Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående expropriation i skäliga iall av vattenkraft i enskild ägo.

1929-04-05 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:28, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående expropriation i skäliga iall av vattenkraft i enskild ägo.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1929 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående expropriation i skäliga iall av vattenkraft i

enskild ägo.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 193,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt, att

riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära övervägande av en lagstiftning, att

enskild tillhörig vattenkraft må kunna i skäliga fall genom expropriation

förvärvas för det allmänna.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionens innehåll.

Historik.

Riksdagen

1908.

Riksdagen

1909.

Riksdagen

1910.

Förslag om införande av rätt för det allmänna att medelst expropriation

förvärva vattenfall väcktes vid 1908 års riksdag genom två särskilda motioner

i andra kammaren. I det utlåtande lagutskottet avgav över desamma

framhöll utskottet såsom uppenbart, att det för staten och kommunen

av olika skäl ofta kunde vara av synnerlig vikt att besitta erforderlig vattenkraft.

Enligt gällande rätt syntes emellertid expropriationsinstitutet överhuvud

icke vara användbart såsom medel att enbart förvärva dylik kraft.

Det rådde dock enligt utskottets uppfattning icke något tvivel om, att den

omständigheten, att en naturlig kraftkälla, som kanske eljest skulle ligga

oanvänd, tvingades in i det allmännas tjänst, kunde vara av lika stor betydelse

för det allmänna som månget sådant allmänt behov, för vilket expropriationsrätt

vore medgiven. Utskottet hemställde därför, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,

i vad mån och under vilka villkor staten och eventuellt även kommuner

kunde erhålla rätt till expropriation av vattenfall. Denna hemställan

bifölls av andra men avslogs av första kammaren.

Samma utgång fick frågan vid 1909 års riksdag, då den återupptogs genom

en motion inom andra kammaren.

En liknande motion väcktes jämväl vid 1910 års riksdag. Lagutskottet

intog då en förändrad ståndpunkt och avstyrkte motionen. Utskottet anförde,

att, då gällande expropriationsförordning medgåve expropriation av

jord och lägenhet, syntes därav framgå, att även vattenfall kunde utgöra

föremål för expropriation, så snart sådant allmänt behov förelåge, som vore

förutsättning för expropriationsrätten. Att ifråga om dessa allmänna förut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

9

sättningar en precisering och utveckling av gällande lag i olika avseenden

vore av nöden, syntes med hänsyn till de efter förordningens tillkomst int

rädda ändrade förhållanden tydligt och hade även vid olika tillfällen av

riksdagen framhållits. Efter att hava erinrat om 1908 ars expropriationslagstiftningskommittés

arbete yttrade utskottet vidare, att de i motionen

framställda yrkandena emellertid ginge vida utöver de principer, som dittills

ansetts böra ligga till grund för expropriationslagstiftningen. Medan

nämligen enligt då gällande lagstiftning för expropriation erfordrades förhandenvaro

av ett behov, som i viss eminent mening vore allmänt, skulle

den nu påyrkade expropriationsrätten till vattenfall kunna till förmån för

staten och kommunen begagnas, när helst det för den allmänna hushållningen

funnes nyttigt. En dylik rätt för det allmänna kunde utskottet icke

finna annat än synnerligen hämmande för den enskilda företagsamheten och

det enskilda initiativet, som sålunda skulle, även om blott utsikt till ett

behov i framtiden förelåge, och kanske utan hänsyn till nedlagt kapital och

omsorg om en gagnelig verksamhet, vara hotat av möjligheten, att stat eller

kommun önskade begagna sin rätt att komma i besittning av vattenfallet

och den därtill möjligen hörande anläggningen. Vad särskilt anginge kommunerna,

ansåges det, som bekant, förenligt med gällande kommunallagstiftning,

att desamma inköpte vattenfall, så snart viss del av ett sådant

erfordrades för kommunens räkning, men i vinst- eller spekulationssyfte

använde en dryg återstod av den därifrån hämtade kraften. Vid sådant

förhållande skulle den påyrkade expropriationsrätten för kommunerna kunna

giva anledning till missbruk från deras sida, vilka, samtidigt som de skulle

kunna skada den enskilde, stode i tydlig strid med principerna för en sund

kommunalpolitik.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, varemot andra kammaren

biträdde en vid utskottets utlåtande fogad reservation med yrkande

om avlåtande till Kungl. Maj:t av sådan skrivelse i ämnet som den av de

båda föregående årens lagutskott tillstyrkta.

Vid framläggande för 1918 års riksdag av förslag till vattenlag yttrade

vederbörande departementschef, efter att hava lämnat en redogörelse för de

bestämmelser i förslaget, som avsåge att möjliggöra gemensam utbyggnad

av ett strömfall, tillhörigt flera ägare.

Den rätt, som sålunda medgives innehavaren av den större delen av ett

strömfall att tillgodogöra sig jämväl återstoden av fallet, har otvivelaktigt,

liksom de vattenrättsliga tvångsrätterna överhuvudtaget, sin grund i det

allmänna intresse, som kräver vattenkraftens utnyttjande. Samma skäl kan

helt visst åberopas till stöd för ett än mera vittgående frigivande av initiativrätten,

och det har till och med ifrågasatts, huruvida ej den, som äger ett

obebyggt strömfall men icke vill eller förmår inom viss skälig tid vidtaga

åtgärder för dess tillgodogörande, borde — även i annan ordning än enligt

expropriationslagen — kunna tvingas mot ersättning avstå detsamma till

staten eller möjligen jämväl till kommun eller enskild företagare, som

åtager sig att omedelbart utnyttja fallet.

Riksdagen

1918.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Ett frigörande av initiativrätten i den utsträckning, som sist antytts,

skulle otvivelaktigt innebära en liögst väsentlig avvikelse från de grundsatser,

varå den nu gällande svenska vattenlagstiftningen vilar. En dylik

avvikelse, som skulle innebära, om ej ett upphävande, så dock eu "liögst

betydande begränsning av den enskildes rätt till vattnet, synes mig icke

låta sig försvara med mindre än att densamma visat sig nödvändig för tillgodoseende

av de allmänna intressen, som öro beroende av vattenkraftens

tillgodogörande. Något praktiskt behov av en så långt gående utvidgning

av initiativrätten torde emellertid nu icke föreligga och ej heller vara att

motse under den närmaste framtiden. Genom de av kommittéerna och de

sakkunniga föreslagna bestämmelserna kommer initiativrätten att väsentligt

utvidgas utöver vad som för närvarande gäller i detta ämne. Vid den

revision av den norska vattenlagstiftningen, som sedan ett antal år pågått

och varvid man enligt ett av den härför tillsatta kommissionen under år

1915 framlagt preliminärt förslag förordat stadganden, som på det närmaste

ansluta sig till de av de svenska kommittéerna föreslagna, har det ej heller

ansetts tillrådligt att lösgöra initiativrätten i vidsträcktare mån än vad som

skett enligt det svenska förslaget. De spörsmål, som äro förknippade med

denna frågas lösning, äro i varje fall av den grannlaga natur, att de otvivelaktigt

kräva en mera ingående behandling än som varit möjligt att ägna

dem under den knappt tillmätta tid, som stått mig till buds för ifrågavarande

lagstiftningsarbete. Därest behovet av en utvidgning av initiativrätten

till annan än delägare i strömfallet, mot förmodan, framdeles skulle

göra sig gällande, synes det mig ock som om denna lagstiftningsfråga kunde

lösas fristående och ej nödvändigtvis behövde sammankopplas med vattenlagstiftningen.

Uti några av de i anledning av ifrågavarande lagförslag väckta motionerna

framfördes yrkande, att den enskildes rådighet över vattnet i högre grad än

som skett i Kungl. Maj:ts förslag skulle underkastas begränsning med hänsyn

till det allmänna intresse, som krävde vattenkraftens snara utnyttjande.

För detta ändamåls vinnande borde initiativrätt i fråga om vattenkrafts

tillgodogörande kunna under vissa förutsättningar medgivas ej allenast åt

den, som själv ägde eller hade del i ett strömfall, utan oberoende härav

under vissa förutsättningar jämväl åt staten och kommun.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde tredje särskilda utskottet

följande.

En utvidgning av initiativrätten i den riktning, som uti de förenämnda

motionerna ifrågasättes, torde, såsom också kommit till erkännande uti

departementschefens ovan återgivna uttalande, icke böra möta något hinder

av mera principiell natur. Med den ökade betydelse, som vattenkraften

numera erhållit för tillgodoseende av olika samhällsbehov, synes det fastmera

stå i god överensstämmelse, om den enskildes intresse jämväl i detta

fall underordnas vad det allmänna bästa kräver. Det synes också utskottet,

som om en dylik initiativrätt, därest den gives ett lämpligt och väl avvägt

innehåll samt anordnas på ett praktiskt sätt, hade ett verkligt behov att

fylla. Med hänsyn till det outredda skick, vari, såsom departementschefen

erinrat, denna fråga ännu befinner sig, anser sig dock utskottet icke i stånd

att härom göra något bestämt uttalande. Ej heller har det i frågans nuvarande

läge varit utskottet möjligt att bilda sig en säker uppfattning angående

det sätt, varpå initiativrätten lämpligen bör anordnas. Åtskilligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

11

synes tala för att denna fråga måhända bäst erhåller sin lösning inom

expropriationslagstiftningens ram. I varje fall har det synts utskottet som

om det förslag, vilket motionsvis framförts, icke kunde utan ingående omarbetning

och komplettering, vartill tillfälle icke givits under utskottets

arbete, läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda framhållit anser utskottet de av

motionärerna framförda önskemålen bäst främjas genom att frågan av

Kungl. Maj:t göres till föremål för särskild utredning, och ämnar utskottet

föreslå, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om dylik utredning

samt framläggande för riksdagen av det förslag i ämnet, vartill utredningen

kan giva anledning.

Under åberopande härav föreslog utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

huruvida och under vilka förutsättningar rätt kunde medgivas kronan

att, i annat fall än expropriationslagen medgåve, för tillgodoseende av allmänt

behov tillösa sig obebyggt eller ej till fullo utnyttjat strömfall i

ändamål att tillgodogöra vattenkraften, samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Reservationer anfördes.

Fem ledamöter hemställde, att riksdagen måtte besluta att i vattenlagen

måtte intagas en bestämmelse av följande lydelse:

Prövas utnyttjande av obebyggt strömfall vara av synnerlig betydelse för

näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt, äger Konungen

tillsäga ägaren av strömfallet att utnyttja detsamma; har inom två år efter

sådan tillsägelse ej ansökan enligt 11 kap. blivit gjord hos vattendomstolen

om tillstånd till strömfallets utbyggande samt, efter det sådant tillstånd

utverkats, strömfallet ej blivit utbyggt inom föreskriven tid, vare ägaren

pliktig avstå strömfallet till kronan i den ordning lag om expropriation

stadgar, så framt kronan hos vattendomstolen sökt tillstånd till sådan utbyggnad.

Om återlösningsrätt för strömfallets ägare stadgas i 9 kap.

Åtta andra ledamöter yttrade:

En utvidgning av initiativrätten utöver det kungl. förslagets räckvidd

på sätt utskottet ifrågaställt, skulle såsom departementschefen framhållit

»otvivelaktigt innebära en högst väsentlig avvikelse från de grundsatser,

varå den nu gällande svenska vattenlagstiftningen vilar». Eu dylik avvikelse

»låter sig icke försvara med mindre än att densamma visat sig

nödvändig» för tillgodoseende av samhällsintressen av den vikt att ett uppgivande

av enskild rätt icke kan undgås.

I allt väsentligt torde intressen av denna karaktär redan vara behörigen

tillgodosedda genom den nyligen antagna expropriationslagen. Genom de

ökade möjligheter till vattenkraftens utnyttjande, jämväl för samhälleliga

och andra allmänna intressens tillgodoseende, som föreliggande lagförslag

erbjuder, torde även behovet av en så långt gående utvidgning av det allmännas

rätt gent emot den enskilde i framtiden göra sig ännu mindre

gällande.

Att initiativrätten i förening med statens företagarverksamhet i övrigt och

det föreslagna koncessionssystemet skulle medföra ett betänkligt intrång i

äganderätten till strömfallen, är så mycket påtagligare, som genom de med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet.

koncessionssystemet förbundna restriktionerna staten skulle först kunna nedpressa

värdet av den enskildes egendom för att därefter med stöd av initiativrätten

inlösa densamma. Erfarenheten har oss veterligen hittills icke givit

vid handen något behov av en initiativrätt till förmån för staten gent emot

enskilda. Däremot hava klagomål avhörts över att man under årtionden

tövat med utnyttjandet av staten tillhöriga vattenfall, som snabbare bort

komma omgivande kommuner och industriella anläggningar tillgodo, liksom

det också numera torde allmänt erkännas, att staten genom olämpligt avvägda

upplåtelsegrunder (arrende eller vattenfallsrätt) försvårat ett i och för

sig önskvärt utnyttjande genom enskildas försorg av en del staten tillhöriga

vattenfall. Yad som hitintills hindrat kommuner och enskilda att utnyttja

dem tillhöriga vattenfall är som bekant också väsentligen att tillskriva

statens åtgärder eller underlåtenhet att vidtaga sådana; det kan vara nog

att erinra om statens vattenrättsprocesser och de svävande kungsådrebestämmelserna.

Sistnämnda reservanter yrkade avslag å utskottets ifrågavarande skrivelse.

Riksdagen beslöt i enlighet med dessa reservanters yrkande.

Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropriation förefinnes expropriationsrätt

av fastighet för vissa ändamål, som äro av väsentlig betydelse för det

allmänna, varav framgår, att även vattenfall kunna utgöra föremål för expropriation,

så snart sådant allmänt behov föreligger, som är förutsättning

för expropriationsrätten. Även vattenlagen medgiver i viss utsträckning rätt

till expropriation. Sålunda stadgas i 4 kap. 9 § rätt för kronan under

vissa förutsättningar att, där det påkallas för tillgodoseende av allmänt behov,

tillösa sig strömfall med vattenverksbyggnader m. m. Slutligen är

att märka den rätt, som enligt 2 kap. 5—7 §§> vattenlagen tillkommer delägare

i strömfall, att under vissa förutsättningar tilLgodogöra sig jämväl

annans del i fallet.

En utvidgning av tvångslagstiftningen på detta område synes för närvarande

icke vara av behovet påkallad. Genom de inköp av vattenfall,

som staten gjort under senaste årtionden, har en betryggande vattenkraftsreserv

åstadkommits. Sålunda förefinnas i nedre Norrland betydande kraftkällor,

som ännu icke äro utnyttjade. Anledning att räkna med svårighet

att genom ytterligare köp verkställa erforderlig komplettering av vattenkraftsreserven

torde icke föreligga. Senast har innevarande riksdag beslutat

förvärv av vissa fastigheter m. m. vid Indalsälven i Fors socken av Jämtlands

län, varigenom all vattenrätt, som tillkommer vänstra stranden i

Stadsforsen, kommer att tillfalla kronan.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 april 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

13

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Frändén, Österström, Lindhagen, Berglund*, Granström,

Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Bos, Hage, Johanson i Hallagården,

Petersson i Lerbäcksbyn*, Pettersson i Hällbacken, Sandström och Osberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Lindhagen och Hage, som anfört följande:

»Yrkandet i den förevarande motionen är en konsekvens för ett speciellt

fall av den åskådning, som utvecklats i motionen och reservationen om en

allmän revision av vattenlagen. Frågan har också, som utskottet visat, varit

föremål för flera framställningar i riksdagen.

Den av utskottet åberopade allmänna bestämmelsen i expropriationslagen

är så svävande och tillrättalagd för olika tolkningar och intressen, så att

därav kan man icke vänta sig något med visshet i nödens stund.

Likaså anser utskottet givetvis liksom förut under riksdagen i den sociala

jordfrågans andra huvuddel, att man får finna sig i att lita till vattenfallsägarens

»frivillighet», om vilken även här utskottet hyser de bästa förhoppningar.

Motionen utgår emellertid från att nationen behöver redskap, som betyda

något, i sin tillspetsade kamp för tillvaron. Att kunna för alla medborgare

tillhandahålla ljus, värme och kraft ur det egna landets naturtillgångar

måste vara ett livsvillkor. Det kan då väl ej vara annat än välbetänkt att

hava en lagstiftning till hands färdigställd för att möta framtidens ovissa

skickelser. Behövs en sådan lagstiftning icke tillitas, så är det så mycket

bättre. Kan för ett eller flera fall frivillig uppgörelse ej träffas i brist på

stöd av en sådan lagstiftning, blir läget äventyrligt och tillfällen kunna gå

förlorade för det allmänna bästa, som icke vidare återkomma.

På grund härav yrkas bifall till motionen»;

2) av herrar Magnusson i Kalmar och Pettersson i Hällbacken.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.