Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en effektiv rättsordning för frilösning av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.

1929-03-08 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en effektiv rättsordning för frilösning av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd av samhället och stödd av expropriationsrätt. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.

Dokumentets text

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Historik.

Norrlandskommitténs

betänkande

den 27 oktober

190i.

Riksdagarna

1909-1912.

Nr 16.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående en effektiv rättsordning för frilösning

av sociala arrendejordbruk, tryggad genom lag, ledd

av samhället och stödd av expropriationsrätt.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 184 i första kammaren av herr Lindhagen

och nr 315 i andra kammaren av herr Wiklund i Byske m. fl.

I motionerna har hemställts, att riksdagen beträffande frilösning av sociala

arrendejordbruk ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till ändamålets vinnande

genom en effektiv rättsordning, tryggad genom lag, ledd av samhället och

stödd av expropriationsrätt.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Spörsmålet om tvångsavlösning av arrendejordbruk upptogs redan av reservanter

inom norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande

framlade denna kommitté bland annat ett förslag till lag angående vissa åtgärder

för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarne av lämpliga

odlingslägenheter, i vilket lagförslag tvångsavlösen ingick som yttersta

medel. Förslaget hade avseende å jord, tillhörig bolag, förening eller enskild

person, som ej vore mantalsskriven å fastigheten samt besutte den huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Två ledamöter av kommittén

(herrar C. Lindhagen och J. Bromée) ifrågasatte i sin reservation en utsträckning

av lagförslaget att avse bland annat expropriation av redan bestående

bondelägenheter för upplåtelse till jordbrukare. Förslagen föranledde icke

någon proposition i ämnet från Kungl. Maj :ts sida.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom några år senare genom

motioner under riksdagens prövning. Under aren 1909, 1910, 1911 och 1912

framfördes nämligen motionsvis förslag om att ytterst genom expropriation bereda

bl. a. torpare, bolagsarrendatorer och andra på liknande sätt beroende

jordbrukare å enskilda domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med

nödiga tillbehör. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

39

Torpkommissionen upptog i sitt den 6 maj 1911 dagtecknade betänkande Torpkommisfrågan

om avlösning av torplägenheter, ytterst genom expropriation, till övervägande.

Kommissionen framhöll härutinnan, att, ehuru kommissionen fullt maj 1911.

behjärtade den betydelsefulla frågan om torpareklassens bevarande genom sådana

torps förvandling till egna hem med äganderätt, vilka härför vore lämpliga,

den dock icke ansåg, att sådana utomordentliga statsintressen därvid stode

på spel, att en tvångsavlösning vore berättigad.

I samband med Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till ny allmän expro- Riksdagarna

priationslagstiftning vid 1913, 1916 och 1917 års riksdagar, likasom ock vid

riksdagarna 1914 och 1915, väcktes ånyo motioner om expropriation för jordbruksändamål,

men vunno motionerna ej riksdagens bifall.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena Jordunderi

Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar Lindhagen ^ininyen den

och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för bl. a. jordbruk matte 1915.

upptagas till behandling samt lösas till förmån för en sådan rätts ernående i

skälig omfattning under lämpliga former och på för alla betryggande villkor,

samt att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av

riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas i densamma.

En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke kunna

biträda det sålunda avgivna förslaget.

I anslutning till det medelst proposition vid 1918 års riksdag framlagda för- Riksdagen

slaget till ensittarlag väcktes vid riksdagen motion om skrivelse till Kungl.

Maj :t av bland annat det innehåll, att Kungl. Maj :t ville låta utreda och, i den

mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen framlägga förslag om ytterligare

åtgärder i ändamål att för jordbrukets upprätthållande och utveckling

och brukarnas frigörelse från beroende i erforderliga fall och under för framtiden

betryggande villkor åstadkomma avlösning av torpares, bolagsarrendatorers

och vederlikars jordbruk på enskilda domäner.

Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande av att det torde vara

skäl att avvakta erfarenheten av den blivande lagens verkningar, innan ytterligare

åtgärder i den av motionärerna angivna riktning vidtoges. Fyra ledamöter

yrkade i reservation bifall till motionen. Andra kammaren beslöt i enlighet

med denna reservation, medan åter första kammaren biföll utskottets hemställan.

I den av Kungl. Maj:t den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens Jordkommisuppdrag

ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad mån **° n''

tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver vad för

det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras. I anledning

härav har jordkommissionen bland annat i sitt den 28 februari 1923 avgivna

betänkande del VI avgivit principutlåtande om avlösning av vissa arrendejordbruk.

Till grund för detta utlåtande ligger en av kommissionen företagen enquéte Kommit - rörande södra och mellersta delarna av riket. I redogörelsen för denna har enquéte.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

bland annat framhållits följande: Ehuru någon friköpning i större skala icke

förekommit, vore dock en försäljning av arrendegårdar och torp till deras brukare

icke någon alldeles okänd företeelse. Särskilt torpen syntes i en ganska

stor utsträckning under de sista årtiondena hava försålts till sina brukare, men

även egentliga arrendegårdar hade, om ock i mindre omfattning, varit föremål

för friköpning. Att åtskilliga tusental jordbruk sålunda friköpts, kunde med

ganska stor visshet antagas. I någon mera utpräglad grad hade emellertid

icke hos arrendatorer och torpare å bolagsegendomar, fideikommiss och andra

större jordkomplex framträtt något intresse att friköpa av dem brukade arrendegårdar

och torp. Några utsikter därtill hade nämligen i regel icke ansetts

föreligga. Det största hindret syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos

jordägarna mot att frånsälja något arrendebruk eller ock deras begränsade rätt

att råda över jordegendomen (fideikommiss). För flertalet av här ifrågavarande

arrendatorer stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot

friköpning. En arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska

resurser, att han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling,

som arrendebruket betingat. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att

bliva ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke

sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt,

då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å saluvärdet

för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan endast

motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter hade förorsakat,

att brukarna i allmänhet icke hyste något intresse att med äganderätt

förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större antal torpare

hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark och ej heller

skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes. Farhågan att brukaren genom

friköpning skulle gå miste om den för hans bärgning nödiga arbetsförtjänst,

som han såsom legotagare kunde påräkna hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt

mången från tanken på friköpning.

I redogörelsen för enquéten har därefter anförts:

»Det för närvarande sålunda på grund av många orsaker i allmänhet ringa

intresset hos här berörda arrendetagare för friköpning av deras arrendebruk,

skulle emellertid, därest genom statsmakternas ingripande de här ovan antydda

svåra hindren kunde utjämnas, utan tvivel förbytas i ett mycket starkt

intresse hos många arrendatorer och torpare för att få förvärva av dem brukade

gårdar. I första hand torde val de gårdar, å vilka en och samma släkt,

såsom ännu ofta är fallet, suttit sedan flera generationer tillbaka, son efter

far, samt de gårdar, å vilka arrendatoremä (torparna) nedlagt stora kostnader

och mycket arbete på grundförbättringar och byggnader, söka förvärvas

av de å arrendena sittande brukarna. Men även många andra arrendatorer och

torpare skulle förvisso, därest ett friköpningsinstitut med gynnsamma villkor

komme till stånd, begagna sig av möjligheten att bliva självägande.»

Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer eller

mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har det framhållits,

att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning. De friköpningar,

som, ehuru sparsamt, här och var ägt rum, hade i regel skett från de stora, i

privatpersoners ägo befintliga godsen.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

41

Angående motiven till denna jordägarnas obenägenhet mot försäljningar av

arrendegårdar och torp har anförts följande:

För bolagen hade den huvudsakligaste anledningen varit farhågan att genom

inköp ning iorlora en talrik bofast arbetarstam, vars ersättande skulle taga

aratai i ansprak och komma att draga ofantliga kapitalutlägg. Bolagsjordbruken

vore nämligen i allmänhet upplåtna på sådana villkor, att deras brukare

vore skyldiga att för bolaget-jordägarens räkning utföra arbeten, ej endast i

och lör legans utgörande utan jämväl därutöver mot särskild ersättning Bolagsarrendatorernas

insats i det industriella arbetet i skogsbygderna vore sålunda

mycket betydande, och i själva verket vore en stor del av dessa arrendatorer

snarare att likställa med industriarbetare än med vad man i allmänhet

torstode medarrendatorer. Bleve dessa självägare, skulle bolagen icke kunna

parakna den jämna och säkra arbetstillgång, som erbjödes genom det nuvarande

systemet. Under goda tider med rikliga arbetstillfällen skulle, tack vare de

relativt små avstånd och goda kommunikationer, som kännetecknade Syd- och

Mellansverige, de nya självägande småbrukarna söka sig ut till kanske mera

givande arbeten. Bolagen måste under sådana förhållanden so sig om efter liv

arbetskraft, som stode till deras regelbundna förfogande. För den skull måste

givetvis åt de nya skogsarbetarna byggas nya bostäder samt nya stallrum åt

höstarna etc. Åt de nykomna skogsarbetarna vore det dock ogörligt att upplåta

nagra jordbruk, då sådana icke längre funnes att tillgå, sedan bolagen genom

Inköpningen förlorat små inägojordar. Dessa nya arbetare skulle alltså komma

i en betydligt ogynnsammare ställning än sina företrädare. För de nya skogsarbetarnas

och deras familjers uppehälle liksom för deras dragares måste bolagen

darfor sörja genom milslånga dyrbara livsmedelstransporter. Uppfö?

av tusentals nya skogsarbetarebostäder å bolagsskogarna, där bostadstillgangen

redan nu vore mycket knapp, komme givetvis att medföra oerhörda

kostnader, -Lill nu anförda skäl komme jämväl andra, som gjorde bolagen obenägna

mot friköpning. Bolagens arrendegårdar låge i regel inne i bolagens

skogar. Dessa gårdar hade i flertalet fall tidigare tillhört enskilda personer.

Bolagens strävanden hade emellertid oavlåtligt varit inriktade på att förvärva

sadana, _i bolagsskogarna inkapslade egendomar för att få ur arronderingssynpunkt

tillfredsställande skogsfigurer. En friköpning av bolagens arrendegårdar

skulle i ett mycket stort antal fall leda tillbaka till de förhållanden, som

bolagen under årtionden strävat att få bort. Enskilda smärre jordägares ställen

p po any° komma att ligga instuckna här och var i bolagsmarkerna, till svårt

törfang för bolagen. Där bolagen i ett eller annat fall skulle kunnat ställa

sig benägna för friköpning, hade försäljningarna i regel strandat nå svårigheterna

för bolagen att lämna gårdarna gravationsfria.

Obenägenheten hos godsägarna mot friköpning vore företrädesvis att söka

däri, att den med arrendebruket förenade skyldigheten för arrendatorn eller

torparen att utgöra dagsverken till huvudgården vore av den största betydelse

för driften av jordbruket a denna. Då erfarenheten visat, att småbrukarna

i allmänhet icke ville göra dylika dagsverken, skulle en friköpning av dessa

gardar medföra, att godsägarna nödgades helt och hållet övevgå till stataresystemet.

. För dessa nya statare skulle godsägarna vara nödsakade att uppföra

bostäder vid huvudgårdarna. Det skulle åsamka dem stora kapitalutlägg,

vilka de säkerligen icke kunde förvänta att få gottgjorda genom köpesummorna

för de friköpta arrendegardarna och torpen. Vad beträffade de

arrendebruk, vilkas brukare icke vore skyldiga att utföra någon arbetsskyldighet,

förefunnes väl icke nu anförda anledning till obenägenhet för friköpning.

I den man dessa arrendebruk icke vore omgivna av huvudgårdens ägor eller

vore belägna inne i till huvudgården hörande skogar, torde orsaken till jord
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Kommissionens

motivering

för en

friköpningsrätt.

Principerna

för lagstiftningen.

ägamas obenägenhet för en friköpning icke vara att söka i annat förhallande

än den hos mången konstaterade motviljan mot att franhända sig jordegendom,

som under en längre tid vant i hans släkts ägo. Slutligen inverkade även för

godsägarna svårigheten att befria arrendegardarna från inteckningar.

I fråga om behovet av lagstiftning om avlösning av arrendebruk har kommissionen

anfört:

Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig utbyggning

av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift visserligen

att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn bade för

det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den kan dessutom,

såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att iramja t rivi

Iliga avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn. Detta

senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga lösningen pa

den föreliggande frågan.

Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på fnvillighetens

väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande sätt.

Svaren å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga härutinnan,

att stor obenägenhet råder hos jordägare att avhända sig sina arrendejordbruk

överhuvud taget. Det kan, sasom erfarenheten visar, likaledes befaras,

att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett bärkraftigt

skick. Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad och

kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning blir

slutstenen i det nu förevarande komplexet av jordlagar.

I fråga om lagens omfattning har kommissionen framhållit följande: Det

låge i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål^ för den sociala

arrendelagens skydd, också skulle kunna fa avlösas. Föremal för avlösning

borde således bliva arrendejordbruk, som ägdes av bolag eller förening för

ekonomisk verksamhet; vidare arrendebruk. tillhörigt enskild person, vilken

icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och

uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen

eller eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda

personer eller fideikommiss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller ^dra

jordbrukslägenheter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen följde

vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde avse andra

än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar, samt inrösningsjord

till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en vidd av minst 2

hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock böra iakttagas. Det

borde nämligen enligt kommissionens uppfattning i fråga om avlösningslagen

uttryckligen betonas, att den finge omfatta endast sådant jordbruk, vilket pa

ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid tvist lätt kunde

uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt upplåtet på arrende eller icke,

syntes av praktiska skäl en viss minimitid för arrendeupplåtelsen böra fastställas

till ledning för avgörandet. Denna tid borde lämpligen bestämmas till samma

längd som minimiarrendetiden enligt den sociala arrendelagen eller lo ar.

Det hade ifrågasatts, att sådana arrendebruk borde undantagas, vilkas innehavare

ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande

måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig. Kommissionen

funne något tillräckligt bärande skäl icke kunna anföras för att

beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att la tillosa sig

jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet

ansåges fortfarande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse. Detta

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

43

behov av arbetskraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intressenas synpunkt

fördelaktigare sätt.

Beträffande omfattningen av den mark, som borde avlösas, har kommissionen

betonat, att avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel för

någon viss person utan i all synnerhet för att skapa nya självständiga jordbruk,

som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet; och har i detta avseende

detaljerade uttalanden rörande innehållet i den förordade lagstiftningen

av kommissionen gjorts.

Rätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller ens

längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast finge göras

gällande exempelvis vid arrendetidens utgång. Arrendator borde äga rätt att

själv välja den tidpunkt, som för honom vore i ekonomiskt hänseende eller

annorledes lägligast. Såsom vederlag för den arrendatorn i arrendelagen tillerkända

rätten till förnyat arrende skulle jordägaren dock äga rätt att påfordra,

att avlösning skulle hava ägt rum inom viss tid vid äventyr, att optionsrätten

eljest förfölle.

I fråga om avlösning sr ättens organiserande har kommissionen framhållit,

att staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga alla

erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera utgifterna och

överlämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn, vilken

sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten genom att övertaga

dem i form av ett amorteringslå.n med långa betalningsterminer och minsta

möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde uppdragas åt jordkommissioner

i varje län. Med dessa borde medverka, där så erfordrades, jordkommittéer

i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna för det fall, att jordkommittéer

ej inrättats. Jordkommittéerna borde utses av kommunalfullmäktige,

eller, där sådana ej funnes, av kommunalstämman. Över det hela borde stå

en central ledning.

Angående förfarandet vid tvångsavlösning har kommissionen anfört: Någon

avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat än på begäran

av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara lämpligt, att

vederbörande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen med den

omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde vara att förvänta enligt

lagens föreskrifter. Kommissionen borde därför till sin ledning upprätta

en förteckning över samtliga jordbruk, som till äventyrs kunde bliva föremål

för avlösning. När ansökan från arrendator inkommit till jordkommission,

borde denna ofördröjligen upptaga frågan till behandling samt verkställa en

förundersökning och på denna grund inleda underhandlingar i första hand

om frivillig uppgörelse, för vilka både jordägarens och arrendatorns samtycke

erfordrades. Denna förundersökning borde föregås av en sakkunnig besiktning

av själva marken, i den mån sådan ansåges nödig. Träffades frivillig

uppgörelse, skulle jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas

genom laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej

ske, ägde jordkommissionen under förutsättning av arrendatorns bifall vidtaga

åtgärder för jordbrukets utbrytande genom tvångsavlösning. Beträffande förfarandet

vid denna förrättning borde ensittarlagens huvudlinjer lämpligen kunna

bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt en särskild avlösningsnämnd

anförtros dels avgörandet om expropriation skulle få äga rum,

dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av mark med tillbehör skulle

för det speciella fallet tilläggas jordbruket, dels fastställandet av expropriationsersättningen

och dels utläggandet på marken av de definitiva gränserna.

Då åt förrättningen borde tilläggas verkan av laga lantmäteriförrättning.

borde ordföranden i nämnden utgöras av en lantmätare, vilken länsstyrelsen

på ansökan av jordkommissionen förordnade för varje särskilt fall. Till leda
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

möter i avlösningsnämnd borde inom varje kommun av kommunalfullmäktige

eller, där sådana ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer

för en tid av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning

av arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende.

Där någon av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda två

ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatom eller på

dennes uppdrag av jordkommissionen bland de ledamöter i expropriationsnämnder,

om vilka stadgas i 23 § andra stycket av allmänna expropriationslagen.

Klagan över nämndens värdering av marken skulle ej få äga rum.

I övrigt skulle klagan över nämndens beslut äga fullföljas till ägodelningsrätten.

I fråga om ersättningen för avlöst arrendebruk har kommissionen anfört:

Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det värde,

vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses böra

skäligen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde endast undantagsvis

få äga rum. Härvid borde vidare iakttagas, att åbyggnader, som

uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade arrendejordbruket

vid tiden för avlösningen, eller av deras förfäder eller eljest av föregående

nyttjanderättshavare, vars rätt övergått å sagda arrendator eller hans_ hustru,

utöver vad enligt avtal ålegat dem och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat

gottgörelse, skulle avstås utan ersättning: samt att för nyodlingar eller andra

jordförbättringar, som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som

utförts eller ersatts av nu nämnda personer, skulle ersättning tillgodoräknas

arrendatorn.

Slutligen har föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspekulant,

blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling

och bebyggande eller av kronan givits till industriens eller bergsbrukets

understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda ändamålet, skulle i ersättningen

ske ett. avdrag av 25 procent.

I fråga om kostnaderna för avlösnings förrätt ningen har kommissionen ansett,

att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist eller ändamålsenligt.

Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller gjort ogrundade

invändningar mot expropriationens omfattning, borde han jämlikt grunderna

i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att vidkännas de av dylika invändningar

föranledda särskilda kostnader.

Kommissionen har ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen

för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke behövde

stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att jordbruk, som

avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart överlätes av

staten i den ordning, som för överlåtelse av kronojord vore särskilt stadgad.

Företrädesrätt till upplåtelse av frilöst arrendejordbruk borde, såsom redan

nämnts, tillkomma arrendatorn eller, därest han avlidit, hans hustru, bröstarvingar

eller adoptivbarn. Garanti borde i någon form givas för att genom

statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande upprätthölles och att jorden

ej sedan utan tillstånd avyttrades till andra ändamål. Detta hade varit avsikten

med den s. k. trygga besittningsrätten. Om upplåtelsen åter tilläventyrs

skedde med äganderätt, måste ändamålet med avlösningen på andra vägar

upprätthållas.

Slutligen borde någon utväg givas att kunna även vid frivillig uppgörelse

befria utbrutet jordbruk från de i huvudfastigheten beviljade inteckningar.

Reservationer Jordkommissionens principuttalande har omfattats av herrar Lindhagen,

''"kommU- Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken. Emellertid har

tionen. flertalet av dem uttalat skiljaktighet på en eller flera punkter.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Kr 16.

45

Herr Lindhagen har framlagt ett särskilt utkast till lag om avlösning av

osjälvständiga jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk. Detta

företer i flera viktiga avseenden olikheter mot principuttalandet. Han har sålunda

beträffande lagens omfattning ansett, att arrendejordbruk å huvudgård,

tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant, borde kunna avstås

oavsett jordbrukets storlek, att arrendejordbruk å kameralt självständig fastighet,

lydande under huvudgård, skulle, oavsett vem som vore ägare till fastigheterna,

kunna avstås, därest jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar,

att arrendebruket å torp eller annan kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet

skulle, oavsett vem som vore ägare till huvudfastigheten, kunna avstås, därest

jordbrukets odlade jord ej överstege 25 hektar samt jordbruket omfattade odlad

jord jämte ängs- eller hagmark till en vidd av minst 2 hektar, ävensom att under

vissa betingelser jämväl bolag eller skogsspekulanter tillhöriga jordbruk,

som visserligen icke vore upplåtna på arrende, men ändock hade enahanda karaktär,

skulle kunna avstås. Vidare har denne reservant ansett, att stödskogsområde

också skulle kunna utbrytas, att Konungen skulle berättigas att i män

av behov och efter olika orters förhallanden meddela särskilda föreskrifter rörande

omfattningen av marktilldelningen, att jordkommissionen skulle äga taga

initiativ till avlösning, att avlösningsnämnden skulle inskränkas till att utgöras

av tre personer med iakttagande särskilt, att länsstyrelsen och parterna ej skulle

erhålla något inflytande på nämndens sammansättning, att frågan, huruvida

tvångsavlösning finge äga rum, samt omfattningen av det, som skulle utbrytas,

skulle i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i sista hand

förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna, samt

att särskilda värderingsgrunder vid tvångsavlösning skulle tillämpas beträffande

odlingsbar mark och växande skog m. m.

Herr Ingeström har anmält skiljaktig mening i fråga om nedsättning i ersättningsbeloppet

vid tvångsavlösning av jord, som vore att hänföra till viss

donationsjord från kronan.

Herr Pettersson har instämt med herr Lindhagen därutinnan. att frågan

huruvida tvångsavlösning finge äga rum samt omfattningen av det, som skulle

utbrytas, borde i^ anslutning till allmänna expropriationslagen direkt eller i

sista hand förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna.

Herrar Ehi enborg och Jansson i Edsbäcken hava för sin del framlagt ett

särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på arrende

innehaft område. I sin motivering till detta hava de anfört bl. a. För friköpningsrätt

borde fordras, bland annat, att arrendebruket varit på ett stadigvarande

sätt upplåtet pa arrende, att det under rätt avsevärd tid innehafts av

den nuvarande innehavaren eller hans närmaste anhöriga samt att genom detsammas

avlösande ej avsevärd skada komme att tillskyndas jordägaren. Det

syntes uppenbart, att arrendatorn borde erhålla äganderätt till friköpt område.

Han borde själv vidkännas kostnaderna för friköpningen, varvid han dock

borde erhalla ett verksamt understöd vid själva friköpningens genomförande,

lämpliga,st, i den mån tillgång därtill funnes, genom låneunderstöd av egnahemsmedel.

I enlighet med de grunder, som salunda angivits, har i utkastet föreslagits,

att, därest ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område omfattade

odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri inginge inrösningsjord

till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av

minst två hektar samt området vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag

eller förening för ekonomisk verksamhet eller, där annan var ägare därtill.

utgjordes av torp eller annan under huvudgård lydande lägenhet, hemman

eller hemmansdel, skulle arrendatorn vara berättigad att tillösa sig om
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

rådet, under förutsättning att området den 1 januari 1924 under mer än trettio

år i följd innehafts av annan än jordägaren samt därav under mer än femton

år av arrendatorn eller arrendatorns maka eller enderas skyldemän i rätt uppeller

nedstigande led eller adoptant eller adoptivbarn.

Att tiderna ej skulle löpa efter den 1 januari 1924 stode — framhöllo reservanterna

— i samband därmed, att efter nämnda dag slutet arrendeavtal ej

ovillkorligen skulle grunda friköpningsrätt. En motsatt princip skulle i alltför

hög grad göra jordägarna obenägna för förnyade upplåtelser. Det torde

jämväl vara en stor fördel, att frågan, huruvida friköpning skulle göras gällande

eller ej, bleve avgjord under den vid lagens ikraftträdande löpande arrendeperioden.

För att arrendatorn ej alltför snart efter lagstiftningens genomförande

skulle nödgas, om han ville friköpa, hava hela löseskillingen disponibel,

vilket ofta, om den återstående arrendetiden vore kort, skulle för honom medföra

svårigheter, hade i utkastet tidpunkten för löseskillmgens nedsättande

framflyttats till en dag, belägen någon tid efter lagens ikraftträdande och förslagsvis

satt till den 14 mars 1927. Arrendatorns rätt att friköpa hade däremot

ej inskränkts till att endast kunna göras gällande vid arrendetidens

utgång.

Förfarandet har i utkastet anordnats i huvudsak i överensstämmelse med

ensittarlagen. Godemännen borde av parterna utväljas bland dem, som vore

valbara till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.

Beträffande grunderna för värderingen har i utkastet hänvisats till expropriationslagen.

Därvid skulle dock iakttagas, att vid uppskattning av områdets

värde ej skulle medräknas förbättring, vilken marken vunnit genom arbete, eller

kostnad, som arrendatorn eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avgivit ett särskilt principutlåtande,

däri de bland annat anfört: Tillämnade förändringar i den allmänna

nyttjanderättslagen borde först utarbetas samt föreläggas statsmakterna,

innan man toge spörsmålet om friköpningslagstiftningen under detaljerad

omprövning. Ändamålsenligast syntes vara att låta friköpningsrätt inträda

vid utgången av den arrendetid, som löpte, då friköpningslagen trädde

i kraft, men dessförinnan hava genom införandet av en arrendelagstiftning för

bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna av landet i huvudsaklig

överensstämmelse med den norrländska arrendelagen och alltsa med viss längre

minimiarrendetid förebyggt möjligheten, att arrendatorerna i dessa delar av

landet ställdes inför valet av friköpning eller fortsatt arrende redan efter kort

tid och möjligen under mindre gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område.

En sådan anordning kunde visserligen icke förordas med avseende å

arrendatorer under enskilda gods, men detta förhållande spelade så till vida

en mindre roll, som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda

personer, som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl

måste vida starkare begränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord,

tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna

grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna framhålla, att

friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig del gälla nyttjanderättshavare

å jord, tillhörig aktiebolag, förening för ekonomisk verksamhet

samt enskild person, vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke vore mantalsskriven

å. fastigheten eller å fastighet, som vore i sambruk med densamma. Det kunde

emellertid icke förordas, att alla arrendatorer av sådan jord skulle komma i

åtnjutande av en friköpningslags förmåner. Nyttjanderättshavare, vilka icke

inbegrepes i den särskilda arrendelagstiftningen för arrendatorer på bolags
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

47

jord, kunde givetvis än mindre tillerkännas någon friköpningsrätt. Bland alla

de nyttjanderättshavare, som komme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen,

funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore så

belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare skogskomplex,

att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen och

icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens

utformning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den bestående jordfördelningen

icke skadades till allvarligt men -för skogsdriftens rationella bedrivande.

Slutligen måste de skogsbesittande bolagen jämväl tillerkännas rätt

att behålla ett lämpligt antal på lämpliga platser belägna arrendeställen för

sina skogsförvaltare och andra nödiga tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare

å enskild jord måste friköpningslagstiftningen än starkare begränsas.

Lagstiftningen kunde endast komma i fråga med avseende å utgårdar,

strögods samt andra från huvudegendomama mera avskilt liggande arrendegårdar

och förutvarande torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna

praktiskt taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens

ikraftträdande. Arrendegårdar och torp, varifrån arbetsprestationer utgjordes

till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma

i fråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätt utsträckas till sådana

nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras frånskiljande

från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller intrång för dennas

jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om nyttjanderättshavare

under bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter, som då det gällde

nyttjanderättshavare å enskild jord borde som princip uppställas, att friköpningsrätt

skulle medgivas, endast för såvitt vederbörande nyttjanderättshavare

antingen själv brukat fastigheten under en viss, väl avvägd minimitid eller

ock övertagit fastigheten från närskylda i rätt uppåtstigande led eller syskons

avkomling, och fastigheten sålunda varit under en viss sådan minimitid arrenderad

och brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om

det värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta

synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den

uppfattningen, att fastigheterna i fråga borde kunna avlösas efter samma

grunder som vid hypoteksföreningarnas nuvarande värderingar, då fråga vore

om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras till

arrendatorema med äganderätt. Vidare ville reservanterna erinra, att lagstiftningen

borde hava en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning skulle

endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande arrendeperioder under

en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens ikraftträdande.

Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd kunna komma att bestämmas till

två eller högst tre årtionden. Slutligen torde betonas, att bestämmandet av

de nyttjanderättsområden, vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas

åt mer eller mindre lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållanden och

skogsindustriella synpunkter främmande kommissioner eller därmed närsläktade

organ. Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till länsägodelningsrätter

i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer framdeles

skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast

även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter

icke inrättade, så måste avlöningsnämnderna sammansättas efter liknande

grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet vore,

att de ifragavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas hos vederbörande

underrätt samt att klagorätt borde medgivas till högre domstolsinstanser

upp till högsta domstolen, även med avseende å de värderingar, som

skulle ligga till grund för avlösningssummornas fastställande.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Yttranden

över jordkommissionens

förslag.

Riksdagen

1924.

Över jordkommissionens betänkande hava yttranden avgivits av samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge län ävensom av lantbruksstyrelsen.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands,

Gävleborgs och Jämtlands län hava därvid fogat infordrade yttranden från

respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i

Jönköpings län åberopat yttranden från dels landstinget dels ock hushållningssällskapets

förvaltningsutskott inom länet.

Av dessa myndigheter har endast länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat

sig icke hava något att erinra mot principuttalandet. Övriga myndigheter

hava ställt sig avvisande däremot, därvid särskilt framhållits, att det ej förefunnes

något behov av en friköpningslag, samt att den ifrågasatta lagstiftningen

skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och medföra betänkliga

konsekvenser av olika slag.

Vid 1924 års riksdag yrkades i likalydande motioner nr 92 i första kammaren

och nr 173 i andra kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen framlägga

förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk, avfattat i enlighet med

vissa i motionerna angivna riktlinjer.

över motionerna avgav andra lagutskottet utlåtande nr 37, däri utskottet

hemställde, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Till motivering av sin avstyrkande hemställan anförde utskottet följande:

Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses i stort

sett vara en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas

antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med äganderätt

förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser, som reglera

arrendeförhållandet, än utformas, torde detta ändock på grund av sin

egen natur aldrig för arrendatorn kunna medföra samma trygga och oberoende

ställning, som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock en följd, att

hos en arrendator mera sällan är till finnandes den omsorg om jordbruket och

det intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som merendels utmärker

den självägande jordbrukaren.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har ock under årens lopp i ej ringa

utsträckning fortgått en naturlig frigörelseprocess, varigenom arrendegårdar

och torp, vilkas belägenhet ej därför utgjort hinder, efter hand överförts till

självständiga jordbruksenheter. Att dylika friköp icke tagit än större omfattning,

synes åtminstone till en del hava berott på de svårigheter, som mött för

mången arrendator vid köpets finansiering. Kunde i detta avseende lättnader

på ett eller annat sätt beredas arrendatorerna., skulle friköpen av arrendegårdar

och torp med all sannolikhet bliva än talrikare. Vid sådana köp kunna vanliga

egnahemslån enligt gällande bestämmelser endast tillhandahållas i begränsad

omfattning. En utvidgning av egnahemslånerörelsen i detta avseende likasom

andra statliga åtgärder till underlättande av överföringar på frivillighetens

väg av arrendejordbruk till självägare skulle tvivelsutan verka i hög grad stimulerande

i friköpshänseende. En reformerad skifteslagstiftning kan härvid

i sin man antagas komma att befordra försäljningar av frånstyckade arrendejordbruk.

Inför spörsmålet, huruvida staten härutöver bör, såsom jordkommissionen

och motionärerna förordat, genom tvångsåtgärder befordra arrendejordbrukens

övergång till respektive arrendatorer, kan man åter enligt utskottets

mening hava anledning till betänksamhet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr IG.

49

Att, där ett viktigt statsintresse det fordrar, den enskilde jordägaren bör vara

skyldig) att mot ersättning avsta sin jord, är en i vår rätt redan erkänd

grundsats. Ett sadant ingrepp i den enskildes äganderätt, som ett expropriationsförfarande

givetvis innebär, synes emellertid icke böra ifrågakomma,

därest det icke uppbäres av ett sa starkt behov, att dettas tillgodoseende uppväger

de menliga följderna av ingreppet. Kan det förväntas, att behovet på frivillighetens

väg varder i huvudsak tillgodosett, lära dylika tvångsbestämmelser

ej böra tillgripas.

Den ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att omfatta alla arrendejordbruk,

vara den av jordkommissionen och motionärerna föreslagna sociala arrendelagstiftningen

skulle äga tillämpning. Avlösningen skulle sålunda omfatta alla

bolag, ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter tillhöriga fastigheter,

dära finnes odlad jord till ytvidd av 2—25 hektar, ävensom andra enskilda personer

och fideikommiss tillhöriga, under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar,

torp och andra jordbrukslägenheter av angiven storlek. Det är således

ett friköpningsverk av betydande dimensioner, som här ifrågasättes. Enligt

kommissionens egna beräkningar skulle avlösningen efter kortare eller

längre tid kunna komma att omfatta mera än 30,000 arrendejordbruk. Då finansieringen

av denna avlösning i väsentlig mån skulle ske genom statens mellankomst,

ligger det i öppen dag, vilken påfrestning härigenom skulle åsamkas

statskassan. Någon beräkning av de anslag, som från statens sida härför

skulle erfordras, eller plan för finansiering i övrigt har ej av jordkommissionen

eller motionärerna lämnats. Det lärer emellertid kunna anses för visst, att redan

av statsfinansiella skäl en ej ringa begränsning av det tänkta friköpningsverkets

omfattning bleve erforderlig.

Att alla ifrågavarande brukare förhjälpas att bliva självägare, lärer ur allmän

synpunkt ej heller vara önskvärt. Det torde icke böra förbises, att mången

arrendator icke torde äga förutsättningar att utan det stöd, han såsom

arrendator ofta nog kunnat paräkna från jordägarens sida, göra det egna jordbruket

ekonomiskt bärande. Såsom av flera myndigheter framhållits, torde

salunda en^viss fara förefinnas, att genom en friköpmng av sådan omfattning

och med så ringa garantier för vederbörande förvärvares lämplighet såsom

självägande jordbrukare, som det föreliggande förslaget innebär, det skulle

endels skapas en klass ekonomiskt svaga småbrukare, vilka för sin fortsatta

existens vore hänvisade att lita till statsmakternas hjälpande omsorg. Givetvis

maste här ett naturligt urval äga rum.

. Även i ett annat hänseende torde en begränsning av den ifrågasatta avlösningen

av arrendejordbruk vara erforderlig. Att jordkomplex med en mångfald

ständigt utarrenderade gårdar icke ur social synpunkt är någon önskvärd

företeelse, därom torde meningsskiljaktigheter näppeligen råda. Ett avlösande

av dessa mindre arrendegårdar i avsikt att öka de självägande böndernas antal

synes utskottet vara en åtgärd, som för det allmänna merendels måste framstå

sasom gagnelig. Annorlunda kan det däremot te sig ur vederbörande jordägares

synpunkt. Medan somliga brukningsenheter utgöra naturliga styckningsobjekt,

vilkas frånskiljande från huvudegendomen icke kan medföra olägenhet

eller intrång för dennas vare sig jord- eller skogsbruk, ställer sig åter frågan

om frikopning helt annorlunda i fråga om arrendegårdar och torp, från vilka

väsentliga arbetsprestationer utgöras till huvudgården eller vilkas frikopning

pa grund av deras läge i förhållande till huvudfastigheten eller av andra orsaker

skulle vara ägnad att medföra avsevärt men vid nyttjandet av denna.

Att emellertid för närvarande hos jordägarna skuile förefinnas någon mera

allmän obenägenhet mot frivilliga försäljningar av sådana arrendejordbruk,

som icke av en eller annan anledning äro för det av dem drivna jord- eller

skogsbruket svårmistliga, därom är utskottet icke övertygat. Anledningen sy
Bihang

till riksdagens protokoll 1939. 9 samt. 3 avd. S haft. (Nr 13—16.) 4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

*

Riksdagen

1925.

nes tvärtom vara att antaga, att, sedan den undersökning, som ligger till grund

för jordkommissionens betänkande, år 1920 verkställdes, det inträtt en bestämd

förskjutning i hithörande förhållande. I flertalet av yttrandena över

kommissionens förslag har sålunda vitsordats att utbud av torpställen och

mindre arrendegårdar i stor utsträckning föreligga från bolags och enskilda

jordägares sida.

Visserligen torde det härvidlag kunna anmärkas, att en av den ifrågavarande

lagstiftningens viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en arrendator

att förvärva just det område, som han själv och kanske före honom hans släkt

under avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med traditionens band är

varmt fästad, samt att sådan möjlighet törhända ej alltid förefinnes utan det

maktmedel, som den nu ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att bereda. Härutinnan

vill utskottet emellertid erinra, att utskottet i annat med nr 36 betecknat

utlåtande hemställt om en särskild, i åtskilliga avseenden för just ifrågavarande

brukare gynnsammare arrendelagstiftning, vilken ■— förutom att den

är ägnad att skänka större trygghet för och även i övrigt bättre tillgodose vederbörande

brukares intressen — jämväl lärer kunna förväntas skola indirekt

hava till följd, att jordägarna mindre än hittills komma att ställa sig avvisande

mot vederbörande brukares önskningar att få lösa de av dem arrenderade

fastigheterna. Då denna arrendelagstiftning således i sina verkningar kan

väntas befordra det med den nu ifrågasatta lagstiftningen om tvångsavlösning

avsedda syftet med den arrenderade jordens övergång till vederbörande arrendatorer,

synes det utskottet föreligga fullgoda skäl för att verkningarna av

den emotsedda arrendelagstiftningen avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder

för det ifrågavarande syftet av statsmakterna vidtagas.

Utskottet vill därjämte erinra, att den av jordkommissionen och motionärerna

förordade lagstiftningen om tvångsavlösning av arrendejordbruk, såsom flera

myndigheter i sina yttranden utförligt belyst, icke kan undgå att skapa stor

osäkerhet och olust hos de av lagstiftningen berörda jordägarna, vilket särskilt

under nu rådande tryckta konjunkturer kan vara ägnat att medföra skada för

jordbruksnäringen. Att även fastighetskrediten därav kan röna menlig inverkan,

torde kunna anses för visst. Även av dessa skäl synes utskottet anledning

föreligga, att riksdagen icke nu hos Kungl. Maj:t påkallar förslag till

lagstiftning om tvångsavlösning av arrendejordbruk i enlighet med motionärernas

hemställan.

Till utskottets hemställan voro emellertid fogade reservationer dels av sex

ledamöter, vilka på angivna skäl hemställde, att riksdagen ville anhålla, att

Kungl. Maj:t måtte skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om

avlösning av arrendejordbruk, dels ock av ytterligare en ledamot utan angivet

yrkande.

Vid ärendets behandling i kamrarna bifölls utskottets hemställan: i första

kammaren med 65 röster mot 35 och i andra kammaren med 82 röster mot 77.

Minoritetsrösterna tillf öllo framställda yrkanden om bifall till ovan först nämnda

reservation.

Vid 1925 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet.

I motionerna nr 166 i första kammaren och nr 171 i andra kammaren hemställdes

nämligen, att riksdagen ville, i anslutning till norrlandskommitténs

avsikter samt jordkommissionens framställningar, hos regeringen begära övervägande

och förslag till en lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk.

Motionerna behandlades av andra lagutskottet i sammanhang med två andra

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

51

inom riksdagen väckta motioner, nämligen nr 167 i första kammaren och nr

172 i andra kammaren. I dessa sistnämnda motioner hade hemställts, att

riksdagen ville anhålla hos regeringen, att den med anledning av riksdagens

skrivelse 1912 tillsatta åbokommitténs betänkande måtte tagas under övervägande

och för riksdagen framläggas det förslag, vartill detta betänkande

borde till förmån för de av detsamma berörda åborna föranleda.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 32 anförde andra lagutskottet följande:

På sätt utskottet i sitt fjolårsutlåtande angående motionerna om tvångsavlösning

av vissa arrendejordbruk framhöll, måste det anses i stort sett

såsom en synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas

antal ökas genom att arrendatorer och andra brukare av annans jord med

äganderätt förvärva den jord, de bruka. Allmänt vitsordas ock alltjämt, att

sådana förvärv under de senare åren ägt rum i avsevärd och i stora delar av

landet stegrad omfattning. I den män reglerande bestämmelser tillkomma,

som underlätta avyttrandet av fideikommissjord, torde med all sannolikhet

ett mycket stort antal under fideikommiss lydande arrendatorer komma att

friköpa sina innehavda arrendejordbruk. Enahanda torde förhållandet bliva

i fråga om torpare och arrendatorer å ecklesiastik jord, för den händelse avyttrande

av^ sådan för jordbruksändamål möjliggöres. Emellertid förefinnas,

såsom i f jolårsutlåtandet även påpekades, vissa hämmande faktorer, vilka göra,

att ett överförande av de osjälvständiga jordbruken i brukarnas ägo för närvarande

icke kommer till stånd i den omfattning, som önskligt vore. Då utskottet

fortfarande håller före, att dylikt överförande ej utan att ett viktigt samhällsintresse

fordrar det bör äga rum annat än å frivillighetens väg, finner utskottet

det vara angeläget, att berörda hinder i möjligaste mån undanröjas och att

åtgärder salunda vidtagas, som äro ägnade att underlätta överenskommelsen

mellan vederbörande angående äganderättens överlåtande å brukaren.

I detta avseende framstår såsom en önskvärd åtgärd genomförandet av en

förbättrad jorddelningslagstiftning, varigenom utstyckning av jord förenklas

och förbilligas. Förslag härom torde, såsom känt, vara att förvänta till nästkommande

års riksdag.

I samma riktning komma ock att verka förenklande bestämmelser i fråga

om fastighets frigörande från densamma besvärande inteckningar. Sådant

frigörande är ju för närvarande ofta förenat med mycket besvär och dryga

kostnader. Under remissdebatten 1924 uppgav dåvarande justitieministern,

att han hade denna fråga under övervägande, och att förslag i ämnet vore att

“O™ en framtid förvänta. Sedermera har justitieombudsmannen i en

till Kungl. Maj:t den 2 juni 1924 avlåten framställning hemställt om vissa

författningsändringar i syfte att nedbringa kostnaden i relaxationsärenden.

De salunda föreslagna ändringarna äro ägnade att särskilt vad angår de stora

bruks- och trävarubolagen tillhöriga fastigheter i mycket väsentlig grad minska

kostnaden i ifrågavarande hänseende. Den omnämnda, av justitieombudsmannen

gjorda framställningen, vilken tillstyrkts av samtliga myndigheter, som

yttrat sig över densamma, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet vill understryka vikten av att förevarande spörsmål med det snaraste

bringas till lösning.

• väsentligaste hindret emot överförande i större omfattning av arrendejordbruk

till självägare bottnar emellertid i de svårigheter, som för respektive

arrendatorer äro förknippade med köpens finansiering. I likhet med vad som

skedde i fjolårsutlatandet vill utskottet även nu betona önskvärdheten av att

från statsmakternas sida möjliggöres ekonomisk hjälp åt de osjälvständiga brukare,

som vilja och äro i tillfälle att förvärva äganderätten till av dem brukade

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

områden. Utskottet framhöll i fjol, att egnahemslån enligt gällande bestämmelser

vanligen kunde endast i begränsad omfattning tillhandahållas för nu

ifrågavarande ändamål, ävensom att en utvidgning av egnahemslånerörelsen i

detta hänseende otvivelaktigt skulle i hög grad främja frilösen av arrendejordbruk.

Andra utvägar kunna måhända ock för ändamålet utfinnas.

En närmare undersökning från statsmakternas sida av vad i hithörande hänseende

kan åtgöras anser utskottet vara av förhållandena påkallad.

Denna undersökning synes emellertid utskottet beträffande en grupp av brukare

av annans jord böra i samhällsnyttans intresse sträckas än vidare.

Bolagens jordinnehav har ju, såsom känt, till största delen tillkommit så,

att bolagen i syfte att åtkomma skogsområden inköpt gamla självständiga

bondehemman, och sitta de förutvarande ägarna till dessa sedermera kvar såsom

arrendatorer under bolagen och bruka inägojorden. På detta sätt har i

synnerhet i Norrland en ej ringa del av den självägande bondebefolkningen förvandlats

till av bolagen beroende arrendatorer. En frilösning i stort av dessa

jordbruk skulle sålunda här till stor del komma att innebära ett återställande

av förhållandena sådana de tidigare varit. Att en sådan utveckling skulle visa

sig vara synnerligen ändamålsenlig ur social och samhällsbevarande synpunkt,

torde vara höjt över varje tvivel, likasom ock att den skulle vara ägnad att medföra

en väsentlig förbättring med avseende å jordbrukens skötsel. Bolagen, vilkas

fastighetsförvärv, såsom nämnts, tillkommit för utnyttjande av skogstillgången

å fastigheterna, hava naturligt nog i flertalet fall ett jämförelsevis

ringa intresse för det rena jordbruket och dess rätta bedrivande.

Om ock åtskilliga omständigheter häntyda på en ökad benägenhet från bolagens

sida att vilja avyttra av dem under ovan angivna förhållanden förvärvade

jordbruk, synes dock en närmare undersökning från det allmännas sida, huru

det härutinnan förhåller sig, vara önsklig. Skulle det därvid visa sig, att å

bolagen ankommande hinder för jordbrukens förvärvande befinnas möta för

respektive brukare, synes utskottet fog finnas för övervägande av lagstiftningsåtgärder,

syftande till att överkomma sålunda mötande hinder. Härvid bör

emellertid beaktas, att bolagen för bedrivandet av en rationell skogsvård kunna

hava behov av att i viss utsträckning behålla smärre jordbruk såsom boplatser

åt skogvaktare och skogsarbetare m. fl. ävensom att i förekommande

fall jordbruk kunna hava sådant läge, att deras friköpning kan vara ägnad

att medföra synnerligt men för skogsbruket.

Vad nu sagts rörande bolag synes utskottet till viss del gälla även beträffande

s. k. enskilda spekulanter.

I samband med den av utskottet sålunda ifrågaställda undersökningen synes

ock lämpligen böra tagas under övervägande, vilka statliga åtgärder som med

anledning av den av åbokommittén verkställda utredningen angående de å

s. k. rekognitionsskogshemman befintliga lägenheter samt å under bruk skatteköpta

hemman och lägenheter kunna finnas påkallade till tryggande av dessas

brukares rätt till innehav av hemmanen och lägenheterna i fråga.

Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen med anledning

av motionerna I: 166 och 167 samt II: 171 och 172 måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om övervägande från regeringens sida av åtgärder,

som vore ägnade att främja frilösning av arrendejordbruk i större utsträckning

än för närvarande skedde, därvid jämväl borde komma under prövning behovet

av en särskild lagstiftning för frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga bolag

och enskilda spekulanter, ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag,

vartill dessa överväganden kunde föranleda.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

53

Till utskottets hemställan voro fogade reservationer dels av fyra ledamöter,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att motionerna icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda, dels av en ledamot utan angivet yrkande, dels ock

av ytterligare en ledamot, som hemställt, att riksdagen med anledning av förevarande

motioner ville hos regeringen begära övervägande av en lagstiftning

och andra åtgärder för främjande av frilösning av arrendejordbruk, tillhöriga

bolag, ekonomiska föreningar, enskilda spekulanter och större godsägare.

Riksdagen biföll utskottets hemställan samt avlät skrivelse i ämnet till

Kungl. Maj:t den 2 juni 1925.

Kungl. Maj:t uppdrog sedermera åt 1925 års kolonisationssakkunniga att

verkställa utredning, i vilken omfattning och under vilka former bistånd borde

av staten lämnas arrendatorer för avhjälpande av de med frilösningen av arrendejordbruk

förknippade finansiella svårigheter. Vidare uppdrogs åt ordföranden

hos de sakkunniga jämte två andra personer (1925 års jordundersökningskommission)

att verkställa undersökning rörande bl. a. enskilda jordägares

benägenhet att avyttra arrendejordbruk. Dessa utredningar slutfördes

1927.

Vid 1927 ars riksdag hemställdes i motion nr 168 i första kammaren, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t 1) begära att vid övervägandet av jordfrågorna

jämväl beaktas nödvändigheten av ett expropriationsförfarande såsom

ett yttersta medel i strävandet för bl. a. utbrytning av arrendejordbruk, samt,

om detta icke bifölles, 2) åtminstone hemställa, att det för 1925 års kolonisationssakkunniga

i deras instruktion intagna förbudet att befatta sig med expropriationsfrågan

måtte varda upphävt.

Första kammarens andra tillfälliga utskott avstyrkte enhälligt motionen i

sitt utlåtande nr 2.

Första kammaren biföll utskottets hemställan.

Vid fjolårets riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 97 förslag till

omorganisation av egnahemsverksamheten. Vad anginge egnahemsorganisationens

medverkan till arrendefrilösningars befrämjande anslöt sig propositionen

till förslag från 1925 års kolonisationssakkunniga, att hushållningssällskapens

egnahemsnämnder borde, på begäran av jordägare eller arrendatorer,

söka lämna rad och biträde vid värdering, bedömande av lotternas storlek och

förseende med jord av skilda slag, köpeavtals ingående, ordnande av lagfartsoch

inteckningsfrågor samt upprättandet av ansökningar om erforderliga och

påräkneliga lån eller bidrag av statsmedel. Skulle visst hushållningssällskap

icke vara villigt att låta sin egnahemsnämnd tillmötesgå från jordägare eller

arrendatorer framställda anspråk på biträde med lämnande av här ifrågavarande

rad och hjälp, borde det i dylikt fall ankomma på statens egnahemsstyrelse

att, i mån av behov och möjlighet, lämna den begärda medverkan. Även i

andra fall, sasom särskilt vid planläggandet av omfattande arrendefrilösningar

från exempelvis större bolagsdomäner, kunde anledning finnas för egnahemsstyrelsen

att mera direkt medverka vid frågans ordnande. Den jordanskaff
-

Riksdagen

1927.

Riksdagen

1928.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Utskottet.

ningsverksamhet i egnahemsnämndernas egen regi, som enligt förslaget skulle

förekomma i vissa fall, torde understundom komma att till större eller mindre

del avse även frilösningar av torp och andra arrendejordbruk.

I samband med propositionen behandlades vissa motioner, avseende frågan

om expropriationslagstiftning till stöd för bl. a. utbrytning av arrendejordbruk.

Sålunda hemställdes i motion nr 204 i första kammaren, att riksdagen ville

hos Kungl. Maj :t begära expropriationslagstiftning såsom ett yttersta medel i

strävandena för utbrytning av arrendejordbruk.

Under hänvisning till nämnda motion hemställdes i motion nr 360 i andra

kammaren, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära, att vid övervägandet

av jordfrågorna jämväl beaktades behovet av ett expropriationsförfarande såsom

ett yttersta medel i strävandet för utbrytning av arrendejordbruk.

Vidare hemställdes i motionen nr 268 i första kammaren, att riksdagen, med

anledning av egnahemspropositionen, såvitt den rörde frilösning av arrendejordbruk,

ville besluta sådana ändringar och tillägg i förslaget, att på lämpligt

sätt gåves skäliga expropriationsbestämmelser för vinnande av erforderliga

och rimliga uppgörelser vid den tid, på den plats, i den omfattning, mot det

pris och till förmån för den person som vederbör.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling

förehade ärendet, godkände i huvudsak propositionen samt hemställde

i sitt utlåtande nr 2 om avslag å de ovannämnda motionerna, varvid utskottet

efter en kortfattad redogörelse för frågans tidigare behandling anförde följande.

Såsom framgår av i detta utlåtande redan lämnad redogörelse har riksdagen

tidigare och senast under åren 1924—1927 haft att taga ståndpunkt till motionsvis

framställda förslag rörande expropriationslagstiftning till stöd för

strävandena att anskaffa jord för bildande av nya jordbruk, att frilösa arrendejordbruk,

att utveckla ofullständiga jordbruk och att anskaffa tomtmark för

nya bostäder. Därvid har riksdagen funnit sålunda framställda förslag icke

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I anslutning till den ståndpunkt, riksdagen sålunda hittills intagit, vill utskottet

avstyrka de motionsvis nu framställda djupt ingripande förslagen om

expropriationsinstitutets utsträckning att avse anskaffande av mark jämväl för

de i motionerna åsyftade nya ändamålen. _ Några framträdande svårigheter att

i den fria marknaden uppbringa erforderlig jord för hithörande ändamål torde

för närvarande icke göra sig gällande, och genom det av utskottet ovan tillstyrkta

förslaget om egnahemsverksamhetens utveckling, åsyftande jämte annat

rationellare anordning för jordanskaffning, böra ökade möjligheter öppnas

för tillgodoseende av förefintligt jordbehov.

Reservation anfördes av tre ledamöter, som hemställde, att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj:t begära övervägande och förslag till expropriationslagstiftning

såsom ett yttersta medel i strävandena för bildande av nya jordbruk, frilösning

av arrendejordbruk, fulländning av ofullständiga jordbruk samt anskaffande

av tomtmark för nya bostäder och andra erforderliga ändamål.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Från flera håll vitsordas, att såväl bolag som enskilda jordägare numera visa

benägenhet för frivilliga försäljningar av lägenheter, som icke äro för det av

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

55

dem drivna jord- och skogsbruket svårmistliga. Anledning finnes också att antaga,

att frilösningar av arrendejordbruk komma att öka i omfattning. Den numera

verkställda utredningen angående jordägarnas benägenhet att avyttra arrendejordbruk

torde givetvis bidraga härtill. Ett mera allmänt frilösningsförfarande

torde vara att förvänta jämväl såsom en följd av den sociala arrendelagstiftningen,

vilken säkerligen kommer att öka jordägarnas benägenhet att sälja

sina arrendegardar. Att jämväl den reformerade egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet

torde komma att medverka till ökad frilösning förutsattes

av fjolårets riksdag och var en av anledningarna till att årsutlåningen

från egnahemslånefonden höjdes från 18 till 20 miljoner kronor. Vissa hämmande

faktorer, som tidigare försvårat de osjälvständiga jordbrukens överförande

i brukarens hand, hava numera antingen avlägsnats eller ock stå åtgärderna

härför i begrepp att vinna lösning. Av betydelse i detta hänseende är,

att en reformerad skifteslagstiftning tillkom vid 1926 års riksdag, att år 1925

genomförts vissa författningsändringar, som väsentligen nedbringat kostnaden

i relaxationsärenden, samt att under riksdagens prövning för närvarande ligger

en proposition, som avser förenkling i fråga om avstyckad fastighets frigörande

från densamma besvärande inteckningar i stamfastigheten. Ytterligare

är att erinra, att utredning på riksdagens begäran för närvarande pågår rörande

den primära jordbruksfastighetskrediten med hänsyn särskilt till frågan

om höjning av gränsen för denna fastighetskredit och till behovet av en ytterligare

utveckling av jordbrukshypoteksinstitutionen i syfte att möjliggöra en

ökad utlåningsverksamhet. Därest de till grund för detta utredningskrav liggande

önskemål komma att förverkligas, torde detta komma att bliva av betydelse

beträffande kreditgivningen för frilösning av sådana arrendejordbruk,

vilkas storlek och värde icke för närvarande medgiva lämnande av egnahemslån.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att anledning saknas att beträffande

frilösning av arrendejordbruk införa någon på expropriationsrätt stödd rättsordning.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Thorberg*, österström*, Lindhagen,

Mellén*, Granström, Tamm och Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar,

Hage, Odström*, Johanson i Hallagården*, Wallerius*, Pettersson i Hällbacken och

Osberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Reservation

av herrar Thorberg, Lindhagen, Norman, Magnusson i Kalmar, Hage och

Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till motionernas yrkande.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen, utöver motionernas motivering,

ytterligare anfört:

»Uti detta betänkande har lagutskottet särdeles åskådligt utvecklat samma

ståndpunkt, som legat bakom avstyrkandet av övriga motioner. Det är fortfarande

framför allt ''frivilligheten’ som skall räddas eller med andra ord jordägarens

maktbefogenhet utan beskärningar. Utskottet hoppas emellertid, att

''jordägarnas benägenhet’ att avyttra arrendejordbruk skall komma att ökas i

omfattning. Detta är således definitionen på den rätta grundvalen för en ''social’

omtanke i detta fall.

Ett grundligare åsidosättande av rättsordningen kan knappast upplinjeras.

En rättsordning skänker alla arrendatorer av ifrågavarande permanenta sociala

arrenden en rättighet att få sitt hem och sin enda utkomst tryggad efter

samhällets oväldiga prövning. Ingen av dem får lämnas ohulpen, när han

önskar bli hulpen och ingen får utelämnas att i ovissa framtider komma till

korta inför intressenas brutala spel.

Hur skall, det må här ånyo upprepas, detta kunna uträttas av en maktlös

jordsökare och en maktlös stat genom att avvakta eller utbedja sig den stora

jordägarens gunst och nåd? Hur skall man inför en sådan maktutövning kunna

i alla erforderliga fall komma över den nödiga jorden och den tillbörliga

skogstilldelningen? Hur skall det kunna ske på den behövliga tidpunkten, i

den vederbörliga trakten, till den erforderliga beskaffenheten, i den behövliga

omfattningen och för det skäliga priset, allt genom bönhörelse från maktutövare,

som ha motstridiga intressen och icke kunna vara mera än människor?

Hur skall man värna arrendatorerna från äventyret att behöva utbetala

ersättning även för egna och förfäders odlingar, vilket icke kan vara rättvist?

Hur skall överhuvud taget en frihetsälskande arrendator kunna hjälpas, om

allenast slumpen, utskiftad efter gottfinnande av makten, skänker allenast

några av arrendatorerna vissa möjligheter och därvid ofta, kanske oftast blott

ett minimum av möjligheter. En rättsordning vill giva rättvisa åt var man

och på den vägen gagna även det allmänna och i detta fall icke minst jordbruket

såsom sådant.

Utskottet förkastar som sagt rättsordningen och kastar sig i armarna på

klasskampen, mildrad, om slumpen så vill, i några godtyckliga fall genom välgörenhetens

ordnande under ledning av de konservativa hushållningssällskapens

statsunderstödda egnahemsrörelse.»

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290824

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.