Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud i visst fall mot värnpliktigas skiljande från vid inkallelse till tjänstgöring innehaft arbete eller tjänst m. m.

1929-03-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1929:13, Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud i visst fall mot värnpliktigas skiljande från vid inkallelse till tjänstgöring innehaft arbete eller tjänst m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud

i visst fall mot värnpliktigas skiljande från vid inkallelse

till tjänstgöring innehaft arbete eller tjänst m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 325, vilken

behandlats av första lagutskottet, har herr Öhman m. fl. hemställt, att riksdagen

matte besluta att i lag fastställa förbud i visst fall mot värnpliktigas

skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallande till värnpliktstjänstgöring

inneha och att fullgod gottgörelse genom statens försorg lämnas i de fall

värnpliktig vållas förluster genom mistad eller försämrad arbetsanställning på

grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Eedan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns in- Äldre rån.

tagen en bestämmelse om förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från anställning.

I 51 § stadgades nämligen beträffande lagstatt tjänstehjon av allmänna

beväringsmanskapet, att om en sadan person inkallats till tjänstgöring

eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara berättigad

att återgå i sin förra tjänst. I kungörelsen den 13 november 1860 angående

den allmänna beväringen stadgades sedermera i 30 §, att tjänstehjon eller lärling

vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i högst åtta veckor återgå

i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett allmänt stadgande i ämnet.

Med hänsyn till 1912 ars försöksmobilisering föreskrevs nämligen genom en den

10 juni 1912 utfärdad lag, att om en värnpliktig, som var lagstadd eller annorledes

anställd i annans tjänst eller arbete, var borta från sin anställning för fullgörande

av skyldigheter, som ålågo honom enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen,

husbonden eller arbetsgivaren icke finge av sådan anledning skilja

den värnpliktige från anställningen.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i lagen den 16 oktober 1914 Lagen den 16

om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt oktober1914- denna lag må värnpliktig, som är anställd i annans tjänst eller arbete, ej skiljas

från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra i värnpliktslagen

stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning, som kan bliva

föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall dock ej gälla, där den värnpliktige

vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden eller arbetsgivaren en onk
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. lavd. 10 häft. (Nr 13.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutslcottets utlåtande Nr 13.

tig uppfattning om sina värnpliktsförhållanden. I lagen är ytterligare föreskrivet,

att om värnpliktig lider skada därigenom att, i strid mot de nu återgivna

bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare ej fullgör vad honom till följd av

den värnpliktiges anställning i hans tjänst eller arbete åligger, husbonden eller

arbetsgivaren skall utgiva ersättning. Avtal, som strider mot lagens bestämmelser,

är ogillt.

Till motivering av 1914 års lag anförde föredragande departementschefen vid

remiss till lagrådet av förslaget till lagen bland annat följande:

Redan i Öl § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden

stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans arbete

anställd person nödgas någon tid vara borta från arbetet för fullgörande av sin

medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren icke får

i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom från anställningen. Arbetstagaren

anses i sådan händelse hava haft laga förfall av ett slag, som kräver

särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället ålagd plikt, som han icke

kunnat undandraga sig, och hans bortavaro har påkallats av det viktigaste allmänna

intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av vapenövningens

fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar i personligt och ekonomiskt

avseende vara förenade därmed, men givetvis är det önskvärt, att dessa

icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda ekonomiska svårigheter

kunna föranledas för den värnpliktige, om han icke efter vapenövningens slut

äger att återvända till en anställning, som han vid dess början innehade. Det är

därför av stor betydelse för honom, att rätt härtill inom skäliga gränser beredes,

och med hänsyn till det allmänna ändamål, för vilket hans verksamhet hos

arbetsgivaren avbrytes, synes det vara berättigat att, utöver vad som kan följa

av allmänna regler, för dylika fall något inskränka arbetsgivarens befogenhet

att entlediga arbetstagaren.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,

som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i dess helhet

förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår än dittills

varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels en första och

huvudsaklig tjänstgöring, dels ock repetitions-, reservtrupp- och landstorm sövningar.

På grund av respektive övningars längd medförde icke den första

tjänstgöringen, men däremot i regel repetitions-, reservtrupp- pch landstormsövningarna,

rättighet enligt den ifrågavarande lagen till återinträde i förut innehavd

anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är viuppliktstjänstgöringen

väsentligt kortare än enligt 1914 ars härordning, .till t jämt gäller

dock, att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså ej faller

under lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga, nämligen

de som tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring

om nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen ävensom

för studenter och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän,

är den första tjänstgöringen längre. Att märka är för övrigt, att det är

vanligt, att de värnpliktiga i omedelbar följd med den i värnpliktslagen föreskrivna

första tjänstgöringen fullgöra en repetitionsövning, som vid infanteriet

varar tjugufem dagar och vid vissa andra vapenslag nagot längre. Som nagra

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 13.

3

reservtrupp- eller landstormsövningar ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan

den praktiska betydelsen av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till

repetitionsövningarna.

Enligt vad utskottet inhämtat saknas i flertalet kollektivavtal bestämmelser

i förevarande ämne. Det förekommer emellertid, att i kollektivavtal stadgats

rätt för värnpliktig att efter vapenövningarnas slut bliva återtagen i arbete.

I andra kollektivavtal föreskrives, att arbetare efter fullgjord militärtjänstgöring

skall äga företräde framför andra till erhållande av arbete hos sin

förre arbetsgivare. För sådana verkstads- och förrådsarbetare vid statens

järnvägar, vilka antagits till stadigvarande tjänst, samt för de fast anställda

arbetarna vid telegrafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt

s. k. distriktsverkstäder gäller, att de äga erhålla tjänstledighet eller permission

för fullgörande av värnpliktsövning.

Det är givetvis önskvärt, att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas

för att minska de olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen kan medföra

för de enskilda. Genom lagen den 16 oktober 1914 har ock, som nämnt,

stadgats förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst. Enligt

motionärernas förslag skulle denna lag erhålla utsträckt tillämplighet.

Beträffande behovet av ett utvidgat förbud må erinras, att det ofta torde

ligga i arbetsgivarnas eget intresse att återtaga arbetare, vilka vid föregående

anställning visat sig dugliga. Att, som nyss omtalats, kollektivavtalen endast

i jämförelsevis ringa utsträckning innehålla bestämmelser om värnpliktigs rätt

till återanställning, torde ock tyda på att i själva verket något mera allmänt

behov av bestämmelser i detta ämne icke gjort sig gällande. Mot en utsträckt

lagstiftning i förevarande hänseende kan för övrigt anföras svårigheten att förläna

densamma nödig effektivitet. Det må också påpekas, att redan nu arbetsgivare

understundom visa benägenhet att vid val mellan flera platssökande

giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller äro frikallade

från sådan tjänsteplikt. En utvidgning av förbudet i 1914 års lag

kan vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna för dem. som

hava värnpliktstjänstgöring att fullgöra.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas

hemställan i vad denna avser förbud mot värnpliktigs skiljande från

anställning. Med denna ståndpunkt kan utskottet naturligen heller icke tillstyrka

motionärernas förslag att för vissa enstaka fall, i vilka förbudet ej

skulle vara genomförbart, ålägga staten att utgiva gottgörelse till de värnpliktiga.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 15 mars 1929.

Värnpliktig?

rätt till återinträde

i

tjänst enligt

kollektivavtal.

Utskottet.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala, Norling,

Jonsson i Lycksele, Julin, Teodor, Testrup och Julin, Fredrik;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Lindley, Olsson

i Ramsta, Johansson i Brånalt, Hedlund i Östersund, fröken Wellin och herr

Grapenson.

Reservation

av herr Lindqvist i Halmstad, som anfört:

När man tager del av den motivering, som låg till grund för 1914 års lag

om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, så

finner man, att justitieministern mycket starkt framhäver det berättigade uti

att en värnpliktig skall äga att efter fullgjord tjänstgöring återfå förut

innehavd anställning. Denna rätt, säger justitieministern, var given redan i

den gamla legostadgan av 1833. Här hade den grundsatsen vunnit erkännande,

att om en i annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta

från arbetet för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för

rikets försvar, så ägde arbetsgivaren icke rätt att därför skilja honom från

anställningen. Arbetstagaren ansågs i dylik händelse hava haft laga förfall

av sådant slag, som krävde särskild hänsyn. Att vapenövas framhölls vara en

av samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortovaro

hade påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Man vågade dock

icke sträcka den lagliga rätten att återfå arbetsanställning till all värnpliktstjänstgöring

utan begränsade rätten till att avse värnpliktsövningar om högst

sextio dagar, något som alltjämt gäller.

Motionen innebär förslag om borttagande av den nämnda tidsbegränsningen,

så att värnpliktig skulle äga rätt att återfå anställning oberoende av värnpliktstjänstgöringens

längd. Där återgång till anställningen av vissa skäl ej

vore möjlig, skulle staten enligt motionärernas förslag lämna gottgörelse åt

den värnpliktige.

Att staten på detta sätt skulle inskrida och lämna ekonomiskt understöd,

torde ur rent principiell synpunkt icke giva anledning till erinran. Däremot

torde de praktiska svårigheterna vara så stora, att man måste avstå från att

söka genomföra ett dylikt förslag. Den hjälp, som kan givas de värnpliktiga,

måste sökas på annat sätt, och enda möjligheten synes mig vara att

stadga rätt för värnpliktiga att återfå anställning efter tjänstgöringen utan

någon sådan tidsbegränsning, som nu i lagen finnes föreskriven. Utskottet

har i sitt avstyrkande av motionen framhållit, att något mera allmänt behov

av lagändring icke gjort sig gällande. Som stöd för denna sin uppfattning

åberopar utskottet, att kollektivavtalen endast i jämförelsevis ringa utsträckning

innehålla bestämmelser om värnpliktigas rätt till återanställning. Även

jag tror, att för anställda inom de stora industrierna och kommunikationsver
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

ken, där fackföreningar och kollektivavtal finnas, behovet icke är så stort som

på andra områden. Men att även där ett behov förefinnes, framgår av att

organisationerna stundom sökt skydda sådana värnpliktiga. Annorlunda ställer

sig säkert förhållandet beträffande affärs- och kontorsanställda samt arbetare

inom hantverket. Här finnas icke samma möjligheter att medelst organisation

och kollektivavtal skydda de värnpliktiga. Jag känner personligen

fall, där värnpliktig tillhörande någon av dessa grupper efter slutad tjänstgöring

icke återfått sin anställning. Det kan ej vara riktigt, att staten genom

lag tvingar den värnpliktige att lämna sin anställning och icke samtidigt drager

försorg om att han efter fullgörande av sin medborgerliga skyldighet blir

satt i tillfälle att återgå till anställningen. Jag inser väl, att förbudet att

avskeda anställd i de fall, varom här är fråga, kan, om arbetsgivaren så vill,

kringgås på många olika sätt. Men att arbetsgivarna i allmänhet skulle förfara

så lärer icke böra antagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga

under övervägande att för riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring av lagen den 16 oktober 1914 om förbud i

vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete,

att den i lagen nu stadgade begränsningen till övning om

högst 60 dagar borttages.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.