Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande vissa ändringar i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

1929-03-08 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t rörande vissa ändringar i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

9

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t rörande vissa ändringar i lagen den 18 juni 1925

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 182,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t avgiva påminnelser om de av riksdagen år

1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv, nämligen dels

beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs

län och dels beträffande skyldighet för bolag att till staten och vederbörande

kommun hembjuda köp av överloppsmark utöver föreskriven stödskog.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärens hemställan, får

utskottet hänvisa till motionens innehåll.

L Fråga om ändring av stödskogsbestämmelserna för Värmlands och

Kopparbergs län.

I det förslag till lag angaende förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom, som genom proposition nr 205 förelädes 1925 års riksdag,

hade de i 1906 års förbudslag givna reglerna angående stödskogens beräknande

icke medtagits. Andra lagutskottet framställde i sitt över propositionen

avgivna utlåtande, nr 33, vissa erinringar mot förslaget att låta stödskogsbestämmelserna

helt försvinna ur den ifrågavarande förbudslagstiftningen.

Utskottet yttrade härjämte följande:

Utskottet har icke kunnat undga att taga i beaktande vissa anmärkningar,

som framställts mot de nuvarande stödskogsbestämmelserna, såvitt angår

Värmlands län samt de delar av Kopparbergs län, som falla under 1906 års lag.

Förstnämnda län är, enligt nämnda lag, i fråga om stödskogsberäkningen

uppdelat i tre olika delar. Beträffande var och en av dessa skall för varje

självständigt jordbruk till stödskog hänföras dels viss fix areal medelgod

skogsmark (respektive 15, 10 och 5 hektar) dels ock därutöver visst område

dylik ^mark, som skall beräknas i storleksförhållande — respektive tre gånger,

tva gånger och lika stort för de tre olika delarna av länet -—- till vederbörande

Historik.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr lk.

jordbruks åkerareal. En dylik långt gående specialisering av bestämmelserna

i samband med sockenvis gjorda geografiska avgränsningar, vilka naturligen

i tillämpningen komma att understundom te sig något godtyckliga, måste i

och för sig vara föga önskvärd. Viktigare är emellertid, att, enligt vad erfarenheten

givit vid handen, de i lagen angivna stödskogsarealerna, såvitt angår

de norra och nordvästliga delarna av länet, vilka äro utpräglade skogsbygder

av norrländsk natur, varit otillräckliga för att motsvara de merendels

små och svaga jordbrukens behov av tillgång å saluskog.

Beträffande de delar av Dalarne, för vilka 190G års lag gäller, stadgas i

denna, att till stödskog skall hänföras vad vid verkställt storskifte betecknats

såsom hemskog och fäbodskog. De allmänna storskiftesförrättningarna i Dalarne,

vid vilka socknarna utgjort skifteslag, hava mestadels verkställts, så

att inägojorden delats mellan de olika hemmanen, medan beträffande skogsmarken

uppdelning skett blott mellan byalagen. Sistnämnda uppdelningar

äro närmast att anse såsom en avvittringsåtgärd. Vid dessa bydclningar utlades

skogen ofta i olika skiften, som betecknats med hemskog, fäbodskog och utskog,

men även andra växlande benämningar hava använts. När uppdelning

av byskogen å de särskilda hemmanen sedermera företagits, verkställdes den

till en början i form av särskilda storskiftesförrättningar, men skedde senare

med tillämpning av skiftesstadgans bestämmelser. Vid de såsom storskiftesförrättningar

handlagda skogsåbodelningarna fick enligt gällande föreskrifter

skogen läggas i tre skiften: hemskog, fäbodskog och utskog, men något tvång

fanns ej att utlägga så många skiften. Huruvida särskilt utskogsskiftc behövde

utläggas för någon delägare och på vilket av byns skilda skogsområden

detta skifte kom att förläggas, var helt beroende på de för skiftesläggning

i allmänhet bestämmande omständigheter. Då skogsåbodelning sålunda, skett

genom förrättning, som kan rubriceras såsom storskifte, blir den därvid använda

beteckningen å skogsskiftena avgörande för frågan vad som skall hänföras

till stödskog enligt 190G års lag. Har nämnda delning däremot ägt rum

enligt de i skiftesstadgan meddelade bestämmelser, lärer enligt rättsfall den

beteckning, som använts vid bydelningen, vara avgörande i berörda hänseende.

En hemmansägare, som av någon anledning fått sin huvudsakliga och för hemmanet

alldeles nödvändiga skogsmark utlagd å byns utskogsskifte, torde alltså

vara oförhindrad att avyttra denna, medan däremot en annan hemmansägare,

som fått hela sitt skogsbelopp utlagt å mark, som vid bydelningen benämnts

hemskog och fäbodskog, icke får sälja någonting^ alls, hur riklig skogstillgången

än må vara. På grund av nu angivna förhållanden hava de nuvarande

stödskogsbestämmelserna för Dalarne kommit att i praktiken verka ytterst

ojämnt och otillfredsställande. Härtill kommer, att samma bestämmelser icke,

såsom fallet är beträffande Värmland, hänföra sig till befintliga självständiga

jordbruk utan till hemman. Med hänsyn till den långt gående jorddelningen

i Dalarne har jämväl på denna grund olämpligheten av de nuvarande bestämmelserna

kommit att starkt framträda. Slutligen bör beaktas, att de i 190G

års lag inrymda stödskogsbestämmelserna äga giltighet allenast beträffande

vissa delar av Kopparbergs län, nämligen Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och

Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar, samt att befogade

anmärkningar framställts mot den sålunda gjorda uppdelningen av länet.

Med hänsyn till det anförda har utskottet funnit önskligt, att beträffande

Värmlands och Kopparbergs län utredning företages angående behovet av. ändrade

bestämmelser i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad

mån det kan anses av förhållandena påkallat, att motsvarande föreskrifter utfärdas

jämväl för de delar av Kopparbergs län, som icke falla under tillämpningen

för 1906 års lag; och förordar utskottet avlåtandet av en skrivelse till

Kungl. Maj:t i nu angivna syfte.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr l4.

11

På hemställan av utskottet avlät riksdagen den 3 juni 1925 till Kungl. Maj:t

en skrivelse, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning

angående behovet beträffande Värmlands län och de i 5 § av den avriksdagen

antagna lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom omförmälda delarna av Kopparbergs län av ändrade bestämmelser

i fråga om vad som skall hänföras till stödskog samt i vad mån

motsvarande föreskrifter kunna anses önskvärda jämväl för andra delar av

sistnämnda län, än nyss sagts, ävensom för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Över riksdagens berörda framställning har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden

från länsstyrelserna i Värmlands och Kopparbergs län samt domänstyrelsen

och Dalautredningen, den senare såvitt angår Kopparbergs län. Härjämtg

har Sveriges skogsägareförbund utan anmodan inkommit med yttrande.

Länsstyrelserna hava vid sina utlåtanden fogat yttranden från vederbörande

skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, varjämte

länsstyrelsen i Kopparbergs län överlämnat yttranden från åtskilliga kommunalnämnder

ävensom en av överlantmätaren i länet i ärendet verkställd utredning.

Länsstyrelsen i Värmlands län ävensom länets skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskapets

förvaltningsutskott hava ansett, att nu gällande särbestämmelser

för Värmlands län om vad som skall hänföras till stödskog icke

äro behövliga samt hemställt, att berörda särbestämmelser måtte utgå ur

lagen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har såsom sin mening uttalat, att beträffande

de delar av länet, för vilka särskilda bestämmelser rörande stödskog

icke funnes, sådana bestämmelser icke heller syntes vara av behovet påkallade,

och att 1925 års förbudslags allmänna bestämmelser finge anses ändamålsenliga.

Med avseende å de delar av länet, för vilka särskilda bestämmelser

om stödskog nu gällde, torde begreppet stödskog på grund av jordsplittringen

i övre Dalarne knappast kunna fastslås på ett samtidigt uttömmande och efter

de säregna förhållandena i de olika orterna ändamålsenligt sätt. Lagens bestämmelser

angående stödskog borde därför upphävas och frågor rörande bolags

förvärv av fast egendom borde prövas från fall till fall i likhet med vad

som ägde rum i övriga delar av riket.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har framhållit, att med hänsyn till de

skiftande förhållandena inom det övre Dalalaget, varom här vore fråga, det

vore ogörligt att uppställa någon arealgräns för stödskog eller något visst förhållande

mellan inägor och stödskog. Bestämmelserna om stödskog borde icke

slopas. I fråga om de delar av länet, som lagens bestämmelser i nu ifrågavarande

hänseende avsåge, torde man näppeligen kunna erhålla en bättre regel

än den som synes därmed hava varit avsedd, nämligen att hemskog och fäbodskog

borde bibehållas åt jordbrukaren, medan bolagen för eventuella förvärv

finge hålla sig till utskogarna. Denna regel borde bibehållas, måhända något

ändrad i formuleringen, så att dess i vissa fall påvisbara stelhet bleve minskad.

Ordet »betecknas» i 5 § mom. b) i 1925 års lag borde lämpligen utbytas mot

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr lå.

ett mindre strängt uttryck, exempelvis »uppenbarligen utlagts» eller »avsetts»

eller »beräknats». Härigenom komme vid prövningen skogsskiftets

verkliga karaktär av hemskog, fäbodskog eller utskog att vara avgörande.

Yiss ändring i lagtextens beskrivning över området för lagrummets verkan

vore vidare påkallad bl. a. med anledning av ändrad fögderiindelning och liar

i detta avseende föreslagits följande formulering:

»Inom Nedansiljans fögderi med undantag för Kopparbergs och Aspeboda

socknar, Ovansiljans fögderi, Västerdals fögderi med undantag för Saf snäs

socken samt Envikens, Svärdsjö och Svartna s socknar av Falu fögderi i Kopparbergs

län.--- — -—- ----— -------- — ------ ■—■ »

Med hänsyn till den långt gående jorddelningen i Dalarne borde vidare för

ifrågavarande områden stödskogsbestämmelserna hänföra sig till brukningsdelar

och icke till hemman. Bestämmelser i detta syfte borde alltså för de

trakter, som undergått storskifte på bekostnad eller med understöd av staten,

lämpligen inflyta i 1925 års lag.

För andra delar av länet än de ovan angivna torde skäl saknas att införa särskilda

stödskogsbestämmelser. Den allmänna regeln i 1925 års lag borde vara

tillräcklig i detta avseende.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län ävensom hushållningssällskapets

förvaltningsutskott inom länet hava ansett, att lagens stödskogsbestämmelser

lämpligen borde kunna utsträckas att omfatta hela Kopparbergs län. I lag

torde icke kunna fastslås, vad som skall anses såsom nödig stödskog ej heller

fastställas någon viss bestämd arealenhet, efter vilken stödskogen skall beräknas,

utan bör frågan om vad i varje fall är att anse som nödig stödskog göras

till föremål för utredning från fall till fall.

Av de kommunalnämnder inom Kopparbergs län, vilka begagnat tillfället

yttra sig i ärendet, hava några hållit före, att behov av ändrade bestämmelser

om vad som borde hänföras till stödskog icke föreligga. Vissa kommunalnämnder

hava påpekat, att beteckningen på skogen icke lär vara avgörande i fråga

om vad som skall anses utgöra stödskog utan att fastmera hänsyn därvid bör

tagas till den areal produktiv skogsmark, varöver en fastighet förfogade. Ett

flertal kommunalnämnder hava förfäktat den uppfattningen, att all skog, såväl

hemskog och fäbodskog som utskog bör hänföras till stödskog och sålunda

vara undantagen för försäljning till korporationer av det slag 1925 års lag avsåge.

Det har även framhållits, att prövningen av vad som skall hänföras till

stödskog icke borde begränsas till varje hemman- eller fastighetsdel, utan borde

hänföra sig till varje fastighetsägares hela innehav av inägojord och skogsmark.

Domänstyrelsen har, under framhållande av att den enligt lagen den 18 juni

1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

förskrivna till Kungl. Maj:t förlagda prövningen i varje särskilt fall av

fråga om tillstånd för bolag eller förening att förvärva fastighet vore avsevärt

mera ingående och ägnad att bättre trygga bondejordbrukens behov av

skogstillgång än den som förekommit enligt 1906 års förbudslag och att således

de i 5 § av 1925 års förbudslag givna bestämmelserna icke torde hava

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

13

samma betydelse som enligt tidigare gällande lag, likväl ansett det önskvärt,

att, då nämnda bestämmelser skola tjäna till ledning vid Kungl. Majrts prövning

av ansökan om jordförvärv i skilda fall, de vore så avpassade efter rådande

förhallanden, att undantag från däri givna regler mera sällan behövde

förekomma.

Beträffande Värmlands län, vilket, med hänsyn till de inom länet på grund

av dess stora utsträckning i hög grad olikartade jordbruksförhållandena, i fråga

om stödskogsberäkningen vore uppdelat i tre delar, den norra, den mellersta

och den södra delen, har domänstyrelsen ansett avgränsningen av nämnda tre

områden vara rätt väl avvägd och har icke tilltrott sig kunna lämna förslag

till en lämpligare fördelning av länet. Då emellertid jordbruket inom det norra

och även delvis inom det mellersta området i allmänhet icke torde hava förutsättningar

att enbart för sig kunna lämna sin innehavare skälig bärgning, utan

denne därjämte måste vara hänvisad antingen till rätt stor arbetsförtjänst utanför

fastigheten eller ock till möjlighet att från egen avsaluskog erhålla en ej

alltför ringa inkomst, och da beträffande de norra och mellersta områdena den

skogsavkastning till avsalu, som torde kunna påräknas enligt nu gällande bestämmelser,

maste anses vara väl ringa för avsett ändamål, har styrelsen föreslagit

en ändring av de i 1925 års lags 5 § angivna reglerna för stödskogens

beräkning pa sa sätt, att inom Värmlands län till stödskog skulle hänföras till

skogsbörd duglig och i förhallande till inägorna bekvämt belägen mark av

följande omfattning, nämligen:

20 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 4 gånger åkerarealen

svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom det

norra området;

10 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 3 gånger åkerarealen

svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom det

mellersta området; samt

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika stort

område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom det södra området.

I fråga om Kopparbergs län har styrelsen ansett gällande bestämmelser om

vad som inom länet vore att hänföra till stödskog icke tillfredsställande. Däremot

har styrelsen ansett, att de principer, på vilka motsvarande bestämmelser

för Värmland vore byggda, vara så bärande, att de böra vinna tillämpning

även för Kopparbergs län och därvid icke blott för dess övre i 5 § av 1925 års

förbudslag angivna delar utan även för den återstående delen av länet.

Förslagsvis bör enligt styrelsens mening länets uppdelning i avseende på

stödskogsbestämmelserna kunna ske på följande sätt:

I. övre området: Särna och Idre tingslag, Älvdals, Orsa, Mora och

Malungs tingslag samt Ore socken av Rättviks tingslag;

II. Mellersta området: Rättviks tingslag utom Ore socken, Leksands och

Gagnefs tingslag, Nås tingslag samt Svärdsjö och Envikens socknar av Falu

norra tingslag;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr H.

III. Nedre området: Falu norra tingslag utom Svärdsjö och Envikens socknar,

Falu södra, Hedemora och Yästerbergslags tingslag samt Folkare härad.

I enlighet härmed har domänstyrelsen föreslagit, att mom. b) av 5 § i 1925

års lag angående förhud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»b) inom Kopparbergs län till skogsbörd duglig och i förhållande till inägorna

bekvämt belägen mark av följande omfattning, nämligen:^

30 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 4 gånger åkerarealen

svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Särna och

Idre tingslag, Älvdals, Orsa, Mora och Malungs tingslag samt Ore socken av

Rättviks tingslag;

15 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett mot 3 gånger åkerarealen

svarande område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Rättviks

tingslag utom Ore socken, Leksands och Gagnefs tingslag, Nås tingslag samt

Svärdsjö och Envikens socknar av Falu norra tingslag;

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen lika stort

område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Falu norra tingslag

utom Svärdsjö och En vikens socknar, Falu södra, Hedemora och Västerbergslags

tingslag samt Folkare härad;

skolande följaktligen, då skogsmarken är under medelgodhet, en motsvarande

ökning ske av den beräknade stödskogens areal, och må, då skogsmarken är

över medelgodhet, en motsvarande minskning kunna äga rum.»

Från Dalautredningens sida har gjorts gällande, att den under b) i 5 § av

lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att

förvärva fast egendom intagna särskilda stödskogsbestämmelsen för Dalarne

verkade ojämnt och otillfredsställande, och att de olägenheter, som torde vidlåda

varje annan schematisk regel, mer än någonsin komme att göra sig gällande

i Dalarne. Husbehovet av skog kunde i detta landskap icke sägas stå i

direkt förhållande till jordtalet, och behovet av saluskog, som särskilt i övre

Dalarne vore en viktig faktor vid bestämmande av stödskogen, snarare ökades

i den mån jordtalet minskades.

För Dalaförhållanden mindre lämplig vore även den allmänna bestämmelsen

i 4 § 1 st. 2 p. av 1925 års lag, att vid fastställande av vad som skulle anses

såsom stödskog, hänsyn skulle tagas till behovet av skog för återstående del

av det hemman, varifrån förvärvet vore avsett att göras. Då särskilt i övre

Dalarne, där jorden ännu till övervägande del torde ligga i storskifte, vore regel,

att en och samma person tillhöriga, i sambruk nyttjade ägor utgjordes av

andelar i ett flertal hemman, borde väsentligt mera betryggande resultat uppnås,

om hänsyn toges till hela brukningsdelens tillgång till och behov av skogsmark.

På grund härav har Dalautredningen föreslagit en ändring av berörda bestämmelser

av sådan innebörd, att prövningen beträffande Kopparbergs län i

dess helhet komme att avse hel brukningsdel och att den i 5 § av 1925 års förbudslag

under b) närmare angivna schematiska regeln måtte utgå utan att ersättas

av annan dylik.

Sveriges Skogsägareförbund har uttalat, att för närvarande behov icke torde

föreligga av en ändring av gällande stödskogsbestämmelser i vad de rörde

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

15

Värmlands län. Nuvarande stödskogsbestämmelser beträffande Kopparbergs

län vore emellertid synnerligen olämpliga. I länets norra och mellersta delar

vore att hänföra till stödskog vad som vid storskifte betecknats såsom hemskog

och fäbodskog. Utskogarna däremot ansåges såsom överloppsskog. Det

funnes enligt förbundets mening icke det ringaste samband mellan fastigheternas

växlande behov av stödskog och deras innehav av hem- och fäbodskog. Inom

Kopparbergs län torde det möta svårigheter att fastställa några allmängiltiga

regler för stödskogens omfattning. Det torde därför kunna antagas vara

mest ändamålsenligt, att några minimiarealer för stödskogen i Dalarne icke angåves

i lagen utan att det överlätes till Kungl. Maj:t att från fall till fall

fastställa stödskogens storlek. Alternativt föreslogs, att stödskogens omfattning

bestämdes sasom i Värmland efter en rörlig skala, i vilken hänsyn vore

tagen dels till de olika fastigheternas åkerareal och dels till jordbrukens allmänna

bärighet i olika delar av länet. Beträffande Kopparbergs län borde

alltså enligt förbundets uppfattning de i 5 § av 1925 års lag intagna särskilda

stödskogsbestämmelserna rörande vissa delar av nämnda län antingen helt utgå

eller ersättas med stadganden om stödskogsarealer efter en rörlig skala, avpassad

efter jordbrukens storlek och geografiska läge.

II. Fråga om skyldighet för bolag och förening att till inlösen av staten

och vederbörande kommun liembjuda vissa förvärv av skogsmark.

Förslag angående skyldighet för bolag och föreningar att till kronan och vederbörande

kommun hembjuda vissa förvärv av skogsmark hava flera gånger

framförts i offentliga utredningar och i riksdagen.

I reservation till norrlandskommitténs år 1904 avgivna betänkande, vilket

ju ligger till grund för den norrländska förbudslagen, anförde sålunda herr

Lindhagen, med instämmande av en annan kommittéledamot, att man borde

medgiva, att från hemman och böndernas fria disposition finge genom försäljning

till bolag skiljas så mycket av skogen, som lämpligen kunnat avsättas

till eller ingå i allmänning. Dessa försäljningar borde dock, innan de finge

gå i verkställighet, hembjudas kronan och vederbörande kommun med företrädesrätt

för kommunen att övertaga köpet. Ett sådant övertagande borde helst

underlättas genom beredandet av möjlighet till låneunderstöd.

I anledning av Kungl. Maj :ts proposition till 1906 års riksdag med förslag

till norrländsk förbudslagstiftnmg väcktes motion med yrkande bl. a., att i

nämnda förslag upptagen bestämmelse angående fri förvärvsrätt för bolag och

förening beträffande skogsmark, som ej vore att hänföra till stödskog eller odlingsomrade,

matte utga eller ock stadgande meddelas, att förvärv av dylik

mark skulle hembjudas stat och vederbörande kommun till inlösen med företrädesrätt

för kommunen. Detta yrkande vann emellertid icke beaktande vid

lagförslagets antagande.

Vid 1907 års riksdag hemställdes i väckt motion om ändring i 1906 års lag

i enlighet med nyssnämnda yrkande vid föregående års riksdag. Lagutskottet

avstyrkte berörda hemställan och första kammaren fattade beslut i enlighet

Historik.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1^.

härmed. Andra kammaren beslöt däremot för sin del avlåtande av skrivelse

till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till sådan ändring i 3 § av lagen,

att hembudsskyldighet, på sätt i motionen yrkats, bleve föreskriven.

Vid 1908 års riksdag framfördes motionsvis yrkande enligt det av andra

kammaren vid 1907 års riksdag sålunda fattade beslutet. Sedan lagutskottet

tillstyrkt bifall till detta yrkande, beslöt andra kammaren i enlighet därmed,

medan åter första kammaren avslog utskottets hemställan.

Förslag av enahanda innebörd framfördes vid 1909 och 1910 års riksdagar

samt biföllos av andra, men avslogos av första kammaren.

I jordundersökningens år 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län, vilket bl. a. innehöll förslag om utsträckande av den

norrländska förbudslagstiftningen till att gälla även för nämnda län, uttalades,

att nämnda lagstiftning borde förses med tillägg angående hembudsskyldighet

eller förköpsrätt i huvudsaklig överensstämmelse med förut omnämnda förslag

därutinnan. Emellertid framhölls, att en dylik förköpsrätt icke torde

bliva antagen att vinna tillämpning ensamt på Värmlands län utan allenast

i samband med annan lagstiftning i ämnet, gällande för de nordligare delarna av

riket eller eventuellt även för andra trakter.

Frågan förelåg jämväl vid 1925 års riksdag i samband med behandlingen

av den förenämnda propositionen om bolagsförbudslagen. I motion nr 283 i

första kammaren yrkade herr Lindhagen, att, för den händelse skogsmark

finge förvärvas av bolag eller förening enligt första stycket av 4 § i den föreslagna

förbudslagen, riksdagen måtte besluta dels det tillägg till nämnda lagförslag,

att förvärvet skall hembjudas till stat och kommun med företrädesrätt

för den senare att inom viss tid övertaga detsamma, dels ock hänvändelse

till regeringen om åtgärder eller förslag i syfte att ur tillgängliga fonder eller

annorledes måtte beredas kommuner lånekredit för övertagande av dylikt förvärv

och att penningar även ställdes till statsverkets förfogande för sådant

förvärv.

I sitt ovannämnda utlåtande, nr 33, anförde andra lagutskottet härom följande:
Frågan

om skyldighet för bolag och förening att vid förvärv av skogsmark,

som enligt 1906 års lag ej är att räkna till stödskog eller odlingsområde, hembjuda

förvärvet till kronan och vederbörande kommun kommer visserligen,

därest, på sätt föreslagits och av utskottet förordats, den fria förvärvsrätten

för bolag och föreningar till dylik mark bortfaller, att befinna sig i ett i viss

mån ändrat läge. Emellertid lärer beviljad koncession för angivna slags samfälligheter

icke kunna anses innebära, att det ej varit lämpligare, om det med

förvärvet avsedda område kunnat komma i statens eller vederbörande kommuns

ägo. Ur samhällets synpunkt torde det tvärtom ofta hava varit önskligt, att så

kunnat ske. Bildande av stats- och kommunalskogar har ju länge,ansetts vara

av stor betydelse för genomförande av ett rationellt skogsbruk, tillgodoseende

kravet på såväl intensitet som uthållighet. Vad kommunalskogarna angår har

dessutom med rätta framhållits, att de tillföra vederbörande kommuner avsevärda

och välbehövliga ekonomiska fördelar. Att den föreslagna hembudsskyldigheten

skulle i icke ringa mån underlätta möjligheterna för åstadkommande

av sålunda såsom önskvärda ansedda förvärv, torde vara otvivelaktigt. Ut
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lb.

17

skottet finner sig därför böra förorda verkställandet av utredning, huruvida

och på vad sätt hembudsskyldighet i förut angivet hänseende må kunna genomföras.

Denna utredning torde dock lämpligen böra begränsas till att avse

sådana förvärv, som avses i andra punkten av första stycket i 4 § i ovan omförmälda

förslag till förbudslag och vilka motsvara de med tidigare förslag

om hembudsskyldighet avsedda förvärven av annan skogsmark än stödskog och

odlingsområde. Vid den förordade utredningen synes ock lämpligen böra tagas

under övervägande, i vad mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att kommuner

ma kunna genom statens försorg erhålla lånekredit för övertagande av hembjudet

förvärv.

I den förut nämnda skrivelsen den 3 juni 1925 anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt skyldighet må

kunna stadgas för bolag och förening, som erhåller tillstånd till förvärv av

fastighet jämlikt andra punkten av första stycket i 4 § av den riksdagen förelagda

lagen om förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom, att till inlösen av staten och vederbörande kommun hembjuda det

sålunda skedda förvärvet, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Med anledning av riksdagens sistnämnda framställning anbefallde Kungl.

Maj:t den 12 juni 1925 domänstyrelsen ävensom länsstyrelserna — efter hörande

av vederbörande skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

eller egnahemsnämnd samt efter det tillfälle att avgiva yttrande

lämnats vederbörande kommunalnämnder — att före den 1 januari 1926 inkomma

med utlåtanden i de hänseenden, som angåvos i riksdagens skrivelse, samt

angående innehållet av de bestämmelser, som kunde finnas erforderliga; och

bestämde Kungl. Maj :t tillika, att tillfälle skulle lämnas styrelserna för Svenska

landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges

skogsägareförbund att inom samma tid inkomma med yttranden i nyss angivna

avseenden. Samtliga yttranden hava inkommit.

I det övervägande flertalet av de avgivna yttrandena har den ifrågasatta

hembudsskyldigheten mötts av en mycket stark kritik. Kndast länsstyrelserna

i Västmanlands och Kopparbergs län, Västernorrlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna i Kopparbergs och Jämtlands

län, Stockholms stads fastighetsnämnd och några kommunalnämnder hava uttalat

sig till förmån för hembudsskyldighet.

De huvudsakliga invändningarna, som framställts mot förslaget, äro följande.

Redan enligt nu gällande bestämmelser funnes möjlighet att taga hänsyn till

statens eller kommuners eventuellt föreliggande intresse att förvärva områden,

varom vore fråga. Den prövning, som enligt 1925 års bolagsförbudslag föreginge

meddelande av tillstånd till fastighetsförvärv, finge anses utgöra full

garanti för att statens och kommunernas behov i detta avseende väl tillgodosåges.

Uti det omfattande utredningsförfarande, som enligt nämnda lag föreginge

ärendets prövning hos Kungl. Maj :t, inginge bland annat yttrande av

kommunalnämnden eller annan kommunal myndighet i orten. Vid Kungl.

Maj :ts prövning av frågan måste därför hänsyn tagas till, huruvida statliga

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. 2 avd. 8 häft. (Nr 18—16.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr J4.

eller kommunala intressen borde föranleda avslag å den föreliggande framställningen.

Införande av hembudsskyldighet av föreslagen omfattning kunde befaras

medföra minskad efterfrågan å sådana fastigheter, vilkas förvärv kunde antagas

vara av intresse för staten eller kommun, och därmed inverka på dylika

fastigheters värde till förfång för deras ägare samt komme med all sannolikhet

att verka till ytterligare inskränkning i och försvårande av den lojala fastighetshandeln,

varigenom det fria näringslivet komme att lida skada.

Några större svårigheter förelåge icke för stat och kommuner att för rimligt

pris förvärva de fastigheter, av vilka de kunde vara i behov. Förslaget om

hembudsskyldighet vore verklighetsfrämmande och opraktiskt.

Ett stadgande om hembudsskyldighet komme att i praktiken närmast verka

såsom ett förbud för bolag och föreningar att förvärva fastigheter av det slag,

varom här vore fråga, och den i lag medgivna rätten till dylika fastighetsförvärv

komme därigenom att bliva mer eller mindre illusorisk. Bland annat

bleve en följd av en dylik bestämmelse, att en kommun, inom vars område fastigheten

vore belägen, skulle kunna, ehuru den vore spekulant på densamma och

ehuru dess ledande organ författningsenligt blivit hörda i ärendet, ställa sig

alldeles passiv under ärendets utredning i det säkra medvetandet, att köpet i

fråga, sedan Kungl. Maj :ts beslut i ärendet fattats, i allt fall bleve kommunen

hembjudet.

Ur skogsvårds synpunkt vore endast förmånligt, att landets skogstillgångar

befunne sig i händerna på ägare, som vore i stånd att ägna dem rationell vård

och därav hade särskilt intresse. Ur denna synpunkt vore lämpligt att staten

fortfarande inköpte lämpligt belägna skogsmarker samt att allmänningsskogar

av skilda slag bildades. För detta ändamål vore emellertid stadganden

om hembudsskyldighet för bolag och förening beträffande fastighetsförvärv,

som gjorts enligt 4 § av 1925 års lag, varken behövliga eller lämpliga. Bolag

och föreningar beflitade sig i regel om god skogsvård, och det vore icke hos

dessa skogsägare, som risken för skogsskövling eller bristfällig skogsskötsel

vore särskilt framträdande. Bolags och föreningars redan starkt kringskurna

möjligheter till förvärv av skogsmark borde därför icke ytterligare inskränkas

till förmån för andra, vilkas skogsskötsel icke stode framför dessa sammanslutningars.

En hembudsskyldighet vore mången gång ägnad att lägga

hinder i vägen för sådana arronderingar av skogsmark i bolags eller förenings

ägo, som vore förenliga med samhällets intressen.

Hembudsskyldighetens betydelse komme sannolikt att bliva ringa.

Domänstyrelsen har härutöver i sitt yttrande framhållit: Därest ifråga
satt

bestämmelse om hembudsskyldighet för enligt 2 punkten av 4 § i 1925 års

förbudslag förvärvad fastighet vunne tillämpning, syntes uppenbart, att bolag

eller föreningar icke komme att vidtaga åtgärder i syfte att erhålla tillstånd

till förvärv av sådana fastigheter, för vilkas övertagande det kunde antagas

att staten eller vederbörande kommun hade intresse. Hembud, varå staten

eller kommun kunde hava anledning reflektera, torde alltså icke vara att emotse,

i följd varav den ifrågasatta hembudsskyldigheten i och för sig icke syntes

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

19

kunna främja det syfte, som med stadgandet avsetts, nämligen att väsentligt

underlätta möjligheterna för åstadkommande av fastighetsförvärv för bildande

av stats- eller kommunalskogar. I övrigt kunde ej obetingat fastslås, att det

vore till given fördel för det allmänna, att staten underlade sig skogsfastigheter

i den omfattning, som även med beaktande av ekonomiska synpunkter

vore möjlig. Visserligen syntes staten ej böra draga sig undan, då tillfälle

bjödes att för ett med hänsyn till rådande förhållanden fullt acceptabelt pris

förvärva även större skogskomplex, men huvudvikten beträffande statens

skogspolitik borde dock läggas på åtgärder, varigenom dels redan befintliga

statsdomäner erhölle förmånligare arrondering, dels skötseln och den ekonomiska

förvaltningen av statsskogarna bleve den bästa möjliga. Där genom

fondbildning eller eljest kommuner hade sådan ekonomisk ställning, att de

kunde inlåta ^sig på förvärv av skogsfastigheter, torde ej heller för dem möta

nämnvärd svårighet att härför uppbringa lämpligt belägna områden. Här lika

val som beträffande statsskogarna borde dock givetvis markinköp icke komma

till stånd, så framt icke säker utsikt funnes för att gjorda uppoffringar bleve

till fullo ersatta av kommande intäkter från skogen.

Av de myndigheter m. fl., som uttalat sig till förmån för den ifrågasatta

hembudsskyldigheten, har anförts bl. a. följande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ett stadgande om bembudsskyldighet

borde hava den avfattningen, att Kungl. Maj:t skulle äga att i förekommande

fall avgöra, huruvida hembud skulle ske eller icke, ävensom att erforderlig

utredning i förevarande avseende skulle åtfölja ansökningen, då den överlämnades

till Kungl. Maj :t.

. länsstyrelsen i Kopparbergs län: Övervägande skäl talade för en lagstiftning

i enlighet med riksdagens skrivelse. Väl kunde antagas, att hembudsskyldighet

av ifrågavarande beskaffenhet kunde komma att i en del fall verka

nedtryckande på värdet av skogsfastigheter till men för den enskilde jordägaren.

De erfarenheter, som inom länet vunnits i fråga om värdet av sockenoch

häradsallmänningar, utgjorde emellertid en kraftig maning till fullföljande

av utvecklingen i samma riktning. Dylika allmänningar utgjorde en varaktig

tillgång för den jordägande befolkningen, vars värde måste skattas synnerligen

högt. Bolagens jordförvärv inom länet hade vidare nått en sådan utsträckning,

att en ytterligare ökning av bolagens förvärv av skogsfastigheter

icke kunde anses önskvärd.

o Vasternorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott: Ur skogsvårdssynpunkt

skulle det i vissa fall vara till gagn, därest hembudsskyldighet

bleve för vissa skogsägare under vissa förutsättningar i lag föreskriven.

Den allra största försiktighet och den omsorgsfullaste prövning i varje särskilt

fall vore i så fall av nöden vid lagens tillämpning. Skyldighet borde alltså

stadgas för bolag och förening att i vissa fall hembjuda fastighet till staten

och den kommun, inom vilken fastigheten vore belägen — med företrädesrätt

iör kommunen.

Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län: Den ifrågasatta föreskriften komme

möjligen att verka nedsättande på dylika skogsfastigheters värde och kun
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr lh.

de därigenom viss skada komma att tillskyndas enskilda jordägare, men å

andra sidan syntes bolagens jordförvärv liava nått den utsträckning i länet,

att en ytterligare utökning av bolagens förvärv av skogsfastigheter ej torde

få anses önskvärd i annan form. än som arrondering av redan gjorda förvärv.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län: Bestämmelser av ifrågasatt art torde

vara såväl gagneliga för skogsvården som nationalekonomiskt sett lämpliga,

då härigenom ytterligare en del skogsfastigheter komme att skötas enligt principerna

för uthålligt skogsbruk.

Kungl. Riksdagens förenämnda skrivelse den 3 juni 1925 anmäldes ^i statsrådet den

Maj.-ts 7 december 1928 därvid Kungl. Maj:t beslöt, att skrivelsen, såvitt den avsåge

anXtm. stadgande om skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat och

budsskyldig- vommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

heten till stat

och kommun. .. ,

Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har den av riksdagen

begärda utredningen rörande spörsmålet om revision av de i bolagsförbudslagen

intagna stödskogsbestämmelserna för Värmlands och Kopparbergs län

numera slutförts. Sedan yttrandena inkommit, är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts prövning. Då ärendet, såsom dessa yttranden giva vid handen, är av

synnerligen invecklad natur, torde anledning att, såsom i motionen ifrågasättes,

avgiva påminnelser i ärendet hos Kungl. Maj:t ännu icke föreligga.

Vad vidare angår frågan om införande av skyldighet för bolag och föreningar

att till kronan och vederbörande kommun hembjuda vissa förvärv av skogsmark

har den av riksdagen begärda utredningen jämväl verkställts. Övervägande

flertalet av de hörda myndigheterna och korporationerna har avstyrkt

införande i lagstiftningen av dylik hembudsskyldighet, och Kungl. Maj :t har

sedermera funnit riksdagens skrivelse i denna del icke föranleda vidare åtgärd.

Sedan utskottet tagit kännedom om de skäl, som i de avgivna yttrandena anförts

såväl mot införande av hembudsskyldighet som till förmån för en sådan

anordning, har utskottet funnit, att den verkställda utredningen icke giver

stöd för den uppfattningen, att dylik hembudsskyldighet bör införas. Av

denna anledning kan utskottet ej heller i denna del av ärendet biträda motionärens

förslag om avgivande av påminnelser till Kungl. Maj:t.

Utskottet tillåter sig därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

21

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder*, Thorberg*,

öster ström* och Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herr Tamm;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Ros,

Hage, Johanson i Hallagården*, Jeppsson, Johansson i Sollefteå och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Thorberg, Lindhagen, Magnusson i Kalmar, Hage och Johansson

i Sollefteå, vilka hemställt,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse om de

av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv

beträffande reglering av stödskogsbegreppet inom Värmlands och Kopparbergs

län;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t avlåta påminnelse om

de av riksdagen år 1925 ifrågasatta ändringarna i förbudslagen mot bolagsförvärv

beträffande skyldighet för bolag att till staten och vederbörande kommun

hembjuda köp av överloppsmark utöver föreskriven stödskog.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen, utöver motionens motivering,

ytterligare anfört:

»Beträffande första punkten bör uppmärksammas att den ifrågasatta lagändringen

är brådskande såsom avsedd bland annat att förhindra alltför stora

bolagsförvärv inom vissa socknar. Denna synpunkt synes varit främmande

för vederbörande departement, då fyra år fått förgå i förhalade utredningar.

Intresset lärer ej ökas i fall riksdagen nu faller till föga. Endast en ny framställning

från riksdagen kan möjligen påskynda det brådskande ingripandet.

Vad angår den andra punkten, så berör den en gammal andrakammarståndpunkt,

till vilken första kammaren år 1925 äntligen anslöt sig. Frågan har

enligt grundlagens bud remitterats till vederbörande ämbetsverk och givetvis

mötts av den vanliga kritiken från dessa håll. Den av utskottet gjorda sammanfattningen

av invändningarna ådagalägger med synnerlig tydlighet, att

desamma äro gamla bekanta ända från förbudslagens första kamp mot bolagens

och de högre ämbetsmännens motstånd. Såsom en grundton i de upprepade

invändningarna betonas befogenheten och lämpligheten av bolagens ökade

landvinningar i de skogsmarker, som en gång dock skänktes till ortsbefolkningen.

De angivna förorden för bifall till riksdagsskrivelsen återgiva däremot

just de uppfattningar, som framfördes till stöd för förbudslagstiftningen

och tillika för det nu ifrågavarande gamla kravet. Det kan i detta sammanhang

förtjäna citeras ur utskottets utredning rörande punkt 1, att ’ett flertal

kommunalnämnder hava förfäktat den uppfattningen, att all skog, såväl hem
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 14.

skog och fäbodskog som utskog, bör hänföras till stödskog och sålunda vara

undantagen från försäljning till korporationer av det slag 1925 års lag avsåge’.

Att den nuvarande regeringen, som representerar den konservativa och storindustriella

uppfattningen och vars chef var en av ledarna för motståndet till

norrlandslagstiftningen funnit riksdagens skrivelse ej böra bifallas är icke överraskande.

Att däremot riksdagen, som i strid mot den övre världen genomdrivit

en begränsning av bolagens jordförvärv, skulle imponeras av ett dylikt

ståndpunktstagande och frångå sin år 1925 uttalade opinion bör väl icke

vara försvarligt.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.