms Borgarskolas ansökning beaktat de underordnade myndigheternas

avstyrkande och riksdagens tidigare uttalande, däremot, trots liknande

avstyrkande beträffande anslag till Sjöviks folkhögskola, beviljat skolan dylikt

anslag. De av riksdagen år 1921 angivna synpunkterna måste fortfarande

anses vara fullt giltiga, och nagot skäl för att bereda Sjöviks folkhögskola en

undantagsställning synes oss ingalunda föreligga, då starka sakskäl mot anslagsbeviljande

framförts saväl av folkhögskoleinspektören som av översty
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

<>1

relsen. Vi hava därför ansett, att utskottet bort framställa anmärkning enligt

§ 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet Almkvist.

XII.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 22 december 1927.)

av herr Reuterskiöld, som med instämmande av herrar Engbcrg, Strömberg

och Vennerström anfört:

Sedan fem av chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt erhållet nådigt

tillstånd den 15 november 1918, tillkallade sakkunniga — under ordförandeskap

av d. v. professoren Thyrén — i juli 1922 avlämnat betänkande och förslag

rörande det akademiska befordringsväsendet, vari bl. a. förekom förslag om en

s. k. förtidsprocedur, innebärande att åtgärder skulle börja vidtagas för återbesättande

av professorsämbeten redan viss tid innan dessa skulle normalt bliva

lediga, utsändes handlingarna i ärendet på remiss, men blev först 1926 en

ny sakkunnig tillkallad för utarbetande av statuttexter med beaktande av de

inkomna yttrandena och i enlighet med vissa direktiv. Det förslag, som

sålunda samma år kom till stånd, utsändes i sin tur på remiss och återkom till

Kungl. Maj :t från universitetskanslersämbetet 4 augusti 1927, varefter ärendet

avgjordes av Kungl. Maj:t 22 december 1927. Kungl. Maj:t fastställde därigenom

vissa ändringar i universitetens statuter m. m. (Sv. förf.-saml. 1927 nr

499) och föreskrev härvid bl. a., att åtgärder för professorsbefattnings tillsättande

skola inledas ett år innan befattningens innehavare år skyldig avgå på

grund av uppnådd pensionsålder, att befattningen skall sökas inom 30 dagar

efter »ledighetens» då omedelbart verkställda kungörande, att sakkunniga skola

ofördröjligen efter ansökningstidens utgång utses, att dessa sakkunniga inom

viss tid (:vid kallelse 40 dagar, eljest 6 månader, sedan fullständiga handlingar

och skrifter blivit till vederbörande sakkunniga avsända) inkomma med

sina yttranden, att ärendet därefter skall omedelbart upptagas till avgörande

av sektion eller fakultet och konsistorium; besvärstiden efter förslagets uppgörande

är 30 dagar. I normalfall bör sålunda, om över huvud reformen skall

hava åsyftad verkan, ärendet föreligga hos Kungl. Maj:t färdigt till slutlig

prövning och utnämning åtminstone ett fjärdedels år före den verkliga ledighetens

inträde.

I sitt yttrande över förslaget framhöll universitetskanslern beträffande denna

förtidsprocedur, att det visserligen vore »obestridligt», att man därigenom

skulle vinna den ganska beaktansvärda fördelen att kunna minska eller förkorta

eljest nödvändiga vikariatsförordnanden. Å andra sidan synes man ej

kunna annat än erkänna, att det ligger en stor oegentlighet i att sätta i gång

ett tillsättningsförfarande i fråga om en plats, som ännu icke är ledig. Ifrågasättas

kan ock, om den skicklighet och förtjänst, som vid tillsättningen grundlagsenligt

skall vara avgörande, rimligtvis kan hänföras till någon tidigare

tidpunkt än den, då platsen i fråga är ledig. Man löper eljest, särskilt där

fråga är om högre vetenskaplig skicklighet, den risken, att den, som efter

opaginerad Kontrollera mot PDF

62

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

förtidsproceduren erhåller den lediga platsen, kanske redan vid tillsättningen

kan vara underlägsen annan, som kunnat komma i fråga vid platsens

ledighet; och huru viktigt det än är, att vikariatsförordnandena ej bliva

för långvariga, får man ej överdriva olägenheten av vikariatsförordnanden,

som ju i andra fall, t. ex. vid vetenskapliga resor, allmänna uppdrag o. s. v.

icke ansetts vara av någon större skada för undervisningen. För övrigt, då

med all sannolikhet framdeles liksom hittills den siste innehavaren av platsen

oftast kommer att utses till sakkunnig, undgår man ej enligt förslaget vikariatsförordnande,

då han för sakkunniguppdragets fullgörande begagnar sig av

sitt befogade anspråk på tjänstledighet, i fråga varom ju föreslagits ersättning

för avstådda tjänstgöringspenningar under tre månader.

Även om man medgåve, att grundlagarna utgå ifrån, att utnämning till ämbeten

och tjänster principiellt icke avser annat än lediga befattningar, d. v. s.

sådana vilkas innehavare avgått från befattningen, utesluter denna regel visserligen

icke, att förtidsutnämningar kunna under särskilda förutsättningar

äga rum. Och även om man medgåve, att speciellt vid befordringar, där vetenskaplig

skicklighet och förtjänst skola vara avgörande, denna skicklighet

och förtjänst bör bedömas efter förhållandena, sådana de äro först vid en tidpunkt,

som inträffar efter det ledighet verkligen föreligger, så är visserligen

en dylik specialregel icke heller i grundlag formellt eller direkt uttalad. Men

man kan ändock icke med fog förneka, att en förtidsprocedur, sådan som den

föredragande låtit utforma och inför Kungl. Maj :t förordat, blir av andra skäl

konstitutionellt betänklig.

Jämlikt gällande, av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftade lag ang.

civila tjänstinnehavares rätt till pension, 11 oktober 1907 § 6, föreligger för

befattningshavare skyldighet att begära avsked från befattningen vid viss uppnådd

levnadsålder, Kungl. Ma,j:t eller vederbörande annan tillsättningsmyndighet

dock obetaget att låta med avskedet anstå under viss tid, högst tills

befattningshavaren fyller 70 år. Skulle befattningshavare ej söka avsked,

oaktat skyldighet att avgå föreligger, kan Konungen besluta om avsked och

pension utan att ansökan skett, § 13, varav följer, att avsked i andra fall eller

vid annan tid icke kan, emot RF § 36, av Kungl. Maj:t beslutas. Härav följer,

därest Kungl. Maj:t skulle, när vid förtidsprocedur utnämningsfrågan

kanske ett fjärdedels år eller tidigare före ledighets inträffande kommer upp

hos Kungl. Maj :t, då avgöra densamma, att antingen ingen viss tidpunkt för

befattningens erhållande kan fastställas, eller ock att såväl Kungl. Maj:t som

den avgående befattningshavarens rätt att få en eventuell anståndsfråga fritt

prövad måste bliva väsentligen begränsad. Den avgående befattningshavaren

saknar anledning att begära anstånd med avskedstagandet förrän kort före den

tidpunkt, då han uppnår pensionsåldern, och detta så mycket mer som anstånds

medgivande i hög grad beror av sökandens tjänstduglighet just vid sagda tidpunkt.

Skulle sålunda en dylik ansökan inkomma efter det Kungl. Maj:t utnämnt

efterträdare, maste denna ansökan då prövas, och om den bifalles, blir

successionsfrågans för tidiga avgörande antingen betydelselöst eller möjligen

till skada och i varje fall till ovisshet och trassel. Skulle å andra sidan Kungl.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

f>3

Maj :t avslå ansökningen blott därför att efterträdaren redan är nämnd, innebure

detta, att Kungl. Maj:t genom en administrativ författning icke blott bundit

sig själv i förväg emot lagens föreskrift, utan därjämte i administrativ väg

satt ur möjlig tillämpning enskild persons i lag stadgade och medgivna frihet.

I båda fallen måste sägas, att förtidsutnämningen knappast varit på sin plats

eller konstitutionellt riktig. Om åter Kungl. Maj:t låter utnämningsfrågan

vila i avvaktan på avskedansökans inkommande och prövning, blir ju hela

förtidsproceduren utan värde och betydelse; och vad universitetskanslern anfört

emot densamma erhåller då ökad vikt.

Även om sålunda en förtidsprocedur i och för sig skulle kunna godtagas,

varom anledning saknas att här uttala sig, är det uppenbart, att dess anordnande

på sätt faktiskt skett icke varit välbetänkt eller riktigt. I viss mån kan

sägas, att den anordning, som här skett, innebär ett sättande i system inom visst

område av den tendens till förtidsutnämningar, mot vilken utskottet gjort anmärkning

i fråga om tillsättningen av vattenfallsstyrelsens chef. Med hänsyn

härtill har yrkats, att utskottet skulle hos riksdagen göra anmälan enligt § 107

regeringsformen emot föredragande departementschefen, statsrådet Almkvist.

XIII.

(Protokoll över handelsärenden den 12 maj och den 7 oktober 1927.)

av herrar Engberg, Hallén och Fast, vilka anfört :

I en den 19 dec. 1925 dagtecknad till Konungen ställd skrivelse anhöllo

Nitroglycerin-Aktiebolaget, Aktiebolaget Bofors och Aktiebolaget Bofors Nobelkrut

om åtgärder till lättande av då gällande exportförbud beträffande vissa

slag av sprängämnen, ävensom för vapen, ammunition och krigsmateriel. De

lättnader, som avsågos, rörde såväl själva omfattningen och tillämpningen av

dessa exportförbud som formen för beviljande av exportlicenser.

Till stöd för denna hemställan åberopades bestämmelserna i den konvention,

som avslutats i Geneve den 17 juni 1925 angående kontroll över den internationella

handeln med vapen, ammunition och krigsmateriel. Denna konvention

var av följande lydelse:

Konvention angående kontroll över den internationella handeln med

vapen, ammunition och krigsmateriel.

Tyskland, Amerikas Förenta Stater, Österrike, Belgien, Brasilien, Storbritannien,

Kanada, Irland, Indien, Bulgarien, Chile, Kina, Colombia, Danmark,

Egypten, Spanien, Estland, Etiopien, Finland, Frankrike, Grekland,

Ungern, Italien, Japan, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nicaragua, Norge,

Panama, Nederländerna, Persien, Polen, Portugal, Rumänien, Salvador, Siam,

Sverige, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Tjeckoslovakien, Turkiet, Uruguay

och Venezuela hava,

med hänsyn till att den internationella handeln med vapen, ammunition och

krigsmateriel bör underkastas ett allmänt och verksamt kontroll- och publicitetssystem,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

att ett dylikt system icke åvägabragts genom förefintliga traktater och konventioner,

att en särskild kontroll över denna handel är erforderlig inom vissa områden

av världen i syfte att göra de av de skilda regeringarna vidtagna åtgärderna

mera verksamma såväl i fråga om importen till dessa områden som exporten

därifrån,

att de vapen, den ammunition och den krigsmateriel, vilkas användning i

krig förbjudes av folkrätten, icke må för sådan användning vare sig importeras

eller exporteras,

beslutat att avsluta en konvention och för detta ändamål som sina befullmäktigade

ombud utsett: -— --—------------

KAPITEL I.

Kategorier.

Artikel 1.

För denna konventions syfte indelas vapen, ammunition och krigsmateriel i

fem kategorier.

Kategori I.

Vapen, ammunition och krigsmateriel, uteslutande tillverkade och avsedda för

krig till lands, till sjöss eller i luften.

A. Vapen, ammunition och krigsmateriel, uteslutande tillverkade och avsedda

för krig till lands, till sjöss eller i luften, som ingå eller komma att ingå

i någon stats krigsmakts beväpning eller vilka icke längre ingå i dylik beväpning

men fortfarande kunna utnyttjas uteslutande för militära ändamål. Undantagna

äro vapen, ammunition och krigsmateriel, vilka, ehuru innefattade i

ovanstående definition, äro att hänföra till annan kategori.

Här avsedda vapen, ammunition och krigsmateriel indelas i följande tolv

rubriker:

1. Gevär, musköter, karbiner.

2: a) Kulsprutor, kulsprutegevär och automatpistoler av alla kalibrar;

b) Lavettage för kulsprutor;

c) Anordningar å flygmaskiner för medgivande av kulspruteskjutning

mellan propellerbladen;

3. Projektiler och ammunition för under punkterna 1 och 2 uppräknade

vapen.

4. Sikten och riktinstrument, innefattande luftsiktinstrument och bombsiktmedel

och eldledningsinstrument.

5. a) Korta och långa kanoner och haubitser av mindre kaliber än 5.9 tum

(15 cm.) ;

b) Korta och långa kanoner och haubitser över 5.9 tums (15 cm.) kaliber

eller därutöver;

c) Mörsare av alla slag;

d) Kanonvagnar, lavettage, rekylanordningar, tillbehör för montering.

6. Projektiler och ammunition för under punkt 5 uppräknade vapen.

7. Apparater, avsedda för utskjutning av bomber, torpeder, undervattensbomber

och andra slag av projektiler;

8. a) Handgranater;

b) Bomber;

s. 65 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

65

c) Jordminor, undervattensminor, såväl förankrade som drivande, undervattensbomber;
d)

Torpeder.

9. Tändmedel, avsedda för ovanstående vapen och krigsredskap.

10. Bajonetter.

11. Stridsvagnar (tanks) och pansrade automobiler.

''12. Här ovan icke uppräknade vapen och ammunition.

B. Lösa, fullständigt färdigarbetade delar till under A. hänförbara artiklar

och som äro användbara uteslutande för reparation eller sammansättning

av ifrågavarande artiklar eller såsom reservdelar.

Kategori II.

Vapen och ammunition, som kunna användas för krigsbruk eller för annat

ändamål.

A. 1. Hel- eller halvautomatiska pistoler och revolvrar samt förbättrade ty
per

av dylika vapen, avsedda för skottlossning med axelstöd eller med

en hand och med kaliber överstigande 6.5 mm. samt längd av loppet överstigande

10 cm.

2. Eldvapen, tillverkade eller lämpade för icke militära ändamål, såsom

för sport och för personligt skydd, men vilka kunna bruka samma slags

ammunition som till kategori I hänförbara eldvapen; övriga räfflade

eldvapen, avsedda för skottlossning med axelstöd och med kaliber uppgående

till eller överstigande 6 mm. och som icke ingå i kategori I, med

undantag för räfflade eldvapen med vid laddning fällbar pipa.

3. Ammunition för under ovanstående två punkter uppräknade vapen med

undantag för ammunition, som är att hänföra till kategori I.

4. Sablar och lansar.

B. Lösa, fullständigt färdigarbetade delar till under A. hänförbara artiklar

och som äro användbara uteslutande för sammansättning och reparation

av sagda artiklar eller som reservdelar.

Kategori III.

Krigsfartyg och deras bestyckning.

1. Krigsfartyg av alla slag.

2. A krigsfartyg befintliga vapen, ammunition och krigsmateriel, som ingå

i fartygens normala bestyckning.

Kategori IV.

1. Luftfartyg, monterade eller i delar.

2. Luftfartygsmotorer.

Kategori V.

1. Krut och sprängämnen, med undantag av vanligt svartkrut.

2. Till kategorierna I och II icke hörande vapen och ammunition, såsom pistoler

och revolvrar av alla slag, räfflade eldvapen med vid laddning fällbar

pipa; övriga räfflade eldvapen, avsedda för skottlossning med axelstöd

med kaliber understigande 6 mm., gevär med slätborrat lopp, gevär

med flera lopp, varav åtminstone ett slätborrat, eldvapen för patroner

med periferiskt anbragt tändanordning, eldvapen, som laddas från

mynningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 saml. 15 häft. (Nr 20.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

KAPITEL II.

Kontroll och publicitet.

Artikel 2.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att icke exportera eller

tillåta export av till kategori I hörande artiklar annat än på följande villkor:

1. Exporten skall avse direkt leverans till den importerande statens regering

eller med sådan regerings medgivande till densamma underställd offentlig

myndighet ;

2. En skriftlig ansökan, undertecknad eller viserad av ett för detta ändamål

vederbörligen befullmäktigat ombud för den importerande regeringen skall

inlämnas till vederbörande myndigheter i exportlandet. Denna ansökan skall

angiva, att de artiklar, vilka skola exporteras, äro avsedda att levereras till den

importerande regeringen eller i punkt 1. omnämnd offentlig myndighet.

Artikel 3.

Dock må export till enskilda medgivas i följande fall:

1. Till kategori I hörande artiklar, vilka exporteras direkt till en krigsmaterielfabrikant

för användning i hans industriella verksamhet, under förutsättning

att ifrågavarande import blivit vederbörligen medgiven av importlandets

regering;

2. Gevär, musköter och karbiner och deras ammunition, som exporteras till

skytteföreningar, bildade för uppmuntran av individuell sport och vilka av sin

regering erhållit vederbörligt tillstånd att använda desamma, under förutsättning

att denna import icke är stridande mot någon annan bestämmelse i denna

konvention. Dessa vapen och denna ammunition skola sändas direkt till importlandets

regering för att av denna överlämnas till de föreningar, för vilka

de äro avsedda;

3. Prov på till kategori I hörande artiklar, vilka för demonstrationsändamål

exporteras direkt till agent för den exporterande fabrikanten, vilken erhållit

vederbörligt tillstånd av importlandets regering att mottaga dem.

I nu nämnda fall skall en skriftlig ansökan, viserad av importlandets regering

eller av ett för detta ändamål vederbörligen befullmäktigat ombud för

nämnda regering ingivas till exportlandets myndigheter. Denna ansökan skall

innehålla alla upplysningar, som må erfordras för fastställande av, att ansökan

är upprättad i överensstämmelse med denna artikels bestämmelser.

Artikel l.

Tillstånd till export i enlighet med artiklarna 2 och 3 skall lämnas medelst

licens. Exportdeklaration överlämnad till och godkänd av exportlandets vederbörande

myndigheter må användas i stället för licens.

Dylik licens eller exportdeklaration skall innehålla:

a) Fn beskrivning av de artiklar, vilka den avser i syfte att möjliggöra en

identifikation av desamma och med uppgift å artiklarna i fråga under

angivande av de i kategori I angivna rubriker ävensom artiklarnas antal

eller vikt;

b) Exportörens namn och adress;

c) Importörens namn och adress;

d) Namn å den regering, som bemyndigat importen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

(57

Varje försändelse skall vid befordran över exportlandets gränser, vare sig

till lands, sjöss eller i luften, åtföljas av ett dokument, innehållande ovanstående

uppgifter. Detta dokument skall vara antingen licensen eller exportdeklarationen,

i original eller i bestyrkt avskrift, eller ett av exportlandets tullmyndigheter

utfärdat certifikat, vari angives, att försändelsen exporteras i kraft av

en i överensstämmelse med denna konventions bestämmelser utfärdad licens

eller exportdeklaration.

Artikel 5.

Till kategori IT hörande artiklar må allenast exporteras i kraft av exporthandling,

som antingen kan vara en av exportlandets vederbörande myndigheter

utfärdad licens eller en av dem viserad eller inregistrerad exportdeklaration.

Om importlandets lagstiftning föreskriver visering av befullmäktigat ombud

för detta lands regering och meddelande härom lämnats exportlandets regering,

skall dylik visering hava erhållits och underställts exportlandets vederbörande

myndigheter, innan exporten får äga rum.

Varken licensen eller exportdeklarationen medför för exportlandets regering

ansvar i fråga om de olika försändelsernas bestämmelseort eller slutliga användning.

Därest de Höga Fördragsslutande Parterna, på grund av en försändelses storlek,

bestämmelseort eller andra omständigheter, skulle finna, att däri ingående

vapen och ammunition äro avsedda för krigsbruk, förbinda de sig icke desto

mindre att å dylik försändelse tillämpa bestämmelserna i artiklarna 2, 3 och 4.

Artikel 6.

För att förbereda ett allmänt publicitetssystem rörande rustningar av alla

slag förbinda sig de Höga Fördragsslutande Parterna att inom två månader

efter varje kvartals utgång offentliggöra eu statistisk översikt av sin utrikeshandel

under kvartalet i fråga om till kategorierna I och II hörande artiklar.

Denna översikt skall uppgöras i enlighet med de vid denna konventions bilaga I

fogade formulär och skall för var och en av dessa kategorier under de i artikel

I upptagna rubriker angiva värdet samt vikten å eller antalet av de i kraft av

licens eller exportdeklaration exporterade eller importerade artiklar ävensom

exportens och importens fördelning å ursprungs- och destinationsland.

I de fall, då försändelsen härrör från eller är avsedd för område med självständigt

tullsystem, skall sådant område angivas såsom ursprungs- eller destinationsland.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig vidare i vad å dem ankommer

att inom samma tidsfrister offentliggöra en översikt, innehållande motsvarande

uppgifter i fråga om försändelser av till kategorierna I och II hörande

artiklar, vilka äro avsedda för under deras suveränitet, jurisdiktion, protektion

eller mandat ställda områden, eller områden under samma suveränitet, jurisdiktion,

protektion eller mandat.

Förstnämnda statistiska översikt skall av var och en av de Höga Fördragsslutande

Parterna offentliggöras för det kvartal, som börjar den 1 januari,

1 april, 1 juli eller 1 oktober närmast efter den tidpunkt, då konventionen

för vederbörande part trätt i kraft.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att såsom bilaga till förstnämnda

översikt offentliggöra texten till inom deras respektive områden gällande

bestämmelser i lagar, förordningar och reglementen, som avse export och

import av de i artikel I omförmälda artiklar. Däri inbegripas sådana bestämmelser,

som må hava utfärdats i och för denna konventions tillämpning. Förändringar

och tillägg till dessa bestämmelser skola jämväl offentliggöras i

form av bilagor till efterföljande kvartals översikter.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Artikel 7.

De Höga För dragsslutande Parterna förbinda sig i fråga om kategori III

att inom två månader från varje kvartals utgång offentliggöra en kvartalsöversikt,

innehållande följande uppgifter angående de krigsfartyg, som byggts, äro

under byggnad eller avses att byggas för annat lands regerings räkning inom

område under parternas jurisdiktion:

a) Tidpunkten för undertecknandet av kontraktet om fartygets byggnad,

namnet å den regering, för vilken fartyget är beställt, tillika med följande

uppgifter:

Standarddeplacement i engelska ton och meterton :

De förnämsta måtten, nämligen längden vid vattenlinjen, största bredden

vid eller under vattenlinjen, medeldjupgående motsvarande standarddeplacement;
b)

Tidpunkten för stapelsättningen, namnet å den regering, för vilken fartyget

byggts, tillika med följande uppgifter:

Standarddeplacement i engelska ton och meterton;

De förnämsta måtten, nämligen längden vid vattenlinjen, största bredden

vid eller under vattenlinjen, medeldjupgående motsvarande standarddeplacement

;

c) Tidpunkten för leveransen, namnet å den regering, till vilken fartyget

levererats, tillika med följande uppgifter beträffande fartyget vid ifrågavarande

tidpunkt:

Standarddeplacement i engelska ton och meterton;

De förnämsta måtten, nämligen längden vid vattenlinjen, största bredden

vid eller under vattenlinjen, medeldjupgående motsvarande standarddeplacement

;

Dessutom följande uppgifter rörande sådan å fartyget vid tidpunkten för

dess leverans befintlig bestyckning, som ingår i fartygets normala utrustning

:

Antal kanoner och deras kaliber;

Antal torpedrör och deras kaliber;

Antal bombkastare;

Antal kulsprutor.

Ovanstående uppgifter rörande fartygets bestyckning skola lämnas medelst

intyg, som undertecknats av fartygsbyggaren och viserats av befälhavande

officeren eller av annan, av regeringen i den stat, till vilken fartyget levererats,

för ändamålet behörigen befullmäktigad person. Dylikt intyg skall överlämnas

till vederbörande regeringsmyndighet i det land, där fartyget byggts.

Vid överlåtelse genom gåva, försäljning eller annorledes av Hög Fördragsslutande

Part tillhörigt krigsfartyg till annan stats regering åligger det överlåtaren

att inom två månader från det kvartals slut, under vilket överlåtelsen

fullbordats, offentliggöra följande uppgifter:

Tidpunkten för överlåtelsen, namnet å den regering, till vilken fartyget

överlåtits, ävensom under stycket c omförmälda uppgifter.

Med standarddeplacement enligt denna artikel förstås deplacementet av det

fullbordade, fullt bemannade fartyget, utrustat med maskiner och pannor och

färdigt att sjösättas samt försett med fullständig bestyckning och fulla ammunitionsförråd,

utrustning, livsmedel, dricksvatten för besättningen, för krig erforderliga

förråd av olika art men utan bränsleförråd och reservvatten för maskinerna

och pannorna.

Artikel 8.

Utöver vad i artikel 7 stadgats skola, därest krigsfartyg anländer till sin

bestämmelseort på annat sätt än för egen maskin eller genom bogsering, denna

s. 69 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

69

konventions bestämmelser rörande kategori I tillämpas å fartyget, vare sig

detsamma utgöres av en eller flera delar, och å dess bestyckning.

Artikel 9.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att inom sex månader från

varje kvartals slut för kvartalet offentliggöra en översikt av exporten av luftfartyg

och luftfartygsmaskiner med angivande av mängden av de exporterade

artiklarna och dessas fördelning å olika destinationsländer.

Artikel 10.

Med förbehåll för i kapitel III givna stadganden må till kategorierna IV

och V hörande artiklar exporteras utan formaliteter eller restriktioner.

Artikel 11.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att icke göra import av i

artikel 1 omförmälda artiklar från icke kontraherande staters områden till

föremål för gynnsammare behandling än den, vilken de Höga Fördragsslutande

Parterna tillämpa å import från kontraherande stater, ävensom att å ifrågavarande

import, av vilket ursprung den vara må, tillämpa enahanda föreskrifter

om kontroll och om, såvitt möjligt, publicitet.

KAPITEL III.

Särskilda zoner.

Artikel 12.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att detta kapitels bestämmelser

äro tillämpliga å här nedan angivna land- och sjözoner, vilka i denna

konvention betecknas såsom »särskilda zoner».

1. Landzonen.

a) Hela afrikanska kontinenten med undantag av Egypten, Libyen, Tunis,

Algeriet, spanska besittningarna i Norra Afrika, Abyssinien, Sydafrikanska

unionen och under dess mandat hörande områden samt Syd-Rhodesia.

Denna zon innefattar jämväl öar, belägna inom 100 sjömil från den till

zonen hörande kusten, samt Prinsön (Principe) i Biafra-bukten, St. Thomas

(Sac Thomé), Annobon och Socotra men däremot icke de spanska öarna, som

äro belägna norr om 26 graders nordlig latitud.

b) Arabiska halvön, Gwadar, Syrien och Libanon, Palestina och Transjordanien

samt Irak.

2. Sjözonen.

Sjözonen innefattar Röda Havet, Aden-viken, Persiska viken och Omanbukten

och begränsas av en linje, dragen från Kap Guardafui längs dettas

latitud till skärningen med 57° longitud öster om Greenwich, och vidare direkt

till den punkt, där Gwadars östgräns når havet.

Artikel 13.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att till de särskilda

zonerna varken exportera eller tillåta export av till kategorierna I, II, IV och

V hörande artiklar, så framt icke licens beviljats i enlighet med de i artikel

14 fastställda villkoren.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Till exportlandets vederbörande myndigheter inlämnad och av desamma godkänd

exportdeklaration må användas i stället för licens.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig jämväl i avseende å under

deras överhöghet, jurisdiktion, protektion eller mandat ställt, inom de

särskilda zonerna beläget område att icke tillåta import till sådant område

av här ovan omförmälda artiklar, så framt icke importtillstånd lämnats av

vederbörande områdens myndigheter. Ifrågavarande artiklar må endast införas

till inom de särskilda zonerna beläget område över sådana hamnar eller

andra orter, som för ändamålet må hava angivits av myndigheterna i vederbörande

stat, koloni, protektorat eller mandatområde.

Artikel 14.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att icke bevilja exportlicenser

eller godkänna i artikel 13 omförmälda exportdeklarationer, med

mindre de försäkrat sig därom, att under nedanstående punkter a och b samt

ifråga om till kategorierna I och II hörande artiklar de i artiklarna 2, 3, 4

och 5 stadgade villkor uppfyllts;

a) att vid export till under någon av de Höga Fördragsslutande Parternas

suveränitet, jurisdiktion, protektion eller mandat ställt område av i licensen

eller exportdeklarationen avsedda, till kategorierna I, II och IV hörande artiklar,

exporten äger rum för legitima ändamål och att importlandets myndigheter

samtycka till importen. Beträffande export av till kategori V hörande

artiklar är emellertid tillfyllest, att kopia av licensen eller exportdeklarationen

tillställts sagda myndigheter, innan exporten ägt rum;

b) att vid export till område, som icke är ställt under någon av de Höga

Fördragsslutande Parternas suveränitet, jurisdiktion, protektion eller mandat

av till kategorierna I, II, IV och V hörande artiklar, exporten äger rum för

legitima ändamål.

Artikel 15.

De Höga Fördragsslutande Parterna förbinda sig att förutom de i artiklarne

6 och 9 omförmälda översikter, avseende till kategorierna I, II och IV

hörande artiklar, offentliggöra en översikt av exporten till inom de särskilda

zonerna belägna områden av till kategori V hörande artiklar. Denna översikt

skall offentliggöras inom samma tidsfrister och med enahanda mellanrum

som de i artikel 6, stycket 1, omförmälda översikter samt så vitt möjligt

innehålla samma uppgifter som dessa.

Artikel 27.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att de i artiklarna 16

—26 och i denna konventions bilaga II intagna bestämmelser, vilka föreskriva

ett särskilt kontrollsystem inom de särskilda zonerna, icke må tolkas

såsom medförande förpliktelser för sådan Hög Fördragsslutande Part, vilken

icke äger område under sin överhöghet, jurisdiktion, protektion eller mandat

inom eller i det omedelbara grannskapet av de särskilda zonerna, att tillämpa

i sagda bestämmelser omförmälda system. Ej heller innebära dessa bestämmelser

för sådan Part ansvar för systemets genomförande. De Höga Fördragsslutande

Parterna skola dock ställa sig till efterrättelse bestämmelserna

i artiklarna 22, 23 och 25 rörande de villkor, under vilka infödingarnas fartyg

under 500 ton (nettoton) må erhålla bemyndigande att föra Hög Fördragsslutande

Parts flagga.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Konstiiutionsutskottetn memorial Nr 20.

71

KAPITEL IV.

Särskilda bestämmolsor.

Artikel 2!J.

De Höga Fördragsslutande Parterna samtycka till att godkänna de förbehåll,

vilka av Estland, Finland, Lettland, Polen och Rumänien må kunna

göras i samband med sagda staters undertecknande av denna konvention och

som för dem skola, intill dess Ryssland anslutit sig till konventionen, avse

undantag från tillämpningen av artiklarna 6 och 9 såväl rörande exporten

från som importen till ifrågavarande stater från eller till de Höga Fördragsslutande

Parterna. Ifrågavarande förbehåll må icke tolkas som innebärande

hinder för offentliggörande av statistik i enlighet med inom de Höga Fördragsslutande

Parternas områden gällande lagar och föreskrifter.

KAPITEL V.

Allmänna bestämmelser.

Artikel 31.

Denna konventions bestämmelser kompletteras av de i bilagorna I och II

inrymda stadganden, vilka äga enahanda värde som konventionen och träda i

kraft samtidigt med densamma.

Artikel 32.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att denna konventions

bestämmelser icke äga tillämpning å

a) Vapen, ammunition och krigsmateriel, vilka försändas från områden, som

äro ställda under Hög Fördragsslutande Parts överhöghet, jurisdiktion, protektion

eller mandat, för att användas av den Höga Fördragsslutande Partens egna

stridskrafter, oavsett varest desamma må vara förlagda;

b) Vapen eller ammunition, som av enskilda personer, tillhörande dessa stridskrafter

eller av andra personer i Hög Fördragsslutande Parts tjänst innehavas

i och för deras tjänsteutövning;

c) Gevär, musköter och karbiner samt erforderlig ammunition till desamma,

som av medlemmar i skytteföreningar för deras personliga bruk medföras till

internationella skyttetävlingar.

Artikel 33.

Utan att härigenom inverkas å neutralitetsreglerna skola bestämmelserna i

kapitel II anses upphävda i fall av krig och intill fredsslutet, i vad angår försändande

av vapen, ammunition och annan krigsmateriel till krigförande eller

för krigförandes räkning.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Artikel 34.

Samtliga stadganden i före denna konvention avslutade allmänna överenskommelser,

såsom konventionen och protokollet av den 10 september 1919 i St.

Germain-en-Laye angående kontrollen av handeln med vapen, ammunition och

krigsmateriel, skola anses upphävda i den mån de avse ämnen, vilka i denna

konvention behandlats, och i den utsträckning, som de äro bindande för till densamma

anslutna makter.

Denna konvention inverkar i intet avseende å de rättigheter och förpliktelser,

vilka härflyta från bestämmelserna i akten för Nationernas förbund samt i de

fredstraktater, som under 1919 och 1920 undertecknats i Versailles, Neuilly,

St. Germain och Trianon, eller i den i Washington den 6 februari 1922 undertecknade

traktaten angående sjöstridskrafternas begränsning eller i någon annan

traktat, konvention, överenskommelse eller åtagande, avseende import-,

export- eller transiteringsförbud av vapen, ammunition och krigsmateriel. Icke

heller berör konventionen, utöver vad härom i dess egna bestämmelser stadgats,

andra traktater, konventioner, överenskommelser eller åtaganden än de, som i

denna artikels första stycke åsyftas och avse kontroll av import, export och

transitering av vapen, ammunition och krigsmateriel.

Artikel 35.

De Höga Fördragsslutande Parterna överenskomma, att dem emellan uppkommande

tvister ifraga om tolkningen och tillämpningen av denna konvention

skola, därest desamma icke kunnat lösas genom direkta förhandlingar, för avgörande

hänskjutas till den fasta mellanfolkliga domstolen. Därest någon eller

bäggedera av de tvistande staterna icke anslutit sig till protokollet av den 16

december 1920 rörande den fasta mellanfolkliga domstolen, skall tvisten efter

parternas fria skön och i enlighet med deras respektive grundlagar hänskjutas

antingen till den fasta mellanfolkliga domstolen eller till en i enlighet med

Haagkonventionen den 18 oktober 1907 konstituerad skiljedomstol eller till

annan skiljedomstol.

Artikel 36.

Hög Fördragsslutande Part må avgiva förklaring därom att dess underskrift''

eller ratifikation eller anslutning icke skall i vad rör tillämpningen av denna

konventions kapitel II och artiklarna 13, 14 och 15 binda samtliga under den

Höga Fördragsslutande Partens suveränitet, jurisdiktion eller beskydd stående

områden eller endast vissa av dessa områden, under förutsättning dock, att desamma

icke äro belägna i de i artikel 12 omförmälda särskilda zonerna.

Hög Fördragsslutande Part, som lämnat dylik förklaring, må å senare tidpunkt

och i enlighet med artikel 37 :s bestämmelser avgiva förklaring angående

sålunda uteslutna områdens fullständiga anslutning till denna konvention. Dylik

Hög Fördragsslutande Part skall verka för sådana områdens anslutning,

så snart ske kan.

Hög Fördragsslutande Part må jämväl, i vad rör tillämpningen av bestämmelserna

i denna konventions kapitel II och artiklarna 13, 14 och 15, uppsäga

konventionen, i enlighet med i artikel 38 stadgade förfarande, beträffande dessas

tillämpning å här ovan omförmälda områden.

Hög Fördragsslutande Part, som begagnat sig av i ovanstående stycken omförmälda

rätt till uteslutning eller uppsägning, förbinder sig att tillämpa bestämmelserna

i kapitel II å för de uteslutna områdena avsedda försändelser.

Artikel 37.

De Höga Fördragsslutande Parterna skola bemöda sig om att uppnå övriga

staters anslutning till denna konvention.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

Varje anslutning skall delgivas Franska Republikens regering och genom

denna signatärstaternas och de anslutna staternas regeringar.

Anslutningsinstrumenten skola deponeras i Franska Republikens regerings

arkiv.

Artikel 38.

Denna konvention må av Hög Fördragsslutande Part uppsägas efter utgången

av en tidrymd av fyra år, räknade från den dag konventionen för vederbörande

part trädde i kraft. Uppsägelsen skall skriftligen delgivas Franska

Republikens regering, som härom omedelbart skall meddela övriga fördragsslutande

parter och samtidigt angiva den dag, då delgivningen mottagits.

Uppsägning träder i kraft ett år efter det franska regeringen mottagit meddelande

härom och skall endast gälla för den stat, som verkställt uppsägningen.

Därest antalet av de till konventionen anslutna stater skulle till följd av gjord

uppsägning komma att understiga 14, äger en var annan Hög Fördragsslutande

Part att inom ett år från tidpunkten för sådan uppsägning uppsäga konventionen

utan att avvakta utgången av här ovan omförmälda tidrymd å fyra år.

Den Höga Fördragsslutande Parten må vidare bestämma, att dess uppsägning

skall träda i kraft samtidigt med först omförmälda uppsägning.

Artikel 39.

De Höga Fördragsslutande Parterna medgiva, att denna konvention må

jämlikt artikel 41 tre år från dess ikraftträdande underkastas revision på

därom av en tredjedel av sagda Höga Fördragsslutande Parter till franska regeringen

ingiven begäran.

Artikel 30.

Denna konvention, vilkens franska och engelska texter äga lika vitsord, skall

ratificeras. Den bär innevarande dags datum.

Varje makt skall om sin ratifikation underrätta Franska Republikens regering,

vilken äger att omedelbart underrätta samtliga signatärmakter om gjorda

ratifikationsdepositioner.

Ratifikationsinstrumenten skola förvaras i Franska Republikens regerings

arkiv.

Artikel 31.

En första handling (procés-verbal) angående ratifikationernas deposition

skall av Franska Republikens regering upprättas, så snart denna konvention

ratificerats av 14 makter.

Konventionen skall träda i kraft fyra månader efter det Franska Republikens

regering delgivit samtliga signatärmakter ovannämnda handling.

Därefter skall konventionen träda i kraft i förhållande till var och en av de

Höga Fördragsslutande Parterna fyra månader från den, partens ratifikation

eller anslutning av Franska Republikens regering meddelats alla signatär- och

anslutna stater.

Till bekräftande härav hava nedan nämnda befullmäktigade ombud undertecknat

konventionen.

Som skedde i Geneve den 16 juni 1925 i ett enda exemplar.

Sveriges regering hade undertecknat konventionen. Avsikten var, att konventionen

skulle föreläggas riksdagen för godkännande och ratificering äga

rum.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

De om lättnader anhållande bolagen antogo, att konventionen komme att

åtminstone tillsvidare och i huvudsak bliva normerande för de restriktioner,

som av övriga länder komme att tillämpas på exporten av dithörande varuslag.

De höllo emellertid före, att föga anledning kunde föreligga att för vårt lands

del vidhålla längre gående restriktioner och tyngre former för tillämpningen

av desamma än som enligt konventionen behövde ifrågakomma, särskilt då

därigenom avsevärda svårigheter och olägenheter skulle beredas svenska industriföretag.

Av konventionens Art. I, vari uppräknas de olika varuslag, vilka skola vara

underkastade konventionsbestämmelserna, med gruppering tillika av desamma

i fem olika kategorier, framginge till en början, att svartkrut (salpeterkrut)

lämnats helt utanför konventionens räckvidd, antagligen emedan dess värde

och användbarhet för militära ändamål numera kunde anses hava helt bortfallit.

Ävenledes svartkrutstubin torde i överensstämmelse därmed, ehuru ej

särskilt nämnt, få anses falla utom konventionen och handeln därmed alltså

vara, internationellt sett, oberörd av alla restriktioner.

Med ledning därav hemställde bolagen ifråga, att då gällande exportförbud

för svartkrut (salpeterkrut) och svartkrutstubin måtte upphävas.

Bolagen höllo vidare före, att av konventionens Art. I framginge, att krut

och sprängämnen av alla slag (utom svartkrut) hänförts till kategori V, beträffande

vilken icke stipulerats andra restriktioner än att dithörande varor

ej finge utan särskilt tillstånd och iakttagande av särskilda föreskrifter utföras

till de s. k. förbjudna zonerna.

Bolagen medgåvo, att med hänsyn till sistnämnda förbehåll det torde befinnas

olämpligt att för det dåvarande helt upphäva exportförbudet för krut

och sprängämnen. Däremot syntes dem intet formellt eller sakligt hinder möta

mot ett lättande i avsevärd mån av formen för beviljande av undantag från

exportförbudet.

Dithörande varuslag kunde hänföras under två olika huvudgrupper, nämligen

sådana, vilkas användning normalt vore helt och hållet begränsad till

rent civila ändamål, och sådana, vilka därjämte — eller uteslutande — hade

militär användning.

Till förstnämnda grupp kunde enligt bolagens mening räknas dynamit och

motsvarande nitroglycerinsprängämnen s. k. säkerhetssprängämnen (ammoniumnitratsprängämnen

med högst 10 proc. nitroglycerin, såsom nitrolit, ammoncarbonit

och ammoncahucit), samt ammoniumperkloratsprängämnen av

carlsonit-, territ- och stjärnterrit-typ; dynamittändhattar samt röksvagt jaktkrut

(för liagelgevär) och jaktammunition.

Bolagen hemställde, att i fråga om nämnda varuslag generella exportlicenser

måtte beviljas dem att gälla tillsvidare för export till alla länder med undantag

av dem, som inbegrepes i de i konventionen angivna förbjudna zonerna.

Beträffande övriga dit hänförliga varuslag, vilka hade militär användning

— huvudsakligen röksvagt krut för armégevär och kanoner samt militära

sprängämnen — hemställde bolagen, för den händelse hinder skulle anses föreligga

mot ett lättande av exportförbudet för desamma i angiven utsträckning,

s. 75 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

75

att ett generellt exportmedgivande måtte lämnas dem till utförsel av nämnda

vara till vissa angivna länder. Tillsvidare hemställde bolagen, att exporttillståndet

måtte avse:

Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland, Lithauen, Polen, Tyskland,

Belgien, Holland, England Frankrike, Portugal, Spanien, Schweiz, Italien,

Jugoslavien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Grekland, samtliga

nord- och sydamerikanska stater och Japan.

Vad slutligen anginge vapen, ammunition och krigsmateriel av de slag, som

inbegripas under konventionens kategori I, anförde bolagen, att enligt konventionens

bestämmelser finge ifrågavarande slag av vapen m. in. endast levereras

till fyllande av direkta statsbehov för det importerande landets del, varom

officiellt intyg från vederbörande importlands regeringsmyndigheter skulle

företes, innan export medgåves. Denna föreskrift syntes bolagen icke utesluta,

att ett principiellt exporttillstånd under iakttagande av nämnda villkor och

förbehåll lämnades för export, som avsåge att fylla vissa angivna länders

statliga behov av krigsmateriel, utan närmare angivande av arten eller omfattningen

av de avsedda leveranserna. Därigenom skulle avsevärda fördelar

vinnas i åtskilliga avseenden, då det tillämpade systemet med beviljande av

licenser från fall till fall å vissa angivna slag och kvantiteter av krigsmateriel

till visst angivet land visat sig medföra verkliga olägenheter.

Före avgivande av bindande anbud å leveranser av krigsmateriel, varå förfrågan

ingått, måste anbudsgivaren givetvis säkra sig, att hinder ej mötte för

fullgörande av leverans, och för sådant ändamål ingiva underdånig ansökan

om exportlicens. Kvantiteten av den för utförsel avsedda materielen måste

därvid sättas vid den högsta siffra, som överhuvud taget kunde tänkas ifrågakomma.

Ofta nog ledde emellertid ett sådant anbud ej till resultat eller finge

det ändras till att omfatta väsentligen annan materiel. Förhandlingarna härom

kunde draga ut i åratal. Under tiden kunde det inträffa, och hade faktiskt

inträffat, att den ingivna ansökan om exporttillstånd eller på grund därav

meddelad exportlicens bringades till offentligheten och gåve anledning till diverse

felaktiga utläggningar, som uppenbarligen vore föga önskvärda vare sig

för svenska intressen eller för den främmande stat, som planerade eventuell

anskaffning av viss materiel.

Bolagen hemställde alltså, att även i fråga om krigsmateriel, hänförlig under

kategori I, ett generellt exporttillstånd måtte beviljas dem var för sig för

utförsel till ovan angivna länder, med skyldighet för dem att i varje fall före

exporttillfälle inför handelsdepartementet styrka att leverans skedde på grund

av beställning för vederbörande lands regerings räkning och för dess behov.

Genom remiss anbefalldes kommerskollegium att avgiva utlåtande med anledning

av bolagens framställning. Den 8 januari 1926 avgavs detta utlåtande.

Kollegium tillstyrkte lättnader i gällande exportförbud, men framhöll, att

dessa lättnader borde begränsas till vad som måtte överensstämma med de åtgärder,

vilka ett eventuellt biträdande från Sveriges sida av den förutnämnda

konventionen skulle innebära. Å andra sidan vore det — betonade kollegium

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

— av vikt, att icke svensk företagsamhet på ifrågavarande område stäcktes

genom onödigt besvärande restriktioner och särskilt icke av strängare sådana

än som tillämpas i konkurrerande länder.

Kollegium tillstyrkte upphävande av exportförbudet i fråga om svartkrut

och svartkrutstubin.

Beträffande sprängämnen förordade kollegium tillämpning av ett system

med generella exportlicenser för vissa angivna exportländer i huvudsaklig överensstämmelse

med vad i bolagens ansökning begärts. Dylika licenser skulle

sålunda närmast meddelas sökandena för av dem angivna varuslag, men borde

givetvis kunna beviljas även andra välkända svenska tillverkare, som därom

kunde komma att göra framställning, och därvid kunna omfatta även andra

än de i bolagens nämnda ansökning omförmäkla varuslag, hänförliga under

konventionen om vapenbandeln — exempelvis jaktvapen och vissa slag av ammunition

för dylika. Bolagens ansökningar syntes kollegium böra föranleda

utfärdande av tre särskilda slags licenser, avseende var och en av följande tre

varugrupper, nämligen:

1) krut och sprängämnen, vilka under normala förhållanden uteslutande

äro avsedda för civila ändamål,

2) krut och sprängämnen, avsedda för såväl civil som militär användning

eller för uteslutande militärt bruk, och

3) vapen, ammunition och krigsmateriel, hänförliga till vapenhandelskonventionens

kategori I.

Kollegium hade införskaffat sprängämnesinspektionens yttrande. Till detta

yttrande var fogad som bilaga följande fullständiga förteckning över alla hithörande

slag av explosiva varor, som för det dåvarande tillverkades i Sverige,

med anförande av respektive varors handelsbenämningar:

* Klassificering av explosiva varor, som f. n. tillverkas inom landet, med

hänsyn till föreskrifterna i vapeuliandelskonventionen i Geneve 1925.

Utanför konventionen:

Krut, som faller utanför konventionens tillämpningsområde.

Svartkrut (salpeterkrut) såsom:

Bergkrut.

J aktkrut.

Stubinkrut.

F yrverkerikrut.

Svartkrutsstubin.

Under konventionen:

I. Krut och sprängämnen, som icke må exporteras till de s. k. förbjudna

zonerna.

A) Sprängämnen för civila ändamål.

a) Dynamit och motsvarande nitroglycerinsprängämnen:

Gummidynamit.

Extradynamit,

s. 77 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

77

Extranobelit.

Nobeldynamit.

Boforsdynamit.

Expressdynamit.

b) Ammoniumperkloratsprängämnen:

Carlsonit.

Stjärnterrit.

Boforsit.

c) Ammoniumnitratsprängämnen med högst 10 % nitroglycerin:

Nitrolit.

Defensit.

Territ.

Ammoncarbonit. -—

Stjärnobelit.

Ammoncahucit.

d) Trinitrotoluol med stelningspunkt under 78° C.

B) Tändmedel.

Dynamittändhattar.

Elektriska tändhattar.

Tändhattar och tändspeglar, avsedda för hylsor till ammunition,

upptagna under D.

C) Krut.

Röksvagt krut, avsett för ammunition under D.

D) Ammunition.

Jaktammunition för slätborrad pipa.

» » mynningsladdning.

» » rafflade gevär med kaliber under 6 mm.

Ammunition för valkanoner.

» » signalkanoner.

» » slaktmasker.

E) Collodiumbomull.

Nitrocellulosa av högst 12.5 % kvävehalt, som helt löses i eteralkohol.

F) Knallsignaler för mistsignalering.

Knallsignaler av trinitrotoluol.

» » pressat bomullskrut.

II. Krut och sprängämnen, avsedda för såväl civil som militär användning eller

för uteslutande militärt brulc.

A) Röksvagt krut för skjutvapen av andra slag än som upptagas under

1 D.

B) Sprängämnen i lös form (opressat).

Trinitrotoluol med stelningspunkt av 78° C eller däröver.

Hexanitrodifenylamin.

Novit (blandningar av trinitrotoluol och hexanitrodifenylamin).

Tetranitrometylanilin.

C) Bomullskrut.

Nitrocellulosa av mer än 12.J % kvävehalt i lös form.

D) Tändmedel.

Tändhattar för såväl militära som civila skjuthandvapen, vilka ej

äro upptagna under II B.

E) Ammunition.

Laddade patroner för såväl militärt som civilt bruk (ej upptagna

under I D eller III B).

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

III. Krut och sprängämnen, hänförliga under vapenhandelskonventionens kategori

I.

A) Röksvagt krut.

Färdigapterade krutladdningar för armégevär, kulsprutor, mörsare

och kanoner.

B) Ammunition.

Laddade patroner för armégevär, kulsprutor, mörsare och kanoner.

C) Sprängämnen i pressad form (utom de under I F upptagna).

Trinitrotoluol med stelningspunkt av 78° C eller däröver.

Hexanitrodi f enylamin.

Novit (blandningar av trinitrotoluol och hexanitrodif en ylamin).

Tetranitrodif enylamin.

D) Sprängladdade projektiler av alla slag.

E) Tändmedel.

Tändpatroner och tändmedel av alla slag för kanoner, projektiler, torpeder,

luftbomber och minor.

Stockholm den 7 januari 1926.

C. von Feilitzen.»

Vad anginge grupp 1, krut och sprängämnen för civila ändamål, förordade

kollegium, att exportlicenser medgåves sökandena Nitroglycerinaktieholaget

och aktiebolaget Bofors Nobelkrut, gällande för alla länder med undantag endast

för de s. k. förbjudna zonerna.

De varuslag, för vilka utförseltillstånd under denna grupp skulle beviljas,

syntes kollegium åtminstone tillsvidare kunna begränsas till: dynamit (»extra

dynamit», »gummidynamit», nobelit) ; nitrolit, ammoncarbonit, ammoncahucit;

carlsonit, territ och stjärnterrit; knallsignaler (för mistsignalering) av pressat

bomullskrut eller trinitrotoluol; dynamittändhattar, nitrocellulosa av högst

12.5 % kvävehalt, helt löslig i eteralkohol; röksvakt jaktkrut (avsett för gevär,

uteslutande användbara för jaktändamål) samt laddade patroner för skjutvapen,

vilka vore avsedda uteslutande för jakt, sport eller djurslakt, ävensom tändhattar

för dylika.

Såsom skjutvapen av sistnämnda slag torde tillsvidare och för avsedda syfte

böra räknas: jaktgevär med slätborrad pipa eller för mynningsladdning, eller

med periferisk tändanordning, samt refflade gevär med kaliber understigande

6 mm, ävensom skjutslaktmasker, valkanoner och signalkanoner (de senare ej

fallande under konventionen.)

Då det för vissa ändamål kunde befinnas svårt för vederbörande tullmyndighet

i svensk exportort att avgöra, huruvida visst varuslag, som anmäldes

för export, vore att hänföra under någon av ovan angivna grupper, ansåg kollegium

det böra föreskrivas, att exportdeklaration, som avsåge ifrågavarande

varuslag, skulle vara åtföljd av en på tro och heder avgiven förklaring rörande

varans art och användning. Sådan förklaring borde vara avgiven av en av

sprängämnesinspektionen såsom kompetent och i övrigt lämplig vitsordad sakkunnig

person.

För grupp 2, krut och sprängämnen för såväl civil som militär användning

eller för uteslutande militärt bruk a''nsåg kollegium licenser böra medgivas

samtliga tre sökande. I licenser under grupp 2 torde enligt kollegii mening

behöva medtagas huvudsakligen följande fabrikat:

1. Röksvagt krut för skjutvapen av andra slag, än de ovan anförda. (Dylikt

krut torde enligt kollegium, därest det icke inginge i färdigapterad

laddning, innesluten i kardus och försedd med tändladdning, vara hänförligt

under konventionens kategori V.)

s. 79 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial, Nr 20.

79

2. Trinitrotoluol (»trotyl») med stelningspunkt av 78° C eller däröver,

hexanitrodifenylamin (»hexyl»), samt blandningar därav (»novit»), tetranitromethylanilin

(»tetryl»), alla i lös (opressad) form.

3. Nitrocellulosa av mer än 12.5 % kvävehalt i lös form.

4. Laddade patroner och tändhattar till dylika, användbara till såväl militära

som civila skjutvapen.

I fråga om dessa varuslag ansåg kollegium med hänsyn till vapenhandelskonventionens

bestämmelser inga hinder möta mot ett beviljande av generella

exportlicenser till alla länder utom de s. k. förbjudna zonerna. Emellertid

torde härvid en viss begränsning möjligen befinnas nödig på grund av andra

internationella förhållanden, som icke fölle inom kollegii bedömande. Kollegium

inskränkte sig därför till att i ifrågavarande avseenden förorda bifall

till ansökningen med den begränsning i fråga om varudestinationen, som vid

ärendets vidare behandling måtte befinnas lämplig.

Samma förklaring av sakkunnig, som under grupp 1 föreslagits, torde till

tullmyndigheternas ledning böra åtfölja även exportdeklaration för vara tillhörande

grupp 2.

Vad slutligen anginge grupp 3, vapen, ammunition och krigsmateriel, som

vore hänförlig under vapenhandelskonventionens kategori I, vore det icke nödvändigt

eller ens lämpligt att i detta samband söka göra en uttömmande uppräkning

av de olika slag av vapen m. m., som böra inbegripas under nu nämnda

kategori. Detta så mycket mindre, som endast en del av dessa vapenslag vid

bifall till bolagens framställning skulle ifrågakomma för export.

Utförseltillstånd inom grupp 3 erfordrades för sökandena aktiebolaget Bofors

och aktiebolaget Bofors Nobelkrut. Nitroglycerinaktiebolagets fabrikat

torde däremot icke ifrågakomma vid sagda grupp.

Då det torde vara nödvändigt — åtminstone intill dess en eventuell justering

av den statistiska varuförteckningen till närmare överensstämmelse med

konventionens kategoriindelning komme att genomföras — att i de blivande

utförseltillstånden närmare angiva de varuslag, desamma skulle omfatta, finge

kollegium, efter inhämtande av närmare upplysningar från sökandena, föreslå,

att ifrågavarande utförseltillstånd måtte omfatta följande varor:

A. För aktiebolaget Bofors.

a) Kanoner, mörsare och bombkastare av alla slag, hela eller i färdigarbetade

delar, med alla tillbehör, såsom lavetter, förställare, ammunitionsvagnar,

siktanordningar, avståndsmätare.

b) Pansartorn och pansarvagnar för kanoner och kulsprutor.

c) Projektiler, laddade eller oladdade; patronhylsor och laddade patroner,

krutladdningar, samt sprängladdningar och tändmedel av alla slag

för förutnämnda skjutvapen.

d) Luftbomber och undervattensbomber samt laddningar och tändmedel

därför.

B. För aktiebolaget Bofors Nobelkrut.

a) Laddade patroner ävensom färdigapterade krutladdningar av alla slag

för kanoner, mörsare, kulsprutor och armégevär;

b) Sprängladdade projektiler av alla slag, tändpatroner och tändmedel av

alla slag för kanoner och projektiler;

c) Sprängladdningar för projektiler av alla slag, torpeder, luftbomber och

minor.

Beträffande senast berörda varuslag, som vore att hänföra under vapenhandelskonventionens

kategori I, tillstyrkte kollegium, att generella exportlicenser

måtte meddelas aktiebolaget Bofors och aktiebolaget Bofors Nobelkrut

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

till alla sådana länder, i fråga om vilka särskilda anledningar till en mera

restriktiv behandling icke måtte föreligga.

För att dylika eventuella exportlicenser för varor inom ovannämnda grupp 3

icke måtte strida mot vapenhandelskonventionen -—- därest densamma skulle

komma att för Sveriges del biträdas — torde desamma böra innehålla det villkor,

att licenshavare skulle före varje export av varuparti av sådan art för

chefen för handelsdepartementet, eller den han i sitt ställe förordnade, styrka,

antingen att leveransen skedde på grund av avtal, avslutat med representant

för regeringsmyndighet i vederbörande importland, eller med godkänd vapentillverkare

därstädes och avsåge försändelse direkt till sådan myndighet eller tillverkare,

eller ock att den utgjordes allenast av varuprov, som försändes till avsändarens

godkända ombud i utlandet för demonstrationsändamål. Därjämte

torde licenshavaren böra åläggas att lämna de statistiska uppgifter om exporten,

chefen för handelsdepartementet funne erforderliga. Med hänsyn till

nämnda kontrollåtgärder från handelsdepartementets sida torde särskild förklaring

av sakkunnig icke behöva bifogas exportdeklarationen i fråga om varor,

tillhörande grupp 3.

Kommerskollegium hemställde, att Kungl. Maj:t måtte med anledning av

den remitterade framställningen dels upphäva förbudet för utförsel av

a) svartkrut (salpeterkrut), nr 1231 i statistiska varuförteckningen, och

b) svartkrutstubin, nr 1238 i samma förteckning,

dels medgiva var och en av sökandena tillstånd tillsvidare att utan hinder

av gällande utförselförbud ur riket utföra de olika slag av sprängämnen, krut,

ammunition, vapen och annan krigsmateriel, som framställningen avsåge, dock

med den begränsning och på de villkor, kollegium föreslagit.

Vid bifall till förslaget om upphävande av utförselförbudet för svartkrutstubin

torde sådant förbud bibehållas beträffande övriga till 1238 i statistiska

varuförteckningen hörande varuslag och således fortfarande gälla för stubintråd

av annat slag än svartkrutstubin samt antändningsrör.

I anledning av remiss anförde generaltullstyrelsen följande synpunkter:

Förslaget 1) till kungörelse angående upphävande av vissa förbud mot utförsel

ur riket av varor och förslaget 2) till vissa lättnader i gällande bestämmelser

angående förbud mot utförsel av vissa slag av sprängämnen m. m.

hade icke ur de synpunkter styrelsen hade att företräda givit anledning till

annan erinran från styrelsens sida än att styrelsen, som den 11 mars 1925 avgivit

underdånigt utlåtande angående förslag till upphävande av rådande exportförbud

å vissa varor, tilläte sig hemställa, att i förslaget 1) uttrycket

»svartkrutstubin» — av skäl som i nämnda utlåtande anförts, nämligen

önskvärdheten av överensstämmelse med benämningen »stubintråd» i stalistiska

varuförteckningens rubrik 1238 —- måtte utbytas mot »svartkrutstubin

tråd».

Vad anginge förslaget 3) till vissa föreskrifter i de fall, då i 2) omförmälda

lättnader medgivits, hade styrelsen intet att erinra rörande villkoren

för utförsel av varor, hänförliga till klass 1 a).

Beträffande till klass 1 b) hänförliga varor innebure förslaget, att den

under rubriken »Villkor» i mom. II omnämnda exportdeklarationen av innehåll,

som närmare angåves i särskild bilaga, för att godtagas av tullmyndighet

skulle vara granskad och försedd med påteckning av den, som chefen för

handelsdepartementet därtill förordnade. Styrelsen förutsatte, att uppvisande

av omförmälda handling, sålunda granskad och påtecknad, från tullmyndigheternas

sida finge betraktas såsom bevis för, att alla de villkor blivit uppfyllda,

som erfordrades för utförseln av till klass 1 b) hänförliga varor, vilket

förhållande svårligen kunde av tullmyndigheterna på annat sätt kontrolleras.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

81

Vid utförsel av till klass 2 och 3 hänförliga varuslag skulle enligt förslaget

till »Villkor», inom. I, avsändaren hos den, som chefen för handelsdepartementet

förordat, styrka vissa närmare angivna förhållanden. Förslaget

innehölle emellertid ingen föreskrift om, på vad sätt tullmyndigheten

skulle erhålla kännedom om, att detta villkor blivit uppfyllt. Enligt samma

»Villkor», mom. II, skulle, innan utförsel måtte ske, till tullmyndighet avlämnas

exportdeklaration, ävenledes av innehåll enligt nämnda bilaga. I detta

fall innehölle emellertid förslaget ingen föreskrift om att exportdeklarationen

— såsom under 1 b) föreskrivits —- för att godkännas av tullmyndigheterna

skulle vara granskad och försedd med påteckning. Enär det vid export av

till klass 2 och 3 hänförliga varor för tullmyndigheten torde vara omöjligt

att i detalj kontrollera, att i mom. I för utförsel föreslagna villkor uppfyllts,

tilläte sig styrelsen hemställa, att även i detta fall exportdeklarationen

måtte granskas och förses med påteckning av den, som chefen för handelsdepartementet

därtill förordnat, och att företeende av sådan handling, vederbörligen

granskad och påtecknad, av tullmyndigheterna måtte få betraktas

såsom bevis för, att för exporten stadgade villkor uppfyllts.

Det ålåge givetvis sedermera tullmyndigheterna att kontrollera, att de till

export avsedda varupartierna överensstämde med vad i respektive exportdeklarationer

uppgivits.

Den 12 maj 1927 fattade Kungl. Maj:t sitt beslut. Statsrådsprotokollet

däröver lyder som följer*:

Hos Kungl. Maj:t hava Nitroglycerinaktiebolaget i Stockholm samt aktiebolaget

Bofors och aktiebolaget Bofors Nobelkrut, Bofors, gjort framställning

om vissa lättnader i gällande bestämmelser angående förbud mot utförsel

av vissa slag av sprängämnen, vapen, ammunition och krigsmateriel.

Häröv r hava kommerskollegium den 8 januari 1926 och generaltullstyrelsen

den 4 maj 1927 avgivit infordrade utlåtanden.

Kungl. Maj:t förordnar, i anledning av framställningen,

dels att kungörelse angående upphävande av vissa förbud mot utförsel ur

riket av varor skall utfärdas av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

dels ock att förenämnda bolag må, utan hinder av gällande utförselförbud,

tillsvidare till och med den 31 december 1927 ur riket utföra

1 a) Nitroglycerinaktiebolaget och aktiebolaget Bofors Nobelkrut till Belgien,

Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,

Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal,

Rumänien, Ryssland, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien,

Storbritannien och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckloslovakien, Turkiet,

Tyskland, Ungern, Österrike samt till Amerikas Förenta Stater och

Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costarica, Cuba,

Dominikanska republiken, Equador, Guatemala, Mexiko, Panama, Paraguay,

Peru, Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till Abessinien, Egypten, Persien,

Siarn och Japan

följande för civilt bruk avsedda varor, nämligen: dynamit (»extra dynamit»,

»nobeldynamit», »gummidynamit», nobelit); nitrolit, ammoncarbonit,

* Kors. av vissa länders namn gjord av reservanterna.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 15 häft. (Nr 20.)

6

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

ammoncahiicit; carlsonit, territ och stjämterrit; dynamittändhattar, trinitrotoluol

(trotyl) med en stelningspunkt understigande 78° C; nitrocellulosa med

högst 12.5 procent kvävehalt, helt löslig i eteralkohol; röksvagt krut, avsett

för slätborrade jaktgevär; oladdade, med tändhatt försedda patroner, avsedda

för hagelgevär; laddade samt oladdade, med tändhatt försedda patroner för

rafflade skjutvapen med en kaliber understigande 6 mm. eller apterade för

skjutslaktmasker, valkanoner eller signalkanoner, ävensom tändhattar till dylika

patroner eller till patroner, avsedda för hagelgevär;

1 b) Nitroglycerinaktiebolaget, aktiebolaget Bofors och aktiebolaget Bofors

nobelkrut

till Belgien, Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland,

Italien, Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen,

Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien,

Storbritannien och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckoslovakien,

Turkiet, Tyskland, Ungern, Österrike samt till Amerikas Förenta Stater och

Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Costarica, Cuba, Dominikanska

republiken, Equador, Guatemala, Mexiko, Panama, Paraguay, Peru,

Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till Abessinien, Egypten, Persien, Siarn

och Japan

följande för civilt eller militärt bruk avsedda varor, nämligen: röksvagt

krut; trinitrotoluol (trotyl) med en stelningspunkt av 78° C eller däröver,

hexanitrodifenylamin (»hexyl») samt blandningar därav (»novit»), tetranitromethy

la nilin (»tetryl»), alla i lös (opressad) form; nitrocellulosa i lös form

med mer än 12.5 procent kvävehalt; tändhattar för jaktgevärspatroner; laddade

patroner för rafflade jaktgevär, ävensom oladdade, med tändhatt försedda patroner

för jaktgevär.

2) aktiebolaget Bofors

till Belgien, Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,

Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen,

Portugal, Rumänien, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien, Storbritannien

och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckoslovakien, Turkiet samt

till Amerikas Förenta stater och Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile,

Colombia, Costarica, Cuba, Dominikanska republiken, Equador, Guatemala,

Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till Persien,

Siarn och Japan

följande slag av vapen, ammunition och krigsmateriel, nämligen: kanoner,

mörsare och bombkastare av alla slag, hela eller i färdigarbetade delar, med alla

tillbehör, såsom lavetter, förställare, ammunitionsvagnar, siktanordningar samt

avståndsmätare; pansartorn och pansarvagnar för kanoner och kulsprutor; projektiler,

laddade eller oladdade; patronhylsor och laddade patroner, krutladdningar;

samt sprängladdningar och tändmedel av alla slag för förutnämnda

skjutvapen; luftbomber och undervattensbomber samt laddningar och tändmedel

därför;

s. 83 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

83

3) aktiebolaget Bofors Nobelkrut

till Belgien, Danmark och Island, Estland, Finland, Frankrike, Grekland,

Italien, Lettland, Lithauen, Luxemburg, Monaco, Nederländerna, Norge, Polen,

Portugal, Rumänien, Schweiz, Serbokroatoslovenska staten, Spanien, Storbritannien

och Norra Irland, Irländska Fristaten, Tjeckoslovakien, Turkiet

samt till Amerikas Förenta Stater och Canada, Argentina, Bolivia, Brasilien,

Chile, Colombia, Costarica, Cuba, Dominikanska republiken, Equador, Guatemala,

Panama, Paraguay, Peru, Salvador, Uruguay, Venezuela ävensom till

Persien, Siarn och Japan

följande slag av ammunition, nämligen: laddade patroner ävensom färdigapterade

krutladdningar av alla slag för kanoner, mörsare, kulsprutor och

armégevär; sprängladdade projektiler av alla slag, tändpatroner och tändmedel

av alla slag för kanoner och projektiler; sprängladdningar för projektiler av

alla slag, torpeder, luftbomber och minor;

under villkor:

beträffande ett vart av de under 1 a) och b) upptagna tillstånden, att, innan

utförsel sker, för vederbörande tullmyndighet företes en av nedan omförmälda

sakkunnige person på tro och heder avgiven förklaring rörande varans art och

den användning, för vilken densamma är avsedd med hänsyn till sin beskaffenhet,

samt

beträffande de under 2) och 3) upptagna tillståndet, att avsändaren hos den

befattningshavare i handelsdepartementet, som chefen för nämnda departement

därtill förordnar, dels styrker, att leverans skall ske på grund av avtal, avslutat

med representant för regeringsmyndighet i vederbörande införselland eller

med av vederbörande myndighet i det främmande landet godkänd vapentillverkare

eller ock, att leveransen utgöres allenast av varuprov, som för demonstrationsändamål

försändas till bolagens ombud i utlandet, dels ock avgiver så

fullständiga uppgifter rörande befordringssätt och destination, att därav framgår,

att varorna äro avsedda att direkt tillsändas vederbörande myndighet eller

tillverkare i det främmande landet,

ävensom beträffande de under 1 b) samt 2) och 3) upptagna tillstånden, att

bolagen ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som chefen för

handelsdepartementet kan finna skäl meddela.

I samband härmed bemyndigar Kungl. Maj :t kommerskollegium att uppdraga

åt sprängämnesinspektören att, efter av bolagen gjord framställning, utse sådan

kompetent och i övrigt såsom lämplig vitsordad sakkunnig person, som äger

att utfärda ovan omförmälda på tro och heder avgivna förklaring rörande till

utförsel angiven varas art och användning.

Till belysande av den ståndpunkt Sverige internationellt genom officiösa

deklarationer förfäktat må anföras följande:

Onsdagen den 6 maj 1925 gjorde den svenska regeringens ombud herr Hennings

i den svenska regeringens namn följande deklaration inför konferen
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

KonstituiionsutsTcottets memorial Nr 20.

sen i Geneve om kontroll över den internationella handeln med vapen, ammunition

och krigsmateriel:

»Den svenska regeringen har städse med den största uppriktighet samarbetat

med övriga nationer inom Nationernas förbund för att ernå positiva resultat

i avrustningsfrågan. Ändamålet med denna konferens är att utarbeta en konvention,

som i viss mån berör denna stora och livsviktiga fråga. Den svenska

regeringen har därför med glädje antagit inbjudan att deltaga i konferensen.

Problemet att skapa en kontroll över handeln med vapen, ammunition och

krigsmateriel har sedan lång tid tillbaka varit föremål för ett grundligt studium

inom Nationernas förbunds olika organ, i synnerhet inom den tillfälliga

blandade kommissionen. Jag behöver väl knappast här erinra, att herr

Branting, min bortgångne berömde landsman, tog aktiv del i arbetet på det

förslag till konvention, som här underställts vår granskning.

Detta förslag vilar på tva grundprinciper. Det skapar i verkligheten ett

system av licensförfarande och förutsätter en vidsträckt publicitet beträffande

import och export av vapen. En mycket sträng ordning rörande licenser tilllämpas

redan i Sverige. Det är alltså naturligt, att en generalisering av

en dylik tingens ordning icke stöter på några invändningar från den svenska

regeringens sida.

Beträffande publiciteten, sådan den förutsagts i förslaget, må märkas, att

den får en något ojämn räckvidd i vad det gäller vapenleveranser för olika länders

militära ändamål. Nationer, som icke ha en utvecklad inhemsk fabrikation

av krigsmateriel, komma att få se alla sina importer -— till och med de

för landets säkerhet mest nödvändiga ■—- överantvardade åt publiciteten, under

det att de stora producerande länderna skola kunna garantera sig nödiga rustningar

utan att den allmänna opinionen informeras därom.

Likaså komma de länder, vilkas för det nationella självförsvaret i krigstid

nödvändiga vapenindustrier i hög grad avhänga av möjligheten till en legitim

export i fredstid, att befinna sig i ett mera utsatt läge i vad det gäller

offentliggörande av deras fabrikation än de länder, där ifrågavarande industri

kan få en tillräcklig marknad utan att behöva tillgripa export.

Det hade måhända varit önskligt utifrån slika överväganden, att hela problemet

att ge publicitet rörande olika nationers rustningar hade fått sin lösning

i ett sammanhang, en lösning, som för övrigt förutsagts i artikel 6 i förbundsakten,

vilken föreskriver ett fullständigt utbyte av upplysningar i detta

stycke mellan de stater, som äro medlemmar av Nationernas förbund.

I alla händelser anser den svenska regeringen, att en som vilar på de båda

principerna: licenssystem och publicitet rörande den internationella vapenhandeln

kan, låt vara i begränsad omfattning, bidraga till förverkligande av

det i akten angivna ändamålet, under förutsättning naturligtvis att denna konvention

får tillräckligt stor anslutning, för att dess effektivitet skall tryggas.

Min regering är därför redobogen att uppriktigt och lojalt deltaga i utarbetandet

av en konvention i enlighet med de allmänna linjerna i det förslag,

som den tillfälliga blandade kommissionen underställt oss. Den svenska delegationen

förbehåller sig i alla händelser rätt att under konferensöverlägg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konatitutionsutslcottetn memorial Nr 20.

95

ningamas gång framställa ändringsförslag och synpunkter beträffande detaljerna,

särskilt för att åt konventionen trygga en tolkning och en tillämpning,

som i möjligaste mån är likformig för alla länder.»

Det rådslag, som föredragande departementschefen i förevarande ärende

givit, är enligt vår bestämda mening icke förenligt med det iakttagande av

rikets sannskyldiga nytta, som grundlagen kräver av en Konungens rådgivare.

I och genom sitt undertecknande av Genévekonventionen har Sverige

givit på hand sin föresats att verka för en skärpt kontroll över den internationella

vapenhandeln, en föresats, som för övrigt underströks i det ovan återgivna

anförande, som Sveriges delegat höll på Genéve-konferensen. Att efter

en dylik deklaration och efter konventionens undertecknande skrida till ett

upphävande av den kontroll från fall till fall, som tidigare tillämpades, är

onekligen ägnat att väcka berättigade tvivel på uppriktigheten i vårt lands

politik i hithörande frågor. Sundheten i det tidigare tillämpade förfaringssättet

låg framför allt däri, att varje ifrågasatt export prövades för sig under

hänsynstagande till såvitt möjligt alla på licensfrågans bedömande inverkande

faktorer. Regeringen hade då i sin hand att laga efter läglighet,

granska det konkreta fallet, pröva lämplighetssynpunkterna utifrån såväl utrikespolitiska

som inrikespolitiska överväganden. Med övergången till generella

licenser har regeringen avhändat sig denna möjlighet. Kontrollen utövas

icke längre efter diskretionär prövning från fall till fall. Den upphör att

vara utrikespolitisk och saklig och blir rent formell. Det blir vissa byråkratiska

formalia, som skola vara uppfyllda, för att exporten skall få äga rum.

Den utrikespolitiska och sakliga prövningen presumeras vara undanstökad i

och genom att den generella licensen gäller vissa uppräknade destinationsländer.

Vi hysa den meningen, att på ett område så ömtåligt som detta en dylik

övergång till generella licenser icke bör ske utan att de allra starkaste skäl

kunna åberopas för densamma. I förevarande fall har man i ena vågskålen

lagt hänsynen till de exporterande bolagens intressen och fördelen av den

svenska rustningsindustrins blomstring, i andra vågskålen hänsynen till de

grundsatser närmast i freds- och avrustningsfrågan, för vilka de svenska regeringarna

ivrigt och följdriktigt trätt i bräschen inom Nationernas förbund.

De förra hänsynen ha därvidlag fått väga tyngre än de senare. Det har ansetts

viktigare, att de industrier, varom här är fråga, nått uppsving och blomstring,

än att Sverige i handel och vandel levat som det pa Genéveidéernas forum

lärt. Att bereda den svenska rustningsindustrin exportlättnader har framstått

som en mera behjärtansvärd statsangelägenhet än att hålla igen och avveckla

den trafik, varigenom världens vapenarsenaler ökas och nedrustningen

försvåras och fördröjes.

En kulturstat som Sverige skulle handla ovärdigt mot sig själv och svekfullt

mot de ideal, den i och genom sin verksamhet i Nationernas förbund

affischerat som sina egna, därest den fortsatte att i valet mellan den inhemska

rustningsindustrins intressen och fredens intressen i hemlighet ge företräde

åt de förra, allt medan den i Genéve högtidligt satte de senare i främsta rum
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

met. Man kan varken som individ eller som stat i längden ostraffat spela ett

slikt dubbelspel. Det komprometterar vårt land utåt, och det korrumperar vårt

nationella liv inåt. Ty antingen skall man göra levande allvar av sina Genéveförkunnelser

och därmed sätta stopp för det förfarande, vartill 12-maj-beslutet

1927 utgjorde inledningen, eller skall man vidbliva 12-maj-politiken och då

också upphöra att i Genéve slå blå dunster i folkens ögon. För vår del måste

vi på det livligaste beklaga den nyorientering i dessa frågor, som 12-majbeslutet

kännetecknar. Den är i våra ögon ett ödesdigert och förkastligt avsteg

från den ideella linje, som det bör vara en hederssak för vårt land att

troget och hängivet fullfölja. Även en stat bör handla så, att den skulle vilja

ha sitt handlingssätt upphöjt till allmän lag. Men antag, att det handlingssätt,

vi här påtala, bleve allmän regel för staterna! Vart bure det hän? Frågan behöver

endast ställas, för att det skall bli klart, att en svensk regering, som under

denna för avrustningskravet bistra och järnhårda tid övergår från det

relativt betryggande systemet med kontroll från fall till fall och tillgriper systemet

med generella licenser på det område, varom här är fråga, slår moraliskt

benen undan sig själv. Det kan icke hjälpas: det står vida bättre i överensstämmelse

med Sveriges sannskyldiga nytta att offra rustningsindustrins

intressen på fredsidéns altare än att offra fredsidén på de rustningsindustriella

intressenas altare.

Härtill kommer emellertid jämväl ännu en allvarlig omständighet.

En blick på förteckningen över de destinationsländer, som uppräknas i

Kungl. Maj :ts beslut, ger vid handen, att några typiska diktaturstater äro

medtagna. Lithauen lever under militärdiktatur, så ock Italien, Sovjetryssland,

Spanien och Ungern. I dessa länder tjäna de militära resurserna jämväl

uPPgiften att förkväva, förtrampa och våldföra den medborgerliga friheten.

Förteckningen visar, att beträffande Lithauen, Italien och Spanien omfattar

den generella licensen samtliga tre i Kungl. Maj:ts beslut angivna varugrupper

av militär natur, d. v. s. 1) varor för civilt eller militärt bruk; 2) vapen,

ammunition och krigsmateriel; 3) ammunition. Beträffande Sovjetryssland

omfattar den generella licensen den första gruppen (röksvagt krut, trotyl med

en stelningspunkt av 78° C eller däröver, »hexyl», samt blandningar därav

— »novit» —, »tetryl», alla i lös — opressad •— form; nitrocellulosa i lös

form med mer än 12.5 procent kvävehalt; tändhattar för jaktgevärspatroner;

laddade patroner för räfflade jaktgevär, ävensom oladdade, med tändhatt försedda

patroner för jaktgevär). Beträffande Ungern omfattar den generella

licensen likaså den första gruppen. Den svenska regeringen synes alltså gradera

de diktaturstyrda länderna. Italien, Spanien och Lithauen kunna fägna

sig åt dess fulla förtroende. Sovjetryssland och Ungern synas åtnjuta ungefär

en tredjedel av dess förtroende. Yäl äro även de upptagna som destinationsländer

för generellt licensierad export, men de få nöja sig med att undfå sådant

som har både civil och militär användning.

Det är oss fördolt, varför den svenska regeringen gör en sådan åtskillnad

mellan å ena sidan Italien—Lithauen och å andra sidan Sovjetryssland. Det

är på bägge håll militärdiktatur som militärdiktatur.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

87

Vi säga rent ut, att det är ovärdigt Sverige som demokratisk kulturstat att

genom det här påtalade generella licenssystemets införande vara med om att

i stegrad grad förse militärdiktaturer med våldsresurser. Är vårt land stolt

över sin medborgarfrihet och sina demokratiska inrättningar, och anser det,

att det demokratiska statsskickets landvinningar skulle vara av betydelse för

främjande av frihetens sak i världen, så gör det sig i sanning skyldigt till ett

egendomligt handlingssätt, när det förfar i enlighet med 12-maj-beslutet. Vi

kunna ej heller underlåta att erinra därom, att herr Voldemaras gjorde sin

statskupp i Lithauen 16—1.7 dec. 1926 och proklamerade sin diktatur 17—18

dec. 1926. Men till denna regim beslöt den svenska regeringen redan i mai

1927 att tillåta export av krigsmateriel enligt ett system med generella licenser!

En liten demokratisk stat som vår har naturliga plikter icke blott mot sina i

Geneve proklamerade freds- och avrustningsideal, utan även mot sina egna författningsideal.

Regeringsbeslutet av den 12 maj synes oss vara ett flagrant

åsidosättande av dessa naturliga plikter.

Det finnes för övrigt även ett annat regeringsbeslut, som synes oss vittna

därom, att regeringen i sin licenspolitik på hithörande område kommit in på

rent äventyrliga avvägar.

Den 26 september 1927 ingick Aktiebolaget Bofors Nobelkrut med en skrivelse

till Kungl. Maj:t, vari hemställdes om tillstånd att utan hinder av gällande

utförselförbud få till Kina utföra 300 ton trotyl och tetryl. Till ansökan

var fogat ett utfärdat intyg av laboratorieföreståndaren Felix Friedemann,

vari under edlig förpliktelse intygades, att trotyl hade en mycket vidsträckt

användning, såväl här i Sverige som i utlandet, som mer eller mindre

huvudsaklig beståndsdel i civila sprängämnen för bergsprängning och gruvdrift,

samt att tetryl vore den vanligast förekommande sekundära initiatorn i

tändhattar för sagda sprängämnen, nämligen s. k. dynamittändhattar.

I skrivelse från herr Clas Herlin till byråchefen i handelsdepartementet Hj.

Heimburger den 26 september 1927 meddelades, att avdelningschefen Westman

i U. D. till den förstnämnde sagt sig skola verka för, att bolaget skulle erhålla

utförseltillstånd för trotyl till Kina, »då icke blott för 150 ton det tidigare rört

sig om, utan om vi ville 2—300 ton. Eliel Löfgren skulle närmaste dagarna

återkomma, och hade denne, när Westman senast talade med honom om saken,

förklarat den möjlig, och trodde sig Westman kunna klara saken till instundande

fredag. Han frågade, om jag hade någon ansökan inne, men nämnde

jag, att vår ansökan på grund av framställning från Heimburger återtagits.

Han sade, att ny ansökan kunde inlämnas, och bifogar jag därför en ny ansökan

för inlämnande, därest numera saken ordnar sig i U. D.»

Alltså: en ursprunglig ansökan på exportlicens för 150 ton hade ingivits

men återtagits och ersatts med en ny ansökan på 300 ton och en avdelningschef

i U. D. hade sagt sig skola komma att verka härför!

I skrivelse från Clas Herlin till byråchefen Hj. Heimburger i handelsdepartementet

den 28 sept. 1927 meddelas, att trotylen vore avsedd sändas med

norsk båt. De hamnar, som för det dåvarande komme i fråga, vore Tsingtau och

Tientsin. Som mottagare stode i första hand bolagets representanter i Kina,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

vilka voro firma Carlowitz o. Co. med kontor även i Hamburg och A/S Nielsen

& Winther med huvudkontor i Köpenhamn. Bolagets representanter skulle

sedan sända trotylen till de olika förbrukningsorterna och efter vad bolaget

kunde förstå i första hand till Mukden för vidare bearbetning.

Den 7 oktober beslöt Kungl. Maj:t bifalla bolagets ansökan. Statsrådsprotokollet

däröver har följande lydelse:

Kungl. Maj:t medgiver, med anledning av gjord ansökning, Aktiebolaget

Bofors’ Nobelkrut, Bofors, rätt att, utan hinder av gällande utförselförbud,

ur riket till Kina utföra sammanlagt trehundra ton trotyl och tetryl, under

villkor att det bevis om tillståndet, som av handelsdepartementet utfärdas, i

original vid utförseltillfälle företes för vederbörande tullmyndighet, som skall

hava att förse detsamma med anteckning om utförseln eller, därest utförsel sker

vid olika tillfällen, om myckenheten av den för varje gång till utförsel angivna

varan.

Förevarande beslut synes oss i olika avseenden vara i högsta grad anmärkningsvärt.

Redan den 25 januari 1926 hade en Aktiebolaget Bofors’ tjänsteman

i skrivelse till byråchefen Heimbiirger i handelsdepartementet livligt insisterat

på att utförselförbudet för vapen till Kina borde upphävas. Det hette

i denna skrivelse bl. a. »Förutom Ryssland har även Japan under den senaste

tiden levererat vapen och ammunition till Kina, företrädesvis till marskalk

Chang-Tso-Lin, som japanerna för övrigt på allt sätt understött. Detta har

även haft till följd, att japanernas inflytande i norra Kina avsevärt ökats för

att på senaste tiden taga en sådan omfattning, att de flesta förut anställda

europeiska instruktörerna och ledarna vid arsenalerna i Mukden numera fått

vika för japanska efterträdare.» I skrivelsen åberopas en ingången rapport

från chefen för A/S Nielsen & Winther i Köpenhamn, generalkonsul Kongsted,

som är Boforsbolagets ombud i Kina. Som synes, är det där alltså fråga om

samma representant för Bofors’ Kina-intressen som den i Herlins skrivelse till

byråchefen Heimbiirger den 28 sept. 1927 omnämnde. Det må vidare märkas,

att Mukden i båda dessa skrivelser angives som intressecentrum ur synpunkten

av materielens distribution.

Svensk leverans av trotyl och tetryl till en huvudpunkt för den ena parten

i det pågående kinesiska inbördeskriget vore redan i och för sig en otrevlig sak.

Men det blir dubbelt otrevligt, när det befinnes, att Sveriges regering givit sitt

tillstånd till denna export. Och när det slutligen av handlingarna framgår,

att det exporterande bolaget först begränsat sin ansökan till 150 ton men —

därtill uppmuntrat och styrkt av en departementstjänsteman —• sedan tagit

denna ansökan tillbaka och ersatt den med en ny på 300 ton, då frågar man

sig med undran, huru vederbörande tjänstemän inom våra departement egentligen

uppfatta sin egen ställning till ärenden av detta slag.

Beträffande 12-maj-beslutet hava vi förgäves i utrikesdepartementets protokoll

sökt efter någon föredragningslista för utrikesnämnden, varå ärendet funnits

uppfört. Antingen har det förelagts nämnden utan att figurera på föredragningslistan,

eller också har regeringen ansett sig kunna träffa ett i utrikespolitiskt

avseende så viktigt avgörande, utan att utrikesnämndens mening

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

8!)

därom inhämtats. Skulle det sistnämnda vara fallet, så skulle vi nödgas beteckna

förfaringssättet som ett uppseendeväckande åsidosättande av den ordning,

vari dylika ärenden pläga av Kungl. Maj:t handläggas. Beslutet den 7

oktober 1927 beträffande licensen för »trotyl»- och »tetryl»-export till Kina

föranleder motsvarande undran angående utrikesnämndens ställning.

Då vi anse vad i dessa ärenden förelupit vara vittnesbörd om att föredragande

departementschefen icke med nödig skicklighet förvaltat sitt ämbete och i

sitt rådslag icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, hava vi inom utskottet yrkat,

att utskottet måtte göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande

departementschefen, statsrådet Hamrin.

XIV.

(Protokoll över handelsärenden den 2 december 1927.)

av herrar Stendahl, N. S. Norling, Larsén, Fast och Brännberg, vilka anfört:

Då priset på koksalt under världskriget allt mer stegrades samt det dessutom

visade sig allt svårare att genom import fylla landets behov av denna vara, upptogs

av krigsmaterielkommissionen tanken på att genom inhemsk tillverkning

göra Sverige oberoende av utlandet. Den s. k. koksaltkommittén tillsattes den

29 maj 1916 för utredning av denna fråga och den 12 oktober 1917 bemyndigades

krigsmaterielkommissionen att vidtaga åtgärder i och för planläggning

av en fabriksanläggning för en årlig framställning av 10,000 ton koksalt. Utredningen

härav övertogs av nämnda kommitté, som den 22 maj 1918 avgav

förslag om utförande av en dylik anläggning vid Gullmarsfjorden i Bohuslän,

varvid meningen var att ur havssalt bereda koksalt jämte vissa biprodukter.

Kostnaderna beräknades till 4,000,000 kronor.

Kommittén uttalade därvid såsom sin åsikt, att de av densamma utförda försöken

varit relativt gynnsamma, i det att problemet avseende avlägsnandet av

3/4 av vattnet utan användning av artificiell avdunstning med all sannolikhet

kunde betraktas såsom löst på ett tillfredsställande sätt. Kommittén tillstyrkte

dock endast med tvekan utförandet av en fabriksanläggning, enär de dåvarande

konjunkturförhållandena komme att medföra så höga anläggningskostnader,

att företagets räntabilitet i händelse av fallande produktpris kunde sättas

i tvivelsmål.

Krigsmaterielkommissionen anslöt sig till kommitténs förslag, ehuru den

emotsåg de direkta ekonomiska förluster ett anläggande av det föreslagna saltverket

under då rådande förhållanden måste komma att medföra.

Efter gemensam beredning i lantförsvars-, finans- och jordbruksdepartementen

beslöts, att intet saltverk skulle anläggas. Detta säkerligen med hänsyn

till de efter krigets slut ändrade utsikterna för ett ekonomiskt bärkraftigt

företag av denna art.

Vid utredningarna hade medverkat f. d. professorn i kemi vid Stockholms

högskola Otto Pettersson och dennes son docenten Hans Pettersson, och då nu

det hela ställdes på avveckling, ansökte professor Pettersson den 11 april 1919

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 saml. 15 häft. (Nr 20.) 7

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Konstitutionsutskottet memorial Nr 20.

om ett statsanslag å 10,000 kronor till fullbordande av vissa försök att genom

avdunstning i fria luften av havsvatten på graderverk erhålla sådant koncentrat

av havsvatten, att det kunde tjäna till framställning av koksalt m. fl. produkter.

Krigsmaterielkommissionen ansåg i avgivet yttrande, att tillräcklig anledning

saknades att tillstyrka ansökningen, då den endast avsåge fortsatta avdunstningsförsök,

enär denna fråga vore tillfredsställande löst.

Professor Pettersson återtog också sedermera denna ansökning, men den 18

december nyssnämnda år anhöll han i stället om ett räntefritt lån å 125,000

kronor på tio år för att vid Gullmarsfjorden anlägga ett industriellt verk för

raffinering av råsalt och framställning av koksalt jämte biprodukter ur havsvatten

samt utfäste sig att, därest ett lån lämnades, på egen risk successivt utbygga

och driva ett försöksverk för nämnda ändamål i fabriksmässig skala, så

att teknisk och ekonomisk erfarenhet vunnes om denna för vårt land nya industri.

Genom beslut den 13 februari 1920 beviljade Kungl. Maj:t Petterssons framställning

och bestämdes, att lånet skulle utgå av manufakturförlagslånefonden.

Med stöd av det honom beviljade lånet fullbordade han under åren 1921—

1923 det försöksverk, som på krigsmaterielkommissionens initiativ påbörjats

å Pettersson tillhörig mark å Holma gård vid Gullmarsfjorden. Emellertid

kom verksamheten icke att fortskrida utöver experimentella avdunstningsförsök

och i samband därmed företagna laboratoriemässiga undersökningar av

saltprodukter och reningsmetoder för desamma. Anledningen härtill har av

professor Pettersson uppgivits bero på, dels att det erfordrades mycket grundliga

vetenskapliga förarbeten för att med säkerhet angiva tillräckligt effektiva

arbetsmetoder, dels att dessa undersökningar fördröjts och försvårats av en

följd av onormalt nederbördsrika somrar, dels ock att under utredningstiden

världsmarknadspriserna å de åsyftade produkterna sjunkit så betydligt, att

förutsättningar för ett ekonomiskt lönande utbyte av den planerade saltframställningen

icke längre vore för handen.

Kommerskollegium, som icke till en början velat göra erinran mot denna försiktiga

arbetsmetod, föreläde slutligen den 22 april 1926 Pettersson att inkomma

med slutlig redogörelse för sin verksamhet, enär företaget enligt kollegii

uppfattning måste avvecklas, då det icke ännu vid den tidpunkten nått fram

till det åsyftade fabriksmässiga stadiet och det ekonomiska läget icke syntes

innebära möjlighet, att detsamma under överskådlig tid skulle komma till stånd.

I samband med den av Pettersson avgivna redovisningen anhöll Pettersson,

att han endast måtte förpliktas att till manufakturlånefonden inbetala den

oförbrukade delen av lånet samt att han därmed bleve löst från den förpliktelse,

han åtagit sig. Bifall till ansökningen skulle alltså innebära befrielse från

återbetalningsskyldighet beträffande den del av lånet, som åtgått till bestridande

av kostnaderna för de av Pettersson bedrivna försöken.

I det över ansökan avgivna yttrandet framhöll kommerskollegium, bland annat,

att resultatet av Petterssons verksamhet vore i så måtto ett annat än det

avsedda, att någon 115- industri icke kommit till stånd, men tillstyrkte kollegium

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 20.

9L

dock ansökningen, med hänsyn till det bestående värde för det allmänna,

som den av Pettersson bedrivna verksamheten lämnat, samt den omständigheten,

att Pettersson icke tillgodoräknat sig själv någon ersättning för sitt arbete.

Enligt av kommerskollegium företagen siffermässig granskning av räkenskaperna

utgjorde vid 1926 års utgång den odisponerade kapitalbehållningen

58,521 kronor 16 öre samt upplupen ränta därå 23,754 kronor 8 öre eller tillhopa

82,275 kronor 24 öre.

Den 2 december 1927 medgav Kungl. Maj:t professor Pettersson rätt att

såsom full betalning för det honom tilldelade lånet å 125,000 kronor erlägga

ett belopp av 82,275 kronor 24 öre jämte 5 % ränta å 58,521 kronor 16 öre från

den 31 december 1926 till dess betalning skett.

I förevarande fall har alltså medgivits rätt för professor Pettersson att genom

återlämnande av de medel, som funnos oförbrukade, bliva kvitt det förlustbringande

företaget. Detta ehuru professor Pettersson i sin ansökan om lån

betonat, att han ville på egen risk utbygga och driva saltverket. Att stor risk

förefanns för att det hela icke skulle kunna bliva ekonomiskt bärande, måste

ju hava varit uppenbart redan vid tiden för ansökningen, då ju detta betonats

av alla de ansvariga myndigheter, som yttrat sig över planen. Det synes därför

icke konsekvent, att staten, som med hänsyn till uppenbara förluster avslår

framställningen om anläggande av ett saltverk, därefter, då ett sådant, anlagt

på enskilt initiativ, går omkull, utan vidare skänker efter hela sin fordran.

Tager man så hänsyn till att medlen tagits från manufakturförlagslånefonden,

vilken ju knappast bör hava varit avsedd för rent vetenskapliga försök, verkar

ett eftergivande av återbetalningsskyldighet här än mer olämpligt, i synnerhet

om man jämför denna givmildhet med den strängbet, varmed man eljest brukar

förfara vid indrivning av dylika lån.

Slutligen må härtill läggas, att man vid en närmare granskning av de utgifter,

som förorsakats av de verkställda undersökningarna, icke kan undgå lägga

märke till arten och storleken av flera av desamma. (Se bilagan.) Det synes,

som om dessa undersökningar i högre grad gynnat familjen Petterssons ekonomi

än den praktiska saltframställningen, varjämte det skulle kunna ifrågasättas,

huruvida de företagna studieresorna icke borde hava bekostats av låntagaren

själv.

Av det anförda framgår, att vi ansett utskottet beträffande ifrågavarande

ärenden bort göra anmälan enligt regeringsformen § 107 mot föredragande departementschefen,

statsrådet Hamrin.

Bilaga.

Professor O. Pettersson.

Skioptikonbilder att användas vid föredrag i Stockholm 30: —

materiel vid försök i Wien............ 750: —

studieresa till Frankrike............... 1,800: —

resa till Wien................... 750: —

S:a 3,330: —

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Konstitutionsutskottets memorial Nr SO.

Docenten Hans Pettersson.

Lön såsom Consulting biträde med uppgörande av förslag

och konstruktioner............. 4,400:_

resor (därav 2 till Wien)..............1,416: 65

S:a 5,816:65

Ingenjör Jens Pettersson.

Lön . ...................... 2,400: —

kosthåll 1/t—Vio 1921 ............... 1,080:_

resor...................... . 118:25

S:a 3,598:25

Fröken A. C. Pettersson.

Bokföring m. m................... 1,350: —

V. Pettersson.

Expenser i Göteborg................ 100:_

Holma gård

(denna gård äges av prof. Pettersson).

Virke och ved ..................4,410:45

arbete och körning................ 800:_

diverse..................... . 980:49

S:a 6,190:94

Markhyra

(för mark tillhörande Holma gård).

Beviljad (begärd 4,810).............. 3,500: —

Hushållerskan Lagergren.

Lön ä 50 kr. per månad.............. 400:_

utgifter för kosthåll åt anställda tjänstemän..... 3,705: 46

S:a 4,105:46

Hushållerskan Filen Andersson.

Utgifter för kosthåll åt anställda tjänstemän..... 836: 53

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2S1527

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.