Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herr Möller och nr 181 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm.

1929-04-05 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:30, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herr Möller och nr 181 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1929 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herr

Möller och nr 181 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta

utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å

jordbruk.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Frågan om vanhävdslagstiftning har vid åtskilliga tillfällen förelegat in- Historik,

för riksdagen.

I sitt år 1904 avgivna betänkande föreslog norrlandskommittén vissa Norrlandsbestämmelser

till förekommande av vanhävd å jordbruk i Norrland och kommittén.

Dalarna.

Kommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken syntes

innebära ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren

icke hade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade

åt annat håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord, tillhörig

bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som ej å

fastigheten hade sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den huvudsakligen

för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Hos några andra än

dylika jordägare syntes nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande av

jordbruket icke kunna tänkas förekomma. En vanlig enskild jordägare

måste nämligen i regel för att kunna tillgodose sina egna omedelbara behov

av jordbrukets naturaprodukter ägna detta större omsorg.

Tre reservanter, herrar Claéson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga

alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid

makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika

stor om vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet.

Det komme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en

jordägare, som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot

hans granne, vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde

sig skyldig till samma fel.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 16 häft. (Nr 30.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1907.

Riksdagen

1908.

Riksdagen

1909.

Riksdagen

1917.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla all i

enskild ägo varande jord. Som motivering till denna utvidgning av lagens

tillämplighetsområde anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas,

att det endast varit å bolags och skogsspekulanters jord, som de

missförhållanden, vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare

grad framträtt. Men då lagen grundade sitt berättigande på den

skada för det allmänna, som förorsakades av en svårare vanhävd, samt

denna skada vore lika stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än

befunne sig, syntes följdriktigheten kräva att, såsom reservanter inom

norrlandskommittén samt jämväl vissa befallningshavande påyrkat, lagen

utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Ett dylikt principiellt

beriktigande torde, framhölls det vidare, kunna göras utan att lagen därigenom

i sin praktiska tillämpning fick någon väsentligt ändrad betydelse.

Det syntes nämligen vara ringa anledning att befara, att andra än trävaruindustriens

idkare kunde finna det med sin förmån förenligt att försumma

jordbruket å sin jord till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den

utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsatte. Från

lagens tillämpning skulle dock undantagas jordägare, som på grund av

fattigdom eller annan giltig orsak var urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna propositionen

utan framlade i stället i sitt utlåtande i ärendet ett förslag, som

i huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs. Kamrarna stannade

i olika beslut, i följd varav frågan föll.

Vid följande års riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna

stannade emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.

Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Maj:t ett nytt förslag till vanhävdslag,

vilket i rätt väsentlig mån avvek från 1907 års proposition. Lagen

skulle endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter

tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade enligt den

norrländska arrendelagen.

Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag så gott som oförändrat. I

avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet

utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas

över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.

Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lagutskottet

uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,

antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 utfärdades

lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

I anledning av motion vid 1917 års riksdag om utsträckt vanhävdslagstiftning

uttalade lagutskottet vissa betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning

mot sådana grupper av jordbruk, som förnämligast ägdes av yrkesjordbrukare.

Utskottet anförde:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 3

Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att

stifta en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra

yrkesidkare får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke

efter bästa förmåga. Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens

väg och genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande

bruk av landets odlade jord är så viktigt för landet och dess

invånare, att bär dock måste särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet

tror ej, att i dessa fall vanhävd förekommer i så stor utsträckning, att

någon tvingande nödvändighet föreligger att, såsom i gamla dagar i viss

män gällde, åtminstone i lagen sätta jordbrukarna till yrket under uppsikt

i deras sätt att hävda jord och byggnader. Säkerligen skulle också en

sådan lagstiftning icke utan fog möta ett allmänt och förbittrat motstånd

från bondeklassen och övriga jordbrukare.

Frågan förföll genom olika beslut hos kamrarna.

Sedan Kungl. Maj:t under år 1918 förordnat häradshövdingen N. Wihlborg

och över lantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet

biträda vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska

vanhävdslagen, framlade de sakkunniga den 10 november 1921 den

begärda utredningen.

Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, att, ehuru

undersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll

framkommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, att

uppsiktslagen gällde all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till

jorden. Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag

vilket vore helt naturligt — utan även av andra personer såsom arrendatorer,

. ledamöter av jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de

sakkunniga under sina resor sammanträffat. Även i en del av svaren från

ortsmyndigheterna å vissa av de till dem utställda frågor hade samma

uppfattning kommit till uttryck. Sålunda yttrade hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i ett av de norrländska länen, att uppsiktslagen i sin

nuvarande form vore att betrakta såsom en klasslag och att densamma av

denna anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte framhölles, att

för produktionen all jord hade samma betydelse, vadan den ock från det

allmännas sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne sig.

Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid

dock det ena, utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle

utsträckas till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla

även för mellersta och södra Sverige. — Wihlborg och Nilsson hava emellertid

ansett berörda fråga icke vara hänskjuten till deras bedömande.

Beträffande Wihlborgs och Nilssons uppfattning om vilka jordägare böra

träffas av vanhävdslagen må här hänvisas till vad därom anförts vid behandlingen

av frågan om arrendelagstiftningens omfattning.

I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande, del VI, framlade jordkommissionen

ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk,

vilken lag var avsedd att gälla hela landet. I motiveringen till denna lag

anförde kommissionen bl. a. följande.

Undersökning

ang. verkningarna

av

den norrländska

vanhävdslagen.

J ord kommissionen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

i fråga om den omfattning, som bör givas en för liela riket gällande

vanhävdslagstiftning, skulle måhända tvekan kunna råda därom, huruvida

densamma icke lämpligen borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen

inskränkas till den jord, vars ägare komme att drabbas av den sociala

arrendelagstiftningen och friköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik

begränsning av lagstiftningen kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär

av komplement till de sociala arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen

icke kräver en vidsträcktare omfattning av densamma dels ock att därmed

skulle de fall av vanhävd, som hitintills varit talrikast och mest svårartade,

komma att träffas av lagen. Det kan emellertid icke förbises, att lagen

grundar sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av

jordbruk medför, samt att denna skada är lika stor, i vilkens hand än den

vanhävdade fastigheten befinner sig. Följdriktigheten torde sålunda enligt

kommissionens förmenande kräva, att lagen gives den omfattning, att den

kommer att avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord.

Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av

vanhävdslagstiftningen, som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka för

den allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart

är nämligen, att eu jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej

skulle avse, gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanvävd av sitt jordbruk.

Det kunde då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från

det allmännas sida ej kunde ske mot honom likaväl som mot hans granne,

vilken kanske i mindre grad låtit vanhävd komma sig till last.

Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanhävdslagstiftningens

verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga

håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen

borde gälla all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.

Därest någon begränsning i fråga om vanhävdslagstiftningens giltighet beträffande

i enskild ägo varande jord ej göres, komma vidare att undanröjas

de svårigheter, som enligt förutnämnda betänkande gjort sig gällande vid

den norrländska uppsiktslagens tillämpning. På grund av det för denna

lags tillämplighet uppställda villkoret, att fastigheten skall av ägaren besittas

huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande, har i åtskilliga

fall, då det varit uppenbart, att vanliävd förelegat, antingen jordbrukskommissionen

funnit sig förhindrad att ingripa, enär ägaren icke ansetts besitta

fastigheten för skogsavkastningens skull, eller också, sedan talan om vanhävdens

avhjälpande blivit vid domstol anhängiggjord, domstolen av enahanda

skäl ogillat denna talan. Det har sålunda ansetts, att ingripande av

jordbrukskommissionen icke kunde äga rum, då fastighetens skog redan varit

totalavverkad eller då vid förvärvet av fastigheten avverkningsrätten till

skogen varit genom intecknat kontrakt upplåten till annan än den nye ägaren.

I allmänhet synes uppfattningen vara den, att uppsiktslagen icke är tilllämplig

mot enskilda fastighetsägare, utan att deras avsikt att tillgodogöra

sig skogsavkastningen blivit på något sätt i handling manifesterad. Genom

denna tolkning av lagen hade de mest flagranta vanhävdsfall undandragits

åtgärd från jordbrukskommissionernas sida. Det har genom den verkställda

undersökningen konstaterats, att just i fall, då skogen till en fastighet totalavverkats

och således varit utsatt för vanvård, ofta upprörande vanhävd

även av fastighetens jordbruk förelegat. Det är tydligt, att, därest ingripande

mot en jordägare, som besitter en skogsfastighet, skall få äga rum först

sedan han börjat verkställa skogsavverkning, vanhävden kan hava tagit

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr BO. 5

en sådan omfattning, att dess avhjälpande är betydligt försvårat eller måhända

rent av omöjliggjort.

I ovannämnda betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens

verkningar har föreslagits den ändring av den norrländska uppsiktslagen,

att den skulle komma att avse förutom jord, tillhörig bolag och ekonomiska

föreningar, fastighet, vars ägare icke vore mantalsskriven därå, oavsett om

han innehade fastigheten för att tillgodogöra sig dess skogstillgångar eller

ej. Frånsett det från kommissionens utgångspunkt principiellt oriktiga i

varje begränsning av vanhävdslagen, har kommissionen ansett stora betänkligheter

möta emot en sådan lagstiftning. Den skulle nämligen lämna bolag

och spekulanter en möjlighet öppen att undvika följderna av den sociala

arrende- och friköpningslagen genom överlåtelse av fastigheten å en bulvan,

som mantalsskreve sig därå och vilken sedan kunde utan att riskera ingripande

från det allmännas sida nedlägga jordbruket.

I fråga om lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag.

Där jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är

urståndsatt att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av

samnm orsak, råkat, vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen

föreskrivna procedur, som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar

förelädes att vidtaga åtgärder, som vore honom omöjligt att utföra. I

enlighet med vad sålunda anförts har lagens tillämplighet modifierats.

Inom jordkommissionen anfördes reservation av herr Lindhagen, som ansåg,

att under lagen borde falla enskild tillhörigt jordbruk, som på ett varaktigt

sätt plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt

att stadga undantag för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt

att avhjälpa vanhävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt

plägat upplåtas på arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av

annan än jordägaren.

Herr Lindhagen anförde följande.

Vanhävdslagen kommer därigenom att fylla sin första uppgift att vara

ett stöd för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan

nämligen äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen

genom att nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas

av någon för ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett

huvudskäl för norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.

Emellertid har, såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde

äga tillämpning å alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen,

blott med det villkoret, som sagts, att jordbruket kan lämna huvudsaklig

bärgning åt en medelstor familj.

Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora

mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område,

böra underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att vårda

jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga

bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har uppsikten

icke ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom

i gamla tider, äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett

ingripande bör äga rum allenast, i den mån anmälan om uppkommen vanhävd

i ett visst fall inlupit eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre

äventyrlig. Frånsett emellertid denna omständighet synes mig fortfarande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Yttranden

över jordkommissionens

förslag.

Riksdagen

1924.

som tillförne något behov eller fog icke förefinnas att anordna en särskild

kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta

andra yrkesmän.

Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo

jordbruk, vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles

ofta råka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta över,

att vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är

detta fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister)

eller vilkas ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har sina

intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till

spillo av liknöjdhet för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen,

då en vanhävdslag, såsom nu är fallet, ifrågasättes att utsträckas

till södra och mellersta delarna av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna

huvudsakligen förefinnas. Det är här företrädesvis själva jorden,

som är utsatt för vanhävd, varemot faran plägar vara mindre överhängande

för åbyggnaderna.

Möjligheter till ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen

också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan

gods och bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag, bör gränsen

dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk med en areal av mera

än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande

för bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras

egendomar, som äga ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på

samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes

mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen

merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning

över vida arealer kan förekomma. Erfarenheten må sedan giva vid handen,

huruvida ett vidgande av lagens tillämplighetsområde på denna punkt bör

äga rum.

Av de myndigheter, som särskilt yttrat sig över jordkommissionens utkast

till vanhävdslag, hava länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Gotlands län förklarat sig icke hava något

att erinra mot förslaget.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Örebro,

Gävleborgs, Västernorrlands, Norrbottens och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Västmanlands och Jämtlands län hava uttalat sig för behovet av

en vanhävdslagstiftning, avseende all enskild jord.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (1:93 och

II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.

I motionerna anfördes bl. a. följande.

Då en vanhävdslag har sitt berättigande däri, att genom densamma förekommes

den skada, som jordens vanhävd medför, samt denna skada är lika

stor, i vilkens hand jorden än befinner sig, skall erkännas, att ehuru inom

jord kommissionen yppats olika åsikter om det giltighetsområde, som bör

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande AV 30. 7

givas en dylik lagstiftning, skäl tala för att densamma må avse all i enskild

ägo befintlig jord. Om emellertid i detta avseende meningsskiljaktighet

rått, så synes man i varje fall vara ense därom, att en vanhävdslag erfordras

såsom ett nödvändigt komplement till en social arrendelag och en friköpningslag

i fråga om de fastigheter, varå dessa lagar skulle äga tillämpning.

Det kan nämligen tagas för givet, att vederbörande jordägare eljest

komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket för att

därigenom undvika de i deras föreställning säkerligen betydligt överdrivna

olägenheterna, som genom samma lagar skulle förorsakas dem.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, anförde andra lagutskottet

bland annat följande.

Såsom komplement till eu social arrendelagstiftning är enligt utskottets

mening en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.

Torde sålunda enighet råda om behovet av en sådan lagstiftning som den,

varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå i sär, då det gäller

att taga ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning

lämpligen bör äga. Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen

i överensstämmelse med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet

å all i enskild ägo varande jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada,

som genom vanhävd av odlad jord uppstår, lika stor i vems hand jorden

än befinner sig. Skall lagstiftningen begränsas att avse endast vissa kategorier

av jordägare, möta givetvis också stora vanskligheter vid uppdragandet

av gränserna. Huru dessa än fastställas, komma med all sannolikhet

fall att inträffa, vilka, såsom jordkommissionen framhållit, skulle för den

allmänna rättskänslan vara i hög grad kränkande. För folkuppfattningen

skulle det nämligen säkerligen verka såsom en oegentlighet och orättvisa,

att exempelvis av två närbelägna fastigheter, vilka båda av sina ägare vanhävdades,

ingripande från det allmännas sida blott kunde ske beträffande

den ena, medan till följd av lagens begränsning vanhävden å den andra

finge opåtalt fortgå. Desto betänkligare skulle detta te sig, om det, såsom

anledning finnes att antaga, bleve de fall, där vanhävden vore störst, vilka

komme att falla utom lagens räckvidd. Erfarenheten har visat, att den

grövsta vanhävden av jordbruk merendels förekommer å fastigheter, vilka

förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte. En av lagstiftningens förnämsta

uppgifter måste således vara att förekomma vanhävd just å dessa,

s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman. Emellertid torde det knappast

låta sig göra att, om man önskar en fullt effektiv lagstiftning, tillfredsställande

utforma denna så, att den väl komme att avse nämnda personer,

men ej samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar Wihlborg och

Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska uppsiktslagen

har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort sett synes hava haft

goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat sig vara föga

effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter inom

jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt avgörande

betydelse synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant, att för närvarande

en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva sig på

den fastighet, han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises, att

därest en mot spekulanterna riktad lagstiftning gives tillämplighet allenast

å fastigheter, därå ägaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större omfattning

än nu låta mantalsskriva sig på de av dem i spekulationssyfte förvärvade

fastigheterna, för vilket förfarande hinder merendels ej skulle möta.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

önskar man i vanhävdslagstiftningen vinna ett effektivt skydd mot den

skada, som tillfogas det allmänna genom spekulanternas ödeläggande av

jordbruk, gives sålunda enligt utskottets mening näppeligen någon annan

möjlighet än att denna lagstiftning göres tillämplig å vanhävd av all

enskild jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga,

hava, såsom av det föregående framgår, också obetingat uttalat sig för, att,

därest en vanhävdslagstiftning komme till stånd, denna borde erhålla en

dylik omfattning. Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgift att

kontrollerande ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra fall,

än där dettas existens är genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det

ej vara att befara, att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin praktiska

tillämpning skulle få någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med

om den i likhet med den norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och

spekulanter. Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra

jordägare än de, vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets

avkastning, kunna finna det med sin fördel förenligt att försumma

detta till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den utsträckning,

som den ifrågasatta lagen för sin tillämplighet skulle förutsätta.

Om än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den omfattning,

som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att

möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke

erhåller större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För

en sådan begränsning talar ock, att lagstiftaren redan i fråga om de nordligare

delarna av landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom

nämnts, i stort sett visat sig fylla sin viktiga uppgift.

Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord,

synes utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag

göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan

giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets

motivering av herr Linder m. fl. I reservationen anfördes bl. a. följande.

Olika meningar hava yppats om vanhävdslagen bör gälla alla jordbruk

eller, på sätt norrlandslagen stadgar, allenast bolags och enskilda spekulanters

jordbruk eller med andra ord sådana fastigheter, vilkas ägare ej hava

intresse av jordbruket samt därför också permanent utarrendera detsamma.

I motionerna har denna fråga lämnats öppen.

Villigt skall erkännas, att åtskilliga skäl kunna anföras för bägge ståndpunkterna.

För vår del finna vi emellertid övervägande grunder tala för,

att lagstiftningen även i fortsättningen bör inskränka sig, åtminstone tillsvidare,

till att ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Det är av alla

jordundersökningar konstaterat att vanhävd företrädesvis äger rum på gårdar

tillhöriga bolag och enskilda spekulanter. Detta är en naturlig följd av

jordägarens bristande intresse för jordbruket i förening med arrendatorns

fattigdom, hans liknöjdhet i att nedlägga ett för honom fruktlöst arbete på

annans jord och även arrendators förhinder i en myckenhet fall att ägna

tillräckligt arbete åt jorden i följd av hans utskickande av jordägaren till

annat sysslande. Lagen fyller med förenämnda begränsning på samma gång

sin uppgift att vara ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagen,

för upprätthållande av dennas effektivitet. Det kan ock allvarligt

ifrågasättas, huruvida något större behov eller fog förefinnes att anordna

en särskild kontroll också på de yrkesmässiga jordbrukarna till skillnad

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

9

från de flesta andra yrkesmän. Det ligger i den stora mängden bönders,

de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets område, intresse att vårda jordbruket,

så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga

bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd.

På utskottets hemställan avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t,

däri riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.

I anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Maj:t under

samma år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga). Den 3 september 1926

avlämnade dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning.

Beträffande lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av

jordägare anförde de sakkunniga.

Då det nu ifrågasättes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att

omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den gällande grundsatsen,

att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella

arrendelagstiftningen. Härmed är också omfattningen av vanhävdslagstiftningen

given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som

ock till vederbörande jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord,

som, därest den varit utarrenderad, skolat, om ej undantag därifrån medgivits,

vara underkastad de av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser

om vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar

samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare, synes vanhävdslagen böra

vara tillämplig. De föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden

under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden

torde ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda

vanhävdsbestämmelser. Vanhävdslagen skall sålunda gälla jord, tillhörig

bolag eller ekonomiska föreningar eller ock enskilda personer, som

driva industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Från

lagens tillämplighet böra undantagas aktiebolag och föreningar, som erhållit

lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt enskilda

spekulanter, som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål än

att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott

eller annan dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som

föreslagits i den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar,

som omfatta odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem

hektar. Det avgörande blir således ej om en hel kameral eller lantmäteriteknisk

fastighet innehåller odlad jord till nu angiven areal utan huruvida

viss brukningsdel av en dylik fastighet omfattar sådan areal. Med denna

avfattning kommer lagen även att omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter,

såvitt de innehålla odlad jord till nu angiven omfattning.

Över jordsakkunnigas förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen hava

yttranden avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,

jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott utom i

Uppsala och Gotlands län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges

skogsägarförbund. I en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 oktober 1926 dag
-

Jordsak
kunniga.

Yttrandeti

över jordsakkunnigas

förslag.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

tecknad skrift bär herr Lindhagen framställt vissa erinringar beträffande

.jordsakkunnigas förslag samt hemställt, att vad sålunda anförts måtte vinna

beaktande vid utarbetande av proposition i ämnet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, domänstyrelsen,

jordbrukskommissionerna i Jämtlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kronobergs län hava anslutit sig till

förslagets ståndpunkt beträffande lagstiftningens omfattning med hänsyn till

skilda grupper av jordägare.

Uttalanden att lagen skulle avse alla enskilda jordägare hava framförts

av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, jordbrukskommissionen

i Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Södermanlands, Kalmar läns norra del och Västmanlands län.

Sålunda yttrade länsstyrelsen i Västmanlands län: De skäl, som anförts

till stöd för omförmälda ståndpunkt, synas så mycket mera vägande som

den nya vanhävdslagen därigenom skulle komma att befrias från ett eljest

ofrånkomligt särdrag av att vara en slags »klasslag >, av att vara tillkommen

för att hålla efter vissa särskilda grupper av jordbrukare, mot vilkas

sätt att hävda jorden, jämfört med andra lantmäns, i stort sett intet berättigat

klander synes kunna framställas åtminstone beträffande rikets

mellersta och sydligare delar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anförde: En huvudgrupp av den föreslagna

arrendelagens strängare »särskilda bestämmelser» gäller även jordbruksarrenden

under fideikommiss och vissa andra »stadigvarande jordbruksarrenden».

De sakkunniga hava icke angivit några skäl för sitt uttalande, att

för sådan jord icke skulle tarvas några vanhävdsbestämmelser. Det torde

fastmera icke saknas anledning att åtminstone beträffande fideikommiss i

vissa fall förmoda motsatsen. Här är en av de punkter, där man saknar

verklig utredning i betänkandet, och där en dylik utredning eventuellt kunde

tänkas föranleda någon variation av de föreslagna vanhävdsbestämmelserna

för olika kategorier av jord.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhöll, att det av principiella skäl

ej borde vara uteslutet att i alldeles uppenbart fall av vanhävd å enskilds

fastighet genom ingripande från samhällets sida åvägabringa rättelse.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands

län uttalade, att den gällande lagens bestämmelse i förevarande hänseende

borde tillerkännas företräde.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Örebro län gjorde gällande, att för lagens tillämplighet borde

fordras, att det förefunnes ett visst sammanhang mellan det av en enskild

person bedrivna jordbruket och den av honom idkade rörelsen.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

lön, vilka i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt, framhöllo, att

det förekommit, att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet t. ex. för

jaktens skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation, och att

det understundom visat sig behövligt, att sådana fastigheter bleve föremål

för uppsikt. Lagen borde därför omfatta fastighet, tillhörande enskild person,

vilken driver industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter

eller eljest förvärvat jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk.

Ett sådant tillägg torde icke föranleda ökad svårighet att urskilja,

vilka fastigheter skulle vara underkastade lagens tillämplighet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

11

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län uttalade, att lagen borde äga tillämpning å jord, som av enskild

person förvärvats i spekulationssyfte. Nämnda förvaltningsutskott yttrar:

Utskottet finner det betänkligt att från lagens tillämpning undandrages den

jordbruksjord, som i enskilda spekulanters händer ofta bli föremål för omfattande

vanhävd såväl vad gäller jord som byggnader. Sådan vanhävd

förefaller också mest upprörande, då knappast någon förmildrande omständighet

bär torde kunna andragas. Tvärtom måste dylika enskilda jordförvärv

i spekulationssyfte betraktas såsom icke önskvärda, då de ej hava annat

ändamål än att lämna spekulanten profit, om möjligt utan att han skall

behöva fullgöra någon skyldighet åt det allmänna eller landets näringsliv.

Det synes så mycket mindre föreligga anledning att skona vederbörande från

att tvångsvis fullgöra rimliga skyldigheter, som man beträffande vanhävdslagen

i allmänhet med all rätt utgår ifrån att det allmännas intresse bör

gå före den enskildes. Med den formulering, som givits lagförslagets § 1,

kommer detsamma enligt förvaltningsutskottets mening att i tillämpningen

leda till för den allmänna rättsuppfattningen kränkande konsekvenser, varför

utskottet anser en omarbetning nödvändig i så måtto, att jord i enskilda

spekulanters händer, dessa må nu vara jordbrukare eller andra, som spekulera

i t. ex. s. k. styckningsegendomar eller andra fastigheter, må falla

under lagens tillämpning.

Även herr Lindhagen fann inskränkningen till enskild skogsspekulant

vara en synnerligen äventyrlig heskärning av norrlandslagstiftningen.

Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till

lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak

byggt på jordsakkunnigas förslag i ämnet.

I motioner framfördes förslag till utsträckt omfattning av lagen.

Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna 1:290 av herr Sandén

m. fl. och 11:398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., att riksdagen måtte

besluta sådan ändring i propositionen, att lagen komme att gälla även för

de arrendejordbruk under fideikommiss, som omförmäldes i 54 § i det för

riksdagen framlagda förslaget till ändring i nyttjanderättslagen, ävensom

för vissa andra jordbruk, som omförmäldes i 56 § i samma lagförslag, med

den arealbegränsning, som för sådana arrendejordbruk kunde komma att

bliva fastställd.

I en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion 1:315 yrkades, att riksdagen

ville besluta sådant tillägg till ovannämnda lag eller, om detta icke bifölles,

åtminstone till norrlandslagen, att lagen komme att gälla även jordbruksärenden

under fideikommiss och vissa andra jordbruksärenden, om vilka

stadgades i 54—56 §§ av förslaget till social arrendelagstiftning.

Slutligen hemställdes i en av herr Lindhagen väckt motion 1:316, att

riksdagen ville besluta, att uppsiktslagen utsträcktes att omfatta sådana gods,

som ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång

en åkerareal av mer än 75 hektar.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottet beträffande ovannämnda motioner följande.

Riksdagen

1927.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Vanhävds
begreppet.

Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna om

jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande

jordbruksarrenden ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement

tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen

delat. Utskottet vill giva sin anslutning härtill och kan således icke

biträda den i motionerna framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla

tillämpning på även dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda

utlåtande nr 1 hemställt, att de av Kungl. Maj:t föreslagna särskilda

bestämmelserna rörande den senare kategorien av arrenden icke skola

godtagas av riksdagen.

I fråga om herr Lindhagens yrkande i motionen 1:316 vill utskottet erinra,

att samma yrkande framställts av herr Lindhagen i hans reservation till

jordkommissionens betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen

helt bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande

arrenden under bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämnställda

rättssubjekt, följer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr

Lindhagens sist omförmälda yrkande.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Linder m. fl.

Reservanternas däri framställda yrkande innebar, att lagen skulle vara

tillämplig jämväl å jordbruksarrenden under fideikommiss och å de arrenden,

som omnämndes i 56 § av Kungl. Maj:ts förslag till arrendelag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Enligt den norrländska uppsiktslagen av den 25 juni 1909 skulle uppsikt

hållas däröver att jordbruket å fastighet, som fölle under lagen, icke nedlades

eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyrades. Till vanhävd var ej att hänföra nedläggande

av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet var så dålig,

att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens

jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

Genom lag den 11 juli 1924 blev vanhävdsbegreppet bestämt på följande

sätt. Uppsikt skulle hållas däröver att jordbruket å fastigheten ej så vanvårdades,

att dess vidmakthållande därigenom äventyrades ävensom att för

fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke bortfördes

eller lämnades att förfalla. Till vanhävd var ej att hänföra nedläggande

av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon

annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Utan

hinder härav var dock medgivet, att åbyggnad, som genom jordbruks sammanslagning

med annat blev obehövlig, bortfördes eller lämnades att förfalla,

för så vitt sammanslagningen uppenbarligen var till gagn för bildandet

av bärkraftigt jordbruk.

Enligt nu gällande lag av den 27 juni 1927 skall uppsikt hållas däröver

att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes,

att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga bygg
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 13

nåder bortföras eller lämnas utan underhåll. Till vanhävd är ej att hänföra

nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.

Ej heller anses såsom vanhävd att byggnad, som genom sammanslagning

av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan

underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro sådana,

att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav

brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Den norrländska uppsiktslagen gällde i sin ursprungliga avfattning de

fyra nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län.

Lagen utsträcktes sedermera dels genom lag den 10 maj 1912 till återstående

delar av Gävleborgs län och dels genom lag den 2 maj 1917 till Värmlands

län. Den år 1927 antagna lagen har avseende å hela landet.

Det vid innevarande års riksdag framställda yrkandet innebär, att riksdagen

skulle, med frånträdande av sin år 1927 intagna ståndpunkt, hos

Kungl. Maj:t hemställa om förslag till en vanhävdslagstiftning, som skulle

omfatta alla enskilda jordägare och alla jordbruksfastigheter oavsett deras

storlek.

Såsom skäl för nödvändigheten att giva vanhävdslagen denna utsträckning

har bland annat anförts, att en lagstiftning på detta område »ej kan förr

än den kommer att gälla alla jordägare befrias från att vara en slags klasslag

tillkommen i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare». Den

begränsning av vanhävdslagens giltighetsområde, mot vilken motionärerna

vända sig, beror emellertid därpå, att denna lag är ett komplement till den

sociala arrendelagstiftningen, varav följer, att den sistnämnda lagstiftningens

omfattning blivit bestämmande för vanhävdslagens.

Vidare har åberopats, att länsstyrelsen i Södermanlands län till jordbrukskommissionen

överlämnat handlingar rörande påstådd vanhävd å två egendomar

inom länet för den åtgärd, som möjligen kunde ankomma på kommissionen,

men att denna förklarat, att de översända .ärendena ej voro av

beskaffenhet att falla under kommissionens verksamhet. Närmare upplysningar

om dessa ärenden återfinnas i bilaga till utskottets betänkande.

En vanhävdslagstiftning gör sig kännbar ej blott för de jordägare, som

av bristande vilja eller insikt vanvårda sin fastighet, utan även för de,

som sakna tillräckliga ekonomiska resurser för dess lämpliga skötsel, samt

för de, som av ekonomiska skäl föranledas att övergå till viss annan driftform

vid brukandet av sin egendom. De betänkligheter, som man med

hänsyn härtill kan hysa mot en utsträckning av vanhävdslagen till att

gälla för landets alla jordbruksfastigheter, framträda med ökad styrka under

innevarande för jordbrukarna svåra ekonomiska tider. Vid en ifrågasatt

mindre omfattande utvidgning av vanhävdslagen till att avse vissa större

jordägare, vilka innehava egendom utöver viss areal och visst taxerings
-

Vanhävdslagstiftningens

om

fattning i

geografiskt

hänseende.

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

värde, skulle så stora svårigheter möta vid fastställandet av lagstiftningens

gränser, att en tillfredsställande lösning knappast synes kunna ernås.

Utskottet förbiser icke, att därest de ogynnsamma ekonomiska förhållanden,

under vilka vårt jordbruk arbetar, skulle medföra ett nedläggande i

större omfattning av särskilt mindre jordbrukslägenheter i vissa trakter,

detta vore ägnat att tilldraga sig statsmakternas uppmärksamhet. En sådan

företeelse skulle emellertid knappast i första rummet påkalla tillgripande

av vanhävdslagstiftning utan böra närmast behandlas under beaktande av

dess ekonomiska orsaker. Utskottet vill i sammanhang härmed erinra därom,

att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1928 inom jordbruksdepartementet

tillkallats sakkunniga för verkställande av utredning rörande

jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som skulle kunna

vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande

av deras ställning, som av jordbruket hava sin utkomst.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet icke böra förorda

den utsträckning av vanhävdslagen, som yrkas i motionerna, och får fördenskull

hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 april 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Frändén, 1 horberg, Lindhagen,

Granström och Tamm;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Ödström1, Jeppsson, Gardell i

Gans, Pettersson i Hällbacken, Sandström och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 Avliden efter beslutets fattande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

Reservationer:

1) av herr Linder;

2) av herrar Thorberg, Hage, Pettersson i Hällbacken och Hansson i

Trollhättan, vilka ansett, att utskottets yttrande med kantrubriken »Utskottet»

bort i nedanstående delar hava följande ändrade lydelse:

Det vid — — — deras storlek.

Såsom skäl — — — vissa grupper av jordägare».

Vidare har — — — utskottets betänkande.

Utskottet finner vad motionärerna i detta avseende anfört vara av den

art, att det fullt motiverar, att Kungl. Maj:t upptager till utredning såväl

frågan, i vilken utsträckning nedläggning av jordbruk och vanhävdande av

jord skett under de senaste tiderna, som även huruvida och i vilken omfattning

en utsträckning av den redan existerande vanhävdslagens giltighet

bör ske till att omfatta andra slag av jordbruk än de, för vilka lagen nu

gäller.

Otvivelaktigt måste det vara ett stort allmänt intresse att söka förhindra

nedläggande av existerande jordbruk både av den anledningen, att det ej är

önskligt, att produktionen av livsmedel minskas, samt med hänsyn därtill

att riksdagen för varje år anslår betydliga belopp för framskapande av nya

jordbruk. Åvenså utgör den även på landsbygden existerande tämligen omfattande

arbetslösheten fullt motiv för att man, så långt möjligt är, förhindrar,

att existerande försörjningsmöjligheter förminskas, vilket kan befaras

bli fallet, om ett på många håll planerat och igångsatt förvandlande

av odlad jord till skogs- och betesmark i större utsträckning skulle få ske

utan något hänsynstagande till deras intressen, som bli ställda utan inkomst

den dag, då jordbruket nedlagts.

Av dessa skäl vill utskottet alltså förorda ett igångsättande av en utredning,

som skulle syfta till en utvidgning av den nu existerande lagstiftningen.

Det må sedan bli ett spörsmål, som kan upptagas till prövning på

grundvalen av utredningens resultat, om vanhävdslagen må utsträckas till

att omfatta endast större enskilda jordbruk eller om den även bör, såsom

påyrkas i motionerna, omfatta mindre jordägare. Såväl skäl som motskäl

kunna anföras mot en så långt gående utsträckning, som ligger i det senare

alternativet. Under alla förhållanden bör lagen, om den erhåller en sådan

utsträckning, ej gälla, där vanhävden beror på ekonomisk eller annan oförmåga

hos brukaren att väl hävda jorden.

Utskottet hemställer alltså,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

att riksdagen måtte med anledning av de väckta motionerna

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket

sätt en utvidgning av vanhävdslagen bör ske till att

omfatta andra slag av jordbruk än dem, för vilka lagen

nu är gällande;

3) av herr Lindhagen, som yttrat följande:

»Fortfarande som vid tidigare tillfällen synes det mig med synnerligt fog

kunna ifrågasättas, huruvida den stora mängden jordbrukare, såsom de

verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område, böra underkastas en vanhävdslagstiftning.

Det ligger i deras intresse att vårda jordbruket, så att de

kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga böra avhjälpas genom

upplysning och ekonomiskt stöd. Det finnes icke något behov eller fog att

anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till

skillnad från de flesta andra yrkesmän.

Vanhävdslagen, officiellt kallad uppsiktslagen, är tillkommen för att utgöra

en kontroll å sådana ägare av jordbruk, som ej intressera sig för jordbruket,

därför att de ej själva äro jordbrukare samt besitta fastigheten för

andra ändamål. Dessutom behövs en vanhävdslag såsom ett skydd emot

att jordbruket nedlägges för att undgå en social arrendelag eller en eventuell

lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk. I huvudsak täcka de

båda uppgifterna varandra.

Av båda dessa anledningar tillkommo de norrländska arrende- och vanhävdslagarna

för att skydda arrendatorerna och jordbruket å bolags och skogsspekulanters

fastigheter. Därigenom erhöll lagstiftningen väsentligen sin

tillbörliga räckvidd. Några större »gods» funnos endast undantagsvis i

Norrland.

När det sedan blev fråga att utsträcka norrlandslagstiftningen även till

södra och mellersta Sverige, stötte man på de stora godsen och liknande

avsevärdare jordbruk, under vilka också lydde en myckenhet mindre arrendegårdar,

som permanent utarrenderades. Här räckte det således icke längre

till att skydda arrendegårdar och jordbruk å bolags- och skogsspekulanters

domäner. Samma skydd måste också utsträckas till de mindre arrendegårdarna

under godsen.

Väsentligen under inflytande från det så kallade riksförbundet, som uppträtt

såsom en politisk maktfaktor, uppstod nu både i diskussionen och sedan

i lagstiftningen utan någon begriplig grund ur saklig synpunkt en särskillnad

mellan bolag och enskilda godsägare. De förra kunde behandlas strängare,

menade man, men de senare borde lämnas frihet att fortfarande få

fritt förfoga över sina arrendegårdar.

Sedan riksförbundet sammansmält med bondeförbundet och från det

senare lånat namnet samt i gengäld skänkt hela sammanslutningen sin själ,

så har det nuvarande bondeförbundet även i denna fråga helt upptagit riks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO. IT

förbundets mantel. Detta har vållat, att även där såsom i fråga om arrende

under fideikommiss någon försiktigare arrendelagsbestämmelse fastställts, så

ha dock samtliga gods befriats ifrån alla vanhävdsbestammelser. Detta

i sin ordning leder till att de enskilda godsägarna obehindrat utan kontroll

kunna tillåta sig att nedlägga jordbruket mer eller mindre på sina smärre

arrendegårdar eller sammanslå det med huvudgårdens jordbruk. Man borde

väl åtminstone fordra att egnahemsstyrelsen, som nyligen fått i uppdrag

att utan stöd av något maktmedel eller besjälad organisation skapa nya

jordbruk, åtminstone obligatoriskt erbjöds tillfälle att skaffa innehavare till

sådana färdiga jordbruk, innan de nedlades.

Under de tidigare debatterna i jordfrågan har även denna angelägenhet

stått på dagordningarna, och det är just den, som på grund av uppgivna

vunna erfarenheter bland många från ett visst län utgör den huvudsakliga

anledningen till ifrågavarande motioner. Dessa utgöra således en synnerligen

befogad framställning, såvitt rörer lagstiftningens komplettering genom

skydd mot nedläggning av färdiga arrendejordbruk genom en vanliävdslagstiftning.

Då år 1927 för vissa arrendegårdar under fideikommiss stadgats

en arrendetid av minst 10 år, påkallar lagstiftningens egna principer, att

åtminstone denna bestämmelse stödjes av vanhävdslagen, vilket dock ej skett.

För min del har jag dessutom i jordkommissionen ifrågasatt, att vanhävdslagstiftningen

även må utsträckas till större huvudgårdars jordbruk.

Det klagas mången gång över, att vissa storgods råkat i uppenbar vanhävd.

Vanligen är detta fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt

(absentister) eller vilkas ägare försumma jordbruket på grund därav, att

han har sina intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt

jordbruk till spillo av liknöjdhet för detsamma. Även andra orsaker kunna

föreligga. Enligt tillrådan av Statistiska centralbyrån föreslog jag därför,

att till gods, som borde drabbas av en vanhävdslagstiftning, lämpligen kunde

hänföras egendomar med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och

på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns

syntes mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen

merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning

ibland förekommer.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av motionerna ville begära

skyndsamt förslag om att gällande lag om uppsikt å

vissa jordbruk måtte utvidgas i ovan angivna två avseenden

och sålunda jämväl få tillämpning dels å jordbruksarrenden

under gods och därmed jämställda enskilda

jordbruk och dels å vissa dylika domäners huvudgårdar.

»

Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 <wd. 16 hiifl. (Nr 30.)

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Bilaga.

Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Avskrift
-

Till landsfiskalen i Hölebo distrikt.

För länsstyrelsen har uppgivits, att ett antal under den fröken Margit

von Gei jer tillhöriga egendomen Erikslund i Västerljungs socken lydande

bebyggda jordbrukslägenheter icke längre skulle hävdas för åkerbruk

och å dem befintliga byggnader ej längre skulle utnyttjas för sitt ändamål

eller att åtgärder i sådan riktning vidtagits.

Med anledning härav får länsstyrelsen anmoda Eder undersöka och hit

meddela, huruvida och i så fall i vad mån berörda uppgifter äro överensstämmande

med verkligheten.

Nyköping i landskansliet den 19 juni 1928.

På länsstyrelsens vägnar:

Ivar Schalin. Herman V. Ekvall.

Rätt avskrivet, hetygar,

På tjänstens vägnar:

Ivar Schalin.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län.

Med anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes skrivelse den 19

juni 1928 har jag denna dag i närvaro av skogvaktaren E. Franzén och

godsarrendatorn Alfred Persson, Erikslund, företagit undersökning för

utrönande av huruvida och i vad mån de uppgifter, som meddelats länsstyrelsen,

att ett antal under den fröken Margit von Geijer tillhöriga

egendomen Erikslund i Västerljungs socken lydande bebyggda jordbrukslägenheter

icke längre skulle hävdas för åkerbruk och å dem befintliga

byggnader ej längre skulle utnyttjas för sitt ändamål eller att åtgärder

i sådan riktning vidtagits, äro överensstämmande med verkligheten, och

har därvid framgått följande angående nedannämnda jordbrukslägenheter:
1.

Stockkärr. Till denna brukningsdel har förr brukats torpet Reträtten

med en sammanlagd åkerareal av cirka 15 hektar. Denna åkerareal

är nu planterad med skogsplantor; jordbrukshusen äro bortrivna och boningshuset

om ett rum och kök jämte därtill lämpligt uthus i hjälpligt

skick äro uthyrda till skogsarbetare. Läget är avlägset med mycket dålig

väg, åkerbitarna spridda mellan berg och kärr. Boningshuset vid Reträtten

om ett rum och kök i dåligt skick bebos av skogsarbetare.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

2. Stubbhagen. Areal cirka 3 hektar åker. Denna åker är tillagd särskilt

utarrenderade torpet Dymossen som betesmark, vankävdad. Husen

äro kvar, boningshuset i gott skick, uthyrt. Jordbrukshusen i dåligt skick

stå utan användning. Läge vid bygdevägen.

3. Ringsjötorp. Areal cirka 3.r> hektar med ett boningshus om ett rum

och kök uthyrt till skogsarbetare, ett uthus innehållande visthusbod, vedbod

och spannmålsvind över, en källare, ett svinhus, samt ladugard och

loge i ett hus, allt i gott skick, eu stuga om ett rum och ett mindre kök

behöver repareras invändigt, och ett uthus i hjälpligt skick obegagnade.

A åkerjorden växer god grässkörd, träda och stubbåker obrukade beväxta

med ogräs, gödseln ligger inne i hög. Detta ställe är vackert och välbeläget.

4. Sandbrink, vartill hörer torpet Skillnadens jord med sammanlagd

areal av cirka 6 hektar åker, som brukas till huvudgården och är avsedd

som betesvall. Å Sandbrink, som ligger invid bygdevägen med utsikt

över Hållsviken, finnes ett nyare boningshus om ett rum och ett kök i

gott skick och ett äldre boningshus om ett rum och ett kök i dåligt skick,

ett hus innehållande visthushod, vedbod och hönshus med spannmålsvind

över, uthyrda med trädgård och potatisland till en snickare, och jordbrukshuset,

ladugård och loge disponeras av huvudgårdens arrendator.

Samtliga uthus i gott skick.

5. Vedetten. Areal cirka 3 hektar åker är obrukat och husen, ett boningshus

om ett rum och ett kök, loge och ladugård i ett hus, och svinhus

och vedbod i ett hus, i hjälpligt skick stå öde. Läge invid förlagda

landsvägen å den s. k. Silleskog.

6. Björnhagen. Areal cirka 3.5 hektar åker är obrukad men finnes eu

del i fodervallar och ett par bitar med dålig råg. Där finnes ett äldre

boningshus om ett rum och kök, som är uthyrt till förra arrendatorn och

uthusbyggnad, loge och ladugård i hjälpligt skick är obegagnad. Stället

ligger cirka 300 meter från den förlagda landsvägen å den s. k. Silleskog.

En del av åkerjorden är bergbunden.

7. Björndal. Areal cirka 3 hektar åker ligger obrukat med en del i

fodervall. Husen, ett boningshus om ett rum och ett kök och ladugård

och loge i hjälpligt skick, äro uthyrda till förre torparen. Läge vid förlagda

landsvägen å den s. k. Silleskog.

8. Brännvreten. Areal cirka 3 hektar till torpet och cirka 2 hektar, som

till den 14 mars 1928 brukats under Hillstalund. Torpets jord ligger i vanhävd

och den del, som brukats under Hillstalund, höstplöjd vall 1927, ligger

obrukad och obesådd. Husen vid torpet, ett boningshus om ett rum

och ett kök, svinhus och hodar, ladugård och loge i hjälpligt skick och eu

gammal, dålig bod uthyrda till eu skogsarbetare. Läge cirka 300 meter

från nya landsvägen å Silleskog.

9. Noret. Areal cirka 3 hektar delvis skogsplanterat och delvis i lägervall,

avsett att planteras med skog i dess helhet. Husen, ett boningshus

om ett rum och ett kök uthyrt till skogsarbetare, ladugård och loge i dåligt

skick. Läge mitt i skogen med mycket dålig väg, cirka 4 km. till allmän

väg.

10. Källnäs. Areal cirka 1 hektar är skogsbesått och skogsplanterat

ined en mindre, dålig stuga som bebos av tillfälliga skogsarbetare. Läge

i skogen cirka 6 km. från allmän väg med mycket dålig väg.

Vagnhärad i landsfiskalskontoret den 29 juni 1928.

Joh. Lindberg.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Länsstyrelsen i Södermanlands län.

Resolution.

överlämnas till jordbrukskommissionen inom Södermanlands läns hushållningssällskaps

verksamhetsområde för den åtgärd, som möjligen må

kunna ankomma på kommissionen.

Nyköping i landskansliet den 18 juli 1928.

På länsstyrelsens vägnar:

Ivar Schalin. Herman V. Ekvall.

Protokoll vid sammanträde med jordbrukskommissionen i

Södermanlands län i Flen den 23 augusti 1928.

Närvarande: Samtliga ledamöter.

§ 1.

Med anledning av skrivelse och protokollsutdrag från Stenkvista kommunalnämnd

till Konungens befallningshavande med anhållan om åtgärders

vidtagande med gården Kolunda nr 1 i Stenkvista socken, vilken

gård sedan omkring år 1921 legat i vanhävd, behandlades denna till kommissionen

remitterade skrivelse.

Enligt § 45 stycket 2 Sv. Förf. Sami. nr 283 av år 1927 torde denna egendom

ej vara av beskaffenhet att enligt »Lag angående uppsikt å vissa

jordbruk» falla under kommissionens verksamhet.

Den som sist haft lagfart heter S. Palmgren, denne har i sin tur sålt

gården till Th. Larsson, vilken dock ej kunnat fullfölja köpet. Inteckningar

synas innehavas av Svenska handelsbanken, Västerås.

Exekutiv auktion är utsatt till den 15 september d. å. Härav framgår,

att äganderättsförhållandena äro oklara, och någon ägare att träffa uppgörelse

med förefinnes ej.

Dock uppdrogs åt ordföranden att hos Konungens befallningshavande

söka få närmare uppgifter angående den exekutiva auktionen och därmed

sammanhängande omständigheter samt att sätta sig i förbindelse

med anträffbara inteckningsinnehavare.

§ 2.

Till kommissionen hade remitterats en skrivelse från Konungens befallningshavande

med anhållan em vidtagande av möjliga åtgärder med

anledning av att vissa bebyggda jordbrukslägenheter under Erikslund

i Västerljungs socken ej hävdas som åkerbruk och å dem befintliga byggnader

ej längre utnyttjas för sitt ändamål.

Erikslund äges av fröken M. von Geijer, som visserligen ej synes vara

mantalsskriven å gården men å andra sidan ej kan betecknas innehava

gården för annat ändamål än drivande av jordbruk. Härav synes framgå

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 21

att de påpekade missförhållandena ej falla under kommissionens verksamhet.

Skulle denna kommissionens tolkning av författningen ej vara riktig,

får kommissionen påpeka, att den i varje fall ej kan ingripa förrän reglemente

är fastställt.

Som ovan

Hj. Lindhé.

Justerat:

C. J. Johansson.

Emil Bager.

Herr ordföi-anden i riksdagens andra lagutskott professorn m. in.

K. G. Westman, Stockholm.

I anledning av motionen nr 107 till innevarande års riksdag angående

vissa åtgärder vidtagna vid min dotters egendom Erikslund i Västerljungs

socken, får jag härmed lämna nedanstående betänkande och utredning,

alldenstund dessa åtgärder skett under den tid jag utövade förmynderskap

på grund av hennes minderårighet.

Egendomen skänktes min dotter den 15 november 1921 av hennes

mormor. .a .. •

Jordbruket å egendomen var då utarrenderat:

A. Huvudgården, omkring 215 hektar åker, till herr Ivar Hofving, och

B. Hillstalund, omkring 60 hektar åker, till annan arrendator, numera

avliden.

Med dessa två arrenden följde betesrätt på hela skogen ävensom alla

torpen med undantag av

torpet Noret, inklusive jorden vid redan nedlagda torpen Källnäs och

Skogstorp,

torpet Stockkärr, inklusive jorden vid nedlagda torpet Ängstugan,

torpet Stubhhagen med förut nedlagda torpet Gränsen,

vilka voro särskilt utarrenderade till torpare, som ej sorterade under förenämnda

arrendatorer.

Jorden till huvudgården är mycket god lerjord, till Hillstalund även rätt

god. Torpjorden, som i huvudsak är spridd över skogsmarken i små

tegar, är mycket dålig, hergbunden, stenig och ofruktbar, delvis även

sankmarker.

När min dotter tillträdde egendomen, hade jordägaren till en början

endast att taga hand om skogen, som förut varit skött av arrendatorn

Hofving för jordägarens räkning.

Skogen överlämnades nu till länsjägmästaren E. Hedemann-Gades förvaltning,

och hava under de gångna åren praktiskt taget samtliga kärr

och sankmarker utdikats, varjämte nya skogsvägar anlagts 0. s. v.

Länsjägmästaren erhöll av mig fullmakt att sköta skogsbruket uteslutande

med tanke på, att skogen, då min dotter blev myndig, skulle be
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

finna sig i så förstklassigt skick, som förhållandena tilläto. Avverkningen

liar under de gångna åren motsvarat den beräknade årstillväxten,

och inkomsterna hava i första hand använts för markförbättringar, väganläggningar

och erforderliga skogsvårdsåtgärder.

Av de tre torp, som sorterade direkt under jordägaren, nedlades under

de närmaste åren två, nämligen:

Noret jämte de förut nedlagda torpen Källnäs och Skogstorp. Arrendekontrakt

rörande detta torp bifogas (bil. 1 och 2). Arrendatorn anhöll

1921 att bli fri från arrendet, men att få kvarbo i byggnaden. Jordägaren

gick in härpå (i februari 1922). Herr Hofving fick bruka till torpen

hörande 15 hektar jord utan att erlägga arrende (bil. 3). År 1923 anhöll

torparen Zetterberg att få lämna stället. Han skrev, att han ej höll ut

att bo så långt bort i skogen; det är ju 2 km. inne i skogen. Hau ville

bli fri från att avlämna byggnaderna »i gott skick». Hans ansökan beviljades.

Torpet lades därefter ned, och hela det stora intilliggande kärret

(grönt på kartan) torrlädes. Marken är nu skogsodlad, då torpet ej

lämpar sig till betesland. Ingen ville ha detta torp.

Stockkärr jämte jorden till nedlagda torpet Ängstugan. Arrendekontraktet

bifogas (bil. 4). Vid besök 1922 i juni frågade jag arrendatorn,

om han redde sig. Han svarade: »Nej, det lönar sig ej.» Jag betviv
lade

detta och svarade därför: »Vill Åman lämna arrendet, så får han.»

Åman begagnade sig därav (bil. 5), och jag fick ju stå vid mitt ord, varför

lian befriades från arrendet i september 1922 med avträde våren

därpå. Jorden lämpar sig ej till betesland, då den dels är belägen för

långt bort och dels ligger för lågt i förhållande till Gisesjön, så att betesdjuren

drabbas av sommarsjuka. Hen har därför blivit skogsodlad.

Vid skogsskötselns ordnande möttes jag omedelbart av nödvändigheten

att få hort skogsbetet, som är oförenligt med rationell skogsvård. Härom

äro alla sakkunniga ense. Jag åberopar senaste uttalanden i saken av

hushållningssällskapens försöksledare vid sammanträde i lantbruksaka

demiens lokal i Stockholm den 6 innevarande februari (bil. 6).1 För

Erikslund begärde jag utredning i frågan hos svenska betes- och vallföreningen,

som 1927 utförde undersökning genom konsulenten Bror Wallin,

vars utlåtande bifogas (bil. 7). Av detta framgår emellertid, att den

spridda och illa belägna torpjorden endast till mindre delar lämpade sig

till betesland.

Då jag vidare av erfarenheten beträffande torpen Noret och Stockkärr

fann, att torpen ej voro vidare eftersökta, och därjämte såg, hur svårt

de flesta övriga torpare hade att reda sig på dessa dåliga jordar, som

icke trots det nedlagda arbetet kunde avkasta vad som erfordrades till

skälig utkomst för torparna och till underhåll av åbyggnaderna, beslöt

jag att, sedan de större arrendena den 14 mars 1928 upphört, vidtaga en

lämplig rationalisering av det hela efter följande grunder:

1. Skogsmarken skulle helt befrias från betesdjur.

2. De bättre torpen Dymossen och Norrbystugan skulle utökas, så att

de blevo fullt bärkraftiga.

3. De delar av torpjorden, som därtill lämpade sig, skulle förvandlas

till betesland för nämnda torp och huvudgårdarna.

4. Den övriga mindervärdiga torpjorden skulle skogsodlas, men

5. bostäderna å alla de nedlagda torpen med nödiga uthus skulle — i

1 Denna bilaga utgöres av ett referat i tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten för

den 7 februari 1929.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

23

den mån de ej voro alldeles förfallna — bibehållas oeli iståndsättas för

att uthyras i första hand till skogsarbetare, som därigenom kunde få goda

bostäder i närheten av arbetsplatserna.

Det är emellertid klart, att dessa planers genomförande endast blivit

påbörjat under tiden från den 14 mars 1928, då de större arrendena upphörde,

och till den 29 juni samma år, då landsfiskal Lindberg höll sin

undersökning. Vad som därvid närmast framträdde var det skick, vari

torpen avlämnats av de avträdande arrendatorerna. Särskilt anmärkes,

att herr Hofving avlämnade de allra flesta av de till hans arrende hörande

torpen utan höstplöjning och höstsådd samt vid avträdessynen

gjorde gällande, att han icke var skyldig lämna ersättning därför, då

torp jorden icke upptagits i hans tillträ dessyn.

Jag vill härefter med ledning av landsfiskal Lindbergs utlåtande vttra

mig angående de särskilda torpen:

1. Stockkärr: Detta torp nedlades redan 1923, se ovan. Av det i sammanhang

därmed nämnda torpet Reträtten har en del tillagts torpet Dymossen

såsom betesland.

2. Stubbhagen: Detta torp jämte det därmed sammanlagda torpet

Gränsen var särskilt utarrenderat; kontraktet bifogas (bil. 8). Vid utgången

av huvudgårdens arrende lades jorden till Dymossen såsom betesland,

men hade icke hunnit iordningställas för ändamålet vid landsfiskalens

besiktning. Husen äro uthyrda till skogsarbetare.

3. Rmgsjötorp tillhörande herr Hofvings arrende av huvudgården. Att

torparen icke hade det för trevligt under herr Hofvings tid, synes framgå

av bifogade skrivelse från honom (bil. 9). Torparen avled förra våren,

och hans söner, som äro skogsarbetare, fingo av mig hyra bostaden med

potatisland för 100 kronor per år. De syntes fullt nöjda därmed. Stället

ligger vackert och lämpar sig väl för bostadslägenheter, men jorden är

stenig och dålig samt kommer att skogsodlas utom vad som kan lämpa

sig till potatisland och trädgårdstäppor vid bostäderna.

4. Sandbrink med förut nedlagda torpet Skillnaden tillhörde herr Hofvings

arrende och är nu, såsom landsfiskalen anför, utlagt till betesvall

för huvudgården. Bostaden med potatisland och trädgårdstäppa är uthyrd.

Jordbrukshusen nyttjas av huvudgården i sammanhang med betesbruket.

Ett boningshus å Skillnadens mark var så förfallet, att det

ej var värt att iståndsättas och är därför bortrivet.

5. Vedetten hörde till Hillstalundsarrendet. Jorden, som var ytterst

usel och otillräcklig, skogsodlas. Bostaden användes för skogsarbetare.

6. Björnhagen är beläget på ett för min dotters räkning år 1927 inköpt

skogsskifte av Hillsta nr 1. Jorden, i sig själv dålig och bergbunden,

var jämte husen i ytterst dåligt skick. Då bostaden här ej var användbar,

äro husen bortrivna och jorden skall skogsodlas.

7. Björndal och 8. Björnvreten, som tillhört Hillstalundsarrendet, äro

ifrågasatta såsom betesland till Hillstalund. Den nye arrendatorn har

dock visat ringa intresse därför. Bostäderna äro uthyrda till skogsarbetare.

Jorden är för dålig och å Björnvreten även vattensjuk samt därför

olämplig för självständigt jordbruk.

9. Noret är nedlagt redan 1923, såsom framgår av föregående. Boningshuset

är uthyrt till skogsarbetare.

10. KäUnäs har varit nedlagt som torp långt före min dotters tid och

hörde under Noret (se föregående). Boningshuset användes för skogsarbetare.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Jag beklagar, att icke en verklig undersökning har skett å Erikslund,

ty det kan väl ej kallas undersökning för vanhävd, att Konungens befallningsliavande

utan att sätta sig i förbindelse med jordägaren och

utan att höra honom låter en landsfiskal en dag fara runt till alla dessa

torp. En dylik undersökning fordrar i jordbruk och egendomsskötsel fullkomligt

erfarna män.

Landsfiskal Lindberg har icke heller gjort något uttalande om att vanhävd

förelåg. När därför i motionen säges, att Konungens1 befallningshavande

låtit verkställa utredning, varav framgick, att grövsta vanliävd

förelåg, och att en från länsstyrelsen inkommen anmälan till jordbrukskommissionen

gällde eu jordägare, som lagt ned 13 brukningsdelar, försålt

och bortfört åbyggnaderna och där cirka 70 hektar odlad jord få

återgå till skogsmark, så är detta en svår förvanskning av vad handlingarna

innehålla likasom även av verkliga förhållandet. Motionären har

nog mera påverkats av en sensationell artikel i tidningen Socialdemokraten

för den 18 april 1928, vars osanna och fantastiska uppgifter härleda

sig från den illvilliga agitation, som vid den tiden från visst håll

bedrevs mot mig och mina åtgärder och som även till en tid åstadkom

en viss ripphetsning bland folk, som icke hade närmare kännedom om saken.

Jag har visst icke behövt vidtaga några avhysningsåtgärder mot de

kvarvarande torparna. De ha mycket gärna avstått torpjorden, i synnerhet

som jag haft tillfälle erbjuda dem och deras söner bätti-e utkomstmöjligheter

genom arbetet på skogen.

Torpen kunna nog försvinna utan våldsåtgärder. Jag ber få åberopa:

Svensk geografisk årsbok 1928, artikeln av Anders Edelstam: »En Dalslandsbygd

för femtio år sedan och nu. Studier över torpbebyggelsen och

dess försvinnande». Torpen Noret och Stockkärr äro tydliga exempel på,

att befolkningen nu ej som förr står ut med att bo och ekonomiskt reda

sig på usla jordbruk långt inne i skogen, där säden aldrig torkar.

Förr i tiden gynnade både godsägare och bönder uppkomsten av torp

på utmarken för de fria torpdagsverkenas skull. Mycken mark odlades

då, som icke var värd odling, såsom förhållandet är på Erikslund. När

tiderna förändrades, i det jordbruksprodukternas priser sjönko, under det

att även jordbruksbefolkningens anspråk på livet stegrades, blev benägenheten

allt mindre för den strävsamma och alltmer hopplösa kampen

för att vinna utkomst ur den magra torpjorden.

Tiden är givetvis mogen för en omläggning, helst där skogsbruket

fordrar, att skogsmarken frigöres från både huvudgårdens och torpens

betesdjur, och där torparnas bostäder äro behövliga för skogsarbetarna.

Det svenska jordbruket genomgår för närvarande en kris. Avkastningen

är svag och arbetslönerna lägre än inom andra näringsgrenar. Någon

yttre hjälp är nog ej att vänta, utan jordbruket måste förnya sig självt.

Det måste övergiva bruket av de alltför svaga markerna och koncentrera

sig på det, som lönar sig och kan ge jordbrukaren och hans arbetare utkomst.

Det är vad jag gjort, och jag har kunnat göra det utan förfång

för någon genom att samtidigt genomföra en intensivare skötsel av skogen.

Å egendomen, som enligt verkställd skogsuppskattning omfattar 715

hektar produktiv skogsmark och 118 hektar produktiv hagmark, hava sålunda

under de senaste åren utförts skogsvårds- med flera arbeten, som

dragit arbetskostnader till följande belopp:

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 25

År

Avverkning

och virkes- transport

Skogsodling

och mark- beredning

Dikning

Knltivering

av betes- marker

Summa

kronor

1924 >/u> 1925

12,163: —

620; —

2,871: —

_

1.235: —

16.889

1925 Vi» 1926

9,020: —

925: —

792; —

—

249: —

10,986

1926 Vid 1927

9,472: —

619; —

2,809: —

381: —

956: —

14,237

_

1927 Vio 1928

23,717: —

4,173: —

1,534; —

1,327; —

—

30.751

—

Summa kronor

72,863

vilket motsvarar en arbetskostnad per år och hektar av 22 kronor.

Den arbetsförtjänst jag således kunnat bereda förutvarande torpare

och deras familjer överstiger säkert många gånger om utkomstmöjligheterna

å torpen.

Jag undrar, hur många allmänna eller enskilda skogar med en avverkning

endast uppgående till årstillväxten, som skänkt lika stor arbetsförtjänst

per hektar produktiv skogs- och hagmark åt ortsbefolkningen!

Under alla förhållanden har jag anledning tro och hoppas, att Erikslunds

skog och dess nyanlagda betesmarker inom ganska få år skola

kunna räknas som mönsterbruk.

Jag har också det intrycket, att den tendentiösa kritiken från förra

våren numera helt och hållet fallit till marken.

Skall fallet Erikslund utnyttjas i lagstiftningsväg, så synes det framför

allt° tjäna att inskärpa nödvändigheten, att avsedda ingripanden baseras

på. verklig och framför allt sakkunnig undersökning. Lagstiftningen

får icke hindra en förnuftig omläggning av jordbruket, som på många

håll är nödvändig icke minst i jordbruksarbetarnas intresse.

Wegeholm den 20 februari 1929.

W. von Geijer.

Avskrift.

Bil. 1.

Arrendekontrakt.

Till arrendator A. Zetterberg från Erikslund utarrenderas från den

14 mars 1917 till den 14 mars 1922 de under Erikslunds säteri lydande

torpen Noret, Källnäs och Skogstorp i Västerljungs socken, Hölebo härad

och Södermanlands län mot följande villkor och bestämmelser.

1. Årliga arrendet bliver tvåhundrafemtio (250) kronor, som erläggas

med hälften den 25 november och andra hälften den 1 mars under löpande

arrendeår.

2. Arrendatorn emottager egendomen, som nu brukas i sju skiften, med

71/2 tunnland plöjda vårland, 800 kg. hö, 500 kg. vårhalm och 500 kg. hösthalm,

och är arrendatorn skyldig att vid avträdet efterlämna enahanda.

3. Arrendatorn vidkännes alla torpen tillhöriga onera av vad namn och

beskaffenhet de vare eller bliva må.

4. Torpen mottagas efter syn och åligger det åhon att underhålla alla

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

åbyggnader i laga skick, kommande all husrötebrist att vid åbons avträde

eller frånfälle av honom eller hans stärbhus gäldas, däremot gottgöras

de förbättringar å åbyggnader, som äro av mig godkända, efter vid

avträdet hållen syn. Allt till husens underhåll, stängsel och nybyggnader

nödigt virke erhålles på egendomens skog efter utsyning.

5. Vedbrand tages på anvisat ställe av vindfällen, skatar och torr skog

och skall ovillkorligen allt av bångar och ris såväl av de utsynade träden,

som av dem, som tagas till ved, hemköras med veden, ävensom de

mindre kvistarna hopläggas i hög.

6. Arrendatorn förbjudes uttryckligen vid påföljd att nästkommande

14 mars varda detta arrende förlustig, och skadans ersättande där sådant

kan ifrågakomma.

Att göra inhägnader i skogsmark och mossar.

Att detta kontrakt på annan transportera eller någon del av ägorna

till annan överlåtas.

Att hos sig inhysa obehöriga och vanfrejdade personer eller låta skattskriva

någon, som icke är i hans tjänst.

Att försälja eller bortföra hö, halm eller gödsel.

Att flåhacka och bränna.

Att sälja, bortföra eller sinsemellan byta skogseffekter.

7. Åkern skall skötas på så sätt, att för varje år en sjundedel ligger

i full träde och tre sjundedelar användes till gräsodling och skall den

åkerjord, som vid åbons avträde är i tur att trädas, disponeras ensamt

av tillträdaren.

8. Inga får få utsläppas utom inägorna förrän efter den 15 juni.

Erikslund den 8 januari 1917.

W. von Halhvyl. H. I. Hofving.

Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig

detsamma noggrant uppfylla.

Aug. Zetterberg.

Egenhändiga namnteckningen bevittna

K. O. Eriksson

Bil. 2.

Avskrift.

Hyreskontrakt.

Till herr Aug. Zetterberg uthyr jag härmed för tiden 14 mars 1922—

14 mars 1923 nyttjanderätten till följande byggnader å Erikslunds säteri.

Torpet Norets

Boningshus

Svin & Redskapshus

Gl. Svinhus

Hemlig hus

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 27

Ladugård o. redskapslider

Logen

Visthusboden

Källare

Kedskapshus

Torpet Källnäs ladugård och loge, samt å för detta torpet Koret å Källnäs

befintliga gårdsplatser.

§ 1.

Hyresgästen befrias från alla hyresavgifter, men skall 14 mars 1923

avlämna alla nu uppräknade byggnader i gott skick.

§ 2.

Hyresgästen förbinder sig att gälda under hyrestiden utgående brandförsäkringspremie.

§ 3.

Hyresgästen får icke hos sig inhysa främmande personer.

§ 4.

Hyresgästen skall övervaka att olovlig jakt icke förekommer å Erikslunds

skogar och att kreatur icke beta å samma.

§ 5.

Skulle byggnad under hyrestiden genom eld förstöras, har ägaren ej

skyldighet uppföra ny sådan.

Vegeholm den 16 februari 1922.

W. von Geijer.

Med förestående hyreskontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder

mig att samma till alla delar efterfölja.

Eriltslund den 26 februari 1922.

Aug. Zetterberg.

Bevittnas:

Arne Hofving. A. J:son Rydeting.

Bil. 3.

Avskrift.

Arreudekontrakt.

Till arrendatorn av huvudgården Eriltslunds säteri i Yästerljungs

socken herr I. Hofving upplåtes härmed för tiden 14 mars 1922 till 14

mars 1923, å vilken dag detta avtal utan varje uppsägning upphör att gälla:

den odlade jorden, som förut brukats under torpen Noret, Källnäs och

Skogstorp (av Erikslunds säteri) och utgörande femton (15) hektar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

% 1.

Arrendatorn befrias från alla arrendeavgifter men skall betala alla å

den upplåtna arealen vilande skatter och onera, av vad slag de äro eller

bliva må.

§ 2.

Den förut till torpen Noret, Källnäs och Skogstorp upplåtna betesrätten

ingår icke i upplåtelse enligt detta kontrakt, vadan all betesrätt grundad

på detta kontrakt förbjudes.

§ 3.

Jordägaren förbehåller sig själv rätt till all jakt och fiske å det på arrende

upplåtna området, vadan arrendatorn förbjudes att här idka jakt

eller fiske.

Av detta kontrakt äro tvenne exemplar utväxlade, av vilka vi tagit

vardera ett.

Vegeholm den 22 februari 1922.

W. von Geijer.

Med förestående avtal förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att

detsamma i allt efterfölja.

I. Hofving.

Bevittnas:

B. Muneh. R. Meijer.

Bil. I.

Avskrift.

Arrendekontrakt.

Till arrendator G. Åman från Nyköping utarrenderas från 14 mars

1914 till 14 mars 1919 de under Erikslunds säteri lydande torpen Stockkärr

och Ängsstugan i Västerljungs socken, Hölebo härad och Södermanlands

län mot följande villkor och bestämmelser:

1. Årliga arrendet bliver trehundra (300) kronor, som erlägges med

hälften den 1 december och andra hälften 1 mars under löpande arrendeår.

2. Arrendatorn vidkännes alla torpen tillhöriga onera av vad namn

och beskaffenhet de vara eller bliva må.

3. Torpen mottagas efter syn och åligger det åbon att underhålla alla

åbyggnader i laga skick, kommande all husrötebrist att vid åbons avträde

eller frånfälle av honom eller hans stärbhus gäldas, däremot gottgöras

de förbättringar å åbyggnader, som äro av mig godkända efter vid

avträdet hållen syn. Allt till husens underhåll och nybyggnader nödigt

virke erhålles på egendomens skog efter utsyning.

4. Vedbrand tages på anvisat ställe av vindfällen, skatar och torr

skog och skall ovillkorligen allt av bångar och ris, såväl av de utsynade

träden som av dem, vilka tagas till ved, hemköras med veden, ävensom de

mindre kvistarna hopläggas i hög.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

5. Arrendatorn förbjudes uttryckligen vid påföljd att nästkommande

14 mars varda detta arrende förlustig, samt böter efter lag och skadans

ersättande, där sådant kan ifrågakomma:

att utöva brännvinsbränning eller utminuterande av starka drycker

eller annars leva oordentligt,

att göra inhägnader i skogsmark och mossar,

att detta kontrakt pa annan transportera eller någon del av ägorna på

annan överlåta,

att hos sig inhysa obehöriga och vanfrejdade personer, eller låta skattskriva

någon som icke är i hans tjänst,

att försälja eller bortföra hö, halm eller gödsel,

att flåhacka eller bränna,

att sälja, bortföra eller sins emellan byta skogseffekter.

Åkern skall skötas på så sätt att för varje år en sjättedel ligger i full

träda och dubbelt så mycket användes till gräsodling och skall den åkerjord,

som vid åbons avträde är i tur att trädas, disponeras ensamt av

tillträdaren.

Inga får få utsläppas utom inägorna förrän efter den 15 juni.

Erikslund den 29 juli 1913.

W. von Hallwyl. H. I. Hofving.

Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig

detsamma noggrant uppfylla.

C. G. Åman.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

G. F. Jonsson. J. A. Andersson.

Ovanstående kontrakt prolongeras på enahanda villkor med det tillägg

att arrendatorn vid arrendetidens slut skall beså 3 tunnland träda med

300 kg. råg. Arrendetiden blir fem (5) år från den 14 mars 1919 till den

14 mars 1924.

Erikslund den 10 september 1918.

W. von Hallwyl.

C. G. Åman. H. I. Hofving.

Bevittnas:

G. Pettersson. O. Karlsson.

Förestående kontrakt upphör att gälla till följe frivillig överenskommelse

fr. o. m. 14 mars 1923. Alla krav på grund av jordens hävd och

husens underhåll bortfalla, men skall arrendatorn avlämna alla ytterstängsel

kring arrenderade ägorna i fullkomligt gott skick. Dessa ytter - stängsel skola före 1 februari 1923 vara iordningställda med användning

av nu ej behövliga stängsel och av skogvaktaren å Erikslund godkännas.

Erikslund 28 september 1922.

W. v. Gei jer. C. G. Åman.

B. Glauman.

Bevittnas:

I. Hofving.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Bil. 5.

Avskrift av avskrift.

Stockkärr, Västerljung:, den 11 juli 1922.

Herr Ryttmästaren.

Med anledning: av att Ryttmästaren sa till mig att jag kunde få sluta

med arrendet, redan i vår om jag sa till i tid. Så vill jag säga att jag

är villig att sluta redan i vår, om syn på hus och gärdesgårdar slopas,

även är det väl ej nödigt att så någon höstsäd om ingen åbo skall bli

här sedan.

Väntar svar omgående.

Högaktningsfullt

Gustaf Åman.

Vidimeras:

Eric W. Ström. K. Sontag.

Bil. 7.

Avskrift.

Svenska Betes- och Vallföreningen, Upsala

Utlåtande

angående ordnandet av betesfrågan vid Erikslunds säteri pr Västerljung.

Sedan undertecknad på grund av därom framställd begäran den 4 december

1926 besökt Erikslunds säteri och tagit del av förhållandena därstädes,

får jag härmed anföra följande.

Nuvarande form för betesbehovets tillgodoseende.

Hittills har betet huvdsakligen tagits från skogen, där djuren tämligen

fritt strövat omkring. Denna betesform har egentligen endast utnyttjats

för ungdjur och sinkor, medan mjölkande kor i regel stallfodrats till dess

slåttervallamas återväxt medgivit betesgång.

Olägenheter av den nuvarande ordningen.

Ur jordbruksekonomisk synpunkt medför skogsbetningen den olägenheten,

att betet blir för svagt för djuren, som därigenom måste beredas

en dyrare vinterutfodring, och hela årets foderkostnad fördyras sålunda

avsevärt. Även om skogsbetet i och för sig icke åsättes någon kostnad,

gäller detta påstående, såsom ett enkelt exempel kan visa.

Om man utgår ifrån att ett någorlunda försigkommet ungdjur har ett

visst foderbehov för året, exempelvis 1,500 foderenheter, kan man tänka

sig detta foder behov fyllt på tre olika sätt:

1. Stallfodring hela året;

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

2. Stallfodring om vintern och betesgång i skogen eller a okultiverad

hagmark om sommaren;

3. Stallfodring om vintern och betesgång å verkliga kulturheten om

sommaren.

I exempel 2 kunna omkring 30 procent av årets foderenheter tagas från

liete, som då antages erhållas gratis. I exempel 3 däremot kunna med

säkerhet 55 procent av årsbehovet tagas från bete, som dock nu icke

längre erhålles gratis utan kostar, låt oss säga, 7 öre per foderenhet. Foderenhetens

pris i stallfodret sättes till 15 öre. Vi få då följande slutsummor

för de olika fallens årliga foderkostnad:

1. 1,500 f. e. stallfoder å 15 öre................................................... kronor 225:_

2.

1,050

450

f. e. »

f. e. »

» 15

» 0

» . ..........

.......... kronor

.......... »

157: so

»

157:so

3.

675

825

f. e. »

f. e. bete

» 15

» 7

» = ..........

.......... kronor

......... »

101:75

57: 7 5

»

159: —

Som synes blir i fall 3 årets foderkostnad endast 1 krona 50 öre mera

enligt denna beräkning än i fall 2, där djuren »gratis» erhålla 450 foderenheter

från skogen. Därvid är då att märka, att djurens kondition blir

en annan och bättre vid fall 3 och att betningen kan börja tidigare om

våren, vilket är av så stor betydelse för särskilt växande djur. Då härtill

lägges skogsbetningens ogynnsamma inverkan på skogen, föreligga

icke några som helst skäl för att längre bibehålla den nuvarande formen

för djurens sommarunderhåll å Erikslund.

Plats för det kulturbete, som bör ersätta skogsbetet.

Den areal kulturbete, som erfordras för sommarbete åt säteriets ungdjur

och sinkor, kan icke, även om så önskades, erhållas å den oodlade

jorden, ty där denna ej är odlad är den i allmänhet alldeles otjänlig till

kulturbete utöver de små och alltför spridda fläckar, som djuren hittills

utnyttjat. Då dessutom avsikten är att driva en intensiv skogsskötsel,

är det ur alla synpunkter riktigt och nödvändigt att taga huvudarealen

för det erforderliga kulturbetet för de djur, som hittills varit hänvisade

till skogsbetet, från förut odlad jord.

Nu kunde visserligen de nedlagda torpen tagas till bete åt ungdjur och

sinkor, och sammanlagt kunde denna areal möjligen bliva tillräcklig.

Det kan dock anföras följande skäl mot att taga den förutvarande torpjorden

till bete:

1. En stor del av största torpet, Stockkärr, ligger alldeles för lågt vid

Gisesjön för att lämpa sig till bete;

2. Enligt uppgift har sommarsjuka uppträtt hos djuren då de betat å

Stockkärr, en olägenhet som skulle bliva mycket besvärlig i en större

djur flock;

3. De åkerfigurer å torpen, som lämpa sig till bete, äro små och mycket

splittrade, varigenom inhägnaden i hög grad skulle fördyras samt

djurens flyttning mellan avdelningarna bli besvärlig. Dessutom saknas

dricksvatten till djuren i en del av torp jordsområdena. En inhägnad av

samtliga åkerstycken tillsammans med åtskiljande skogsområden är också

otänkbar, då i så fall betydligt mera skogs- än betesmark skulle komma

inom inhägnaden;

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

4. Avståndet från gården skulle försvåra tillsynen av de betande djuren.

För den händelse att samtliga torp skulle komma att nedläggas, kunde

med fördel en del av deras åkerjord tagas till ungdjursbeten, nämligen

Dymossen (jämte närmaste del av Reträtten), Ringsjötorp och Sandbrink.

Då emellertid åtminstone ett par av dessa torde komma att bibehållas,

måste för deras djur särskilda betesmarker anordnas. För Dymossen

skulle beten lämpligen förläggas till närmaste del av Stubbhagen och

Reträtten samt eventuellt västligaste delen av själva Dymossen. För

Ringsjötorp kunna ett par mindre betesfållor förläggas inom själva torpet,

medan den egentliga betesarealen tages från närmaste del av Skillnaden.

Sandbrink med sitt centrala läge kommer möjligen också att bibehållas

men kunde ju med fördel reduceras till åkerarealen, och därvid

bete för torpet ifråga erhållas inom dess nuvarande område.

Bete för huvudgården till de djur, som hittills varit hänvisade till skogen,

torde bäst erhållas å följande områden, varvid kartans fig. nr angivas:

1. Nordligare delen av fig. 249, ungefär från figurens största avsmalning.

Bäckängsnatur och av god beskaffenhet till bete sedan erforderliga

kulturåtgärder vidtagits;

2. Till föregående areal lägges med fördel fig. 549, ängsartat, samt den

intill belägna åkern, nu delvis inramad med häck;

3. Den åkerbit väster om vägen, som är omgiven av fig. 228 jämte närmaste

delarna av denna fig. 228, vidare åkern fig. 263 samt sänkan genom

fig. 229 och 230, varigenom samtliga här nämnda figurer och figurdelar

skulle bliva sammanhängande till en fålla;

4. Härnäst lämpar sig till bete för ungdjur och sinkor strandområdena

vid Hållsviken, sålunda figg. 274, 590 och delar av 620, vidare 273, 272

och 619 och 592. Området väster om Hållsvikens tomtplats göres givetvis

till en fålla, medan en andra fålla lämpligen omfattar de nämnda

figurerna åt öster, med fördel utökade med åkern strax norr därom, fram

till den väg, som går över ån och västra rågången (mot Lugnet m. m.);

5. Om torpet Sandbrink skulle bli nedlagt, bleve givetvis fig. 619 en

lämplig betesfålla, om blott dricksvatten till djuren kan erhållas inom

området.

Dessa nu nämnda områden böra, lämpligt iordningställda och underhållna,

lämna bete åt cirka 90, möjligen 100 ungdjur och sinkor, då 1ji—1/3

ha beräknats för vart djur. Ännu större betesareal torde dock erfordras

för gårdens behov, och då ligger det nog närmast till att taga denna areal

från åkern längs vägen mot Hållsviken, antingen endast återstoden av

den långsmala figuren mellan vägen och kanalen—rågången i väster, eller

också även den stora åkerfiguren, vars östra och södra sidor begränsas

av vägen. I senare fallet kan en stor del av betesarealen utnyttjas även

för andra djurgrupper än ungdjur och sinkor, t. ex. mjölkande kor och

hästar.

I den män en blivande arrendator önskar utvidga betet för mjölkkor

på åkerjordens bekostnad, torde arrendatorn själv böra få avgöra var och

i vilken omfattning detta skall ske.

Hillerstalund. Bete åt ungdjur och sinkor anordnas här i första hand

i den hage, som å kartan betecknats med figg. 54, 55 och 48 samt fig. 131,

som är gammal åker. En grundlig avdikning erfordras å den del, som

försumpas av källan. I övrigt är marken relativt godartad som bete.

Utöver dessa områden lämpa sig bäst de intill belägna åkrarna, i första

hand rektangeln om cirka 1 hektar längst i söder vid vägen. Därnäst

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

skulle lämpa sig långsmala åkern mellan stora avloppsdiket och hagen

med arealen något över 1 hektar. Som ungdjursbeten för Hillerstalund

torde dessa arealer bliva tillräckliga och kunna föda ett tjugutal djur.

Skulle torpen läggas ned här, borde väl där bete tagas i den mån större

areal fordras än den redan angivna. Särskilt synes Brändvreten lämpa

sig, då en del av gårdens åkerjord ligger intill.

Uppsala den 20 januari 1927.

Bror Wallin.

Konsulent hos Svenska Betes- och Vallföreningen.

Bil. 8.

Avskrift.

Arrendekontrakt.

Till arrendator Carl Olson från Nynäs i Bälinge socken utarrenderas

från den 14 mars 1914 till den 14 mars 1919 de under Erikslunds säteri

lydande torpen Stubbhagen och Gränsen i Västerljungs socken, Hölebo

härad och Södermanlands län mot följande villkor och bestämmelser:

1. Årliga arrendet bliver etthundratjugu (120) kronor, som erlägges med

hälften den 1 december och andra hälften 1 mars under löpande arrendeår.

2. Arrendatorn vidkännes alla torpet tillhöriga onera av vad namn och

beskaffenhet de vara eller bliva må.

3. Torpen mottagas efter syn och åligger det åbon att underhålla alla

åbyggnader i laga iskick, kommande all husrötebrist att vid åbons avträde

eller frånfälle av honom eller hans stärbhus gäldas, däremot gottgöras de

förbättringar å åbyggnader, som äro av mig godkända efter vid avträdet

hallen syn. Allt till husens underhåll, stängsel och nybyggnader nödigt

virke erhålles på egendomens skog efter utsyning.

4. Vedbrand tages på anvisat ställe av vindfällen, skatar och torr skog

och skall ovillkorligen allt av bångar och ris såväl av de utsynade träden,

som av dem som tagas till ved, hemköras med veden, ävensom de

mindre kvistarna hopläggas i hög.

5. Arrendatorn förbjudes uttryckligen vid påföljd att nästkommande

14 mars varda detta arrende förlustig, samt böter efter lag och skadans

ersättande där sådant kan ifrågakomma:

att utöva brännvinsbränning eller utminuterande av starka drycker

eller annars leva oordentligt,

att göra inhägnader i skogsmark och mossar,

att detta kontrakt på annan transportera eller någon del av ägorna

till annan överlåta,

att hos sig inhysa obehöriga och vanfrejdade personer eller låta skattskriva

någon som icke är i hans tjänst,

att försälja eller bortföra hö, halm eller gödsel,

att flåhacka och bränna,

att sälja, bortföra eller sinsemellan byta skogseffekter.

6. Åkern skall skötas på så sätt att för varje år en sjättedel ligger i

full träda och dubbelt så mycket användes till gräsodling och skall den

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 saml. 2 avd. 16 häfl. (Nr 30.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande Nr ‘SO.

åkerjord, som vid åbons avträde är i tar att trädas, disponeras ensamt

av tillträdaren.

7. Inga får få utsläppas utom inägorna förrän efter den 15 juni.

8. Arrendatorn skall vid blivande avträde lämna 965 kvadratfamnar

utsådd råg och 60 procent kvadratfamnar utsådd vete.

Erikslund den 7 augusti 1913.

W. von Hallwyl. H. I. Hofving.

Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd.

Karl Ohlsson.

Bevittnas: K. J. Södermark.

Undertecknad har denna dag mottagit på husröteheloppet 230 kronor

samt under hösten 1914 170 kronor, vilket härmed erkännes.

Stubbhagen den 4 november 1915.

Karl Ohlsson.

Enligt ömsesidig överenskommelse prolongeras omstående kontrakt på

ytterligare fem år till den 14 mars 1924 med det tillägg att jakt och fiske

är förbjudet.

Erikslund den 16 oktober 1918.

Karl Ohlsson. W. von Hallwyl.

H. I. Hofving.

Oscar Ström.

Bevittnas:

Karl Lundin.

Bil. 9.

Avskrift.

Till ryttmästaren W. von Geijer.

Undertecknad innehavare av torpet Ringsjötorp, lydande under Erikslund,

beder vänligen herr ryttmästaren om svar angående en stuga, så

kallande gubbstuga, som ligger vid Ringsjötorp. Jag har en son och sonhustru

som hor där, och har bott där sedan 1918 mot en hyra av etthundrafemtio

kronor om året, som han har betalt punktligt till herr Hofving

på Erikslund. Han har varit stadigvarande arbetare på Erikslundskogen

ända sedan skogsförvaltningen fick hand om skogen. Men skall

nu bli vräkt till den första november, på grund av att han ej vill åtaga

sig utföra dagsverken vid gården, som herr Hofving ålägger honom. Nu

beder jag få veta om Hofving har rättighet att hyra ut stugan, och ta

vedbrand på skogen. Jag har varit vid Ringsjötorp sedan 1901, men stugorna

ha alltid torparna fått använt sig av. Det få de vid torpet Dy
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

35

mossen och Sandbrink ännu. Men är det så att Hofving liar rättighet

på stugan, så får jag finna mig däri, men jag får betala 36 kronor tunn

landet för torpet, så jag tycker han får bra arrende ändå. Det blir svårast

för mig. Jag blir utan någon hjälp till att mjölka, för min hustru är på

grund av sjukdom oförmögen att utföra något tungt arbete. Och min

sonhustru har alltid varit en god hjälp för mig.

Till sist heder jag vänligen herr ryttmästaren om svar på dessa rader.

Bingsjötorp den 6 september 1925.

Knut Eriksson.

Torpare.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.