Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta molicmer om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun att själv vidkännas vissa kostnader. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herrar Sanden och Ström samt nr 87 i andra kammaren av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.

1929-03-15 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:26, Utlåtande i anledning av väckta molicmer om ändring i fattigvårdslagens bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun att själv vidkännas vissa kostnader. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herrar Sanden och Ström samt nr 87 i andra kammaren av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 15 mars 1929 kl. 11.30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta molicmer om ändring i fattigvårdslagens

bestämmelser rörande skyldighet för vistelsekommun

att själv vidkännas vissa kostnader.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 54 i första kammaren av herrar Sanden

och Ström samt nr 87 i andra kammaren av herrar Ericson i Boxholm och

Hedlund i Östersund.

I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte besluta

sådan ändring i fattigvårdslagen, att fattigvård, som bestått i bekostande

åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle

att begagna skolundervisningen, samt läkar- eller förlossningshjälp eller medicin,

då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å

anstalt, jämväl skall ersättas av hemortskommunen, samt i de fall, då 60 §

är tillämplig, av staten.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Det

yttrande, som i anledning härav kommit utskottet tillhanda, finnes intaget

här nedan.

I 29 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att Historik,

fattigvårdsisamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon, som W1 “r* fat''

hade hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta samhälle U 9ordning''''

erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad, om sådan

erfordrats.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag om Fnttigvårdsfattigvården

föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från ning^om

bestämmelsen om ersättningsplikt för hemortskommunen:

fattigvård, som bestått i

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. l4 häft. (AV 26). 1

mitténs betänkande

1915.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta

dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård

å sjukvårdsans tal t, varför ersättning skall utgå,

förlossningshjälp eller

begravningskostnad,

eller för fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre

tid än trettio dagar.

Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bl. a. följande:

Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av

nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal

tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså

komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna

mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med

andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt

som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.

Kommittén har ej kunnat göra undersökning om de utgifter, som förorsakats

av de ovan angivna understödsfallen; en sådan skulle stött på alltför stora

svårigheter. Men det torde såsom visst kunna antagas, att vårdkostnadens belopp

varit jämförelsevis ringa i varje särskilt fall. Någon större förskjutning

av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva befaras genom ett dylikt stadgande.

I den mån en förskjutning kommer att äga rum, faller den ökade bördan på

städer och köpingar, i vilka det relativt största antalet av understödstagare

från annan kommun befinner sig. Mot en förskjutning i denna riktning synas

emellertid ej några större betänkligheter böra möta, då i förhållande till den

ekonomiska bärkraften stadskommunernas utgifter för fattigvården i allmänhet

äro väsentligt lägre än landskommunernas. Med en begränsning till ovan angivna

fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen skall undandraga

sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka skjuta detta åliggande över på

annan kommun. Medel till motverkande av försök i sådan riktning finnas för

övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet

att vid behov ingripa. Fördelen av att genom ett sådant stadgande kunna

väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas antal torde därför här få vara avgörande.

Yttranden I de av myndigheterna avgivna yttrandena framställdes från vissa håll an°VvårIslag-''

märkningar mot kommitténs förslag, vilka anmärkningar torde kunna samstiftnings-

manfattas sålunda: Bestämmelserna äro orättvisa särskilt mot stadskommu1

förslag!8 nerna; de avvika alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skall

ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret

skall inverka på hemortsrättsförvärv; de medföra svårigheter för de

nödställda att erhålla understöd och göra, att detta blir knappt tillmätt; de

föranleda försök från kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig

och att draga ut på tiden; de locka kommunerna att onödigtvis utsträcka fattigvård

till något längre tid än 30 dagar och till att i behörigt syfte och mot

verkliga förhållandet beräkna den tid, som understöd avser, till mera än 30

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

o

dagar; och de giva anledning till tvister mellan kommunerna om den tid, för

vilken fattigvård skall anses ha utgått.

Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag anförde föredragande

departementschefen, att den av kommittén omfattade principen, att

fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra rätt till ersättning

från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde läggas till grund

för lagstiftning. I fråga om den utsträckning, i vilken denna princip borde

komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen, att förslaget

att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke skulle ersättas, lämpligen

icke borde genomföras. Förslaget förordades därför i den begränsade omfattning,

nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke någon

erinran.

50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens

lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:

1 mom. Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller

annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagaxens försörjning, berättigat

att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i den

omfattning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta

dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats

annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

Vid fjolårets riksdag framställdes i en inom andra kammaren av herrar Hedlund

i Östersund och Ericson i Boxholm väckt motion, nr 190, samma yrkande

som i de nu förevarande motionerna.

Över motionerna avgav statens inspektör för fattigvård och barnavård begärt

yttrande och anförde däri följande:

Motionen avser sådan ändring av fattigvårdslagen, att fattigvårdssamhälle,

som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat

samhälle, skall vara berättigat att därför erhålla ersättning av det senare samhället,

även om fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll

eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

eller av läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller

medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt.

Nu gällande undantagsbestämmelse beträffande dylik fattigvård återfinnes i

50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 11

juni 1926. Förutom i motionen omförmälda slag av fattigvård finnes där även

upptagen fattigvård, som bestått i begravningshjälp. Dessutom hade av fattigvårdslagstiftningskommittén

föreslagits jämväl annan fattigvård, som icke omfattat

längre tid än trettio dagar, och beträffande mera långvarig fattigvård den

del därav, som utgått för de första trettio dagarna, men förslaget blev i denna

del icke upphöjt till lag.

Riksdagen

1918

1918 års fattigvårdslag.

Riksdagen

1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Såsom av det i motionen återgivna utdraget ur fattigvå.rdslagstiftningskommitténs

betänkande framgår, har det för kommittén avgörande skälet till införande

av ifrågavarande stadgande varit den betydelse, detsamma skulle komma

att få med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna mellan kommunerna.

De av motionärerna framhållna olägenheterna av stadgandet hava

däremot icke av kommittén tillmätts någon betydelse.

I propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattigvården

behandlades ifrågavarande bestämmelse i sammanhang med bestämmelsen

i 49 § 1 mom., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke skulle föranledas

av nti omförmälda slag av fattigvård. Kommittén hade nämligen föreslagit,

att fattigvård, som icke ersattes av hemortskommunen, icke heller skulle

utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Såsom skäl för en sådan anordning

hade kommittén anfört, att dylikt samband gjort sig gällande i dansk och norsk

fattigvårdslagstiftning, att det, då fattigvården icke ersattes, icke bleve genom

hemortskommunens eget medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande

utrett, rätt fattigvården verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk,

samt att den omständigheten, att en person komme i behov av dylik

tillfällig fattigvård, icke kunde sägas med nödvändighet utvisa en sadan brist

1 försörjningsförmågan hos honom, att han icke borde kunna förändra hemortsrätt.

Mot den av fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda föreslagna principen,

att viss mera tillfällig fattigvård icke skulle inverka på hemortsrättsföryärv

och icke medföra rätt till ersättning av hemortskommun, hade i de avgivna

yttrandena gjorts åtskilliga erinringar, vilka, i vad de avsågo sedermera lagfästade

bestämmelser, i propositionen sammanfattades på följande sätt: Bestämmelserna

voro orättvisa, särskilt mot stadskommunerna; de avveko alltför

mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skulle ersätta meddelad fattigvård

och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret skulle inverka

på hemortsrättsförvärv; de medförde svårigheter för de nödställda att erhalla

understöd och gjorde, att detta bleve knappt tillmätt; de föranledde försök från

kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig.

Den av kommittén omfattade principen hade emellertid i stort sett vunnit

anslutning bland de hörda myndigheterna, och även föredragande departementschefen

ansåg densamma riktig och av beskaffenhet att böra läggas till grund

för lagstiftningen. Fråga vore emellertid, om den fördel, som man huvudsakligen

avsett att vinna med förslaget, nämligen minskning i fattigvårdsprocessernas

antal, uppvägde de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i vissa hänseenden

kunde förväntas komma att uppstå, om förslaget antogies i sin fulla utsträckning.

Ett övervägande av denna fråga medförde, att ifrågavarande

bestämmelser fingo den begränsade omfattning, nu gällande lag utvisar..

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes ingen erinran i

riksdagen.

Ett ställningstagande till förevarande motion torde alltså kräva en undersökning,

huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 §

2 mom. i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats

av erfarenheten eller icke.

För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas yttranden

i frågan, därvid åttonde distriktet, motionären Hedlunds distrikt, representerats

av den för honom förordnade vikarien.

Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex i tillstyrkande riktning, medan

tre utmynna i ett avstyrkande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

5

Konsulenten i första distriktet bekräftar riktigheten av de i motionen gjorda

uttalandena beträffande ifrågavarande bestämmelses verkningar för den hjälpsökande

själv, när det gällt att utbekomma understöd till skolpliktiga barn,

läkarhjälp och medicin. Däremot har han icke kännedom om något fall, då

förlossningshjälp vägrats.

Konsulenten i andra distriktet har icke från sitt distrikt kännedom om några

sådana förhållanden, som i motionen åsyftas. Men då det likväl alltemellan

torde förekomma fall av sådan beskaffenhet, kunde möjligen den föreslagna

lagändringen komma att medföra praktiska förbättringar i en del understödsfall.

Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionernas syfte.

Han anser det utan vidare klart, att olägenheterna av ifrågavarande bestämmelser

äro flera än fördelarna, och understryker på det kraftigaste, att de betänkliga

konsekvenserna av bestämmelserna huvudsakligen gå ut över de hjälpsökande.

Konsulenten i sjätte distriktet tillstyrker på det livligaste. Den föreslagna

lagändringen skulle visserligen medföra någon ökning i fattigvårdsprocessernas

antal, men olägenheterna av ifrågavarande undantagsbestämmelses bibehållande

vore dock så stora, att lagändring vore motiverad.

Konsulenten i sjunde distriktet anser de av motionärerna anförda skälen

giva fullt stöd för en lagändring. Han tror ej. att därav skulle föranledas

någon ökning i processernas antal. Däremot skulle det medföra större rättvisa

med ersättningsskyldighet även för ifrågavarande kostnader, varjämte nuvarande

bestämmelser visat sig kunna föranleda dröjsmål för den hjälpsökande.

T. f. konsulenten i åttonde distriktet, vilken såsom ordförande i en av våra

större landskommuners fattigvårdsstyrelser har en stor erfarenhet i fattigvardsfrågor,

anser förslaget värt att stödjas. Bestämmelsen i fråga torde icke

hava i nämnvärd mån minskat processernas antal utan snarare bidragit till

ökade tvister och meningsskiljaktigheter. Förhållandet vore vanligen så, att

rattigvardsbehov av mer omfattande eller varaktig natur förelåge, innan

bidrag till kostnaden för läkarvård och medicin begärdes. En hänvändelse till

hemortskommunen vore således i varje fall nödvändig, och oftast vore ett bestridande

av kravet, om hemortsrätten vore klar, förorsakat av ovisshet i fråga

om understödets fördelning. Även för den nödställde medförde förevarande

bestämmelse vissa olägenheter, i det att fall kunde påvisas, då en fattigvårdsstyrelse

avslagit begäran om bidrag till kostnaden för läkare och medicin,

ehuru verkligt behov förelegat, därför att ersättning av hemortskommunen icke

kunnat erhallas. En annan mindre tilltalande konsekvens av bestämmelsen i

fråga vore, att lagen kringginges för att ersättning skulle kunna av hemortskommun

erhållas i fall, där sådan eljest vore utesluten. En fattigvårdsstyrelse

kunde således bevilja en familj ett kontant understödsbelopp, ehuru styrelsen

visste, att understödet vore avsett att användas till inköp av kläder till skolbarn

eller till läkarvård och medicin.

Övriga konsulenter anse lagändring ej motiverad.

Konsulenten i fjärde distriktet har icke på senare tid försport några klagomål.

Det av fattigvårdslagstiftningskommittén anförda skälet för stadgandets

införande gällde fortfarande. Visserligen kunde det föranleda utredningar genom

landsfiskal eller konsulent, men det stannade då i regel därvid och ginge

icke till process.

Konsulenten i femte distriktet ansåge olägenheterna av nuvarande stadgande

vara av ringa betydelse. Den föreslagna lagändringen skulle däremot medföra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

en ökning av processerna, emedan en fattigvårdsstyrelse skulle kunna i stor

utsträckning bibehålla hemortsrätten i en kommun för en inflyttad familj

genom att endast lämna ett par tofflor eller dylikt åt barnen.

Meningen bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av den

i motionen föreslagna lagändringen. För egen del har jag icke försport några

klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd, som

avses i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen.

Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut om ändring av

ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde erfordras

en mera grundlig utredning än vad här kunnat åstadkommas, till klargörande

av denna lagbestämmelses verkningar i ovanberörda olika hänseenden

under den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som av flera

av konsulenterna anförts i denna fråga anser jag i varje fall motivera igångsättande

av en dylik utredning.

Motionärerna synas icke avse någon ändring av förut omförmälda bestämmelse

i 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen rörande fattigvårds inverkan på hemortsrättsförvärv.

Det nära sammanhang, vari, såsom ovan påvisats, dessa lagrum

stå till varandra, nödvändiggör emellertid en utredning även av den frågan,

huruvida ändring bör ske i det ena av dem, utan att samtidigt det andra

undergår motsvarande ändring. Genom ett sådant förfaringssätt skulle nämligen

brytas mot den princip, som ligger till grund för bestämmelsen i 49 § 1

mom., nämligen att fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen, icke

heller skall föranleda hinder för hemortsrättsförvärv.

Det förtjänar anmärkas, att i den finska fattigvårdslagen, vilken till stor

del kopierats efter vår 1918 års lag, icke finnes någon motsvarighet till vare

sig 49 § 1 mom. eller 50 § 2 mom. i sistnämnda lag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,

att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande önskvärdheten

och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen

samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen

i 49 § 1 inom., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för

hemortsrättsförvärv.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till

stöd härför följande:

Såsom framgår av det vid utskottets utlåtande fogade yttrandet från statens

inspektör för fattigvård och barnavård råda bland fattigvårdskonsulenterna

delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen. För egen

del har fattigvårdsinspektören förklarat, att han icke försport några klagomål

från de hjälpbehövande över att sådan hjälp, som nu är i fråga, blivit dem

förvägrad. Att beslut om ändring av ifrågavarande bestämmelse skulle fattas

av detta års riksdag anser fattigvårdsinspektören med hänsyn härtill uteslutet.

På grund av vad som anförts av vissa konsulenter ifrågasätter emellertid fattigvårdsinspektören,

att en utredning bör igångsättas till klargörande av de

ifrågavarande bestämmelsernas verkningar, varvid bör iakttagas den överensstämmelse,

som äger rum mellan ifrågavarande lagrum, 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen

och 49 § 1 mom. i samma lag. Sistnämnda lagrum innehåller bland

annat den bestämmelsen, att hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledes

av här omförmälda slag av fattigvård.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Motionärerna liava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av dem

föreslagna ändringen i 50 § 2 inom. fattigvårdslagen bör medföra ändring

jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de båda

paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda

lagrummet bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den beskaffenhet,

som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv av

hemortsrätt, maste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget

bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.

Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande

i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig

ej böra förorda bifall till motionärernas förslag om lagändring. I anledning

av motionen har fattigvårdsmyndigheternas uppmärksamhet blivit riktad på

de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen åsyftar,

och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse följa

framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under sådana omständigheter

har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda, att en utredning

företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas’med utgångspunkt

från motionen.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett, att

utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Utskottet har vid behandlingen av motionen kunnat konstatera, att av

nio fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade

fragan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för en ändring av fattigvårdslagstiftningen

i den riktning, som i motionen förordats. Utöver detta har

statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en allsidig och förutsättningslös

utredning företages rörande önskvärdheten och lämpligheten av

ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen samt att därvid jämväl

beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen i 49 § 1

mom., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra i den formen tillstyrka den

väckta motionen, att utskottet payrkar en utredning av det slag, som av sistnämnda

myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet även hänvisa

därtill, att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar gjordes mot

den utformning av lagstiftningen på denna punkt, mot vilken motionärerna

nu rikta sig.

Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av den uppfattningen,

att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta det sidoordnade

spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör i sitt

yttrande pekat, hemställer utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t med anledning av motionen nr 190 i andra

kammaren måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning

rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana ändringar av fattigvårdslagen,

som påyrkas i nämnda motion.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren

biföll den vid utskottets utlåtande fogade reservationen. Frågan hade

alltså förfallit.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Fattigvårds- Det yttrande, som statens inspektör för fattigvård och barnavård avgivit

inspektörens utskottet över de vid innevarande års riksdag väckta motionerna, är av

yttrande

till utskottet följande lydelse:

över de vid ,

innevarande Båda motionerna överensstämma med den av herrar Hedlund i Östersund

års riksdag Ericson i Boxholm vid 1928 års riksdag väckta motionen i andra kammaV<tionerna°

ren nr 190. Över denna motion avgav jag ett yttrande, som är infört i andra

lagutskottets utlåtande nr 25 år 1928 och ber jag, som alltjämt har samma

uppfattning som där göres gällande, få hänvisa till nämnda yttrande.

Då motionärerna icke berört det av mig i yttrandet påpekade nära förhållandet

mellan 50 § 2 mom. och 49 § 1 inom., får jag framhålla, att, om en utredning

skall komma till stånd, densamma bör omfatta bada de nämnda lag
-

rummen.

I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att i skrivelse av den 12

januari 1928 styrelsen för landskommunernas förbund hos Kungl. Maj:t

hemställt om utarbetande av förändrade bestämmelser angående förvärv av

hemortsrätt, samt att från vederbörande länsstyrelser m. fl. inhämtats yttrande

i anledning härav. Om denna hemställan föranleder beslut av Kungl. Maj: t om

verkställande av utredningen ifråga, torde motionärernas förslag, som måste

anses nära sammanhänga med hemortsrättsproblemet, lämpligen böra bli föremål

för övervägande.

Framställ- I den av fattigvårdsinspektören omnämnda framställningen till Kungl. Maj: t

Kungl Maj-t ^ar styrelsen för landskommunernas förbund framhållit vissa missförhållanden,

från styrel- som enlig-t styrelsens mening uppkommit genom nuvarande hemortsrättsbe
landskommu-

stämmelser. För avhjälpande av dylika missförhållanden bär styrelsen fram
»SÄ

“i;‘ vissa åtgärder, som förslagsvis skulle kunna ifrågasättas. Härom har

ändring i gäl- styrelsen anfört följande :

lande bestäm
hemortsrätt.

Man skulle kunna tänka sig ändringar i gällande lagstiftning i det syftet,

’ att dels hemortsrätten, på sätt kammarrätten ifrågasatt, icke göres beroende

enbart av mantalsskrivning utan ock av viss tids, exempelvis ett års, vistelse

inom kommunen, dels att möjligheten för den kommun, vars intresse beröres av

en viss mantalsskrivning att därutinnan bevaka sin rätt, underlättas. För sådant

ändamål lärer ett stadgande kunna införas av innehåll, att mantalsskrivnings - förrättare förelägges att, då en person mantalsskrives såsom nyinflyttad i en

kommun, inom viss tid avsända underrättelse till fattigvardsstyrelsen i utflyttningskommunen

om att mantalsskrivning skett. Om sådan underrättelse icke

kommer fattigvårdsstyrelsen i utflyttningskommunen till handa, har denna anledning

att undersöka förhållandet och eventuellt anföra besvär över den underlåtna

mantalsskrivningen.

För de fall, som icke kunna nås av lagstiftning i antydd riktning, böra enligt

styrelsens mening åtgärder av statsmakterna vidtagas i syfte att i görligaste

mån mildra lagstiftningens ogynnsamma verkningar. I sådant hänseende

torde bestämmelser böra stadgas, att vederbörande hemortskommun måtte

på lämpligt sätt tillerkännas ersättning dels i de fall, då hemortsrätten grundas

å en mantalsskrivning, vilken föranletts av mindre än exempelvis ett års eller

åtminstone sex månaders vistelse, dels ock i de fall, då hemortsrätten bibehållits

i en kommun på den grund, att mantalsskrivning underlåtits i en annan

kommun, varest personen i fråga rätteligen bort mantalsskrivas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

I fattigvårdslagen infördes det av motionärerna berörda stadgandet i 50 § 2

mom. av det skäl, att man genom att röja ur vägen de tvisteämnen, som hade

avseende å kostnaden för ifrågavarande tillfälliga understöd, ville söka minska

fattigvårdsprocessernas antal. Man ansåg, att den förskjutning av fattigvårdstungan,

som skulle kunna uppstå därigenom att vistelsekommunen alltid finge

själv vidkännas dylik tillfällig kostnad, bleve jämförelsevis ringa och man beräknade,

att den ökade bördan skulle falla allenast på städer och köpingar, i

vilka det relativt största antalet understödstagare från annan kommun befunne

sig. Medel till motverkande av försök från vistelsekommun att undandraga sig

skyldigheten att lämna erforderlig hjälp ansågs ligga i fattigvårdssökandes besvärsrätt

samt i myndigheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa.

Då frågan om åläggande för hemortskommunerna att ersätta jämväl kostnad

för dylik tillfällig fattigvård förelåg vid fjolårets riksdag, avstyrktes förslaget

av utskottet av det skäl, att utskottet icke ansåg tillräckligt material föreligga

för ett ståndpunktstagande i den angivna frågan. Av statens inspektör för fattigvård

och barnavård hade även uppgivits, att han icke försport några klagomål

från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd, som är

ifråga. Utskottet förutsatte, att fattigvårdsmyndigheterna, sedan deras uppmärksamhet

blivit riktad på frågan, skulle med intresse följa framtida

erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning, i följd varav utskottet

ej heller ansåg erforderligt, att en utredning företogs rörande de

lagändringar, som kunde ifrågasättas med utgångspunkt från motionen.

Med föranledande av fattigvårdsinspektörens yttrande framhöll utskottet

jämväl bestämmelsens samhörighet med stadgandet i 49 § 1 mom. fattigvårdslagen,

att sådan tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu föreliggande

motionerna icke åberopats några skäl för ett genomförande av den

ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet mellan

nämnda lagrum och bestämmelserna om hemortsrättsförvärv i 49 § 1 mom.

har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. I sitt innevarande år till utskottet

avgivna yttrande har emellertid fattigvårdsinspektören ånyo framhållit,

att, om en utredning med anledning av motionerna kommer till stånd, den bör

omfatta båda de nämnda lagrummen.

Den väckta frågan om utredning rörande ändring av bestämmelserna angående

hemortsrättsförvärv ger fattigvårdsinspektören ytterligare anledning att betona

sammanhanget ur utredningssynpunkt mellan motionärernas förslag och

hemortsrättsproblemet.

I motionerna har ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas

till prövning, huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone vissa av

de här berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till buds än

att de bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet vill i

detta sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i skrivelse till Kungl.

Maj: t begärt utredning rörande det interkommunala skatteutjämningsproble
Bihang

till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. H häft. (Nr 26). 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

met. Vid verkställande av denna utredning torde jämväl frågan om överflyttande

på stat och landsting av vissa fattigvårdskostnader komma under övervägande.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit anledning

att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag intog till den

då väckta motionen i ämnet.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Bigfrid Hansson och Mellén,

fröken Hesselgren samt herrar Berglund, Granström* och Tamm;

från andra kammaren: herrar Hage, Johanson i Hallagarden, Jeppsson*, Wallerius*,

Aronsson*, Hedvall, Osberg och Hansson i Trollhättan.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hage, Hedvall och Hansson i Trollhättan, vilka ansett, att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa,

att Kungl. Maj: t med anledning av motionerna nr 54 i

första kammaren samt 87 i andra kammaren måtte låta verkställa

en allsidig och förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten

och lämpligheten av sådana ändringar av fattigvårdslagen,

som påyrkas i nämnda motioner.

Stockholm 1929. Kungl. Hov boktryckeriet Iduna Tryckert-Å.*B

296232

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.