Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels en effektiv rättsordning för bildande av nya jordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt, dels ock lagstiftning om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionen nr 183 i första kammaren av herr Lindhagen samt motionerna nr 198 och 199 i andra kammaren av herr Herou m. fl.

1929-03-08 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:15, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående dels en effektiv rättsordning för bildande av nya jordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt, dels ock lagstiftning om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott hänvisade motionen nr 183 i första kammaren av herr Lindhagen samt motionerna nr 198 och 199 i andra kammaren av herr Herou m. fl.

Dokumentets text

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

23

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående dels en effektiv rättsordning för bildande

av nya jordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället

och stödd av expropriationsrätt, dels ock

lagstiftning om expropriation av jord för bildande av

nya jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till lagutskott

hänvisade motionen nr 183 i första kammaren av herr Lindhagen samt

motionerna nr 198 och 199 i andra kammaren av herr Herou m. fl.

I motionen 1:183 har hemställts, att riksdagen beträffande bildande av nya

jordbruk (rikets kolonisation) ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändamålets

vinnande genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd

av samhället och stödd av expropriationsrätt.

I motionen II: 198 har yrkats, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,

att det av Norrlandskommittén framlagda kravet på en expropriationslagstiftning

såsom stöd för angelägenheten att i Norrland och Dalarne på bolags

och enskilda spekulanters mark bilda nya jordbruk måtte snarast upptagas

till behandling och föranleda en proposition till riksdagen.

I motionen II: 199 har hemställts, att riksdagen ville hos regeringen anhålla,

att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar om en

expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket, såsom stöd

för strävandet att därstädes å bolags, enskilda spekulanters och större enskilda

jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till behandling

och föranleda en proposition till riksdagen.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga jord- Historik,

bruk upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 av- Norrlands.

givna betänkande framlade denna bland annat ett förslag till lag för beredande

åt enskilda jordbruksidkare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslä- den 27 oictogenheter.

Förslaget avsåg att skaffa jordbrukssökande mark till upptagande av ber 1904•

nya jordbruk, i främsta rummet genom frivilliga avtal. Om mark ej kunde

erhållas på detta sätt, inträdde en expropriationsrätt, som utövades av Konung
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Riksdagarna

1909-1912.

Riksdagarna

1913-1915.

J ordunder - sökningen

den 30

december

1915.

en. Skyldighet att avstå jord i sådan ordning skulle åligga bolag eller förening

för ekonomisk verksamhet eller enskild person, vilken icke hade sitt

bo och hemvist å den fastighet, å vilken den till avstående ifragasatta marken

vore belägen, samt uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen för att

tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Två ledamöter av kommittén (herrar C. Lindhagen och J. Bromée) föreslogo

en utsträckning av lagförslaget att avse expropriation av dels redan

bestående bondelägenheter för upplåtelse till jordbrukare och dels av mark

för komplettering av utbrutna inägolotter i erforderlig mån med inägor, husbehovsskog,

odlingsmark och bete.

Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)

reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål under

framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle föras utanför

de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens helgd visligen

varit bestämda för densamma.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom emellertid några år

senare motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910, 1911

och 1912 framfördes nämligen i andra kammaren medelst motioner förslag om

att ytterst genom expropriation bereda dels torpare, bolagsarrendatorer och

andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda domäner tryggad

förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör och dels den jordlösa befolkningen

jord till nya jordbruk å fastigheter, som voro av större omfattning,

samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet

eller enskilda spekulanter. Uti motionerna erinrades om norrlandskommitténs

förslag till expropriation för bildande av nya jordbruk och angelägenheten,

att detta förslags syfte lämpligen utsträcktes även till övriga delar av riket.

Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

Vid riksdagen år 1913 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till

ny allmän expropriationslagstiftning. Då förslaget icke ifrågasatte expropriation

för jordbruksändamål, hemställdes i två motioner om komplettering

av förslaget i detta hänseende. Varken förslaget eller motionerna vunno

riksdagens bifall.

Frågan framfördes ånyo i motioner vid senare riksdagen 1914 och riksdagen

1915, men vann ej heller då riksdagens anslutning.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena

i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen

och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för jordbruk och bostadsändamål

måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en

sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla

betryggande villkor, samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes

till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas

i densamma.

En ledamot av jordundersökningen (herr C. ftos) förklarade sig icke kunna

biträda förslaget, såvitt det avsåg expropriation.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

25

Vid riksdagen 1916 framlade Kungl. Maj:t åter förslag till allmän expro- Riksdagarna

priationslag, vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med 1913 års 19jgjgCh

proposition i ämnet. Även vid detta tillfälle väcktes motion om den föreslagna

lagens utsträckning att avse även expropriation för sociala ändamål.

Riksdagen ställde sig emellertid avvisande mot både de i propositionen och

motionen innefattade förslagen.

Följande eller 1917 års riksdag antogs det då ånyo av Kungl. Maj:t i

väsentligt oförändrat skick framlagda förslaget till allmän expropriationslag

samt avslogs en samtidigt väckt motion, däri påyrkats, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj :t hemställa om framläggande för nästkommande riksdag

av förslag till social expropriationslag.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland annat Jordkommisåt

denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i vad mån swnentvångsavlösning

av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad

för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg genomföras. I

anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november 1922 två alternativa,

med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning om statsåtgärder

för bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation för markanskaffning

skulle ifrågakomma.

Enligt förslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt med vissa skiljaktig- Innebörden

heter av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken) skulle av förslaget I.

varje arbetsför svensk man eller kvinna, som saknade tillräckliga medel att

själv förvärva ett jordbruk, kunna erhålla statens bistånd för bildandet av nybygge,

under förutsättning att vederbörande genom härkomst, praktik, håg eller

eljest kunde antagas vara skicklig att ägna sig åt mindre jordbruk. I främsta

rummet borde nybyggesanläggning avse upptagande av större nybyggen, åsyftande

att giva bärgning åt en medelstor familj. Till dylikt nybygge skulle

läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord och, i mån av tillgång, även

erforderlig ängs- och hagmark samt tillika skogsbördig mark för bränsle,

husbehovsvirke och mulbete. Till mindre nybygge skulle läggas odlingsvärd

oodlad jord, men odlad jord endast undantagsvis, samt därjämte även ängsoch

hagmark jämte husbehovsskog och bete efter omständigheterna. I de

trakter av landet, där jordbruket enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog

utan även stödskog, finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde

utbrytas att förbliva i statens ägo och avsättas till stöd främst

för större och mindre nybyggen eller ock bilda kärnan till sockenallmänningar

till förmån för sådana jordbruk, som saknade tillräckligt med skog eller bete.

För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders jordocker

borde staten genom jordkommissionerna i länen söka genom frivilliga avtal

förvärva enskilda egendomar, när dylika stode till buds på förmånliga villkor

och synnerligen lämpade sig för bildande av nya jordbruk. Nybyggen

borde anskaffas inom olika orter i länet, i den mån efterfrågan efter sådana

förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste tiden emotse från länet

eller andra trakter i landet. Kunde frivillig överenskommelse ej träffas, finge

jorden övertagas genom tvångsavlösning (expropriation).

Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning

avstå erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar

jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,

ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och tillhörde

fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall till högst

hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, såvida ej tjänliga åtgärder

till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore att förvänta. Oavsett

detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås, då

jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan anledning uppenbarligen

ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av fastighetens ägare

uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller ingå i någon fastighetens

klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle odlad jord,

som enligt ortens förhållanden vore att anse såsom synnerligen vanhävdad,

avstås, såvida ej tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits eller

veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan lämplig jord

ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad jord å fastighet,

tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant ävensom å därmed

i det föregående likställd enskild person tillhörig större fastighet, även om

fastigheten ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett omfång av 25 procent av

den odlade jorden.

Åtskilliga undantag från dessa regler föreslogos dock, såsom för det fall att

huvudfastighetens jordbruk eller skogsbruk skulle genom avståendet synnerligen

försvagas eller synnerligt intrång ske i följd av uppkommen svårighet i

skötseln av jordbruket eller skogsbruket eller att ekonomibyggnaderna därigenom

kunde anses bliva för stora i förhållande till den återstående arealen.

Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,

vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses

böra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde,

vartill skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde, gåvos i övrigt åtskilliga reglerande

föreskrifter, däribland att odlingsbar mark skulle ersättas efter det

värde, som borde åsättas den utan hänsyn till det särskilda värde, vartill

markens brukbarhet för odling kunde uppskattas. Vidare föreskrevs, att om

mark, som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild spekulant,

blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling

och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets

understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet eller eljest

utan kronans medgivande ej innehades under villkor, som fästs vid densamma,

skulle å lösensumman avdragas 25 procent.

Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken

mark, som skulle avstås, så ock om löseskillingen skulle i händelse av tvist

avgöras av en avlösning snämnd, bestående av lantmätare och kommunalt valda

ledamöter. Över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning för

tvångsavlösning förelåge. och beträffande omfattningen och läget av den mark,

som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär anföras hos Kungl.

Maj :t. över nämndens beslut i fråga om löseskillingens storlek finge talan

ej föras.

Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.

Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess

uppodling och bebyggande i skälig omfattning ägt rum, snarast möjligt av

jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.

Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas det värde, efter vilket

lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som _ innehade nybygge på

arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt

över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats

och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om

överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat. Nybygges överlåtelse

med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka

eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än idkande av jordbruk.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

27

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade nödiga

penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid och i

möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv, nödiga

åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. in.

Även enligt förslaget II (omfattat av herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken)

skulle, i den man behovet av jord för bildande av nya jordbruk ej kunde

fyllas genom förvärv medelst frivilliga avtal, jord få förvärvas genom expropriation.

Skyldigheten att i sådan ordning avstå mark var emellertid enligt

detta förslag betydligt mera begränsad och skulle i första hand omfatta

odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, för så vitt den egendom,

vartill jorden hörde, ägdes av bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant

eller ock av annan enskild person, där egendomen innehölle odlad jord till en

areal överstigande 25 hektar. Jord, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift,

eller jord, med avseende å vilken ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse

vidtagits för dess iståndsättande, finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes

den huvudsakliga delen av den odlade jorden ligga i sådan vanhävd, att

jordbruket därå nedlagts eller vanskötts i ovan angivna grad, kunde icke blott

de vanhävdade ägorna utan även återstoden av den odlade jorden förvärvas.

I andra hand finge exproprieras odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag,

ekonomisk förening eller enskild spekulant, för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd

eller förberedelse vidtagits för jordens uppodlande.

Undantagsfallen enligt detta förslag överensstämma i huvudsak med undantagen

enligt alternativ I.

Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit sig

till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den avvikelse,

att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän underrätt

utan till ägodelningsrätt.

Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.

Herrar Olsson i Ivullenbergstorp och Wohlin hava avstyrkt, att något av förslagen

lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan bland

annat anfört, att mycket starka betänkligheter måste resa sig mot ett ingrepp

i den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa personers krav på

jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämndas i mångt och mycket

berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande av jordområden å

kronojord och a annan publik jord samt genom förvärv i den fria marknaden

av ^större, för styckning lämpade egendomar. Skulle expropriationsrätt för

ifrågavarande ändamål överhuvud taget förekomma, måste den i varje fall begränsas

till odlingsbar mark, tillhörig bolag eller föreningar för ekonomisk

verksamhet samt s. k. skogsspekulanter, och vore spörsmålet, huruvida man för

nybildningen av mindre jordbruk behövde tillgripa en expropriationslagstiftning,

huvudsakligen en »norrlandsfråga». Större svårigheter syntes emellertid

icke böra i regel möta mot att förvärva bolagsområdena i fråga på frivillighetens

väg och utan tillitande av en sådan expropriationslagstiftning, som vore

ifrågasatt. Det kunde naturligtvis givas undantag, men i stort sett kunde reservanterna

icke förstå, att de norrländska trävarubolagen skulle vara ovilliga

att sälja sina odlingsbara myrmarker jämte nödiga smärre områden fastmark

och husbehovsskog, för sa vitt bolagen finge behålla sin högvärdiga skogsmark

samt för så vitt de ifrågasatta försäljningarna icke gällde sådana smärre enklaver

i skogsmarken, att försäljningarna av dessa enklaver fördärvade skogsägornas

konfiguration och avsevärt försvårade förvaltningen av dessa. Enligt

vad som vore känt, hade vissa norrländska bolag redan i ganska stor utsträck
-

1 nnebörden

av förslaget

11.

Beservation

av herrar

Olsson i

Kiillenbergstorp

och

Wohlin.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Yttranden

över jordkommissionens

förslag.

ning till arrendatorerna återsålt dessas arrenderade inägoområden, och det sytes

vid sådant förhållande, som om villighet att sälja de icke utarrenderade

odlingsområdena borde vara minst lika stor. Vad nu anförts om myrmark torde

även gälla om hårt försumpad fastmark, som för bolagens skogsskötsel icke

heller hade nämnvärd betydelse.

över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av flertalet länsstyrelser

samt hushållningssällskaps förvaltningsutskott, lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen och socialstyrelsen, vilken sistnämnda

myndighet åberopat utlåtanden från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening

och Nationalföreningen mot emigration, ävensom av Sveriges skogsägareförbund,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt ordföranden i jordabalkskommissionen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens län hava i huvudsak

givit sin anslutning åt förslaget II. Övriga myndigheter hava ställt sig

mer eller mindre avvisande mot båda förslagen.

Förutom nämnda länsstyrelser hava emellertid även lantmäteristyrelsen och

ordföranden i jordabalkskommissionen uttalat sig för behovet av en tvångslagstiftning

i förevarande avseende.

Lantmäteristyrelsen har härutinnan anfört: »Fastän tillgången på salubjudna

egendomar vore stor, lämnades ej härigenom i någon större utsträckning

tillfälle till nyodling. Om det gällde att i någon större omfattning förvärva

odlingsbar mark för indelning till jordbrukslägenheter, torde man icke komma

långt, om man skulle vara hänvisad uteslutande till frivilliga avtal.»

Ordföranden i jordabalkskommissionen har anfört: »Med hänsyn särskilt

till nu föreliggande förhållanden, då å ena sidan behovet av jord för sagda ändamål

(nya jordbruk) är trängande samt å andra sidan anskaffandet härför av

publik jord är förbundet med allt för stor omgång, lärer tillitandet av åtgärder

sådana som tvångsavlösning eller expropriation för vinnande av jord till

nya jordbruk få anses berättigat.»

Övriga myndigheter hava ansett, att något behov av tvångsbestämmelser å

förevarande område ej förelåge. Jordhunger förekomme ej i den utsträckning,

som jordkommissionen uppgåve. Enquéten gåve ej stöd härför. Den rådande

tillfälliga konjunkturen finge ej vara utslagsgivande. Den publika och

ecklesiastika jorden borde i första hand tagas i anspråk för fyllande av den förefintliga

efterfrågan å nya jordbruk. I den mån denna jord ej kunde därtill

anlitas, stode säkerligen enskild jord att erhålla utan tillgripande av några

tvångsåtgärder. En myckenhet jord utbjödes till billigt pris utan att vinna

köpare. I varje fall borde det först konstateras, att jord ej stode att få på frivillighetens

väg, innan statsmakterna beslutade en lagstiftning, som utgjorde

ett så hårt intrång i den enskilda äganderätten.

Sveriges skogsägareförbund har uppgivit, att förbundet trodde, sig med säkerhet

veta, att de större skogsägarna, om de på allvar ställdes inför frågan,

komme att visa sig i stor utsträckning villiga att frivilligt avyttra odlingsmark

för grundande av nya jordbruk. Hitintills hade emellertid efterfrågan å

obruten jord varit så gott som ingen. Förbundet betonade emellertid, att jordägarna

naturligtvis ville hava medbestämmanderätt beträffande belägenheten

av den jord, som de skulle avstå, så att ej fullständigt onödig skada vallades

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

20

vid administrationen, av deras fastigheter. Bleve detta rimliga krav tillgodosett,

torde landets större skogsägare vara villiga att avyttra mark för kolonisationsändamål^

i så stor omfattning, att jordhungern torde bliva mättad för

årtionden framåt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att en av sällskapet

gjord förfragan hos ett 40-tal bolag och större gods givit vid handen, att dessa

önskade sälja 3,000 fastigheter om minst 30,000 hektar odlad jord till billigt

pris. En allmän enquéte skulle enligt sällskapets förmenande säkerligen visa,

att 100,000-tals hektar odlad jord omedelbart skulle kunna försäljas på frivillighetens

väg.

Det har vidare från ett flertal myndigheter framhållits, att målet vunnes

bäst genom en naturlig utveckling av egnahemslånerörelsen och den offentliga

jordförmedlingen. Dessa hade hitintills bedrivits med alltför liten kraft, beroende

på avsaknaden av erforderliga penningmedel. Mycket stode säkerligen

att vinna genom en planmässigare organisation av denna rörelse. Skiftesförfarandet

borde också göras enklare, snabbare och billigare. Lagstiftaren måste

på förevarande område framgå med stor försiktighet. En alltför långt gående

expropriationslagstiftning kunde, samtidigt som den vållade osäkerhet i äganderätten

till jorden, lätt komma att medföra oöverskådlig skada för fastighetskrediten.

Om expropriationshot ständigt svävade över jordägarna, bleve följden

med all visshet stor osäkerhet och olust hos dessa till obotlig skada för

jordbrukets utveckling. Ett genomförande av jordkommissionens förslag I skulle

därjämte komma att för statsverket medföra dryga utgifter. Den ekonomiska

sidan syntes kommissionen hava lämnat utom räkningen. Förslaget I lämnade

för övrigt stort utrymme åt den subjektiva uppfattningen hos de ledande organen

och överlämnade alltför mycket åt Konungen att meddela bestämmelser i

grundläggande ämnen. Betänkligt vore ock, att detta förslag syntes innebära

möjlighet för en person att utvisa viss plats inom en annan persons egendom

och att med visst fog yrka på att han med statshjälp just där skulle beredas

nybygge. Detta vore givetvis ägnat att väcka till liv strid mellan de olika

folklagren. Fara förelåge även, att det skapades eu klass ekonomiskt svaga

jordbrukare, som för sin fortsatta existens måste tillita statens hjälp. Allt som

allt har från många håll betonats, att ett genomförande av det ena eller andra

förslaget skulle vara till stor skada för jordbrukets utveckling och hela jordbruksnäringen

i vårt land.

Vid 1924 års riksdag yrkades i likalydande motioner, nr 97 i första kammaren

och nr 178 i andra kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt låta i överensstämmelse med

vissa i motionerna angivna allmänna synpunkter utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till lag om expropriation av jord för bl. a. bildande av nya

jordbruk.

Över sistnämnda båda motioner avgav andra lagutskottet utlåtande, nr 39,

däri utskottet hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Till motivering av sin avstyrkande hemställan rörande yrkandena i de ifrågavarande

motionerna anförde utskottet:

Riksdagen

1924.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Att den enskilde jordägaren borde vara skyldig att mot ersättning avstå sin

jord, när denna erfordrades för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse, vore

en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén

framhållit, vore frågan, huruvida rätt till expropriation för visst ändamål borde

anses förefinnas, mindre en juridisk principfråga än en avvägningsfråga mellan

skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter tillgodogjordes

samt landets befolkning i största möjliga utsträckning bereddes tillfälle

att genom upptagande av nya jordbruk vinna sin utkomst och bärgning, vore

givetvis en angelägenhet av den samhälleliga vikt, att, därest densamma icke

kunde annorledes tillgodoses, en expropriationsrätt för ändamålet kunde vara

påkallad.

Det torde emellertid icke böra förbises, att en sådan lagstiftning som den

av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i olika avseenden

medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen tvivelsutan

hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust, vilken skulle ej

minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig och som vore ägnad

att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning av gällande fastighetsvärden

med därav följande menlig inverkan å fastighetskrediten torde ock

vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta lagstiftningens genomförande.

Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl förelåge för genomförandet av

en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd, gällde det

emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den tillämnade lagstiftningen

avsåge att tillgodose, vore av den styrka, att det kunde anses överväga

de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den enskilda äganderätten

skulle komma att medföra.

Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande

av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom käiide

sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissionen verkställda enquéten

hade ej ådagalagt förefintligheten därav. 1 flertalet av de yttranden, som

avgivits över jordkommissionens förslag, hade tvärtom betonats, att för närvarande

ej funnes någon större svårighet för den jordsökande allmänheten att

till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter. Erfarenheterna i

detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden avgåvos, pekade än mera

bestämt i samma riktning. Härför talade ock i sin mån den skrivelse, som

Sveriges skogsägareförbund under februari månad 1924 ingivit till Kungl.

Maj:t med anmälan, att genom nämnda förbund utbjödes av respektive skogsbolag

till försäljning i egnahems- och kolonisationssyfte vissa arealer av dels

bebyggd inägojord, dels odlad men obebyggd jord och dels oodlad men odlingsbar

mark.

I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att 1924 års riksdag beslutat

avlåta en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt föranstaltande

om utredning rörande beredandet av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik

jord till smärre jordbruk och egna hem och om framläggande för

riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet hölle före, att, innan man inläte sig å genomförande av tvångsbestämmelser

för det i motionerna angivna syftet, det borde undersökas, huruvida

icke det nämnda syftet stode att tillgodose därförutan. Mycket tydde på

att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från många jordägares

sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en motsatt uppfattning.

I detta sammanhang förtjänade ock erinras, att, i händelse en av utskottet

i annat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t om utarbetande av

bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers och med dem

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

31

likställda nyttjanderättshavares ställning vunne beaktande, genom en dylik

lagstiftning indirekt torde komma att föranledas ytterligare utbud av jord till

avsalu.

För egen del hade ock staten i sin mån möjlighet att genom upplåtelser från

kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen samt

genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling verksamt

främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten tillfälle

att förvärva erforderliga brukningsområden.

Först därest det visade sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke utan

ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig omfattning

tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning, huruvida

sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunde vara av behovet påkallade.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av sju ledamöter, vilka å

angivna skäl hemställde om skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsamt

förslag till lag om expropriation av jord för bildande av nya jordbruk.

Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan.

Vid 1925 års riksdag väcktes ett flertal motioner i ämnet.

I motionerna 1:162 och II: 167 hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen

anhålla, att det av norrlandskommittén framlagda och av regeringen

ännu ej prövade krav på en expropriationslagstiftning såsom stöd för angelägenheten

att i Norrland och Dalarne å bolags och enskilda spekulanters mark

bilda nya jordbruk måtte omsider upptagas till behandling och föranleda en

proposition till riksdagen.

I motionerna 1:163 och 11:168 hemställdes, att riksdagen ville hos regeringen

anhålla, att jordundersökningens och jordkommissionens framställningar

om en expropriationslag även för mellersta och södra delarna av riket,

sasom yttersta stöd för strävandet att därstädes a bolags, enskilda spekulanters

och större enskilda jordägares mark bilda nya jordbruk, måtte upptagas till

behandling och föranleda en proposition till riksdagen.

Slutligen yrkades i motionerna 1:164 och 11:169, att riksdagen ville dels

uttala sig för att kolonisationsfragan inriktades på rikets kolonisation och att

detta borde ske genom en allmän, av staten ledd nybyggesverksamhet, och dels

för ändamålet för egen del besluta eller hos Konungen begära en lagstiftning

i huvudsaklig anslutning till grunderna för jordkommissionens förslag till lag

om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk.

Berörda motioner 1:164 och 11:169, vilka hänvisades till lagutskott och

överlämnades till andra lagutskottet, hänskötos sedermera enligt överenskommelse

mellan sistnämnda utskott och jordbruksutskottet till behandling i sammansatt

andra lag- och jordbruksutskott. Det sålunda sammansatta utskottet

hemställde i avgivet utlåtande nr 1 utan meningsskiljaktighet, att riksdagen

i anledning av de nämnda motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning, huruvida och på vad

sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga åtgärder åvägabringas

inom landet i vidare utsträckning, än vad för närvarande är fallet,

samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav må föranledas.

Riksdagen

1925.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

X motiveringen till denna hemställan anfördes av det sammansatta utskottet

följande:

Att undersöka möjligheterna för beredande av försörjning åt rikets starkt

tillväxande befolkning är uppenbarligen en angelägenhet av stor samhällelig

vikt. Genom den hämmade emigrationen till främmande länder i förening

med industriens och stadsmannanäringarnas begränsade förmåga^att giva sysselsättning

åt de växande skarorna träder landets befolkningsfråga allt mera

i förgrunden. , . . , .

Icke minst betydelsefull torde frågan vara för landsbygdens del, varest,

såsom förut framhållits, det årliga födelseöverskottet numera uppgår till mellan

30,000 och 40,000 personer. Mot bakgrunden av tidens befolkningsproblem

torde därför böra övervägas, huruvida icke landsbygdens tätnande skaror

må kunna — där förutsättningar härför finnas — beredas tillfälle att

kvarstanna inom jordbruket ävensom i vad mån den produktiva jorden ma

kunna ytterligare utnyttjas i syfte att skapa vidgade utkomstmöjligheter för

folköverskottet, särskilt genom bildandet av nya jordbruk och erforderlig utveckling

av äldre. ... ,

Inom olika trakter av riket finnas helt visst betydande arealer odlingsbar

jord. som genom kolonisationsåtgärder av skilda slag kunna erövras för kulturen

och giva upphov till nya försörjningstillfällen. De av kolonisationskommittén

verkställda inventeringarna bekräfta, att vidsträckta odlingsarealer

äro till finnandes inom Norrland. Enligt uttalanden av lantbruksstyrelsen,

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens och i Jämtlands

län samt svenska mosskulturföreningen, vilka uttalanden atergivas i

Kungl. Maj :ts proposition till årets riksdag, nr 90, angående kolonisation a

kronoparker i Norrland och Dalarne, skulle den i enskild ägo befintliga norrländska

odlingsjorden vara med hänsyn till läge och beskaffenhet vida mera

lämplig för bebyggelse än de huvudsakligen i Lapplands skogsregion betagna

kronoparkernas mark. Men även inom landets mellersta och södra delar finnas

odlingsmöjligheter, vilka hittills icke utnyttjats. Det synes vara av vikt

att snarast få undersökt, huruvida och på vad sätt en systematisk kolonisation

må kunna bedrivas även å andra trakter än de norrländska kronoskogarna.

Genom den statsunderstödda egnahemsverksamheten torde visserligen en

ganska omfattande jordbruksbildning hava ägt rum, särskilt under senaste

år liksom därigenom också åstadkommits rått avsevärda utvidgningar a a re

lägenheter i form av tilläggsodlingar och markförbättringar. Men för uppbringande

av större till jordbruksnybildmng lämpade jordområden liksom för

utförande av erforderliga grövre, flera lägenheter gemensamt berörande koionisationsåtgärder

— såsom anläggande av vägar, vattenavledning m. m. ■—

torde nuvarande egnahemsanordningar näppeligen vara tillräckliga. JAarti

kommer, att egnahemslåneförmedlarna knappast torde kunna med nu utgående

statsunderstöd påtaga sig de kostnader och den risk, som antagligen bleve

förenad med dylik bygdbrytning, och ej heller lämna nybyggaren det stöd

som torde krävas för att en mindre bemedlad skall kunna makta genomfora

det helt visst oftast vanskliga och kostsamma företaget att från obruten mark

skapa ett nytt självständigt jordbruk. ...

Hela den föreliggande frågan torde emellertid böra göras till föremal för

en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning rörande möjligheterna

och förutsättningarna för en vidgad inre kolonisation samt vägarna för dennas

ändamålsenliga bedrivande. Enär en verksamhet av denna art inrymmer

omfattande ekonomiska problem samtidigt som den givetvis är en fråga av stor

social räckvidd, torde spörsmålets ekonomiska sida därvid jämväl böra vederbörligen

utredas.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

33

Det av det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet sålunda avgivna

utlåtandet bifölls av riksdagens båda kamrar, och skrivelse i enlighet med utlåtandets

innehåll avläts till Kungl. Maj:t.

över motionerna I: 162 och 163 samt II: 167 och 168 avgav andra lagutskottet

utlåtande, nr 25, däri utskottet anförde följande:

_ Den i nu förevarande motioner påyrkade expropriationslagstiftningen för

bildande av nya jordbruk är i jämförelse med den av fjolårets motionärer för

enahanda ändamål påkallade så tillvida av mindre omfattning, som den skulle

medgiva expropriationsrätt allenast gentemot bolag och enskilda spekulanter

samt i fråga om södra och mellersta Sverige, större enskilda jordägare. Någon

större åtskillnad torde dock praktiskt taget icke föreligga beträffande räckvidden

för de båda sålunda ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Vad av utskottet i dess ovan återgivna fjolårsutlåtande anförts till stöd

för att ej då. tillstyrka genomförande av en expropriationslagstiftning i och för

bildande av nya jordbruk synes utskottet alltjämt äga giltighet.

Såvitt utskottet kunnat inhämta synes en ökad benägenhet förefinnas att

avyttra odlingsbar jord, där förhållandena det lämpligen medgiva. Föreliggande

uppgifter synas ock giva stöd för att så även är fallet beträffande bolag

tillhörig odlingsmark.

Härtill kommer emellertid, att, på sätt av det föregående framgår, innevarande

års riksdag beslutat att medelst skrivelse till Kungl. Haj:t anhålla

om föranstaltande av en skyndsam, objektiv och förutsättningslös utredning,

huruvida och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord må kunna genom statliga

åtgärder åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för närvarande

är fallet, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, som därav

må föranledas.

Utskottet håller för visst, att vid den av riksdagen sålunda påkallade utredningen

erforderlig uppmärksamhet kommer att ägnas även åt frågan, i vad

man odlingsbar jord, lämpad för bildande av nya jordbruk, står att medelst

frivilliga avtal förvärva, särskilt vad angår bolag tillhörig mark i Norrland

och Dalarne, samt, därest hinder för dylika förvärv skulle befinnas möta, vilka

åtgärder som därav må påkallas.

Enligt utskottets mening skulle ett bifall till de i nu förevarande motioner

gjorde hemställandena om framläggande av förslag till expropriationslagstiftning

för i motionerna angivna ändamål ej stå i överensstämmelse med det av

innevarande års riksdag redan fattade beslutet om påkallande av en förutsättningslös

utredning rörande möjligheterna och förutsättningarna för en vidgad

kolonisation medelst statliga åtgärder å odlingsbar jord.

Med stöd av det anförda hemställde utskottet om avslag å motionerna.

Reservation med yrkande om bifall till motionerna anfördes av sju av utskottets

ledamöter.

Utskottets hemställan blev bifallen av riksdagens kamrar.

Vid 1926 års riksdag väcktes två motioner, nr 176 i första kammaren och nr

177 i andra kammaren, vari framställdes enahanda yrkande, som i motionerna

1:162 och 1:163 vid 1925 års riksdag, d. v. s. angående expropriationslagstiftning

för främjande av kolonisationen dels i Norrland och Dalarne dels ock i

södra och mellersta Sverige.

I utlåtande nr 14 hemställde andra lagutskottet om avslag å motionerna och

anförde till stöd därför följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. S avd. 8 häft. (Nr 18—16.)

Riksdagen

1926.

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Riksdagen

1927.

Riksdagen

1928.

Förevarande motioner avse att främja bildandet av nya jordbruk på enskild

mark. Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, framställde

fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t begäran om utredning, huruvida

och på vad sätt kolonisation å odlingsbar jord skulle kunna genom statliga åtgärder

åvägabringas inom landet i vidare utsträckning än vad för nä,rvarande

vore fallet. Denna utredning har numera påbörjats genom särskilt tillkallade

sakkunniga. Enligt de riktlinjer, som chefen för jordbruksdepartementet angav

vid beslutet om de sakkunnigas tillsättande, skola dessa vid sitt arbete i första

rummet utgå från tillgängligt material, såsom de av kolonisationskommittén

företagna inventeringarna i Norrland och jordkommissionens enquéte till

kommunerna, det av vissa skogsägande bolag gjorda erbjudandet om avyttring

av odlingsmark, den av Sveriges geologiska undersökning verkställda inventeringen

av torvtillgångarna i södra Sverige m. m., och söka giva anvisning på

vissa trakter, där förutsättningar för en framgångsrik kolonisation på enskild

mark föreligga. De sakkunnigas arbetsuppgift har vidare av departementschefen

bestämts till att avse åstadkommande av lämpliga former och anvisande

av verksamma medel för statens understödjande av ifragavarande kolomsationsverksamhet

på frivillighetens väg. Däremot har departementschefen uttalat

den åsikten, att frågan om rätt att expropriera dylik odlingsmark för

kolonisationsändamål icke borde upptagas i detta sammanhang, ehuru han ingalunda

förbisåg, att för en effektiv kolonisationsverksamhet kunde komma att

erfordras både en expropriationslagstiftning och andra lagstiftningsåtgärder.

I samband med här omtalade arbete pagår, sasom ävenledes av det föregående

framgått, en annan utredning i syfte att föra framåt den kolonisationsfraga,

som avses i motionerna. Denna utredning gäller närmast åtgärder för att

främja frilösning av förefintliga arrendejordbruk, men den bör enligt vad departementschefen

uttalat jämväl utsträckas att omfatta annan mark i bolagens

och enskilda spekulanters ägo, som lämpligen bör mobiliseras för jordbruksnybildning

eller för utökning av ofullständiga jordbruk. .

Med hänsyn till det läge, vari således föreliggande kolonisationsfraga för

närvarande befinner sig, anser utskottet, att de här behandlade motionerna icke

böra föranleda, att frågan om expropriationslagstiftning av riksdagen nu upptages

till behandling.

Reservationer anfördes, dels av en ledamot utan angivet yrkande dels av en

annan ledamot, som hemställde om bifall till motionerna.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1927 års riksdag hemställdes i motion nr 168 i första kammaren, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t 1) begära att vid övervägandet av jordfrågorna

jämväl beaktas nödvändigheten av ett expropriationsförfarande såsom

ett yttersta medel i strävandet för bl. a. rikets kolonisation, samt, om detta icke

bifölles, 2) åtminstone hemställa, att det för 1925 års kolonisationssakkunniga

i deTas instruktion intagna förbudet att befatta sig med expropriationsfragan

måtte varda upphävt.

Första kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt motionen i

sitt utlåtande nr 2.

Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Vid fjolårets riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 97 förslag till

omorganisation av egnahemsverksamheten. Härvid var frågan om bl. a. den

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

35

verksamhet, som avser att främja bildandet av självständiga, bärkraftiga jordbruk

av den art, att brukaren med familj därav erhåller utkomst och arbete.

I samband med denna proposition behandlades ett stort antal motioner, avseende

bl. a. frågan om expropriationslagstiftning till stöd för strävandena att

anskaffa jord för bildande av nya jordbruk.

Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna nr 163 i första kammaren

och nr 295 i andra kammaren, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

begära förslag till sådana ändringar i gällande lag om expropriation, som erfordrades

för att bereda möjlighet till expropriation av mark för tillgodoseende

av bl. a. kolonisation.

I motionen nr 204 i första kammaren hemställdes, att riksdagen ville hos

Kungl. Maj :t begära expropriationslagstiftning såsom ett yttersta medel i

strävandena för bl. a. rikets kolonisation.

Under hänvisning till sistnämnda motion hemställdes i motionen nr 360 i

andra kammaren, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, att vid övervägandet

av jordfrågorna jämväl beaktades behovet av ett expropriationsförfarande

sasom ett yttersta medel i strävandet för bl. a. rikets kolonisation.

Slutligen hemställdes i motionen nr 267 i första kammaren, att riksdagen

med anledning av egnahemspropositionen, så vitt den rörde bildandet av nya

jordbruk, ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget, att bl. a. jordanskaffningen,

såvitt rörde enskild jord — enligt jordkommissionen företrädesvis

bolagsjord och gods — kompletterades med skäliga expropriationsbestämmelser

för vinnande av erforderliga och rimliga uppgörelser vid den tid, på den

plats, i den omfattning, mot det pris och till förmån för den person som vederbör.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling

förehade ärendet, godkände i huvudsak propositionen samt hemställde

i sitt utlåtande, nr 2, om avslag å de ovannämnda motionerna, varvid utskottet

efter en kortfattad redogörelse för frågans tidigare behandling anförde

följande:

Såsom framgår av i detta utlåtande redan lämnad redogörelse har riksdagen

tidigare och senast under åren 1924—1927 haft att taga ståndpunkt till

motionsvis framställda förslag rörande expropriationslagstiftning till stöd för

strävandena att anskaffa jord för bildande av nya jordbruk, att frilösa arrendejordbruk,

att utveckla ofullständiga jordbruk och att anskaffa tomtmark för

nya bostäder. Därvid har riksdagen funnit sålunda framställda förslag icke

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I anslutning till den ståndpunkt, riksdagen sålunda hittills intagit, vill utskottet

avstyrka de motionsvis nu framställda djupt ingripande förslagen om

expropriationsinstitutets utsträckning att avse anskaffande av mark jämväl

för de motionerna asyftade nya ändamålen. Några framträdande svårigheter

att i den fria marknaden uppbringa erforderlig jord för hithörande ändamål

torde för närvarande icke göra sig gällande, och genom det av utskottet ovan

tillstyrkta förslaget om egnahemsverksamhetens utveckling, åsyftande jämte

annat rationellare anordning för jordanskaffning, böra ökade möjligheter öppnas

för tillgodoseende av förefintligt jordbehov.

Reservationer anfördes. Tre ledamöter hemställde, att riksdagen måtte hos

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottet.

Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning

såsom ett yttersta medel i strävandena för bildande av nya jordbruk, frilösning

av arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk samt anskaffande

av tomtmark för nya bostäder och andra erforderliga ändamål.

Fyra andra ledamöter hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla om förslag till sådana ändringar i gällande lag om expropriation,

som erfordras för att bereda möjlighet till expropriation av mark för tillgodoseende

jämväl av i motionerna I: 163 och II: 295 angivna ändamål.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Av de senare årens utredningar beträffande tillgången på jord för koloni■sationsändamål

framgår, att icke oväsentliga jordarealer, tjänliga för hithörande

ändamål, finnas inom landets olika delar. För Norrlands vidkommande

finnas således stora arealer odlingsjord och för riket i övrigt finnas

jordområden och egendomar, lämpliga till styckning och annan egnahemsbildning.

Dessa utredningar hava också givit stöd för den uppfattningen, att för

närvarande utbud av jord äger rum i så stor omfattning, att möjlighet föreligger

att till rimliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter. Redan på

grund härav saknas anledning att tillgripa tvångsförfarande för beredande

av nödig jord för bildande av nya jordbruk.

Därjämte bör emellertid uppmärksammas, att den vid fjolårets riksdag beslutade

omorganisationen av egnahemsverksamheten tagit sikte på denna verksamhets

förhållande till nykolonisationen. Egnahemsorganen skola nämligen

hädanefter jämsides med den låneförmedlande rörelsen bedriva direkt verksamhet

för anskaffande av jord. Efter denna omorganisation torde därför jordförmedlings-

och jordanskaffningsfrågoma bliva i vederbörlig grad uppmärksammade.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nr 183 i första kammaren samt

nr 198 och 199 i andra kammaren, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit: •

från första kammaren: herrar Westman, Thorberg*, Österström*, Lindhagen,

Mellén*, Granström, Tamm och Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,

Ros, Hage, Ö dst rom*, Johanson i Hallagården*, Pettersson i Hällbacken och Osberg.

*■ Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

37

Reservation

av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage och

Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till yrkandet i motionen

1:183.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen, utöver motionens motivering,

ytterligare anfört:

»I den motion, som väckts i första kammaren, har för bildande av nya jordbruk

(rikets kolonisation) äskats en effektiv rättsordning, tryggad genom lag,

ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. Utom jordanskaffning påkallar

en sådan rättsordning lösning av många andra sakfrågor och tillika

en organisation för ändamalet. Vad det här gäller kan inhämtas exempelvis

av jordkommissionens betänkande del IV om bildande av nya jordbruk in. m.

Där föreslås dels lagstiftning om en allmän nybyggesverksamhet i riket, som

utformats i ett lagförslag i 67 paragrafer om statsåtgärder för bildande av

nya jordbruk och dels en lagstiftning om en statsorganisation för sociala

jordfrågor. De i andra kammaren väckta motionerna hava understrukit den

del av ifrågavarande rättsordning, som berör expropriationsrätten. I själva

verket förutsätter också de båda sistnämnda motionerna en genomförd rättsordning.

En expropriationsrätt, som bara hänger i luften, är givetvis ej till

nagon nytta. Den maste utgöra ett led i en genomförd och omfattande praktisk

omtanke.

Trots att motionen och även diskussionen i utskottet rört sig om frågan i

hela dess vidd, har utskottsbetänkandet underlåtit att syssla därmed. Betänkandet

föreställer sig att här endast är fråga om jordanskaffningen. För

den, menar utskottet, är ingen fara, ity att jord tillhandahålles frivilligt i tillräcklig

myckenhet, eller som utskottet något försiktigare uttrycker sig: ''utredningarna

ha givit stöd för en sådan uppfattning’.

Så är emellertid icke alls förhållandet, såsom närmare utvecklats i jordmotionerna

vid årets riksdag och föregående reservationer. Även i ett och annat

inlägg från utskottsmajoritetens industrirepresentantskap grusades under debatten

inom utskottet uppriktigt förenämnda antagande. Det upplystes, såsom

sig rätteligen förhåller, att salubjudna äro fortfarande större jordbruksdomäner

i och för styckning samt i växande myckenhet en del arrendegårdar. Odlingsmark

för bildandet av nya jordbruk eller verklig kolonisation hålles däremot

icke till salu i de olika orterna, där den jordbrukssökande bor och i regel

maste tillhandahallas det tillämnade jordbruket. Allra minst vill någon avstå

frivilligt den erforderliga husbehovsskogen, vilket kraftigt framhölls inom utskottet

från industriellt håll.

Rätteligen borde enligt min uppfattning frågan återremitteras till utskottet

för avgivande av fullständigt utlåtande. Betänkandet synes mig i varje

fall innefatta ett ytterligare klargörande vittnesbörd därom, att för majoriteten

är i dessa jordfrågor den viktigaste uppgiften att rädda ''frivilligheten’.

Sedan ma det gå hur som helst med folkets försörjning och hemanskaffning

genom jorden.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.