Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om anställningsförhållandena för med städningsoch rengöringsarbete hos statens verk och myndigheter på ett stadigvarande sätt sysselsatta personer.
1928-03-09 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1928:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning om anställningsförhållandena för med städningsoch rengöringsarbete hos statens verk och myndigheter på ett stadigvarande sätt sysselsatta personer.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr Hl.
IT)
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 192K kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utredning
om anställningsförhållandena för med städnings-
och rengöringsarbete hos statens verk och myndigheter
på ett stadigvarande sätt sysselsatta personer.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren, nr
188, av herr C. Lindhagen och den andra inom andra kammaren, nr 313, av
fru Agda Ostlund m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning i vad mån hos statens verk och myndigheter
personer äro på ett stadigvarande sätt sysselsatta med städningsoch
rengöringsarbete samt i vilka fall och under vilka förutsättningar dessa
böra tillerkännas fast anställning eller åtminstone vissa skäliga med sådan
anställning förbundna förmåner såsom rätt till sjukhjälp, semester och pension.
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, får utskottet
hänvisa till motionerna.
Såsom i motionerna erinrats, hava i den föreliggande frågan motioner
väckts vid riksdagarna 1913—1917 samt vid 1919 års lagtima riksdag. Emellertid
framfördes jämväl vid 1918 års lagtima riksdag motionsvis yrkande i
frågan. I anledning av den vid sistnämnda riksdag väckta motionen anförde
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 april 1918, nr 124, att
riksdagen funnit, att det visserligen icke borde ifrågakomma att, såsom motionären
åtminstone i första hand syntes avse, inrätta en helt ny grupp av
befattningshavare för städnings- och rengöringsarbetets utförande, men då
den dittills i sådant hänseende mångenstädes tillämpade ordningen i viss
mån innebure ett entreprenadsystem, om vars lämplighet riksdagen icke
kände sig övertygad, fann riksdagen, jämväl med hänsyn till önskvärdheten
av enhetligt förfarande beträffande anställningsvillkor o. d., skäl föreligga,
ätt en till de centrala ämbetsverken begränsad utredning verkställdes i fråga
om de dittills på förevarande område befintliga arbetsförhållandenas omfattning
och art i avsikt att utröna, huruvida ändring borde vidtagas i sättet
för anställandet av de personer, som utförde städning och renhållningsarbete,
eller vissa förmåner, utöver de utgående, borde dem beredas. Riks
-
Utskottets
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr od.
dagen anhöll sålunda, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning av
frågan i den omfattning och i det syfte, varför riksdagen uttalat sig.
I anledning av den vid 1919 års lagtima riksdag väckta motionen, vilken
avsåg en undersökning i frågan icke blott beträffande de centrala ämbetsverken
utan även statens övriga verk och myndigheter, anförde statsutskottet
i sitt utlåtande nr 67, bland annat, att orsaken till att den av 1918 års
lagtima riksdag begärda utredningen begränsats till de centrala ämbetsverken
givetvis vore att söka däri, att man vid utredningens igångsättande
icke borde stanna i ovisshet om dess omfattning utan kunde snabbare och
klarare förskaffa sig bestämd insikt om huruvida särskild ändring i anställningsvillkoren
för de å detta arbetsområde anställda skulle visa sig motiverad.
När riksdagen i skrivelsen om denna utredning icke uttalat sig om
vilka förändrade anställningsvillkor och förmåner, som kunde anses skäliga
och lämpliga, berodde detta helt naturligt därpå, att utredningen just avsåge
att ådagalägga vilka förmåner av ena eller andra arten, som vore av
förhållandena betingade. Att riksdagen skulle, innan den sålunda begärda
utredningen kommit till stånd, ånyo begära en liknande, ehuru än mera
utvidgad sådan, syntes utskottet icke lämpligt. Utskottet hemställde fördenskull,
att motionen ifråga icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
I enlighet härmed beslöt ock riksdagen.
I anledning av förberörda skrivelse den 19 april 1918, nr 124, anmodade
Kungl. Maj:t, enligt vad utskottet inhämtat, 1902 års löneregleringskommitté
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt därmed ävensom
med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, inkomma till Kungl.
Maj:t.
För fullgörande av ifrågavarande utredningsuppdrag avlät kommittén till
ämbetsverk i Stockholm skrivelser med begäran om uppgift, huru för det
dåvarande vore ordnat med städnings- och rengöringsarbeten inom ämbetsverken
och anhöll kommittén tillika om ämbetsverkens yttranden, huruvida
enligt deras uppfattning ändring i de bestående förhållandena uti ifrågavarande
avseende borde vidtagas.
Av de inkomna svaren, av vilka utskottet tagit del, framgår, enligt vad
kommittén framhållit, att förhållandena i avseende å städnings- och rengöringsarbetet
inom de olika ämbetsverken företedde mycket stora skiljaktigheter.
Förhållandevis stor likhet förefunnes emellertid inom ämbetsverken med
hänsyn till de personer, som utförde städnings- och rengöringsarbetet. Vanligast
syntes vara, att hos vederbörande ämbetsverk anställd vaktmästare
ombesörjde detta arbete. Ibland anlitades för ändamålet en eller flera andra
personer. Dessa, så att säga, huvudstädare eller huvudstäderskor, vilka
svarade för arbetet inom ämbetsverket, hade i regel biträden vid arbetets
utförande. Därutöver användes i stor utsträckning tillfälliga biträden vid
de olika rengöringsarbetena.
En viss grad av likhet företedde även på det hela taget förfarandena vid
ifrågavarande personals anställning. Huvudstädarna eller huvudstäderskorna
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
17
syntes oftas anställas av respektive verk, mindre ofta av någon vederbörande
tjänsteman inom verket.
De skiljaktiglieter, som förefunnes de olika verken emellan beträffande nu
ifrågavarande arbete, tog sig givetvis uttryck främst i ersättningen för
arbetet. Sättet för ersättningens beräknande syntes vara så olika inom
skilda verk, att någon jämförelse svårligen läte sig göra. Inom ett eller
annat verk hade viss ersättning bestämts i ett för allt för utförandet av
samtliga förekommande städnings- och rengöringsgöromål. I de flesta verk
däremot hade viss ersättning beräknats för det dagliga löpande arbetet, och
därutöver särskild ersättning för särskilda periodiskt återkommande göromål.
För det dagliga arbetet utginge ersättningen med för år eller månad beräknat
belopp, men rätt ofta även efter belopp, som beräknats för rum och
för månad, för rum och år, för kvadratmeter golvyta och månad o. s. v.
Att med exempel angiva till huru stort belopp den årliga ersättningen
till städerska kunde i regel uppgå, syntes med hänsyn till den skiftande
arbetstiden m. fl. på arbetet inverkande omständigheter ej vara möjligt.
Emellertid kunde sägas, att en städerska med daglig arbetstid, i regel ej
överstigande 4 ä 5 timmar, kunde erhålla i ersättning för år räknat belopp,
varierande allt efter antalet rum mellan 1,000 och 2,000 kronor, i vissa fall
även över 2,000 kronor.
Den för städnings- och rengöringsarbetet utgående ersättningen uppbures
som regel av liuvudstädarna, vilka i sin ordning avlönade de av dem anställda
biträdena.
Några förmåner utöver kontant ersättning syntes ifrågavarande personal
i regel ej åtnjuta. Endast i ett par undantagsfall åtnjöte vederbörande
naturaförmåner, nämligen bostad m. m. Inom några verk hade dock förekommit,
att viss semester och sjukersättning medgivits vederbörande.
Den allmänna meningen bland ämbetsverken vore, att ändring i de bestående
förhållandena uti ifrågavarande avseende icke vore av omständigheterna
påkallad. Ett fåtal verk gjorde dock gällande, att semester och rätt
att vid sjukdom få behålla en del av ersättningen ävensom rätt till ålderdomsunderstöd
borde tillerkännas personalen, givetvis under förutsättning
av tillräckligt långvarig anställning. Vissa verk ifrågasatte ock fastare anställningsförhållanden.
Löneregleringskommittén har för egen del anfört, att med hänsyn till de
i de skilda verken rådande högligen skiftande förhållandena beträffande
städnings- och rengöringsarbetet samt detta arbetes i regel utpräglade karaktär
av bisysselsättning det icke läte sig göra och i alla händelser knappast
vore tillrådligt att söka mera genomgående påtvinga hithörande förhållanden
enhetlighet och än mindre syntes det kommittén böra ifrågasättas att inordna
arbetet såsom ett led i den egentliga statsverksamheten genom att
bereda en fastare ställning åt den med arbetet sysselsatta personalen.
Ehuru således enligt kommitténs mening några genomgripande förändBihang
till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 21häft. (Nr 30—34.) 62128 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 34.
ringar beträffande ifrågavarande personals ställning icke torde kunna vidtagas,
syntes anledning likväl ej saknas att i vissa särskilda avseenden ägna
personalens förhållanden uppmärksamhet.
Detta gällde i främsta rummet förekomsten av entreprenadsystemet på förevarande
område. Tvivelsutan ägde systemet att uppvisa påtagliga fördelar,
men vore det angeläget tillse, att garantier vunnes för att detsamma bleve
på ett för därav intresserade parter tillfredsställande sätt tillämpat.
I sådant syfte vore det lämpligt, att en hos vederbörande ämbetsverk anställd
tjänsteman hölle sig underrättad om den med ifrågavarande göromål
sysselsatta personalen och tillsåge, att envar erhölle vad honom eller henne
skäligen borde tillkomma.
Spörsmålen om sjukersättning och om semester syntes otvivelaktigt ock
vara värda beaktande. Med hänsyn dels till de skiftande förhållanden, varunder
personalen arbetade, dels ock till personalens ofta jämförelsevis korta
anställningstid syntes dock någon mera allmän och mera bestämt utformad
regel i förevarande avseende näppeligen kunna införas.
I detta sammanhang syntes det kommittén böra erinras, hurusom frågan
om arbetarsemester varit föremål för behandling inom kommittén för verkställande
av utredning angående lagstiftning för reglering av arbetstidens
längd och förläggning m. m. I vad mån en lösning av denna fråga kunde
komma att heröra nu ifrågavarande personal, vore kommittén icke i tillfälle
att bedöma.
I allt fall syntes det emellertid kommittén kunna med skäl ifrågasättas,
att spörsmålet om semester ävensom frågan om sjukledighet ägnades inom
ämbetsverken vederbörlig uppmärksamhet.
Yad till sist anginge frågan om pension, ställde sig denna fråga givetvis
svårare, då det gällde personal, vars anställningsformer voro så växlande,
och vars anställningstid i regel vore jämförelsevis kort. Några generella
föreskrifter syntes i detta hänseende näppeligen kunna ifrågakomma. Riksdagen
hade i ett flertal fall på framställning av Kungl. Maj:t plägat bevilja
årliga understöd åt ur statens tjänst avgångna personer, vilka icke innehaft
med pensionsrätt förenad anställning, däribland i vissa fall även städerskor.
I samband härmed har erinrats om det generella bemyndigandet, som av
1920 års riksdag lämnats telegrafstyrelsen i fråga om beviljande av ålderdomsunderstöd
åt sådana ur telegrafverkets tjänst avgångna befattningshavare,
för vilka understöd dessförinnan plägat bestämmas av Kungl. Maj:t
och riksdagen (riksdagens skrivelse nr 355). Att bland dessa befattningshavare
jämväl inbegrepes städerskor, framginge av innehållet i den i ämnet
avlåtna propositionen (nr 243 sid. 30).
Då den anordning, som dittills tillämpats i avseende å beredande av
ålderdomsunderstöd, icke syntes lämna rum för några mer väsentliga erinringar
och anledning icke syntes föreligga att förvänta ett frångående från
statsmakternas sida av dittills följd praxis i berörda hänseende, syntes kommittén
några särskilda föreskrifter härutinnan näppeligen vara erforderliga.
Därest de antydningar kommittén lämnat skulle vinna beaktande, syntes
Statsutskottets utlåtande Nr 84.
19
lämpligen från Kungl. Maj:ts sida till vederbörande ämbetsverk cirkulärskrivelse
med anvisningar i ämnet kunna utfärdas.
Den av motionärerna nu väckta frågan har alltså, i enlighet vad riksdagen
därom anhållit, i viss omfattning varit föremal för Kungl. Maj:ts utredning,
men har Kungl. Maj:t ansett sig ännu icke böra framlägga något förslag i densamma.
Då frågan alltså fortfarande är under Kungl. Maj:ts prövning, får
utskottet — under åberopande av vad utskottet i anledning av den vid 1919
års lagtima riksdag i ämnet väckta motionen anfört och under hänvisning
till vad riksdagen tidigare uttalat angående lämpligheten av ett entreprenadsystem
å förevarande område samt då det i varje fall torde ankomma på
Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder i ämnet, som må finnas erforderliga —
hemställa,
att herr Lindhagens och fru Östlunds m. fl. ovanberörda
motioner, 1:188 och II: 313, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 9 mars 1928.
På statsutskottets vägnar: -----
S. H. KVAKNZELIUS.
Närvarande: Se under utlåtandet nr 33.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.