Sök i Ratio Lex

Memorial med föranledande av återremiss av utskottets utlåtande nr 7 i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna angående de kommunala församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare kontroll och revision av kommunernas räkenskaper och förvaltning.

1928-05-15 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1928:39, Memorial med föranledande av återremiss av utskottets utlåtande nr 7 i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna angående de kommunala församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare kontroll och revision av kommunernas räkenskaper och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1928 kl. 4 e- in.

Konstitutionsutskottets memorial med föranledande av återremiss av

utskottets utlåtande nr 7 i anledning av väckta motioner

om ändring av bestämmelserna angående de kommunala

församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare

kontroll och revision av kommunernas räkenskaper och

förvaltning.

I utlåtande nr 7 i anledning av de i andra kammaren väckta motionerna

nr 47 av herr Johansson i Edsbyn och nr 211—213 av herr Pettersson i

Hällbacken om ändring av bestämmelserna angående de kommunala församlingarnas

rätt att utse revisorer samt om effektivare kontroll och revision

av kommunernas räkenskaper och förvaltning har utskottet hemställt,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hava båda kamrarna

återförvisat ärendet till utskottet för ny behandling.

I den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen och under kamrarnas

behandling av ärendet hava nya uppslag i frågan framkommit, vilka icke

berörts i motionerna. Genom kamrarnas återremiss av ärendet har detsamma

sålunda till sin omfattning betydligt vidgats. Med anledning härav

har utskottet funnit sig föranlåtet att söka utreda frågan om kommunernas

medelförvaltning i hela dess vidd. I sådant syfte har utskottet begärt yttranden

av Svenska Landstingsförbundet, Svenska Stadsförbundet och Svenska

Landskommunernas förbund, vilka yttranden utskottet här bifogar. (Se bilagorna).

Av vad sålunda bragts till utskottets kännedom framgår, att en undersökning

torde vara påkallad, huruvida icke kommunalförfattningarnas bestämmelser

angående kommunernas medelförvaltning borde kompletteras och

omarbetas för åstadkommande av större trygghet i förvaltningen.

Utskottet, som icke anser sig böra här närmare ingå på de erforderliga

lagstiftningsåtgärderna i detta hänseende, vill därför föreslå, att frågan om

kommunernas medelförvaltning upptages till en allsidig prövning i sammanhang

med slutbehandlingen av det utav landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld

utarbetade förslaget till revision av kommunallagarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 5 samt. 24 Imf t. (Nr 39.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t i samband med behandlingen av

det föreliggande förslaget till lag om kommunalstyrelse

ville låta verkställa en allsidig utredning rörande frågan

om kommunernas medelförvaltning.

Stockholm den 15 maj 1928.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. von GEIJER,

Närvarande: Herrar von Geijer, Engberg*, Strömberg, Thulin, David Bergström, Stendahl,

Venncrström, N. S. Norling*, Martin Svensson, Per Andersson, Alkman, Sävström*,

Andersson i Igelboda, Pehrsson i Göteborg, Björkman, Forssell, Jensen,

Svensson i Grönvik *, Brännberg och Björnberg.

* Ej närvarande vid memorialets justering.

Reservation

av herr Stendahl, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort

hava följande lydelse:

I utlåtande — — — bifogar. (Se bilagorna.)

Av vad sålunda hragts till utskottets kännedom framgår hland annat, att,

vad motionärerna avsett, i huvudsak kommer att tillgodoses genom de förändringar

av hithörande bestämmelser, som av landshövdingen Hj. L. Hammarskjöld

företagits i dennes förslag till revision av kommunallagarna.

Härvid måste man dock, för att rätt kunna bedöma frågan, strängt särskilja

de båda begreppen, kassakontroll och revision. Det förra är endast

den rent tekniska kontrollen över medelförvaltningen, under det att det

senare jämväl innefattar granskning av det sätt, varpå medlen disponerats.

Kassakontroll och revision äro alltså två fullt självständiga moment i en

effektiv kontroll.

Emellertid har utskottet jämväl funnit, att av de ovannämnda yttrandena

framgår, att kommunalförfattningarnas bestämmelser angående kommunernas

medelförvaltning borde kompletteras och omarbetas för åstadkommande

av större trygghet på detta område.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

3

Utskottet, som i övrigt icke anser sig böra här närmare ingå på de erforderliga

lagstiftningsåtgärderna i detta hänseende, vill dock i detta sammanhang

påpeka den brist i hithörande stadganden, som förefinnes, därigenom

att tydliga bestämmelser saknas, som förbjuda en, om än aldrig så

tillfällig, sammanblandning av enskilda och anförtrodda kommunala medel.

Avsaknaden härav, vilken lätt leder till oegentligheter och förskingringar,

kringskär starkt möjligheterna till en snabb och effektiv kontroll. Ett tydligt

och klart förbud i detta avseende vore därför av synnerligen stor betydelse.

Utskottet vill med anledning härav föreslå, att frågan om kommunernas

medelförvaltning upptages till en allsidig prövning i sammanhang med

slutbehandlingen av det ovannämnda lagförslaget.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att Kungl. Maj:t i samband med behandlingen

av det föreliggande förslaget till lag om kommunalstyrelse

ville låta verkställa en allsidig utredning rörande

frågan om kommunernas medelförvaltning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

Bilaga 1.

Yttrande avgivet av svenska

landstingsförbundet.

Till riksdagens konstitutionsutskott, Stockholm.

Genom remiss den 22 sistlidne mars har riksdagens konstitutionsutskott

anhållit, att svenska landstingsförbundet, efter att hava tagit del av motionerna

i andra kammaren nr 47 angående effektivare kontroll och revision

av kommunernas räkenskaper och förvaltning samt nr 211—213 om

ändring av kommunallagarnas bestämmelser om revisorer ävensom konstitutionsutskottets

utlåtande nr 7 i anledning av dessa motioner, ville till

utskottet inkomma med de erinringar och förslag i ärendet, vartill förbundet

kunde finna anledning. I enlighet härmed har förbundsstyrelsen

äran anföra följande.

Enär omförmälda motioner och utskottsutlåtande taga sikte allenast eller

i första hand på primärkommunala förhållanden, kunde det måhända synas

riktigast, att landstingsförbundets styrelse antingen helt avstode från att

yttra sig i frågan eller i allt fall upptoge densamma till behandling endast

i den mån den kunde tänkas mera direkt beröra landstingen. Styrelsen har

emellertid ansett, att omförmälda spörsmål hade en stor allmänkommunal

betydelse, och att åtgärder, som eventuellt komme att vidtagas för kontrollen

av primärkommunernas penningförvaltning, i de allra flesta fall

komme att öva inflytande jämväl på landstingsförvaltningen, samt att på

grund härav styrelseyttrande borde avgivas och avfattas så att det komme

att avse ej blott landstingen utan kommunerna i allmänhet.

Det spörsmål, som avhandlas i dessa motioner och utskottsutlåtandet, måste

som sagt tillerkännas den allra största betydelse. Vad som rimligen kan

göras för stärkande av den ekonomiska kontrollen över den kommunala förvaltningen,

bör icke underlåtas. Å andra sidan måste ihågkommas, att man

här befinner sig på ett område, där en reglering genom lagstiftning är synnerligen

svår att åstadkomma, detta framför allt med hänsyn till kommunernas

olika storlek och de därav betingade skiljaktigheternä i finansförförvaltningen.

Den omständigheten, att förvaltning och kassarörelse framför

allt i landskommunerna oftast handhavas icke av tjänstemän utan av

oavlönade förtroendemän, måste också helt naturligt beaktas. Ihågkommas

bör till slut, att statsingripande på förevarande område med åsidosättande

av den kommunala självstyrelseprincipen lätteligen kan leda till ett försvagande

av det ansvar och den kontroll över den kommunala förvaltningen,

som böra ankomma på de kommunala organen.

Granskar man med hänsynstagande till omförmälda synpunkter de i motionerna

samt i utskottsutlåtandet och reservationen till detsamma framförda

förslagen, torde man till en början böra till fullo instämma i kraven på att

de kommunala revisorerna, som väljas i december, skola granska och revidera

räkenskaper och förvaltning för det närmast följande året. Detta krav

är av gammalt datum och har redan tillgodosetts för landstingens vidkommande

— landstingslagens 53 § —. Ändras respektive kommunallagar i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr H9. •’»

överensstämmelse härmed, sä torde emellertid av skiil, som framförts av

konstitutionsutskottet och reservanterna inom detsamma, några särskilda

lagbestämmelser beträffande den rätt, som bör tillerkännas revisorerna, eller

beträffande skyldighet för bank att tid efter annan tillställa revisorerna besked

om kommunens samtliga bankräkningars ställning icke vara erforderliga

eller ens lämpliga. Ihågkommas bör också, att införandet av omförmälda

bestämmelser med avseende på revisorernas mandatstid under inga förhållanden

får leda därhän, att revisorerna på övriga organs bekostnad tillskansa

sig ett otillbörligt inflytande på den kommunala förvaltningen. Råd

och anvisningar beträffande löpande förvaltningsåtgärder med undantag för

sådana, som direkt avse medelförvaltningen, torde revisorerna icke böra

avgiva.

Vad därefter angår den i motionerna i nr 211—213 påyrkade lagbestämmelsen,

att minst en av kommunalrevisorerna bör vara bokföringskunnig,

anser styrelsen i likhet med konstitutionsutskottet och reservanterna inom

detsamma, att en dylik bestämmelse icke är iignad att leda till önskat resultat.

Ej heller kan styrelsen för sin del biträda den av reservanterna

inom konstitutionsutskottet föreslagna åtgärden att tillskapa en av Kungl.

Maj:t och riksdag meddelad författning om hur den kommunala revisionen

skall utföras och vad revisorerna hava att iakttaga. Motiven för styrelsens

avvisande hållning gent emot en dylik lagstiftning ha redan i det föregående

antytts. På grund av de olika förhållandena i kommunerna måste den

föreslagna författningen antingen hållas i så allmänna ordalag, att den

praktiska nyttan av densamma bleve synnerligen ringa, eller ock göras så

vidlyftig och innehålla så många alternativ, att det skulle ställa sig synnerligen

svårt att rätt tillämpa densamma. Huru en dylik författning än

avfattades, komme den dock för den icke bokföringskunnige revisorn att

i stort sett vara utan praktiskt gagn. Men det är ju just för den icke bokföringskunnige,

som författningen i fråga skulle vara avsedd. Nej, vad

denne behöver, är icke en svårförstådd författning med ett fåtal eller en

mångfald paragrafer, som han ovillkorligen skall men icke kan tillämpa,

utan, vad behovet kräver och vad som skulle lända till stort gagn, vore

enligt styrelsens mening vissa i enkel och lättförståelig form avfatttade

promemorior angående den kommunala penningförvaltningen (och bokföringen)

med råd och anvisningar för de kommunala revisorerna. Dylika

promemorior, en för landsbygdens primärkommuner, en för städerna och

en för sekundärkommunerna, tjänande verkligt praktiska syften, borde, efter

det att nu pågående utredningar avslutats — jfr nedan —, kunna åstadkommas

genom de tre kommunförbunden. Promemoriorna borde av förbunden

tillhandahållas respektive kommuner och noga studeras icke blott

av de kommunala revisorerna utan jämväl av ledamöterna i de kommunala

nämnderna och styrelserna. I detta sammanhang vill förbundsstyrelsen för

sin del uttala, att den egentliga penningkontrollen inom en kommun bör

åstadkommas icke blott genom revisorerna och deras granskning utan i

första hand av respektive förvaltningsnämnder själva och deras medlemmar,

eventuellt genom särskild kassakontrollant. Denna penningkontroll i hela

dess omfattning regleras för närvarande ofta nog, framför allt för städernas

vidkommande, av särskilda av kommunerna själva antagna reglementen

och instruktioner.

Reservanterna inom konstitutionsutskottet ifrågasätta vidare anordnande

av »granskning utan varsel» såsom ett led i den kommunala revisionen.

Angående sättet för en dylik kontrolls organiserande framföras alternativen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

»att den centralt ordnades genom någon härför särskilt anställd person i

socialdepartementet eller att den uppdroges åt någon landsstatstjänsteman,

som då och då besökte någon eller några kommuner och verkställde en

granskning utan varsel». Detta förslag måste styrelsen för sin del bestämt

tillbakavisa. Redan önskemålet att icke utan synnerligen tvingande skäl

öka raden av statliga kontrollörer och inspektörer över den kommunala förvaltningen

gör styrelsen betänksam mot förslaget. Denna betänksamhet ökas

därigenom, att, såsom ovan framhållits, den kommunala finansförvaltningen

åtminstone i landskommunerna vanligen handhaves icke av tjänstemän utan

av kommunala förtroendemän. Redan under nuvarande förhållanden torde

det ofta nog vara rätt svårt att förmå den för uppgiften lämpligaste mannen

att åtaga sig den kommunala penningförvaltarens ansvarsfulla och arbetsamma

uppgift. Det kommunala förtroendeuppdraget handhaves på lediga

stunder och under kommunalt ansvar. Förtroendemannens kommunala räkenskaper

kunna icke såsom ett affärskontors, som handhavas av för ändamålet

särskilt anställda och avlönade krafter, ständigt ligga färdiga och framförda

till dags datum. Förtroendemannen kan icke när som helst, då en statlig

inspektör finner för gott, sätta till tid och arbete för tillhandahållande av

räkenskaper och nödiga upplysningar för kontroll och revision. En dylik

statlig kontroll och revision utan varsel skulle ovillkorligen kräva övergivande

av förvaltningen genom förtroendemän och övergång till tjänstemannasystemet

med ty åtföljande ökning av förvaltningskostnaderna åtminstone

för de smärre kommunerna. Den skulle vidare utan tvivel försvaga

vaksamheten och ansvaret hos de kommunala organ, som — vid sidan av

det statliga —, alltjämt skulle hava att kontrollera den kommunala penningförvaltningen.

En utan varsel skeende revision bör under inga omständigheter

avse annat än en kontroll, att icke försnillningar eller oegentligheter

begåtts, och en dylik revision kan ju, då revisorsval kommer att avse det

följande året, mycket väl företagas av kommunens ordinarie revisorer.

Vad till slut angår av reservanterna inom konstitutionsutskottet ifrågasatta

»bestämmelser om de kommunala räkenskapernas förande», vill styrelsen

erinra därom, att denna fråga såväl år 1913 som år 1925 varit föremål

för behandling av statsmakterna, samt att densamma, närmast med anledning

av nådiga remisser, under år 1926 behandlats i yttranden av kommunförbundens

styrelser. Bi lagda blad ur landstingstidskriften för sagda år —

bilaga 11 — innehålla en kort redogörelse för frågan och återgiva landstingsförbundets

yttrande i densamma. Delvis på grund av sagda remisser

hava kommunförbunden igångsatt utredningar. Därav föranledda förslag

torde vara att förvänta från förbunden under år 1929. När dessa förslag

med åtföljande bokföringsformulär föreligga, torde det, såsom landstingsförbundets

styrelse anfört i omförmälda yttrande, böra avgöras, huruvida

desamma lämpligen böra fastställas av Kungl. Maj:t eller ej.

Stockholm den 12 april 1928.

För svenska landstingsförbundets styrelse:

Johan v. Bahr.

1 Här ej medtagen.

Soen Oden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr .''i:9.

Bilaga 2.

Yttrande avgivet av svenska

stadsförbundet.

Till riksdagens konstitutionsutskott.

Med skrivelse den 22 nästlidne mars till svenska stadsförbundet bär utskottet

översänt sitt utlåtande nr 7 vid innevarande års riksdag i anledning

av väckta motioner om ändring av bestämmelserna angående de kommunala

församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effektivare kontroll och revision

av kommunernas räkenskaper och förvaltning jämte i utlåtandet åberopade

motioner — samt därvid anhallit, att förbundet ville till utskottet

inkomma med de erinringar och förslag, vartill förbundet kunde finna anledning.

I anslutning därtill tillåter sig förbundets styrelse anföra följande.

Styrelsen delar till fullo utskottets i utlåtandet uttalade mening, att syftet

med de föreliggande motionerna är synnerligen beaktansvärt. De på senaste

åren även i städerna ovanligt talrikt förekommande förskingringarna av

kommunala medel hava självfallet riktat de kommunala förvaltningarnas

egen uppmärksamhet på de brister, som på många håll visat sig vidlåda

revision och kontroll. I den fortlöpande konsultationsverksamhet, som utövas

av stadsförbundets byrå, har man också haft tillfälle konstatera, att strävanden

allmänt göra sig gällande att söka få såväl löpande kontroll som

årligen återkommande revision allt mera effektiv.

När man emellertid måste konstatera, att ännu mycket återstår att göra

därvidlag, torde förklaringen till detta förhållande således mindre få sökas

i bristande intresse för uppgiften än bland annat däri, att man här rör sig

på ett område, där man har ytterst stora svårigheter att övervinna. Dessa

frågor äro i själva verket betydligt komplicerade, och åtskilliga reformprojekt,

som när de framkastas, te sig bestickande nog, visa sig vid närmare granskning

föra med sig så framträdande olägenheter, att man maste ställa sig

mycket tveksam om deras värde.

När det gäller att bedöma framkomna förslag till åtgärder på området,

får heller icke förglömmas, att förhållandena ställa sig mycket olika i olika

kommuner. Först och främst är förvaltningens omfång ytterst varierande

och ställer redan på den grund olika krav på kontrollen. I den ena stadskommunen

äro vidare kassaväsen och bokföring centraliserade, i andra icke.

Den penningförvaltning hos en nämnd eller styrelse, som i ena staden liandhaves

av en förtroendeman (kassaförvaltare), ombesörjes på annat håll av

tjänstemän och på ett tredje av en central kassa.

Redan av dessa skäl äro fullt likformiga regler svåra att åstadkomma.

Det torde ligga vikt på, att varje kommun får ordna sitt revisions- och

kontrollsystem efter vad som lämpar sig för dess förvaltning. I samma

mån det använda systemet kan anpassas efter de lokala behoven, torde det

bäst fylla sitt syfte. Lagstadgade generella regler, som icke lämpa sig för

en viss kommun, torde för denna snarast vara ägnade att verka i motsatt

riktning mot vad man avsett. Ett fastställande i en författning av de bestämda

uppgifter, som skola åligga revisorerna, skulle förmodligen lätt föra

med sig, att i författningen till äventyrs förbisedda åtgärder ej heller

komme till utförande. I lagstiftningsväg ålagda åtgärder, som för t. ex.

en medelstor stad icke skulle kunna anses svåröverkomliga ur ekonomisk

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

synpunkt, kunde kanske för ett mindre samhälle komma att verka onödigt

betungande.

För sin del är styrelsen av den bestämda meningen, att vägarna till eu

förbättrad revision och kontroll i vart fall i stadskommunerna icke i första

hand gå genom någon mera omfattande lagstiftning. Det vore säkerligen

mindre lyckligt, om man läte sig påverkas av viss panikstämning till att

gä in för en lagstiftning, som snävt bunde kommunerna på detta område.

Oavsett vad som kunde bliva stadgat i ena eller andra avseendet, kommer

effektiviteten i kontrollen dock alltid i varje kommun att bero dels på dess

speciella efter förvaltningen noga avpassade system och dels och framför

allt på valet av de personer, som skola verkställa kontrollen. I städerna

torde tämligen genomgående möjligheter yppa sig att för revisionen erhålla

lämpliga förtroendemän, om man än därvid får förutsätta, att snäva partisynpunkter

vid valen få träda i bakgrunden.

Av en viss vikt synes också vara, att de erinringar, som göras av revisorerna,

hos den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten mottagas med förståelse

och, där de befinnas befogade, föranleda åtgärd. Vissa erfarenheter

synas giva vid handen, att så icke alltid torde vara förhållandet. Detta

torde sammanhänga med, att revisorerna stundom ej alls äro företrädda

inom fullmäktige, medan de klandrade förvaltningsnämndernas ledamöter

där äro desto mer representerade. Ur denna synpunkt kunde måhända

ifrågasättas ett stadgande, att någon av revisorerna skulle vara ledamot av

den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten eller att revisorernas ordförande

tillerkändes yttranderätt vid revisionsberättelsens föredragning, även om

han icke vore stadsfullmäktig.

Om än någon mera ingående lagstiftning icke torde vara önskvärd på

detta område, borde a andra sidan naturligen med fullt fog kunna göras

gällande, att den lagstiftning, som redan finnes, icke får försvåra önskvärda

reformer och att dess innebörd är fullt tydlig och klar. Ur denna synpunkt

har man för stadskommunernas del länge nog funnit en viss svårighet ligga

i ett. avseende, nu förevarande motioner också beröra, nämligen den omständigheten,

att kommunalförordningen föreskriver val av revisorer först

i slutet av det år, revisionen skall avse. I stad efter annan har man

emellertid, sedan utskottet på sin tid förklarat ett sådant tillvägagångssätt

icke stå i strid med kommunallagarna, börjat välja revisorerna i förväg.

För närvarande torde detta ske i minst ett 70-tal städer. Efter tillkomsten

av ett regeringsrättens prejudikat (regeringsrättens årsbok 1922 sid. 190),

som synes hävda eu mot utskottets tidigare uttalanden stridande uppfattning,

har mycken tveksamhet rått på denna punkt. Där överklagande varit

att befara, har man stundom sökt sig fram på rena kompromisslinjer som

t- ex. att låta vissa personer först under löpande år som siffergranskare

följa förvaltningen för att sedan i december välja just dem till revisorer.

Det synes styrelsen vara av intresse att på området i vart fall få fullt

klara bestämmelser.

Såsom under ärendets riksdagsbehandling framhållits, betyder emellertid

själva omläggningen av tiden för valet i detta avseende icke allt. Kommunalförfattningarna

behandla revisionen som en efter förvaltningsåret

under viss tid och i vissa former under magistratens ledning företagen

eftergranskning, och under förvaltningsåret synas revisorerna därför, om

ensamt den av Hammarskjöld föreslagna ändringen genomföres, knappast

äga vare sig rätt eller skyldighet att granska förvaltningen. I motiveringen

till det Hammarskjöldska förslaget talas också endast om möjlighet för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39. 0

myndigheterna att »rådföra sig» med revisorerna. Vill man ha eu granskning

under förvaltningsåret, torde det icke räcka enbart med ett nytt lagstadgande

om tiden för valet.

Att taga bestämd ställning till frågan, huruvida en ändring bör ske på

denna punkt eller icke, torde för övrigt i själva verket vara synnerligen

svårt. Å ena sidan måste det anses önskvärt, att revisorerna kunna genom

sin granskning under förvaltningsåret söka förhindra underslev och försnillningar.

Men å andra sidan torde det också få anses vara mycket värdefullt

att bevara det gällande systemet, att eu nämnd eller styrelse under förvaltningsåret

själv svarar för förvaltningen och först i efterhand star sitt ansvar

gentemot fullmäktige. Möjligheten för en förvaltningsnämnd att »rådföra»

sig med revisorerna kan visserligen ha sina fördelar, men den risken är väl

heller icke helt utesluten, att revisorer trycka sin prägel på själva besluten

och förvaltningsåtgärderna. Det torde kunna starkt ifrågasättas, om detta

vore till fördel för en sund och målmedveten förvaltning. Om revisorerna

skola väljas i förväg, synes det därför vara önskvärt, att deras rätt att revidera

under året tinge sin bestämda begränsning. En dylik granskning synes

icke böra hava annat syfte än att förhindra försnillningar men under inga

förhållanden omfatta någon realprövning av olika beslut. En dylik uppdelning

torde i praktiken visserligen icke vara så alldeles lätt att åstadkomma

men torde ej heller få anses oöverkomlig.

Det synes dock med fog kunna ifrågasättas, om man i diskussionen om

den kommunala revisionen i själva verket icke ofta nog förblandat tvenne

olika saker: revision och fortlöpande kontroll. Det skulle säkerligen vara

ägnat att klara begreppen, om man håller dessa två mycket strängt i sär.

Revisionen är som redan sagts enligt nu gällande kommunalförfattningar

en efterhandsgranskning, som författningsenligt tar sikte på räkenskaperna.

Efter mera moderna begrepp får den väl anses innefatta en granskning

också av beslut och åtgärder ur den synpunkten, huruvida dessa stämma

med gällande föreskrifter i allmänna eller lokala författningar och om de

varit ägnade att främja kommunens bästa. Under själva förvaltningsåret

behöver emellertid den för förvaltningen ansvariga myndigheten en fortlöpande

kontroll för att vara i görligaste mån skyddad för obehagliga efterräkningar.

Vill man strängt hålla i sär revisionen från den löpande förvaltningen,

torde man få låta denna senare under förvaltningsåret främst

bliva föremål för en annan löpande övervakning än revisorernas. Detta

skulle då ske inom ramen av själva förvaltningen genom att de, som bära

ansvaret för viss förvaltning, kommunalnämnd, drätselkammare etc., ålades

att genom utsedda kontrollanter, siffergranskare eller dylikt under året följa

förvaltningen. Möjligen skulle vissa rapporter, åsyftande endast medelskontroll,

av dessa kunna successivt överlämnas till revisorerna, om dessa

valts före förvaltningsåret. I större förvaltningar äro givetvis kassareglementen,

som meddela tämligen minutiösa föreskrifter i kontrollväg, inrättande

av revisionskontor eller stadsrevisorstjänster otc. olika redan praktiserade

sätt att utöva denna fortlöpande och med efterhandsrevisionen icke

sammanfallande granskning. Som en utgångspunkt synes man i vart fall

böra göra klart för sig, om och i så fall i vilken omfattning revisorerna

skola sörja även för den löpande kontrollen. Om särskilda anordningar

med större fördel kunna träffas för den löpande kontrollen, torde frågan om

tidpunkten för revisorernas val få eu mera sekundär betydelse.

I sina blivande yttranden över det Hammarskjöldska förslaget till revision

av kommunallagarna få kommunerna också tillfälle att tillkännagiva

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

sin ståndpunkt i fråga om tiden för val av revisorer. Under sådana förhållanden

synes lösningen av denna detaljfråga lämpligen kunna anstå i

avvaktan på dessa yttranden.

Vad angår detaljer i utskottsmajoritetens förslag, vill styrelsen ansluta

sig till dess uppfattning, att något generellt stadgande icke bör meddelas,

iitt en av revisorerna skall vara bokföringskunnig. Redan svårigheten att

definiera uttrycket »bokföringskunnig» synes utgöra ett skäl mot motionärens

förslag på denna punkt. Styrelsen har ovan uttalat som sin mening, att

kommunerna icke böra bindas med alltför snäva föreskrifter, och behovet

torde för städernas del som sagt i regel kunna fyllas utan alltför stora svårigheter.

När styrelsen så övergår till att yttra sig om reservanternas uppslag,

må till en början framhållas, att styrelsen delar dessas uppfattning, att ett

genomförande enbart av det Hammarskjöldska förslaget icke är tillfyllest.

Motiveringen för denna mening är redan angiven i det föregående.

Även till förslaget om en instruktion för revisorerna har styrelsen i

viss mån redan angivit sin ställning. För städernas del bliva som nämnt

dylika lokala instruktioner allt vanligare. Samlingar av dessa finnas tillgängliga

till utlåning hos förbundet, och när i en stad uppgöres förslag till

dylik instruktion, sker detta nästan alltid med ledning av nämnda material,

ur vilket utplockas vad som anses lämpat efter de lokala förhållandena.

Det vill synas sannolikt, att en instruktion, tillkommen på detta sätt, bra

mycket bättre bör kunna väntas täcka behovet inom respektive kommun

än en »av statsmakterna meddelad författning». En dylik författning skulle

dels vara generell, således antagligen icke passa för alla, dels uppgjord av

någon myndighet utan egen intimare kännedom om kommunal förvaltning.

Om generella anvisningar skulle göras, torde det vara naturligare, att dessa

tillkomme på initiativ av kommunerna själva i samarbete inom respektive

förbund. Erfarenheten inom det dagliga arbetet hos dessa förbund torde

dock snarast giva vid handen, att en långt driven standardisering och likformighet

bör undvikas men möjligheter att utnyttja de samlade erfarenheterna

noggrant tillvaratagas.

Under debatten i kamrarna framkom en mycket stark opinion mot utskottsreservanternas

tanke, att de kommunala kassorna skulle »utan varsel»

granskas av en tjänsteman från socialdepartementet eller vederbörande

länsstyrelse. Denna opinion finner styrelsen mycket förklarlig och synnerligen

befogad. Förslaget synes till en början innefatta ett ingrepp i den

kommunala självstyrelsen av så allvarlig natur, att man på kommunalt håll

närmast torde vara benägen att betrakta detsamma mera som ett lösligt

framkastat projekt, framsprunget ur den panikstämning, som alstrats av de

senare årens kommunala förskingringar, än ett verkligt allvarligt genomtänkt

reformförslag. Det är vidare svårt att riktigt klargöra, hur reservanterna

tänkt sig att anordningen skulle verka. Skall en tjänsteman från

socialdepartementet systematiskt taga dessa »stickprov», följande någon

hemlig resplan, eller skall han ingripa endast, »när anledning föreligger»?

I sistnämnda fall torde det bliva svårt att avgöra, när denna anledning

skall anses förefintlig. En av reservanterna tolkade i debatten förslaget så,

att kommunerna själva skulle begära granskningen. Om stadsfullmäktige

t. ex. skola fatta formligt beslut om rekvirerande av inspektören, blir väl

syftet med hans besök förfelat. Skall åter enskild kommunalman eller

revisor kunna taga initiativ, torde här kunna yppa sig föga önskvärda möjligheter

att trakassera politiska motståndare eller personliga ovänner. En

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr it!).

11

kontroll enbart därav, att inga förskingringsmanipulationer föreligga, torde

slutligen svårligen låta sig verkställas utan en mera ingående granskning

av själva förvaltningen.

Reservanterna hava till sist pekat på bokföringssystemets betydelse ur

kontrollsynpunkt. Härvid har helt visst berörts en faktor av verklig betydelse

för den föreliggande frågan. Det är självfallet, att viss bokföringsmetod

icke i och för sig kan omöjliggöra underslev. Men ju klarare och

redigare bokföringen är uppställd, desto större möjligheter torde föreligga

för kommunens förtroendemän och i synnerhet dess revisorer att följa förvaltningen

och observera försök till oegentligheter. Också ur andra synpunkter

är frågan om enhetlig bokföring av den vikt och betydelse för

kommunerna, att en lösning av detta spörsmål måste anses vara högeligen

önskvärd. Vad städerna angår, har frågan om åstadkommande av en enhetlig

bokföring redan länge varit föremål för uppmärksamhet. Ett från

stadsförbundets sida taget initiativ har under föregående höst avsatt ett

första resultat i och med framläggande för förbundets kongress av ett förslag

i ämnet. Med detta som utgångspunkt sysslar för närvarande en kommitté

inom förbundet med att söka åstadkomma ett definitivt förslag. I

vad mån detta kan lyckas, torde det ännu vara för tidigt att yttra sig om.

Lika litet är styrelsen ännu i tillfälle att bedöma, huruvida det kan anses

önskvärt att lagstiftningsvägen få fastställda vissa föreskrifter, som den pågående

utredningen kan visa vara nödvändiga, eller om möjligheter komma

att föreligga att lösa frågan genom frivillig anslutning från stadskommunernas

sida. Under alla förhållanden synes det önskvärt, att resultatet av

utredningen avvaktas, innan statsmakterna gå in för att lagstifta i bokföringsfrågan

för städernas del. Det torde under alla förhållanden ligga i

öppen dag, att enhetligheten i bokföringen icke ens för städernas del kan

komma att avse annat än vissa principer och uppställningsmetoder. Tanken

att »uppställa till efterföljd ett par olika typer för räkenskapernas förande

allt efter kommunernas storlek» måste nog förefalla grotesk, om därmed

menas, att en stad av t. ex. Uddevallas storlek skulle nödgas söka använda

antingen en uppställning, användbar för Stockholm, eller en användbar för

en liten landskommun med 150 invånare.

Ehuru styrelsen, som av ovanstående framgår, icke är besjälad av någon

särskilt stark tro på betydelsen av, i vart fall en mera detaljerad, lagstiftning

på området, vill styrelsen med hänsyn till vikten av att intet underlåtes

som kan tänkas vara till nytta på detta område dock icke avstyrka

en utredning genom statsmakternas försorg, men vill styrelsen då uttala det

önskemålet, att utredningen måtte göras så allsidig som möjligt och att tillfälle

måtte beredas aktiva kommunalmän också för städernas del att deltaga

i arbetet.

Stockholm den 27 april 1927.

För Svenska stadsförbundets styrelse:

A. Borgström.

Dess ordförande.

Henning Karlson.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

Bilaga 3.

Yttrande avgivet av Svenska

landskommunernas förbund.

Till konstitutionsutskottet.

Konstitutionsutskottet har till Svenska landskommunernas förbund remitterat

motioner, som väckts inom riksdagens andra kammare (nr 47 och

211—213) angående åtgärder för effektivare kontroll och revision av kommunernas

räkenskaper och förvaltning, samt utskottets utlåtande nr 7 över

sagda motioner med anhållan om att förbundet ville till utskottet inkomma

med de erinringar och förslag, vartill förbundet kan finna anledning. Förbundets

styrelse får i anledning härav anföra följande.

Frågan om kontroll av kommunernas medelsförvaltning är en angelägenhet

av stor betydelse. De många förskingringar av kommunala medel, som

på senare tider förekommit, gör det angeläget, att alla de förslag, som

kunna tänkas komma att förbättra tillståndet, böra komma under en sorgfällig

prövning. Det förefaller emellertid, som skulle denna bristande ärlighet

få tillskrivas den moral, som i vidsträckta kretsar blivit en följd av

kristidens påfrestningar, och den överbelastning med arbete, som många

kommunala förtroendemän då utsattes för. Dessa förklaringsgrunder kunna

givetvis icke få utgöra något försvar för ett vårdslöst handhavande av

kommunala medel, men å andra sidan få förhållandena icke föranleda åtgärder,

som i något avseende äventyra den kommunala självbestämningsrätten

eller åstadkomma rubbningar i förvaltningssystem, som i andra

avseenden äro tillfredsställande.

Beträffande de förslag, som framförts av respektive motionärer och av

reservanterna i utskottet, får styrelsen anföra följande.

Mot förslaget att välja revisorer före räkenskapsårets början för granskning

av det kommande årets räkenskaper kan i och för sig icke vara mycket

att erinra, ehuru styrelsen för sin del håller före, att en sådan åtgärd icke

kan hava avgörande betydelse för revisorernas möjlighet att mera omsorgsfullt

fullgöra sitt uppdrag. Det saknas dock icke utväg att även med nuvarande

ordning välja revisorer, som med uppmärksamhet följt förvaltningen

under året. Ehuru styrelsen icke avstyrker förslaget, vill den dock

redan nu varna för att giva det en räckvidd, som icke är av behovet påkallad

eller i varje fall icke kan anses utan vidare följa av den föreslagna

lagtexten. Ett sådant betraktelsesätt, som landshövding Hj. Hammarskjöld

gjort sig till tolk för, då han i motiveringen i sitt förslag till kommunallag

avd. I kap. 5 § 3 anför: »Möjligheten för kommunalnämnden att rådgöra

sig med revisorerna saknar ej heller betydelse», delar icke styrelsen. Ett

dylikt förhandsrådslag med dem, som kommunen utsett att kontrollera förvaltningen,

skulle lätt kunna leda till att revisorerna tillägna sig ett otillbörligt

inflytande på förvaltningen. Å andra sidan kunde revisorerna därigenom

komma att på ett betänkligt sätt på förhand binda sig för förvaltningsåtgärder,

vilkas riktighet och lämplighet de senare skola bedöma. Om

det också icke bör förhindras, att förvaltningsorgan under hand inhämta

sakkunniga råd, var helst sådana stå till buds, så böra eventuella rådslag

med revisorerna icke givas officiell prägel.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr -it).

13

Utskottet hur i sitt betänkande givit uttryck ät den meningen, att val

av revisorer iöre räkenskapsårets början skulle innebära bland annat befogenhet

för revisorerna att vidtaga alla de av herr Johansson i Edsbyn i

dennes motion under moment b) omnämnda åtgärder, såsom att inventera

kassor, granska räkenskaper o. s. v. Detta torde emellertid vara att giva

den ifrågasatta bestämmelsen en vidsträcktare innebörd än vad den rätteligen

har. § 72 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 71 i

förordningen om kommunalstyrelse i stad iå anses innehålla föreskrifter

angående sättet och tiden för revisionens utförande och revisorernas rätt

att taga del av kassors och räkenskapers ställning. Någon ändring härutinnan

har icke ifrågasatts i landshövding Hammarskjölds förslag till

revision av kommunallagarna. Anses det därför önskvärt att åt revisorerna

giva sådan befogenhet, som riksdagsman Johansson i sin motion under

mom. b) föreslagit, bör detta i lagen uttryckligen stadgas.

Mot en sådan anordning hyser styrelsen emellertid stora betänkligheter.

Visserligen skulle revisorernas skyldighet att under löpande räkenskapsår

kontrollera kassarörelsen kunna anses innebära ett trygghetsmoment beträffande

medlens förvaltning. Men det kan mycket starkt ifrågasättas, om

det ansvar, som åvilar respektive nämnder och styrelser, under dylika förhållanden

kan ha samma värde som eljest. Visserligen kunna författningarnas

bestämmelser om ansvar för de medel, som nämnder och styrelser

hava under sin förvaltning, bibehållas, även om revisorerna få en utvidgad

skyldighet till kassakontroll. Men skall kommunen genom sina revisorer

under löpande räkenskapsår utöva kassakontroll och granska räkenskaper

och förvaltning, så kan den uppfattningen lätt uppstå, att detta egentligen

är den kontroll, som författningsenligt skall utövas. Det kommunala förvaltningssystemet

bygger emellertid genomgående på den grundsatsen, att

varje nämnd och styrelse själv väljer, kontrollerar och ansvarar för sm

kassaförvaltare. Brytes detta system genom att kommunen utser speciella

kontrollanter, så är det fara värt, att nämndernas ansvarighet för de medel

de hava under sin förvaltning äventyras.

Svenska landskommunernas förbund har haft frågan om bokföring, kassakontroll

och revision under utredning, ehuru arbetet icke fortskridit så långt,

att något resultat ännu kunnat offentliggöras. Förbundets centralbyrå har

emellertid vid direkta förfrågningar om, hur eu kassakontroll lämpligen

borde ordnas, rekommenderat kommunerna att antaga reglementen, vari

uttryckligen föreskrives, att kommunens nämnder och styrelser själva skola

tillsätta kassakontrollanter, som utan varsel ett visst minsta antal gånger

om året utöva kontroll på den kassarörelse nämnden —■ styrelsen — är ansvarig

för. En sålunda vald kassakontrollant torde onekligen utöva sitt

uppdrag med samma om ej större effektivitet än vad revisorerna kunna

göra. En sådan anordning har dessutom den fördelen med sig, att den icke

i något avseende rubbar det ansvar, som åvilar respektive förvaltningsorgan.

Ehuru förbundet sålunda hittills inriktat sig på att få kommunerna att

frivilligt genom antagande av reglementen giva nämnderna direkta ålägganden

att utse kassakontrollanter, kan det ju övervägas, huruvida icke direkt

lagstadgande härom bör givas. Närmare föreskrift om, vad som bör åligga

en kassakontrollant, torde dock lämpligast givas i av kommunen antaget

reglemente.

Då styrelsen av princip är emot detaljerade författningsbestämmelser om

sättet för de kommunala uppdragens fullgörande, har styrelsen heller inga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Konstitutionsutskottets memorial Nr 39.

sympatier för, att statsmakterna utfärda en särskild instruktion för revisorerna.

Visserligen skulle en dylik instruktion kunna vara till god vägledning

för dem i deras arbete, men å andra sidan kunna knappast alla

omständigheter, som revisorerna hava att taga hänsyn till, förutses. Det

skulle följaktligen icke vara uteslutet, att revisorerna iakttagit alla i instruktionen

angivna moment, men likväl icke uppmärksammat ett falsarium,

därför att det rörde sig på ett i instruktionen icke förutsett område. Revisorerna

skulle da kunna försvara sig med, att de iakttagit instruktionen.

Den vägledning, som revisorerna kunna hava behov av, kan säkert givas

bättre genom lämplig litteratur. I detta sammanhang vill styrelsen omnämna,

att förbundets centralbyrå förbereder ett arbete om kommunal bokföring

och revision, som torde utkomma till hösten.

Mot en lagstadgad instruktion för revisorer likaväl som mot fastställda

formulär för den kommunala bokföringen talar även den omständigheten,

att de kommunala förvaltningsbestyren icke böra kringgärdas med alltför

detaljerade bestämmelser. Därigenom byråkratiseras den kommunala verksamheten

onödigtvis, och det blir förenat med stora svårigheter att uppehålla

de kommun! la förtroendeuppdragen.

Beträffande förslaget om att minst en av revisorerna skall vara bokföringskunnig

skulle därom ingenting vara att säga, om bokföringskunniga

personer alltid stode till buds inom kommunerna. Nu är det ju, åtminstone^

i mindre landskommuner, sa, att ingående kunskap i bokföring icke

är så allmän, och uttrycket bokföringskunnig är ju också ett relativt begrepp,

som i och för sig icke heller meriterar till skicklighet i revisionsarbete.

Styrelsen delar den av utskottet uttalade meningen, att det ligger

i kommunernas eget intresse att tillse, att sakkunskapen blir vederbörligen

företrädd bland revisorerna.

Vad som av styrelsen tidigare anförts beträffande en vidgad befogenhet

för revisorerna att utöva kassakontroll kan även sägas om tanken att giva

särskild inom socialdepartementet anställd person eller landsstatstjänstemän

i uppdrag att verkställa granskning av kommunernas kassor och räkenskaper.

— Ansvaret för den egentliga kassarörelsen skulle sannolikt förryckas,

om staten genom sadana åtgärder toge direkt del i kommunernas

förvaltningsangelägenheter. Kontrollen från kommunens sida skulle därigenom

kunna förslappas, då man i allmänhet skulle lita på statens kontroll.

Härtill kommer den omständigheten, att en sådan åtgärd på ett betänkligt

sätt skulle inkräkta på kommunernas självbestämningsrätt — en omständighet,

som gör, att styrelsen icke under några omständigheter kan ge förslaget

sin anslutning.

Det gives dock en del mer allmängiltiga principer rörande den kommunala

revisionen, vilkas intagande i författningen borde övervägas. Så torde

det icke sakna betydelse, att en viss kontinuitet i revisionsarbetet uppehälles

genom att varje revisor får deltaga i flera års granskning, samtidigt som

ett ständigt omväljande av samma person bör förhindras. Revisorernas

antal kunde t. ex. bestämmes till tre och föreskrift utfärdas om antingen

att minst en revisor skall nyväljas varje år eller ock att valet skall avse

tre år med successiv förnyelse varje år. Vidare borde det uppdragas åt en

av revisorerna att sammankalla till revisionen och en föredragande revisor

utses med yttranderätt å fullmäktiges sammanträde vid behandling av revisionsberättelsen

och dechargen. Det kan vidare vara angeläget att genom

uttryckliga bestämmelser hävda revisorernas rätt till allt material och så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 39. 15

dana upplysningar, som hava sammanhang med förvaltningen och kassarörelsen.

Det kunde därjämte stadgas uttryckligt förbud för en ordförande i stämma

eller fullmäktige, som tillika är kassaförvaltare, eller för annan ledamot av

nämnd eller styrelse, vars förvaltning står under granskning, att leda förhandlingarna

vid behandling av revisionsberättelsen och vid fråga om ansvarsfrihet

för förvaltningen.

En del av dessa önskemål hava visserligen genom utvecklad praxis och

givna prejudikat vunnit hävd, men saknaden av uttrycklig lagtext skapar

ibland villrådighet och gör icke tillämpningen enhetlig.

Om styrelsen således icke kunnat ge de ifrågasatta åtgärderna sin odelade

anslutning, får styrelsen dock vitsorda, att kommunalförordningarnas bestämmelser

om kommunernas medelsförvaltning äro knapphändiga och föråldrade

och icke kunna anses tillgodose de behov, som numera göra sig

gällande. Då det av landshövding Hammarskjöld utarbetade förslaget till

ny kommunallag blott avser en formell revision, torde därför en ytterligare

bearbetning böra vidtagas.

Svenska landskommunernas förbund har i flera avseenden ägnat frågan

om den kommunala kontrollen och revisionen sin uppmärksamhet. Utom den

förut omnämnda utredning, som pågår härom, har förbundets centralbyrå

upplagt lämpliga räkenskapsböcker för den kommunala bokföringen samt

formulär för längder och kort för redovisning och kontroll av restantier å

kommunalutskylder m. m. Byrån utövar jämväl en omfattande konsultationsverksamhet

rörande kassarörelsen och revisionen. Därjämte har byrån

avtalat med flera personer, som äro kvalificerade revisorer, vilka på begäran

från kommuner ställas till deras förfogande.

Det är också styrelsens avsikt att i det yttrande, styrelsen i anledning av

den remiss av förslaget till ny kommunallag, som förbundet fått mottaga

från Kungl. Maj:t, kommer att avgiva, i hela dess vidd upptaga frågan

rörande lämpliga lagstiftningsåtgärder, som avse att betrygga förvaltningen

av kommunala medel. Under sådana förhållanden torde det få anses överflödigt

att här närmare utveckla de synpunkter, som härutinnan ytterligare

kunde anföras.

Stockholm den 25 april 1928.

Å styrelsens för Svenska landskommunernas förbund vägnar:

Sv. Bengtsson.

J. yl. Zander.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1928:319 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av bestämmelserna angående de kommunala församlingarnas rätt att utse revisorer samt om effekt a1 i texten