Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i de sociala arrendelag sbestämmelserna. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 185 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 275 i andra kammaren av herr Pettersson i Hallbäcken m. fl.

1929-03-08 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i de sociala arrendelag sbestämmelserna. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 185 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 275 i andra kammaren av herr Pettersson i Hallbäcken m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i de

sociala arrendelag sbestämmelserna.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 185 i första kammaren av herr Lindhagen och nr 275 i andra

kammaren av herr Pettersson i Hallbäcken m. fl.

I motionerna har hemställts,

att riksdagen ville besluta sådana ändringar och tillägg till gällande sociala

arrendebestämmelser att:

1) minimiarealen för arrenden, som skola falla under lagen, sänkes effektivt;
2)

arrendetiden för arrenden under fideikommiss och för arrenden under

sådana gods, för vilka tidsbestämmelse saknas, bestämmes till 15 år;

3) rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt) medgives arrendator vid utgången

av den stadgade minimitiden;

4) kontroll vinnes på lagens tillämpning.

Eventuellt yrkas framställning till Kungl. Haj:t i ett eller flera av ovannämnda

syften.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan, får

utskottet hänvisa till motionerna.

I. Frågan om minimiarealen för arrenden, som omfattas av den sociala

arrendelagstiftningen.

Denna fråga förelåg till bedömande vid behandlingen under riksdagen 1927

av den sociala arrendelagstiftningen.

I fråga om den s. k. norrländska arrendelagen ansåg sammansatta andra

lag- och jordbruksutskottet, som förehade ärendet till förberedande behandling,

att en jämkning av gällande minimiarealgräns borde ske samt förordade,

att densamma skulle bestämmas till fyra hektar inrösningsjord eller

tre hektar odlad jord. Beträffande den allmänna arrendelagens sociala del

ansag däremot utskottet, att en sänkning av den av Kungl Haj :t föreslagna

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. Havd. 9 häft. (Nr 17—21.)

Riksdagen

1927.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Riksdagen

1928.

Riksdagen

1927.

minimiarealen, fyra hektar odlad jord, icke borde ifrågakomma. Det sammansatta

utskottets förslag beträffande minimiarealen i den allmänna arrendelagen

blev av riksdagen godkänt. Den förordade bestämmelsen om sänkning

av minimiarealen i den norrländska arrendelagen vann däremot icke båda

kamrarnas bifall och uteslöts i det sammanjämkningsförslag, som låg till

grund för riksdagens beslut.

Vid påföljande års riksdag drogs frågan om minimiarealen åter under riksdagens

prövning.

I motion nr 201 i första kammaren hemställdes nämligen, att riksdagen

ville besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag:

1) därom, att i lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa

delar av Svealand bestämmes, att minimigränsen för arrenden, som falla under

lagen, skall vara två hektar odlad jord, ängs- och hagmark eller, om detta

ej bifalles, två hektar odlad jord;

2) därom, att enahanda bestämmelser skola gälla även för sociala arrenden

i de övriga delarna av riket, som omförmälas i den allmänna arrendelä

gen •

I motionen nr 358 i andra kammaren hemställdes, att riksdagen ville besluta

eller hos Kungl. Maj:t begära förslag:

1) därom, att i lagen om arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa

delar av Svealand bestämmes, att minimigränsen för arrenden, som skola falla

under lagen, skall vara tva hektar odlad jord ävensom

2) därom, att enahanda bestämmelser skola gälla även för sociala arrenden

i de övriga delarna av riket, omförmälda i den allmänna arrendelagen.

I utlåtande, nr 11, över motionerna yttrade andra lagutskottet, att det icke

anförts några nytillkomna omständigheter, som kunde föranleda riksdagen

att frångå sitt beslut beträffande förevarande lagstiftning, som trätt i kraft

den 1 augusti 1927. Utskottet hemställde fördenskull om avslag å motionerna.

Denna hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren

i enlighet med en vid utskottets betänkande fogad reservation beslöt en

skrivelse i motionernas syfte till Kungl. Maj:t.

II. Frågan om arrendetiden för arrendeupplåtelser enligt den sociala

arrendelagstiftningen.

Jämväl denna fråga förelåg till bedömande vid behandlingen under riksdagen

1927 av den sociala arrendelagstiftningen.

I den proposition (nr 182) till 1927 års riksdag, genom vilken framlades

förslag till social arrendelagstiftning, föreslogs beträffande arrenden av fideikommissjord

å landet samma minimiarrendetid som vid arrenden under bolag

och därmed likställda jordägare. Upplåtelsen skulle alltså ske för viss

tid ej understigande femton år, eller för arrendatorns livstid eller ock tor

fideikommissariens besittningstid. Vore arrendetiden icke så bestämd som

nu sagts, skulle avtalet anses ingånget för en tid av femton år. Dispens kunde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

erhållas. I fråga om de jordbruksarrenden, som upptagits under 56 § i lagförslaget,

föreslogs jämväl en femtonårig minimiarrendetid.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som till förberedande behandling

förehade propositionen och de i anledning av densamma väckta motionerna,

ansåg i fråga om fideikommissarrenden, att en minimitid av femton

år vore alltför lång, samt hemställde, att minimitiden måtte sättas till tio

år. I fråga om den grupp av arrenden, som avhandlades i 56 §, ansåg utskottet

varken behövligt eller lämpligt att införa tvingande bestämmelser om

minimitid. Utskottet hade icke av den i ärendet förebragta utredningen kunnat

finna, att vid dessa arrenden sådana missförhållanden i fråga om upplåtelsetidens

längd förelåge, att ett ingripande på lagstiftningens väg kunde vara

befogat. Arrendeupplåtelser under enskilda jordägare i allmänhet saknade

också den varaktiga beskaffenhet, som i fråga om arrenden under bolag och

fideikommiss talade för lagstadgandet av en längre minimitid. Som regel

upphörde utarrenderingen av nu ifrågavarande ställen förr eller senare i följd

av ägarens dödsfall eller fastighetens försäljning. Härtill komme, att många

av de större enskilda egendomarna, särskilt i södra Sverige, vore för sin drift

väsentligen beroende av den arbetskraft, som erhölles från jordbrukstorpen.

En lagstadgad minimitid, särskilt så lång som femton år, skulle utan tvivel

komma att inverka störande på driften vid huvudgårdarnas jordbruk. Med

denna motivering hemställde utskottet, att den i förslaget upptagna 56 § måtte

utgå.

Riksdagen biföll utskottets hemställan såväl i fråga om fideikommissarrenden

som beträffande sistnämnda grupp av arrenden.

Vid 1928 års riksdag drogs jämväl frågan om minimitiden under förnyat

bedömande av riksdagen.

I motion nr 202 i första kammaren hemställdes nämligen, att riksdagen måtte

besluta eller hos Kungl. Maj :t begära den ändring i allmänna arrendelagens

55 § och det tillägg till densamma, att för arrenden under fideikommiss och

sådana gods, som omförmäldes i 56 § i Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag,

skulle bestämmas en minimitid av 15 år.

I motion nr 361 i andra kammaren hemställdes, att riksdagen måtte besluta

eller hos Kungl. Maj :t begära den ändring i allmänna arrendelagens 55 § och

det tillägg, att för arrenden under fideikommiss och enskilda jordägare, som

omförmäldes i 56 § i Kungl. Maj:ts förslag till 1927 års riksdag, skulle bestämmas

en minimitid av 15 år.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 12, anförde andra lagutskottet, att

det enligt utskottets mening icke funnes anledning att då frångå det beslut

rörande minimitiden vid ifrågavarande arrendeupplåtelser, som fattades vid

1927 års riksdag. Utskottet hemställde alltså Om avslag å motionerna.

Denna hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren

antog en vid utskottets utlåtande fogad reservation om skrivelse till Kungl.

Maj:t i motionernas syfte.

Riksdage

1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

III. Frågan om optionsrätt.

Riksdagen Vid 1927 års riksdag framfördes motionsvis frågan om införande av optionsI927-

rätt i den sociala jordlagstiftningen utan att då vinna riksdagens bifall.

Vid nämnda riksdag uttalade sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet

i sitt utlåtande rörande det i motionerna berörda ärendet, att utskottet,

när det för vissa arrenden förordade så lång minimitid som femton år, ej fann

anledning föreligga att stadga optionsrätt. Såsom skäl härför hänvisade utskottet

till vad jordsakkunniga anfört i frågan. Av de sakkunnigas betänkande

framgår, att deras ståndpunkt härutinnan vore, att sedan arrendatorn

innehaft fastigheten i femton år optionsrätt näppeligen kunde tillerkännas honom,

utan att jordägarens rätt att förfoga över sin jord alltför mycket beskures.

Dessutom kunde man förutse, att arrendeförhållandet under den föregående

långa arrendetiden vunnit sådan stadga, att, därest fastigheten fortfarande

skulle vara utarrenderad, någon risk knappast förefunnes för en skötsam

arrendator att icke erhålla förnyat arrende.

Riksdagen Vid fjolårets riksdag drogs frågan om optionsrätt ånyo under riksdagens

m8- bedömande genom motioner i båda kamrarna.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 10, yttrade andra lagutskottet,

att det enligt utskottets mening ej funnes anledning frångå de beslut i ämnet,

som fattades vid 1927 års riksdag.

Utskottets hemställan om avslag å motionerna bifölls av första kammaren,

under det att andra kammaren antog en vid utskottets utlåtande fogad reservation,

vari yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t i motionernas syfte.

IV. Frågan om kontroll å den sociala arrendelagstiftningens

tillämpning.

Undersökning I sitt den 10 november 1921 avgivna betänkande hava de sakkunniga, som

verkningarna tillkallats för undersökning rörande den norrländska vanhävdslagstiftningens

av den norr- verkningar, häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson

‘hävdstogsUft- framhållit, att den verkställda undersökningen angående den norrländska arningen.

rendelagens verkningar givit vid handen, att nämnda lag ingalunda vunnit tilllämpning

i full utsträckning. Det hade sålunda konstaterats, saväl att muntliga

arrendeavtal alltjämt vore långt ifrån sällsynta som ock att i de skriftliga

avtalen ofta förekomme bestämmelser, som strede mot lagens stadganden. I

arrendekontrakten hade intagits bestämmelser, som i än det ena än det andra

avseendet avveke från lagens föreskrifter.

Nämnda sakkunniga hava härutinnan i huvudsak anfört:

Det är naturligt att, där avvikelser sålunda skett, de i allmänhet tillkommit

i jordägarens intresse. Arrendatorerna hava sålunda trots den till deras

förmån stiftade särskilda arrendelagen icke alltid varit i stånd att vid avslutande

av arrendeavtal i tillräcklig grad göra sin rätt gentemot de i allmänhet

ekonomiskt välsituerade jordägarna gällande. Men därtill kommer även, att

arrendatorerna ofta icke äga någon ingående kännedom om lagstiftningens innehåll.

Det har vid sådant förhållande icke varit någon svårighet för jord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

5

ägarna att få i arrendekontrakten inryckta mot arrendelagen stridande bestämmelser,

vilkas innebörd och räckvidd arrendatorema icke haft förmågan

att överblicka.

Det kan måhända sägas, att vad sålunda anförts angående åsidosättandet av

arrendelagens föreskrift om skriftlig form för arrendeavtalet eller av någon

av lagens övriga bestämmelser icke är av så synnerligt stor betydelse, då dels

en arrendator, som på grund av muntligt avtal tillträtt en fastighet, jämligt

lagen alltid har möjlighet att efter stämning till domstol få arrenderätten stadfäst

i överensstämmelse med densamma och då dels ett i avtalet intaget villkor,

som strider mot lagen, är utan verkan. Fäster man sig endast vid den

rättsliga sidan av saken, kan det således synas spela mindre roll, om arrendatorn

brukar fastigheten på grund av allenast muntligt avtal eller om i ett

skriftligt avtal intagas villkor, som icke överensstämma med arrendelagen.

Tager man emellertid hänsyn till förhållandena såsom de gestalta sig i det

praktiska livet, torde man dock finna, att det är av icke ringa vikt, att arrendelagen

kommer i full tillämpning i enlighet med sitt innehåll, d. v. s. att alla

arrendeupplåtelser, som falla under lagen, ske skriftligen och i avtalen icke

intagas andra villkor än sådana, som överensstämma med lagen. Det har

påvisats, att det i andra och tredje punkterna i 1 § andra stycket av norrländska

arrendelagen omförmälda tillvägagångssätt för stadfästande av en arrenderätt,

som grundar sig på muntligt avtal, icke i något fall kommit till användning.

På grund härav och då det säkerligen endast undantagsvis kommit

i fråga, att en jordägare jämlikt första punkten i samma stycke på äskande av

en arrendator med muntligt arrendeavtal genom skriftlig handling bekräftat

arrenderätten, kan det, då en arrendator brukar en fastighet på grund av muntligt

avtal, förutsättas, att det osäkerhetstillstånd för arrendatorn, som det

muntliga avtalet innebär, kommer att fortfara, så länge han sitter på fastigheten.

Vad angår det fall, att skriftligt avtal väl slutits men i avtalet stipulerats

villkor, som strida, mot arrendelagen, är det också uppenbart, att arrendatorn

ofta skall känna sig så pass bunden av de avtalade villkoren, att han icke vill

ifragasätta annat än att de skola vara gällande. Att påyrka tillämpandet av

andra villkor än dem, som arrendekontraktet innehåller, måste, låt vara att

laglig rätt därtill förefinnes,_ framstå såsom obehagligt för många arrendatorer.

Ett påstående i sadan riktning gentemot jordägaren kan för arrendatorn

medföra allvarsamma konsekvenser. Arrendatorn är nämligen frånsett arrendeförhållandet

i allmänhet för sin utkomst mer eller mindre beroende av jordägaren,

och det kan för visso^befaras att, därest arrendatorn gör sina lagliga

ansprak gällande, han kan från jordägarens sida bliva föremål för obehag av

det ena eller andra slaget. Hellre än att utsätta sig för en dylik eventualitet

avstår arrendatorn från sin rätt och fogar sig efter avtalets olagliga bestämmelsen

Det bör ej heller förbises, att för mången arrendator har ett ingånget

avtal sådan helgd, att det är alldeles uteslutet, att han med vett och vilja skulle

bryta detsamma, även om det är stridande mot till hans skydd givna lagbestämmelser.

Allt som allt kan det på goda grunder antagas att, där ett arrendekontrakt

innehåller mot arrendelagen stridande villkor, kontraktet ej

sällan kommer i tillämpning i enlighet med sitt innehåll och icke enligt de

lagstadganden, som genom samma villkors intagande i kontraktet blivit åsidosatta.

Detta behöver naturligtvis icke alltid medföra, att arrendatorn tillfogas

orätt. Det är icke omöjligt, att arrendatorn av någon anledning kan anse ett

arrendeavtal, som icke överensstämmer med lagen, vara förmånligare än ett

avtal, vid vars avslutande lagen i allo blivit följd. Sålunda kan arrendatorn

finna det med sitt intresse överensstämmande att mot erhållande av en rättig
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottet^ utlåtande Nr 17.

J ordkommissionen.

Jord
sakkunniga.

het, som lagen icke tillägger honom, åtaga sig en förpliktelse, som icke har stöd

i lagen, eller avstå från en honom i lagen tillerkänd rätt. Detta är emellertid

en sak för sig. Även ett i full överensstämmelse med arrendelagen ingånget

kontrakt hindrar givetvis icke, att genom överenskommelse mellan parterna

andra villkor kunna komma att i praktiken tillämpas än de, som innehållas i

kontraktet. Vikten ligger icke därpå, att i arrendeförhållandet lagens tvingande

bestämmelser för varje fall komma i tillämpning, utan därpå, att det

arrendeförhållandet konstituerande kontraktet icke erhåller sådant innehåll, att

därigenom arrendatorn ingives en felaktig uppfattning om sina lagliga rättigheter

och skyldigheter.

Det kan icke undvikas, att i samma mån som arrendelagens bestämmelser

åsidosättas lagens effektivitet förringas. Lagens ändamål att bereda arrendatorerna

trygghet och självständighet i deras näring blir icke tillgodosett i den

utsträckning, som lagstiftarna avsett. Detta återverkar i sin ordning på skötseln

av jordbruket å arrendegårdarna. Det kan icke förväntas, att en arrendator,

som endast har ett muntligt avtal att lita till eller vilken exempelvis, så-''

som ingalunda är ovanligt, genom arrendekontraktet ålagts att, närhelst så

fordras, ställa sin arbetskraft till jordägarens förfogande, skall kunna eller

vilja åt jordbruket ägna erforderlig omsorg.

Av sålunda anförda skäl hava herrar Wihlborg och Nilsson ifrågasatt, huruvida

icke -— i viss mån efter förebild av vad som gäller i avseende å lagen

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område — för varje län borde förordnas en eller flera personer med åliggande

att tillhandagå arrendatorerna med råd och upplysningar angående med

arrendavtalen sammanhängande frågor. Eventuellt torde ett sådant uppdrag

kunna anförtros åt det agronomiska biträde, som enligt herrar Whilborgs och

Nilssons förslag skulle anställas hos varje jordbrukskommission. Därest på

nämnda sätt tillfälle bereddes arrendatorerna att erhålla erforderliga upplysningar

angående vad arrendeavtalen finge innehålla och råd angående vad de

hade att iakttaga för att bevaka sina intressen, skulle en av anledningarna till

att arrendelagens bestämmelser så ofta åsidosattes nämligen den, att arrendatorerna

icke ägde kännedom om lagstiftningens innehåll, i väsentlig mån undanröjas.

Den garanti, som därigenom vunnes för att arrendelagens bestämmelser

komme i tillämpning, kunde antagas komma att högst väsentligt bidraga

till förminskning av antalet fall, då genom arrendeavtalen arrendatorerna

tillfogades förfång.

Även jordkommissionens majoritet har beaktat detta spörsmål. Enligt kommissionens

förslag skulle i orterna inrättas särskilda jordbrukskommittéer,

vilka jämte annat skulle med uppmärksamhet följa arrendeförhållandena och

på begäran lämna råd och upplysningar såväl vid arrendeavtals upprättande

som eljest då fråga uppstode om tillämpning av den sociala arrendelagen eller

något i arrendeavtal intaget villkor.

Vidare hava jordsakkunniga i sitt den 20 juni 1926 avgivna betänkande till

lag om ändrad lydelse av nyttjanderättslagen beaktat detta spörsmål. De sakkunniga

hava härom anfört följande.

Samtliga utredningar, som företagits angående arrendeförhållandena_i landets

olika delar, hava givit till resultat, att gällande arrendelagars bestämmel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 7

ser, även om de äro tvingande, ofta åsidosättas. Sålunda har, såsom redan

nämnts, undersökningen angående den norrländska arrendelagens verkningar

visat, såväl att muntliga arrendeavtal alltjämt äro långt ifrån sällsynta, som

ock att i de skriftliga avtalen ofta förekomma bestämmelser, vilka strida mot

lagens stadganden. Det har vidare genom både den av jordkommissionen verkställda

enquéten och den av de sakkunniga själva företagna utredningen konstaterats,

att vad södra och mellersta Sverige beträffar i arrendeavtalen ej

sällan intagas förbehåll, vilka stå i uppenbar strid mot den allmänna arrendelagens

bud. Samtliga utredningar överensstämma även därutinnan, att de avvikelser,

som sålunda skett från lagens föreskrifter, merendels tillkommit i

jordägarens intresse. Det torde sålunda få anses såsom visst, att arrendatorerna

trots de till deras förmån meddelade lagbuden ingalunda alltid varit i

stånd att vid arrendavtalens avslutande gentemot jordägarna bevaka sin rätt,

vartill bristande kunskap hos arrendatorerna om lagens innehåll ofta torde

hava i väsentlig mån bidragit.

Väl är ett i arrendeavtal intaget villkor, som strider mot lagens tvingande

bud, utan all rättsverkan, men det lärer ej kunna frånses, att mången arrendator

likväl känner sig pliktig att respektera vad han genom sin underskrift

å arrendekontraktet förbundit sig till. Och ofta torde fruktan att utsätta sig

för obehag av det ena eller andra slaget avhålla honom från att göra sin rätt

gentemot jordägaren gällande. Såsom i nämnda utredningar framhållits, kommer

därför ett arrendekontrakt, som innehåller mot lagen stridande förbehåll,

sannolikt ej sällan att vinna tillämpning i enlighet med sitt innehåll. Detta

måste givetvis väcka allvarliga betänkligheter.

Skola arrendatorerna i verkligheten erhålla det skydd, som genom arrendelagstiftningen

avses att bereda dem, torde det, såsom av såväl herrar AV ihlbojg

och Nilsson som jordkommissionen framhållits, vara nödvändigt, att det sörjes

för att arrendatorerna kunna vid arrendeavtalens avslutande ävensom eljest,

då de äro i behov av råd och upplysningar, kostnadsfritt erhålla lämpligt biträde.

Emellertid lärer enligt de sakkunnigas mening för detta ändamål icke

erfordras tillsättande av lokala kommittéer i enlighet med vad jordkommissionen

föreslagit, utan synes det vara till fyllest, om i huvudsaklig anslutning till

herrar Wihlborgs och Nilssons förslag för sådana kommuner, där ett större

antal arrendatorer finnes, förordnas en därtill skickad person i orten att mot

ersättning av statsmedel tillhandagå arrendatorerna med råd och upplysningar

i arrendeförhållanden rörande frågor.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1927 års riksdag, nr 182, med

förslag till lag om ändring i vissa delar av nyttjanderättslagen m. m. väcktes

en motion inom första kammaren (I: 113), vari hemställdes, att riksdagen

ville besluta ett tillägg till den sociala arrendelagstiftningen i syfte att skapa

någon kontroll på lagens tillämpning genom de i uppsiktslagen omnämnda jordbrukskommissionerna

eller annorledes.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet anförde i sitt utlåtande nr 1

rörande denna motion följande.

Enligt utskottets mening torde en kontroll av den art, som avses i förevarande

motion, komma att bliva synnerligen omfattande, därest den skall kunna

fylla den uppgift, som motionärerna åsyftat. Motionärerna hava nämligen

ansett, att vederbörande kontrollmyndighet skulle tilläggas initiativ, upplysningsverksamhet

och målsmanskap. Utskottet har icke funnit sådana skäl anförda,

att de föranleda utskottet att förorda anordnande av en dylik omfattande

kontrollverksamhet.

Riksdagen

1927.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Två ledamöter avgåvo reservation och hemställde, att riksdagen ville hos

Kungl. Maj:t begära förslag till 1928 års riksdag i syfte att skapa någon garanti

på den sociala arrendelagens tillämpning genom de i uppsiktslagen omnämnda

jordbrukskommissionerna eller annorledes.

Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Riksdagen Även vid 1928 års riksdag väcktes motioner i ämnet. I likalydande motio1

2S'' ner, nr 203 i första kammaren och nr 357 i andra kammaren, hemställdes, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära övervägande av sådant tillägg till

den sociala arrendelagen, att någon kontroll å lagens tillämpning utan omfattande

kostsamma anordningar måtte kunna genom jordbrukskommissionerna

eller annorledes åstadkommas.

Motionerna behandlades av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet,

som i utlåtande nr 2 anförde följande.

Enär intet inträffat, som i föreliggande fråga skulle kunna föranleda ett

ståndpunktstagande i annan riktning än 1927, vidhåller utskottet sitt förenämnda

uttalande vid fjolårets riksdag samt finner alltså skäl icke anförda för förordande

av den ifrågasatta kontrollverksamheten.

Utskottets hemställan om avslag å motionerna bifölls av riksdagen.

Utskottet. Vid det förnyade övervägande, som nu ägnas de föreliggande frågorna om

ändrade bestämmelser i fråga om minimiarealen och minimitiden vid arrenden

enligt den sociala arrendelagstiftningen samt om införande av optionsrätt

i nämnda lagstiftning, har utskottet icke funnit anledning förorda, att riksdagen

frånträder de beslut, som fattades år 1927. Utskottet kan därför icke

tillstyrka bifall till något av de i motionerna under 1)—3) upptagna yrkandena.

I motionen I: 185 har gjorts gällande, att den sociala arrendelagstiftningen

mångenstädes icke kommer till någon tillämpning, att de upprättade arrendekontrakten

ofta äro olagliga och att lagen kringgås på olika sätt. Utskottet

har emellertid varken i motionen eller vid de undersökningar, som utskottet

varit i tillfälle att verkställa, funnit styrkt, att dylika missförhållanden förefinnas

i den omfattning, att utskottet äger anledning att förorda den i motionerna

ifrågasatta kontrollen. För övrigt synes böra erinras därom att av sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottet vid 1927 års riksdag skäl anfördes

mot införande av dylik kontrollverksamhet.

I sammanhang med övervägande av denna fråga har utskottet med hänsyn

till de särskilda förhållanden, som föreligga vid den sociala arrendelagstiftningens

tillämpning, funnit önskvärt, att ifrågavarande arrendatorer i viss

utsträckning beredas kostnadsfri rättshjälp i frågor rörande arrendeförhållanden.

Arrendatorerna tillhöra ofta de mindre bemedlade samhällsklasserna. De

äro därför säkerligen ofta i behov att kostnadsfritt erhålla råd och upplysningar

eller annat biträde i ärenden angående arrendeavtalet och därmed sammanhängande

frågor. Genom en sådan anordning skulle även kunna vinnas en viss

garanti för att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser komma att noga

följas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

Under hänvisning till vad här ovan anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om förslag till åtgärder från det allmännas sida för att åt sådana

arrendatorer under bolag och med dem likställda, för vilka

särskilda sociala lagbestämmelser gälla, bereda möjlighet

att kostnadsfritt erhålla rättshjälp med avseende å frågor rörande

arrendeförhållanden;

2) att yrkandet under punkt 1) i motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) att yrkandet under punkt 2) i motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda;

4) att yrkandet under punkt 3) i motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

5) att yrkandet under punkt 4) i motionerna, i den mån det

icke blivit besvarat genom vad utskottet ovan under 1) hemställt,

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Frändén, Österström*, Lindhagen.

Berglund*, Granström, Tamm och Norman*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar.

Odstrom , Johansson i Sollefteå, Andersson i Kasjön, Gardell i Gans, Pettersson i

Hällbacken och Sandström.

* Ej närvarande vid ntlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Lindhagen, Berglund, Norman, Magnusson i Kalmar, Johansson

i Sollefteå och Pettersson i Hällbacken, vilka hemställt om bifall till motionernas

yrkanden.

Till stöd för dessa yrkanden har herr Lindhagen, utöver motionernas motivering,

ytterligare anfört:

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

»Det är även bär uppenbart, att de olika ståndpunkterna äro betingade av

skiljaktiga ekonomiska intressen. I detta fall har utskottet nödgats anlita uteslutande

det processuella tillvägagångssättet. Såsom svarandepart nekar utskottet

utan vidare motivering, att käromålet blivit styrkt. För detta senare talar

nämligen både sakens natur och de flesta tidigare utredningar, och därför

anses dessa i förevarande fall icke hava något bevisvärde.

Att den nuvarande minimiarealen utestänger en myckenhet arrenden, som

borde komma in under lagen, särskilt i nordligare delar av landet, är nogsamt

känt och utrett. . o

Varför skall arrendetiden för fideikommiss bestämmas till blott tio ar samt

tidsbestämmelse alldeles saknas för arrenden under andra gods? Därför har

aldrig givits något skäl, och sådant kan icke heller givas. Det är ett naket

intresse, som bestämmer denna ståndpunkt. Alla utredningar med innehåll gå

emot densamma.

Rätt till förnyelse av arrende (optionsrätt) vid utgången av den stadgade

minimitiden är ur social synpunkt ett mänskligt krav, för vilket ock inom jordkommissionen

uppnåddes enhet, såvitt rörde bolagsarrenden. Det ekonomiska

intresset allena uppdelar här ståndpunkterna i motsatta läger.

Vad slutligen angår kontroll på lagens tillämpning, så avfordras ingen bevisning

om behovet. Här föreligger nämligen en lucka i lagstiftningen, vid

vars tillkomst även bort övervägas tillräckliga åtgärder för att garantera lagens

effektivitet i denna ofullkomlighetens värld. Detta ligger i sakens natur.

Det är knappast ens något klandervärt, att de intressen, mot vilkas utsvävningar

lagen riktar sig, skola på många händer begagna sig av till buds stående

möjligheter att uppenbart eller i det tysta sätta sig över lagen.

En lätt utväg är att utarrendera allenast så stor del av jorden, att det kontraherade

området ej faller under lagen. En bolagsdisponent uppgav^ personligen

år 1927 inför utskottet, att hans bolag på det sättet undgick att få åtskilliga

arrendegårdar i övre Dalarne lagda under den norrländska arrendelagen.

Nu upplyste en ledamot i utskottet att bemälde disponent för honom uppgivit,

att bolaget icke vidare tänkte uppföra sig så illa. Med denna privata upplysning

fann utskottet all fara i ovanberörda hänseende undanröjd för hela riket

från Ystad till Haparanda och för all framtid. I förslaget till betänkande

skrevs därför med gott samvete, att utskottet icke funnit styrkt, att upprättade

arrendekontrakt ofta äro olaga och att lagen kringgås på olika sätt.

Vid justeringen dokumenterades emellertid ofrånkomligt betänkliga överträdelser

i ett annat avseende. Formuleringen ändrades då till, att missförhållanden

ej blivit styrkta förefinnas ’i den omfattning’, att ett ingripande vore av

nöden. Hela detta spegelfäkteri i intressenas spel avslöjar obarmhärtigt lagens

ofullkomlighet från dagen för dess stiftande, varom ytterligare hänvisas

till motionen och arrendatorernas erfarenheter i landet.

Lagutskottet har alltid också gjort gällande, att kontrollen blev dyrbar.

Häremot ha vänner av en rättsordning nu som förut erinrat, att en lättvunnen

och billig kontroll kunde vinnas genom jordkommissionerna. Utskottet har ej

heller nu låtsats om denna i motionen upprepade utväg, men givit en förtäckt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

11

hänvisning igen till utskottets gamla påstående. Utskottet vill tydligen ej

tillåta att kontrollen får bli billig.

Såsom utskottets offentliga protokoll utvisar förordades emellertid från frisinnat

håll det lilla tillmötesgående, som återfinnes i första punkten av utskottets

hemställan, vilken hemställan väl lämpligare bort inarbetas under utskottets

hemställan under punkt 5. Detta medgivande kan möjligen i tidernas

längd tjäna som fingervisning för en effektiv kontroll, vilket ock ett par reservanter

mot även denna framfärd uppenbarligen befarat.

Utskottet har ock genom denna hemställan nödgats frångå sin strax förut

uttalade uppfattning om obehövligheten av kontroll. Genom en sådan anordning,

säger utskottet ''skulle även kunna vinnas en viss garanti för att den sociala

arrendelagstiftningens bestämmelser komma att noga följas’.

Såsom var och en bör förstå, kommer den nämnda rättshjälpen sällan eller

aldrig att bli av någon betydelse för den kontroll å den sociala arrendelagen,

som behöves. Den arrendator, som reser sig på detta sätt mot ett bolags maktutövning,

äventyrar i många fall, såsom de själva pläga berätta, nödig arbetsförtjänst,

förlust av arrende vid kontraktstidens utgång med flera nackdelar.

Det är en oförlåtlig motsägelse mot lagens sociala karaktär att fortfarande även

på detta sätt vältra kontrollen över lagens tillämpning huvudsakligen just på

de svaga, som skulle skyddas genom densamma»;

2) av herrar Magnusson i Skövde och Sandström i fråga om utskottets hemställan

under 1).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:80 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i de sociala arrendelagsbestämmelserna. a1 i texten