Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående kompetensvillkoren för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.

1929-03-15 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:25, Utlåtande i anledning av väckt motion angående kompetensvillkoren för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 11,30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående kompetensvillkoren

för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 182,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Anderson i Linköping hemställt,

att riksdagen matte för sin del besluta följande ändrade lydelse av 32 §

4 stycket i lagen om fattigvården:

»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten får endast antagas

person, som undfått utbildning i anstaltsvard eller förvärvat erfarenhet i sådan

verksamhet.»

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Det yttrande, som i anledning härav kommit utskottet till handa, finnes fogat

såsom bilaga vid detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.

I fåtti g var dslag stiftnin g skommitténs år 1915 avgivna förslag till lag om

fattigvården hade icke upptagits några särskilda bestämmelser om kompetensvillkor

för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.

I de över kommittébetänkandet avgivna yttrandena hade betydelsen av utbildad

personal vid anstalterna särskilt framhållits av Svenska fattigvårdsförbundet,

vilket härom yttrat följande:

Kommittén har icke i sin motivering och givetvis än mindre i lagtexten

yttrat nagot om den för en tillfredsställande anstaltsvård ytterst betydelsetulla

personalfrågan. För att understödja den tendens, som nu alltmer gör sig

gällande, att ställa för sitt kall utbildade föreståndare och föreståndarinnor

1 spetsen för fattigvårdsanstaltema, förordar förbundet, att i nu omhandlade

paragraf, intages en bestämmelse, att ålderdomshem bör ställas under ledning

av iör^sitt kall utbildad föreståndare eller föreståndarinna. Det är nu för

tattigvardsstyrelserna förenat med mindre svårigheter än förr att erhålla

lämplig personal för sina anstalter, då frånsett andra institutioner Svenska

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 13 häft. (År 25.) 1

Historik.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

fattigvårdsförbundet sedan 8 år tillbaka årligen anordnar utbildningskurser

för blivande funktionärer vid fattigvårdsanstalter.

Förbundet tillåter sig i detta sammanhang erinra om de alltjämt ökade krav,

som ställas på funktionärerna inom fattigvården, och om deras ansvarsfulla

och ofta synnerligen svårskötta syssla. Det är därför ett önskemal, att deras

ställning i största möjliga mån säkerställes. Härtill skulle bidraga, om i förslaget

till normalreglemente för fattigvårdens handhavande intoges en bestämmelse,

att funktionär bör anställas medelst kontrakt med viss uppsägningstid.

Till förbundets kännedom har nämligen kommit en del fall, då fattigvårdsfunktionär

till synes utan egentlig anledning omedelbart blivit uppsagd

från innehavd plats och med sin familj blivit ställd på bär backe. Givet ä,r,

att personer, vilka det vore särskilt önskvärt att tillföra fattigvardsarbetet, vid

sådant förhållande skola befinnas mindre villiga att ägna sig åt detta kall.

I den proposition, nr 135, som förelädes 1918 års riksdag, hade ej heller

några kompetensvillkor upptagits i lagtexten. Härom anförde departementschefen

:

Tillgång på personal, som är särskilt utbildad och kunnig i fråga om fattigvård

och sjukvård, är givetvis för anstaltsvårdens tillfredsställande utveckling

av den allra största betydelse. Det hjälper icke med goda anstaltsbyggnader,

om ledningen är inkompetent. Erfarenheten visar också, hurusom nya, välbyggda

anstalter, som stått under ledning av ointresserade eller eljest olämpliga

personer, på kort tid förfallit. Emellertid synes det mig knappast lämpligt

att i lagen införa bestämmelser om fordran på vissa kvalifikationer för

fattigvårdspersonalen. Dels lärer det ankomma pa inspektionsmyndigheterna

att ingripa, när personalen är olämplig, nagot som en erfaren inspektör eller

instruktör lätt nog inser. Dels synes det böra ifrågasättas att om, sasom jag

anser önskvärt, statsunderstöd eller statslan beviljas för anordnande av anstalter,

vissa villkor härför uppställas, såsom fallet är i Finland. Bland dessa villkor

kunna tänkas förekomma, att föreståndare eller annan personal genomgått

viss utbildning eller av viss myndighet godkännes.

På den viktiga frågan om fattigvårdspersonalens rekrytering lärer även

komma att inverka, om åt denna personal kan beredas en mera betryggad

ställning än som för närvarande är fallet. Särskilt gäller detta denna personals

pensionering. Svenska fattigvårdsförbundet har i skrivelse den 8 ma,] 1912

hos Kungl. Maj:t gjort en framställning om pensionering av fattigvårds- och

bamavårdsfunktionärer; och förslag därom har nyligen framlagts av tillkallade

sakkunniga inom finansdepartementet, vadan spörsmålet härom snart torde

kunna vinna sin lösning. I sammanhang härmed lärer också kunna komma

att tillgodoses de krav på ökad säkerhet med hänsyn till anställningens fortvaro,

varom fattigvårdsförbundet hemställt.

Med anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en, motion,

nr 342, av herr Leander, vilken hemställde, bl. a., att riksdagen ville besluta

sådan ändring av Kungl. Ma] :ts proposition, att i fråga om den personal, som

skulle anställas vid fattigvårdsanstalterna och arbetshemmen, vissa kompetensvillkor

skulle föreskrivas i själva lagtexten, såsom genomgången utbildningskurs

eller andra nödvändiga förutsättningar för kallet. Till stöd för berörda

hemställan anförde motionären följande:

X §§ 31—34 föreskrives, att fattigvårdsanstalter och arbetshem skola upprättas.

Departementschefen finner, att tillgång på personal, som är särskilt utbildad

och kunnig i fråga om fattigvård och sjukvård, är för anstaltsvårdens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25. 3

tillfredsställande utveckling'' av den allra största betydelse, men anser det knappast

lämpligt att i lagen införa bestämmelser om fordran på vissa kvalifikationer

för fattigvårdspersonalen. Det kan dock ifrågasättas, om icke på grund

av sakens stora vikt bestämmelser därom borde inflyta i själva lagtexten,

enligt vad svenska fattigvårdsförbundet m. fl. påyrkat. Annars kunna, trots

inspektion och dylikt, vederbörande här och var frestas att anställa personal,

som är icke mest lämplig utan mest billig. Det förtjänar anmärkas, att riksdagen

anhållit om utbildningskursers anordnande för fångvårdsmän, på det

att de måtte bli bättre skickade för sina uppgifter, vilka i många fall sammanfalla

med fattigvårdspersonalens. Jag tillåter mig följaktligen föreslå,

att även i fråga om sistnämnda personal vissa kompetensvillkor måtte uppställas.

Huruvida stadgande därom bör upptagas i en särskild paragraf eller inflickas

i någon av ovannämnda paragrafer, må överlåtas åt vederbörande utskott

att bestämma.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet.

såvitt anginge yrkandet i herr Leanders ovannämnda motion:

Betydelsen av att å fattigvårdsanstalterna erhålla fullt lämplig personal kan

även enligt utskottets mening ej nog starkt betonas. Utan lämplig personal bliva

de uppoffringar, som göras för anläggning och underhåll av anstalterna, till föga

gagn. Särskilt gäller det, att för anstalterna erhålla dugliga föreståndare eller

föreståndarinnor. Emellertid möta vissa betänkligheter mot att i lagen giva en

föreskrift rörande beskaffenheten av den personal, som bör anställas vid anstalterna.

Även om man begränsar sig till föreståndare och föreståndarinnor, kan

man ej för närvarande uppställa kravet på viss genomgången utbildningskurs.

Tillräckliga förutsättningar kunna för övrigt vinnas även på annat sätt, närmast

genom föregående tjänstgöring på en annan anstalt. Och även annan föregående

verksamhet kan ju tänkas göra en person skicklig att förestå åtminstone en mindre

fattigvårdsanstalt. Den rent personliga lämpligheten spelar naturligen en

avgörande roll. Utgår man härifrån, skulle en föreskrift i lagen komma att

inskränka sig till en erinran därom att vid tillsättande av platser å anstalterna

hänsyn borde tagas till att vederbörande sökande visat sig äga nödiga förutsättningar

för befattningens skötande. En dylik allmän föreskrift torde emellertid

vara av ringa betydelse. För övrigt ligger det i sakens natur, att fattigvårdsstyrelserna,

då det gäller att besätta lediga platser, sträva att erhålla de lämpligaste

av de personer, som stå dem till buds. Utskottet har därför ansett sig icke kunna

förorda intagande i lagen av något stadgande rörande kompetensvillkor för anstaltspersonalen.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av herrar Källman, von Koch

och Leander, vilka anförde följande:

Stadgandet om anstalters upprättande utgör en av de hörnstenar, varpå Kungl.

Maj :ts förslag till reformerad fattigvårdslag vilar. Men lika viktigt som det är.

att tidsenliga anstalter komma till stånd, lika angeläget är det, att de bliva väl

skötta. Om icke vården av desamma och av dem, som i dessa anstalter böra erhålla

ett verkligt hem, anförtros åt personer, som äro vuxna sitt uppdrag, äventyras

lätt, vad man med föreskriften om anstaltsvård velat vinna. Av synnerlig vikt

måste det anses vara, att de, som sättas att förestå anstalterna, äro i besittning

av erforderliga förutsättningar för kallet. Vi ha därför ansett, att ett stadgande

därom bort inflyta i själva lagtexten, samt med anledning av herr Leanders

motion inom utskottet yrkat, att efter 3:e stycket i § 32 ett nytt stycke skulle

införas av följande innehåll:

»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas person,

som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik befattning.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

Riksdagen biföll reservationen; och en bestämmelse av den lydelse, som nyss

återgivits, infördes i 32 § fjärde stycket i lagen om fattigvården. Denna bestämmelse

bar sedermera icke undergått någon förändring.

Syftet med den föreliggande motionen, att i görligaste mån söka tillförsäkra

fattigvårdsanstalterna kompetenta föreståndare och föreståndarinnor, är enligt

utskottets mening värt allt erkännande. Att riksdagen uppmärksammat

betydelsen därav, att utbildad personal anställes vid fattigvårdsanstalterna,

framgår såväl av den ovan lämnade historiken som av det förhållande, att

riksdagen sedan åtskilliga år tillbaka beviljat anslag för anordnande av kurser

för utbildning av föreståndarinnor vid ålderdomshem m. m. samt instruktionsoch

repetitionskurser för fattigvårdsfunktionärer.

Motionärens förslag om sådan skärpning av gällande bestämmelser, att till

föreståndare eller föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt endast skulle få antagas

person, som erhållit utbildning i anstaltsvård eller förvärvat erfarenhet

i sådan verksamhet, kan utskottet emellertid icke förorda. Det torde nämligen

kunna i vissa fall förekomma, att personer, som icke fylla de av motionären

uppställda fordringarna, likväl kunna vara skickade att innehava här

ifrågavarande befattningar. Under sådana förhållanden vill utskottet ifrågasätta

lämpligheten att införa de av motionären föreslagna restriktiva lagbestämmelserna

på detta område.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd förananleda.

Stockholm den 15 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. Gr. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Sigfrid Hansson

och Mellén, fröken Hesselgren samt herrar Berglund och Tamm;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Hage, Johanson i Hallagården,

Jeppsson*, Aronsson*, Hedvall, Osberg och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Mellén, som ansett, att utskottet med anledning av motionen bort tillstyrka,

att åt 32 § fjärde stycket i fattigvårdslagen gåves följande ändrade

lydelse:

»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas därtill

lämpad person, som visat sig äga nödiga förutsättningar för platsen samt

genom utbildning eller eljest förvärvat erfarenhet i skötandet av dylik befattning.

»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

0

Bilaga.

Till riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 1 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt mig att

till utskottet avgiva begärt yttrande över en i andra kammaren väckt motion

nr 182 angående kompetensvillkoren för föreståndare och föreståndarinna vid

fattigvårdsanstalt.

För att erfara fattigvårds- och barnavårdskonsulentemas uppfattning i frågan

har jag från dem infordrat yttranden i ärendet. I huvudsak anföra konsulenterna

följande:

1 distriktet:

Yad motionären i sin motion anfört synes mig vara värt allt beaktande.

För att bestämmelsen må få en ännu tydligare formulering än vad motionären

åsyftar finner jag det vara önskligt att den föreslagna ändrade lydelsen av

32 § 4 mom. erhåller följande tillägg: samt visat sig äga förmåga att sköta

dylik befattning. Genom detta tillägg skulle fattigvårds- eller anstaltsstyrelsen

även få taga hänsyn till funktionärens anlag för anstaltsarbete.

2 distriktet:

Beträffande motion 182 i andra kammaren angående kompetensvillkoren

för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt, som omförmäles

i 32 § stycket 4 i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, är det ej alldeles

ovanligt, att vederbörande kommunala myndigheter lämna nuvarande bestämmelser

utan avseende.

Lagtextens ord: »som äger nödiga förutsättningar för skötande av dylik

befattning», tolkas allt emellanåt på sådant sätt, att exempelvis en nyanställd

föreståndarinnas enda kompetens består i att hava skött sin sjuke numera

avlidne man; varit intagen å hospital som patient; är änka eller ogift med

ett eller flera barn, för vilka understöd erfordrats, om modern ej blivit anställd

som föreståndarinna. Många exempel skulle kunna uppräknas, då föreståndarinna

med dylik kompetens blivit av ansvariga kommunala myndigheter

anställd. Då dylika förbiseenden av konsulenten påpekats, har det inträffat,

att man försöker misstolka desamma utan att vidtaga åtgärder för

en förändring av missförhållandena. Vid ålderdomshem med lantbruk hava

vederbörande ibland anställt en gift statdräng som föreståndare och hans

hustru som föreståndarinna, utan att dessa makar först beretts tillfälle att

få under erforderlig tid praktisera å det arbetsområde, där de ställas i ett

visst ansvar för anstalt och människor.

Om kommunerna icke skola få alltför ledsamma erfarenheter av sina med

höga driftkostnader ägandes anstalter, torde det vara alldeles nödvändigt att

erforderliga åtgärder vidtagas för att dessa ålderdomshem måtte komma att

skötas av för uppgiften kompetenta personer. Det kan då ifrågasättas, om

den föreslagna ändrade lydelsen är tillräcklig. Jag skulle förslagsvis vilja

föreslå följande lydelse:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten (ålderdomshemmet)

får endast antagas person, som undfått särskild utbildning i anstaltsvård eller

på annat sätt förvärvat sig därmed jämställd kompetens och erfarenhet för

sådan verksamhet.

3 distriktet:

Beträffande motionen nr 182 i andra kammaren angående kompetensvillkoren

för föreståndare och föreståndarinnor vid fattigvårdsanstalt instämmer

jag till alla delar i motionens syfte. Glädjande nog är det kommet så långt

inom de flesta kommuner inom distriktet, att det numera anses både oekonomiskt

och oklokt att anförtro den närmaste ledningen av fattigvårdsanstalten

åt en person, som ej är kvalificerad för uppdraget; men tyvärr är ännu föreståndarfrågan

i allt för många kommuner endast en ekonomifråga, som det

gäller att komma ifrån för minsta möjliga kostnad.

Genom en formulering av 4 mom. i 32 § i fattigvårdslagen på sätt motionären

föreslagit torde man kunna förutsätta, att fattigvårdssamhällena skola

lättare förmås att till anstaltsvårdens fromma begagna sig av den sakkunskap,

som numera är att tillgå.

4 distriktet:

Tillstyrker utan ändring.

5 distriktet:

Angående motion nr 182 i andra kammaren, så synes det mig som behov av

förändring tidigare förefunnits men, allt efter som de nya ålderdomshemmen

tillkomma och de gamla ålderdomshemmen moderniseras, synas fattigvårdsstyrelserna

alltmera få klart för sig att utbildade föreståndarinnor böra antagas

vid vårdanstalterna. De i motionen åberopade missförhållandena tror

jag knappast bliva avhjälpta med den föreslagna formuleringen, emedan en

föreståndare vid ett jordbruk eller en syssloman vid en fattigvårdsinrättning

icke kommer att hänföras till vårdpersonal.

6 distriktet:

Vad angår kompetensvillkoren för föreståndare och föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt,

så är det givetvis av den allra största betydelse för en god

anstaltsvård, om ålderdomshemmen ställas under ledning av för sitt kall fullt

lämpliga personer. Emellertid synes enligt min mening ej skäl föreligga att

nu införa i lagen skärpta bestämmelser om fordran på vissa kvalifikationer

på den personal, som bör anställas vid fattigvårdsanstalterna. Erfarenheten

har visserligen givit vid handen, att särskilt utbildade föreståndarinnor äga i

regel stor förmåga att göra hemmen trevliga och inbjudande, men detsamma

gäller även i stor utsträckning beträffande föreståndarinnor, som icke genomgått

viss utbildningskurs. Visserligen kan man på ett eller annat håll påträffa

ålderdomshem, som inte se så pyntade och trevliga ut, men därmed är

ingalunda sagt, att några missförhållanden föreligga rörande vården av de

intagna. Under mina tjänsteresor har jag i några fall ansett mig böra uppmana

fattigvårdsstyrelserna att ägna större uppmärksamhet åt anstaltens skötsel,

och endast i ett fall ha missförhållandena varit av beskaffenhet att påkalla

särskilt ingripande för att få ombyte på föreståndare och husmoder.

Resultatet blev, att jordbruket bortarrenderades, vilket numera förekommer

i åtskilliga kommuner, och ålderdomshemmet ställdes under ledning av en

duktig föreståndarinna, som på kort tid förvandlade detta till ett bland de

mest välskötta ålderdomshem. En del personer kunna ju genom ^viss föregående

verksamhet vinna tillräckliga förutsättningar för att sköta åtminstone

mindre ålderdomshem. Det finns nämligen en del sådana, där antalet intagna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

7

kan variera mellan 4 och 10 personer. Den rent personliga lämpligheten spelar

givetvis en stor roll. Som ovan framhållits finns det åtskilliga anstalter,

vilka nu skötas på ett fullt tillfredsställande sätt av personer, som icke tidigare

genomgått viss utbildning i anstaltsvård. För övrigt ha fattigvårdsstyrelserna

själva numera i stor utsträckning fått klart för sig fördelarna av att

erhålla särskilt utbildad och kunnig personal vid fattigvårdsanstalterna.

7 distriktet:

De skäl, som motionären anfört för ändring av 32 § fjärde stycket i lag

om fattigvården anser jag böra beaktas vid anställande av föreståndare eller

föreståndarinna för fattigvårdsanstalt av ena eller andra slaget. Vid anställande

av föreståndarinna försöka nog fattigvårdsstyrelserna att om möjligt

antaga den person, som förut har utbildning i anstaltsvård eller sjukvård eller

ock förvärvat erfarenhet i liknande verksamhet och som för platsen anses

lämplig. Då det åter gäller föreståndare till anstalt med jordbruk, lägga

nog fattigvårdsstyrelserna största synpunkten på, om personen i fråga har utbildning

i jordbruk och har god förmåga att leda arbetena, men då våra fattigvårdsanstalter

numera mer och mer omändras till ålderdomshem och lantbruket

helt skiljes från ålderdomshemmet eller skötes av en anställd rättare,

utan att denne har något med själva ålderdomshemmet att bestyra, utan hela

ledningen av detta är helt överlämnad åt föreståndarinnan, så synes mig, att

huvudvikten vid anställande av föreståndare och föreståndarinna vid anstalt

alltid bör vara att föreståndarinnan är fullt lämplig för platsen.

Så länge som föreståndares och föreståndarinnas löneförmåner och tjänstgöringstid

ej äro i lag bestämda, utan att såväl löneförmåner som tjänstgöring

bestämmas av vederbörande myndighet inom varje kommun, så synes mig icke

vara lämpligt att i lag bestämma särskild utbildning för att kunna bliva antagen

som föreståndare eller föreståndarinna vid fattigvårdsanstalt.

8 distriktet:

Ordinarie men för tillfället tjänstledige konsulenten anför:

Fattigvårdsanstalterna äro av två typer: ålderdomshem utan jordbruk och

ålderdomshem med jordbruk.

Den förstnämnda anstaltstypen har uppkommit under de senaste 10 åren,

och den har inrättats i de kommuner, som tidigare saknat fattigvårdsanstalt.

Föreståndarinnorna vid dessa ålderdomshem hava nästan undantagslöst fått

sin utbildning hos Svenska fattigvårdsförbundet. Kommunerna hava sålunda

i fråga om dessa hem redan beaktat det önskemål, som motionären vill främja.

Den andra typen av anstalter, vilken inrättats under ett tidsskede, då fattigvårdsinrättningen

skulle tjäna såväl ålderdomshemmets som arbetshemmets

och andra anstalters ändamål, skötes av föreståndare och föreståndarinna. Med

dessa anstalter är i regel förenat större jordbruk. Detta senare är huvudanledningen

till att ledningen av dessa anstalter anförtrotts åt två personer.

Tillsättandet av både föreståndare och föreståndarinna vållar givetvis större

besvär än valet av en föreståndarinna vid ett senare tiders ålderdomshem. Erfarenheten

har bekräftat, att det samarbete mellan föreståndare och föreståndarinna

som erfordras för anstaltens skötsel och förvaltning bäst ernås om

befattningshavarna äro gifta med varandra. Denna omständighet gör valet

ännu mer komplicerat, men det oaktat hava så vitt jag kunnat bedöma kommunerna

lyckats träffa goda val. De missförhållanden, som motionären uppgivit

skulle ha förekommit, har jag icke iakttagit inom mitt distrikt. Valet

av en f. d. järnvägsarbetare till föreståndare vid en större anstalt i Norrland

innebär icke att kommunen därvid åsidosatt berättigade krav på kompetens.

Kommunen är belägen inom mitt distrikt, och jag har haft anledning att undersöka

huruvida de anmärkningar, som på sin tid riktades emot valet, voro

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

välgrundade. Därvid liar jag konstaterat att såväl föreståndaren som föreståndarinnan

äro synnerligen lämpliga för sina uppgifter.

Vårdtagarna skötas mycket väl, och det ekonomiska resultatet vid anstalten

vittnar om att god hushållning förekommer.

Vid två av de största anstalterna inom mitt distrikt valdes på sin tid till

den ena anstaltens föreståndare en flottningsarbetare och till den andra en

sågverksarbetare. Ingen av dessa hade teoretisk utbildning för tjänsten.

Dessa båda föreståndare hava dokumenterat sig såsom synnerligen dugande

anstaltsföreståndare, och skulle lagbestämmelser av den innebörd motionären

föreslår funnits, hade dessa män varit utestängda från en arbetsuppgift som

kommunerna haft största nyttan av. Belysande för huru oklokt det vore att

fästa så stort avseende vid examensmeriter eller kursutbildning som motionären

gör är att jag under de tio år jag tjänstgjort som konsulent haft anledning

diskvalificera en föreståndare och en föreståndarinna, vilka båda kunnat

åberopa goda betyg på teoretisk utbildning.

Tjänst förr ättande konsulenten anför:

Enär fattigvårdslagen icke innehåller några detaljerade bestämmelser om

hur en fattigvårdsanstalt skall vara inrättad, bli dessa, icke endast till storlek,

utan även till beskaffenhet, av mycket skilda slag och som en följd därav

kravet på den anställda personalens kompetens högst olika. Sålunda måste

större krav i olika hänseenden ställas på dem, som skola sköta ett ålderdomshem

med t. ex. 100 platser än vad som erfordras för skötseln av ett hem med

t. ex. 10 platser. Vid de större ålderdomshemmen, där föreståndare är anställd,

blir dennes huvudsakliga arbete av administrativ art, och han blir därför

närmast jämförlig med sjukhusens sysslomän, även om han benämnes föreståndare.

Vid anställandet av sådan person har den väljande myndigheten att

i främsta rummet taga hänsyn till lämpligheten för det arbete han har att

utföra. Visserligen är det önskvärt, att han även har kännedom om det arbete

under honom sorterande husmoder och sköterskor ha sig anförtrott, men

någon huvudsak kan det icke vara. Vid de mindre ålderdomshemmen torde

numera anställas endast kvinnlig personal och, så vitt jag har mig bekant,

förekommer det icke numera, att till föreståndarinna antages annan, än den

som härför styrker sig äga kompetens. Endast vid de mindre och medelstora

ålderdomshem, som äro förenade med jordbruk och där samma personal skall

sköta såväl jordbruk som ålderdomshem, är det i vissa fall skäl till anmärkning.

Det är nämligen sällan som tillräcklig kompetens för båda dessa verksamheter

äro förenade hos samma person. Även i de fall, då kompetens finnes,

blir den ena verksamheten eftersatt, beroende på det intresse vederbörande

har för det ena eller det andra arbetet. Att råda bot för detta missförhållande

torde icke kunna ske genom en ändring i fattigvårdslagen. Endast

genom upplysningsarbete torde ändring kunna ske. De förändringar i

skötseln av flertalet ålderdomshem, som konstaterats under den tid den nya

fattigvårdslagen verkat, synas tyda på, att det icke skall dröja länge förrän

missförhållanden vid fattigvårdsanstalterna — beroende på personalens inkompetens

— äro rena undantagsfall.

Beträffande den av motionären föreslagna formuleringen av 32 § 4 mom.

så torde det kunna ifrågasättas huruvida icke denna är en försämring i stället

för en förbättring. Det är nämligen icke alltid säkert att den, som erhållit

utbildning eller förvärvat erfarenhet för en viss verksamhet, är lämplig för

sådan verksamhet eller har förutsättningar att kunna sköta densamma på ett

tillfredsställande sätt. Att i lag fastslå vissa examina eller pappersmeriter

såsom villkor för erhållande av befattning som föreståndare eller föreståndarinna

vid fattigvårdsanstalt skulle, enligt min mening, vara synnerligen olyckligt

för fattigvårdsarbetet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

9

9 distriktet:

På grund av sjukdom har yttrande ej kunnat avlämnas.

Direktören i svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, vars yttrande

jag även inhämtat, har uttalat följande: Vad motionens syfte beträffar måste

den hälsas med största tillfredsställelse av alla, som äro verksamma i och för

utbildning av fattigvårdspersonal. Dock lider den i motionen föreslagna formuleringen

av § 32, st. 4, lagen om fattigvården enligt undertecknads mening

av en brist. Den nuvarande lydelsen, som ju är synnerligen allmänt hållen,

medger dock, att man i ordalagen kan inlägga ett krav på lämpliga personliga

förutsättningar hos vederbörande. Motionens förslag till formulering synes

mig däremot lägga huvudvikten mera på det rent tekniska området. Det

synes mig därför som om man lämpligen kunde behålla mera av styckets nuvarande

lydelse och giva detsamma ungefär följande formulering:

»Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas

person, som därför äger nödiga förutsättningar samt genom utbildning eller

eljest förvärvat erfarenhet i skötande av dylik befattning.»

Slutligen må här anföras att i ett av våra närmaste grannländer, Finland.

sedan 1922 föreligger följande bestämmelse på ifrågavarande område: »Å val

av föreståndare eller föreståndarinna för kommunal fattigvårdsanstalt skall

fastställelse sökas hos vederbörande distriktsinspektör.» Angående tillämpningen

och erfarenheten av denna bestämmelse har fattigvårdsöverinspektören

i Finland i brev den 13 februari 1929 meddelat mig följande:

»I anledning av herr kanslirådets skrivelse av den 4 dennes får jag meddela,

att jag för min del anser att tillämpningen av bestämmelsen i § 34 fattigvårdslagen

i praktiken utfallit väl och att bestämmelsen utan tvivel varit ägnad

att befrämja utvecklingen av anstaltsvården.

Vad kommunerna vidkommer, har missnöje med bestämmelsen ej försports.

Tillfälle till uttalanden i denna sak skulle kommunernas fattigvårdsnämnder

nog haft vid olika fattigvårdskonferenser.

Inspektörerna hava tolkat bestämmelsen sålunda, att de äga att avgiva veto,

ifall till föreståndare utsetts inkompetent person eller en, som genom sin tidigare

verksamhet visat sig olämplig. Däremot hava de ej jämfört de olika

sökandena. Angående kompetensen till kommunalhemsföreståndarinnebefattning

hava inspektörerna sinsemellan överenskommit om att såsom kompetent

anse person, som genomgått föreståndarinnekurs (föranstaltad av socialministeriets

fattigvårdsbyrå) eller som tidigare under minst 3 års tid utan anmärkning

handhaft föreståndarinnebefattning. Om manlig föreståndare antagits,

hava inspektörerna som villkor uppställt, att vid anstalten skall finnas

kvinnlig funktionär, vilken äger föreståndarinnekompetens, eller sjuksköterska.

I vissa fall, där kompetenta sökande till kommunalhem, t. ex. i någon

avlägsen kommun, icke funnits, har inspektören sett sig föranlåten att i någon

mån avvika från fordringarna. I andra fall, där kompetenta sökande icke

funnits, har valet i alla fall förkastats, och fattigvårdsnämnden varit nödgad

att ånyo lediganslå tjänsten, varvid nämnden i regel varit tvungen att förbättra

lönevillkoren. Endast i ett fall har kommun besvärat sig över inspektörens

beslut.

Inspektörerna i de skilda distrikten meddela:

i I distr. (1925-1928)

» II > (1926—1928)

» III > (1925—1928)

> V > (1923—1928)

val av kommunalhems-

(föreståndare)

föreståndarinna.

Fastställt Förkastat

. 55 4

. 34 2

. 83 2

. 89 3

val av barnhemsföreståndarinna.

Fastställt Förkastat

23 1

21 3

20 1

29 -

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. 2 avd. 13 haft. (Nr 25.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr So.

Dessutom hava några val av föreståndare för arbetsanstalt fastställts. Intet

har förkastats.

Om kommunernas förhållande till bestämmelsen meddela inspektörerna.

I I distriktet. I ett fall har kommunen sökt ändring i inspektörens beslut

hos landshövdingen, som förkastat besväret, och vidare hos Högsta förvaltningsdomstolen,

där ärendet tillsvidare är oavgjort.

I II distriktet. Jag känner ej till något exempel på att fattigvårdsnämnderna

vore missnöjda med bestämmelsen i lagen, fastän de ej alltid varit nöjda

med att valet förkastats. Intet besvär har framställts. Sannolikt är, att fattigvårdsnämnderna,

då de veta att valet underkastas granskning, förrätta det

med större omsorg. Utan allt tvivel har bestämmelsen i § 34 verkat höjande

på föreståndarinnenivån.

I III distriktet. Kommunerna hava förhållit sig fullt lojalt till bestämmelsen.

Vetenskapen om att valet underkastas inspektörens granskning har verkat

i den riktning, att man valt den mest kompetenta utan att fästa avseende vid

»släktskap» eller andra bimotiv.

I V distriktet. Intet missnöje har uttalats till mig eller framförts i pressen

i anledning av förkastat val. Tvärtom har jag hört uttalanden av erkännande

för att kommunerna genom lagens bestämmelse bliva förskonade från

olämpliga anstaltsföreståndarinnor. Högaktningsfullt Viljo Hytönen.»

För egen del får jag anföra.

Den nuvarande lydelsen av 32 § 4 st. i lagen om fattigvården tillkom på

yrkande av enskild motionär vid behandlingen i riksdagen av det då framlagda

förslaget till lag om fattigvården. Mot detta yrkande gjordes då invändningar,

såsom dels att fattigvårdssamhällenas ekonomi, särskilt de

mindres, icke borde äventyras genom allt för långt gående fordringar å personalen

samt dels att det ändå vore alldeles klart att fattigvårdsstyrelsen torde

söka få till föreståndare eller föreståndarinna den person, som bäst passade

för den plats, varom det vore fråga.

De gångna tio åren, sedan fattigvårdslagen trädde i kraft, ha visat, att nödiga

förutsättningar visst icke alltid förefunnits hos de föreståndare och föreståndarinnor,

som blivit antagna till sina ansvarsfulla befattningar. Allt för

ofta förekommer att personalens duglighet och erfarenhet i anstaltsvård vid

platsernas tillsättande beaktas mindre än andra, rätt ovidkommande synpunkter.

Följderna därav ha ofta visat sig ödesdigra. Så har exempelvis förekommit,

att nyuppförda och från början väl anordnade ålderdomshem efter

blott några få års förlopp befunnit sig i ett så bedrövligt skick, att betydande

reparationer tarvats; då det brustit i fråga om ordning och renlighet hade

ohyra obehindrat fått inställa sig, och stora skador hade vållats genom att

pensionärerna lämnats att helt sköta sig själva. Att orsaken till detta sorgliga

resultat måste tillskrivas oduglig anstaltsledning ligger i öppen dag. Detsamma

kan med lika stor säkerhet sägas om det kända förhållandet, att vissa

anstalter draga allt för stora kostnader. En undersökning, som inspektionen

genom en statistisk expert år 1924 lät företaga angående driftkostnaderna vid

ett antal ålderdomshem, ådagalade, att såväl utspisningskostnaderna som »övriga

kostnader» (utom avlöningarna) varierade i för övrigt fullt tillfredsställande

hem med ända till 100 %. Om orsaken till de på sina håll förekommande

låga kostnaderna säger undersökaren, att de »torde väl i allmänhet

bero på anstaltens läge i en billig trakt eller på föreståndarinnans duglighet

och praktiska förmåga att hushålla». Då anstaltsvården är den dyraste av

understödsformerna ligger det makt uppå att till ledare för anstalten utses

en person som fullt behärskar icke allenast vården av gamla och sjuka utan

dessutom matlagning, klädesvården o. s. v. och vilken kan inrikta sig på ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr So.

11

ekonomiskt handhavande av driften. En i dessa avseenden oerfaren person får

oftast betala dyra lärpengar, som gå ut över kommunens kassa och diskreditera

denna vårdform.

Att den kvalificerade vårdpersonalen ävenledes har mycket större förutsättningar

att bereda åldringarna en god vård och meddela dem hemkänsla behöver

allenast antydas. Om man sålunda med tillfredsställelse måste hälsa

motionärens förslag, så kan det ifrågasättas, om den nya formulering, som i

motionen föreslagits av 32 § 4 mom. i lag om fattigvården är riktigt lycklig.

Såsom av konsulenterna i 5, 6, 7 och 8 distrikten påpekats, föreligger det en

viss olikhet i realiteten mellan den personal, som gemensamt går under benämningen

föreståndarpersonal. En del fattigvårdsstyrelser, som ha anstalter

förenade med jordbruk, taga huvudsakligen hänsyn till föreståndaren-mannens

förmåga att ekonomiskt sköta jordbruket och fråga mycket litet efter huruvida

vare sig mannen eller hustrun-föreståndarinnan ha nödiga förutsättningar

att sköta understödstagarna och ålderdomshemmet. Det kan ju tänkas,

såsom vissa av konsulenterna framhållit, att man ej har anledning göra anspråk

på särskilda förutsättningar för skötandet av fattigvårdsanstalten hos

en föreståndare, som får ett jordbruk att svara för i samband med ålderdomshemmet.

Denna uppfattning kan dock ej vara riktig. I och med det att en

person anställes såsom föreståndare för en fattiggård (ålderdomshem med

jordbruk) bär han jämte föreståndarinnan också ansvaret för vården av de

där intagna och för trevnaden inom hemmet. Om alla andra förutsättningar

än kunnighet i jordbruk saknas hos den som skall förestå fattigvårdsanstalt,

kan han icke anses passande för uppdraget. I motsvarande grad gäller detta

om föreståndare för en större fattigvårdsanstalt skulle antagas endast med

hänsyn till sin administrativa förmåga. Saknar han såsom ledare för anstalten

kännedom om anstaltsvård, bli antingen de där intagna, kommunens ekonomi

eller bägge delarna lidande.

Kravet på utbildning i anstaltsvård för föreståndarpersonal bör dock ej begränsas

till endast en teoretisk utbildning. En sådan utbildning bör ej ens i

främsta rummet få åberopas såsom kvalifikation för uppdraget. Den praktiska

utbildningen, förvärvad genom arbete i anstaltsvård och förenad med

nödiga förutsättningar i övrigt, bör framförallt äga företräde. Det kan därför

endast vara till fromma för anstaltsverksamheten, att det fastslås i fattigvårdslagen,

att ledarna för anstalter av här ifrågavarande slag skola ha undfått

utbildning eller förvärvat erfarenhet i sådan verksamhet, innan de antagas

till sina ansvarsfulla poster. I detta avseende ber jag få hänvisa till vad

ovan anförts om bestämmelserna i Finland, som i praxis inneburit, att kompetens

som föreståndarinna förefunnits antingen efter genomgåendet av viss

kurs eller efter att under 3 års tid utövat föreståndarinnebefattning utan anmärkning.

Då jag alltså finner det i motionen framförda förslaget mycket beaktansvärt,

tillstyrker jag detsamma i huvudsak, men anser jag i likhet med direktören

för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, att lagbestämmelsen

ej får lägga vikten på den rent tekniska utbildningen hos vederbörande, då

detta skulle kunna leda till, att person med enbart stora teoretiska kunskaper

på området skulle kunna komma i fråga till erhållande av befattning framför

den, som endast ägde mindre teoretisk kunskap men däremot stor praktisk erfarenhet

och för övrigt tydliga förutsättningar för att sköta sådan tjänst.

Om motionärens förslag i sådant syfte omformuleras, torde de invändningar,

som från vissa konsulenters sida rests mot detsamma, bortfalla.

Jag får därför tillstyrka att lagförslaget måtte erhålla följande formulering:
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 25.

Till föreståndare eller föreståndarinna för anstalten må endast antagas person,

som därför äger nödiga förutsättningar samt genom utbildning eller eljest

förvärvat erfarenhet i skötandet av dylik befattning. Stockholm den 19

februari 1929.

G. H. von Koch.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290711

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.