Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

1929-03-12 · 9 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:22, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1929 kl. 11.30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i

lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 53,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Berglund hemställt, att

riksdagen måtte godkänna följande förslag till ändrad lydelse av 19 § andra

stycket i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor:

»I klass, däri sjukhjälp skall beredas, må sådant understöd icke meddelas,

med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen uppgår till

lem; dock må, även efter det antalet dylika medlemmar nedgått under vad

nu nämnts, sjukhjälp fortfarande tilldelas dem, som voro sjukhjälpsförsäkrade i

klassen, medan dess sjukhjälpsförsäkrade medlemmar ännu utgjorde minst fem.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning härav

inkommit, finnes fogat sasom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet

till dess innehåll.

Gällande bestämmelser i ämnet äro upptagna i 19 § andra och tredje styckena Gällande

i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och hava följande lydelse: bestämmelser

»I klass, däri sjukhjälp skall beredas, ma sådant understöd icke meddelas,

med mindre antalet sjukhjälpsförsäkrade medlemmar i klassen uppgår till

tjugufem; dock ma, även efter det antalet dylika medlemmar nedgått under

''ad nu nämnts, sjukhjälp fortfarande tilldelas dem, som voro sjukhjälpsförsäkrade

1 klassen, medan dess sjukhjälpsförsäkrade medlemmar ännu utgjorde

minst tjugufem.

Beträffande klass, i vilken begravningshjälp skall beredas, bär tillsynsmyndigheten

att pa framställning bestämma det minsta för utfästande av sådant

understöd tillåtna antalet begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i

klassen.»

I det förslag till ny sjukkasselag, som genom proposition nr 113 förelädes Ändrings1926

års riksdag, hade nu gällande föreskrift angående medlemsantalet i sjuk-/orsZa.9 1926 ■

hjälpsklass borttagits och ersatts med en bestämmelse, i huvudsak motsvarande

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 saml. 2 avd. 10 haft. (Nr 22.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

nuvarande stadgande angående medlemsantalet i klass, som meddelar begravningshjälp.

Enligt förslaget skulle sålunda tillsynsmyndigheten i samband

med registrering av stadgebestämmelse rörande klassindelning äga fastställa

det minsta för utfästande av sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet

sjukhjälps- eller begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i varje klass.

Såsom motivering för detta förslag anfördes i propositionen följande.

Avsikten med gällande minimibestämmelser har givetvis varit att åstadkomma

erforderlig utjämning av riskerna inom de olika sjukhjälpsklasserna.

Stadgandet därom synes emellertid numera icke behöva upprätthållas i hela

sin utsträckning. Inom socialstyrelsen lärer man nämligen vid kontrollen av

tillräckligheten av premier för olika sjukhjälpsklasser tillämpa ett system,

enligt vilket först uträknas premien för den lägsta förekommande sjukhjälpsklassen,

d. v. s. den klass där de minsta förmånerna erhållas, till vilken klass

då hänföras alla kassans medlemmar, alltså även de som tillhöra högre klass.

Därefter uträknas premien för en prestation, motsvarande skillnaden mellan

sjukhjälpen i den näst lägsta och den lägsta klassen, varvid såsom försäkrade

för en sådan prestation räknas samtliga medlemmar, som äro försäkrade enligt

den näst lägsta och högre klass. Summan av premien i lägsta klassen

och premien för berörda prestation blir då premien i den näst lägsta klassen.

På samma sätt förfares vidare vid uträkning av premien för varje högre klass.

Med ett dylikt beräkningssätt, vilket torde vila på teoretiskt riktig grund,

kräves tydligen ej för utjämningen annat än att tillräckligt antal medlemmar

finnas i den —- eller de — högsta klasserna; i de lägre klasserna kan antalet

ia vara hur litet som helst, om blott det för kassan i dess helhet gällande minsta

medlemsantalet upprätthålles. På nu anförda skäl har jag ansett mig kunna

föreslå att — liksom redan nu är stadgat i fråga om begravningshjälpsförsäkringen

— tillsynsmyndigheten skall bestämma minsta för utfästande av sjukhjälp

tillåtna antalet medlemmar i varje sjukhjälpsklass. Bestämmande bör

kunna ske såväl i samband med registrering av kassan eller ändring i stadgarna

som eljest på särskild framställning.

I samband med den sålunda förordade ändringen har av i det följande angivna

skäl avfattningen av 19 § ansetts böra undergå viss förändring. I det

av särskilda kommitterade uppgjorda lagförslag, som ligger till grund för

gällande lag, stadgades i 19 § ett absolut förbud mot att meddela sjukhjälp

i klass med mindre medlemsantal än 25. Det nu i lagen intagna undantaget

från motsvarande regel fanns alltså icke i nämnda förslag. Undantaget infördes

sedermera på framställning av lagrådet, som i sitt yttrande över nämnda

paragraf anförde följande. En följd av den föreslagna regeln bleve, att om

medlemsantalet i en klass exempelvis nedginge till 15, dessa medlemmar förlorade

sin rätt till sjukhjälp i klassen. Då man ej kunde räkna med möjligheten

att enstaka nya medlemmar skulle ingå i en klass, som vid deras inträde

vore förhindrad att meddela sjukhjälp, skulle således de kvarstående

medlemmarna aldrig kunna åter bliva berättigade till understöd i sin klass,

såvida ej minst 10 medlemmar samtidigt vunne inträde däri. Till undvikande

av de missförhållanden, som härav kunde uppkomma, syntes beträffande

klass, som skulle bereda sjukhjälp, böra införas ett stadgande, motsvarande

vad som enligt förslaget skulle gälla i fråga om klass, som vore avsedd att

bereda begravningshjälp, eller att i klassen icke finge meddelas sjukhjälp,

med mindre antalet medlemmar i klassen uppginge till 25, dock att, där med
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

3

lemmarnas antal varit minst 25 men sedermera nedgått därunder, sjukhjälp

finge i klassen fortfarande tilldelas däri kvarvarande medlemmar. På grund av

denna lagrådets anmärkning erhöll 19 § sin nuvarande lydelse, vilken torde

innebära, att såväl sjukhjälp som begravningshjälp väl må, förutsatt att medlemsantalet

vid utfästandet varit lagenligt, utbetalas, även då medlemsantalet

är under 25, respektive för begravningshjälpsklass under det fastställda minsta

antalet, men att icke sådan hjälp må utfästas, d. v. s. avtal om försäkring därför

träffas, förrän medlemsantalet åter uppnått det bestämda talet. Även

om ordalydelsen av bestämmelsen om begravningshjälpsklasser ej med tydlighet

utsäger, att en utfästelse om sådan hjälp, vilken gjorts medan antalet

medlemmar i klassen icke uppgick till det fastställda minimiantalet, blir rättsligen

gällande, då detta antal sedermera uppnås, torde dock en sådan innebörd

kunna inläggas i stadgandet; genom att sjukkassan efter nämnda tid

mottager försäkringsavgifter får den nämligen, oaktat formellt något nytt

avtal icke slutes, anses hava godkänt en, visserligen mot lagens ordalydelse,

dessförinnan gjord begravningshjälpsutfästelse. Att en motsvarande regel gäller

beträffande sjukhjälp framgår omedelbart av lagens formulering.

_ Då således innebörden av de i 19 § meddelade bestämmelserna angående

sjukhjälp och begravningshjälp synes vara ensartad, bär, när nu skillnaden i

själva sättet för avgränsningen ansetts böra bortfalla, anledning förmenats icke

finnas att bibehålla uppdelningen av stadgandet i två stycken, utan har detsamma

i förslaget sammanförts i en punkt

De nu ifrågasatta ändringarna i 19 § föranleda en jämkning i 92 § andra

stycket. Därjämte torde i övergångsbestämmelserna böra införas ett stadgande

av innebörd, att för klasser, varom bestämmelse i stadgarna registrerats

före lagändringens ikraftträdande, hittills gällande bestämmelser skola tilllämpas,

intill dess minsta medlemsantal må bliva fastställt för klassen enligt

den nya lydelsen av 19 §.

Propositionen blev icke av riksdagen bifallen.

Kungl. Maj: ts förslag i sjukkassefrågan till 1927 års riksdag, framlagt i

propositionerna nr 113 och 114, innehöll över huvud icke några föreskrifter

angående klassindelning. Propositionen grundade sig på ett av särskilda sakkunniga

den 15 december 1926 avgivet betänkande i ämnet. Förslagets ståndpunkt

i berörda hänseende motiverades av de sakkunniga på följande sätt.

»De sakkunnigas förslag beträffande olikhet i sjukhjälpsprestationerna innebär--

om man bortser från sjukvårdsprestationerna, vilka väl praktiskt taget

alltid komma att vara ensartade inom samma kassa — följande. I varje kassa,

som över huvud taget bereder sådant understöd, skall finnas tillfälle att tillförsäkra

sig sjukpenning och moderskapspenning av en krona. Kassan äger

emellertid utfästa även högre sådant understöd, dock allenast med intervaller

av 50 öre. Det är nu uppenbart, att för en kassa med ringa medlemsantal

meddelande av ^ högre sjukpenning — maximum av sjukpenning, till vilken

statsbidrag utgår, har av de sakkunniga förslagits till 6 kronor — kan vara

förenat med avsevärda risker, därest ej ett tillräckligt antal medlemmar betala

mot denna höga sjukpenning svarande avgifter. Emellertid kommer såsom

förut påpekats en gräns för kassornas rätt att utfästa högre sjukpenning att

sättas av deras förmaga att fullgöra sina förbindelser. Då tillsynsmyndigheten

vid ansökan om erkännande prövar denna deras förmåga, kommer den tydligen

att tillse, att högre sjukhjälp ej utfästes än som motsvaras av anslutningen.

Riksdagen

1927.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

Utskottet.

—■ — — De sakkunniga finna sålunda en bestämmelse om minimiantal försäkrade

inom varje särskild understödsgrad ej erforderlig.»

Ej heller denna proposition vann riksdagens bifall.

Socialstyrelsen har i sitt till utskottet avgivna yttrande förklarat, att den

ifrågasatta reformen skulle äga ett visst värde särskilt för de mindre sjukkassorna

å landsbygden. Genomförandet av densamma skulle enligt styrelsens

mening icke kunna antagas komma att försvåra eller än mindre hindra en

blivande sjukkassereform. För ernående av det med motionen avsedda syftet

föreslår styrelsen en omredigering av ifrågavarande lagrum i överensstämmelse

med det ovan omförmälda förslaget till 1926 års riksdag.

Även utskottet behjärtar de synpunkter, som anförts i motionen, och har i

likhet med socialstyrelsen funnit skäl tala för reformens genomförande. Beträffande

sättet härför vill utskottet lämna sin anslutning till den av socialstyrelsen

föreslagna lagändringen, därvid utskottet emellertid uppmärksammat

erforderligheten av viss jämkning i 92 § samma lag ävensom av särskild övergångsbestämmelse

.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion för

sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 19 och 92 §§ i lagen den 4 jnli 1910 (nr 77 s. 1)

om sjukkassor.

Härigenom förordnas, att 19 och 92 §§ i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

19 §.

Skola inom-----i 6 § vid 5), 6) och 7).

Tillsynsmyndigheten skall, i samband med registrering av sådan bestämmelse

i sjukkassas stadgar, som avses i nästföregående stycke, fastställa det

minsta för utfästande av sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps-

eller begravningshjälpsförsäkrade medlemmar i varje klass. Tillsynsmyndigheten

må ock på särskild framställning bestämma sådant antal.

Vidare skall---övergången skett.

92 §.

Nedgår antalet----tillsynsmyndigheten.

Har i klassindelad sjukkassa antalet medlemmar av en klass nedgått under

vad, på sätt i 19 § sägs, är för utfästande av sjukhjälp eller av begravningshjälp

från klassen bestämt, åligger det likaledes styrelsen att om förhållandet

ofördröjligen göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

0

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1929.

Finnas enligt sjukkassas vid tiden för lagens ikraftträdande registrerade

stadgar inom kassan skilda klasser för beredande av sjukhjälp, skall vad i 19 §

andra stycket och 92 § andra stycket i deras nuvarande lydelse stadgas fortfarande

äga tillämpning beträffande sådan klass, intill dess att särskilt minsta

medlemsantal blivit, på sätt i 19 § enligt dess i denna lag stadgade lydelse

sägs, för klassen bestämt.

Stockholm den 12 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Almkvist, Frändén* och Thorberg*, fröken

Hesselgren samt herrar Berglund*, Tamm* och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, ödström*, Jeppsson*,

Gardell i Gans*, Hedvall, Sandström* och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Social styrelsen med yttrande över en

inom första kammaren väckt motion, nr 53,

angående viss ändring i lagen om sjukkassor.

Stockholm den 20 februari 1929.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 1 innevarande februari har Kungl. Maj: t anbefallt socialstyrelsen

avgiva och till riksdagens andra lagutskott senast den 20 i samma

månad överlämna av utskottet begärt yttrande över en inom första kammaren

av hr Berglund väckt motion, nr 53, angående viss ändring av 19 § 2: dra

stycket i lagen den 4 juli 1910 (nr 77 sid. 1) om sjukkassor.

Till fullgörande härav får styrelsen anföra följande.

I sitt underdåniga utlåtande den 6 oktober 1928 över framställningar av

Sveriges allmänna sjukkasseförbund och rikssjukkassornas centralförsamling

angående ändringar i lagen om sjukkassor m. m. framkastade styrelsen bl. a.

den tanken, huruvida i sjukkassefrågans nuvarande läge partiella reformer i

sjukkasselagstiftningen över huvud borde ifrågasättas. Sin principiella ståndpunkt

i frågan angav styrelsen på följande sätt.

»När styrelsen härefter övergår till att yttra sig över de framställda yrkandena,

i vad de avse partiella ändringar i sjukkasselagen, kan styrelsen icke

undgå att härvid taga hänsyn till sin i det föregående angivna principiella

ståndpunkt till frågan om en reform av sjukkasselagstiftningen i dess helhet.

Att så måste bliva fallet ligger i öppen dag. Vare sig en förnyad utredning

om obligatorisk sjukförsäkring nu kommer till stånd eller reformen anses böra

begränsas till en på frivillighet grundad sjukkasseorganisation, torde det uppenbarligen

icke böra ifrågasättas, att genom ändringar i eller tillägg till gällande

författningar tillskapa förhållanden, om vilka det icke på förhand kan

sägas, huruvida och i vad mån de skulle försvåra eller hindra ifrågavarande

reform. Under ett dylikt sakernas läge synas partiella reformer endast då

böra ifrågakomma, när de äro absolut nödvändiga eller det med visshet kan

förutses, att ändringen direkt främjar eller underlättar reformarbetet i dess

helhet.»

Någon anledning att nu frångå denna ståndpunkt föreligger enligt styrelsens

uppfattning icke. Till stöd för densamma talar fastmera, att sjukförsäkringsspörsmålet,

enligt vad som framgår av chefens för socialdepartementet

yttrande till statsrådsprotokollet den 4 januari 1929, inom en nära framtid

torde komma att ånyo upptagas till fullständig utredning.

Vad föreliggande motion beträffar kan den däri ifrågasatta lagändringen

knappast antagas komma att försvåra eller än mindre hindra en blivande

sjukkassereform. Snarare synes den kunna bliva av ett visst gagn. Ty huru

den blivande sjukförsäkringen än kommer att utformas särskilt i organisatoriskt

hänseende, kan det med största sannolikhet antagas, att reformen framför

allt kommer att gå ut på att göra lagstiftningen smidigare och mindre

stel än den nuvarande med hänsyn bl. a. just till variationerna i understödet.

Ur denna synpunkt torde några invändningar icke kunna göras mot den i motionen

ifrågasatta reformens innehåll.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutslcotiets utlåtande Nr 22.

i

En annan sak är, om reformens genomförande nu skulle komma att bliva

av någon egentlig praktisk betydelse. Då ändringen för sin tillämpning som

regel förutsätter ändring i sjukkassas stadgar och förslaget, därest detsamma

över huvud taget vinner riksdagens bifall, icke kan väntas träda i kraft förrän

först efter det sjukkassorna i allmänhet redan haft sina årssammanträden

för året (i regel i mars månad), torde frågan först nästkommande år komma

att upptagas av sjukkassorna. Genomföres under tiden den väntade nya sjukkasselagstiftningen,

kommer därför den föreslagna reformen att väsentligen

sväva i luften. Å andra sidan föreligger ju icke någon säkerhet för en positiv

lösning i en nära framtid av sjukkassefrågan. Meningarna i denna ha tvärtom

visat sig gå starkt i sär och några påtagliga bevis på att dessa motsättningar

äro på väg att utjämnas föreligga icke. Vid sådant förhållande och då den

nu ifrågasatta reformen otvivelaktigt skulle äga ett visst värde särskilt för

mindre sjukkassor å landsbygden vill styrelsen såsom sin mening uttala, att ur

synpunkten av sjukkasselagstiftningens nuvarande läge hinder icke synes möta

för genomförande av en reform i den riktning motionen avser.

Vad därefter beträffar det sakliga innehållet i motionen vill styrelsen framhålla

följande.

I det av tillkallade sakkunniga uppgjorda lagförslag, som ligger till grand

för sjukkasselagen av år 1910, stadgades (lagförslaget 19 §, 2: dra stycket)

absolut förbud mot att meddela sjukhjälp i klass med mindre medlemsantal än

tjugufem. I sitt yttrande över lagförslaget framhöll emellertid lagrådet beträffande

denna punkt bl. a., att följden av den föreslagna regeln skulle bliva,

att om medlemsantalet i en klass exempelvis nedginge till femton, dessa femton

skulle förlora sin rätt till sjukhjälp i klassen. Då man ej kunde räkna med

möjligheten, att enstaka nya medlemmar skulle ingå i en klass, som vid deras

inträde vore förhindrad meddela sjukhjälp, skulle således de femton kvarstående

medlemmarna aldrig åter kunna bli berättigade till understöd i sin klass, såvida

ej. minst tio nya medlemmar samtidigt inträdde däri. Till undvikande av dessa

missförhållanden, syntes beträffande klass, som skulle bereda sjukhjälp, böra

införas ett stadgande motsvarande vad som enligt förslaget skulle gälla i

fråga om klass som vore avsedd att bereda begravningshjälp. På grand av denna

lagrådets anmärkning erhöll förevarande punkt i 19 § sin nuvarande lydelse.

Denna lydelse har ansetts innebära, att såväl sjukhjälp som begravningshjälp

väl må, förutsatt att medlemsantalet vid utfästandet var det i lagen stadgade.

utbetalas även då medlemsantalet är under 25 resp. för begravningshjälpsklass

under det fastställda minsta antalet, men att sådan hjälp icke må på nytt utföstas,

förrän medlemsantalet åter uppnått det bestämda talet.

Vid utformandet av sitt förslag i denna punkt hade sakkunniga visserligen

till en viss grad lagt till grund försäkringstekniska synpunkter men hade dock

framför allt låtit sig bestämmas av vad som i förevarande hänseende kunde

anses lämpligt. Förslaget om ett minsta antal medlemmar av tjugufem i klass,

som meddelade sjukhjälp, motiverades sålunda på i huvudsak följande sätt.

»Sjukkassas frihet att inrätta klasser skall emellertid lida den inskränkningen,

att för en klass’ verksamhet ett visst minimiantal medlemmar fordras. Visserligen

medför icke klassindelningen någon uppdelning av rättigheterna till kassans

tillgångar eller eljest någon minskning av kassans i dess helhet förpliktelser

gent emot de särskilda klassernas medlemmar, men det har i allt fall

synts lämpligt, att vissa gränser i förevarande hänseende vore gällande även för

de särskilda klasserna. En klass utgör ju dock i viss mån en särskild enhet;

dess medlemmar bilda i riskhänseende ett helt för sig, skilt från andra klasser.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det bör tillses, att den särskilda grad av risk, en klass motsvarar, alltid

kommer att uppbäras av ett visst underlag — ett minsta antal medlemmar —

på liknande sätt, som i fråga om sjukkassa i dess helhet skall gälla, och man

bör förebygga, att klassindelningen utnyttjas i allenast enstaka eller ett ringa

fåtal medlemmars intresse. •— Uppställandet av dylika gränser torde knappast

för det närvarande kunna ske med anspråk på ovillkorlig riktighet. Bland

mångahanda förslag därutinnan har valts det, som innehålles i förevarande

paragraf.»

Även i sin nuvarande lydelse är stadgandet om ett visst minimiantal medlemmar

behäftat med vissa brister. Det innebär sålunda bl. a., att om medlemsantalet

i klassen nedgått under 25, sjukhjälp visserligen får meddelas de i

klassen kvarstående men ej nyinträdande, med mindre dessa senare ej äro så

många, att de tillsammans med de i klassen kvarstående uppgå till minst tjugufem.

Härigenom lägges en onödig hämsko på utvecklingen och förhindras eller

försvåras en ur sjukkassornas synpunkt önskvärd nyrekrytering. När man velat

betrakta bestämmelsen i fråga som en garanti för sjukkasserörelsens soliditet,

har man naturligtvis närmast haft i tankarna fall, då i en mindre sjukkassa

ett fåtal medlemmar skulle kunna tillförsäkra sig en jämförelsevis hög sjukhjälp

och därmed ådraga kassan alltför betungande risker. Emellertid verkar

bestämmelsen även i motsatt riktning. I en mindre sjukkassa, där medlemmarna

i gemen tillförsäkrat sig en relativt hög sjukpenning, men där det dock även

finnes en mindre grupp, för vilken denna höga sjukpenning icke är behövlig,

måste sålunda även dessa senare tillförsäkra sig samma höga sjukhjälp eller

ock avstå från medlemskap i kassan.

I princip synes därför kravet på mildrande bestämmelser på denna punkt i

sjukkasselagen fullt befogat. Att helt slopa varje begränsning i detta hänseende

av sjukkasseverksamheten eller att i gemen sätta gränsen så lågt som motionen

ifrågasätter synes styrelsen dock icke tillrådligt, i allt fall icke utan samband

med en allmän revision av hela sjukkasselagen. Erfarenheten har nämligen tillfullo

bekräftat, att inom en sjukkassa och i än högre grad inom en sjukhjälpsklass

med ett ringa medlemsantal den genomsnittliga sjukligheten kan förete

förhållandevis starka variationer från ett år till ett annat och därmed inverka

störande på kassans ekonomi. En annan omständighet som förtjänar beaktande

är att vid en alltför ringa medlemssiffra svårigheter möta att på ett fullt betryggande

sätt beräkna medlemsavgifternas storlek.

I det förslag till ny sjukkasselag, som förelädes 1926 års riksdag, hade nu

gällande föreskrift angående medlemsantalet i sjukhjälpsklass borttagits och

ersatts med en bestämmelse, i huvudsak motsvarande nuvarande stadgande angående

medlemsantalet i klass, som meddelar begravningshjälp. Enligt förslaget

skulle sålunda tillsynsmyndigheten i samband med registrering av stadgebestämmelse

rörande klassindelning äga fastställa det minsta för utfästamde av

sjukhjälp eller begravningshjälp tillåtna antalet sjukhjälps- eller begravningshjälp

s för s äkrade medlemmar i varje klass.

Kungl. Maj:ts förslag i sjukkassefrågan till 1927 års riksdag (prop. nr.

113 och 114) innehöll över huvud icke några föreskrifter angående klassindelning.

Förslagets ståndpunkt härutinnan motiverades i sakkunnigas betänkande

på följande sätt. »De sakkunnigas förslag beträffande olikhet i sjukhjälpsprestationerna

innebär — om man bortser från sjukvårdsprestationerna,

vilka väl praktiskt taget alltid komma att vara ensartade inom samma kassa

— såsom redan nämnts följande. I varje kassa, som över huvud taget bereder

sådant understöd, skall finnas tillfälle att tillförsäkra sig sjukpenning och

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 22.

9

moderskapspenning av en krona. Kassan äger emellertid utfästa även högre

sådant understöd, dock allenast med intervaller av 50 öre. Det är nu uppenbart,

att för en kassa med ringa medlemsantal meddelande av högre sjukpenning

— maximum av sjukpenning, till vilken statsbidrag utgår, har av de sakkunniga

på skäl, som nedan vid 32 § skola anföras, föreslagits till 6 kronor

kan vara förenat med avsevärda risker, därest ej ett tillräckligt antal medlemmai

betala mot denna höga sjukpenning svarande avgifter. Emellertid kommer

såsom förut påpekats en gräns för kassornas rätt att utfästa högre sjukpenning

att sättas av deras förmåga att fullgöra sina förbindelser. Då tillsynsmyndigheten

vid ansökan om erkännande prövar denna deras förmåga,

kommer den tydligen att tillse, att högre sjukhjälp ej utfästes än som motsvaras

av anslutningen. -— — — — — — _ _ _ _ _ _____ _

De sakkunniga finna sålunda en bestämmelse om minimiantal försäkrade inom

varje särskild understödsgrad ej erforderlig.»

I sak syftade sålunda även detta senare förslag på samma anordning som

lirågasattes i 1926 års proposition, nämligen att lägga i tillsynsmyndighetens

hand att med hänsyn till föreliggande omständigheter bestämma, med vilka belopp

sjukkassorna må bevilja sjukpenning. Även styrelsen har för sin del givit

uttryck åt samma uppfattning. 1 sitt underdåniga utlåtande den 28 augusti

i926 betiäffande ändringar i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor framhöll

sålunda styrelsen rörande förevarande punkt bl. a., att styrelsen, därest tillsynsmyndigheten

erhölle befogenhet att alltefter sjukkassas medlemsantal i

dess helhet och ekonomiska bärkraft i övrigt bestämma det högsta belopp,

varmed sjukhjälp och begravningshjälp finge av kassan utfästas, funne det

vara av mindre betydelse, huru många medlemmar av kassan som tillförsäklades

det ena eller det andra av de olika belopp, vilka föllo inom de för kassan

fastställda gränserna.

Eu grund av vad salunda anförts och därest en ändring i sjukkasselagen under

nuvarande förhållanden över huvud taget anses lämplig, vill styrelsen i så

måtto tillstyrka motionen, att stadgandet i 19 § 2: dra stycket sjukkasselagen

om ett minsta antal av 25 medlemmar i klass för beredande av sjukhjälp upphäves

samt att ifrågavarande stycke jämte nästföljande stycke, som handlar om

klass för beredande av begravningshjälp, omredigeras till överensstämmelse med

den motsvarande föreskrift, som under enahanda förutsättning upptogs i

Kungl. Maj:ts proposition (nr 113) till 1926 års riksdag angående ändring i

vissa delar av sjukkasselagen.

Theo fil Andersson.

GUNNAR HUSS.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 10 haft. (Nr 22.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:88 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor. s. 4 i texten