Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925

1929-03-12 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:24, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 12 mars 1929 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni

1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Genom en den 25 januari 1929 dagtecknad proposition, nr 36, vilken hänvisats

till lagutskott och för behandling överlämnats till andra lagutskottet,

har Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6, 12, 14, 16, 18 och 19 §§ i lagen den 18

juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område skola, 2, 5, 6, 12, 14, 16 och 18 §§ i nedan angivna

delar och 18 § i dess lydelse enligt lagen den 1 april 1927 (nr 68), erhålla

följande ändrade lydelse:

2 §•

Lösningsrätt-----påföljd.

Ej heller äger lösningsrätt rum, därest avståendet av den till lösning ifrågasatta

marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed

sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, eller, såvitt fråga är om mark,

däri kronan, stad, köping eller municipalsamhälle äger del, eljest skulle för det

allmänna innebära sadan olägenhet. Kan olägenhet, som nu sagts, undvikas

därigenom, att från lösning undantages viss del av marken, annan än den,

varå nyttjanderättshavarens boningshus är beläget, äge lösningsrätt rum till

marken i övrigt. Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle

medföra avsevärd olägenhet, må hänsyn icke tagas till anordning, som prövas

hava vidtagits i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 12 haft. (Nr 24.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2^.

5 §.

Frågan---— — omförmäles.

Ansökan om lantmäteriförrättning-----dödsfallet.

Ansökan om förrättning skall, såvitt den ej avser mark, som är samfälld för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten.

Har nyttjanderättshavare-----stadgad.

6 §•

Har ansökan-----samhället.

I fråga om kungörelse angående förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens

kallande till densamma ävensom andra underrättelser om förrättningen

skola de i 3 kap. 1 § första, andra och tredje styckena samt 2 § av lagen

om delning av jord å landet meddelade stadgandena äga motsvarande tillämpning,

dock med iakttagande att kungörelsen städse skall införas i ortstidning

och att den skall innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen,

äga att därvid tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Rörer ansökan mark,

som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten

känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han

ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen

tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare,

och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen

sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig; därjämte

skall underrättelse om förrättningen, såframt fastighet, som star under allmän

myndighets vård och inseende, har del i samfälligheten, tillställas Konungens

befallningshavande samt, där stad, köping eller municipalsamhälle är

delägare däri, översändas till den person eller myndighet, på vilken det ankommer

att sammankalla dem, som i avseende å talans utförande hava att för

menigheten besluta. Delgives kallelse på sätt, som sist nämnts, skall uppgift

om vilken delägare kallelsen tillställts intagas i kungörelsen om förrättningen,

och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller å annan lämplig

plats inom kommunen.

Besväras marken av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller för rätt

till avkomst eller annan förmån eller kan den enligt 11 kap. 2 § jordabalken i

ägarens hand häfta för fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola

innehavare av sådan fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket

boende, underrättas om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad

om kallelsebrevs avsändande till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat.

År marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare

dock sådan underrättelse ej nödig, såframt kungörelsen om förrättningen införes,

förutom i tidning inom orten, jämväl i allmänna tidningarna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2b.

3

12 §.

Har nyttjanderättshavaren-----med nedsättningen.

Vid nedsättningen ingive nyttjanderättshavaren gravationsbevis rörande fastigheten,

beslutet i ärendet samt bevis, att och när det vunnit laga kraft, ävensom

karta över området, vid äventyr att det felande varder på nyttjanderättshavarens

bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser inlösen

mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare

nyttjanderättshavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras

i ty fall för löseskillingens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må

densamma anskaffas pa nyttjanderättshavarens bekostnad.

Löseskillingen----— ränta.

14 §.

Sedan-----berättigad.

Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet enligt vad i 6 § sista

stycket sägs, äge stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis sald fast egendom motsvarande tillämpning i den mån ej

nedan annorlunda stadgas. Sammanträde för fördelningen varde hållet så

snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes

försorg minst fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren

och kända innehavare av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt,

om innehavare är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Avser inlösen mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare,

skall vad för sadant fall i 6 § är stadgat beträffande kallelse och kungörelse

äga motsvarande tillämpning.

År marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må betalning

ur löseskillingen icke tilläggas innehavare av fordran eller rättighet,

för vilken nagon av fastigheterna häftar, med mindre denne eller annan sådan

rättägande i den fastighet senast a åttonde dagen före sammanträdet skriftligen

framställt anspråk därpa hos Konungens befallningshavande; underlåtenhet

att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas någon till last såsom försummelse

i bevakande av honom eller annan tillkommande rättighet. Framställes

ej anspråk, som nu sagts, och påyrkar ej heller någon av delägarna i marken

senast vid sammanträdet fördelning av löseskillingen, må densamma tillhandahållas

delägarna för samfälld räkning. Göra ej dessa inom tio år från sammanträdet

ansprak pa löseskillingen, må densamma lyftas av nyttjanderättshavaren,

saframt denne för sadant ändamal anmäler sig hos Konungens befallningshavande

under elfte aret efter sammanträdet. Sker ej sådan anmälan,

tillfälle beloppet kronan. Erinran om vad i detta stycke stadgats skall i fall,

varom nu är fråga, intagas i kallelse och kungörelse.

Innehaves marken såsom fideikommiss, eller ingår den i häradsallmänning

eller annan samfällighet, som enligt vad därom är stadgat skall bibehållas oförminskad,

hålle Konungens befallningshavande den jordägaren tillkommande

ersättning inne, till dess förordnande meddelats, huru därmed skall förfaras.

Utfaller-----fördelningslängden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-b.

16 §.

Har jordägaren — —---ändamålet.

Vill nyttjanderättshavare påkalla tillämpning av vad sålunda staagats,

tillställe jordägaren bevisligen underrättelse därom inom trettio dagar från den

dag, då skyldighet att avträda marken för honom inträtt. Är marken samfälld

för flera fastigheter med skilda ägare, må sådan underrättelse ske på

sätt, som i 6 § andra stycket är stadgat beträffande kallelse till lantmäteriförrättning

i motsvarande fall. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för markförbättring skall utgå, skall frågan

därom avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten

och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att

utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje,

äger domaren i den ort eller rättens ordförande i den stad, där fastigheten är

belägen, förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen

säga, äger draga tvisten under rättens prövning, såframt han instämmer sin

talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och

skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga

för tvistens dragande under rättens prövning.

18 §.

I fråga om förrättning-----annorlunda stadgat.

Fullföljes-----laga skifte är stadgat.

Den i 13 § omförmälda prövning-----avgjord.

Skall med tillämpning--—---förmäles.

Är fråga om område i stad —-----namn.

Är fråga om annat område än i nästföregående stycke sägs, skall fastställelse

meddelas, därest områdets avskiljande överensstämmer med vad i 19 kap.

2 §, 12 § första och tredje styckena, 13 § tredje, fjärde och femte styckena

samt 20 § i lagen om delning av jord å landet är stadgat. Har marken före

den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, må den dock avskiljas,

såframt densamma jämte annan mark, som avstyckats eller avsöndrats från

fastigheten, ej överstiger hälften av fastighetens ägovidd. Inom de på bekostnad

eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län må

i nämnda fall, när skäl därtill äro, fastställelse meddelas, ändå att mera än

hälften av ägovidden varder avskild.

Om beslut,-----Konungens befallningshavande.

19 §.

Denna lag äge ej tillämpning beträffande mark, som tillhör kronan, stad,

köping eller municipalsamhälle; dock må utan hinder av vad nu stadgats inlösen

ske av mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, för

såvitt kronan eller samhället icke äger mera än hälften däri.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £4. 5

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i fastställd

stadsplan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande lagförslag, får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas hämedan, hänvisa till propositionens

innehåll.

Den ifragavarande lagen, som brukar benämnas ensittarlagen, avser att Redogörelse

bereda vissa ägare av boningshus å ofri grund en tryggad ställning genom ^

friköp av marken. Enligt denna lag är den, som med nyttjanderätt för lagen.

brukande eller bostadsändamål innehar annan tillhörig mark samt därå äger

boningshus, under vissa betingelser tillförsäkrad rätt att efter värdering, företagen

av lantmätare och två gode män, tillösa sig marken, även om jordägaren

skulle motsätta sig det. Förutsättningar för denna lösningsrätt äro

dels att marken är upplåten för nyttjanderättshavarens livstid eller vid annan

upplåtelse, då ansökan om utövande av lösningsrätt göres, mer än tio år i

följd innehafts av annan än ägaren eller ock den tid, marken innehafts av

annan än ägaren, tillsammans med den tid, som återstår enligt gällande avtal

om nyttjanderätt till marken, uppgår till mer än tio år, dels att det å

marken befintliga, nyttjanderättshavaren tillhöriga boningshuset lämnar nöjaktig

bostad åt honom och hans familj dels att dylikt boningshus fanns å marken

uppfört redan den 1 januari 1919 samt då tillhörde någon, som med

nyttjanderätt innehade marken, dels ock att minst en fjärdedel av det värde,

som marken med därå befintliga byggnader äger, belöper på nyttjanderättshavarens

byggnader. Vid uppskattning av detta värde får dock ej medräknas

värdet av förbättring, vilken marken vunnit genom arbete eller kostnad, som

nyttjanderättshavaren eller föregående nyttjanderättshavare, vars rätt övergått

å denne, nedlagt å marken utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt (1 § första och fjärde styckena).

Ända att nu angivna förutsättningar föreligga, äger icke lösningsrätt rum,

därest nyttjanderätten, då ansökan om utövande av sådan rätt göres, är förverkad,

eller därest avståendet av den till lösning ifrågasatta marken skulle

medföra avsevärd olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren

tillhörig fastighet. Kan sådan olägenhet undvikas därigenom, att från

lösning undantages viss del av marken, annan än den, varå nyttjanderättshavarens

boningshus är beläget, äger lösningsrätt rum till marken i övrigt.

Vid bedömande, huruvida utövande av lösningsrätt skulle medföra olägenhet,

som nu sagts, får hänsyn icke tagas till anordning, som prövas hava vidtagits

i syfte att förhindra utövande av lösningsrätt (2 §).

Även om avtal om nyttjanderätt till marken icke visas föreligga, skall lagen

äga tillämpning, för så vitt jordägaren icke, innan marken mer än tio år

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr

i följd innehafts av annan än ägaren, för innehavarens skiljande från marken

vidtagit åtgärd, som leder till sådan påföljd (1 § tredje stycket och 2 § första

stycket).

Själva förfarandet är i huvudsak anordnat såsom en lantmäteriförrättning

och kan överklagas liksom en dylik förrättning. I övrigt må erinras om följande

bestämmelser. Ansökan om förrättning, vilken skall ingivas till Konungens

befallningshavande, skall vara åtföljd av gravationsbevis rörande

fastigheten (5 §). Förordnar Konungens befallningshavande lantmätare att

företaga förrättning enligt ensittarlagen, åligger det denne att till förrättningen

kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren genom särskilda kallelsebrev,

som skola till dem med posten avsändas så tidigt, att kallelserna kunna

komma dem till handa minst fjorton dagar före förrättningen, så ock att föranstalta

därom, att kungörelse angående dag och ställe för förrättningen minst

fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling, där fastigheten är

belägen, och införes i tidning inom orten. Denna kungörelse skall tillika

innehålla, att de, vilkas rätt är beroende av förrättningen, äga att därvid

tillstädeskomma och bevaka sin rätt. Besväras fastigheten av sökt eller beviljad

inteckning för fordran eller för rätt till avkomst eller annan förmån

eller kan fastigheten enligt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

fordran eller annan rättighet, som nyss är sagd, skola innehavare av sådan

fordran eller rättighet, om de äro kända och inom riket boende, underrättas

om förrättningen genom särskilda kallelsebrev enligt vad om kallelsebrevs avsändande

till jordägaren och nyttjanderättshavaren är stadgat (6 §). Förklaras

nyttjanderättshavaren berättigad att inlösa marken, åligger det honom att hos

Konungens befallningshavande nedsätta den bestämda löseskillingen inom viss

tid. Vid nedsättningen skall nyttjanderättshavaren bland annat ingiva gravationsbevis

rörande fastigheten vid äventyr att sådant bevis varder anskaffat

på hans bekostnad (12 §). Sedan nedsättning ägt rum, skall, därest det område,

varom fråga är, icke utgör en fastighet för sig, fastställelse meddelas å

områdets avskiljande. Kan dylik fastställelse ej meddelas, är lösningsrätten

förfallen (13 och 18 §§). Meddelas fastställelse eller finnes sådan ej vara erforderlig,

har Konungens befallningshavande att gå i författning om löseskillingens

utbetalning. Inlöst område skall övergå till nye ägaren fritt

från intecknad gäld ävensom rätt till avkomst eller annan förmån, varom i

6 § sägs (13 §). Häftar fastigheten för fordran eller annan rättighet, som

nu nämnts, skola stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom äga motsvarande tillämpning.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst

fjorton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare

av fordran eller annan rättighet, som nu är sagd, samt, om innehavare är

okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten (14 §).

Ogillas nyttjanderättshavarens lösningsanspråk på grund av att avståendet

av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för huvudfastigheten eller därmed

sambrukad, jordägaren tillhörig fastighet, är jordägaren pliktig att vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Så-.

7

nyttjanderättens upphörande övertaga nyttjanderättshavarens byggnader och

för dem, därest av nyttjanderättsavtalet icke framgår annat, utgiva full lösen

ävensom ersätta honom värdet av vissa jordförbättringar. Vill nyttjanderättshavaren

påkalla tillämpning härav, är han pliktig att bevisligen tillställa jordägaren

underrättelse inom 30 dagar från den dag, då skyldighet att avträda

marken inträtt för honom. Kan överenskommelse ej träffas om vad i löseskilling

eller såsom ersättning för jordförbättring skall utgå, skall frågan

därom avgöras av skiljemän (16 §).

Slutligen må nämnas, att lagen enligt vad i 19 § stadgas icke skall äga tilllämpning

beträffande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipaleamhälle

eller som ingår i fastställd stadsplan.

De ändringar i lagen, varom nu är fråga, avse dels viss utvidgning av lagens

tillämplighetsområde dels vissa förenklingar i fråga om inlösningsförrättningen

och dels vissa jämkningar i fråga om villkoren för avskiljande av

inlöst område. Utskottet tillåter sig att till behandling upptaga dessa spörsmål

i den ordning, de anmälts av chefen för justitiedepartementet i statsrådet

den 15 november 1928.

A. Utvidgning av lagens tillämpliglietsområde (19 §).

I propositionen föreslås, att utan hinder av det i 19 § upptagna undantaget

från lagens tillämpning rörande mark, som tillhör kronan, stad, köping eller

municipalsamhälle, inlösen skall få äga rum av mark, som är samfälld för

flera fastigheter med skilda ägare, för såvitt kronan eller samhället icke äger

mer än hälften däri. I sammanhang härmed förordas den jämkning av 2 §,

att då fråga är om mark, som nu sagts, jordägaren må såsom hinder mot

inlösning åberopa — förutom att avståendet av marken skulle medföra avsevärd

olägenhet för huvudfastighet eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig

fastighet ■—- jämväl att inlösen eljest skulle innebära sådan olägenhet

för det allmänna.

Den föreslagna lagändringen har föranletts av en den 2 september 1927 Lantmäteridagtecknad

framställning från lantmäteristyrelsen. I denna har styrelsen framstälUing

framhållit, att undantagsbestämmelsen i 19 § egentligen torde hava avsett den 2 sepde

fall, då kronan, stad, köping eller municipalsamhälle vore ensam ägare tember 19-7- av fastighet. Emellertid hade det visat sig, att lagrummet kommit att utgöra

hinder för inlösen i ett avsevärt antal andra fall. Nyttjanderättsupplåtelser

hade nämligen i stor utsträckning skett å allmänningar eller å områden,

som vid laga skifte lämnats oskiftade eller undantagits för delägarnas

allmänna behov. När då kronan, såsom ofta vore fallet, ävensom stad,

köping eller municipalsamhälle, vilket dock mera sällan förekomme, i egenskap

av jordägare hade del i allmänning eller såsom skiftesdelägare ägde andel

i oskiftat område eller samfällighet, hade det ansetts, att på grund av

denna bestämmelse inlösen lagligen ej kunde äga rum. Från styrelsen underställd

personal hade upprepade gånger påpekats behövligheten av en lag
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Proposi
tionen.

ändring, varigenom inlösenrätt i dessa fall medgåves nyttjanderättshavare, om

förutsättningarna därför i övrigt vore för handen. Styrelsen ville för sin del

tillstyrka en lagändring i nu angiven riktning.

Yttranden över denna framställning hava avgivits av överståthållarämbetet,

länsstyrelserna, domänstyrelsen, kammarkollegium, byggnadsstyrelsen, Svenska

stadsförbundet, domänf iskal en, samtliga jägmästare, domänintendenter, ett

flertal överlmtmätare ävensom kronojordsakkunniga. Av dessa hava allenast

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län och domänintendenterna i

Södermanlands och Älvsborgs län avstyrkt den ifrågasatta lagändringen. Övriga

hava tillstyrkt lagstiftning i den riktning, varom lantmäteristyrelsen hemställt,

eller förklarat sig ej hava något att erinra däremot.

Departementschefen har till en början lämnat en redogörelse för tillkomsten

av ifrågavarande undantagsbestämmelse. Utskottet tillåter sig härutinnan

hänvisa till propositionen (sid. 8 o. f.). Av denna redogörelse har departementschefen

funnit framgå, att då från ensittarlagens tillämpning stadgades undantag

för mark, som tillhör kronan, stad, köping eller municipalsamhälle, uppmärksamheten

företrädesvis varit riktad å sådana fall, däri något av nämnda

rättssubjekt vore ensam ägare av den till lösning ifrågasatta marken. Huruvida

man avsett att jämväl göra undantag för mark å byallmänningar och

andra samfällda områden, däri dylikt rättssubjekt endast ägde en ideell andel,

vore tvivelaktigt. De skäl, som anförts för berörda undantagsbestämmelse,

torde nämligen icke eller åtminstone allenast i ringa mån äga giltighet

för dylika fall. Efter att hava upptagit dessa skäl till närmare granskning

(sid. 18—19) har departementschefen anfört, att enligt hans uppfattning

borde inlösen enligt ensittarlagen under vissa betingelser äga rum av mark,

som vore gemensam för två eller flera fastigheter, utan hinder därav att

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle ägde del däri. Att i dylika

fall giva ensittarlagen tillämpning utan inskränkning vore dock icke befogat.

Såsom bland andra kammarkollegium framhållit, torde nämligen de skäl, som

talade för bibehållandet av bestämmelsen om undantag av mark, som i sin

helhet tillhörde kronan eller samhälle, böra föranleda till att undantag gjordes

även, då dylikt rättssubjekt ägde en så betydande ideell andel, att denna

närmade sig den fullständiga äganderätten. Med hänsyn härtill borde för

lösningsrätt uti nu ifrågavarande fall gälla den begränsning, att den ideella

andelen ej finge överstiga hälften. Tydligt vore, att för inlösning av mark,

varom nu vore fråga, borde gälla samma villkor som beträffande inlösning

i allmänhet. Skulle alltså avståendet av ett visst område på en samfällighet

komma att medföra avsevärd olägenhet för någon av stamfastigheterna

eller med dem sambrukade, delägarna tillhöriga fastigheter, finge lösning icke

ske. Härav följde, att lösningsrätt icke kunde göras gällande till mark å område,

som vid lantmäteriförrättning undantagits för ett gemensamt ändamål, t. ex.

ett grustag, därest det förelåge ett verkligt behov av marken för tillgodoseende

av detta ändamål. Emellertid syntes lösningsrätten uti nu ifrågavarande

fall böra ytterligare begränsas. Såsom i vissa yttranden framhållits,

kunde nämligen fall förekomma, där en inlösning visserligen icke kunde an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2^.

9

ses medföra avsevärd olägenhet för någon av de huvudfastigheter, till vilka

marken i fråga hörde, eller med dessa sambrukade fastigheter, men densamma

det oaktat icke borde komma till stånd, därför att den skulle lända

till avsevärt men för det allmänna. Av denna anledning hade i samband

med ifrågavarande ändring av 19 § föreslagits sådan jämkning i 2 §, att

lösningsrätt icke skulle äga rum, därest den till lösning ifrågasatta marken

till någon del tillhörde kronan, stad, köping eller municipalsamhälle samt avståendet

av marken skulle medföra avsevärd olägenhet för det allmänna.

Utskottet vill erinra, att innebörden av den lagändring, varom nu är fråga,

tydligen är beroende av den tolkning, som gives undantagsbestämmelsen i 19 §.

Härom synas emellertid olika meningar råda. Förslaget vilar på den uppfattningen,

att lagen i sin nuvarande lydelse icke medgiver inlösen av mark. däri

kronan, stad, köping eller municipalsamhälle endast äger en ideell andel. Två

ledamöter av lagrådet hava ansett denna tolkning icke vara riktig. Enligt deras

mening skulle 19 § icke utgöra hinder för inlösen i ett sådant fall. Dessa

lagrådsledamöter, vilka ej haft något att invända mot att lösningsrätten begränsades

till fall, då kronan eller samhället ägde allenast mindre andel i samfällighet,

hava följaktligen ansett lagrummet böra erhålla en sådan avfattning,

att från lagens tillämpning undantages förutom mark, som tillhör kronan

eller samhälle, även mark, som är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare, såvitt kronan eller samhället äger mera än hälften däri. Lagrådets

övriga ledamöter hava ej framställt några erinringar mot förslagets

ståndpunkt. Denna tolkningsfråga har, såvitt för utskottet är känt, icke varit

föremål för högsta domstolens avgörande i anledning av någon rättstvist.

Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår emellertid, att sökt inlösen i ett

flertal fall avvisats på grund av att kronan eller stad ägt en mindre ideell

andel i marken. Såväl lantmäteristyrelsen som de i ärendet hörda myndigheterna

synas hava utgått från att dessa beslut varit lagligen grundade. Med

hänsyn härtill har utskottet, utan att taga ståndpunkt till frågan om den nuvarande

lagstiftningens innebörd, ansett sig böra förorda det i propositionen

innefattade förslaget.

B. Ensittarlagens tillämplighet å här ads allmänning ar (14 § 4 st., 19 §).

Beträffande ensittarlagens tillämplighet i fråga om mark, som ingår i häradsallmänning,

hava olika meningar gjort sig gällande. Sålunda har regeringsrättens

pluralitet i ett under år 1927 avgjort rättsfall ansett hinder

möta mot inlösen av dylik mark, enär densamma finge anses tillhöra kronan

samt ensittarlagen alltså enligt 19 § icke vore tillämplig därå. Två regeringsråd

uttalade dock skiljaktig mening. I ett under år 1928 avgjort mål har

högsta domstolen däremot utan meningsskiljaktighet funnit den omständigheten,

att det med lösningsanspråket avsedda området tillhörde häradsallmänning,

icke utgöra hinder för lösningsrätt enligt ensittarlagen.

Såsom av det anförda framgår, har frågan om ensittarlagens tillämplighet beträffande

mark å häradsallmänning sammanställts med frågan om vem som

Utskottet.

Gällande bestämmelser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Sveriges

häradsallmän
ningsförbund.

Proposi
tionen.

skall anses vara ägare till sådan allmänning. Rörande äganderätten till häradsallmänningar

råda emellertid olika meningar. Enligt en uppfattning äro

dessa allmänningar att anse såsom kronans tillhörighet. Enligt en annan uppfattning

tillhöra de vederbörande härad.

I ett avgivet yttrande har Sveriges häradsallmänningsförbund bestritt kronans

äganderätt till häradsallmänningarna men gjort gällande, att ensittarlagen det

oaktat ej vore tillämplig därå, enär häradsallmänningarna enligt 5 § i förordningen

den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna

i riket skulle bibehållas oförminskade. Vidare har förbundet framhållit, att

lagens utsträckande till häradsallmänningar skulle för dessa medföra vissa olägenheter.

Vid försäljning av ensittarlägenhetens hus hade jordägaren hittills

kunnat utöva ett visst inflytande vid bestämmandet av köpare genom att upplåta

jorden endast till väl känd person och hade därigenom kunnat utmönstra

sådana, som kunde befaras komma att göra åverkan eller bedriva tjuvjakt. Vid

utarrendering av jorden hade arrendelegan ofta beräknats i dagsverken, varigenom

välbehövlig arbetskraft kunnat erhållas för skogsskötseln, och även om

den del därav, som utgjorts såsom vederlag för jordarrendet, i många fall varit

obetydlig, hade ensittaren i regel därutöver åtagit sig arbete å allmänningen.

Detta kunde med tämligen stor säkerhet beräknas komma att fortfara, så länge

de nuvarande nyttjanderättshavarna efter en eventuell inlösen kvarsutte å lägenheterna,

men därefter kunde dessa komma att övergå till för skogsarbete

odugliga personer eller till sådana, som allmänningsförvaltningarna av skilda

skäl icke ville eller kunde begagna såsom arbetare. Lagens tillämpning beträffande

häradsallmänningarna skulle medföra så stora olägenheter för skogsskötseln,

att det vore ovisst, om dessa uppvägdes av de sociala fördelar, som

skulle vinnas, i all synnerhet som dessa beträffande häradsallmänningarna, å

vilka rättskaffens nyttjanderättshavares ställning vore fullt trygg, vore avsevärt

mindre än å enskildas fastigheter, å vilka ensittarna hade en mindre säker

ställning.

Departementschefen har framhållit, att det icke vore hans avsikt att i detta

sammanhang upptaga den ingalunda lättlösta frågan om äganderätten till häradsallmänningar.

Spörsmålet om ensittarlagens tillämplighet på sådan jord

syntes nämligen böra lösas oberoende av äganderättsfrågan. Avgörande vore

härvid, att ensittarna å häradsallmänningarna befunne sig gentemot jordägaren

i en ställning, som mera likställde dem med innehavare av lägenheter å jord

under enskild äganderätt än med lägenhetsinnehavare å kronojord. Det erinrades,

att enligt den förut omförmälda förordningen angående hushållningen

med de allmänna skogarna i riket häradsallmänningarna skulle bibehållas oförminskade,

att delägarna i häradsallmänning vore, där ej för särskilda fall blivit

annorlunda bestämt, de som i häradet byggde och bodde, efter deras oförmedlade

hemmantal, att delägarna årligen ägde att, genom sockenombud medelst

omröstning efter nyssnämnda grund, utse en allmänningsstyrelse, som i alla frågor

rörande allmänningen utövade delägarnas beslutanderätt, där icke i reglemente

för allmänningen vore annorlunda stadgat, samt att allmänning skulle

stå under förvaltning antingen av skogsstaten eller delägarna själva. Vidare

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

11

erinrades, att Kungl. Maj :t ansett sig jämlikt gällande bestämmelser sakna

befogenhet att ensam medgiva försäljning av mark från häradsallmänning utan

hade, då fråga varit om dylik försäljning, städse begärt riksdagens medgivande

därtill. Av vad nu anförts framginge, att merendels avsevärda svårigheter

mötte mot en friköpning på frivillighetens väg av ensittarlägenheter å häradsallmänningar.

I betraktande härav syntes det endast vara med billigheten överensstämmande,

att även innehavare av lägenheter å häradsallmänningar åtnjöte

det skydd, som ensittarlagen beredde. Härtill torde föreligga desto större anledning,

som ensittarlagens tillämpning å dylik jord näppeligen kunde tänkas

komma att medföra nagra mera avsevärda olägenheter för allmänningsdelägarna.

Skulle nämligen avståendet av ett till lösning ifrågasatt område medföra

avsevärd olägenhet för allmänningen såsom sådan, mötte enligt 2 § i lagen

hinder mot lösningen. Sålunda torde exempelvis en lägenhet, vars bibehållande

såsom skogvaktarboställe eller skogsarbetartorp vore av verklig betydelse för

skogsvården a allmänningen -—- även om en sådan lägenhet mot vad som regel

vore förhållandet skulle vara bebyggd med brukaren tillhörigt boningshus —

icke kunna lösas mot delägarnas bestridande. Vid föreliggande förslags utarbetande

hade departementschefen därför utgått från att ensittarlagen borde äga

tillämpning å häradsallmänning.

I detta sammanhang har upptagits frågan, huru den löseskilling, som inflyter

vid inlösen av mark å häradsallmänning, skall användas och förvaltas. Departementschefen

har ansett den företrädesvis böra användas eller fonderas för

inköp av skogsmark för allmänningens utvidgning eller för verkställande av

grundförbättringar å denna. Det har synts lämpligt, att Kungl. Maj:t må äga

förordna därom för varje särskilt fall. Bestämmelse härom har på föredragning

av chefen för jordbruksdepartementet i särskild proposition föreslagits till

införande i den förut omförmälda förordningen den 26 januari 1894. I anslutning

härtill har till 14 § ensittarlagen föreslagits ett tillägg av innehåll, att

därest inlösen sker av mark, som ingår i häradsallmänning eller annan samfällighet,

som skall bibehållas oförminskad, länsstyrelsen skall innehålla den jordägaren

tillkommande ersättning, intill dess förordnande meddelats, huru därmed

skall förfaras.

I likhet med Kungl. Maj :t anser utskottet, att den svårlösta frågan om äganderätten

till häradsallmänningar icke bör upptagas i detta sammanhang. Spörsmålet

om ensittarlagens tillämplighet å dylika allmänningar lärer kunna vinna

sin lösning oberoende av huruvida dessa äro att anse såsom kronan tillhöriga eller

ej. De skäl, som departementschefen anfört för lösningsrätt till ensittarlägenheter

å dylik jord, synas utskottet vara övertygande. De olägenheter, som

genom medgivande av sådan rätt kunna uppstå för allmänningsdelägarna, äro

enligt utskottets uppfattning ej av annan beskaffenhet eller svårare art än de,

som jordägare i allmänhet äro underkastade på grund av denna lag. Genom

bestämmelsen i 2 § lärer i tillbörlig mån vara sörjt för att lagen ej kommer att

vålla något avsevärdare men i allmänningarnas brukande.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Gällande bestämmelser.

Lantmäleristyrelsens

framställning

den 21 september

1927.

Proposi
tionen.

C. Kallelse till förrättning (6 § 2 st., 14 § 2 st., 16 § 2 st.).

Såsom redan i det föregående erinrats, åligger det enligt 6 § lantmätaren att

till förrättning enligt ensittarlagen kalla jordägaren och nyttjanderättshavaren

genom särskilda kallelsebrev, som skola till dem med posten avsändas så tidigt,

att kallelserna kunna komina dem till handa. minst fjorton dagar före förrättningen,

så ock att föranstalta därom, att kungörelse angående dag och ställe

för förrättningen minst fjorton dagar förut uppläses i kyrkan för den församling,

där fastigheten är belägen, och införes i tidning inom orten.

I anledning av en framställning från överlantmätaren i Kopparbergs län har

Iantmäteristyrelsen i skrivelse den 21 september 1927 hemställt hos Kungl.

Maj :t om sådan ändring av nämnda paragraf att, där område om vars inlösen

är fråga tillhör helt skiftes- eller byalag med flera än tio delägare, jordägarna

skola anses behörigen kallade till förrättningen, därest till en av delägarna

särskilt kallelsebrev avsänts att vara för dem alla tillgängligt samt i kungörelsen

till förrättningen underrättelse lämnats om vilken av delägarna bekommit

sådant kallelsebrev. Till stöd härför har anförts, att det gällande kallelseförfarandet

med brev till varje delägare i praktiken så gott som omöjliggjorde inlösningsförrättningar

åtminstone å sockensamfälligheter. Kostnaderna och omgången

för lösen av mantalslängder och utfärdande av hundratals eller tusentals

kallelser bleve alltför avsevärda. Det sagda gällde jämväl bysamfälligheter.

Många byar funnes med både ett- och tvåhundra eller flera delägare. Vidare

bodde många delägare ej i orten utan i andra trakter av landet eller utom riket.

Ett verkligt behov förelåge alltså, att kallelseförfarandet förenklades, då

det gällde jord, som vore samfälld för by eller skifteslag.

Lagändring i den av Iantmäteristyrelsen angivna riktning har tillstyrkts av

samtliga hörda myndigheter utom två länsstyrelser, som uttalat vissa betänkligheter.

Departementschefen har framhållit, att även om det i flertalet fall läte sig

göra att utan alltför stor omgång och kostnad sända personliga kallelser, det

dock med tanke på att delägarna understundom kunde uppgå till flera

hundra syntes nödvändigt att öppna möjlighet för ett enklare och mera

summariskt kallelseförfarande. Härför talade dessutom den omständigheten,

att ett liknande kallelsesätt funnes för motsvarande fall stadgat i ett flertal

andra författningar såsom i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken, 10 kap. 6,

8, 38 och 40 §§ samt 11 kap. 33 § vattenlagen, 24 § i lagen den 29 juni 1926

om enskilda vägar ävensom 3 och 8 §§ i lagen den 13 juni 1921 om förvaltning

av bysamfälligheter. Ett sådant kallelsesätt hade även föreslagits beträffande

laga skifte i den proposition till lag om delning av jord å landet,

vilken förelädes 1926 års riksdag. Emellertid hade riksdagen ej velat godtaga

detsamma i fråga om dylika förrättningar. Detta borde emellertid icke tillläggas

prejudicerande betydelse uti förevarande fall. Förhållandena vid en förrättning

enligt ensittarlagen vore ej jämförliga med dem, som förelåge vid

ett laga skifte. De särskilda jordägarnas intressen vid den förrättning, varom

nu är fråga, sammanfölle i regel, medan de vid ett laga skifte merendels

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2b.

13

vore stridiga, varför det i sistnämnda fall vore naturligt, att särskilda kallelser

skulle utgå. Med hänsyn härtill syntes några betänkligheter knappast kunna

möta mot att vid en förrättning enligt ensittarlagen införa ett enklare kallelseförfarande

än det som gällde vid laga skifte.

Vid den omarbetning, som verkställts av 6 § ensittarlagen, har i huvudsak

följts det förslag till lag om delning av jord å landet, som framlades vid

1926 års riksdag. Sålunda har föreslagits följande: Avser ansökan om förrättning

mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter, vilka ägas av

olika personer, får kallelse tillställas en av dem att vara för dem alla tillgänglig.

Begagnas detta kallelsesätt, skall underrättelse därom, med uppgift om

vilken delägare bekommit kallelsen, intagas i den kungörelse, som skall uppläsas

i kyrkan och införas i tidning inom orten. För vinnande av ytterligare

säkerhet, att underrättelsen skall nå alla delägarna, skall dessutom i nära anslutning

till vad som är stadgat i 11 kap. 12 § rättegångsbalken angående stämning

å helt byalag underrättelsen anslås i vederbörande socken- eller rådstuga

eller å annan lämplig plats inom kommunen. Därjämte skall kungörelsen särskilt

med hänsyn till inteckningshavare jämväl införas i Post- och inrikes tidningar.

Då de olika delägarna i regel hava gemensam sak i ärenden angående

lösningsrätt, har ej ansetts erforderligt, att, såsom i förslaget till jorddelningslag

skedde, upptaga bestämmelse om särskild kallelse av delägare, som är bosatt

utom den kommun, där marken ligger.

Omförmälda kallelsesätt får enligt förslaget användas icke blott då kallelse

skall ske å helt byalag med flera än tio delägare utan jämväl eljest då den

mark, varom är fråga, är samfälld för flera än tio fastigheter med olika ägare.

Finnes för samfälligheten tillsatt känd styrelse, syssloman eller god man, har

det dock synts vara tillfyllest, att kallelse i vanlig ordning tillställes sådan

förvaltare. Skulle denne ej själv vara behörig att vid förrättningen bevaka

samfälligheten s rätt, aligger det honom att ombesörja, att förrättningen kommer

till delägarnas kännedom. Utebli de, hindras ej förrättningen därav.

Äger kronan eller allmän inrättning del i mark, som är ifrågasatt att lösas,

åligger det lantmätaren att, även om det förenklade kallelsesättet användes,

i god tid insända underrättelse om förrättningen till länsstyrelsen,

som har att föranstalta om att allmänt ombud utses. Likaledes skall särskild

kallelse tillställas de kommunala myndigheter, vilka hava att företräda stad,

respektive köping eller municipalsamhälle, som äger del uti ett till lösning avsett

område.

De förenklingar i kallelsesättet, som föreslagits i fråga om lantmäteriförrättningen,

hava ansetts böra vinna tillämpning jämväl, då enligt 14 § ett flertal

delägare i samfälld mark skall kallas till sammanträde för fördelning av

löseskillingen, ävensom då nyttjanderättshavare vill tillställa sådana delägare

meddelande enligt 16 §.

Av utredningen i ärendet framgar, att en förenkling av gällande bestämmelser

om kallelsesättet är pakallad av ett verkligt behov, då fråga är om inlösen

av mark å allmänningar eller annan jord, som är samfälld för ett flertal

fastigheter med olika ägare. De betänkligheter, som man kan hysa mot ett

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

Proposi
tionen.

mera summariskt förfarande beträffande kallelse till laga skifte, och vilka

föranlett riksdagen att i detta fall ej godtaga ett sådant kallelsesätt, äga ej

giltighet vid inlösen enligt ensittarlagen. Såsom departementschefen erinrat,

hava nämligen vid sistnämnda förrättning de särskilda delägarna i samfälligheten

icke mot varandra stridande intressen utan föra merendels gemensam talan.

Vid sådant förhållande synes näppeligen nödigt, att kallelse sker genom

särskild tjänsteskrivelse till en var av delägarna. Det förenklade förfarande,

som nu föreslås, synes utskottet vara väl avvägt och innebära tillräckliga garantier,

att delägarnas intressen skola bliva vederbörligen tillgodosedda. Utskottet

anser sig därför kunna tillstyrka förslaget i denna del.

D. Förfarandet vid löseskillin g ens fördelning (5 §, 6 § 3 st., 12 och 14 §§).

Även i fråga om löseskillingens fördelning innebär förslaget vissa förenklingar,

avsedda dels att nedbringa kostnaderna för inlösningen dels ock att

underlätta arbetet för myndigheterna.

I åtskilliga av yttrandena har framhållits, att då fråga varit om inlösen

av mark, som är samfälld för ett flertal fastigheter, bestämmelserna i 5 och

12 §§ om skyldighet för nyttjanderättshavaren att anskaffa gravationsbevis

understundom medfört kostnader, vilka ej kunna anses stå i rimlig proportion

till värdet av marken, och har fördenskull förordats rättelse härutinnan.

De ifrågavarande bestämmelserna hava till ändamål att tillgodose inteckningshavarnas

rätt. Enligt 6 § åligger det, såsom tidigare berörts, lantmätaren

att till lantmäteriförrättningen kalla alla inteckningshavare, som äro

kända och inom riket boende. För att kunna göra detta måste han tydligen

hava tillgång till gravationsbevis beträffande de fastigheter, som beröras av

förrättningen. Sådant bevis erfordras även för den fördelning av löseskillingen,

som enligt 14 § skall äga rum, om någon av dessa fastigheter besväras av

inteckning eller därmed jämställd rättighet.

Departementschefen har i denna fråga anfört bland annat följande:

Beträffande kostnaderna för anskaffande av gravationsbevis må erinras, att

enligt förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen lösen för

gravationsbevis utgår för varje hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet

till och med tre med två kronor 25 öre, över tre till och med sex med en krona

50 öre och över sex med 75 öre; dock må lösen ej överstiga 15 kronor. Härtill

kommer stämpel å beviset, vilken utgår med en krona. Beträffande fastigheter,

vilka äro lagfarna å olika ägare, torde icke kunna påfordras utfärdande

av gemensamt gravationsbevis. Då förrättningen berör ett stort antal fastigheter

med olika ägare, vilket ej sällan är fallet vid inlösen av mark å sockeneller

bysamfälligheter, torde sålunda anskaffandet av gravationsbevis beträffande

dessa fastigheter understundom betinga en avsevärd kostnad. Visserligen

äger nyttjanderättshavaren få kostnaderna för lantmäteriförrättningen, fastställande

av inlöst områdes avskiljande och löseskillingens fördelning, inberäfaiat

utgiften för gravationsbevis, bestridda av allmänna medel, för såvitt han icke

äger tillgång till berörda kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna medel,

som skäligen må anses erforderliga för hans eget och hans familjs uppehälle.

Men där nyttjanderättshavaren icke kan påräkna hjälp från det allmänna

till bestridande av de med inlösningen förenade kostnaderna, är det tydligt, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2Jt.

15

han icke inlåter sig på ett dylikt företag, om det betingar utgifter, vilka icke

sta i rimligt förhallande till vad han erhåller. De med ifrågavarande bestämmelser

förbundna olägenheterna bliva med all säkerhet ännu mera framträdande,

därest de utvidgninga,r av lösningsrätten, som nu föreslås, bliva förverkligade.

Vill man befrämja en friköpning av ensittarlägenheter på allmänningar

och annan mark, däri ett flertal äger del, synes det följaktligen nödvändigt,

att kostnaderna för friköpningen och framför allt för anskaffandet av

gravationsbevis nedbringas.

Att för detta ändamål meddela bestämmelser, som ytterligare begränsa den

lösen, som är stadgad för dylika bevis, har jag ansett icke böra ifrågakomma.

Med hänsyn till det ofta betungande arbete och den ej sällan betydande risk,

vilka äro förenade med utfärdandet av gravationsbevis, torde den därför stadgade

ersättningen icke^ kunna anses oskälig. Syftet synes emellertid kunna

ernås pa annan väg. Sasom i yttrandena erinrats, torde de bestämmelser, som

i lag den 18 oktober 1907 meddelats angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps

befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten, kunna

i viss mån tjäna till förebild i förevarande fall.

Otvivelaktigt föreligga nämligen beträffande dessa torp och ensittarlägenheter

å samfälligheter vissa likheter, vilka kunna utgöra en utgångspunkt vid

lagstiftningen. En ensittarlägenhet på en samfällighet är sålunda liksom ett

icke avsöndrat knekttorp att anse såsom en oskiftad del av stamfastigheterna.

Varje inteckning, som meddelats i någon av dessa fastigheter, belastar också

motsvarande andel av lägenheten. Emellertid torde de flesta långivare vara

okunniga om eller likgiltiga för huruvida till hemmanet bör någon dylik andel

eller icke. Många sakna säkerligen ock kunskap om att en sådan lägenhet

är delaktig i ansvaret för inteckningen. Alla dessa hava lämnat inteckningslån

utan att påräkna någon säkerhet i lägenheten. Beloppet av dennas anpart

i ansvaret för en inteckning i stamhemmanet är även i de flesta fall, då ett

större antal fastigheter äga del i samfälligheten, en ren obetydlighet. Såsom

i yttrandena framhållits, händer det understundom, att den på en fastighet belöpande

löseskillingen utgör allenast några få kronor. En fördelning av ett

dylikt ringa belopp å inteckningshavare är väsentligen ändamålslös och genom

de kostnader, som äro förenade därmed, alltför betungande i förhållande

till resultatet.

Med hänsyn härtill synes det mig att, liksom i fråga om knekttorp öppnats

en möjlighet att på ett enklare sätt än vad eljest gäller frigöra torpet från

vissa stamhemmanet besvärande inteckningar, man skulle, då fråga är om inlösen

av område, som är samfällt för ett flertal fastigheter, kunna utan risk

för fastighetskrediten införa ett enklare och billigare sätt för dess befriande

från inteckningar i stamfastigheterna än det nu gällande.

Efter att hava närmare redogjort för innehållet i 1907 års lag har departementschefen

ytterligare anfört:

. Med utgångspunkt från vad nu framhållits synes en tillfredsställande lösning

av förevarande spörsmål kunna vinnas, om det stadgas, att den inteckningshavare,

som vill göra gällande anspråk på löseskillingen, skall någon tid

före sammanträdet, för fördelningen göra anmälan därom hos Konungens befallningshavande

vid äventyr att han eljest eventuellt går all rätt till löseskillingen

förlustig. Genom ett dylikt stadgande vinnes den fördelen, att gravationsbevis

icke behöva anskaffas rörande andra fastigheter än dem. beträffande

vilka anmälan göres. Då det torde vara att förutse, att inteckningshavarna

i flertalet fall, varom nu är fråga, finna den ringa utdelning, som kan tillkomma

denp vara utan betydelse och således icke komma att göra gällande

några anspråk, lärer en sådan lagändring böra medföra en avsevärd lättnad

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr

för ensittarna. Samtidigt synes den i tillbörlig män tillgodose inteckning.shavarnas

rätt. Den inteckningshavare, som finner inlösningen inverka på sin

inteckningssäkerhet, äger möjlighet att erhålla betalning ur löseskillingen,

blott han gör anmälan därom. Anmäler inteckningshavare anspråk å löseskillingen,

har Konungens befallningshavande först och främst att före sammanträdet

för fördelningen gå i författning om införskaffande på nyttjanderättshavarens

bekostnad av gravationsbevis rörande ifrågavarande fastighet.

Fördelning av löseskillingen skall beträffande denna fastighet ske på vanligt

sätt. Först skall alltså gäldas den inteckning, som äger bästa rätt, därefter

den näst bästa inteckningen 0. s. v. På detta sätt bör förfaras, även om någon

utdelning icke kan tilläggas den inteckning, som anmälts. Det synes nämligen

icke befogat att i förevarande fall frångå den gällande förmånsrättsordningen,

så att en anmäld inteckning skulle gå före en inteckning, som enligt vanliga

regler äger bättre rätt men vilken ej anmälts. Ej heller torde det vara lämpligt

att låta frågan om fördelningen förfalla, därest det visar, sig, att den

anmälda fordringen icke kan ens till någon del gäldas ur löseskillingen. Detta

skulle blott innebära, att löseskillingen i stället komme .stamfastighetens ägare

till godo. Även om någon utdelning ej tillägges den inteckningshavare, som

äskat sådan, blir en fördelning av löseskillingen å andra inteckningar icke utan

betydelse för honom, då han därigenom vinner ökad möjlighet att få sin fordran

täckt ur stamfastigheten. Anmälan, som göres av en inteckningshavare, medför

alltså enligt förslaget samma verkan för övriga inteckningshavare ^som

om de själva gjort den. I fråga om de fastigheter, beträffande vilka nagon

anmälan ej skett, skola såsom redan är nämnt gravationsbevis icke anskaffas.

Den del av löseskillingen för området, som belöper på en var av sagda fastigheter,

skall ej fördelas å inteckningshavarna utan skall utbetalas till fastighetsägarna

i den mån ej annat följer av vad jag i det följande kommer att utveckla.

Av vad jag förut anfört framgår, att lagändringen enligt min mening endast

bör avse sådana fall, då inlösen sker av mark å samfällighet, däri ett

större antal fastigheter äga del. I överensstämmelse med vad som föreslagits

beträffande sättet för kallande av delägare i samfällighet har fördenskull

för tillämpligheten av nu omförmälda bestämmelser om löseskillingens fördelning

uppställts den betingelse, att den inlösta marken skall hava varit samfälld

för flera än tio fastigheter med olika ägare.

I likhet med vad den förut nämnda lagen den 18 oktober 1907 stadgar har

i förslaget intagits bestämmelse, att underlåtenhet att på grund av inteckning

framställa anspråk å löseskillingen icke må uti nu ifrågavarande fall läggas

någon till last såsom försummelse i bevakandet av honom eller annan tillkommande

rättighet.

För vinnandet av det syfte, som med denna lagändring avses, erfordras jämväl,

att bestämmelserna i 6 och 14 §§ om avsändandet av särskilda kallelsebrev

till inteckningshavare eftergivas i förevarande fall. Detta synes kunna

ske utan något men för inteckningshavarna, därest underrättelse om förhållande,

som i nämnda lagrum avses, bringas till allmänhetens kännedom genom

kungörelse i Post- och inrikes tidningar och tidning inom orten. Jag erinrar,

att liknande kungörelsesätt ansetts vara till fyllest, då fråga är om knekttorps

befriande från ansvar för inteckningar i stamfastigheten. I överensstämmelse

härmed hava vissa jämkningar vidtagits i 6 och 14 §§ cnsittarlagen.

I detta sammanhang synes mig böra tagas under övervägande, huruvida ej

en ytterligare lättnad vid fördelningen av löseskillingen står att vinna. Då

ett stort antal fastigheter hava del i den mark, som löses, kommer, såsom jag

redan antytt, av det relativt ringa belopp, som löseskillingen merendels utgör,

att belöpa allenast en obetydlig summa å varje delägare. Därest de lättnader

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sd.

17

i lösningsförfarandet jag förordat bliva genomförda, torde anledning vara att

antaga, att dylika fall bliva ganska vanliga. Att fördela en löseskilling, som

kanske icke uppgår till 500 kronor, å ett tusental delägare — ett fall, vilket

ingalunda är otänkbart exempelvis i Dalarna — är uppenbarligen en alltför

omständlig procedur i förhållande till vad varje delägare därigenom erhåller.

Härtill kommer, att det understundom möter stora svårigheter att utreda äganderättsförhållandena

och envar delägares andel i samfälligheten. Enligt min

uppfattning länder det delägarna i en samfällighet till större fördel, om löseskillingen

för ett inlöst område på samfälligheten i sin helhet användes eller

reserveras för något ändamål, som kan befrämja samfällighetens nytta t. ex.

för skogsodling eller dylikt, än om varje enskild delägare erhåller en andel

därav, som törhända endast kan räknas i ören. Med utgångspunkt härifrån har

jag ansett mig böra föreslå sådan jämkning i lagen, att jämväl löseskillingens

fördelning på de särskilda delägarna göres beroende av att yrkande därom framställes.

Väckes alltså varken av inteckningshavare eller någon av delägarna

anspråk på löseskillingen, skall fördelning därav ej äga rum, utan löseskillingen

av länsstyrelsen tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Dessa hava

alltsa att sammankomma och besluta om dispositionen av beloppet. Genom

lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter är möjlighet beredd för delägarna att

i den mån så erfordras, ordna förvaltningen av samfälligheten.

Ehuruväl det med visst fog kan ifrågasättas, att den nu förordade bestämmelsens

tillämplighet begränsas till sådana fall, då delägarnas antal

n.r m,ycket. stort> har jag likväl ansett det bidraga till enkelhet och reda. därest

förutsättningarna bliva desamma, som enligt förslaget skola gälla beträffande

det torenkfade kallelsesättet och inteckningshavares rätt till löseskillingen

nämligen att fråga är om mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare.

„ För att fördelning i fall, som nu avses, skall äga rum, bör delägare påkalla

sadan senast vid det sammanträde, som länsstyrelsen utlyst för detta ändamål.

1 kallelsen och kungörelsen rörande sammanträdet bör erinras härom.

I detta sammanhang hava jämväl föreslagits vissa bestämmelser, huru det

skall förfaras, om delägarna ej akta nödigt att lyfta löseskillingen. Härutinnan

innehåller förslaget följande: Innestår löseskillingen och hava ej delägarna

inom tio år efter sammanträdet framställt anspråk på utbekommande

av densamma för gemensam räkning, är rätten därtill preskriberad och nyttjanderättshavaren

äger att återbekomma densamma, såframt han för sådant

andamål anmäler sig hos Konungens befallningshavande under elfte året efter

sammanträdet. Underlåter han det, tillfaller beloppet kronan.

Till slut må erinras, att i 12 § dessutom vidtagits en jämkning av mindre

betydelse.

Det synes utskottet uppenbart, att därest inlösen av ensittarlägenheter å allmänningar

och andra områden, som äro samfällda för ett större antal fastigheter

med skilda ägare, skall kunna komma till stånd i ökad omfattning, de

kostnader, som nu äro förenade med anskaffandet av gravationsbevis, måste

väsentligen nedbringas. Det förslag, som Kungl. Majrt framlagt i sådant syfte,

finner utskottet utgöra en god lösning av spörsmålet. Jämväl de förenklingar

som i övrigt föreslås i förfarandet vid löseskillingens fördelning, synas

utskottet välbetänkta. Utskottet får således tillstyrka bifall till Kungl.''Maj :ts

förslag i de delar, varom nu är fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. S avd. 12 käft. (Nr Sd). 2

Utskott

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Oällande bestämmelser.

E. Ensittarlagens tillämpning å sämjedelad jord (18 § 6 st.).

1925 års ensittarlag föreskrev i sin ursprungliga lydelse, att inlöst område

skulle, därest detsamma ej utgjorde en fastighet för sig, avskiljas genom jordavsöndring.

Inlösen kunde följaktligen ej äga rum, därest området av en eller

annan grund — antingen huvudfastighetens egen beskaffenhet eller det nyttjade

områdets storlek — icke kunde fastställas såsom avsöndring. Lagakraftägande

dylik fastställelse utgjorde slutpunkten i lösningsförfarandet. Först

då laga kraft åkommit fastställelsen, var områdets inlösen fullbordad. I detta

hänseende överensstämde lagen med tidigare lagstiftning i ämnet.

Enligt lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

vilken i förevarande avseende ägde tillämpning, stadgades, att av

hemman, vilket kunde klyvas, avsöndring i en eller flera delar finge äga rum

till och med en femtedel av ägovidden, dock att inom Norrland och vissa delar

av Svealand ej finge avsöndras inägojord till den omfattning, att stamhemmanets

jordbruk därigenom märkligen försvagades (20 § 1 mom.). Från de sålunda

stadgade begränsningarna för jordavsöndringsinstitutets tillämplighet

ägde emellertid länsstyrelsen meddela dispens, där omständigheterna därtill

föranledde. Särskilt finge vad som stadgades beträffande Norrland och vissa

delar av Svealand icke utgöra hinder för dispens, där avsöndringen erfordrades

för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat dylikt

ändamål (22 §). Med nu angivna inskränkningar kunde avsöndring äga

rum jämväl från en sämjedelningslott.

Genom lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet har det gamla

jordavsöndringsinstitutet blivit upphävt. I dess ställe har införts ett nytt jorddelningsförfarande,

avstyckning, vilket jämväl ersatt det förutvarande ägostyckningsinstitutet.

Enligt 19 kap. 2 § i berörda lag är avstyckning tillåten

såväl av mark, som genom laga delning utbrutits för viss fastighet, som ock av

mark, som är samfälld för flera fastigheter. Mark, som tillagts fastighet genom

sämjedelning, får ej avstyckas, med mindre sämjedelningen kommit till stånd

före lagens ikraftträdande, den 1 januari 1928. I ty fall får genom avstyckning

avskiljas högst en femtedel av nämnda mark.

Efter det den nya jorddelningslagen antagits av riksdagen, uppdrogs åt en

särskild sakkunnig att verkställa utredning angående de ändringar, som i anledning

därav påkallades i ensittarlagen. Denne framhöll i avgivet förslag,

att de fordringar, som i fråga om avstyckning uppställts bland annat i 19 kap.

2 § i jorddelningslagen, borde gälla även beträffande områdes avskiljande enligt

ensittarlagen. Sedan detta förslag granskats och uti nu ifrågavarande avseende

lämnats utan erinran av såväl lantmäteristyrelsen som lagrådet, blev proposition

avlåten till riksdagen 1927 i överensstämmelse med förslaget och jämväl

antagen av denna. I enlighet härmed har 18 § i ensittarlagen genom lag den

1 april 1927, som trätt i kraft den 1 januari 1928, erhållit det innehåll, att för

fastställelse å avskiljande av inlöst område på landet fordras, bland annat, att

avskiljandet överensstämmer med vad i 19 kap. 2 § jorddelningslagen är stadgat.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Sb.

19

I skrivelse den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen anfört:

Med lagen den 1 april 1927 om ändrad lydelse av 8 och 18 §§ i ensittarlagen

avsåges i huvudsak endast att ersätta de i denna lag förekommande hänvisningar

till vissa delar av skiftesstadgan samt lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring med hänvisningar till motsvarande stadganden

i lagen om delning av jord å landet. Ehuru berörda ändringar sålunda

vore mera av redaktionell art, hade desamma emellertid kommit att i vissa fall

innebära väsentliga inskränkningar i lösningsrätten.

Den ovillkorliga tillämpningen av 19 kap. 2 § första stycket jorddelningslagen

i fråga om avskiljande enligt ensittarlagen innebure avsevärt minskade

möjligheter för inlösen. Visserligen gällde enligt 20 § i lagen om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring såsom huvudregel, att från hemmans

ägovälde ej finge avsöndras mer än en femtedel av ägovidden, men

jämlikt stadgande i 22 § ägde Konungens befallningshavande att, där omständigheterna

därtill föranledde, tillåta större avsöndring; och hade, såvitt

för lantmäteristyrelsen vore känt, icke i något fall inträffat, att fastställelse

å områdes avskiljande enligt ensittarlagen vägrats av den anledning, att lägenheten

omfattat större ägovidd än femtedelen av stamfastighetens areal. Verkningarna

av lagändringen hade redan gjort sig märkbara i orter, där sämjedelning

varit vanlig, t. ex. vissa delar av Halland. Sålunda hade distriktslantmätaren

i Kungsbacka distrikt anmält, att han hade under handläggning

ett flertal förrättningar enligt ensittarlagen å sämjedelade hemman, där nyttjanderättslägenheten.

överstege en femtedel av den areal, stamfastigheten erhållit

vid sämjedelningen. Det ville emellertid synas som om det knappast

stode i överensstämmelse med lagens syfte att i här berörda avseende uppställa

hinder för inlösen. Styrelsen ifrågasatte därför, huruvida icke hänvisningen

i 18 § sjätte stycket i ensittarlagen till 19 kap. 2 § i jorddelningslagen

lämpligen borde utgå.

Lantmäteri
styrelsens
framställning
den

i maj

ms.

I yttranden över denna skrivelse hava alla länsstyrelser utom länsstyrelsen

i Uppsala län tillstyrkt lagändringen.

Departementschefen har anfört bland annat följande: Proposi
o

. teorien.

D en om den år 1927 vidtagna ändringen i ensittarlagen hade lösningsrätten

i viss mån inskränkts. Den möjlighet till dispens, som i förevarande fall tidigare

förelåg, hade nämligen upphört i och med det, att avstyckningsinstitutet

utan modifikation gjorts tillämpligt å avskiljande av inlösta ensittarlägenheter.

Det vore emellertid endast med någon tvekan, som departementschefen

ansett sig böra upptaga denna fråga. Vissa sakliga skäl syntes nämligen

kunna anföras mot den av lantmäteristyrelsen förordade ändringen av

18 § ensittarlagen i detta lagrums nya lydelse. Vid den nya jorddelningslagens

tillkomst hade såväl av lagrådet som från håll, som särskilt finge anses

företräda det praktiska jordbruksintresset, uttalats vissa betänkligheter rörande

avstyckningsinstitutets tillämplighet å sämjedelad jord. Dessa ägde

giltighet jämväl, då fråga vore om avskiljande av inlösta ensittarlägenheter

från sådan jord. Det kunde sålunda icke frånses, att, om varje begränsning för

avstyckningsinstitutets användning bortfölle, fall möjligen kunde inträffa, där

vid skifte med annan delningsgrund än innehavet stam fastigheten befunnes icke

vara berättigad till så mycken mark, som blivit avstyckad för ensittaren. De

olägenheter,_ vilka i följd härav kunde uppstå såväl för ägaren av stamhemmanet

som i ytterlighetsfall jämväl för ägarna av övriga i sämjedelningen ingående

fastigheter, vore påtagliga. En omständighet, som i detta sammanhang

syntes vara förtjänt av beaktande, vore att, särskilt då på sämjedelningslotten

funnes ett flertal ensittarlägenheter, som eventuellt kunde bliva föremål för

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Utslcottet.

inlösen, det vid lösningsförrättningen icke alltid kunde bedömas, huruvida dylika

olägenheter skulle följa av områdets inlösen och hinder således borde möta

mot förrättningen jämlikt 2 § andra stycket ensittarlagen.

Att departementschefen trots dessa betänkligheter ansett sig böra tillmötesgå

lantmäteristyrelsens hemställan, hade sin orsak däri, att han genom den

föreliggande utredningen blivit övertygad om att en sådan ändring vore förestavad

av ett behov, som åtminstone för vissa trakter av landet vore oförnekligt.

Billigheten syntes sålunda i fråga om avskiljande av inlösta ensittarlägenlieter

kräva vissa eftergifter av de principer, som eljest måste anses vara

sunda och riktiga beträffande avstyckning. Härtill komme, att de nya bestämmelserna

i 18 § ensittarlagen under vissa betingelser öppnade en säkerligen

av lagstiftaren ej avsedd utväg för mindre rättsinniga jordägare att omintetgöra

en ännu icke realiserad lösningsrätt och såmedelst eludera ensittarlagens

tillämpning. Enär avstyckning, i motsats till vad som gällde i fråga om jordavsöndring,

finge äga rum oberoende av att avtal om överlåtelse av den jord,

som skulle avskiljas, ej förefunnes, kunde nämligen en jordägare låta avstycka

en femtedel av sitt ägovälde och därigenom förhindra därå varande ensittare

att realisera dem eljest tillkommande lösningsrätt. Uppenbart vore att dylika

möjligheter till kringgående av lagen borde såvitt möjligt förebyggas. Även

ur denna synpunkt vore sålunda en lagändring motiverad.

Att eftergiva varje fordran på begränsning beträffande avstyckning från

sämjedelad fastighet borde emellertid av förut anförda skäl icke ifrågakomma.

En tillfredsställande lösning syntes vinnas genom en höjning av den för avstyckning

tillåtna arealen från nu stadgade en femtedel till hälften av sämjedelningslottens

ägovälde. Med en dylik begränsning torde angivna olägenheter

av de nu gällande bestämmelserna väsentligen undanröjas, liksom de förut anförda

betänkligheterna mot avstyckning från sämjedelningslott i någon mån

förringas.

Att utsträcka denna undantagsbestämmelse till att avse jämväl sämjedelning,

som ägt rum efter den 1 januari 1928, vore ej påkallat. En dylik sämjedelning

kunde ej medföra hinder för lösningsrätt.

Den nu förordade bestämmelsen borde emellertid icke gälla utan viss modifikation.

De säregna jordförhållandena i Kopparbergs län hade påkallat vissa

eftergifter i de för avstyckning uppställda reglerna i jorddelningslagen. Sålunda

hade genom lag den 9 mars 1928 beträffande avstyckning av ägovidd,

som överlåtits till annan, inom de på bekostnad eller med understöd av staten

storskiftade delarna av Kopparbergs län stadgats, att från mark, som

före den 1 januari 1928 tillagts fastighet genom sämjedelning, finge, när skäl

därtill vore, avstyckas mer än en femtedel. Under förarbetena till denna lag

hade med skärpa betonats, att det vore varken lämpligt eller nödvändigt att

beträffande dessa bygder fastställa en viss maximigräns för avstyckning från

sämjelott. Med hänsyn härtill hade en motsvarande modifikation vidtagits uti

ifrågavarande bestämmelse.

Vid lagändringen 1927 har med all sannolikhet ej beaktats, att därigenom

vissa ensittare berövades möjlighet att inlösa sina lägenheter. Utskottet anser

förty den nu föreslagna jämkningen av lagen vara betingad av billighet. Några

mera betydande olägenheter torde icke kunna tänkas uppkomma genom att

på sätt som nu föreslås avstyckning tillåtes av ett till sämjedelad fastighet

hörande område, vartill lösningsrätt i övrigt förefinnes, under förutsättning

att detta område tillsammans med annan mark, vilken avskiljts från fastigheten

genom jordavsöndring eller avstyckning, icke överstiger hälften av den

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

21

vid sämjedelningen fastigheten tillagda ägovidden. Utskottet kan alltså jämväl

i denna del giva förslaget sin anslutning.

F. Tillämpning av 19:3 jorddelning slag en i ensittar ärenden (18 § 6 st.).

Enligt den år 1927 vidtagna ändringen i 18 § ensittarlagen fordras bland

annat för fastställelse a inlöst områdes avskiljande, att detta överensstämmer

med vad i 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen är stadgat. Kungl.

Maj :t har nu föreslagit, att nämnda hänvisning skall utgå.

Till belysande av denna fråga må erinras, att den frihet att till och med

en femtedel av hemmanets ägovidd verkställa avsöndring, som förefanns enligt

lagen den 27 juni 1896 utom i fråga om jord i Norrland och vissa delar av

Svealand, genom avstyckningsinstitutets införande väsentligen begränsats. För

att avstyckning skall få äga rum, uppställas i den nya jorddelningslagen

vissa materiella förutsättningar, avsedda att förhindra en olämplig fastighetsbildning.

I 19 kap. 3 § första stycket stadgas sålunda, att ägovidd, som skall

avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara

sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande förhållanden lämpligen

kan antingen såsom fastighet för sig på ett varaktigt sätt användas för

det med styckningen avsedda ändamålet eller ock, där den skall sammanläggas

med annan fastighet, bilda en fastighet gemensamt med denna. Jämlikt bestämmelse

i 1 § av samma kapitel får avstyckning av ägovidd, som är avsedd

att sammanläggas med annan fastighet, ej ske med mindre sådan sammanläggning

efter vad därom är särskilt stadgat må äga rum. Beträffande sammanläggning

äro föreskrifter meddelade i lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning

av fastigheter å landet. Enligt denna lag må fastigheter å landet, som äro

i en ägares hand, sammanläggas till en fastighet under vissa angivna betingelser

och i särskild ordning. Bland villkoren för dylik åtgärd må framhållas, att

fastigheterna skola tillhöra samma primära skifteslag, såsom en by eller enstaka

bosättning, vars ägor äro genom rågång skilda från andra ägor. Det har

nämligen funnits angeläget tillse, att sammanläggning ej får komma till stånd

pa sadant sätt, att den skulle medföra rubbning i skifteslagsindelningen. Vidare

må erinras, att för sammanläggning, utom i visst fall, varom nu ej är fråga,

fordras, att fastigheterna eller, da del av en fastighet skall sammanläggas med

annan fastighetsdel, vederbörande stamfastigheter äro upptagna i jordregistret.

I framställningen den 4 maj 1928 har lantmäteristyrelsen erinrat, att genom

den år 1927 verkställda lagändringen lösningsrätten inskränkts. Bestode

en ensittarlägenhet — såsom ofta förekomme inom större egendomskomplex

'' av områden från olika jordregisterfastigheter, och vore dessa områden så

Gällande

bestämmelser.

Lantmäteristyrelsens

framställning

den 4 maj

1928.

små, att de ej var för sig uppfyllde de fordringar, som i 19 kap. 3 § första

stycket uppställdes för avstyckning, samt mötte dessutom hinder för sam
-

manläggning, kunde inlösen ej ske, ändå att övriga förutsättningar för lösningsrätt

vore uppfyllda. Av denna grund fann styrelsen, att hänvisningen i

18 § ensittarlagen till 19 kap. 3 § första stycket jorddelningslagen borde utgå.

Lagändringen har av myndigheterna i allmänhet tillstyrkts.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 2-4.

Proposi
tionen.

Utskottet.

Departementschefen har ansett billighets skäl tala för en ändring av ensittarlagen

i den riktning, styrelsen angivit. Några vägande betänkligheter av

hänsyn till det allmännas intresse att förhindra olämplig fastighetsbildning

kunde näppeligen möta mot ett eftergivande i förevarande fall av de fordringar,

vilka uppställts för avstyckning i allmänhet. De lägenheter, om vilkas

frilösande det vore fråga, hade under en lång följd av år i verkligheten, om

än ej ur kameral synpunkt, bestått och nyttjats såsom självständiga ägokomplex.

Denna omständighet utgjorde i och för sig fullgod säkerhet för att de

kunde på ett varaktigt sätt brukas såsom särskilda fastigheter, änskönt de

formella förutsättningarna för sammanläggning av de områden, som inginge

i dem, icke vore uppfyllda.

Utskottet finner skäl tala för den föreslagna lagändringen och får därför

tillstyrka bifall till densamma.

Under hänvisning till vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. Gr. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Linder*, Almkvist, Frändén*,

Berglund*, Granström och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Ödström*, Johanson

i Tf allagården, Jeppsson*, Johansson i Sollefteå, Petersson i Lerbäcksbyn och Pettersson

i Hallbäcken.

*1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290884

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:89 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 a1 i texten