Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln framlagda förslag angående det ordinarie förslagsanslaget till skolöverstyrelsen dels ock Kungl. Maj:ts under punkt 225 därsammastädes gjorda framställning angående yrkespedagogiska centralanstalten ävensom en i ämnet väckt motion.
1928-04-20 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1928:88, Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln framlagda förslag angående det ordinarie förslagsanslaget till skolöverstyrelsen dels ock Kungl. Maj:ts under punkt 225 därsammastädes gjorda framställning angående yrkespedagogiska centralanstalten ävensom en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
1
Nr 88.
Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1928 kl. 12.so e. m.
Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln framlagda förslag
angående det ordinarie förslagsanslaget till skolöverstyrelsen
dels ock Kungl. Maj:ts under punkt 225 därsammastädes
gjorda framställning angående yrkespedagogiska
centralanstalten ävensom en i ämnet väckt
motion.
(2:dra avdelningen.)
I den till riksdagen den 4 januari 1928 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Maj :t under åttonde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att uppföra det ordinarie förslagsanslaget till skolöverstyrelsen
med oförändrat belopp, 538,000 kronor.
Vidare har Kungl. Maj.-t, under samma huvudtitel (punkt 225 av det vid
statsverkpropositionen fogade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för nämnda dag) föreslagit riksdagen att till en yrkespedagogisk centralanstalt
med de uppgifter och den anordning, som av Kungl. Maj:t närmare bestämmes
i huvudsaklig anslutning till nu tillämpade grunder, anvisa för budgetåret
1928—1929 ett extra reservationsanslag av 60,000 kronor.
^ Beträffande utredningen i ärendet hänvisar utskottet till sid. 582 i statsrådsprotokollet.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr A. Forssell väckt motion (II: 330), däri hemställts,
dels att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj :ts förslag under punkt 225 av
åttonde huvudtiteln om ett extra reservationsanslag för budgetåret 1928_1929
av kronor 60,000: — till en yrkespedagogisk centralanstalt, måtte för samma
tid bevilja ett extra reservationsanslag av kronor 28,250:— till skolöverstyrelsen
för anordnande genom dess yrkesskolavdelnings försorg av nödvändiga utbildningskurser
för lärare vid lärlings- och yrkesskolor eller andra med dessa
jämförliga undervisningsanstalter, samt för avveckling under budgetåret av
den affärsverksamhet med kompendier, papper och undervisningsmateriell, som
av nämnda anstalt hittills bedrivits,
Bihang till riksdagens protokoll 1928. 6 samt. 42 haft. (Nr 88_89.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
dels att riksdagen måtte bevilja ett tillfälligt anslag av högst 2,000: —
kronor, att utbetalas till föreståndaren för yrkespedagogiska centralanstalten,
fil. d:r Y. Hallström såsom särskild ersättning för med flyttningen förenade
utgifter och kostnader, för den händelse han, efter ett bifall till motionärens
hemställan om anstaltens nedläggande, med höstterminen 1928 återgår i tjänst
som lektor vid tekniska gymnasiet i Örebro,
dels att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande
möjligheten att indraga en eller flera befattningar såsom undervisningsråd inom
skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill denna utredning kan föranleda,
samt slutligen
att riksdagen måtte minska det av Kungl. Maj:t under rubriken G: 1 äskade
ordinarie förslagsanslaget av kronor 538,000:— med kronor 1,500:— till kronor
536,500: — under samtidigt uttalande, att vikarie icke bör förordnas för
undervisningsråd å skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning vid tjänstledighet eller
semester, så länge två ordinarie undervisningsråd å nämnda avdelning eller
ett ordinarie undervisningsråd och den extra föredragande kvarstår i tjänstgöring.
Beträffande de av motionären till stöd för förslaget anförda skälen får utskottet
hänvisa till motionen.
Utskottets Över ifrågavarande motion har utskottet låtit i vederbörlig ordning inhämta
yttrande, yttrande av skolöverstyrelsen, vilket yttrande såsom bilaga åtföljer detta utlåtande.
1
Då genom beslut av 1918 års riksdag de praktiska ungdomskolorna inrättades
och genom beslut under detta och de närmast följande åren grunden lades till
den nuvarande yrkesundervisningens organisation, utgick man från, att det
administrativa ledandet och övervakandet av de sålunda uppkomna nya skolformerna
tarvade särskilda anordningar, främst i form av en utvidgning av
skolöverstyrelsen, inom vilket ämbetsverk då inrättades en särskild yrkesskolavdelning
med tre ordinarie undervisningsråd. I anslutning till denna uppfattning
och såsom en med yrkesskolavdelningen i viss mån sidoordnad institution,
avsedd att stödja och supplera den verksamhet, nämnda avdelning hade
att fullfölja, inrättades sedermera år 1921 den yrkespedagogiska centralanstalten.
De år, som förflutit sedan dessa administrativa organisationsformer
kommit till stånd, hava emellertid givit vid handen, att man, såvitt utskottet
kunnat finna, från början räknat med en allt för omfattande organisation, vilken,
efter vad erfarenheten visat, icke motsvarats av utvecklingen på ifrågavarande
område.
Det pågående besparingsarbetet inom den statliga förvaltningen har utskottet
veterligt ännu icke kommit att beröra skolöverstyrelsen eller dess verksamhetsområden,
och det kunde måhända från denna synpunkt vara lämpligt att
låta med åtgärder för indragning eller begränsning av de administrativa organen
för yrkesundervisningens ledning anstå, till dess desamma nas av nämnda
1 De i skolöverstyrelsens yttrande åberopade bilagorna äro tillgängliga å statsutskottets kansli.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
o
besparingsutredningar. Emellertid bär utskottet funnit sådana omständighetet
föreligga, att ett uttalande från riksdagens sida redan nu icke kan anses
opåkallat.
Vid den granskning, som utskottet ägnat det av skolöverstyrelsen i ämnet
avgivna utlåtandet, har utskottet särskilt haft uppmärksamheten riktad på de
av överstyrelsen åberopade bilagorna och i främsta rummet den för yrkespedagogiska
centralanstaltens senaste verksamhetsår avgivna redogörelsen. Av denna
redogörelse, liksom av vad i övrigt i denna fråga framkommit, har utskottet
erhållit den uppfattningen, att ifrågavarande anstalt synes kunna indragas
och de funktioner, som nu utövas av densamma, kunna övertagas av skolöverstyrelsens
yrkesskolavdelning. Det är givetvis av vikt att tillse, att en dylik
omorganisation icke kommer att lända till men för själva den undervisningsgren,
det här gäller, vilken enligt utskottets mening är förtjänt att på allt sätt
stödjas och befrämjas av det allmänna, men utskottet har vid övervägande av
denna omständighet icke kunnat finna, att ett inbyggande av yrkespedagogiska
centralanstalten i överstyrelsens yrkesskolavdelning kan vara ägnat att giva
grund för några farhågor i nämnda hänseende; likaledes har utskottet ansett,
att ett övertagande från skolöverstyrelsens sida av yrkespedagogiska centralanstaltens
funktioner och uppgifter kan låta sig göra utan att någon utökning
av överstyrelsens yrkesskolavdelning därigenom behöver komma till stånd. Det
torde ävenledes böra i detta sammanhang framhållas, att om en omfattande och
större organisationsform var av nöden, när det gällde att utöva ledning och
övervakande på ett verksamhetsområde, dit det statliga ingripandet då endast
i ringa utsträckning nått, en dylik organisationsform numera utan olägenhet
torde kunna vidkännas minskningar, då det initiativtagande arbetét till stor
del redan är fullgjort och man har att med ledning av de utav erfarenheten
givna riktlinjerna i lugnare tempo fullfölja utvecklingsarbetet. Tillika vill
utskottet hava framhållit, att utskottet, i den uppfattning utskottet sålunda
gjort gällande, ingalunda velat inlägga någon som helst kritik eller något underkännande
av det arbete, som genom yrkespedagogiska centralanstalten hittills
utövats.
Vid övervägande av frågan, från vilken tidpunkt verksamheten vid yrkespedagogiska
centralanstalten lämpligen bör upphöra och anstaltens uppgifter
övertagas av yrkesskolavdelningen inom skolöverstyrelsen, har utskottet funnit,
att med hänsyn till redan planerade klasser och anordningar och i betraktande
av nödvändigheten av en viss övergångstid för träffande av en del av
den ändrade organisationen betingade åtgärder den nya organisationen bör kunna
träda i verksamhet senast med ingången av budgetåret 1929—1930. Från
och med detta budgetår, då alltså den nya anordningen bör kunna vara genomförd,
torde något anslag till yrkespedagogiska centralanstalten ej vidare ifrågakomma.
Vad vidare angår den ifrågasatta utredningen om möjligheten att indraga en
eller flera befattningar såsom undervisningsråd inom skolöverstyrelsens yrkesavdelning,
lärer väl denna fråga tagas under övervägande under fortgången av
det ovannämnda besparingsarbetet inom den statliga förvaltningen.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört, saknar utskottet anledning förorda
ändring i vad Kungl. Maj :t i ovan angivna hänseenden föreslagit, och får
utskottet, under hänvisning till vad sålunda uttalats, hemställa,
I) att riksdagen må
a) uppföra det ordinarie förslagsanslaget till skolöverstyrelsen
med oförändrat belopp, 538,000 kronor;
b) till en yrkespedagogisk centralanstalt med de uppgifter
och den anordning, som av Kungl. Maj:t närmare bestämmes
i huvudsaklig anslutning till nu tillämpade grunder anvisa för
budgetåret 1928—1929 ett extra reservationsanslag av 60,000
kronor;
II) att herr Forssells ovanberörda motion (11:330) må anses
besvarad med vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 20 april 1928.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. G. Lindblad, Olof Olsson,
J. L. Widell, J. Nilsson i Malmö, O. Bergqvist, O. P. V. Nilsson i Gränebo, J. G.
Walles, C. A. Carlsson i Gävle, E. A. Hallin, C. I. Asplund och J. Clemedtson;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, C. R.
Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson f
Blädinge, O. Olsson i Kullenbergstorp, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, E. Kristensson
i Göteborg, B. F:son Holmgren, S. Persson i Fritorp och C. Lindskog.
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
5
Bilan a.
Till Riksdagens statsutskott.
I fråga om den yrkespedagogiska centralanstalten får Skolöverstyrelsen till Motion
en början erinra därom, att denna anstalt tillkommit såsom en enklare om ock nr 33°- i viss mån provisorisk ersättning för den av 1907 års tekniska kommitté år Yrkespedago1912
föreslagna normalskolan för yrkesundervisningen. Denna senare skullegiska centralenligt
kommitténs då framlagda beräkningar kostat staten årligen omkring arbetsområde
160.000 kronor och dessutom krävt ganska avsevärda engångskostnader. Den ^ ° S°mr<i 6
yrkespedagogiska centralanstalten däremot kunde upprättas utan några större
engångsutgifter, och årskostnaden beräknades till endast 80,000 kronor, varav
15.000 kronor avsåg understöd åt deltagare i de utbildningskurser, anstalten
skulle anordna. Förslaget om denna anstalt innebar alltså jämfört med förslaget
om normalskolan, förutom andra angivna fördelar, en avsevärd besparing
för statsverket. Ingenting i propositionen eller i riksdagens behandling
av ärendet tyder på att man vid anstaltens upprättande utgått ifrån att den i den
föreslagna omfattningen skulle vara tillräcklig för att fylla sina i förslaget angivna
uppgifter, därest i en framtid yrkesundervisningen skulle få någon väsentligt
större omfattning än den dåvarande. Tvärtom utsäges tydligt i förslagets
motivering, att man tänkte sig, att anstalten skulle successivt utökas med ytterligare
krafter och nya organ i mån av verksamhetens utveckling enligt de angivna
eller de mera bestämda riktlinjer, erfarenheten kunde anvisa. (1920 års
Statsverksprop. VIII, sid. 742.) Motionärens förmodan, att den yrkespedagogiska
centralanstalten från början skulle vara tillmätt efter den omfattning, yrkesundervisningen
enligt den av honom åberopade tabellen i sakkunnigbetänkandet
den 3 oktober 1917 möjligen kunde tänkas få, synes således ej vara
riktig. Lika oriktiga äro hans jämförelser i fråga om det antal elever och
undervisningsavdelningar samt det antal lärare, som man i avseende å den yrkespedagogiska
centralanstalten för närvarande har att räkna med. Såsom
Överstyrelsen redan i det här föregående yttrandet beträffande motionen nr
329 påvisat, är antalet elever i de kommunala anstalterna för yrkesundervisning
ingalunda begränsat till det av motionären beräknade antalet, knappt 1,000
manliga under 18 år och sysselsatta i hantverk och industri. Enligt den bifogade
tabellan, bil. V, uppgick det sammanlagda antalet elever i de kommunala
anstalterna för yrkesundervisning under läsåret 1926—1927 till 10,876, alltså
mer än 10 gånger nyssnämnda antal, och antalet undervisningsavdelningar uppgick
till 1,026 i st. f. av motionären angivna 90—95. Även om hänsyn tages
till att många av dessa avdelningar i stor utsträckning undervisas gemensamt
med andra avdelningar, blir dock antalet undervisningsgrupper väsentligt större
än det av motionären tämligen godtyckligt beräknade. Om så till nyssnämnda
antal lärjungar i de kommunala anstalterna för yrkesundervisning lägges det
antal lärjungar, som enligt samma tabell redovisas för de enskilda anstalterna
för yrkesundervisning eller 4,271, så kommer man till att yrkesundervisningen
exempelvis under arbetsåret 1926—1927 omfattade inalles omkring 15,000 lärjungar,
deltagarna i de mera tillfälliga mästarkurserna oberäknade. Denna
6
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
Yrkespedagogiska
centralanstaltens
arbetsuppgifter
och
verksamhet.
siffra är visserligen ganska ringa i förhållande till landets folkmängd och andra
förhållanden, men den är dock väsentligt större än den, som motionären genom
sina beräkningar velat göra gällande. Att de i den anförda tabellen ingående
särskilda och fria kurserna äro både berättigade och väl behövliga samt minst
lika nyttiga som den rena lärlingsskolan, har Överstyrelsen påvisat i det föregående
yttrandet om motionen nr 329. Och i fråga om yrkespedagogiska centralanstaltens
verksamhet torde dess uppgift vara lika angelägen med hänsyn
till den ena som till den andra gruppen av ifrågavarande lärjungar, detta icke
blott inom de kommunala utan även inom de enskilda statsunderstödda anstalterna
för yrkesundervisning. Tilläggas må, att anstaltens verksamhet enligt
riksdagens beslut år 1926 numera omfattar kurser för lärare även vid tekniska
läroverk och handelsgymnasier samt därmed jämförliga läroanstalter.
Såsom härav framgår, är fältet för den yrkespedagogiska centralanstaltens
verksamhet med hänsjm till antalet elever och undervisningsavdelningar ingalunda
så litet, som motionären sökt påvisa. Vid närmare beaktande av förhållandena
skall man finna, att anstaltens uppgifter ej heller äro så enkla och
lätta att fullgöra eller så övergående, som han tyckes tro.
När Kungl. Maj:t år 1907 tillsatte en kommitté för den lägre tekniska undervisningens
ordnande, hade denna åtgärd påkallats därav, att nämnda undervisning
redan vid den tiden icke motsvarade förhållandenas krav. Såsom Överstyrelsen
här förut i annat sammanhang påpekat, vidtogs emellertid ingen vidare
åtgärd till undervisningens omläggning och upphjälpande under den långa
tid, utredningen pågick. Ej förr än riksdagen år 1918, på grundval av nämnda
och andra utredningar, beslutat om upprättandet av praktiska ungdomsskolor,
anvisades mera avsevärda statsanslag till den ifrågavarande undervisningens
upphjälpande. I följd härav var hela det lägre tekniska undervisningsväsendet
då i stort sett synnerligen bristfälligt och efterblivet. Den undervisning,
som meddelades i de lägre tekniska yrkesskolorna, var i stor utsträckning av
rent allmän art, omfattande huvudsakligen vanlig räkning och skrivning, någon
gång bokföring samt dessutom teckning och ritning. Praktiska övningar förekommo
endast i ett fåtal fall och då huvudsakligen i sådant som målning och
dekorering, modellering, träskärning, ciselering, bokbindning, läderplastik o. d.,
allt med en viss konstnärlig inriktning men endast sällan med hänsyn till verklig
yrkesutbildning. Eleverna voro också till stor del sådana, som begagnade
sig av udervisningen utan någon egentlig avsikt att tillgodogöra sig densamma
i verkligt förvärvsarbete. Enligt 1918 års riksdagsbeslut skulle nu denna undervisning
helt läggas om. De gamla lägre tekniska yrkesskolorna skulle upphöra,
och i stället skulle upprättas lärlings- och yrkesskolor med en mera praktiskt
lagd undervisning avsedd för utbildning av arbetare i de mest skilda yrken,
allt efter förekommande behov. Men härtill fordrades icke blott möjlighet
till statsunderstöd utan ett väldigt nydaningsarbete. Och detta måste gälla icke
blott de olika skolornas upprättande och yttre organisation utan framför allt
undervisningen, innehållet och sättet för undervisningens bedrivande samt de
medel, som därvid skulle komma till användning. Och allt detta måste vara helt
olika i varje olika yrke och även avpassas efter de olika skolornas lokala förutsättningar
och växlande behov. Vid detta nydaningsarbete kunde endast i ringa
mån hämtas ledning av erfarenheten i fråga om yrkesundervisningen i utlandet.
Förhållandena där voro i många avseenden helt olika dem i Sverige. Det har
därför gällt att söka bygga upp på egen grund. Detta uppbyggnadsarbete är
långt ifrån avslutat. Skolornas antal och omfattning är ännu allt för ringa,
och undervisningen lider ännu i många fall av svåra brister såväl i avseende å
den rätta anpassningen till yrkenas behov som i avseende å lärarkrafternas utbildning
och de hjälpmedel, som vid undervisningen borde komma till användning.
Statsutskottets utlåtande Nr 88. 7
Den yrkespedagogiska centralanstalten kom till för att bringa hjälp silrskilt
i fråga om utbildningen av erforderliga lärarkrafter samt vid framskapandet
av lämpliga undervisningsmedel. 1 och för en ändamålsenlig planläggning av
anstaltens verksamhet anordnade Skolöverstyrelsen till en början ett flertal
sammanträden med lärare, yrkesidkare och andra personer, som förmodades
kunna bidraga med någon erfarenhet och giva uppslag till den blivande verksamhetens
gagn. Sedermera understiiddes anstaltens arbete någon tid framåt
genom särskilda sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallats
av Skolöverstyrelsen. Det visade sig emellertid rådligt att gå fram med
stor försiktighet och att icke sätta i gång större apparat, än som med säkerhet
kunde behärskas. Till följd härav togos icke de anvisade medlen helt i anspråk
under de första åren, och sedermera har anslagsbeloppet minskats, så att det
för år 1924—1925 utgjorde endast 50,000 kronor och slutligen stannat vid
(10.000 kronor för år från och med budget året 1925—1926.
Det är ett synnerligen intensivt arbete, som bedrivits i och genom den yrkespedagogiska
centralanstalten under denna tid. En blick på anstaltens årsredogörelser
kan giva någon föreställning därom, men endast den, som varit i tillfälle
att närmare följa detsamma, torde kunna fullt förstå arbetets omfattning
och art. Det bör beaktas, att bland de många kurser, som hållits, knappt en
enda varit den andra lik. Man har måst treva sig fram i fråga om kursernas
anordnande, och man har sett sig föranlåten att söka tillgodose en mängd olika
utbildningsbehov. Man har sålunda måste lägga kurserna på olika sätt samt
välja olika ämnesområden, olika föreläsare och andra medhjälpare. Enbart
planläggningen av dessa kurser, uppsökandet av lämpliga medhjälpare och att
avtala med dessa om hur deras medverkan skulle vara inriktad o. s. v. har krävt
betydande eftertanke, korrespondens och personliga besök med ej sällan mycket
omfattande överläggningar. Allt detta har anstaltens föreståndare haft att ombesörja
dels i samråd med chefen för Skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning
och vederbörande undervisningsråd eller extra föredragande, dels och i de flesta
fall på egen hand. Därjämte har han själv medverkat i kurserna genom ett betydande
antal föreläsningar och såsom pedagogisk handledare vid kursdeltagarnas
auskultationer och övningslektioner. Förglömmas må ej heller, att kursernas
anordnande kräver en hel del administrativt arbete såsom uppsättandet av
cirkulär och program, kursernas kungörande, besvarandet av förfrågningar,
granskning av inkommande ansökningar, underrättelser till dem, som blivit antagna,
granskning av kursdeltagarnas resekostnads- och understödslistor o. s. v.,
vilket arbete visserligen till stor del kunnat utföras av föreståndarens skrivbiträde
men som dock måst organiseras samt ledas och övervakas av föreståndaren
själv.
Beträffande antalet av yrkespedagogiska centralanstalten anordnade kurser,
deras art och antalet deltagare får Överstyrelsen hänvisa till närlagda P. M.
Bil. VII. För närmare belysning av kursernas anordning bifogas såsom exempel
anstaltens berättelse för arbetsåret 1926—1927 (Bil. VIII).
Motionären förmenar, att genom dessa kurser så många lärare kunnat utbildas,
att behovet nu borde vara väl fyllt, under förutsättning att kurserna planlagts
på ett förnuftigt sätt.
Av nyssnämnda P. M. (Bil. VII) framgår, att sammanlagda antalet deltagare
i de pedagogiska kurserna, villra hållits i Stockholm, uppgått till 251. I
kortare pedagogiska kurser vid olika skolor på andra orter hava deltagit 260.
Dessutom hava deltagit i fortbildningskurser för lärare i handelsskolor 93, för
skolkökslärarinnor 54, för vävlärarinnor 30, för sömnadslärarinnor 110 och för
lärare vid skolor för hantverk och industri 76. Detta gör inalles 874 deltagare,
bortsett från dem, som deltagit i de nytillkomna kurserna för lärare vid tekniska
läroverk m. fl. Antalet lärare vid de kommunala anstalterna för yrkes
-
Antalet
kursdeltagare
och behovet
av ytterligare
kurser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
undervisning utgör omkring 1,000. Antalet lärare vid de enskilda anstalterna
uppgår till ungefär hälften av nyssnämnda siffra, vartill kommer ett antal
föreläsare vid mästarkurser och liknande kurser.
Härvid är nu att märka, att flertalet av dessa lärare tjänstgör endast en kort
tid. Man kan få ett begrepp om frekvensen genom att jämföra med antalet av
skolöverstyrelsen meddelade behörigheter att undervisa vid kommunala anstalter
för yrkesundervisning. En sammanställning häröver lämnas i tabellen bil.
IX. De där anförda siffrorna inrymma visserligen åtskilliga utvidgningar eller
förnyelser av förut beviljad, mera begränsad behörighet men torde dock
vara ganska belysande. Så t. ex. finner man, att ännu under år 1927 här avsedd
behörighet blivit meddelad i ej mindre än 284 fall. I förbigående må påpekas,
att endast mycket sällan behörighet meddelas till annan sökande än sådan,
som av vederbörande skolstyrelse ifrågasättes till viss lärarbefattning.
Man torde alltså kunna antaga, att de, som erhållit behörighet, i allmänhet också
blivit anställda som lärare. Att döma av dessa siffror skulle alltså tjänstgöringstiden
för lärare vid kommunala anstalter för yrkesundervisning inskränka
sig till i medeltal 3.5 eller möjligen högst 5 år och således antalet årligen
nytillträdande enbart vid de kommunala anstalterna uppgå till minst 200. På
motsvarande sätt skulle man kunna beräkna antalet årligen nytillträdande lärare
vid de enskilda anstalterna till i runt tal 100. Sammanlagda årsbehovet
av nytillträdande lärare för yrkesundervisningen skulle sålunda kunna antagas
uppgå till omkring 300. Av det nu anförda torde tydligt framgå, att summan
av antalet kursdeltagare icke ännu motsvarar det förhandenvarande antalet lärare,
och att medeltalet kursdeltagare för år ej på långt när täcker antalet av
nytillträdande lärare. Det är därför alltjämt nödvändigt att i stor utsträckning
godtaga lärare, som äro i saknad av varje pedagogisk utbildning. I betraktande
härav torde man finna, att oavsett andra omständigheter, rent siffermässigt
betraktat, behovet av fortsatta utbildningskurser kvarstår och torde
komma att kvarstå alltjämt.
Att de ifrågavarande lärarnas tjänstgöringstid ofta blir mycket kort. torde
vara lätt att förstå, om man betänker, att lärarbefattningen för dem, det här
gäller, oftast blir en mycket ringa bisyssla. En hantverkare har åtagit sig
några timmar i veckan men finner snart, att lärarverksamheten är besvärlig,
att han förlorar mera på att vara borta från sin affär under lektionstiderna, än
han får i arvode. Och så avsäger han sig lärarbefattningen efter ett år eller
så. På liknande sätt förhåller det sig även för många andra. Unga ingenjörer
komma ofta i fråga som lärare, men snart bli de befordrade till mera krävande
befattningar, kanske på annan ort, och så äro de borta, och skolan måste
skaffa nya, var och hur de kunna fås. Att ändra detta för skolornas verksamhet
högst ogynnsamma förhållande torde icke vara möjligt, med mindre än att
lärarna kunde beredas mera omfattande tjänstgöring, helst med fast anställning,
men detta är ju otänkbart utom möjligen vid de största skolorna och i ett mycket
begränsat antal fall. Därför måste man nog räkna med förhållandena, sådana
de äro, och fortsätta med att upphjälpa de nytillträdande lärarnas utbildning,
så gott man kan. Att härvidlag ingenting underlåtits i fråga om kursernas
ändamålsenliga planläggning, torde hava framgått av här förut meddelade
upplysningar, om hur försiktigt man sökt sig fram och vinnlagt som om
att anlita all den erfarenhet och sakkunskap, som funnits tillgänglig. Man
kan möjligen tycka, att då, såsom härovan framhållits, många av dem, som genomgått
dessa kurser, icke komma att tjänstgöra såsom lärare under någon
längre tid, kostnaden för deras pedagogiska utbildning skulle vara bortkastad.
Detta behöver dock icke vara fallet, enär denna utbildning kan bliva till nytta
även i annan verksamhet t. ex. såsom arbetsledare. För övrigt torde liknande
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 88. <1
förekomma även på andra utbildningsområden utan att man därför ansett sig
böra vidtaga några restriktioner i fråga om tillträdet till utbildningen.
I övrigt är att märka, att genomgången av en kurs, som omfattar endast
några veckor, i somliga fall endast några dagar, givetvis icke kan anses tillräcklig
för vinnande av en tillfredsställande utbildning som yrkeslärare. I
Tyskland finnas ett flertal särskilda yrkeslärarseminarier, som fordra för inträde
antingen ingenjörsexamen eller folkskollärarexamen kompletterad genom
viss praktik, och lärokurserna i dessa seminarier omfatta en tid av hela 2
år med heltidsundervisning. Detta är något helt annat än några få veckor eller
dagar hos oss. _ Men så kunna dessa lärare i allmänhet erhålla anställning
med full tjänstgöring och en avlöning, som är jämförlig med lärarnas vid de
högre allmänna läroverken. Närmare upplysningar angående yrkeslärarutbildningen
i Tyskland kunna inhämtas av närslutna berättelse bil. X. Något
dylikt är ju icke tänkbart under de små förhållandena här i Sverige. Man torde
ej kunna förvänta, att någon skulle vilja underkasta sig en 2-årig extra utbildning
utöver folkskollärare- eller ingenjörsutbildningen blott för att få undervisa
kanske 3—4 veckotimmar mot ett jämförelsevis ringa arvode i en lärlings-
eller yrkesskola eller motsvarande kurs. Därför måste vi nog för närvarande
och länge än nöja oss med dessa mera primitiva kurser och vara glada,
att vi kunna finna personer, som vilja åtaga sig att undervisa och begagna sig
av möjligheten till viss lärarutbildning genom dem.
Motionären berör också frågan om behovet att i lärlingsskolan meddela undervisning
i enkla folkskolämnen och menar, att, då så är fallet, lärare i de allmänbildande
. skolorna härvid kunde komma till användning. Så sker också.
Tabellen i bil.^ IX visar,^ att ett mycket stort antal personer med pedagogisk
utbildning erhållit behörighet att undervisa i kommunala anstalter för yrkesundervisning.
Men att nämnda lärare helt generellt och utan vidare skulle anses
kompetenta att undervisa i lärlings- och yrkesskolornas ämnen, där de vanliga
folkskoleämnena komma till användning, måste skolöverstyrelsen bestrida.
Undervisningen i lärlingsskolan och kurserna på motsvarande stadium har
icke till ändamål att meddela folkskolekunskaper, men om det visar sig, att
eleverna brista i fråga om dessa, måste kunskaperna upphjälpas, och detta tager
givetvis bort en del tid. Det torde dock vara tydligt, att, om undervisningen
skall kunna upprätthållas såsom yrkesundervisning, så måste läraren
känna till vad denna undervisning bör avse och hur den skall bedrivas. Det
är därför ingalunda överflödigt, att kompetensen prövas just ur dessa synpunkter,
innan den föreskrivna behörigheten meddelas, och det kan därför vara fullt
motiverat och i verkligheten också mycket behövligt, att vederbörande lärare
genom deltagandet i någon av de yrkespedagogiska kurserna komplettera sin
utbildning i berörda avseende. Detta gäller i mycket hög grad även om teckningslärarna,
för så vitt de skola undervisa i andra yrken och ämnesdelar än
dem, som tillhöra deras normala utbildning.
I fråga om undervisningsmedel har yrkespedagogiska centralanstaltens föreståndare
dels själv, dels genom anlitande av speciellt sakkunniga åstadkommit
åtskilliga kompendier, exempelsamlingar och tabeller samt modeller och materialserier,
som genom anstaltens försorg tillhandahållas skolorna enligt här bifogade
förteckningar bil. XI. Denna förmedlingsverksamhet har livligt uppskattats
av skolorna och kräver givetvis en icke obetydlig omsorg samt expeditionsarbete
även den. Dessutom har föreståndaren i samråd med chefen för
yrkesskolavdelningen och under samverkan med skolöverstyrelsens bibliotekskonsulenter
sökt samla uppgifter om sådan i bokhandeln tillgänglig litteratur,
som synts kunna vara av värde för yrkesundervisningen eller lämplig för anskaffning
till olika skolornas bibliotek. De sålunda erhållna uppgifterna hava
Åstadkommandet
av
undervisningsmedel.
10
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
Skolöverstyrelsens
yrkesskolavdeining.
sammanförts i tvenne förteckningar, den ena upptagande svensk, den andra utländsk
dylik litteratur (bil. XII och XIII). Värdet av dessa förteckningar
skulle givetvis varit större, om upplysningar blivit införda angående böckernas
innehåll, såsom skett i de av bibliotekskonsulenterna utgivna katalogerna över
böcker för folk- och skolbibliotek, då samtidigt en bättre utgallring kunnat
ske, men härför hava tid och arbetskrafter icke varit tillräckliga.
Vad som sålunda åstadkommits är emellertid långt ifrån tillräckligt. Det
saknas alltjämt läroböcker för en mångfald viktiga undervisningsområden, och
det tyckes vara fåfängt att hoppas, att tillfredsställande sådana skola framkomma
genom enskildas företagsamhet. Så till exempel har det icke ännu
varit möjligt att få fram någon för utbildningen av elektriska montörer och installatörer
lämplig lärobok i elektroteknik, fastän betydande medel ställts till
förfogande av härför intresserade. Och en dylik lärobok skulle dock kunna
påräkna en relativt stor åtgång, eftersom elektrisk installationsverksamhet är
ett av våra mest omfattande yrkesområden. Att författare och förläggare skulle
på eget initiativ och på egen risk vilja utgiva läroböcker i de mera speciella
yrkena med endast ett mindre antal utövare är, såsom erfarenheten visat, knappast
att förvänta. I de få fall något utgivits, har detta för vinnande av mera
allmän avsättning oftast varit alltför allmänt hållet för att med fördel kunna
användas vid den egentliga yrkesundervisningen och har för övrigt snart nog
blivit föråldrat. Det är därför man måste söka sin tillflykt till utarbetandet av
smärre kompendier, som kunna tryckas eller dupliceras i maskinskrift och sammansättas
och ändras efter behov. Men även åstadkommandet av dylika kompendier
går ingalunda av sig självt. Här föreligger ett alldeles oerhört fält
för yrkespedagogiska centralanstaltens verksamhet, ett fält som till följd av de
stora svårigheter arbetet erbjuder och bristande resurser endast i alltför ringa
mån kunnat uppodlas.
Förutom läroböcker och kompendier behöver yrkesundervisningen försöksoch
åskådningsmateriell. Där verkliga föremål ej kunna komma till användning,
behövas avbildningar i form av planscher, ljusbilder, filmer och dylikt.
Av sådan materiell finnes knappast något, som är lämpligt för yrkesundervisning.
Åtskilligt skulle möjligen kunna anskaffas från utlandet men måste i
så fall utväljas med sakkunnig omsorg och särskild hänsyn till förhållandena
hos oss. Även härvidlag har yrkespedagogiska centralanstalten en naturlig
uppgift, som tyvärr icke ännu kunnat nämnvärt upptagas.
Det anförda torde vara tillräckligt för att visa, att den yrkespedagogiska
centralanstalten visserligen har utövat en ganska omfattande och mycket betydelsefull
verksamhet, men att dess uppgifter icke i något avseende kunna anses
på långt när fullbordade och att det finnes större skäl att vidtaga åtgärder
till anstaltens förstärkning i och för verksamhetens utveckling än att tänka
på anstaltens indragning.
Under sådant förhållande kan det väl icke på allvar bliva tal om att den
yrkespedagogiska centralanstaltens verksamhet skulle överflyttas på skolöverstyrelsen
yrkesskolavdelning, men då mationärens uppfattning även beträffande
verksamheten inom denna avdelning är i grunden alldeles oriktig, får överstyrelsen
i avseende därå tillägga följande.
Först och främst må ånyo erinras därom, att, såsom redan i det föregående
påvisats och närmare framgår av tabellen bil. V, det antal elever och undervisningsavdelningar,
som förekomma i kommunala och enskilda statsunderstödda
anstalter för yrkesundervisning, över vilka skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning
har att öva inseende, är väsentligt större än det av motionären beräknade.
Enligt närlagda. förteckning, bil. XIV, äro de kommunala anstalterna
för yrkesundervisning fördelade å 61 städer och andra kommuner. De stats
-
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
i
11
understödda enskilda anstalterna för yrkesundervisning äro till antalet 61 och
förlagda inom olika delar av landet, delvis å landsbygden. Även dessa anstalter
krava, skolöverstyrelsens omsorger och närmare inseende. Därtill kommer
ett stort men växlande antal olika organisationer anordnade statsunderstödda
mästarkurser, som givetvis även kräva en del åtgärder och tillsyn från
skolöverstyrelsens sida. Och så äro slutligen att märka de 6 handelsgymnasierna,
7 tekniska läroverk, somliga med ett flertal linjer och fackskolor, den
tekniska skolan i Stockholm med dess maskinyrkesskola, byggnadsyrkesskola
och övriga avdelningar, vävskolan i Borås samt bergsskolorna i Filipstad och
Falun.
I fråga om de kommunala och enskilda anstalterna torde bemärkas, att många
av dem, särskilt de kommunala, omfatta ett stort antal olika yrken. Så till
exempel finnas i Stockholm ej mindre än 14 olika yrken med särskilda avdelningar
i lärlingsskolan, 16 i kurser för äldre, 12 i yrkesskolan och 20 i verkstadsskolorna.
Och i många av yrkesavdelningarna förekomma specialkurser
av olika slag. Det torde utan vidare vara klart, att, med hänsyn till de stora
olikheterna i skolornas yttre form och än mer i deras inre art och den mångfald
av yrken och kurser i olika variationer, som yrkesundervisningen måste
omfatta, redan detta i och för sig måste göra det administrativa arbetet, ledningen
och tillsynen över anstalterna för yrkesundervisningen särskilt arbetskrävande.
Att märka är även, att anstalterna för yrkesundervisningen icke såsom
flertalet allmänbildande läroanstalter ha en lång tradition att bygga på
utan måste i stor utsträckning söka sig fram på nya. obanade vägar och därtill
ofta nöja sig med tillfälliga, för sin undervisning otillräckligt utbildade lärare
och föreståndare, vilka dessutom vanligen hava sina befattningar vid ifrågavarande
skolor endast som en bisyssla. Det ena med det andra gör, att varken
antalet skolor eller antalet elever, än mindre antalet undervisningstimmar, kan
läggas till grund för någon jämförelse i fråga om den centrala ledningens arbetsbelastning
utan att en sådan jämförelse blir missvisande. Den omständigheten,
att de till yrkesskolavdelningen hörande skolorna hava lokala styrelser,
har sin stora betydelse i fråga om skolornas önskvärda förbindelse med näringslivet
och de kommunala myndighetrna men minskar ingalunda den centrala
ledningens bestyr med skolornas ärenden i övrigt. De för vissa skolor
förordnade inspektörerna taga i allmänhet ej annan befattning med skolorna,
än som erfordras för den i det föregående yttrandet rörande motion nr 329 omnämnda
kontrollen med avseende å rekvisition av de till skolorna utgående statsbidragen.
Något mera kan man ej heller begära, då de alltid äro oavlönade,
och de kunna för övrigt icke gärna ingripa i skolornas verksamhet utan genom
anmälan till skolöverstyrelsen.
Att, såsom motionären påpekar, utbildningskurserna för lärare vid fortsättningsskolor
kunnat ombesörjas av skolöverstyrelsens folkskolavdelning och
där handhavas av ett undervisningsråd, som därjämte har åtskilliga andra göromål,
förklaras därav, att dessa kurser äro tämligen enhetliga, med enhetliga
mål och i de flesta fall enhetligt utbildade deltagare, nämligen folkskollärare
och i vissa kurser slöjdlärare och skolköks- eller slöjdlärarinnor. Därtill kommer,
att dessa kurser anordnas av lokala bestyrelser, som vidtaga erforderliga
förberedelser och uppgöra förslag till kursplan, vilken sändes till överstyrelsen
för prövning och godkännande. Den direkta ledningen av kursen och
■därmed sammanhängande expeditionsgöromål handhaves av en särskilt för
varje kurs utsedd föreståndare eller kursledare. På detta sätt har överstyrelsens
befattning med dessa kurser kunnat inskränkas till att i huvudsak avse
endast vissa allmänna anvisningar samt granskning och godkännande av kursplaner
jämte fördelningen av det för kursernas bekostande anvisade anslaget.
Att detta tillvägagångssätt icke kan tillämpas å kurser för utbildande av lära
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 88.
re vid anstalterna för yrkesutbildning utom möjligen i något enstaka fall, torde
vid beaktande av den här förut lämnade redogörelsen angående dessa kurser
icke behöva närmare utvecklas.
Att även i överstyrelsens yrkesskolavdelning de löpande göromålen icke äro
alldeles obetydliga, torde i någon mån framgå av närslutna tabell över antalet
ärenden, som handlagts inom denna avdelning under åren 1924—1927, bil. XV.
Antalet dagar, som tagits i anspråk för inspektioner och andra med resor förenade
tjänstförrättningar, redovisas i tabellen bil. XVI. Det torde böra beaktas,
att en mycket stor del av de handlagda ärendena avser reglementen och undervisningsplaner,
vilka ärenden vanligen äro ganska omfattande och ofta
kräva överläggningar eller skriftväxling med vederbörande under hand. Bland
mera arbetskrävande ärenden märkas även de många ansökningarna om lärarbehörighet
samt de olika läroanstalternas ansökningar om statsunderstöd, vilka
ofta kräva omfattande utredningar.
Vid bedömande av arbetsbördan å överstyrelsens yrkesskolavdelning torde
även böra beaktas, att denna avdelning jämlikt överstyrelsens instruktion fått
sig särskilt ålagt »att genom personlig förbindelse med skolstyrelser och ortsmyndigheter
samt med befolkningen över huvud på de olika orterna söka förvärva
förtrogenhet med önskningar och behov i fråga om yrkesundervisningen».
Och vidare har avdelningen enligt samma instruktion »att verka för upprättandet
av nya och, då så befinnes vara av nöden, för omorganisation av redan befintliga
skolor samt att därvid träda i förhandling med vederbörliga myndigheter
och med representanter för skilda yrken och ortsintressen». För att dessa
föreskrifter skola kunna efterkommas är det tydligtvis nödvändigt, att göromålen
i övrigt så begränsas, att de icke taga avdelningschefens och ledamöternas
tid helt i anspråk. Dessa personer böra sålunda äga möjlighet att inom såväl
som utom tjänstetid sammanträffa med yrkeslivets representanter samt då och
vid andra tillfällen deltaga i förhandlingar och diskussioner rörande undervisningen.
Och för att detta skall vara möjligt, måste de även kunna följa med företeelserna
inom yrkeslivet liksom även med huvuddragen av de sociala och ekonomiska
företelserna i övrigt. Trots allvarliga bemödanden har detta icke alltid
kunnat ske i önskvärd grad. Skulle så arbetsbelastningen ytterligare ökas
genom överflyttande av yrkespedagogiska centralanstaltens uppgifter på yrkesskolavdelningen
och, såsom motionären ävenledes önskar, en eller flera av rådsbefattningarna
indragas, då måste följden ovillkorligen bliva den, att arbetet på
yrkesundervisningens utveckling och förbättring avstannar. Detta torde, såvitt
möjligt, böra undvikas. I stället borde utvecklingsarbetet kunna bedrivas hellre
med ökad än med minskad kraft.
Med avseende på frågan om vilka anslag av statsmedel som skulle erfordras
för lärareutbildningen för yrkesundervisningen, därest verksamheten vid yrkespedagogiska
anstalten skulle komma att upphöra, får skolöverstyrelsen framhålla,
att överstyrelsen icke kunnat finna någon mera kostnadsbesparande anordning
för dessa kursers bedrivande än just yrkespedagogiska centralanstalten.
Då, såsom av det föregående torde hava framgått, skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning
icke skulle kunna anordna ifrågavarande kurser utan att därigenom
tvingas att eftersätta andra viktiga uppgifter, synes det ofrånkomligt att, därest
yrkespedagogiska centralanstalten skulle upphöra, någon annan anordning träffas
för kursernas upprätthållande, och då överstyrelsen ej har kunnat finna,
hur denna anordning skulle vara beskaffad, har överstyrelsen ej heller kunnat
göra någon kostnadsberäkning i avseende därå. Beträffande kostnaderna för de
ifrågavarande kurserna under år 1926—1927 får överstyrelsen hänvisa till uppgifterna
härom i den yrkespedagogiska centralanstaltens ovannämnda berättelse
(bil. VITI).
Statsutskottets utlåtande Nr SS.
13
På grund av vad bär ovan anförts får skolöverstyrelsen hemställa, att statsutskottet
måtte tillstyrka riksdagen att avslå även herr Forssells motion nr 330.
I handläggningen av förevarande ärende hava deltagit generaldirektören
Bergqvist, avdelningscheferna överdirektören Falk samt undervisningsråden
Fredriksson, föredragande, och Bruce, undervisningsråden Rydberg, Berglund
och Schenke, t. f. undervisningsråden Hänninger och Engvall samt konsulenten
Ingeborg Walin.
Stockholm den 29 februari 1928.
B. J :SON BERGQVIST.
Nils Fredriksson.
Olof Wibelius.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1928:167 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln framlagda förslag angående det ordinarie förslagsa s. 9 i texten