Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående expropriation i skäliga iall av vattenkraft i enskild ägo.
1929-04-05 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1929:28, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående expropriation i skäliga iall av vattenkraft i enskild ägo.
Dokumentets text
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Nr 28.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1929 kl. 1 e. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj.t angående expropriation i skäliga iall av vattenkraft i
enskild ägo.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 193,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att
riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande av en lagstiftning, att
enskild tillhörig vattenkraft må kunna i skäliga fall genom expropriation
förvärvas för det allmänna.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionens innehåll.
Historik.
Riksdagen
1908.
Riksdagen
1909.
Riksdagen
1910.
Förslag om införande av rätt för det allmänna att medelst expropriation
förvärva vattenfall väcktes vid 1908 års riksdag genom två särskilda motioner
i andra kammaren. I det utlåtande lagutskottet avgav över desamma
framhöll utskottet såsom uppenbart, att det för staten och kommunen
av olika skäl ofta kunde vara av synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft.
Enligt gällande rätt syntes emellertid expropriationsinstitutet överhuvud
icke vara användbart såsom medel att enbart förvärva dylik kraft.
Det rådde dock enligt utskottets uppfattning icke något tvivel om, att den
omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som kanske eljest skulle ligga
oanvänd, tvingades in i det allmännas tjänst, kunde vara av lika stor betydelse
för det allmänna som månget sådant allmänt behov, för vilket expropriationsrätt
vore medgiven. Utskottet hemställde därför, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
i vad mån och under vilka villkor staten och eventuellt även kommuner
kunde erhålla rätt till expropriation av vattenfall. Denna hemställan
bifölls av andra men avslogs av första kammaren.
Samma utgång fick frågan vid 1909 års riksdag, då den återupptogs genom
en motion inom andra kammaren.
En liknande motion väcktes jämväl vid 1910 års riksdag. Lagutskottet
intog då en förändrad ståndpunkt och avstyrkte motionen. Utskottet anförde,
att, då gällande expropriationsförordning medgåve expropriation av
jord och lägenhet, syntes därav framgå, att även vattenfall kunde utgöra
föremål för expropriation, så snart sådant allmänt behov förelåge, som vore
förutsättning för expropriationsrätten. Att ifråga om dessa allmänna förut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
9
sättningar en precisering och utveckling av gällande lag i olika avseenden
vore av nöden, syntes med hänsyn till de efter förordningens tillkomst int
rädda ändrade förhållanden tydligt och hade även vid olika tillfällen av
riksdagen framhållits. Efter att hava erinrat om 1908 ars expropriationslagstiftningskommittés
arbete yttrade utskottet vidare, att de i motionen
framställda yrkandena emellertid ginge vida utöver de principer, som dittills
ansetts böra ligga till grund för expropriationslagstiftningen. Medan
nämligen enligt då gällande lagstiftning för expropriation erfordrades förhandenvaro
av ett behov, som i viss eminent mening vore allmänt, skulle
den nu påyrkade expropriationsrätten till vattenfall kunna till förmån för
staten och kommunen begagnas, när helst det för den allmänna hushållningen
funnes nyttigt. En dylik rätt för det allmänna kunde utskottet icke
finna annat än synnerligen hämmande för den enskilda företagsamheten och
det enskilda initiativet, som sålunda skulle, även om blott utsikt till ett
behov i framtiden förelåge, och kanske utan hänsyn till nedlagt kapital och
omsorg om en gagnelig verksamhet, vara hotat av möjligheten, att stat eller
kommun önskade begagna sin rätt att komma i besittning av vattenfallet
och den därtill möjligen hörande anläggningen. Vad särskilt anginge kommunerna,
ansåges det, som bekant, förenligt med gällande kommunallagstiftning,
att desamma inköpte vattenfall, så snart viss del av ett sådant
erfordrades för kommunens räkning, men i vinst- eller spekulationssyfte
använde en dryg återstod av den därifrån hämtade kraften. Vid sådant
förhållande skulle den påyrkade expropriationsrätten för kommunerna kunna
giva anledning till missbruk från deras sida, vilka, samtidigt som de skulle
kunna skada den enskilde, stode i tydlig strid med principerna för en sund
kommunalpolitik.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren
biträdde en vid utskottets utlåtande fogad reservation med yrkande
om avlåtande till Kungl. Maj:t av sådan skrivelse i ämnet som den av de
båda föregående årens lagutskott tillstyrkta.
Vid framläggande för 1918 års riksdag av förslag till vattenlag yttrade
vederbörande departementschef, efter att hava lämnat en redogörelse för de
bestämmelser i förslaget, som avsåge att möjliggöra gemensam utbyggnad
av ett strömfall, tillhörigt flera ägare.
Den rätt, som sålunda medgives innehavaren av den större delen av ett
strömfall att tillgodogöra sig jämväl återstoden av fallet, har otvivelaktigt,
liksom de vattenrättsliga tvångsrätterna överhuvudtaget, sin grund i det
allmänna intresse, som kräver vattenkraftens utnyttjande. Samma skäl kan
helt visst åberopas till stöd för ett än mera vittgående frigivande av initiativrätten,
och det har till och med ifrågasatts, huruvida ej den, som äger ett
obebyggt strömfall men icke vill eller förmår inom viss skälig tid vidtaga
åtgärder för dess tillgodogörande, borde — även i annan ordning än enligt
expropriationslagen — kunna tvingas mot ersättning avstå detsamma till
staten eller möjligen jämväl till kommun eller enskild företagare, som
åtager sig att omedelbart utnyttja fallet.
Riksdagen
1918.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Ett frigörande av initiativrätten i den utsträckning, som sist antytts,
skulle otvivelaktigt innebära en liögst väsentlig avvikelse från de grundsatser,
varå den nu gällande svenska vattenlagstiftningen vilar. En dylik
avvikelse, som skulle innebära, om ej ett upphävande, så dock eu "liögst
betydande begränsning av den enskildes rätt till vattnet, synes mig icke
låta sig försvara med mindre än att densamma visat sig nödvändig för tillgodoseende
av de allmänna intressen, som öro beroende av vattenkraftens
tillgodogörande. Något praktiskt behov av en så långt gående utvidgning
av initiativrätten torde emellertid nu icke föreligga och ej heller vara att
motse under den närmaste framtiden. Genom de av kommittéerna och de
sakkunniga föreslagna bestämmelserna kommer initiativrätten att väsentligt
utvidgas utöver vad som för närvarande gäller i detta ämne. Vid den
revision av den norska vattenlagstiftningen, som sedan ett antal år pågått
och varvid man enligt ett av den härför tillsatta kommissionen under år
1915 framlagt preliminärt förslag förordat stadganden, som på det närmaste
ansluta sig till de av de svenska kommittéerna föreslagna, har det ej heller
ansetts tillrådligt att lösgöra initiativrätten i vidsträcktare mån än vad som
skett enligt det svenska förslaget. De spörsmål, som äro förknippade med
denna frågas lösning, äro i varje fall av den grannlaga natur, att de otvivelaktigt
kräva en mera ingående behandling än som varit möjligt att ägna
dem under den knappt tillmätta tid, som stått mig till buds för ifrågavarande
lagstiftningsarbete. Därest behovet av en utvidgning av initiativrätten
till annan än delägare i strömfallet, mot förmodan, framdeles skulle
göra sig gällande, synes det mig ock som om denna lagstiftningsfråga kunde
lösas fristående och ej nödvändigtvis behövde sammankopplas med vattenlagstiftningen.
Uti några av de i anledning av ifrågavarande lagförslag väckta motionerna
framfördes yrkande, att den enskildes rådighet över vattnet i högre grad än
som skett i Kungl. Maj:ts förslag skulle underkastas begränsning med hänsyn
till det allmänna intresse, som krävde vattenkraftens snara utnyttjande.
För detta ändamåls vinnande borde initiativrätt i fråga om vattenkrafts
tillgodogörande kunna under vissa förutsättningar medgivas ej allenast åt
den, som själv ägde eller hade del i ett strömfall, utan oberoende härav
under vissa förutsättningar jämväl åt staten och kommun.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde tredje särskilda utskottet
följande.
En utvidgning av initiativrätten i den riktning, som uti de förenämnda
motionerna ifrågasättes, torde, såsom också kommit till erkännande uti
departementschefens ovan återgivna uttalande, icke böra möta något hinder
av mera principiell natur. Med den ökade betydelse, som vattenkraften
numera erhållit för tillgodoseende av olika samhällsbehov, synes det fastmera
stå i god överensstämmelse, om den enskildes intresse jämväl i detta
fall underordnas vad det allmänna bästa kräver. Det synes också utskottet,
som om en dylik initiativrätt, därest den gives ett lämpligt och väl avvägt
innehåll samt anordnas på ett praktiskt sätt, hade ett verkligt behov att
fylla. Med hänsyn till det outredda skick, vari, såsom departementschefen
erinrat, denna fråga ännu befinner sig, anser sig dock utskottet icke i stånd
att härom göra något bestämt uttalande. Ej heller har det i frågans nuvarande
läge varit utskottet möjligt att bilda sig en säker uppfattning angående
det sätt, varpå initiativrätten lämpligen bör anordnas. Åtskilligt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
11
synes tala för att denna fråga måhända bäst erhåller sin lösning inom
expropriationslagstiftningens ram. I varje fall har det synts utskottet som
om det förslag, vilket motionsvis framförts, icke kunde utan ingående omarbetning
och komplettering, vartill tillfälle icke givits under utskottets
arbete, läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Med hänsyn till vad utskottet sålunda framhållit anser utskottet de av
motionärerna framförda önskemålen bäst främjas genom att frågan av
Kungl. Maj:t göres till föremål för särskild utredning, och ämnar utskottet
föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om dylik utredning
samt framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen
kan giva anledning.
Under åberopande härav föreslog utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
huruvida och under vilka förutsättningar rätt kunde medgivas kronan
att, i annat fall än expropriationslagen medgåve, för tillgodoseende av allmänt
behov tillösa sig obebyggt eller ej till fullo utnyttjat strömfall i
ändamål att tillgodogöra vattenkraften, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.
Reservationer anfördes.
Fem ledamöter hemställde, att riksdagen måtte besluta att i vattenlagen
måtte intagas en bestämmelse av följande lydelse:
Prövas utnyttjande av obebyggt strömfall vara av synnerlig betydelse för
näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, äger Konungen
tillsäga ägaren av strömfallet att utnyttja detsamma; har inom två år efter
sådan tillsägelse ej ansökan enligt 11 kap. blivit gjord hos vattendomstolen
om tillstånd till strömfallets utbyggande samt, efter det sådant tillstånd
utverkats, strömfallet ej blivit utbyggt inom föreskriven tid, vare ägaren
pliktig avstå strömfallet till kronan i den ordning lag om expropriation
stadgar, så framt kronan hos vattendomstolen sökt tillstånd till sådan utbyggnad.
Om återlösningsrätt för strömfallets ägare stadgas i 9 kap.
Åtta andra ledamöter yttrade:
En utvidgning av initiativrätten utöver det kungl. förslagets räckvidd
på sätt utskottet ifrågaställt, skulle såsom departementschefen framhållit
»otvivelaktigt innebära en högst väsentlig avvikelse från de grundsatser,
varå den nu gällande svenska vattenlagstiftningen vilar». Eu dylik avvikelse
»låter sig icke försvara med mindre än att densamma visat sig
nödvändig» för tillgodoseende av samhällsintressen av den vikt att ett uppgivande
av enskild rätt icke kan undgås.
I allt väsentligt torde intressen av denna karaktär redan vara behörigen
tillgodosedda genom den nyligen antagna expropriationslagen. Genom de
ökade möjligheter till vattenkraftens utnyttjande, jämväl för samhälleliga
och andra allmänna intressens tillgodoseende, som föreliggande lagförslag
erbjuder, torde även behovet av en så långt gående utvidgning av det allmännas
rätt gent emot den enskilde i framtiden göra sig ännu mindre
gällande.
Att initiativrätten i förening med statens företagarverksamhet i övrigt och
det föreslagna koncessionssystemet skulle medföra ett betänkligt intrång i
äganderätten till strömfallen, är så mycket påtagligare, som genom de med
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
Utskottet.
koncessionssystemet förbundna restriktionerna staten skulle först kunna nedpressa
värdet av den enskildes egendom för att därefter med stöd av initiativrätten
inlösa densamma. Erfarenheten har oss veterligen hittills icke givit
vid handen något behov av en initiativrätt till förmån för staten gent emot
enskilda. Däremot hava klagomål avhörts över att man under årtionden
tövat med utnyttjandet av staten tillhöriga vattenfall, som snabbare bort
komma omgivande kommuner och industriella anläggningar tillgodo, liksom
det också numera torde allmänt erkännas, att staten genom olämpligt avvägda
upplåtelsegrunder (arrende eller vattenfallsrätt) försvårat ett i och för
sig önskvärt utnyttjande genom enskildas försorg av en del staten tillhöriga
vattenfall. Yad som hitintills hindrat kommuner och enskilda att utnyttja
dem tillhöriga vattenfall är som bekant också väsentligen att tillskriva
statens åtgärder eller underlåtenhet att vidtaga sådana; det kan vara nog
att erinra om statens vattenrättsprocesser och de svävande kungsådrebestämmelserna.
Sistnämnda reservanter yrkade avslag å utskottets ifrågavarande skrivelse.
Riksdagen beslöt i enlighet med dessa reservanters yrkande.
Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation förefinnes expropriationsrätt
av fastighet för vissa ändamål, som äro av väsentlig betydelse för det
allmänna, varav framgår, att även vattenfall kunna utgöra föremål för expropriation,
så snart sådant allmänt behov föreligger, som är förutsättning
för expropriationsrätten. Även vattenlagen medgiver i viss utsträckning rätt
till expropriation. Sålunda stadgas i 4 kap. 9 § rätt för kronan under
vissa förutsättningar att, där det påkallas för tillgodoseende av allmänt behov,
tillösa sig strömfall med vattenverksbyggnader m. m. Slutligen är
att märka den rätt, som enligt 2 kap. 5—7 §§> vattenlagen tillkommer delägare
i strömfall, att under vissa förutsättningar tilLgodogöra sig jämväl
annans del i fallet.
En utvidgning av tvångslagstiftningen på detta område synes för närvarande
icke vara av behovet påkallad. Genom de inköp av vattenfall,
som staten gjort under senaste årtionden, har en betryggande vattenkraftsreserv
åstadkommits. Sålunda förefinnas i nedre Norrland betydande kraftkällor,
som ännu icke äro utnyttjade. Anledning att räkna med svårighet
att genom ytterligare köp verkställa erforderlig komplettering av vattenkraftsreserven
torde icke föreligga. Senast har innevarande riksdag beslutat
förvärv av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven i Fors socken av Jämtlands
län, varigenom all vattenrätt, som tillkommer vänstra stranden i
Stadsforsen, kommer att tillfalla kronan.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 april 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.
13
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Frändén, Österström, Lindhagen, Berglund*, Granström,
Tamm och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Bos, Hage, Johanson i Hallagården,
Petersson i Lerbäcksbyn*, Pettersson i Hällbacken, Sandström och Osberg.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Lindhagen och Hage, som anfört följande:
»Yrkandet i den förevarande motionen är en konsekvens för ett speciellt
fall av den åskådning, som utvecklats i motionen och reservationen om en
allmän revision av vattenlagen. Frågan har också, som utskottet visat, varit
föremål för flera framställningar i riksdagen.
Den av utskottet åberopade allmänna bestämmelsen i expropriationslagen
är så svävande och tillrättalagd för olika tolkningar och intressen, så att
därav kan man icke vänta sig något med visshet i nödens stund.
Likaså anser utskottet givetvis liksom förut under riksdagen i den sociala
jordfrågans andra huvuddel, att man får finna sig i att lita till vattenfallsägarens
»frivillighet», om vilken även här utskottet hyser de bästa förhoppningar.
Motionen utgår emellertid från att nationen behöver redskap, som betyda
något, i sin tillspetsade kamp för tillvaron. Att kunna för alla medborgare
tillhandahålla ljus, värme och kraft ur det egna landets naturtillgångar
måste vara ett livsvillkor. Det kan då väl ej vara annat än välbetänkt att
hava en lagstiftning till hands färdigställd för att möta framtidens ovissa
skickelser. Behövs en sådan lagstiftning icke tillitas, så är det så mycket
bättre. Kan för ett eller flera fall frivillig uppgörelse ej träffas i brist på
stöd av en sådan lagstiftning, blir läget äventyrligt och tillfällen kunna gå
förlorade för det allmänna bästa, som icke vidare återkomma.
På grund härav yrkas bifall till motionen»;
2) av herrar Magnusson i Kalmar och Pettersson i Hällbacken.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.