Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en effektiv rättsordning för frilösning av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.
1929-03-08 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1929:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en effektiv rättsordning för frilösning av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.
Dokumentets text
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Historik.
Norrlandskommitténs
betänkande
den 27 oktober
190i.
Riksdagarna
1909-1912.
Nr 16.
Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående en effektiv rättsordning för frilösning
av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd
av samhället och stödd av expropriationsrätt.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen
och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.
I motionerna har hemställts, att riksdagen beträffande frilösning av sociala
arrendejordbruk ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändamålets vinnande
genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och
stödd av expropriationsrätt.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Spörsmålet om tvångsavlösning av arrendejordbruk upptogs redan av reservanter
inom norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande
framlade denna kommitté bland annat ett förslag till lag angående vissa åtgärder
för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga
odlingslägenheter, i vilket lagförslag tvångsavlösen ingick som yttersta
medel. Förslaget hade avseende å jord, tillhörig bolag, förening eller enskild
person, som ej vore mantalsskriven å fastigheten samt besutte den huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Två ledamöter av kommittén
(herrar C. Lindhagen och J. Bromée) ifrågasatte i sin reservation en utsträckning
av lagförslaget att avse bland annat expropriation av redan bestående
bondelägenheter för upplåtelse till jordbrukare. Förslagen föranledde icke
någon proposition i ämnet från Kungl. Maj :ts sida.
Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom några år senare genom
motioner under riksdagens prövning. Under aren 1909, 1910, 1911 och 1912
framfördes nämligen motionsvis förslag om att ytterst genom expropriation bereda
bl. a. torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende
jordbrukare å enskilda domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med
nödiga tillbehör. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
39
Torpkommissionen upptog i sitt den 6 maj 1911 dagtecknade betänkande Torpkommisfrågan
om avlösning av torplägenheter, ytterst genom expropriation, till övervägande.
Kommissionen framhöll härutinnan, att, ehuru kommissionen fullt maj 1911.
behjärtade den betydelsefulla frågan om torpareklassens bevarande genom sådana
torps förvandling till egna hem med äganderätt, vilka härför vore lämpliga,
den dock icke ansåg, att sådana utomordentliga statsintressen därvid stode
på spel, att en tvångsavlösning vore berättigad.
I samband med Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ny allmän expro- Riksdagarna
priationslagstiftning vid 1913, 1916 och 1917 års riksdagar, likasom ock vid
riksdagarna 1914 och 1915, väcktes ånyo motioner om expropriation för jordbruksändamål,
men vunno motionerna ej riksdagens bifall.
I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena Jordunderi
Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen ^ininyen den
och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a. jordbruk matte 1915.
upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående i
skälig omfattning under lämpliga former och på för alla betryggande villkor,
samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av
riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.
En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke kunna
biträda det sålunda avgivna förslaget.
I anslutning till det medelst proposition vid 1918 års riksdag framlagda för- Riksdagen
slaget till ensittarlag väcktes vid riksdagen motion om skrivelse till Kungl.
Maj :t av bland annat det innehåll, att Kungl. Maj :t ville låta utreda och, i den
mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag om ytterligare
åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling
och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för framtiden
betryggande villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers
och vederlikars jordbruk på enskilda domäner.
Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande av att det torde vara
skäl att avvakta erfarenheten av den blivande lagens verkningar, innan ytterligare
åtgärder i den av motionärerna angivna riktning vidtoges. Fyra ledamöter
yrkade i reservation bifall till motionen. Andra kammaren beslöt i enlighet
med denna reservation, medan åter första kammaren biföll utskottets hemställan.
I den av Kungl. Maj:t den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens Jordkommisuppdrag
ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad mån **° n''
tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för
det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. I anledning
härav har jordkommissionen bland annat i sitt den 28 februari 1923 avgivna
betänkande del VI avgivit principutlåtande om avlösning av vissa arrendejordbruk.
Till grund för detta utlåtande ligger en av kommissionen företagen enquéte Kommit - rörande södra och mellersta delarna av riket. I redogörelsen för denna har enquéte.
40
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
bland annat framhållits följande: Ehuru någon friköpning i större skala icke
förekommit, vore dock en försäljning av arrendegårdar och torp till deras brukare
icke någon alldeles okänd företeelse. Särskilt torpen syntes i en ganska
stor utsträckning under de sista årtiondena hava försålts till sina brukare, men
även egentliga arrendegårdar hade, om ock i mindre omfattning, varit föremål
för friköpning. Att åtskilliga tusental jordbruk sålunda friköpts, kunde med
ganska stor visshet antagas. I någon mera utpräglad grad hade emellertid
icke hos arrendatorer och torpare å bolagsegendomar, fideikommiss och andra
större jordkomplex framträtt något intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar
och torp. Några utsikter därtill hade nämligen i regel icke ansetts
föreligga. Det största hindret syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos
jordägarna mot att frånsälja något arrendebruk eller ock deras begränsade rätt
att råda över jordegendomen (fideikommiss). För flertalet av här ifrågavarande
arrendatorer stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot
friköpning. En arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska
resurser, att han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling,
som arrendebruket betingat. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att
bliva ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke
sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt,
då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å saluvärdet
för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan endast
motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter hade förorsakat,
att brukarna i allmänhet icke hyste något intresse att med äganderätt
förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större antal torpare
hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark och ej heller
skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes. Farhågan att brukaren genom
friköpning skulle gå miste om den för hans bärgning nödiga arbetsförtjänst,
som han såsom legotagare kunde påräkna hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt
mången från tanken på friköpning.
I redogörelsen för enquéten har därefter anförts:
»Det för närvarande sålunda på grund av många orsaker i allmänhet ringa
intresset hos här berörda arrendetagare för friköpning av deras arrendebruk,
skulle emellertid, därest genom statsmakternas ingripande de här ovan antydda
svåra hindren kunde utjämnas, utan tvivel förbytas i ett mycket starkt
intresse hos många arrendatorer och torpare för att få förvärva av dem brukade
gårdar. I första hand torde val de gårdar, å vilka en och samma släkt,
såsom ännu ofta är fallet, suttit sedan flera generationer tillbaka, son efter
far, samt de gårdar, å vilka arrendatoremä (torparna) nedlagt stora kostnader
och mycket arbete på grundförbättringar och byggnader, söka förvärvas
av de å arrendena sittande brukarna. Men även många andra arrendatorer och
torpare skulle förvisso, därest ett friköpningsinstitut med gynnsamma villkor
komme till stånd, begagna sig av möjligheten att bliva självägande.»
Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer eller
mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har det framhållits,
att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning. De friköpningar,
som, ehuru sparsamt, här och var ägt rum, hade i regel skett från de stora, i
privatpersoners ägo befintliga godsen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
41
Angående motiven till denna jordägarnas obenägenhet mot försäljningar av
arrendegårdar och torp har anförts följande:
För bolagen hade den huvudsakligaste anledningen varit farhågan att genom
inköp ning iorlora en talrik bofast arbetarstam, vars ersättande skulle taga
aratai i ansprak och komma att draga ofantliga kapitalutlägg. Bolagsjordbruken
vore nämligen i allmänhet upplåtna på sådana villkor, att deras brukare
vore skyldiga att för bolaget-jordägarens räkning utföra arbeten, ej endast i
och lör legans utgörande utan jämväl därutöver mot särskild ersättning Bolagsarrendatorernas
insats i det industriella arbetet i skogsbygderna vore sålunda
mycket betydande, och i själva verket vore en stor del av dessa arrendatorer
snarare att likställa med industriarbetare än med vad man i allmänhet
torstode medarrendatorer. Bleve dessa självägare, skulle bolagen icke kunna
parakna den jämna och säkra arbetstillgång, som erbjödes genom det nuvarande
systemet. Under goda tider med rikliga arbetstillfällen skulle, tack vare de
relativt små avstånd och goda kommunikationer, som kännetecknade Syd- och
Mellansverige, de nya självägande småbrukarna söka sig ut till kanske mera
givande arbeten. Bolagen måste under sådana förhållanden so sig om efter liv
arbetskraft, som stode till deras regelbundna förfogande. För den skull måste
givetvis åt de nya skogsarbetarna byggas nya bostäder samt nya stallrum åt
höstarna etc. Åt de nykomna skogsarbetarna vore det dock ogörligt att upplåta
nagra jordbruk, då sådana icke längre funnes att tillgå, sedan bolagen genom
Inköpningen förlorat små inägojordar. Dessa nya arbetare skulle alltså komma
i en betydligt ogynnsammare ställning än sina företrädare. För de nya skogsarbetarnas
och deras familjers uppehälle liksom för deras dragares måste bolagen
darfor sörja genom milslånga dyrbara livsmedelstransporter. Uppfö?
av tusentals nya skogsarbetarebostäder å bolagsskogarna, där bostadstillgangen
redan nu vore mycket knapp, komme givetvis att medföra oerhörda
kostnader, -Lill nu anförda skäl komme jämväl andra, som gjorde bolagen obenägna
mot friköpning. Bolagens arrendegårdar låge i regel inne i bolagens
skogar. Dessa gårdar hade i flertalet fall tidigare tillhört enskilda personer.
Bolagens strävanden hade emellertid oavlåtligt varit inriktade på att förvärva
sadana, _i bolagsskogarna inkapslade egendomar för att få ur arronderingssynpunkt
tillfredsställande skogsfigurer. En friköpning av bolagens arrendegårdar
skulle i ett mycket stort antal fall leda tillbaka till de förhållanden, som
bolagen under årtionden strävat att få bort. Enskilda smärre jordägares ställen
p po any° komma att ligga instuckna här och var i bolagsmarkerna, till svårt
törfang för bolagen. Där bolagen i ett eller annat fall skulle kunnat ställa
sig benägna för friköpning, hade försäljningarna i regel strandat nå svårigheterna
för bolagen att lämna gårdarna gravationsfria.
Obenägenheten hos godsägarna mot friköpning vore företrädesvis att söka
däri, att den med arrendebruket förenade skyldigheten för arrendatorn eller
torparen att utgöra dagsverken till huvudgården vore av den största betydelse
för driften av jordbruket a denna. Då erfarenheten visat, att småbrukarna
i allmänhet icke ville göra dylika dagsverken, skulle en friköpning av dessa
gardar medföra, att godsägarna nödgades helt och hållet övevgå till stataresystemet.
. För dessa nya statare skulle godsägarna vara nödsakade att uppföra
bostäder vid huvudgårdarna. Det skulle åsamka dem stora kapitalutlägg,
vilka de säkerligen icke kunde förvänta att få gottgjorda genom köpesummorna
för de friköpta arrendegardarna och torpen. Vad beträffade de
arrendebruk, vilkas brukare icke vore skyldiga att utföra någon arbetsskyldighet,
förefunnes väl icke nu anförda anledning till obenägenhet för friköpning.
I den man dessa arrendebruk icke vore omgivna av huvudgårdens ägor eller
vore belägna inne i till huvudgården hörande skogar, torde orsaken till jord
-
42
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Kommissionens
motivering
för en
friköpningsrätt.
Principerna
för lagstiftningen.
ägamas obenägenhet för en friköpning icke vara att söka i annat förhallande
än den hos mången konstaterade motviljan mot att franhända sig jordegendom,
som under en längre tid vant i hans släkts ägo. Slutligen inverkade även för
godsägarna svårigheten att befria arrendegardarna från inteckningar.
I fråga om behovet av lagstiftning om avlösning av arrendebruk har kommissionen
anfört:
Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning
av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen
att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn bade för
det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom,
såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att iramja t rivi
Iliga avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta
senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen pa
den föreliggande frågan.
Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på fnvillighetens
väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt.
Svaren å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga härutinnan,
att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk
överhuvud taget. Det kan, sasom erfarenheten visar, likaledes befaras,
att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt
skick. Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och
kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir
slutstenen i det nu förevarande komplexet av jordlagar.
I fråga om lagens omfattning har kommissionen framhållit följande: Det
låge i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål^ för den sociala
arrendelagens skydd, också skulle kunna fa avlösas. Föremal för avlösning
borde således bliva arrendejordbruk, som ägdes av bolag eller förening för
ekonomisk verksamhet; vidare arrendebruk. tillhörigt enskild person, vilken
icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och
uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
eller eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda
personer eller fideikommiss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller ^dra
jordbrukslägenheter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen följde
vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde avse andra
än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar, samt inrösningsjord
till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en vidd av minst 2
hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock böra iakttagas. Det
borde nämligen enligt kommissionens uppfattning i fråga om avlösningslagen
uttryckligen betonas, att den finge omfatta endast sådant jordbruk, vilket pa
ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid tvist lätt kunde
uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt upplåtet på arrende eller icke,
syntes av praktiska skäl en viss minimitid för arrendeupplåtelsen böra fastställas
till ledning för avgörandet. Denna tid borde lämpligen bestämmas till samma
längd som minimiarrendetiden enligt den sociala arrendelagen eller lo ar.
Det hade ifrågasatts, att sådana arrendebruk borde undantagas, vilkas innehavare
ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande
måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig. Kommissionen
funne något tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras för att
beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att la tillosa sig
jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet
ansåges fortfarande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse. Detta
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
43
behov av arbetskraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intressenas synpunkt
fördelaktigare sätt.
Beträffande omfattningen av den mark, som borde avlösas, har kommissionen
betonat, att avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel för
någon viss person utan i all synnerhet för att skapa nya självständiga jordbruk,
som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet; och har i detta avseende
detaljerade uttalanden rörande innehållet i den förordade lagstiftningen
av kommissionen gjorts.
Rätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller ens
längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast finge göras
gällande exempelvis vid arrendetidens utgång. Arrendator borde äga rätt att
själv välja den tidpunkt, som för honom vore i ekonomiskt hänseende eller
annorledes lägligast. Såsom vederlag för den arrendatorn i arrendelagen tillerkända
rätten till förnyat arrende skulle jordägaren dock äga rätt att påfordra,
att avlösning skulle hava ägt rum inom viss tid vid äventyr, att optionsrätten
eljest förfölle.
I fråga om avlösning sr ättens organiserande har kommissionen framhållit,
att staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga alla
erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och
överlämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn, vilken
sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten genom att övertaga
dem i form av ett amorteringslå.n med långa betalningsterminer och minsta
möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde uppdragas åt jordkommissioner
i varje län. Med dessa borde medverka, där så erfordrades, jordkommittéer
i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna för det fall, att jordkommittéer
ej inrättats. Jordkommittéerna borde utses av kommunalfullmäktige,
eller, där sådana ej funnes, av kommunalstämman. Över det hela borde stå
en central ledning.
Angående förfarandet vid tvångsavlösning har kommissionen anfört: Någon
avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat än på begäran
av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara lämpligt, att
vederbörande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen med den
omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde vara att förvänta enligt
lagens föreskrifter. Kommissionen borde därför till sin ledning upprätta
en förteckning över samtliga jordbruk, som till äventyrs kunde bliva föremål
för avlösning. När ansökan från arrendator inkommit till jordkommission,
borde denna ofördröjligen upptaga frågan till behandling samt verkställa en
förundersökning och på denna grund inleda underhandlingar i första hand
om frivillig uppgörelse, för vilka både jordägarens och arrendatorns samtycke
erfordrades. Denna förundersökning borde föregås av en sakkunnig besiktning
av själva marken, i den mån sådan ansåges nödig. Träffades frivillig
uppgörelse, skulle jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas
genom laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej
ske, ägde jordkommissionen under förutsättning av arrendatorns bifall vidtaga
åtgärder för jordbrukets utbrytande genom tvångsavlösning. Beträffande förfarandet
vid denna förrättning borde ensittarlagens huvudlinjer lämpligen kunna
bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt en särskild avlösningsnämnd
anförtros dels avgörandet om expropriation skulle få äga rum,
dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av mark med tillbehör skulle
för det speciella fallet tilläggas jordbruket, dels fastställandet av expropriationsersättningen
och dels utläggandet på marken av de definitiva gränserna.
Då åt förrättningen borde tilläggas verkan av laga lantmäteriförrättning.
borde ordföranden i nämnden utgöras av en lantmätare, vilken länsstyrelsen
på ansökan av jordkommissionen förordnade för varje särskilt fall. Till leda
-
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
möter i avlösningsnämnd borde inom varje kommun av kommunalfullmäktige
eller, där sådana ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer
för en tid av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning
av arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende.
Där någon av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda två
ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatom eller på
dennes uppdrag av jordkommissionen bland de ledamöter i expropriationsnämnder,
om vilka stadgas i 23 § andra stycket av allmänna expropriationslagen.
Klagan över nämndens värdering av marken skulle ej få äga rum.
I övrigt skulle klagan över nämndens beslut äga fullföljas till ägodelningsrätten.
I fråga om ersättningen för avlöst arrendebruk har kommissionen anfört:
Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det värde,
vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra
skäligen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde endast undantagsvis
få äga rum. Härvid borde vidare iakttagas, att åbyggnader, som
uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade arrendejordbruket
vid tiden för avlösningen, eller av deras förfäder eller eljest av föregående
nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda arrendator eller hans_ hustru,
utöver vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat
gottgörelse, skulle avstås utan ersättning: samt att för nyodlingar eller andra
jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som
utförts eller ersatts av nu nämnda personer, skulle ersättning tillgodoräknas
arrendatorn.
Slutligen har föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspekulant,
blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling
och bebyggande eller av kronan givits till industriens eller bergsbrukets
understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet, skulle i ersättningen
ske ett. avdrag av 25 procent.
I fråga om kostnaderna för avlösnings förrätt ningen har kommissionen ansett,
att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist eller ändamålsenligt.
Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller gjort ogrundade
invändningar mot expropriationens omfattning, borde han jämlikt grunderna
i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att vidkännas de av dylika invändningar
föranledda särskilda kostnader.
Kommissionen har ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen
för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke behövde
stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att jordbruk, som
avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart överlätes av
staten i den ordning, som för överlåtelse av kronojord vore särskilt stadgad.
Företrädesrätt till upplåtelse av frilöst arrendejordbruk borde, såsom redan
nämnts, tillkomma arrendatorn eller, därest han avlidit, hans hustru, bröstarvingar
eller adoptivbarn. Garanti borde i någon form givas för att genom
statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande upprätthölles och att jorden
ej sedan utan tillstånd avyttrades till andra ändamål. Detta hade varit avsikten
med den s. k. trygga besittningsrätten. Om upplåtelsen åter tilläventyrs
skedde med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen på andra vägar
upprätthållas.
Slutligen borde någon utväg givas att kunna även vid frivillig uppgörelse
befria utbrutet jordbruk från de i huvudfastigheten beviljade inteckningar.
Reservationer Jordkommissionens principuttalande har omfattats av herrar Lindhagen,
''"kommU- Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken. Emellertid har
tionen. flertalet av dem uttalat skiljaktighet på en eller flera punkter.
Andra lagutskottets utlåtande Kr 16.
45
Herr Lindhagen har framlagt ett särskilt utkast till lag om avlösning av
osjälvständiga jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk. Detta
företer i flera viktiga avseenden olikheter mot principuttalandet. Han har sålunda
beträffande lagens omfattning ansett, att arrendejordbruk å huvudgård,
tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant, borde kunna avstås
oavsett jordbrukets storlek, att arrendejordbruk å kameralt självständig fastighet,
lydande under huvudgård, skulle, oavsett vem som vore ägare till fastigheterna,
kunna avstås, därest jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar,
att arrendebruket å torp eller annan kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet
skulle, oavsett vem som vore ägare till huvudfastigheten, kunna avstås, därest
jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar samt jordbruket omfattade odlad
jord jämte ängs- eller hagmark till en vidd av minst 2 hektar, ävensom att under
vissa betingelser jämväl bolag eller skogsspekulanter tillhöriga jordbruk,
som visserligen icke vore upplåtna på arrende, men ändock hade enahanda karaktär,
skulle kunna avstås. Vidare har denne reservant ansett, att stödskogsområde
också skulle kunna utbrytas, att Konungen skulle berättigas att i män
av behov och efter olika orters förhallanden meddela särskilda föreskrifter rörande
omfattningen av marktilldelningen, att jordkommissionen skulle äga taga
initiativ till avlösning, att avlösningsnämnden skulle inskränkas till att utgöras
av tre personer med iakttagande särskilt, att länsstyrelsen och parterna ej skulle
erhålla något inflytande på nämndens sammansättning, att frågan, huruvida
tvångsavlösning finge äga rum, samt omfattningen av det, som skulle utbrytas,
skulle i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i sista hand
förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna, samt
att särskilda värderingsgrunder vid tvångsavlösning skulle tillämpas beträffande
odlingsbar mark och växande skog m. m.
Herr Ingeström har anmält skiljaktig mening i fråga om nedsättning i ersättningsbeloppet
vid tvångsavlösning av jord, som vore att hänföra till viss
donationsjord från kronan.
Herr Pettersson har instämt med herr Lindhagen därutinnan. att frågan
huruvida tvångsavlösning finge äga rum samt omfattningen av det, som skulle
utbrytas, borde i^ anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i
sista hand förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna.
Herrar Ehi enborg och Jansson i Edsbäcken hava för sin del framlagt ett
särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på arrende
innehaft område. I sin motivering till detta hava de anfört bl. a. För friköpningsrätt
borde fordras, bland annat, att arrendebruket varit på ett stadigvarande
sätt upplåtet pa arrende, att det under rätt avsevärd tid innehafts av
den nuvarande innehavaren eller hans närmaste anhöriga samt att genom detsammas
avlösande ej avsevärd skada komme att tillskyndas jordägaren. Det
syntes uppenbart, att arrendatorn borde erhålla äganderätt till friköpt område.
Han borde själv vidkännas kostnaderna för friköpningen, varvid han dock
borde erhalla ett verksamt understöd vid själva friköpningens genomförande,
lämpliga,st, i den mån tillgång därtill funnes, genom låneunderstöd av egnahemsmedel.
I enlighet med de grunder, som salunda angivits, har i utkastet föreslagits,
att, därest ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område omfattade
odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri inginge inrösningsjord
till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av
minst två hektar samt området vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet eller, där annan var ägare därtill.
utgjordes av torp eller annan under huvudgård lydande lägenhet, hemman
eller hemmansdel, skulle arrendatorn vara berättigad att tillösa sig om
-
46
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
rådet, under förutsättning att området den 1 januari 1924 under mer än trettio
år i följd innehafts av annan än jordägaren samt därav under mer än femton
år av arrendatorn eller arrendatorns maka eller enderas skyldemän i rätt uppeller
nedstigande led eller adoptant eller adoptivbarn.
Att tiderna ej skulle löpa efter den 1 januari 1924 stode — framhöllo reservanterna
— i samband därmed, att efter nämnda dag slutet arrendeavtal ej
ovillkorligen skulle grunda friköpningsrätt. En motsatt princip skulle i alltför
hög grad göra jordägarna obenägna för förnyade upplåtelser. Det torde
jämväl vara en stor fördel, att frågan, huruvida friköpning skulle göras gällande
eller ej, bleve avgjord under den vid lagens ikraftträdande löpande arrendeperioden.
För att arrendatorn ej alltför snart efter lagstiftningens genomförande
skulle nödgas, om han ville friköpa, hava hela löseskillingen disponibel,
vilket ofta, om den återstående arrendetiden vore kort, skulle för honom medföra
svårigheter, hade i utkastet tidpunkten för löseskillmgens nedsättande
framflyttats till en dag, belägen någon tid efter lagens ikraftträdande och förslagsvis
satt till den 14 mars 1927. Arrendatorns rätt att friköpa hade däremot
ej inskränkts till att endast kunna göras gällande vid arrendetidens
utgång.
Förfarandet har i utkastet anordnats i huvudsak i överensstämmelse med
ensittarlagen. Godemännen borde av parterna utväljas bland dem, som vore
valbara till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.
Beträffande grunderna för värderingen har i utkastet hänvisats till expropriationslagen.
Därvid skulle dock iakttagas, att vid uppskattning av områdets
värde ej skulle medräknas förbättring, vilken marken vunnit genom arbete, eller
kostnad, som arrendatorn eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått
å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avgivit ett särskilt principutlåtande,
däri de bland annat anfört: Tillämnade förändringar i den allmänna
nyttjanderättslagen borde först utarbetas samt föreläggas statsmakterna,
innan man toge spörsmålet om friköpningslagstiftningen under detaljerad
omprövning. Ändamålsenligast syntes vara att låta friköpningsrätt inträda
vid utgången av den arrendetid, som löpte, då friköpningslagen trädde
i kraft, men dessförinnan hava genom införandet av en arrendelagstiftning för
bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna av landet i huvudsaklig
överensstämmelse med den norrländska arrendelagen och alltsa med viss längre
minimiarrendetid förebyggt möjligheten, att arrendatorerna i dessa delar av
landet ställdes inför valet av friköpning eller fortsatt arrende redan efter kort
tid och möjligen under mindre gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område.
En sådan anordning kunde visserligen icke förordas med avseende å
arrendatorer under enskilda gods, men detta förhållande spelade så till vida
en mindre roll, som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda
personer, som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl
måste vida starkare begränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord,
tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna
grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna framhålla, att
friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig del gälla nyttjanderättshavare
å jord, tillhörig aktiebolag, förening för ekonomisk verksamhet
samt enskild person, vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke vore mantalsskriven
å. fastigheten eller å fastighet, som vore i sambruk med densamma. Det kunde
emellertid icke förordas, att alla arrendatorer av sådan jord skulle komma i
åtnjutande av en friköpningslags förmåner. Nyttjanderättshavare, vilka icke
inbegrepes i den särskilda arrendelagstiftningen för arrendatorer på bolags
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
47
jord, kunde givetvis än mindre tillerkännas någon friköpningsrätt. Bland alla
de nyttjanderättshavare, som komme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen,
funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore så
belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare skogskomplex,
att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen och
icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens
utformning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den bestående jordfördelningen
icke skadades till allvarligt men -för skogsdriftens rationella bedrivande.
Slutligen måste de skogsbesittande bolagen jämväl tillerkännas rätt
att behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen för
sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare
å enskild jord måste friköpningslagstiftningen än starkare begränsas.
Lagstiftningen kunde endast komma i fråga med avseende å utgårdar,
strögods samt andra från huvudegendomama mera avskilt liggande arrendegårdar
och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna
praktiskt taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens
ikraftträdande. Arrendegårdar och torp, varifrån arbetsprestationer utgjordes
till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma
i fråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätt utsträckas till sådana
nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras frånskiljande
från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller intrång för dennas
jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om nyttjanderättshavare
under bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter, som då det gällde
nyttjanderättshavare å enskild jord borde som princip uppställas, att friköpningsrätt
skulle medgivas, endast för såvitt vederbörande nyttjanderättshavare
antingen själv brukat fastigheten under en viss, väl avvägd minimitid eller
ock övertagit fastigheten från närskylda i rätt uppåtstigande led eller syskons
avkomling, och fastigheten sålunda varit under en viss sådan minimitid arrenderad
och brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om
det värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta
synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den
uppfattningen, att fastigheterna i fråga borde kunna avlösas efter samma
grunder som vid hypoteksföreningarnas nuvarande värderingar, då fråga vore
om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras till
arrendatorema med äganderätt. Vidare ville reservanterna erinra, att lagstiftningen
borde hava en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning skulle
endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande arrendeperioder under
en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens ikraftträdande.
Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd kunna komma att bestämmas till
två eller högst tre årtionden. Slutligen torde betonas, att bestämmandet av
de nyttjanderättsområden, vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas
åt mer eller mindre lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållanden och
skogsindustriella synpunkter främmande kommissioner eller därmed närsläktade
organ. Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till länsägodelningsrätter
i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer framdeles
skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast
även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter
icke inrättade, så måste avlöningsnämnderna sammansättas efter liknande
grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet vore,
att de ifragavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas hos vederbörande
underrätt samt att klagorätt borde medgivas till högre domstolsinstanser
upp till högsta domstolen, även med avseende å de värderingar, som
skulle ligga till grund för avlösningssummornas fastställande.
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Yttranden
över jordkommissionens
förslag.
Riksdagen
1924.
Över jordkommissionens betänkande hava yttranden avgivits av samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge län ävensom av lantbruksstyrelsen.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands,
Gävleborgs och Jämtlands län hava därvid fogat infordrade yttranden från
respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i
Jönköpings län åberopat yttranden från dels landstinget dels ock hushållningssällskapets
förvaltningsutskott inom länet.
Av dessa myndigheter har endast länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat
sig icke hava något att erinra mot principuttalandet. Övriga myndigheter
hava ställt sig avvisande däremot, därvid särskilt framhållits, att det ej förefunnes
något behov av en friköpningslag, samt att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och medföra betänkliga
konsekvenser av olika slag.
Vid 1924 års riksdag yrkades i likalydande motioner nr 92 i första kammaren
och nr 173 i andra kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen framlägga
förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk, avfattat i enlighet med
vissa i motionerna angivna riktlinjer.
över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande nr 37, däri utskottet
hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Till motivering av sin avstyrkande hemställan anförde utskottet följande:
Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses i stort
sett vara en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas
antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt
förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser, som reglera
arrendeförhållandet, än utformas, torde detta ändock på grund av sin
egen natur aldrig för arrendatorn kunna medföra samma trygga och oberoende
ställning, som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock en följd, att
hos en arrendator mera sällan är till finnandes den omsorg om jordbruket och
det intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som merendels utmärker
den självägande jordbrukaren.
Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har ock under årens lopp i ej ringa
utsträckning fortgått en naturlig frigörelseprocess, varigenom arrendegårdar
och torp, vilkas belägenhet ej därför utgjort hinder, efter hand överförts till
självständiga jordbruksenheter. Att dylika friköp icke tagit än större omfattning,
synes åtminstone till en del hava berott på de svårigheter, som mött för
mången arrendator vid köpets finansiering. Kunde i detta avseende lättnader
på ett eller annat sätt beredas arrendatorerna., skulle friköpen av arrendegårdar
och torp med all sannolikhet bliva än talrikare. Vid sådana köp kunna vanliga
egnahemslån enligt gällande bestämmelser endast tillhandahållas i begränsad
omfattning. En utvidgning av egnahemslånerörelsen i detta avseende likasom
andra statliga åtgärder till underlättande av överföringar på frivillighetens
väg av arrendejordbruk till självägare skulle tvivelsutan verka i hög grad stimulerande
i friköpshänseende. En reformerad skifteslagstiftning kan härvid
i sin man antagas komma att befordra försäljningar av frånstyckade arrendejordbruk.
Inför spörsmålet, huruvida staten härutöver bör, såsom jordkommissionen
och motionärerna förordat, genom tvångsåtgärder befordra arrendejordbrukens
övergång till respektive arrendatorer, kan man åter enligt utskottets
mening hava anledning till betänksamhet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr IG.
49
Att, där ett viktigt statsintresse det fordrar, den enskilde jordägaren bör vara
skyldig) att mot ersättning avsta sin jord, är en i vår rätt redan erkänd
grundsats. Ett sadant ingrepp i den enskildes äganderätt, som ett expropriationsförfarande
givetvis innebär, synes emellertid icke böra ifrågakomma,
därest det icke uppbäres av ett sa starkt behov, att dettas tillgodoseende uppväger
de menliga följderna av ingreppet. Kan det förväntas, att behovet på frivillighetens
väg varder i huvudsak tillgodosett, lära dylika tvångsbestämmelser
ej böra tillgripas.
Den ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att omfatta alla arrendejordbruk,
vara den av jordkommissionen och motionärerna föreslagna sociala arrendelagstiftningen
skulle äga tillämpning. Avlösningen skulle sålunda omfatta alla
bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter tillhöriga fastigheter,
dära finnes odlad jord till ytvidd av 2—25 hektar, ävensom andra enskilda personer
och fideikommiss tillhöriga, under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar,
torp och andra jordbrukslägenheter av angiven storlek. Det är således
ett friköpningsverk av betydande dimensioner, som här ifrågasättes. Enligt
kommissionens egna beräkningar skulle avlösningen efter kortare eller
längre tid kunna komma att omfatta mera än 30,000 arrendejordbruk. Då finansieringen
av denna avlösning i väsentlig mån skulle ske genom statens mellankomst,
ligger det i öppen dag, vilken påfrestning härigenom skulle åsamkas
statskassan. Någon beräkning av de anslag, som från statens sida härför
skulle erfordras, eller plan för finansiering i övrigt har ej av jordkommissionen
eller motionärerna lämnats. Det lärer emellertid kunna anses för visst, att redan
av statsfinansiella skäl en ej ringa begränsning av det tänkta friköpningsverkets
omfattning bleve erforderlig.
Att alla ifrågavarande brukare förhjälpas att bliva självägare, lärer ur allmän
synpunkt ej heller vara önskvärt. Det torde icke böra förbises, att mången
arrendator icke torde äga förutsättningar att utan det stöd, han såsom
arrendator ofta nog kunnat paräkna från jordägarens sida, göra det egna jordbruket
ekonomiskt bärande. Såsom av flera myndigheter framhållits, torde
salunda en^viss fara förefinnas, att genom en friköpmng av sådan omfattning
och med så ringa garantier för vederbörande förvärvares lämplighet såsom
självägande jordbrukare, som det föreliggande förslaget innebär, det skulle
endels skapas en klass ekonomiskt svaga småbrukare, vilka för sin fortsatta
existens vore hänvisade att lita till statsmakternas hjälpande omsorg. Givetvis
maste här ett naturligt urval äga rum.
. Även i ett annat hänseende torde en begränsning av den ifrågasatta avlösningen
av arrendejordbruk vara erforderlig. Att jordkomplex med en mångfald
ständigt utarrenderade gårdar icke ur social synpunkt är någon önskvärd
företeelse, därom torde meningsskiljaktigheter näppeligen råda. Ett avlösande
av dessa mindre arrendegårdar i avsikt att öka de självägande böndernas antal
synes utskottet vara en åtgärd, som för det allmänna merendels måste framstå
sasom gagnelig. Annorlunda kan det däremot te sig ur vederbörande jordägares
synpunkt. Medan somliga brukningsenheter utgöra naturliga styckningsobjekt,
vilkas frånskiljande från huvudegendomen icke kan medföra olägenhet
eller intrång för dennas vare sig jord- eller skogsbruk, ställer sig åter frågan
om frikopning helt annorlunda i fråga om arrendegårdar och torp, från vilka
väsentliga arbetsprestationer utgöras till huvudgården eller vilkas frikopning
pa grund av deras läge i förhållande till huvudfastigheten eller av andra orsaker
skulle vara ägnad att medföra avsevärt men vid nyttjandet av denna.
Att emellertid för närvarande hos jordägarna skuile förefinnas någon mera
allmän obenägenhet mot frivilliga försäljningar av sådana arrendejordbruk,
som icke av en eller annan anledning äro för det av dem drivna jord- eller
skogsbruket svårmistliga, därom är utskottet icke övertygat. Anledningen sy
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 9 samt. 3 avd. S haft. (Nr 13—16.) 4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
*
Riksdagen
1925.
nes tvärtom vara att antaga, att, sedan den undersökning, som ligger till grund
för jordkommissionens betänkande, år 1920 verkställdes, det inträtt en bestämd
förskjutning i hithörande förhållande. I flertalet av yttrandena över
kommissionens förslag har sålunda vitsordats att utbud av torpställen och
mindre arrendegårdar i stor utsträckning föreligga från bolags och enskilda
jordägares sida.
Visserligen torde det härvidlag kunna anmärkas, att en av den ifrågavarande
lagstiftningens viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en arrendator
att förvärva just det område, som han själv och kanske före honom hans släkt
under avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med traditionens band är
varmt fästad, samt att sådan möjlighet törhända ej alltid förefinnes utan det
maktmedel, som den nu ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att bereda. Härutinnan
vill utskottet emellertid erinra, att utskottet i annat med nr 36 betecknat
utlåtande hemställt om en särskild, i åtskilliga avseenden för just ifrågavarande
brukare gynnsammare arrendelagstiftning, vilken ■— förutom att den
är ägnad att skänka större trygghet för och även i övrigt bättre tillgodose vederbörande
brukares intressen — jämväl lärer kunna förväntas skola indirekt
hava till följd, att jordägarna mindre än hittills komma att ställa sig avvisande
mot vederbörande brukares önskningar att få lösa de av dem arrenderade
fastigheterna. Då denna arrendelagstiftning således i sina verkningar kan
väntas befordra det med den nu ifrågasatta lagstiftningen om tvångsavlösning
avsedda syftet med den arrenderade jordens övergång till vederbörande arrendatorer,
synes det utskottet föreligga fullgoda skäl för att verkningarna av
den emotsedda arrendelagstiftningen avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder
för det ifrågavarande syftet av statsmakterna vidtagas.
Utskottet vill därjämte erinra, att den av jordkommissionen och motionärerna
förordade lagstiftningen om tvångsavlösning av arrendejordbruk, såsom flera
myndigheter i sina yttranden utförligt belyst, icke kan undgå att skapa stor
osäkerhet och olust hos de av lagstiftningen berörda jordägarna, vilket särskilt
under nu rådande tryckta konjunkturer kan vara ägnat att medföra skada för
jordbruksnäringen. Att även fastighetskrediten därav kan röna menlig inverkan,
torde kunna anses för visst. Även av dessa skäl synes utskottet anledning
föreligga, att riksdagen icke nu hos Kungl. Maj:t påkallar förslag till
lagstiftning om tvångsavlösning av arrendejordbruk i enlighet med motionärernas
hemställan.
Till utskottets hemställan voro emellertid fogade reservationer dels av sex
ledamöter, vilka på angivna skäl hemställde, att riksdagen ville anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om
avlösning av arrendejordbruk, dels ock av ytterligare en ledamot utan angivet
yrkande.
Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan: i första
kammaren med 65 röster mot 35 och i andra kammaren med 82 röster mot 77.
Minoritetsrösterna tillf öllo framställda yrkanden om bifall till ovan först nämnda
reservation.
Vid 1925 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet.
I motionerna nr 166 i första kammaren och nr 171 i andra kammaren hemställdes
nämligen, att riksdagen ville, i anslutning till norrlandskommitténs
avsikter samt jordkommissionens framställningar, hos regeringen begära övervägande
och förslag till en lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk.
Motionerna behandlades av andra lagutskottet i sammanhang med två andra
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
51
inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 167 i första kammaren och nr
172 i andra kammaren. I dessa sistnämnda motioner hade hemställts, att
riksdagen ville anhålla hos regeringen, att den med anledning av riksdagens
skrivelse 1912 tillsatta åbokommitténs betänkande måtte tagas under övervägande
och för riksdagen framläggas det förslag, vartill detta betänkande
borde till förmån för de av detsamma berörda åborna föranleda.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 32 anförde andra lagutskottet följande:
På sätt utskottet i sitt fjolårsutlåtande angående motionerna om tvångsavlösning
av vissa arrendejordbruk framhöll, måste det anses i stort sett
såsom en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas
antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med
äganderätt förvärva den jord, de bruka. Allmänt vitsordas ock alltjämt, att
sådana förvärv under de senare åren ägt rum i avsevärd och i stora delar av
landet stegrad omfattning. I den män reglerande bestämmelser tillkomma,
som underlätta avyttrandet av fideikommissjord, torde med all sannolikhet
ett mycket stort antal under fideikommiss lydande arrendatorer komma att
friköpa sina innehavda arrendejordbruk. Enahanda torde förhållandet bliva
i fråga om torpare och arrendatorer å ecklesiastik jord, för den händelse avyttrande
av^ sådan för jordbruksändamål möjliggöres. Emellertid förefinnas,
såsom i f jolårsutlåtandet även påpekades, vissa hämmande faktorer, vilka göra,
att ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande
icke kommer till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Då utskottet
fortfarande håller före, att dylikt överförande ej utan att ett viktigt samhällsintresse
fordrar det bör äga rum annat än å frivillighetens väg, finner utskottet
det vara angeläget, att berörda hinder i möjligaste mån undanröjas och att
åtgärder salunda vidtagas, som äro ägnade att underlätta överenskommelsen
mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande å brukaren.
I detta avseende framstår såsom en önskvärd åtgärd genomförandet av en
förbättrad jorddelningslagstiftning, varigenom utstyckning av jord förenklas
och förbilligas. Förslag härom torde, såsom känt, vara att förvänta till nästkommande
års riksdag.
I samma riktning komma ock att verka förenklande bestämmelser i fråga
om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar. Sådant
frigörande är ju för närvarande ofta förenat med mycket besvär och dryga
kostnader. Under remissdebatten 1924 uppgav dåvarande justitieministern,
att han hade denna fråga under övervägande, och att förslag i ämnet vore att
“O™ en framtid förvänta. Sedermera har justitieombudsmannen i en
till Kungl. Maj:t den 2 juni 1924 avlåten framställning hemställt om vissa
författningsändringar i syfte att nedbringa kostnaden i relaxationsärenden.
De salunda föreslagna ändringarna äro ägnade att särskilt vad angår de stora
bruks- och trävarubolagen tillhöriga fastigheter i mycket väsentlig grad minska
kostnaden i ifrågavarande hänseende. Den omnämnda, av justitieombudsmannen
gjorda framställningen, vilken tillstyrkts av samtliga myndigheter, som
yttrat sig över densamma, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet vill understryka vikten av att förevarande spörsmål med det snaraste
bringas till lösning.
• väsentligaste hindret emot överförande i större omfattning av arrendejordbruk
till självägare bottnar emellertid i de svårigheter, som för respektive
arrendatorer äro förknippade med köpens finansiering. I likhet med vad som
skedde i fjolårsutlatandet vill utskottet även nu betona önskvärdheten av att
från statsmakternas sida möjliggöres ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare,
som vilja och äro i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade
52
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
områden. Utskottet framhöll i fjol, att egnahemslån enligt gällande bestämmelser
vanligen kunde endast i begränsad omfattning tillhandahållas för nu
ifrågavarande ändamål, ävensom att en utvidgning av egnahemslånerörelsen i
detta hänseende otvivelaktigt skulle i hög grad främja frilösen av arrendejordbruk.
Andra utvägar kunna måhända ock för ändamålet utfinnas.
En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande hänseende
kan åtgöras anser utskottet vara av förhållandena påkallad.
Denna undersökning synes emellertid utskottet beträffande en grupp av brukare
av annans jord böra i samhällsnyttans intresse sträckas än vidare.
Bolagens jordinnehav har ju, såsom känt, till största delen tillkommit så,
att bolagen i syfte att åtkomma skogsområden inköpt gamla självständiga
bondehemman, och sitta de förutvarande ägarna till dessa sedermera kvar såsom
arrendatorer under bolagen och bruka inägojorden. På detta sätt har i
synnerhet i Norrland en ej ringa del av den självägande bondebefolkningen förvandlats
till av bolagen beroende arrendatorer. En frilösning i stort av dessa
jordbruk skulle sålunda här till stor del komma att innebära ett återställande
av förhållandena sådana de tidigare varit. Att en sådan utveckling skulle visa
sig vara synnerligen ändamålsenlig ur social och samhällsbevarande synpunkt,
torde vara höjt över varje tvivel, likasom ock att den skulle vara ägnad att medföra
en väsentlig förbättring med avseende å jordbrukens skötsel. Bolagen, vilkas
fastighetsförvärv, såsom nämnts, tillkommit för utnyttjande av skogstillgången
å fastigheterna, hava naturligt nog i flertalet fall ett jämförelsevis
ringa intresse för det rena jordbruket och dess rätta bedrivande.
Om ock åtskilliga omständigheter häntyda på en ökad benägenhet från bolagens
sida att vilja avyttra av dem under ovan angivna förhållanden förvärvade
jordbruk, synes dock en närmare undersökning från det allmännas sida, huru
det härutinnan förhåller sig, vara önsklig. Skulle det därvid visa sig, att å
bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befinnas möta för
respektive brukare, synes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder,
syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Härvid bör
emellertid beaktas, att bolagen för bedrivandet av en rationell skogsvård kunna
hava behov av att i viss utsträckning behålla smärre jordbruk såsom boplatser
åt skogvaktare och skogsarbetare m. fl. ävensom att i förekommande
fall jordbruk kunna hava sådant läge, att deras friköpning kan vara ägnad
att medföra synnerligt men för skogsbruket.
Vad nu sagts rörande bolag synes utskottet till viss del gälla även beträffande
s. k. enskilda spekulanter.
I samband med den av utskottet sålunda ifrågaställda undersökningen synes
ock lämpligen böra tagas under övervägande, vilka statliga åtgärder som med
anledning av den av åbokommittén verkställda utredningen angående de å
s. k. rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter samt å under bruk skatteköpta
hemman och lägenheter kunna finnas påkallade till tryggande av dessas
brukares rätt till innehav av hemmanen och lägenheterna i fråga.
Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen med anledning
av motionerna I: 166 och 167 samt II: 171 och 172 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om övervägande från regeringens sida av åtgärder,
som vore ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk i större utsträckning
än för närvarande skedde, därvid jämväl borde komma under prövning behovet
av en särskild lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag
och enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag,
vartill dessa överväganden kunde föranleda.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
53
Till utskottets hemställan voro fogade reservationer dels av fyra ledamöter,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att motionerna icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, dels av en ledamot utan angivet yrkande, dels ock
av ytterligare en ledamot, som hemställt, att riksdagen med anledning av förevarande
motioner ville hos regeringen begära övervägande av en lagstiftning
och andra åtgärder för främjande av frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga
bolag, ekonomiska föreningar, enskilda spekulanter och större godsägare.
Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät skrivelse i ämnet till
Kungl. Maj:t den 2 juni 1925.
Kungl. Maj:t uppdrog sedermera åt 1925 års kolonisationssakkunniga att
verkställa utredning, i vilken omfattning och under vilka former bistånd borde
av staten lämnas arrendatorer för avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk
förknippade finansiella svårigheter. Vidare uppdrogs åt ordföranden
hos de sakkunniga jämte två andra personer (1925 års jordundersökningskommission)
att verkställa undersökning rörande bl. a. enskilda jordägares
benägenhet att avyttra arrendejordbruk. Dessa utredningar slutfördes
1927.
Vid 1927 ars riksdag hemställdes i motion nr 168 i första kammaren, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t 1) begära att vid övervägandet av jordfrågorna
jämväl beaktas nödvändigheten av ett expropriationsförfarande såsom
ett yttersta medel i strävandet för bl. a. utbrytning av arrendejordbruk, samt,
om detta icke bifölles, 2) åtminstone hemställa, att det för 1925 års kolonisationssakkunniga
i deras instruktion intagna förbudet att befatta sig med expropriationsfrågan
måtte varda upphävt.
Första kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt motionen i
sitt utlåtande nr 2.
Första kammaren biföll utskottets hemställan.
Vid fjolårets riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 97 förslag till
omorganisation av egnahemsverksamheten. Vad anginge egnahemsorganisationens
medverkan till arrendefrilösningars befrämjande anslöt sig propositionen
till förslag från 1925 års kolonisationssakkunniga, att hushållningssällskapens
egnahemsnämnder borde, på begäran av jordägare eller arrendatorer,
söka lämna rad och biträde vid värdering, bedömande av lotternas storlek och
förseende med jord av skilda slag, köpeavtals ingående, ordnande av lagfartsoch
inteckningsfrågor samt upprättandet av ansökningar om erforderliga och
påräkneliga lån eller bidrag av statsmedel. Skulle visst hushållningssällskap
icke vara villigt att låta sin egnahemsnämnd tillmötesgå från jordägare eller
arrendatorer framställda anspråk på biträde med lämnande av här ifrågavarande
rad och hjälp, borde det i dylikt fall ankomma på statens egnahemsstyrelse
att, i mån av behov och möjlighet, lämna den begärda medverkan. Även i
andra fall, sasom särskilt vid planläggandet av omfattande arrendefrilösningar
från exempelvis större bolagsdomäner, kunde anledning finnas för egnahemsstyrelsen
att mera direkt medverka vid frågans ordnande. Den jordanskaff
-
Riksdagen
1927.
Riksdagen
1928.
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Utskottet.
ningsverksamhet i egnahemsnämndernas egen regi, som enligt förslaget skulle
förekomma i vissa fall, torde understundom komma att till större eller mindre
del avse även frilösningar av torp och andra arrendejordbruk.
I samband med propositionen behandlades vissa motioner, avseende frågan
om expropriationslagstiftning till stöd för bl. a. utbrytning av arrendejordbruk.
Sålunda hemställdes i motion nr 204 i första kammaren, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t begära expropriationslagstiftning såsom ett yttersta medel i
strävandena för utbrytning av arrendejordbruk.
Under hänvisning till nämnda motion hemställdes i motion nr 360 i andra
kammaren, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, att vid övervägandet
av jordfrågorna jämväl beaktades behovet av ett expropriationsförfarande såsom
ett yttersta medel i strävandet för utbrytning av arrendejordbruk.
Vidare hemställdes i motionen nr 268 i första kammaren, att riksdagen, med
anledning av egnahemspropositionen, såvitt den rörde frilösning av arrendejordbruk,
ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget, att på lämpligt
sätt gåves skäliga expropriationsbestämmelser för vinnande av erforderliga
och rimliga uppgörelser vid den tid, på den plats, i den omfattning, mot det
pris och till förmån för den person som vederbör.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling
förehade ärendet, godkände i huvudsak propositionen samt hemställde
i sitt utlåtande nr 2 om avslag å de ovannämnda motionerna, varvid utskottet
efter en kortfattad redogörelse för frågans tidigare behandling anförde följande.
Såsom framgår av i detta utlåtande redan lämnad redogörelse har riksdagen
tidigare och senast under åren 1924—1927 haft att taga ståndpunkt till motionsvis
framställda förslag rörande expropriationslagstiftning till stöd för
strävandena att anskaffa jord för bildande av nya jordbruk, att frilösa arrendejordbruk,
att utveckla ofullständiga jordbruk och att anskaffa tomtmark för
nya bostäder. Därvid har riksdagen funnit sålunda framställda förslag icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.
I anslutning till den ståndpunkt, riksdagen sålunda hittills intagit, vill utskottet
avstyrka de motionsvis nu framställda djupt ingripande förslagen om
expropriationsinstitutets utsträckning att avse anskaffande av mark jämväl för
de i motionerna åsyftade nya ändamålen. _ Några framträdande svårigheter att
i den fria marknaden uppbringa erforderlig jord för hithörande ändamål torde
för närvarande icke göra sig gällande, och genom det av utskottet ovan tillstyrkta
förslaget om egnahemsverksamhetens utveckling, åsyftande jämte annat
rationellare anordning för jordanskaffning, böra ökade möjligheter öppnas
för tillgodoseende av förefintligt jordbehov.
Reservation anfördes av tre ledamöter, som hemställde, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning
såsom ett yttersta medel i strävandena för bildande av nya jordbruk, frilösning
av arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk samt anskaffande
av tomtmark för nya bostäder och andra erforderliga ändamål.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Från flera håll vitsordas, att såväl bolag som enskilda jordägare numera visa
benägenhet för frivilliga försäljningar av lägenheter, som icke äro för det av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
55
dem drivna jord- och skogsbruket svårmistliga. Anledning finnes också att antaga,
att frilösningar av arrendejordbruk komma att öka i omfattning. Den numera
verkställda utredningen angående jordägarnas benägenhet att avyttra arrendejordbruk
torde givetvis bidraga härtill. Ett mera allmänt frilösningsförfarande
torde vara att förvänta jämväl såsom en följd av den sociala arrendelagstiftningen,
vilken säkerligen kommer att öka jordägarnas benägenhet att sälja
sina arrendegardar. Att jämväl den reformerade egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet
torde komma att medverka till ökad frilösning förutsattes
av fjolårets riksdag och var en av anledningarna till att årsutlåningen
från egnahemslånefonden höjdes från 18 till 20 miljoner kronor. Vissa hämmande
faktorer, som tidigare försvårat de osjälvständiga jordbrukens överförande
i brukarens hand, hava numera antingen avlägsnats eller ock stå åtgärderna
härför i begrepp att vinna lösning. Av betydelse i detta hänseende är,
att en reformerad skifteslagstiftning tillkom vid 1926 års riksdag, att år 1925
genomförts vissa författningsändringar, som väsentligen nedbringat kostnaden
i relaxationsärenden, samt att under riksdagens prövning för närvarande ligger
en proposition, som avser förenkling i fråga om avstyckad fastighets frigörande
från densamma besvärande inteckningar i stamfastigheten. Ytterligare
är att erinra, att utredning på riksdagens begäran för närvarande pågår rörande
den primära jordbruksfastighetskrediten med hänsyn särskilt till frågan
om höjning av gränsen för denna fastighetskredit och till behovet av en ytterligare
utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en
ökad utlåningsverksamhet. Därest de till grund för detta utredningskrav liggande
önskemål komma att förverkligas, torde detta komma att bliva av betydelse
beträffande kreditgivningen för frilösning av sådana arrendejordbruk,
vilkas storlek och värde icke för närvarande medgiva lämnande av egnahemslån.
Av vad sålunda anförts torde framgå, att anledning saknas att beträffande
frilösning av arrendejordbruk införa någon på expropriationsrätt stödd rättsordning.
Utskottet får alltså hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 8 mars 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Thorberg*, österström*, Lindhagen,
Mellén*, Granström, Tamm och Norman*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,
Hage, Odström*, Johanson i Hallagården*, Wallerius*, Pettersson i Hällbacken och
Osberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
56
Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.
Reservation
av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage och
Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till motionernas yrkande.
Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen, utöver motionernas motivering,
ytterligare anfört:
»Uti detta betänkande har lagutskottet särdeles åskådligt utvecklat samma
ståndpunkt, som legat bakom avstyrkandet av övriga motioner. Det är fortfarande
framför allt ''frivilligheten’ som skall räddas eller med andra ord jordägarens
maktbefogenhet utan beskärningar. Utskottet hoppas emellertid, att
''jordägarnas benägenhet’ att avyttra arrendejordbruk skall komma att ökas i
omfattning. Detta är således definitionen på den rätta grundvalen för en ''social’
omtanke i detta fall.
Ett grundligare åsidosättande av rättsordningen kan knappast upplinjeras.
En rättsordning skänker alla arrendatorer av ifrågavarande permanenta sociala
arrenden en rättighet att få sitt hem och sin enda utkomst tryggad efter
samhällets oväldiga prövning. Ingen av dem får lämnas ohulpen, när han
önskar bli hulpen och ingen får utelämnas att i ovissa framtider komma till
korta inför intressenas brutala spel.
Hur skall, det må här ånyo upprepas, detta kunna uträttas av en maktlös
jordsökare och en maktlös stat genom att avvakta eller utbedja sig den stora
jordägarens gunst och nåd? Hur skall man inför en sådan maktutövning kunna
i alla erforderliga fall komma över den nödiga jorden och den tillbörliga
skogstilldelningen? Hur skall det kunna ske på den behövliga tidpunkten, i
den vederbörliga trakten, till den erforderliga beskaffenheten, i den behövliga
omfattningen och för det skäliga priset, allt genom bönhörelse från maktutövare,
som ha motstridiga intressen och icke kunna vara mera än människor?
Hur skall man värna arrendatorerna från äventyret att behöva utbetala
ersättning även för egna och förfäders odlingar, vilket icke kan vara rättvist?
Hur skall överhuvud taget en frihetsälskande arrendator kunna hjälpas, om
allenast slumpen, utskiftad efter gottfinnande av makten, skänker allenast
några av arrendatorerna vissa möjligheter och därvid ofta, kanske oftast blott
ett minimum av möjligheter. En rättsordning vill giva rättvisa åt var man
och på den vägen gagna även det allmänna och i detta fall icke minst jordbruket
såsom sådant.
Utskottet förkastar som sagt rättsordningen och kastar sig i armarna på
klasskampen, mildrad, om slumpen så vill, i några godtyckliga fall genom välgörenhetens
ordnande under ledning av de konservativa hushållningssällskapens
statsunderstödda egnahemsrörelse.»
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
290824
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.