Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.i angående förbud i vissa fall för enskild person att medl äganderätt besitta fast egendom.

1929-03-08 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:12, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.i angående förbud i vissa fall för enskild person att medl äganderätt besitta fast egendom.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

11

Nr 12.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.i angående förbud i vissa fall för enskild person

att medl äganderätt besitta fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 179,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till lagstiftning

om förbud i vissa fall för så kallade enskilda spekulanter att utan särskilt tillstånd

(koncession) med äganderätt besitta fast egendom.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan, får

utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Spörsmålet om förbud för enskilda spekulanter att förvärva fast egendom avhandlades

redan av norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande

framlade kommittén förslag till lag om förvärvsförbud, begränsat till

bolag och föreningar. Någon anledning att inbegripa enskilda skogsspekulanter

under förbudet ansåg kommittén ej föreligga och anförde härutinnan följande.

De gynnsammaste tiderna för att bilda nya framgångsrika trävaruaffärer

vore förbi. Föga troligt vore, att med rådande liöga skogspriser enskilda

kapitalister skulle finna det särdeles ''lockande att göra skogsaffärer i större

skala och i avsikt att för en längre framtid sammanhålla större skogskomplexer.

Att utan bolagsbildning uppbringa det kapital, som erfordrades för jorduppköp

i sådan skala, att det medförde sociala vådor, vore ej lätt. Naturligtvis

finge man dock räkna med, att en del enskilda skogsspekulanter fortfarande

som ditintills komme att göra tillfälliga hemmansaffärer, avseende att få tillfälle

att på en gång tillgodogöra sig ett samlat skogskapital. I dessa fall

bleve dock i regel de förvärvade hemmanen, sedan skogen å dem avverkats,

snart åter försålda, och de undandroges därigenom icke bondeståndet på samma

definitiva sätt, som om de ingått i de stora bolagens skogsbesittningar.

Även om de icke såldes, bleve de förr eller senare föremål för arvsdelningar,

som naturligen på ett synnerligen effektivt sätt motverkade skadlig jordkoncentration.

Historik.

Norrlandskommitténs

betänkande

den 27

oktober 1904.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Riksdagen

1909.

Riksdagen

1910.

Tre reservanter inom kommittén (herrar Claeson, Kempe och Lindman) ansågo,

att det åsyftade målet, den självägande bondeklassens bevarande, ej kunde

ernås genom1 den av kommittén föreslagna lagstiftningen om förvärvsförbud

för bolag och föreningar. Följden av eu sådan lagstiftning skulle blott

bliva, att priset på jorden komme att sjunka och enskilda spekulanter lämnades

fria händer att förvärva densamma. Detta vore orättvist och kunde så mycket

mindre vara välbetänkt, som dessa spekulanter oftast i saknad av nödigt rörelsekapital

dreves att skövla skogen.

En annan reservant (herr Lindhagen) yttrade i denna fråga följande:

Det skulle nog kunna finnas någon form för att utsträcka förbudet även till

enskilda skogsspekulanter eller åtminstone till dem, som driva trävarurörelse

såsom näring. Men detta förutsätter dock en del ovanliga bestämmelser, och

det är ju bäst att ej onödigtvis stöta sig med de juridiska lärosatserna. Kommittén

har angivit en del av skälen, varför detta ej är behövligt. Av kommitténs

infordrade statistik framgår ock, att de enskilda sågverksägarnas fastighetsförvärv

måste vara ganska obetydliga och mera av lokal beskaffenhet. I

hela området ägde nämligen år 1900 andra sågverksägare än sågverksaktiebolag

fastigheter till taxeringsvärde av endast 6,202,100 kronor, vilket är nära

en miljon kronor mindre än år 1895. Bland dessa sågverksägare äro åtskilliga

handelsbolag och på särskilt två sådana bolag, trävarubolaget Svartvik samt

firman Markstedt & söner, kommer ett taxeringsvärde av omkring tre miljoner

kronor. Taxeringsvärdet å de fastigheter, som tillhöra enskilda sågverksägare,

kan sålunda vid angiven tid antagas hava väsentligen understigit tre miljoner

kronor. De under bruksägare upptagna fastighetsägarna äro med obetydliga

undantag bolag. I händelse effektiva lagstiftningar om ägostyckning, arrende,

hävdeskyldighet och expropriation genomföras, bör jämväl detta komma

att i sin mån bidraga till att avhålla enskilda skogsspekulanter från hemman*- köp, då ju nämnda lagstiftningar äro avsedda att äga tillämpning även på deras

hemman. I fråga om förslaget att inskränka förbudslagen till bolag och

föreningar har jag sålunda endast velat göra några tillägg till motiveringen.

I en vid 1909 års riksdag av herr Lindhagen väckt motion upptogs frågan

om förbudslagstiftningens utsträckande till vissa enskilda personer; särskilt

omnämndes bolags intressenter och tjänstemän samt enskilda skogsspekulanter.

Såsom skäl framhöllos de vid förbudslagstiftningens förberedelse uttalade farhågorna

för lagens kringgående, vilka förmenades hava bestyrkts av uppgifter

i pressen, varjämte det åberopades lagstiftningsföredömen från Norge och

Finland. Lagutskottet avstyrkte motionen, som ej heller av riksdagen bifölls.

Vid 1910 års riksdag upptogs ånyo frågan om utsträckande av förbudslagstiftningen,

men allenast i form av ett förslag om utredning rörande verkningarna

av densamma, särskilt beträffande bolagstjänstemäns och andra dylika

personers fastighetsförvärv samt fastighetsinrop av bolag å exekutiva auktioner,

i vilket sistberörda avseende missbruk även uppgavs hava ägt rum. Lagutskottet

avstyrkte den begärda utredningen. Denna hemställan godkiindes av

första kammaren, varemot andra kammaren, i enlighet med en vid utskottets

betänkande fogad reservation, beslöt en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran

om en fullständig undersökning rörande verkningarna av den norrländska

förbudslagen samt om framläggande på sätt som funnes lämpligt av resultaten

av denna undersökning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12. 13

Då vid 1911 års riksdag förslaget om en utredning åter upptogs, blev detta

förslag av lagutskottet tillstyrkt i huvudsaklig överensstämmelse med andra

kammarens vid föregående riksdag fattade beslut. Kamrarna intogo emellertid

samma ståndpunkt som tidigare till förslaget, vilket alltså bifölls av andra

kammaren, men avslogs av den första.

Uti en motion vid 1912 års riksdag upptogs frågan om lagens utsträckning

till att omfatta enskilda skogsspekulanter, varvid särskilt åberopades, att de

år 1909 genomförda norrländska arrende- och vanhävdslagarna avsåge jämväl

dylika fastighetsinnehavare. Motionen avstyrktes av lagutskottet, under åberopande

av att utredning i ärendet blivit igångsatt, samt avslogs även av

riksdagen.

I det betänkande, som av landshövdingen J. Widén på uppdrag av chefen

för justitiedepartementet den 16 juni 1913 avlämnade angående den norrländska

förbudslagstiftningen och dess verkningar, ägnades jämväl uppmärksamhet

åt denna fråga. Enligt beräkningar, som verkställts med ledning av infordrade

uppgifter från häradsskrivarna angående fastigheter, tillhöriga personer

av denna kategori, d. v. s. »enskilda idkare av trävarurörelse samt i övrigt

personer, om vilka man med säkerhet kunde antaga, att de innehaft eller

innehade fastigheterna huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen»,

skulle sadana personers jordinnehav inom förbudslagens tillämpningsområde

hava ökats från 77,166 mantal år 1906 till 97,635 mantal år 1912 eller

från 1.24 till 1.57 procent av områdets hela mantalssumma samt i taxeringsvärde

från 4,490,600 kronor år 1906 till 7,893,200 kronor år 1912 eller från 1.12

till 1.57 procent av områdets hela taxeringssumma. Att märka är, att i mantalet

icke ingå en del fastigheter utan skattetal, vilka däremot äro medräknade

i taxeringsvärdena.

I anledning av denna utredning framhöll Widén, att den ökning av de enskilda

skogsspekulanternas jordinnehav, som sålunda ägt rum under den ifrågavarande

tiden, _ i det stora hela icke vore synnerligen stark. I jämförelse med de

förvärv, som gjordes av de stora trävarubolagen, innebure dessutom de enskilda

skogsspekulanternas förvärv icke något anmärkningsvärt. De fastigheter, vilka

råkade i enskilda skogshandlares ägo, fråndroges nämligen i allmänhet icke

på ett så definitivt sätt den jordbrukande befolkningen som de fastigheter, vilka

komme i bolags hand. Naturligtvis förekomme även härutinnan stora skiljaktigheter,

beroende på köparens ställning och arten av hans affärsrörelse. En

del fastigheter förvärvades salunda av enskilda sågverksägare för deras rörelses

jämna drift. Dessa fastigheter fiuge antagas i allmänhet för längre tid

vara undandragna bondbefolkningen och kunde närmast jämställas med de

mindre sågverksbolagens egendomar. Men det långt övervägande antalet köp

vore av helt annan art, nämligen rena spekulationsköp. Dessa köp gjordes i

manga fall av förmögna bönder, i andra åter av yrkesmässigt opererande timmerleverantörer.

Det vanliga därvid vore, att den å fastigheten befintliga skogen

pa kortast möjliga tid och till minsta säljbara dimension avverkades, vareller

styckad och vanligen i mer eller mindre vanhävdat

tillstånd såldes till någon jordbrukare.

• ^r^n, synP™kten av den fasta egendomens bevarande åt en självständig

jordbrukarbefolkning mindre betänkliga i dessa hemmansköp motvägdes alltså

av de allvarsamma olägenheter desamma innebure för skogsskötseln. Botemed
-

Riksdagen

1911.

Riksdagen

1912.

Utredningen

1913 ang.

verkningarna

av den norrländska

förbudslagstiftningen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

let häremot vore en effektivare skogslagstiftning. En utsträckning av förbudslagen

skulle i detta avseende knappast vara tillfyllestgörande, då det fortfarande

skulle stå de enskilda spekulanterna fritt att förvärva avverkningsrätter

å allmogeskogarna, vid vilkas utnyttjande fara för skogsskövling förelåge

i lika stor utsträckning som vid avverkning å egna skogar. Vad beträffade

jordbruket syntes den omständigheten, att de norrländska arrende- och vanhävdslagarna

gällde även för dessa jordägare, utgöra ett skäl för, att behov

av ett förvärvsförbud i mindre mån förelåge, då deras missvård av jordbruket

härigenom kunde på annan väg drabbas av laga ingripande.

Utredningen visade också, att opinionen inom orterna i vida övervägande grad

vore emot en utsträckning av förbudslagstiftningen till att gälla enskilda skogsspekulanter,

vilket ej heller tillstyrkts av någon bland Konungens befallningshavandena.

Efter allt. att döma ansåge man förbudets utsträckning i den omfattning,

som härav skulle bliva följden, utgöra ett alltför hårt ingrepp i den

fria fastighetshandeln. Mången gång skulle det, om så skedde, tilläventyrs

möta svårigheter att finna köpare till en egendom, som på grund av ägarens

obestånd eller av andra orsaker måste gå till salu. På grund av dessa skäl

kunde en utsträckning av förbudslagen att omfatta enskilda skogsspekulanter

icke förordas.

Förslag 1920 I uppdraget för den i januari 1919 tillsatta jordkommissionen ingick bland

av reservant amiaj- verkställa utredning rörande omfattningen av bolags jordförvärv och

kommis- enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta och södra delarna av

sionen. r^]-e^ samt i vad män berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka

avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade

intressen ävensom avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Såsom

första resultat av den utredning, kommissionen uti ifrågavarande ämne

verkställt, avlämnade kommissionen den 22 januari 1924 betänkande med förslag

till lag angående inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt

att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige. I reservation till

förenämnda betänkande framlade ledamoten av jordkommissionen herr Lindhagen

förslag till lag angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta

fast egendom.

Fiksdagen I motion nr 135 i första kammaren hemställde herr Lindhagen vid 1920 års

1920■ riksdag, att riksdagen ville antaga ett i motionen innefattat förslag till lag

angående förbud i vissa fall för enskild person att besitta fast egendom. Det

ifrågavarande lagförslaget var detsamma, som herr Lindhagen reservationsvis

framfört inom jordkommissionen.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 43, förklarade andra lagutskottet, att

utskottet icke ansåge det lämpligt att i anledning av enskild reservants molionsvis

framställda förslag vidtaga lagstiftningsåtgärder på ett område, som

vore av så genomgripande betydelse som det ifrågavarande.

Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagen.

Jordkom- Jordkommissionen avgav den 15 december 1921 betänkande med förslag

TörskTTen till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egenlSdecember.

dom. Till nämnda betänkande sluter sig en av jordkommissionen föranstaltad

1921% statistisk utredning rörande statens, kommuners, menigheters, stiftelsers, allmänna

inrättningars, bolags, ekonomiska föreningars och större enskilda jord
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.

15

ägares jordinnehav ävensom en av jordkommissionen utförd enquéte rörande

försäljningar av jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena, syftande

till att klarlägga i vad mån under nämnda tid jordbruksfastigheter övergått

i händerna på ägare, som icke kunna anses tillhöra den verkligt jordbruksidkande

befolkningen, orsakerna till dessa jordförsäljningar och följderna därav

för jordbruket och skogsskötseln, försäljningarnas inverkan på lantbefolkningens

ekonomiska och sociala förhållanden ävensom eu del andra därmed

sammanhängande spörsmål.

Det av kommissionen avgivna lagförslaget angående rätt att förvärva och

besitta fast egendom upptager bestämmelser dels i avdelning I om utlänningars

samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska föreningars förvärv

av fast egendom, dels i avdelning II om tillstånd i vissa fall för svenska

medborgare att besitta fastighet och dels i avdelning III om förbud att i fråga

om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

De i avdelningen II inrymda bestämmelserna avse att bereda staten viss

kontroll över handeln med jordbruksfastigheter enskilda personer emellan. I

detta hänseende har kommissionen framhållit, hurusom ur det allmännas synpunkt

olägenheter i flera hänseenden uppkomme, då jordbruksfastigheter förvärvades

av enskilda köpare, som icke tillhörde den jordbruksidkande befolkningen,

såsom köpare av skog för industriella ändamål, skogsspekulanter,

jordstyckningsspekulanter och personer, som åsyftade att göra sig vinst genom

hastig prisstegring å förvärvad fastighet eller genom realisation av gröda

och inventarier. Olägenheterna vid dylika förvärv vore i viss mån av annan

art än vid bolagens. Under det att bolagen i allmänhet avsåge att behålla förvärvade

fastigheter under längre tid såsom underlag för sin framtida verksamhet,

varigenom jordens återgång till den jordbruksidkande befolkningen

under en avsevärdare tidrymd förhindrades, hade de enskilda spekulanterna

i regel ej annat intresse av sina fastigheter än att på kortaste tid hämta största

möjliga vinst från dem. Vid de enskilda spekulanternas förvärv låge sålunda den

största faran däri, att fastigheterna, då de från spekulanterna återginge till

bönderna, så gott som undantagslöst befunne sig i ett mer eller mindre vanhävdat

skick såväl vad anginge skogen som beträffande jordbruket. Det hade

ingalunda varit ovanligt, att å hemman, som kommit i händerna på en sådan

person, jorden hade utsugits, byggnaderna fått förfalla, för så vitt de ej, såsom

ofta under kristiden varit fallet, blivit bortförda från fastigheten och avyttrade,

inventarierna hade förskingrats och skogen utsatts för den hänsynslösaste

exploatering. Detta gällde i första rummet skogsspekulanter och

s. k. jobbare, men även i viss mån jordstyckningsspekulanter. Jordbrukets

upprätthållande och ordentliga skötsel vore ofta för den på affärsvinst beräknade

privata styckningsverksamheten av intet intresse, enär det för densamma

gällde att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter

försälja inköpta områden. Under tiden vansköttes ofta jordbruket och byggnaderna

fingo förfalla. Härtill komme att utstyckningen ofta skedde på ett

planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt sätt. I fråga om

förvärv av s._ k. stadskapitalister, där syftet icke vore att ur ren affärssynpunkt

utnyttja fastigheten utan nöjesändamål eller kapitalplacering, kunde

väl i regel ej anmärkning framställas mot det sätt, varpå jordbruk och skog

sköttes, men ur synpunkten av jordens bevarande i den jordbruksidkande befolkningens

hand måste förvärvet icke desto mindre anses beklagligt. Ofta

nedlades nämligen så stora kostnader å bostadshus, parkanläggningar och dylikt,

att en person, som vore hänvisad att uteslutande leva av en sådan fastighets

jordbruk, icke utan förlust kunde inköpa densamma. Genom förvärvet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

bleve sålunda fastigheten ej sällan i själva verket för avsevärd tid undandragen

den jordbruksidkande befolkningen. Av dessa skäl framstode det såsom

en angelägenhet av största vikt att vissa inskränkningar gjordes icke blott för

bolag utan jämväl för vissa enskilda medborgare i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I fråga om förslagets innebörd i sistnämnda hänseende har kommissionen

framhållit, att de enskilda personer, som från det allmännas synpunkt vore

mindre önskvärda såsom jordägare, i regel icke bosatte sig på av dem förvärvade

fastigheter, och att man i denna omständighet hade en lämplig utgångspunkt,

då det gällde att på lagstiftningens väg söka förhindra deras jordförvärv.

Kommissionen har i anslutning härtill föreslagit, att enskild person,

som genom köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet, skulle med undantag

för avtal mellan äkta makar och vissa närskylda etc. vara pliktig

att inom tre månader efter den i fångeshandlingen utsatta tillträdesdagen,

dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på ett stadigvarande sätt bosätta

sig på fastigheten ävensom att framdeles under fem år i följd från

tillträdesdagen vara bosatt därstädes. Ville förvärvare utan att iakttaga vad

sålunda stadgats behålla förvärvad fastighet, finge det icke ske utan därtill

av länsstyrelsen lämnat tillstånd. Dylikt tillstånd finge ej beviljas med

mindre särskilda omständigheter därtill föranledde. Vissa i förslaget angivna

myndigheter skulle hava att hos länsstyrelsen anmäla, då anledning

fanns antaga att fastighetsägare eftersatte de stadganden, som ovan berörts.

Funne länsstyrelsen giltiga skäl föreligga, hade länsstyrelsen att förordna

om åklagare för talans utförande mot fastighetsägaren vid vederbörlig domstol.

I händelse denna funne fastighetsägaren hava eftersatt förenämnda bestämmelse,

skulle föreläggande meddelas honom, vid äventyr av fastighetens

försäljning inom viss tid i exekutiv ordning, antingen, därest han ville behålla

fastigheten och icke redan till länsstyrelsen ingivit ansökan om tillstånd därtill,

att inom tre månader från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan

ansökan eller ock att avyttra fastigheten. Innan förvärvare av fastighet bosatt

sig därå eller erhållit tillstånd av länsstyrelsen att det oaktat behålla fastigheten,

ägde han ej rätt att å fastigheten avverka skog annorledes än för

husbehov eller att därifrån bortföra stråfoder. Skulle förvärvare, som ej erhållit

tillstånd, avflytta från fastigheten, innan fem år förflutit från förvärvet,

ägde länsstyrelsen meddela förbud mot dylik exploatering av fastigheten.

Reservationer Reservationer hava avgivits av jämte andra herrar Lindhagen och TI ohlin.

kommissio''- Båda hava uttalat tvivel om lagstiftningens effektivitet.

nen. Herr Wohlin har bland annat anfört: Intet hinder funnes för en jordspeku
lant

att under en tid med starkt stigande priser å skogsvirke och jordbruksalster

successivt bosätta sig å olika fastigheter och i tur och ordning exploatera

dem. Medlet mot osund jordspekulation vore under normala tider en skärpt

skogslagstiftning. Koncessionslagen torde i anslutning härtill hava till syfte

att förebygga jordens övergång dels till bolag och dels i sådana enskilda personers

mera varaktiga besittning, vilka icke tillhörde den verkliga jordbruksidkande

befolkningen och vilka därtill icke vore önskvärda såsom ägare av

svensk jord. I anslutning härtill borde bosättningstvånget ersättas med ett

tvång att under tio år vara mantalsskriven å fastigheten.

Herr Lindhagen har å sin sida förordat en till tidslängden obegränsad bosättningsplikt

samt uttalat sig för att hithörande ärenden borde i stället för

att prövas av domstol fullföljas genom de administrativa instanserna.

Yttranden över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna,

över jord- lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen, lantbruksakademien, järnkontoret,

kommissionens

förslag.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

17

Sveriges skogsägareförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges allmänna hypoteksbank

och föreningen Sveriges stadsdomare. I de avgivna yttrandena

har förslaget, så vitt rörer bestämmelserna om kontroll över enskilda svenska

medborgares fastighetsförvärv, mötts av en nästan enhällig kritik. Endast

länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län hava förklarat sig icke hava

något att erinra mot de huvudprinciper, varå förslaget är byggt.

De huvudsakliga invändningar, som framställts mot den föreslagna kontrollen

över enskildas förvärv av jordbruksfastighet, äro följande: Förslaget

bure i allt för hög grad prägel av kristidens abnorma förhållanden å fastighetsmarknaden.

Under normala förhållanden, vilka numera finge anses hava

inträtt, förelåge intet behov av en i den enskildes handlingsfrihet så djupt ingripande

lagstiftning som den föreslagna. De peTsoner, som förslaget avsåge

att utestänga från fastighetsmarknaden å landet, vore dels skogsspekulanter,

dels ägostyckningsspekulanter, dels rena jobbare dels ock slutligen stadskapiialister,

vilka förvärvade jordbruksfastighet för kapitalplacering eller för

nöjesändamål. De olägenheter, som ur allmän synpunkt kunde anses förenade

med jordförvärv av personer, tillhörande de två första kategorierna, kunde

och borde lämpligen avhjälpas genom skärpt skogs- och skifteslagstiftning.

Köp, där syftet vore spekulation i hastigt stigande värde å fastigheten eller

dess gröda och inventarier, förekomme i regel ej under normala förhållanden.

I varje fall kunde de olägenheter, som voro förenade med dylika köp, lämpligen

förebyggas genom en allmän vanhävdslagstiftning. Ej heller vore förvärv

av jordbruksfastighet för kapitalplacering eller nöjesändamål någon mera

allmän företeelse och de fåtaliga förvärv av denna kategori man hade att räkna

med vore säkerligen ur det allmännas synpunkt mera till nytta än skada.

Erfarenheten hade visat, att därvid ej sällan nedlades betydande kapital på

jordbrukets utveckling, och att understundom verkliga »mönstergårdar» skapades.

I likhet med vad reservanter inom jordkommissionen påpekat, anmärktes,

att lagen säkerligen komme att bliva föga effektiv. Bosättning innebure

ingen garanti för att jordbruket bleve ordentligt skött. Grunderna för prövning

av koncessionsansökan vore vidare synnerligen svävande och lämnade rum

för godtycke. Härigenom komme ett starkt osäkerhetsmoment att införas

i fastighetshandeln. Då de kapitalstarkaste köparna av jord genom lagen

utestängdes från marknaden, kunde det ej undvikas, att priserna å jordbruksfastigheter

komme att sjunka. Detta torde i sin tur medföra en allmän sänkning

av jordbruksfastigheternas kreditvärden, något som komme att mer eller

mindre hårt drabba alla jordägare, mindre som större. Under tider med fallande

fastighetsvärden och stagnation på fastighetsmarknaden kunde det bliva

ogörligt för en förvärvare., som fått koncessionsansökan avslagen, att finna

köpare till sin fastighet, vilken då måste undergå exekutiv försäljning. Man

hade alltså, åtminstone beträffande vissa tidsperioder att emotse, att exekutiva

försäljningar —utan. något samband med kreditförhållandena och ekonomiska

förhållanden i övrigt — bleve tämligen vanliga. Att jämväl detta

komme att medföra osäkerhet och rubbningar i fastighetskrediten, låge i öppen

dag. Genom möjligheten av dylika tvångsförsäljningar komme givetvis

risken ..för kreditgivarna att nödgas för skyddandet av sina intressen övertaga

de belånade fastigheterna att avsevärt ökas och sanitidigt komme deras benägenhet

att tillhandahålla krediter att minskas. Även härav bleve med all

sannolikhet följden, att belåningsgränsen för jordbruksfastigheter komme att

sjunka. Av styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har ytterligare

framhållits, att då såsom säkerhet för bankens utelöpande obligationsförbindelser,

av vilka en stor del vore placerade i utlandet, låge inteckningar i jordbruksfastigheter,

kunde det befaras, att genom de sjunkande fastighetsvärdena

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 7 haft. (Nr 10—12.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Riksdagen

1924.

bankens utländska kredit skulle skadas samt därmed även rikets allmänna kreditanseende

i utlandet. Allt som allt innebure den föreslagna lagen ett för

stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet, som vore ett grundvillkor för

jordbrukets utveckling och förkovran.

Vid 1924 års riksdag återupptogs frågan om koncessionslagstiftning beträffande

enskilda personers jordförvärv genom motioner i båda kamrarna. I

nämnda motioner, nr 88 i första kammaren och nr 169 i andra kammaren, hemställdes,

att Kungl. Maj :t ville för riksdagen skyndsamt framlägga förslag till

lag, varigenom större trygghet vunnes, att vid övergång av äganderätt till jordbruksfastighet

tillgodosåges samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens

intressen. Motiveringen till berörda hemställan gav vid handen, att denna

närmast syftade till lagbestämmelser i de hänseenden, som innefattades i avdelningarna

I—III av jordkommissionens här ovan omnämnda förslag till lag med

bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 30, hemställde andra lagutskottet

om avslag å motionerna samt anförde till stöd härför, såvitt anginge den

nu ifrågavarande koncessionslagstiftningen, följande:

Vad angår de i avdelningen II av jordkommissionens förslag upptagna koncessionsbestämmelserna

för enskilda i fråga om förvärv av jordbruksfastigheter,

vill utskottet framhålla, att den av jordkommissionen harutinnan föreslagna

lagstiftningen synes utskottet vara i allt för hög grad påverkad av de onormala

förhållanden, som rått under kristiden. De syftemål, som man med en

dylik lagstiftning velat befrämja, torde enligt utskottets förmenande under normala

förhållanden å fastighetsmarknaden stå att vinna genom medel, vilka ej

så djupt ingripa i den enskildes rörelsefrihet eller medföra sådana ekonomiska

konsekvenser för näringslivet som det av kommissionen framlagda förslaget.

Vad i de över lagförslaget avgivna yttrandena härutinnan anförts kan av utskottet

i allt väsentligt biträdas.

Beträffande de olägenheter, som ur allmän synpunkt kunna anses förenade

med att vissa personer utom den jordbrukande befolkningens krets förvärva

jordbruksfastigheter, vill utskottet erinra, att dessa olägenheter, såsom jordkommissionen

i sitt betänkande framhållit, äro av en annan art än de, som atfölja

bolagens jordförvärv. Baran för kumulation pa en hand av ett stort antal

jordbruksfastigheter och därmed förenat jordmonopol och övermäktigt inflytande

inom orten är givetvis betydligt större vid de senares jordförvärv. De

enskilda spekulanterna äro näppeligen i stånd att förvärva och sammanhalla

fastighetskomplex av samma omfattning som bolagen.^ I allmänhet avse de ej

heller något sådant. Förr eller senare avyttra de sålunda sina fastigheter.

Och i de fall, där så ej sker, bliva fastigheterna efter kortare eller längre tid''

föremål för arvsdelningar. Den av jordkommissionen föranstaltade utredningen

har ej heller ådagalagt, att, där fråga ej är om bolag, ett anhopande på en

hand av större jordområden numera är någon mera vanlig företeelse. Snarare

torde få anses såsom visst, att utvecklingen går mot upplösandet av redan befintliga

större domäner. Vad motionärerna anfört angående faran för kumulation

av bondejordbruk på enskild hand, synes utskottet sålunda icke motivera

en koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare.

I likhet med jordkommissionen håller utskottet före, att vådan vid de enskilda

spekulanternas jordförvärv huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna,

då de från spekulanterna återgå till bondebefolkningen, befinna sig i ett mer

eller mindre vanhävdat skick. Såsom även av motionärerna framhållits, torde

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

19

emellertid genom den nya skogsvårdslagen den växande skogen hava beretts

erforderligt skydd mot den ödeläggelse, vilken enligt utskottets mening varit

den allvarligaste faran vid spekulanternas jordförvärv. Den vanvård av jordbruket,

som utgör en annan av skuggsidorna vid dylika jordförvärv, anser utskottet

i likhet med vad en del myndigheter i sina yttranden över jordkommissionens

förslag betonat samt även motionärerna framhållit, lämpligen böra förebyggas

genom en väl avvägd vanhävdslagstiftning. Skrivelse i syfte att få till

stand en sadan lagstiftning har av utskottet i anledning av därom väckta motioner

tillstyrkts i annat, samtidigt härmed avgivet utlåtande. Det är ock att

hoppas, att genom den planerade skifteslagstiftningen tillfredsställande garantier

ma kunna erhallas mot de olägenheter, som en osund jordstyckning medlordbru^ets

bestånd och utveckling. Slutligen vill utskottet framhålla,

att iör bevarandet av jorden åt den verkligt jordbrukande befolkningen mycket

torde sta att vinna genom åtgärder till förbättrande och vidare utvidgning av

egnahemslånerörelsen.

ei) koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare skulle vara

ett nödvändigt komplement till en eventuell lagstiftning i syfte att förebygga

bolags jordförvärv genom enskilda bulvaner har utskottet icke blivit övertygat

om, utan förutsätter utskottet, att det ma bliva möjligt att så utforma en blivande

bulvanlagstiftning, att det icke ur berörda synpunkt skall visa sig nödigt,

att a alla enskilda medborgare lägges ett sådant tvång, som jordkommissionens

föreslagna koncessionslagstiftning innebär.

Ej heller kan utskottet dela motionärernas uppfattning, att den omständigheten,

att kristidens osunda jordspekulationer tilläventyrs i en framtid ånyo

inträda, kan eller bör motivera antagandet av nu föreslagna eller därmed likartade

tvångsbestämmelser.

Första kammaren godkände utskottets hemställan, under det att andra kammaren

biföll en vid utskottets utlåtande fogad reservation, vari hemställdes, att

riksdagen måtte annålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast framlägga förslag

till definitiv lag rörande omfattningen och villkoren för bolags och ekonomiska

föreningars rätt till förvärv av jordbruksfastighet i riket samt jämväl

taga i övervägande, i vad mån åtgärder på lagstiftningens väg kunde erfordras

och åvägabringas för reglering av enskilda spekulanters förvän- av dylik egendom.

Vid 1924 ars riksdag förekom även motioner (nr 101 i första kammaren och

nr 182 i andra kammaren) om antagande av en lag om förbud i vissa fall för

enskild person att förvärva fast egendom. Detta lagförslag, som hade avseende

å bolagsfunktionär och dennes make, avsågs utgöra ett provisorium i avbidan

på ifrågasatt bulvanlagstiftning.

Pa hemställan av andra lagutskottet avslogos dessa motioner av riksdagen.

Vid 1925 års riksdag blev sistnämnda fråga åter framförd i motion nr 281

i första kammaren, men blev jämväl nu på hemställan av andra lagutskottei

avslagen av riksdagen. Vid samma riksdag antogs emellertid lag om bulvan

förhallande i fråga om fast egendom.

Riksdagen

1925.

I motionen har icke förebragts någon utredning rörande det nu förefintliga Utskottet,

behovet av den ifragasatta koncessionslagstiftningen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 12.

Tidigare har framhållits, att vådan vid de enskilda spekulanternas jordförvärv

huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna, da de från spekulanterna

återgå till bondebefolkningen, befinna sig i ett mer eller mindre vanhävdat

skick såväl vad angår skogen som beträffande jordbruket. Vidare har uppgivits,

att i de fall, då fastighet förvärvades av jordstyckningsspekulant, utstyckningen

ofta skedde på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt

sätt. Vid de senare årens lagstiftning har emellertid denna fara blivit

beaktad. År 1923 har genomförts skogslagstiftning, som torde bereda erforderligt

skydd mot ödeläggelse av den växande skogen, och vid 1927 års riksdag

har antagits en vanhävdslag, som har tillämplighet jämväl å sådana enskilda

spekulanter tillhöriga fastigheter, vilka äro underkastade sociala arrendelagbestämmelser.

Slutligen bör erinras om 1926 års jorddelningslagstiftning, som

avser att lämna garantier mot olämplig jordstyckning.

Utskottet har sålunda icke kunnat finna, att behov av den ifrågavarande

lagstiftningen blivit uppvisat, och får alltså hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Almkvist, Frändén

och Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herr Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,

Ros, ödström*, Johanson i Hallagården*, Jeppsson, Olovson i Västerås och Hansson

i Trollhättan*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation er:

1) av herrar Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar och Hansson i Trollhättan,

vilka instämt i motionens yrkande.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen utöver motionens motivering

ytterligare anfört följande:

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

21

»Vid. tiden för tillkomsten av norrlandslagstiftningen utsträcktes arrendelagen

och vanhävdslagen att omfatta icke blott bolag utan även så kallade enskilda

spekulanter. Man ansåg sig i dessa fall kunna utan svårighet konstatera

spekulantförvärv på grund av frånvaro av bosättning (mantalsskrivning)

och innehavets beskaffenhet.

Vid övervägande av förvärvsförbud åter stannade man tills vidare vid bolagsförvärven,

ehuruväl redan i motionen år 1901 i norrlandsfrågan föreslagits

ett visst inbegripande även i enskildas förvärv. Redan av köpeavhandlingen

kunde nämligen konstateras, om ett bolagsförvärv ägde rum.

Föga tvekan rådde, att även i förvärvsförbudet borde såsom skedde i de två

ovannämnda lagarna även medtagas de enskilda spekulanterna. Här kunde

man dock icke av köpeavhandlingen uppdaga, om köparen var en mindre lämplig

förvärvare. Det kunde konstateras först senare, givetvis med enahanda

ledning som i arrende- och vanhävdslagarna. Vid fastighetsförvärv måste

emellertid även inom kort tid tillkomma lagfart. Allt detta gjorde, att bestämmelserna

i fråga om förvärvsförbud för enskilda spekulanter måste i viss

mån bliva mera komplicerade än för de båda andra lagarna.

Vid tiden för norrlandslagstiftningens tillkomst var ock ingripande mot de

omfattande bolagsförvärven det allra viktigaste. Det var vanskligt att i sammanhang

med norrlandslagstiftningens nyheter komplicera dem i första ansatsen

med en lagstiftning för enskilda spekulanter. Utarbetandet av en sådan

lagstiftning kunde också förhala den viktigaste lagstiftningens tillkomst.

Av dessa skäl erhöll lagstiftningen om förvärvsförbud ej samma omfattning

som arrende- och vanhävdslagarna. Denna åtskillnad bibehölls ock vid

den senare tillkomna utsträckningen av norrlandslagstiftningen.

Emellertid påkallades från olika håll under tidernas lopp, att även denna

kännbara lucka i lagstiftningen avhjälptes. I jordkommissionens instruktion

ingick sådant uppdrag, och kommissionen framlade år 1921 ett sammanfattande

förslag till lag om rätt att förvärva och besitta fast egendom, däri inbegripet

även enskildas förvärv. Det var, såvitt rörde enskilda, byggt på

grundsatsen, att enskilda förvärvare till avsevärdare fastigheter skulle söka

koncession hos länsstyrelsen. Därifrån undantogs dock alla, som inom viss

tid bosatt sig å fastigheten samt åtskilliga förvärv mellan anförvanter. I

tillämpningen kunde således ifrågakomma koncessionsplikt endast för ett

mindre antal förvärv, varibland de enskilda spekulanterna säkerligen komme

att representera huvudparten. Kommissionens åtta ledamöter voro, oavsett

partiställning, ense om detta förslag. En liknande lagstiftning är också genomförd

i Norge.

Nu reste sig en knappast sakkunnig men omfattande opinion mot just det,

som man förut äskat, nämligen kontrollen på enskildas förvärv. Denna opinion

utgick som vanligt från samhällets höjder och i all synnerhet från tongivande

kretsar inom städerna, som alltid betraktat landsbygden såsom sitt lystmäte.

Under sådana förhållanden vågade regeringen ej framlägga lagförslaget. Detta

var begripligt av tidsförhållandena och parlamentarismens nuvarande läge.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 12.

Norrlandslagstiftningens och numera rikslagstiftningens pa denna punkt

ofullständighet har ej kunnat undgå att fortfarande skapa menliga verkningar.

Motståndare till en social jordlagstiftning åberopa de enskilda spekulanternas

fria förvärv än såsom den största överhängande faran och än såsom en

övergående kristidsföreteelse, allteftersom det behöves för att misstänkliggöra

eller hindra socialt lagstiftningsarbete i jordfrågan.

Lagutskottet har nu i anslutning till denna taktik pa rak arm påbjudit att

berörda förvärv få anses vara allenast en kristidsföreteelse. Samtidigt föreligga

mångahanda bekymmer över bulvanförvärven, vilka just äro en följd av

bristen på lagstiftning i det nämnda avseendet. Den nya egnahemsstyrelsen

åter betraktar de enskilda spekulanternas förvärv såsom en permanent företeelse.

Lagutskottet försäkrar, att alla enskilda spekulanters förvärv återgå

till bondebefolkningen. Samtidigt förklarar egnahemsstyrelsen, att bondebefolkningen

icke kan köpa bulvanspekulanters egendomar, även om de utbjudas.

''För övrigt, enskilda spekulanters gårdar kunna väl säljas till andra spekulanter,

och äro de bulvaner till bolag, kommer givetvis någon försäljning till

bondebefolkningen ej i fråga. Trots bulvanlagen fortfara också bulvanköp i

OTterna, såsom i ortförhållandena insatta riksdagsmän intyga. Detta i sådant

fall tack vare det förhållandet, att statsmakternas tongivande kretsar

ha ekonomiskt intresse av, att bulvanlagen kringgås. De vilja följaktligen

undgå effektiva åtgärder, av vilka den i motionen föreslagna är den verksammaste.

Utskottet förmodar till sist, att ingen fara finnes för skogen å de enskilda

spekulanternas hemman. Detta trots att även den gällande skogsvårdslagen i

väsentliga delar endast är en återväxtlag, och att från orterna inberättas, hurusom

en del bulvanhemman totalavverkas»;

2) av herr Olovson i Västerås.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290790

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.