Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herr Möller och nr 181 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm.
1929-04-05 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1929:30, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herr Möller och nr 181 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1929 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning rörande vanhävd å jordbruk.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 107 i första kammaren av herr
Möller och nr 181 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte skyndsamt låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å
jordbruk.
Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får
utskottet hänvisa till motionerna.
Frågan om vanhävdslagstiftning har vid åtskilliga tillfällen förelegat in- Historik,
för riksdagen.
I sitt år 1904 avgivna betänkande föreslog norrlandskommittén vissa Norrlandsbestämmelser
till förekommande av vanhävd å jordbruk i Norrland och kommittén.
Dalarna.
Kommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken syntes
innebära ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren
icke hade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade
åt annat håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord, tillhörig
bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som ej å
fastigheten hade sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Hos några andra än
dylika jordägare syntes nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande av
jordbruket icke kunna tänkas förekomma. En vanlig enskild jordägare
måste nämligen i regel för att kunna tillgodose sina egna omedelbara behov
av jordbrukets naturaprodukter ägna detta större omsorg.
Tre reservanter, herrar Claéson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga
alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid
makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika
stor om vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet.
Det komme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en
jordägare, som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot
hans granne, vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde
sig skyldig till samma fel.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 16 häft. (Nr 30.)
1
Riksdagen
1907.
Riksdagen
1908.
Riksdagen
1909.
Riksdagen
1917.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla all i
enskild ägo varande jord. Som motivering till denna utvidgning av lagens
tillämplighetsområde anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas,
att det endast varit å bolags och skogsspekulanters jord, som de
missförhållanden, vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare
grad framträtt. Men då lagen grundade sitt berättigande på den
skada för det allmänna, som förorsakades av en svårare vanhävd, samt
denna skada vore lika stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än
befunne sig, syntes följdriktigheten kräva att, såsom reservanter inom
norrlandskommittén samt jämväl vissa befallningshavande påyrkat, lagen
utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Ett dylikt principiellt
beriktigande torde, framhölls det vidare, kunna göras utan att lagen därigenom
i sin praktiska tillämpning fick någon väsentligt ändrad betydelse.
Det syntes nämligen vara ringa anledning att befara, att andra än trävaruindustriens
idkare kunde finna det med sin förmån förenligt att försumma
jordbruket å sin jord till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den
utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsatte. Från
lagens tillämpning skulle dock undantagas jordägare, som på grund av
fattigdom eller annan giltig orsak var urståndsatt att avhjälpa vanhävden.
Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna propositionen
utan framlade i stället i sitt utlåtande i ärendet ett förslag, som
i huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs. Kamrarna stannade
i olika beslut, i följd varav frågan föll.
Vid följande års riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna
stannade emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.
Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Maj:t ett nytt förslag till vanhävdslag,
vilket i rätt väsentlig mån avvek från 1907 års proposition. Lagen
skulle endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter
tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade enligt den
norrländska arrendelagen.
Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag så gott som oförändrat. I
avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet
utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas
över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.
Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lagutskottet
uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,
antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 utfärdades
lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.
I anledning av motion vid 1917 års riksdag om utsträckt vanhävdslagstiftning
uttalade lagutskottet vissa betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning
mot sådana grupper av jordbruk, som förnämligast ägdes av yrkesjordbrukare.
Utskottet anförde:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 3
Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att
stifta en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra
yrkesidkare får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke
efter bästa förmåga. Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens
väg och genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande
bruk av landets odlade jord är så viktigt för landet och dess
invånare, att bär dock måste särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet
tror ej, att i dessa fall vanhävd förekommer i så stor utsträckning, att
någon tvingande nödvändighet föreligger att, såsom i gamla dagar i viss
män gällde, åtminstone i lagen sätta jordbrukarna till yrket under uppsikt
i deras sätt att hävda jord och byggnader. Säkerligen skulle också en
sådan lagstiftning icke utan fog möta ett allmänt och förbittrat motstånd
från bondeklassen och övriga jordbrukare.
Frågan förföll genom olika beslut hos kamrarna.
Sedan Kungl. Maj:t under år 1918 förordnat häradshövdingen N. Wihlborg
och över lantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet
biträda vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska
vanhävdslagen, framlade de sakkunniga den 10 november 1921 den
begärda utredningen.
Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, att, ehuru
undersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll
framkommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, att
uppsiktslagen gällde all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till
jorden. Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag
vilket vore helt naturligt — utan även av andra personer såsom arrendatorer,
. ledamöter av jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de
sakkunniga under sina resor sammanträffat. Även i en del av svaren från
ortsmyndigheterna å vissa av de till dem utställda frågor hade samma
uppfattning kommit till uttryck. Sålunda yttrade hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i ett av de norrländska länen, att uppsiktslagen i sin
nuvarande form vore att betrakta såsom en klasslag och att densamma av
denna anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte framhölles, att
för produktionen all jord hade samma betydelse, vadan den ock från det
allmännas sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne sig.
Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid
dock det ena, utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle
utsträckas till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla
även för mellersta och södra Sverige. — Wihlborg och Nilsson hava emellertid
ansett berörda fråga icke vara hänskjuten till deras bedömande.
Beträffande Wihlborgs och Nilssons uppfattning om vilka jordägare böra
träffas av vanhävdslagen må här hänvisas till vad därom anförts vid behandlingen
av frågan om arrendelagstiftningens omfattning.
I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande, del VI, framlade jordkommissionen
ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk,
vilken lag var avsedd att gälla hela landet. I motiveringen till denna lag
anförde kommissionen bl. a. följande.
Undersökning
ang. verkningarna
av
den norrländska
vanhävdslagen.
J ord kommissionen.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
i fråga om den omfattning, som bör givas en för liela riket gällande
vanhävdslagstiftning, skulle måhända tvekan kunna råda därom, huruvida
densamma icke lämpligen borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen
inskränkas till den jord, vars ägare komme att drabbas av den sociala
arrendelagstiftningen och friköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik
begränsning av lagstiftningen kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär
av komplement till de sociala arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen
icke kräver en vidsträcktare omfattning av densamma dels ock att därmed
skulle de fall av vanhävd, som hitintills varit talrikast och mest svårartade,
komma att träffas av lagen. Det kan emellertid icke förbises, att lagen
grundar sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av
jordbruk medför, samt att denna skada är lika stor, i vilkens hand än den
vanhävdade fastigheten befinner sig. Följdriktigheten torde sålunda enligt
kommissionens förmenande kräva, att lagen gives den omfattning, att den
kommer att avse vanhävd av all i enskild ägo varande jord.
Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av
vanhävdslagstiftningen, som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka för
den allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart
är nämligen, att eu jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej
skulle avse, gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanvävd av sitt jordbruk.
Det kunde då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från
det allmännas sida ej kunde ske mot honom likaväl som mot hans granne,
vilken kanske i mindre grad låtit vanhävd komma sig till last.
Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanhävdslagstiftningens
verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga
håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen
borde gälla all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.
Därest någon begränsning i fråga om vanhävdslagstiftningens giltighet beträffande
i enskild ägo varande jord ej göres, komma vidare att undanröjas
de svårigheter, som enligt förutnämnda betänkande gjort sig gällande vid
den norrländska uppsiktslagens tillämpning. På grund av det för denna
lags tillämplighet uppställda villkoret, att fastigheten skall av ägaren besittas
huvudsakligen för skogsavkastningens tillgodogörande, har i åtskilliga
fall, då det varit uppenbart, att vanliävd förelegat, antingen jordbrukskommissionen
funnit sig förhindrad att ingripa, enär ägaren icke ansetts besitta
fastigheten för skogsavkastningens skull, eller också, sedan talan om vanhävdens
avhjälpande blivit vid domstol anhängiggjord, domstolen av enahanda
skäl ogillat denna talan. Det har sålunda ansetts, att ingripande av
jordbrukskommissionen icke kunde äga rum, då fastighetens skog redan varit
totalavverkad eller då vid förvärvet av fastigheten avverkningsrätten till
skogen varit genom intecknat kontrakt upplåten till annan än den nye ägaren.
I allmänhet synes uppfattningen vara den, att uppsiktslagen icke är tilllämplig
mot enskilda fastighetsägare, utan att deras avsikt att tillgodogöra
sig skogsavkastningen blivit på något sätt i handling manifesterad. Genom
denna tolkning av lagen hade de mest flagranta vanhävdsfall undandragits
åtgärd från jordbrukskommissionernas sida. Det har genom den verkställda
undersökningen konstaterats, att just i fall, då skogen till en fastighet totalavverkats
och således varit utsatt för vanvård, ofta upprörande vanhävd
även av fastighetens jordbruk förelegat. Det är tydligt, att, därest ingripande
mot en jordägare, som besitter en skogsfastighet, skall få äga rum först
sedan han börjat verkställa skogsavverkning, vanhävden kan hava tagit
Andra lagutskottets utlåtande Nr BO. 5
en sådan omfattning, att dess avhjälpande är betydligt försvårat eller måhända
rent av omöjliggjort.
I ovannämnda betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens
verkningar har föreslagits den ändring av den norrländska uppsiktslagen,
att den skulle komma att avse förutom jord, tillhörig bolag och ekonomiska
föreningar, fastighet, vars ägare icke vore mantalsskriven därå, oavsett om
han innehade fastigheten för att tillgodogöra sig dess skogstillgångar eller
ej. Frånsett det från kommissionens utgångspunkt principiellt oriktiga i
varje begränsning av vanhävdslagen, har kommissionen ansett stora betänkligheter
möta emot en sådan lagstiftning. Den skulle nämligen lämna bolag
och spekulanter en möjlighet öppen att undvika följderna av den sociala
arrende- och friköpningslagen genom överlåtelse av fastigheten å en bulvan,
som mantalsskreve sig därå och vilken sedan kunde utan att riskera ingripande
från det allmännas sida nedlägga jordbruket.
I fråga om lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag.
Där jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är
urståndsatt att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av
samnm orsak, råkat, vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen
föreskrivna procedur, som då skulle innebära, att han vid strängt ansvar
förelädes att vidtaga åtgärder, som vore honom omöjligt att utföra. I
enlighet med vad sålunda anförts har lagens tillämplighet modifierats.
Inom jordkommissionen anfördes reservation av herr Lindhagen, som ansåg,
att under lagen borde falla enskild tillhörigt jordbruk, som på ett varaktigt
sätt plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt
att stadga undantag för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt
att avhjälpa vanhävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt
plägat upplåtas på arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av
annan än jordägaren.
Herr Lindhagen anförde följande.
Vanhävdslagen kommer därigenom att fylla sin första uppgift att vara
ett stöd för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan
nämligen äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen
genom att nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas
av någon för ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett
huvudskäl för norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.
Emellertid har, såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde
äga tillämpning å alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen,
blott med det villkoret, som sagts, att jordbruket kan lämna huvudsaklig
bärgning åt en medelstor familj.
Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora
mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område,
böra underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att vårda
jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga
bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har uppsikten
icke ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom
i gamla tider, äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett
ingripande bör äga rum allenast, i den mån anmälan om uppkommen vanhävd
i ett visst fall inlupit eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre
äventyrlig. Frånsett emellertid denna omständighet synes mig fortfarande
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Yttranden
över jordkommissionens
förslag.
Riksdagen
1924.
som tillförne något behov eller fog icke förefinnas att anordna en särskild
kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta
andra yrkesmän.
Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo
jordbruk, vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles
ofta råka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta över,
att vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är
detta fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister)
eller vilkas ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har sina
intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till
spillo av liknöjdhet för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen,
då en vanhävdslag, såsom nu är fallet, ifrågasättes att utsträckas
till södra och mellersta delarna av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna
huvudsakligen förefinnas. Det är här företrädesvis själva jorden,
som är utsatt för vanhävd, varemot faran plägar vara mindre överhängande
för åbyggnaderna.
Möjligheter till ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen
också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan
gods och bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag, bör gränsen
dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk med en areal av mera
än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande
för bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras
egendomar, som äga ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på
samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes
mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen
merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning
över vida arealer kan förekomma. Erfarenheten må sedan giva vid handen,
huruvida ett vidgande av lagens tillämplighetsområde på denna punkt bör
äga rum.
Av de myndigheter, som särskilt yttrat sig över jordkommissionens utkast
till vanhävdslag, hava länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Gotlands län förklarat sig icke hava något
att erinra mot förslaget.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Örebro,
Gävleborgs, Västernorrlands, Norrbottens och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,
Västmanlands och Jämtlands län hava uttalat sig för behovet av
en vanhävdslagstiftning, avseende all enskild jord.
Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (1:93 och
II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.
I motionerna anfördes bl. a. följande.
Då en vanhävdslag har sitt berättigande däri, att genom densamma förekommes
den skada, som jordens vanhävd medför, samt denna skada är lika
stor, i vilkens hand jorden än befinner sig, skall erkännas, att ehuru inom
jord kommissionen yppats olika åsikter om det giltighetsområde, som bör
Andra lagutskottets utlåtande AV 30. 7
givas en dylik lagstiftning, skäl tala för att densamma må avse all i enskild
ägo befintlig jord. Om emellertid i detta avseende meningsskiljaktighet
rått, så synes man i varje fall vara ense därom, att en vanhävdslag erfordras
såsom ett nödvändigt komplement till en social arrendelag och en friköpningslag
i fråga om de fastigheter, varå dessa lagar skulle äga tillämpning.
Det kan nämligen tagas för givet, att vederbörande jordägare eljest
komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket för att
därigenom undvika de i deras föreställning säkerligen betydligt överdrivna
olägenheterna, som genom samma lagar skulle förorsakas dem.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, anförde andra lagutskottet
bland annat följande.
Såsom komplement till eu social arrendelagstiftning är enligt utskottets
mening en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.
Torde sålunda enighet råda om behovet av en sådan lagstiftning som den,
varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå i sär, då det gäller
att taga ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning
lämpligen bör äga. Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen
i överensstämmelse med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet
å all i enskild ägo varande jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada,
som genom vanhävd av odlad jord uppstår, lika stor i vems hand jorden
än befinner sig. Skall lagstiftningen begränsas att avse endast vissa kategorier
av jordägare, möta givetvis också stora vanskligheter vid uppdragandet
av gränserna. Huru dessa än fastställas, komma med all sannolikhet
fall att inträffa, vilka, såsom jordkommissionen framhållit, skulle för den
allmänna rättskänslan vara i hög grad kränkande. För folkuppfattningen
skulle det nämligen säkerligen verka såsom en oegentlighet och orättvisa,
att exempelvis av två närbelägna fastigheter, vilka båda av sina ägare vanhävdades,
ingripande från det allmännas sida blott kunde ske beträffande
den ena, medan till följd av lagens begränsning vanhävden å den andra
finge opåtalt fortgå. Desto betänkligare skulle detta te sig, om det, såsom
anledning finnes att antaga, bleve de fall, där vanhävden vore störst, vilka
komme att falla utom lagens räckvidd. Erfarenheten har visat, att den
grövsta vanhävden av jordbruk merendels förekommer å fastigheter, vilka
förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte. En av lagstiftningens förnämsta
uppgifter måste således vara att förekomma vanhävd just å dessa,
s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman. Emellertid torde det knappast
låta sig göra att, om man önskar en fullt effektiv lagstiftning, tillfredsställande
utforma denna så, att den väl komme att avse nämnda personer,
men ej samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar Wihlborg och
Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska uppsiktslagen
har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort sett synes hava haft
goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat sig vara föga
effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter inom
jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt avgörande
betydelse synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant, att för närvarande
en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva sig på
den fastighet, han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises, att
därest en mot spekulanterna riktad lagstiftning gives tillämplighet allenast
å fastigheter, därå ägaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större omfattning
än nu låta mantalsskriva sig på de av dem i spekulationssyfte förvärvade
fastigheterna, för vilket förfarande hinder merendels ej skulle möta.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
önskar man i vanhävdslagstiftningen vinna ett effektivt skydd mot den
skada, som tillfogas det allmänna genom spekulanternas ödeläggande av
jordbruk, gives sålunda enligt utskottets mening näppeligen någon annan
möjlighet än att denna lagstiftning göres tillämplig å vanhävd av all
enskild jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga,
hava, såsom av det föregående framgår, också obetingat uttalat sig för, att,
därest en vanhävdslagstiftning komme till stånd, denna borde erhålla en
dylik omfattning. Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgift att
kontrollerande ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra fall,
än där dettas existens är genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det
ej vara att befara, att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin praktiska
tillämpning skulle få någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med
om den i likhet med den norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och
spekulanter. Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra
jordägare än de, vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets
avkastning, kunna finna det med sin fördel förenligt att försumma
detta till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den utsträckning,
som den ifrågasatta lagen för sin tillämplighet skulle förutsätta.
Om än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den omfattning,
som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att
möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke
erhåller större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För
en sådan begränsning talar ock, att lagstiftaren redan i fråga om de nordligare
delarna av landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom
nämnts, i stort sett visat sig fylla sin viktiga uppgift.
Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord,
synes utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag
göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan
giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.
Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets
motivering av herr Linder m. fl. I reservationen anfördes bl. a. följande.
Olika meningar hava yppats om vanhävdslagen bör gälla alla jordbruk
eller, på sätt norrlandslagen stadgar, allenast bolags och enskilda spekulanters
jordbruk eller med andra ord sådana fastigheter, vilkas ägare ej hava
intresse av jordbruket samt därför också permanent utarrendera detsamma.
I motionerna har denna fråga lämnats öppen.
Villigt skall erkännas, att åtskilliga skäl kunna anföras för bägge ståndpunkterna.
För vår del finna vi emellertid övervägande grunder tala för,
att lagstiftningen även i fortsättningen bör inskränka sig, åtminstone tillsvidare,
till att ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Det är av alla
jordundersökningar konstaterat att vanhävd företrädesvis äger rum på gårdar
tillhöriga bolag och enskilda spekulanter. Detta är en naturlig följd av
jordägarens bristande intresse för jordbruket i förening med arrendatorns
fattigdom, hans liknöjdhet i att nedlägga ett för honom fruktlöst arbete på
annans jord och även arrendators förhinder i en myckenhet fall att ägna
tillräckligt arbete åt jorden i följd av hans utskickande av jordägaren till
annat sysslande. Lagen fyller med förenämnda begränsning på samma gång
sin uppgift att vara ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagen,
för upprätthållande av dennas effektivitet. Det kan ock allvarligt
ifrågasättas, huruvida något större behov eller fog förefinnes att anordna
en särskild kontroll också på de yrkesmässiga jordbrukarna till skillnad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
9
från de flesta andra yrkesmän. Det ligger i den stora mängden bönders,
de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets område, intresse att vårda jordbruket,
så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga
bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd.
På utskottets hemställan avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Maj:t,
däri riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.
I anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Maj:t under
samma år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga). Den 3 september 1926
avlämnade dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning.
Beträffande lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av
jordägare anförde de sakkunniga.
Då det nu ifrågasättes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att
omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den gällande grundsatsen,
att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella
arrendelagstiftningen. Härmed är också omfattningen av vanhävdslagstiftningen
given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som
ock till vederbörande jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord,
som, därest den varit utarrenderad, skolat, om ej undantag därifrån medgivits,
vara underkastad de av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser
om vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar
samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare, synes vanhävdslagen böra
vara tillämplig. De föreslagna särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden
under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden
torde ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda
vanhävdsbestämmelser. Vanhävdslagen skall sålunda gälla jord, tillhörig
bolag eller ekonomiska föreningar eller ock enskilda personer, som
driva industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Från
lagens tillämplighet böra undantagas aktiebolag och föreningar, som erhållit
lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt enskilda
spekulanter, som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål än
att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott
eller annan dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som
föreslagits i den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar,
som omfatta odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem
hektar. Det avgörande blir således ej om en hel kameral eller lantmäteriteknisk
fastighet innehåller odlad jord till nu angiven areal utan huruvida
viss brukningsdel av en dylik fastighet omfattar sådan areal. Med denna
avfattning kommer lagen även att omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter,
såvitt de innehålla odlad jord till nu angiven omfattning.
Över jordsakkunnigas förslag i fråga om vanhävdslagstiftningen hava
yttranden avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen,
jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott utom i
Uppsala och Gotlands län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges
skogsägarförbund. I en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 oktober 1926 dag
-
Jordsak
kunniga.
Yttrandeti
över jordsakkunnigas
förslag.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
tecknad skrift bär herr Lindhagen framställt vissa erinringar beträffande
.jordsakkunnigas förslag samt hemställt, att vad sålunda anförts måtte vinna
beaktande vid utarbetande av proposition i ämnet.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, domänstyrelsen,
jordbrukskommissionerna i Jämtlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Kronobergs län hava anslutit sig till
förslagets ståndpunkt beträffande lagstiftningens omfattning med hänsyn till
skilda grupper av jordägare.
Uttalanden att lagen skulle avse alla enskilda jordägare hava framförts
av länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, jordbrukskommissionen
i Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Södermanlands, Kalmar läns norra del och Västmanlands län.
Sålunda yttrade länsstyrelsen i Västmanlands län: De skäl, som anförts
till stöd för omförmälda ståndpunkt, synas så mycket mera vägande som
den nya vanhävdslagen därigenom skulle komma att befrias från ett eljest
ofrånkomligt särdrag av att vara en slags »klasslag >, av att vara tillkommen
för att hålla efter vissa särskilda grupper av jordbrukare, mot vilkas
sätt att hävda jorden, jämfört med andra lantmäns, i stort sett intet berättigat
klander synes kunna framställas åtminstone beträffande rikets
mellersta och sydligare delar.
Länsstyrelsen i Stockholms län anförde: En huvudgrupp av den föreslagna
arrendelagens strängare »särskilda bestämmelser» gäller även jordbruksarrenden
under fideikommiss och vissa andra »stadigvarande jordbruksarrenden».
De sakkunniga hava icke angivit några skäl för sitt uttalande, att
för sådan jord icke skulle tarvas några vanhävdsbestämmelser. Det torde
fastmera icke saknas anledning att åtminstone beträffande fideikommiss i
vissa fall förmoda motsatsen. Här är en av de punkter, där man saknar
verklig utredning i betänkandet, och där en dylik utredning eventuellt kunde
tänkas föranleda någon variation av de föreslagna vanhävdsbestämmelserna
för olika kategorier av jord.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhöll, att det av principiella skäl
ej borde vara uteslutet att i alldeles uppenbart fall av vanhävd å enskilds
fastighet genom ingripande från samhällets sida åvägabringa rättelse.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands
län uttalade, att den gällande lagens bestämmelse i förevarande hänseende
borde tillerkännas företräde.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Örebro län gjorde gällande, att för lagens tillämplighet borde
fordras, att det förefunnes ett visst sammanhang mellan det av en enskild
person bedrivna jordbruket och den av honom idkade rörelsen.
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands
lön, vilka i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt, framhöllo, att
det förekommit, att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet t. ex. för
jaktens skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation, och att
det understundom visat sig behövligt, att sådana fastigheter bleve föremål
för uppsikt. Lagen borde därför omfatta fastighet, tillhörande enskild person,
vilken driver industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter
eller eljest förvärvat jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk.
Ett sådant tillägg torde icke föranleda ökad svårighet att urskilja,
vilka fastigheter skulle vara underkastade lagens tillämplighet.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
11
Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens
län uttalade, att lagen borde äga tillämpning å jord, som av enskild
person förvärvats i spekulationssyfte. Nämnda förvaltningsutskott yttrar:
Utskottet finner det betänkligt att från lagens tillämpning undandrages den
jordbruksjord, som i enskilda spekulanters händer ofta bli föremål för omfattande
vanhävd såväl vad gäller jord som byggnader. Sådan vanhävd
förefaller också mest upprörande, då knappast någon förmildrande omständighet
bär torde kunna andragas. Tvärtom måste dylika enskilda jordförvärv
i spekulationssyfte betraktas såsom icke önskvärda, då de ej hava annat
ändamål än att lämna spekulanten profit, om möjligt utan att han skall
behöva fullgöra någon skyldighet åt det allmänna eller landets näringsliv.
Det synes så mycket mindre föreligga anledning att skona vederbörande från
att tvångsvis fullgöra rimliga skyldigheter, som man beträffande vanhävdslagen
i allmänhet med all rätt utgår ifrån att det allmännas intresse bör
gå före den enskildes. Med den formulering, som givits lagförslagets § 1,
kommer detsamma enligt förvaltningsutskottets mening att i tillämpningen
leda till för den allmänna rättsuppfattningen kränkande konsekvenser, varför
utskottet anser en omarbetning nödvändig i så måtto, att jord i enskilda
spekulanters händer, dessa må nu vara jordbrukare eller andra, som spekulera
i t. ex. s. k. styckningsegendomar eller andra fastigheter, må falla
under lagens tillämpning.
Även herr Lindhagen fann inskränkningen till enskild skogsspekulant
vara en synnerligen äventyrlig heskärning av norrlandslagstiftningen.
Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till
lag angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak
byggt på jordsakkunnigas förslag i ämnet.
I motioner framfördes förslag till utsträckt omfattning av lagen.
Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna 1:290 av herr Sandén
m. fl. och 11:398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., att riksdagen måtte
besluta sådan ändring i propositionen, att lagen komme att gälla även för
de arrendejordbruk under fideikommiss, som omförmäldes i 54 § i det för
riksdagen framlagda förslaget till ändring i nyttjanderättslagen, ävensom
för vissa andra jordbruk, som omförmäldes i 56 § i samma lagförslag, med
den arealbegränsning, som för sådana arrendejordbruk kunde komma att
bliva fastställd.
I en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion 1:315 yrkades, att riksdagen
ville besluta sådant tillägg till ovannämnda lag eller, om detta icke bifölles,
åtminstone till norrlandslagen, att lagen komme att gälla även jordbruksärenden
under fideikommiss och vissa andra jordbruksärenden, om vilka
stadgades i 54—56 §§ av förslaget till social arrendelagstiftning.
Slutligen hemställdes i en av herr Lindhagen väckt motion 1:316, att
riksdagen ville besluta, att uppsiktslagen utsträcktes att omfatta sådana gods,
som ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång
en åkerareal av mer än 75 hektar.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde sammansatta andra lag- och
jordbruksutskottet beträffande ovannämnda motioner följande.
Riksdagen
1927.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Vanhävds
begreppet.
Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna om
jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande
jordbruksarrenden ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement
tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen
delat. Utskottet vill giva sin anslutning härtill och kan således icke
biträda den i motionerna framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla
tillämpning på även dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda
utlåtande nr 1 hemställt, att de av Kungl. Maj:t föreslagna särskilda
bestämmelserna rörande den senare kategorien av arrenden icke skola
godtagas av riksdagen.
I fråga om herr Lindhagens yrkande i motionen 1:316 vill utskottet erinra,
att samma yrkande framställts av herr Lindhagen i hans reservation till
jordkommissionens betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen
helt bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande
arrenden under bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämnställda
rättssubjekt, följer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr
Lindhagens sist omförmälda yrkande.
Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Vid utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Linder m. fl.
Reservanternas däri framställda yrkande innebar, att lagen skulle vara
tillämplig jämväl å jordbruksarrenden under fideikommiss och å de arrenden,
som omnämndes i 56 § av Kungl. Maj:ts förslag till arrendelag.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Enligt den norrländska uppsiktslagen av den 25 juni 1909 skulle uppsikt
hållas däröver att jordbruket å fastighet, som fölle under lagen, icke nedlades
eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyrades. Till vanhävd var ej att hänföra nedläggande
av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet var så dålig,
att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens
jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.
Genom lag den 11 juli 1924 blev vanhävdsbegreppet bestämt på följande
sätt. Uppsikt skulle hållas däröver att jordbruket å fastigheten ej så vanvårdades,
att dess vidmakthållande därigenom äventyrades ävensom att för
fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke bortfördes
eller lämnades att förfalla. Till vanhävd var ej att hänföra nedläggande
av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon
annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Utan
hinder härav var dock medgivet, att åbyggnad, som genom jordbruks sammanslagning
med annat blev obehövlig, bortfördes eller lämnades att förfalla,
för så vitt sammanslagningen uppenbarligen var till gagn för bildandet
av bärkraftigt jordbruk.
Enligt nu gällande lag av den 27 juni 1927 skall uppsikt hållas däröver
att brukningsdelen ej vanhävdas, vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes,
att dess vidmakthållande äventyras, eller därigenom att nödiga bygg
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 13
nåder bortföras eller lämnas utan underhåll. Till vanhävd är ej att hänföra
nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet
eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.
Ej heller anses såsom vanhävd att byggnad, som genom sammanslagning
av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres eller lämnas utan
underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet och omfattning äro sådana,
att först genom deras sammanslagning uppkommer jordbruk, därav
brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
Den norrländska uppsiktslagen gällde i sin ursprungliga avfattning de
fyra nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län.
Lagen utsträcktes sedermera dels genom lag den 10 maj 1912 till återstående
delar av Gävleborgs län och dels genom lag den 2 maj 1917 till Värmlands
län. Den år 1927 antagna lagen har avseende å hela landet.
Det vid innevarande års riksdag framställda yrkandet innebär, att riksdagen
skulle, med frånträdande av sin år 1927 intagna ståndpunkt, hos
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till en vanhävdslagstiftning, som skulle
omfatta alla enskilda jordägare och alla jordbruksfastigheter oavsett deras
storlek.
Såsom skäl för nödvändigheten att giva vanhävdslagen denna utsträckning
har bland annat anförts, att en lagstiftning på detta område »ej kan förr
än den kommer att gälla alla jordägare befrias från att vara en slags klasslag
tillkommen i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare». Den
begränsning av vanhävdslagens giltighetsområde, mot vilken motionärerna
vända sig, beror emellertid därpå, att denna lag är ett komplement till den
sociala arrendelagstiftningen, varav följer, att den sistnämnda lagstiftningens
omfattning blivit bestämmande för vanhävdslagens.
Vidare har åberopats, att länsstyrelsen i Södermanlands län till jordbrukskommissionen
överlämnat handlingar rörande påstådd vanhävd å två egendomar
inom länet för den åtgärd, som möjligen kunde ankomma på kommissionen,
men att denna förklarat, att de översända .ärendena ej voro av
beskaffenhet att falla under kommissionens verksamhet. Närmare upplysningar
om dessa ärenden återfinnas i bilaga till utskottets betänkande.
En vanhävdslagstiftning gör sig kännbar ej blott för de jordägare, som
av bristande vilja eller insikt vanvårda sin fastighet, utan även för de,
som sakna tillräckliga ekonomiska resurser för dess lämpliga skötsel, samt
för de, som av ekonomiska skäl föranledas att övergå till viss annan driftform
vid brukandet av sin egendom. De betänkligheter, som man med
hänsyn härtill kan hysa mot en utsträckning av vanhävdslagen till att
gälla för landets alla jordbruksfastigheter, framträda med ökad styrka under
innevarande för jordbrukarna svåra ekonomiska tider. Vid en ifrågasatt
mindre omfattande utvidgning av vanhävdslagen till att avse vissa större
jordägare, vilka innehava egendom utöver viss areal och visst taxerings
-
Vanhävdslagstiftningens
om
fattning i
geografiskt
hänseende.
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
värde, skulle så stora svårigheter möta vid fastställandet av lagstiftningens
gränser, att en tillfredsställande lösning knappast synes kunna ernås.
Utskottet förbiser icke, att därest de ogynnsamma ekonomiska förhållanden,
under vilka vårt jordbruk arbetar, skulle medföra ett nedläggande i
större omfattning av särskilt mindre jordbrukslägenheter i vissa trakter,
detta vore ägnat att tilldraga sig statsmakternas uppmärksamhet. En sådan
företeelse skulle emellertid knappast i första rummet påkalla tillgripande
av vanhävdslagstiftning utan böra närmast behandlas under beaktande av
dess ekonomiska orsaker. Utskottet vill i sammanhang härmed erinra därom,
att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 juli 1928 inom jordbruksdepartementet
tillkallats sakkunniga för verkställande av utredning rörande
jordbrukets ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som skulle kunna
vidtagas i syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande
av deras ställning, som av jordbruket hava sin utkomst.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet icke böra förorda
den utsträckning av vanhävdslagen, som yrkas i motionerna, och får fördenskull
hemställa,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 5 april 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Frändén, 1 horberg, Lindhagen,
Granström och Tamm;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Ödström1, Jeppsson, Gardell i
Gans, Pettersson i Hällbacken, Sandström och Hansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
1 Avliden efter beslutets fattande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
15
Reservationer:
1) av herr Linder;
2) av herrar Thorberg, Hage, Pettersson i Hällbacken och Hansson i
Trollhättan, vilka ansett, att utskottets yttrande med kantrubriken »Utskottet»
bort i nedanstående delar hava följande ändrade lydelse:
Det vid — — — deras storlek.
Såsom skäl — — — vissa grupper av jordägare».
Vidare har — — — utskottets betänkande.
Utskottet finner vad motionärerna i detta avseende anfört vara av den
art, att det fullt motiverar, att Kungl. Maj:t upptager till utredning såväl
frågan, i vilken utsträckning nedläggning av jordbruk och vanhävdande av
jord skett under de senaste tiderna, som även huruvida och i vilken omfattning
en utsträckning av den redan existerande vanhävdslagens giltighet
bör ske till att omfatta andra slag av jordbruk än de, för vilka lagen nu
gäller.
Otvivelaktigt måste det vara ett stort allmänt intresse att söka förhindra
nedläggande av existerande jordbruk både av den anledningen, att det ej är
önskligt, att produktionen av livsmedel minskas, samt med hänsyn därtill
att riksdagen för varje år anslår betydliga belopp för framskapande av nya
jordbruk. Åvenså utgör den även på landsbygden existerande tämligen omfattande
arbetslösheten fullt motiv för att man, så långt möjligt är, förhindrar,
att existerande försörjningsmöjligheter förminskas, vilket kan befaras
bli fallet, om ett på många håll planerat och igångsatt förvandlande
av odlad jord till skogs- och betesmark i större utsträckning skulle få ske
utan något hänsynstagande till deras intressen, som bli ställda utan inkomst
den dag, då jordbruket nedlagts.
Av dessa skäl vill utskottet alltså förorda ett igångsättande av en utredning,
som skulle syfta till en utvidgning av den nu existerande lagstiftningen.
Det må sedan bli ett spörsmål, som kan upptagas till prövning på
grundvalen av utredningens resultat, om vanhävdslagen må utsträckas till
att omfatta endast större enskilda jordbruk eller om den även bör, såsom
påyrkas i motionerna, omfatta mindre jordägare. Såväl skäl som motskäl
kunna anföras mot en så långt gående utsträckning, som ligger i det senare
alternativet. Under alla förhållanden bör lagen, om den erhåller en sådan
utsträckning, ej gälla, där vanhävden beror på ekonomisk eller annan oförmåga
hos brukaren att väl hävda jorden.
Utskottet hemställer alltså,
16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
att riksdagen måtte med anledning av de väckta motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket
sätt en utvidgning av vanhävdslagen bör ske till att
omfatta andra slag av jordbruk än dem, för vilka lagen
nu är gällande;
3) av herr Lindhagen, som yttrat följande:
»Fortfarande som vid tidigare tillfällen synes det mig med synnerligt fog
kunna ifrågasättas, huruvida den stora mängden jordbrukare, såsom de
verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område, böra underkastas en vanhävdslagstiftning.
Det ligger i deras intresse att vårda jordbruket, så att de
kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga böra avhjälpas genom
upplysning och ekonomiskt stöd. Det finnes icke något behov eller fog att
anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till
skillnad från de flesta andra yrkesmän.
Vanhävdslagen, officiellt kallad uppsiktslagen, är tillkommen för att utgöra
en kontroll å sådana ägare av jordbruk, som ej intressera sig för jordbruket,
därför att de ej själva äro jordbrukare samt besitta fastigheten för
andra ändamål. Dessutom behövs en vanhävdslag såsom ett skydd emot
att jordbruket nedlägges för att undgå en social arrendelag eller en eventuell
lagstiftning om frilösning av arrendejordbruk. I huvudsak täcka de
båda uppgifterna varandra.
Av båda dessa anledningar tillkommo de norrländska arrende- och vanhävdslagarna
för att skydda arrendatorerna och jordbruket å bolags och skogsspekulanters
fastigheter. Därigenom erhöll lagstiftningen väsentligen sin
tillbörliga räckvidd. Några större »gods» funnos endast undantagsvis i
Norrland.
När det sedan blev fråga att utsträcka norrlandslagstiftningen även till
södra och mellersta Sverige, stötte man på de stora godsen och liknande
avsevärdare jordbruk, under vilka också lydde en myckenhet mindre arrendegårdar,
som permanent utarrenderades. Här räckte det således icke längre
till att skydda arrendegårdar och jordbruk å bolags- och skogsspekulanters
domäner. Samma skydd måste också utsträckas till de mindre arrendegårdarna
under godsen.
Väsentligen under inflytande från det så kallade riksförbundet, som uppträtt
såsom en politisk maktfaktor, uppstod nu både i diskussionen och sedan
i lagstiftningen utan någon begriplig grund ur saklig synpunkt en särskillnad
mellan bolag och enskilda godsägare. De förra kunde behandlas strängare,
menade man, men de senare borde lämnas frihet att fortfarande få
fritt förfoga över sina arrendegårdar.
Sedan riksförbundet sammansmält med bondeförbundet och från det
senare lånat namnet samt i gengäld skänkt hela sammanslutningen sin själ,
så har det nuvarande bondeförbundet även i denna fråga helt upptagit riks
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO. IT
förbundets mantel. Detta har vållat, att även där såsom i fråga om arrende
under fideikommiss någon försiktigare arrendelagsbestämmelse fastställts, så
ha dock samtliga gods befriats ifrån alla vanhävdsbestammelser. Detta
i sin ordning leder till att de enskilda godsägarna obehindrat utan kontroll
kunna tillåta sig att nedlägga jordbruket mer eller mindre på sina smärre
arrendegårdar eller sammanslå det med huvudgårdens jordbruk. Man borde
väl åtminstone fordra att egnahemsstyrelsen, som nyligen fått i uppdrag
att utan stöd av något maktmedel eller besjälad organisation skapa nya
jordbruk, åtminstone obligatoriskt erbjöds tillfälle att skaffa innehavare till
sådana färdiga jordbruk, innan de nedlades.
Under de tidigare debatterna i jordfrågan har även denna angelägenhet
stått på dagordningarna, och det är just den, som på grund av uppgivna
vunna erfarenheter bland många från ett visst län utgör den huvudsakliga
anledningen till ifrågavarande motioner. Dessa utgöra således en synnerligen
befogad framställning, såvitt rörer lagstiftningens komplettering genom
skydd mot nedläggning av färdiga arrendejordbruk genom en vanliävdslagstiftning.
Då år 1927 för vissa arrendegårdar under fideikommiss stadgats
en arrendetid av minst 10 år, påkallar lagstiftningens egna principer, att
åtminstone denna bestämmelse stödjes av vanhävdslagen, vilket dock ej skett.
För min del har jag dessutom i jordkommissionen ifrågasatt, att vanhävdslagstiftningen
även må utsträckas till större huvudgårdars jordbruk.
Det klagas mången gång över, att vissa storgods råkat i uppenbar vanhävd.
Vanligen är detta fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt
(absentister) eller vilkas ägare försumma jordbruket på grund därav, att
han har sina intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt
jordbruk till spillo av liknöjdhet för detsamma. Även andra orsaker kunna
föreligga. Enligt tillrådan av Statistiska centralbyrån föreslog jag därför,
att till gods, som borde drabbas av en vanhävdslagstiftning, lämpligen kunde
hänföras egendomar med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och
på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns
syntes mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen
merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd i stor utsträckning
ibland förekommer.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen i anledning av motionerna ville begära
skyndsamt förslag om att gällande lag om uppsikt å
vissa jordbruk måtte utvidgas i ovan angivna två avseenden
och sålunda jämväl få tillämpning dels å jordbruksarrenden
under gods och därmed jämställda enskilda
jordbruk och dels å vissa dylika domäners huvudgårdar.
»
Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 <wd. 16 hiifl. (Nr 30.)
O
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Bilaga.
Länsstyrelsen i Södermanlands län.
Avskrift
-
Till landsfiskalen i Hölebo distrikt.
För länsstyrelsen har uppgivits, att ett antal under den fröken Margit
von Gei jer tillhöriga egendomen Erikslund i Västerljungs socken lydande
bebyggda jordbrukslägenheter icke längre skulle hävdas för åkerbruk
och å dem befintliga byggnader ej längre skulle utnyttjas för sitt ändamål
eller att åtgärder i sådan riktning vidtagits.
Med anledning härav får länsstyrelsen anmoda Eder undersöka och hit
meddela, huruvida och i så fall i vad mån berörda uppgifter äro överensstämmande
med verkligheten.
Nyköping i landskansliet den 19 juni 1928.
På länsstyrelsens vägnar:
Ivar Schalin. Herman V. Ekvall.
Rätt avskrivet, hetygar,
På tjänstens vägnar:
Ivar Schalin.
Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län.
Med anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes skrivelse den 19
juni 1928 har jag denna dag i närvaro av skogvaktaren E. Franzén och
godsarrendatorn Alfred Persson, Erikslund, företagit undersökning för
utrönande av huruvida och i vad mån de uppgifter, som meddelats länsstyrelsen,
att ett antal under den fröken Margit von Geijer tillhöriga
egendomen Erikslund i Västerljungs socken lydande bebyggda jordbrukslägenheter
icke längre skulle hävdas för åkerbruk och å dem befintliga
byggnader ej längre skulle utnyttjas för sitt ändamål eller att åtgärder
i sådan riktning vidtagits, äro överensstämmande med verkligheten, och
har därvid framgått följande angående nedannämnda jordbrukslägenheter:
1.
Stockkärr. Till denna brukningsdel har förr brukats torpet Reträtten
med en sammanlagd åkerareal av cirka 15 hektar. Denna åkerareal
är nu planterad med skogsplantor; jordbrukshusen äro bortrivna och boningshuset
om ett rum och kök jämte därtill lämpligt uthus i hjälpligt
skick äro uthyrda till skogsarbetare. Läget är avlägset med mycket dålig
väg, åkerbitarna spridda mellan berg och kärr. Boningshuset vid Reträtten
om ett rum och kök i dåligt skick bebos av skogsarbetare.
19
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
2. Stubbhagen. Areal cirka 3 hektar åker. Denna åker är tillagd särskilt
utarrenderade torpet Dymossen som betesmark, vankävdad. Husen
äro kvar, boningshuset i gott skick, uthyrt. Jordbrukshusen i dåligt skick
stå utan användning. Läge vid bygdevägen.
3. Ringsjötorp. Areal cirka 3.r> hektar med ett boningshus om ett rum
och kök uthyrt till skogsarbetare, ett uthus innehållande visthusbod, vedbod
och spannmålsvind över, en källare, ett svinhus, samt ladugard och
loge i ett hus, allt i gott skick, eu stuga om ett rum och ett mindre kök
behöver repareras invändigt, och ett uthus i hjälpligt skick obegagnade.
A åkerjorden växer god grässkörd, träda och stubbåker obrukade beväxta
med ogräs, gödseln ligger inne i hög. Detta ställe är vackert och välbeläget.
4. Sandbrink, vartill hörer torpet Skillnadens jord med sammanlagd
areal av cirka 6 hektar åker, som brukas till huvudgården och är avsedd
som betesvall. Å Sandbrink, som ligger invid bygdevägen med utsikt
över Hållsviken, finnes ett nyare boningshus om ett rum och ett kök i
gott skick och ett äldre boningshus om ett rum och ett kök i dåligt skick,
ett hus innehållande visthushod, vedbod och hönshus med spannmålsvind
över, uthyrda med trädgård och potatisland till en snickare, och jordbrukshuset,
ladugård och loge disponeras av huvudgårdens arrendator.
Samtliga uthus i gott skick.
5. Vedetten. Areal cirka 3 hektar åker är obrukat och husen, ett boningshus
om ett rum och ett kök, loge och ladugård i ett hus, och svinhus
och vedbod i ett hus, i hjälpligt skick stå öde. Läge invid förlagda
landsvägen å den s. k. Silleskog.
6. Björnhagen. Areal cirka 3.5 hektar åker är obrukad men finnes eu
del i fodervallar och ett par bitar med dålig råg. Där finnes ett äldre
boningshus om ett rum och kök, som är uthyrt till förra arrendatorn och
uthusbyggnad, loge och ladugård i hjälpligt skick är obegagnad. Stället
ligger cirka 300 meter från den förlagda landsvägen å den s. k. Silleskog.
En del av åkerjorden är bergbunden.
7. Björndal. Areal cirka 3 hektar åker ligger obrukat med en del i
fodervall. Husen, ett boningshus om ett rum och ett kök och ladugård
och loge i hjälpligt skick, äro uthyrda till förre torparen. Läge vid förlagda
landsvägen å den s. k. Silleskog.
8. Brännvreten. Areal cirka 3 hektar till torpet och cirka 2 hektar, som
till den 14 mars 1928 brukats under Hillstalund. Torpets jord ligger i vanhävd
och den del, som brukats under Hillstalund, höstplöjd vall 1927, ligger
obrukad och obesådd. Husen vid torpet, ett boningshus om ett rum
och ett kök, svinhus och hodar, ladugård och loge i hjälpligt skick och eu
gammal, dålig bod uthyrda till eu skogsarbetare. Läge cirka 300 meter
från nya landsvägen å Silleskog.
9. Noret. Areal cirka 3 hektar delvis skogsplanterat och delvis i lägervall,
avsett att planteras med skog i dess helhet. Husen, ett boningshus
om ett rum och ett kök uthyrt till skogsarbetare, ladugård och loge i dåligt
skick. Läge mitt i skogen med mycket dålig väg, cirka 4 km. till allmän
väg.
10. Källnäs. Areal cirka 1 hektar är skogsbesått och skogsplanterat
ined en mindre, dålig stuga som bebos av tillfälliga skogsarbetare. Läge
i skogen cirka 6 km. från allmän väg med mycket dålig väg.
Vagnhärad i landsfiskalskontoret den 29 juni 1928.
Joh. Lindberg.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Länsstyrelsen i Södermanlands län.
Resolution.
överlämnas till jordbrukskommissionen inom Södermanlands läns hushållningssällskaps
verksamhetsområde för den åtgärd, som möjligen må
kunna ankomma på kommissionen.
Nyköping i landskansliet den 18 juli 1928.
På länsstyrelsens vägnar:
Ivar Schalin. Herman V. Ekvall.
Protokoll vid sammanträde med jordbrukskommissionen i
Södermanlands län i Flen den 23 augusti 1928.
Närvarande: Samtliga ledamöter.
§ 1.
Med anledning av skrivelse och protokollsutdrag från Stenkvista kommunalnämnd
till Konungens befallningshavande med anhållan om åtgärders
vidtagande med gården Kolunda nr 1 i Stenkvista socken, vilken
gård sedan omkring år 1921 legat i vanhävd, behandlades denna till kommissionen
remitterade skrivelse.
Enligt § 45 stycket 2 Sv. Förf. Sami. nr 283 av år 1927 torde denna egendom
ej vara av beskaffenhet att enligt »Lag angående uppsikt å vissa
jordbruk» falla under kommissionens verksamhet.
Den som sist haft lagfart heter S. Palmgren, denne har i sin tur sålt
gården till Th. Larsson, vilken dock ej kunnat fullfölja köpet. Inteckningar
synas innehavas av Svenska handelsbanken, Västerås.
Exekutiv auktion är utsatt till den 15 september d. å. Härav framgår,
att äganderättsförhållandena äro oklara, och någon ägare att träffa uppgörelse
med förefinnes ej.
Dock uppdrogs åt ordföranden att hos Konungens befallningshavande
söka få närmare uppgifter angående den exekutiva auktionen och därmed
sammanhängande omständigheter samt att sätta sig i förbindelse
med anträffbara inteckningsinnehavare.
§ 2.
Till kommissionen hade remitterats en skrivelse från Konungens befallningshavande
med anhållan em vidtagande av möjliga åtgärder med
anledning av att vissa bebyggda jordbrukslägenheter under Erikslund
i Västerljungs socken ej hävdas som åkerbruk och å dem befintliga byggnader
ej längre utnyttjas för sitt ändamål.
Erikslund äges av fröken M. von Geijer, som visserligen ej synes vara
mantalsskriven å gården men å andra sidan ej kan betecknas innehava
gården för annat ändamål än drivande av jordbruk. Härav synes framgå
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 21
att de påpekade missförhållandena ej falla under kommissionens verksamhet.
Skulle denna kommissionens tolkning av författningen ej vara riktig,
får kommissionen påpeka, att den i varje fall ej kan ingripa förrän reglemente
är fastställt.
Som ovan
Hj. Lindhé.
Justerat:
C. J. Johansson.
Emil Bager.
Herr ordföi-anden i riksdagens andra lagutskott professorn m. in.
K. G. Westman, Stockholm.
I anledning av motionen nr 107 till innevarande års riksdag angående
vissa åtgärder vidtagna vid min dotters egendom Erikslund i Västerljungs
socken, får jag härmed lämna nedanstående betänkande och utredning,
alldenstund dessa åtgärder skett under den tid jag utövade förmynderskap
på grund av hennes minderårighet.
Egendomen skänktes min dotter den 15 november 1921 av hennes
mormor. .a .. •
Jordbruket å egendomen var då utarrenderat:
A. Huvudgården, omkring 215 hektar åker, till herr Ivar Hofving, och
B. Hillstalund, omkring 60 hektar åker, till annan arrendator, numera
avliden.
Med dessa två arrenden följde betesrätt på hela skogen ävensom alla
torpen med undantag av
torpet Noret, inklusive jorden vid redan nedlagda torpen Källnäs och
Skogstorp,
torpet Stockkärr, inklusive jorden vid nedlagda torpet Ängstugan,
torpet Stubhhagen med förut nedlagda torpet Gränsen,
vilka voro särskilt utarrenderade till torpare, som ej sorterade under förenämnda
arrendatorer.
Jorden till huvudgården är mycket god lerjord, till Hillstalund även rätt
god. Torpjorden, som i huvudsak är spridd över skogsmarken i små
tegar, är mycket dålig, hergbunden, stenig och ofruktbar, delvis även
sankmarker.
När min dotter tillträdde egendomen, hade jordägaren till en början
endast att taga hand om skogen, som förut varit skött av arrendatorn
Hofving för jordägarens räkning.
Skogen överlämnades nu till länsjägmästaren E. Hedemann-Gades förvaltning,
och hava under de gångna åren praktiskt taget samtliga kärr
och sankmarker utdikats, varjämte nya skogsvägar anlagts 0. s. v.
Länsjägmästaren erhöll av mig fullmakt att sköta skogsbruket uteslutande
med tanke på, att skogen, då min dotter blev myndig, skulle be
-
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
finna sig i så förstklassigt skick, som förhållandena tilläto. Avverkningen
liar under de gångna åren motsvarat den beräknade årstillväxten,
och inkomsterna hava i första hand använts för markförbättringar, väganläggningar
och erforderliga skogsvårdsåtgärder.
Av de tre torp, som sorterade direkt under jordägaren, nedlades under
de närmaste åren två, nämligen:
Noret jämte de förut nedlagda torpen Källnäs och Skogstorp. Arrendekontrakt
rörande detta torp bifogas (bil. 1 och 2). Arrendatorn anhöll
1921 att bli fri från arrendet, men att få kvarbo i byggnaden. Jordägaren
gick in härpå (i februari 1922). Herr Hofving fick bruka till torpen
hörande 15 hektar jord utan att erlägga arrende (bil. 3). År 1923 anhöll
torparen Zetterberg att få lämna stället. Han skrev, att han ej höll ut
att bo så långt bort i skogen; det är ju 2 km. inne i skogen. Hau ville
bli fri från att avlämna byggnaderna »i gott skick». Hans ansökan beviljades.
Torpet lades därefter ned, och hela det stora intilliggande kärret
(grönt på kartan) torrlädes. Marken är nu skogsodlad, då torpet ej
lämpar sig till betesland. Ingen ville ha detta torp.
Stockkärr jämte jorden till nedlagda torpet Ängstugan. Arrendekontraktet
bifogas (bil. 4). Vid besök 1922 i juni frågade jag arrendatorn,
om han redde sig. Han svarade: »Nej, det lönar sig ej.» Jag betviv
lade
detta och svarade därför: »Vill Åman lämna arrendet, så får han.»
Åman begagnade sig därav (bil. 5), och jag fick ju stå vid mitt ord, varför
lian befriades från arrendet i september 1922 med avträde våren
därpå. Jorden lämpar sig ej till betesland, då den dels är belägen för
långt bort och dels ligger för lågt i förhållande till Gisesjön, så att betesdjuren
drabbas av sommarsjuka. Hen har därför blivit skogsodlad.
Vid skogsskötselns ordnande möttes jag omedelbart av nödvändigheten
att få hort skogsbetet, som är oförenligt med rationell skogsvård. Härom
äro alla sakkunniga ense. Jag åberopar senaste uttalanden i saken av
hushållningssällskapens försöksledare vid sammanträde i lantbruksaka
demiens lokal i Stockholm den 6 innevarande februari (bil. 6).1 För
Erikslund begärde jag utredning i frågan hos svenska betes- och vallföreningen,
som 1927 utförde undersökning genom konsulenten Bror Wallin,
vars utlåtande bifogas (bil. 7). Av detta framgår emellertid, att den
spridda och illa belägna torpjorden endast till mindre delar lämpade sig
till betesland.
Då jag vidare av erfarenheten beträffande torpen Noret och Stockkärr
fann, att torpen ej voro vidare eftersökta, och därjämte såg, hur svårt
de flesta övriga torpare hade att reda sig på dessa dåliga jordar, som
icke trots det nedlagda arbetet kunde avkasta vad som erfordrades till
skälig utkomst för torparna och till underhåll av åbyggnaderna, beslöt
jag att, sedan de större arrendena den 14 mars 1928 upphört, vidtaga en
lämplig rationalisering av det hela efter följande grunder:
1. Skogsmarken skulle helt befrias från betesdjur.
2. De bättre torpen Dymossen och Norrbystugan skulle utökas, så att
de blevo fullt bärkraftiga.
3. De delar av torpjorden, som därtill lämpade sig, skulle förvandlas
till betesland för nämnda torp och huvudgårdarna.
4. Den övriga mindervärdiga torpjorden skulle skogsodlas, men
5. bostäderna å alla de nedlagda torpen med nödiga uthus skulle — i
1 Denna bilaga utgöres av ett referat i tidningen Sydsvenska Dagbladet Snällposten för
den 7 februari 1929.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
23
den mån de ej voro alldeles förfallna — bibehållas oeli iståndsättas för
att uthyras i första hand till skogsarbetare, som därigenom kunde få goda
bostäder i närheten av arbetsplatserna.
Det är emellertid klart, att dessa planers genomförande endast blivit
påbörjat under tiden från den 14 mars 1928, då de större arrendena upphörde,
och till den 29 juni samma år, då landsfiskal Lindberg höll sin
undersökning. Vad som därvid närmast framträdde var det skick, vari
torpen avlämnats av de avträdande arrendatorerna. Särskilt anmärkes,
att herr Hofving avlämnade de allra flesta av de till hans arrende hörande
torpen utan höstplöjning och höstsådd samt vid avträdessynen
gjorde gällande, att han icke var skyldig lämna ersättning därför, då
torp jorden icke upptagits i hans tillträ dessyn.
Jag vill härefter med ledning av landsfiskal Lindbergs utlåtande vttra
mig angående de särskilda torpen:
1. Stockkärr: Detta torp nedlades redan 1923, se ovan. Av det i sammanhang
därmed nämnda torpet Reträtten har en del tillagts torpet Dymossen
såsom betesland.
2. Stubbhagen: Detta torp jämte det därmed sammanlagda torpet
Gränsen var särskilt utarrenderat; kontraktet bifogas (bil. 8). Vid utgången
av huvudgårdens arrende lades jorden till Dymossen såsom betesland,
men hade icke hunnit iordningställas för ändamålet vid landsfiskalens
besiktning. Husen äro uthyrda till skogsarbetare.
3. Rmgsjötorp tillhörande herr Hofvings arrende av huvudgården. Att
torparen icke hade det för trevligt under herr Hofvings tid, synes framgå
av bifogade skrivelse från honom (bil. 9). Torparen avled förra våren,
och hans söner, som äro skogsarbetare, fingo av mig hyra bostaden med
potatisland för 100 kronor per år. De syntes fullt nöjda därmed. Stället
ligger vackert och lämpar sig väl för bostadslägenheter, men jorden är
stenig och dålig samt kommer att skogsodlas utom vad som kan lämpa
sig till potatisland och trädgårdstäppor vid bostäderna.
4. Sandbrink med förut nedlagda torpet Skillnaden tillhörde herr Hofvings
arrende och är nu, såsom landsfiskalen anför, utlagt till betesvall
för huvudgården. Bostaden med potatisland och trädgårdstäppa är uthyrd.
Jordbrukshusen nyttjas av huvudgården i sammanhang med betesbruket.
Ett boningshus å Skillnadens mark var så förfallet, att det
ej var värt att iståndsättas och är därför bortrivet.
5. Vedetten hörde till Hillstalundsarrendet. Jorden, som var ytterst
usel och otillräcklig, skogsodlas. Bostaden användes för skogsarbetare.
6. Björnhagen är beläget på ett för min dotters räkning år 1927 inköpt
skogsskifte av Hillsta nr 1. Jorden, i sig själv dålig och bergbunden,
var jämte husen i ytterst dåligt skick. Då bostaden här ej var användbar,
äro husen bortrivna och jorden skall skogsodlas.
7. Björndal och 8. Björnvreten, som tillhört Hillstalundsarrendet, äro
ifrågasatta såsom betesland till Hillstalund. Den nye arrendatorn har
dock visat ringa intresse därför. Bostäderna äro uthyrda till skogsarbetare.
Jorden är för dålig och å Björnvreten även vattensjuk samt därför
olämplig för självständigt jordbruk.
9. Noret är nedlagt redan 1923, såsom framgår av föregående. Boningshuset
är uthyrt till skogsarbetare.
10. KäUnäs har varit nedlagt som torp långt före min dotters tid och
hörde under Noret (se föregående). Boningshuset användes för skogsarbetare.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Jag beklagar, att icke en verklig undersökning har skett å Erikslund,
ty det kan väl ej kallas undersökning för vanhävd, att Konungens befallningsliavande
utan att sätta sig i förbindelse med jordägaren och
utan att höra honom låter en landsfiskal en dag fara runt till alla dessa
torp. En dylik undersökning fordrar i jordbruk och egendomsskötsel fullkomligt
erfarna män.
Landsfiskal Lindberg har icke heller gjort något uttalande om att vanhävd
förelåg. När därför i motionen säges, att Konungens1 befallningshavande
låtit verkställa utredning, varav framgick, att grövsta vanliävd
förelåg, och att en från länsstyrelsen inkommen anmälan till jordbrukskommissionen
gällde eu jordägare, som lagt ned 13 brukningsdelar, försålt
och bortfört åbyggnaderna och där cirka 70 hektar odlad jord få
återgå till skogsmark, så är detta en svår förvanskning av vad handlingarna
innehålla likasom även av verkliga förhållandet. Motionären har
nog mera påverkats av en sensationell artikel i tidningen Socialdemokraten
för den 18 april 1928, vars osanna och fantastiska uppgifter härleda
sig från den illvilliga agitation, som vid den tiden från visst håll
bedrevs mot mig och mina åtgärder och som även till en tid åstadkom
en viss ripphetsning bland folk, som icke hade närmare kännedom om saken.
Jag har visst icke behövt vidtaga några avhysningsåtgärder mot de
kvarvarande torparna. De ha mycket gärna avstått torpjorden, i synnerhet
som jag haft tillfälle erbjuda dem och deras söner bätti-e utkomstmöjligheter
genom arbetet på skogen.
Torpen kunna nog försvinna utan våldsåtgärder. Jag ber få åberopa:
Svensk geografisk årsbok 1928, artikeln av Anders Edelstam: »En Dalslandsbygd
för femtio år sedan och nu. Studier över torpbebyggelsen och
dess försvinnande». Torpen Noret och Stockkärr äro tydliga exempel på,
att befolkningen nu ej som förr står ut med att bo och ekonomiskt reda
sig på usla jordbruk långt inne i skogen, där säden aldrig torkar.
Förr i tiden gynnade både godsägare och bönder uppkomsten av torp
på utmarken för de fria torpdagsverkenas skull. Mycken mark odlades
då, som icke var värd odling, såsom förhållandet är på Erikslund. När
tiderna förändrades, i det jordbruksprodukternas priser sjönko, under det
att även jordbruksbefolkningens anspråk på livet stegrades, blev benägenheten
allt mindre för den strävsamma och alltmer hopplösa kampen
för att vinna utkomst ur den magra torpjorden.
Tiden är givetvis mogen för en omläggning, helst där skogsbruket
fordrar, att skogsmarken frigöres från både huvudgårdens och torpens
betesdjur, och där torparnas bostäder äro behövliga för skogsarbetarna.
Det svenska jordbruket genomgår för närvarande en kris. Avkastningen
är svag och arbetslönerna lägre än inom andra näringsgrenar. Någon
yttre hjälp är nog ej att vänta, utan jordbruket måste förnya sig självt.
Det måste övergiva bruket av de alltför svaga markerna och koncentrera
sig på det, som lönar sig och kan ge jordbrukaren och hans arbetare utkomst.
Det är vad jag gjort, och jag har kunnat göra det utan förfång
för någon genom att samtidigt genomföra en intensivare skötsel av skogen.
Å egendomen, som enligt verkställd skogsuppskattning omfattar 715
hektar produktiv skogsmark och 118 hektar produktiv hagmark, hava sålunda
under de senaste åren utförts skogsvårds- med flera arbeten, som
dragit arbetskostnader till följande belopp:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 25
År
Avverkning
och virkes- transport
Skogsodling
och mark- beredning
Dikning
Knltivering
av betes- marker
Summa
kronor
1924 >/u> 1925
12,163: —
620; —
2,871: —
_
1.235: —
16.889
1925 Vi» 1926
9,020: —
925: —
792; —
—
249: —
10,986
1926 Vid 1927
9,472: —
619; —
2,809: —
381: —
956: —
14,237
_
1927 Vio 1928
23,717: —
4,173: —
1,534; —
1,327; —
—
30.751
—
Summa kronor
72,863
vilket motsvarar en arbetskostnad per år och hektar av 22 kronor.
Den arbetsförtjänst jag således kunnat bereda förutvarande torpare
och deras familjer överstiger säkert många gånger om utkomstmöjligheterna
å torpen.
Jag undrar, hur många allmänna eller enskilda skogar med en avverkning
endast uppgående till årstillväxten, som skänkt lika stor arbetsförtjänst
per hektar produktiv skogs- och hagmark åt ortsbefolkningen!
Under alla förhållanden har jag anledning tro och hoppas, att Erikslunds
skog och dess nyanlagda betesmarker inom ganska få år skola
kunna räknas som mönsterbruk.
Jag har också det intrycket, att den tendentiösa kritiken från förra
våren numera helt och hållet fallit till marken.
Skall fallet Erikslund utnyttjas i lagstiftningsväg, så synes det framför
allt° tjäna att inskärpa nödvändigheten, att avsedda ingripanden baseras
på. verklig och framför allt sakkunnig undersökning. Lagstiftningen
får icke hindra en förnuftig omläggning av jordbruket, som på många
håll är nödvändig icke minst i jordbruksarbetarnas intresse.
Wegeholm den 20 februari 1929.
W. von Geijer.
Avskrift.
Bil. 1.
Arrendekontrakt.
Till arrendator A. Zetterberg från Erikslund utarrenderas från den
14 mars 1917 till den 14 mars 1922 de under Erikslunds säteri lydande
torpen Noret, Källnäs och Skogstorp i Västerljungs socken, Hölebo härad
och Södermanlands län mot följande villkor och bestämmelser.
1. Årliga arrendet bliver tvåhundrafemtio (250) kronor, som erläggas
med hälften den 25 november och andra hälften den 1 mars under löpande
arrendeår.
2. Arrendatorn emottager egendomen, som nu brukas i sju skiften, med
71/2 tunnland plöjda vårland, 800 kg. hö, 500 kg. vårhalm och 500 kg. hösthalm,
och är arrendatorn skyldig att vid avträdet efterlämna enahanda.
3. Arrendatorn vidkännes alla torpen tillhöriga onera av vad namn och
beskaffenhet de vare eller bliva må.
4. Torpen mottagas efter syn och åligger det åhon att underhålla alla
26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
åbyggnader i laga skick, kommande all husrötebrist att vid åbons avträde
eller frånfälle av honom eller hans stärbhus gäldas, däremot gottgöras
de förbättringar å åbyggnader, som äro av mig godkända, efter vid
avträdet hållen syn. Allt till husens underhåll, stängsel och nybyggnader
nödigt virke erhålles på egendomens skog efter utsyning.
5. Vedbrand tages på anvisat ställe av vindfällen, skatar och torr skog
och skall ovillkorligen allt av bångar och ris såväl av de utsynade träden,
som av dem, som tagas till ved, hemköras med veden, ävensom de
mindre kvistarna hopläggas i hög.
6. Arrendatorn förbjudes uttryckligen vid påföljd att nästkommande
14 mars varda detta arrende förlustig, och skadans ersättande där sådant
kan ifrågakomma.
Att göra inhägnader i skogsmark och mossar.
Att detta kontrakt på annan transportera eller någon del av ägorna
till annan överlåtas.
Att hos sig inhysa obehöriga och vanfrejdade personer eller låta skattskriva
någon, som icke är i hans tjänst.
Att försälja eller bortföra hö, halm eller gödsel.
Att flåhacka och bränna.
Att sälja, bortföra eller sinsemellan byta skogseffekter.
7. Åkern skall skötas på så sätt, att för varje år en sjundedel ligger
i full träde och tre sjundedelar användes till gräsodling och skall den
åkerjord, som vid åbons avträde är i tur att trädas, disponeras ensamt
av tillträdaren.
8. Inga får få utsläppas utom inägorna förrän efter den 15 juni.
Erikslund den 8 januari 1917.
W. von Halhvyl. H. I. Hofving.
Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig
detsamma noggrant uppfylla.
Aug. Zetterberg.
Egenhändiga namnteckningen bevittna
K. O. Eriksson
Bil. 2.
Avskrift.
Hyreskontrakt.
Till herr Aug. Zetterberg uthyr jag härmed för tiden 14 mars 1922—
14 mars 1923 nyttjanderätten till följande byggnader å Erikslunds säteri.
Torpet Norets
Boningshus
Svin & Redskapshus
Gl. Svinhus
Hemlig hus
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 27
Ladugård o. redskapslider
Logen
Visthusboden
Källare
Kedskapshus
Torpet Källnäs ladugård och loge, samt å för detta torpet Koret å Källnäs
befintliga gårdsplatser.
§ 1.
Hyresgästen befrias från alla hyresavgifter, men skall 14 mars 1923
avlämna alla nu uppräknade byggnader i gott skick.
§ 2.
Hyresgästen förbinder sig att gälda under hyrestiden utgående brandförsäkringspremie.
§ 3.
Hyresgästen får icke hos sig inhysa främmande personer.
§ 4.
Hyresgästen skall övervaka att olovlig jakt icke förekommer å Erikslunds
skogar och att kreatur icke beta å samma.
§ 5.
Skulle byggnad under hyrestiden genom eld förstöras, har ägaren ej
skyldighet uppföra ny sådan.
Vegeholm den 16 februari 1922.
W. von Geijer.
Med förestående hyreskontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder
mig att samma till alla delar efterfölja.
Eriltslund den 26 februari 1922.
Aug. Zetterberg.
Bevittnas:
Arne Hofving. A. J:son Rydeting.
Bil. 3.
Avskrift.
Arreudekontrakt.
Till arrendatorn av huvudgården Eriltslunds säteri i Yästerljungs
socken herr I. Hofving upplåtes härmed för tiden 14 mars 1922 till 14
mars 1923, å vilken dag detta avtal utan varje uppsägning upphör att gälla:
den odlade jorden, som förut brukats under torpen Noret, Källnäs och
Skogstorp (av Erikslunds säteri) och utgörande femton (15) hektar.
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
% 1.
Arrendatorn befrias från alla arrendeavgifter men skall betala alla å
den upplåtna arealen vilande skatter och onera, av vad slag de äro eller
bliva må.
§ 2.
Den förut till torpen Noret, Källnäs och Skogstorp upplåtna betesrätten
ingår icke i upplåtelse enligt detta kontrakt, vadan all betesrätt grundad
på detta kontrakt förbjudes.
§ 3.
Jordägaren förbehåller sig själv rätt till all jakt och fiske å det på arrende
upplåtna området, vadan arrendatorn förbjudes att här idka jakt
eller fiske.
Av detta kontrakt äro tvenne exemplar utväxlade, av vilka vi tagit
vardera ett.
Vegeholm den 22 februari 1922.
W. von Geijer.
Med förestående avtal förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att
detsamma i allt efterfölja.
I. Hofving.
Bevittnas:
B. Muneh. R. Meijer.
Bil. I.
Avskrift.
Arrendekontrakt.
Till arrendator G. Åman från Nyköping utarrenderas från 14 mars
1914 till 14 mars 1919 de under Erikslunds säteri lydande torpen Stockkärr
och Ängsstugan i Västerljungs socken, Hölebo härad och Södermanlands
län mot följande villkor och bestämmelser:
1. Årliga arrendet bliver trehundra (300) kronor, som erlägges med
hälften den 1 december och andra hälften 1 mars under löpande arrendeår.
2. Arrendatorn vidkännes alla torpen tillhöriga onera av vad namn
och beskaffenhet de vara eller bliva må.
3. Torpen mottagas efter syn och åligger det åbon att underhålla alla
åbyggnader i laga skick, kommande all husrötebrist att vid åbons avträde
eller frånfälle av honom eller hans stärbhus gäldas, däremot gottgöras
de förbättringar å åbyggnader, som äro av mig godkända efter vid
avträdet hållen syn. Allt till husens underhåll och nybyggnader nödigt
virke erhålles på egendomens skog efter utsyning.
4. Vedbrand tages på anvisat ställe av vindfällen, skatar och torr
skog och skall ovillkorligen allt av bångar och ris, såväl av de utsynade
träden som av dem, vilka tagas till ved, hemköras med veden, ävensom de
mindre kvistarna hopläggas i hög.
29
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
5. Arrendatorn förbjudes uttryckligen vid påföljd att nästkommande
14 mars varda detta arrende förlustig, samt böter efter lag och skadans
ersättande, där sådant kan ifrågakomma:
att utöva brännvinsbränning eller utminuterande av starka drycker
eller annars leva oordentligt,
att göra inhägnader i skogsmark och mossar,
att detta kontrakt pa annan transportera eller någon del av ägorna på
annan överlåta,
att hos sig inhysa obehöriga och vanfrejdade personer, eller låta skattskriva
någon som icke är i hans tjänst,
att försälja eller bortföra hö, halm eller gödsel,
att flåhacka eller bränna,
att sälja, bortföra eller sins emellan byta skogseffekter.
Åkern skall skötas på så sätt att för varje år en sjättedel ligger i full
träda och dubbelt så mycket användes till gräsodling och skall den åkerjord,
som vid åbons avträde är i tur att trädas, disponeras ensamt av
tillträdaren.
Inga får få utsläppas utom inägorna förrän efter den 15 juni.
Erikslund den 29 juli 1913.
W. von Hallwyl. H. I. Hofving.
Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig
detsamma noggrant uppfylla.
C. G. Åman.
Egenhändiga namnteckningen bevittna:
G. F. Jonsson. J. A. Andersson.
Ovanstående kontrakt prolongeras på enahanda villkor med det tillägg
att arrendatorn vid arrendetidens slut skall beså 3 tunnland träda med
300 kg. råg. Arrendetiden blir fem (5) år från den 14 mars 1919 till den
14 mars 1924.
Erikslund den 10 september 1918.
W. von Hallwyl.
C. G. Åman. H. I. Hofving.
Bevittnas:
G. Pettersson. O. Karlsson.
Förestående kontrakt upphör att gälla till följe frivillig överenskommelse
fr. o. m. 14 mars 1923. Alla krav på grund av jordens hävd och
husens underhåll bortfalla, men skall arrendatorn avlämna alla ytterstängsel
kring arrenderade ägorna i fullkomligt gott skick. Dessa ytter - stängsel skola före 1 februari 1923 vara iordningställda med användning
av nu ej behövliga stängsel och av skogvaktaren å Erikslund godkännas.
Erikslund 28 september 1922.
W. v. Gei jer. C. G. Åman.
B. Glauman.
Bevittnas:
I. Hofving.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
Bil. 5.
Avskrift av avskrift.
Stockkärr, Västerljung:, den 11 juli 1922.
Herr Ryttmästaren.
Med anledning: av att Ryttmästaren sa till mig att jag kunde få sluta
med arrendet, redan i vår om jag sa till i tid. Så vill jag säga att jag
är villig att sluta redan i vår, om syn på hus och gärdesgårdar slopas,
även är det väl ej nödigt att så någon höstsäd om ingen åbo skall bli
här sedan.
Väntar svar omgående.
Högaktningsfullt
Gustaf Åman.
Vidimeras:
Eric W. Ström. K. Sontag.
Bil. 7.
Avskrift.
Svenska Betes- och Vallföreningen, Upsala
Utlåtande
angående ordnandet av betesfrågan vid Erikslunds säteri pr Västerljung.
Sedan undertecknad på grund av därom framställd begäran den 4 december
1926 besökt Erikslunds säteri och tagit del av förhållandena därstädes,
får jag härmed anföra följande.
Nuvarande form för betesbehovets tillgodoseende.
Hittills har betet huvdsakligen tagits från skogen, där djuren tämligen
fritt strövat omkring. Denna betesform har egentligen endast utnyttjats
för ungdjur och sinkor, medan mjölkande kor i regel stallfodrats till dess
slåttervallamas återväxt medgivit betesgång.
Olägenheter av den nuvarande ordningen.
Ur jordbruksekonomisk synpunkt medför skogsbetningen den olägenheten,
att betet blir för svagt för djuren, som därigenom måste beredas
en dyrare vinterutfodring, och hela årets foderkostnad fördyras sålunda
avsevärt. Även om skogsbetet i och för sig icke åsättes någon kostnad,
gäller detta påstående, såsom ett enkelt exempel kan visa.
Om man utgår ifrån att ett någorlunda försigkommet ungdjur har ett
visst foderbehov för året, exempelvis 1,500 foderenheter, kan man tänka
sig detta foder behov fyllt på tre olika sätt:
1. Stallfodring hela året;
31
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
2. Stallfodring om vintern och betesgång i skogen eller a okultiverad
hagmark om sommaren;
3. Stallfodring om vintern och betesgång å verkliga kulturheten om
sommaren.
I exempel 2 kunna omkring 30 procent av årets foderenheter tagas från
liete, som då antages erhållas gratis. I exempel 3 däremot kunna med
säkerhet 55 procent av årsbehovet tagas från bete, som dock nu icke
längre erhålles gratis utan kostar, låt oss säga, 7 öre per foderenhet. Foderenhetens
pris i stallfodret sättes till 15 öre. Vi få då följande slutsummor
för de olika fallens årliga foderkostnad:
1. 1,500 f. e. stallfoder å 15 öre................................................... kronor 225:_
2.
1,050
450
f. e. »
f. e. »
» 15
» 0
» . ..........
.......... kronor
.......... »
157: so
»
157:so
3.
675
825
f. e. »
f. e. bete
» 15
» 7
» = ..........
.......... kronor
......... »
101:75
57: 7 5
»
159: —
Som synes blir i fall 3 årets foderkostnad endast 1 krona 50 öre mera
enligt denna beräkning än i fall 2, där djuren »gratis» erhålla 450 foderenheter
från skogen. Därvid är då att märka, att djurens kondition blir
en annan och bättre vid fall 3 och att betningen kan börja tidigare om
våren, vilket är av så stor betydelse för särskilt växande djur. Då härtill
lägges skogsbetningens ogynnsamma inverkan på skogen, föreligga
icke några som helst skäl för att längre bibehålla den nuvarande formen
för djurens sommarunderhåll å Erikslund.
Plats för det kulturbete, som bör ersätta skogsbetet.
Den areal kulturbete, som erfordras för sommarbete åt säteriets ungdjur
och sinkor, kan icke, även om så önskades, erhållas å den oodlade
jorden, ty där denna ej är odlad är den i allmänhet alldeles otjänlig till
kulturbete utöver de små och alltför spridda fläckar, som djuren hittills
utnyttjat. Då dessutom avsikten är att driva en intensiv skogsskötsel,
är det ur alla synpunkter riktigt och nödvändigt att taga huvudarealen
för det erforderliga kulturbetet för de djur, som hittills varit hänvisade
till skogsbetet, från förut odlad jord.
Nu kunde visserligen de nedlagda torpen tagas till bete åt ungdjur och
sinkor, och sammanlagt kunde denna areal möjligen bliva tillräcklig.
Det kan dock anföras följande skäl mot att taga den förutvarande torpjorden
till bete:
1. En stor del av största torpet, Stockkärr, ligger alldeles för lågt vid
Gisesjön för att lämpa sig till bete;
2. Enligt uppgift har sommarsjuka uppträtt hos djuren då de betat å
Stockkärr, en olägenhet som skulle bliva mycket besvärlig i en större
djur flock;
3. De åkerfigurer å torpen, som lämpa sig till bete, äro små och mycket
splittrade, varigenom inhägnaden i hög grad skulle fördyras samt
djurens flyttning mellan avdelningarna bli besvärlig. Dessutom saknas
dricksvatten till djuren i en del av torp jordsområdena. En inhägnad av
samtliga åkerstycken tillsammans med åtskiljande skogsområden är också
otänkbar, då i så fall betydligt mera skogs- än betesmark skulle komma
inom inhägnaden;
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
4. Avståndet från gården skulle försvåra tillsynen av de betande djuren.
För den händelse att samtliga torp skulle komma att nedläggas, kunde
med fördel en del av deras åkerjord tagas till ungdjursbeten, nämligen
Dymossen (jämte närmaste del av Reträtten), Ringsjötorp och Sandbrink.
Då emellertid åtminstone ett par av dessa torde komma att bibehållas,
måste för deras djur särskilda betesmarker anordnas. För Dymossen
skulle beten lämpligen förläggas till närmaste del av Stubbhagen och
Reträtten samt eventuellt västligaste delen av själva Dymossen. För
Ringsjötorp kunna ett par mindre betesfållor förläggas inom själva torpet,
medan den egentliga betesarealen tages från närmaste del av Skillnaden.
Sandbrink med sitt centrala läge kommer möjligen också att bibehållas
men kunde ju med fördel reduceras till åkerarealen, och därvid
bete för torpet ifråga erhållas inom dess nuvarande område.
Bete för huvudgården till de djur, som hittills varit hänvisade till skogen,
torde bäst erhållas å följande områden, varvid kartans fig. nr angivas:
1. Nordligare delen av fig. 249, ungefär från figurens största avsmalning.
Bäckängsnatur och av god beskaffenhet till bete sedan erforderliga
kulturåtgärder vidtagits;
2. Till föregående areal lägges med fördel fig. 549, ängsartat, samt den
intill belägna åkern, nu delvis inramad med häck;
3. Den åkerbit väster om vägen, som är omgiven av fig. 228 jämte närmaste
delarna av denna fig. 228, vidare åkern fig. 263 samt sänkan genom
fig. 229 och 230, varigenom samtliga här nämnda figurer och figurdelar
skulle bliva sammanhängande till en fålla;
4. Härnäst lämpar sig till bete för ungdjur och sinkor strandområdena
vid Hållsviken, sålunda figg. 274, 590 och delar av 620, vidare 273, 272
och 619 och 592. Området väster om Hållsvikens tomtplats göres givetvis
till en fålla, medan en andra fålla lämpligen omfattar de nämnda
figurerna åt öster, med fördel utökade med åkern strax norr därom, fram
till den väg, som går över ån och västra rågången (mot Lugnet m. m.);
5. Om torpet Sandbrink skulle bli nedlagt, bleve givetvis fig. 619 en
lämplig betesfålla, om blott dricksvatten till djuren kan erhållas inom
området.
Dessa nu nämnda områden böra, lämpligt iordningställda och underhållna,
lämna bete åt cirka 90, möjligen 100 ungdjur och sinkor, då 1ji—1/3
ha beräknats för vart djur. Ännu större betesareal torde dock erfordras
för gårdens behov, och då ligger det nog närmast till att taga denna areal
från åkern längs vägen mot Hållsviken, antingen endast återstoden av
den långsmala figuren mellan vägen och kanalen—rågången i väster, eller
också även den stora åkerfiguren, vars östra och södra sidor begränsas
av vägen. I senare fallet kan en stor del av betesarealen utnyttjas även
för andra djurgrupper än ungdjur och sinkor, t. ex. mjölkande kor och
hästar.
I den män en blivande arrendator önskar utvidga betet för mjölkkor
på åkerjordens bekostnad, torde arrendatorn själv böra få avgöra var och
i vilken omfattning detta skall ske.
Hillerstalund. Bete åt ungdjur och sinkor anordnas här i första hand
i den hage, som å kartan betecknats med figg. 54, 55 och 48 samt fig. 131,
som är gammal åker. En grundlig avdikning erfordras å den del, som
försumpas av källan. I övrigt är marken relativt godartad som bete.
Utöver dessa områden lämpa sig bäst de intill belägna åkrarna, i första
hand rektangeln om cirka 1 hektar längst i söder vid vägen. Därnäst
33
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
skulle lämpa sig långsmala åkern mellan stora avloppsdiket och hagen
med arealen något över 1 hektar. Som ungdjursbeten för Hillerstalund
torde dessa arealer bliva tillräckliga och kunna föda ett tjugutal djur.
Skulle torpen läggas ned här, borde väl där bete tagas i den mån större
areal fordras än den redan angivna. Särskilt synes Brändvreten lämpa
sig, då en del av gårdens åkerjord ligger intill.
Uppsala den 20 januari 1927.
Bror Wallin.
Konsulent hos Svenska Betes- och Vallföreningen.
Bil. 8.
Avskrift.
Arrendekontrakt.
Till arrendator Carl Olson från Nynäs i Bälinge socken utarrenderas
från den 14 mars 1914 till den 14 mars 1919 de under Erikslunds säteri
lydande torpen Stubbhagen och Gränsen i Västerljungs socken, Hölebo
härad och Södermanlands län mot följande villkor och bestämmelser:
1. Årliga arrendet bliver etthundratjugu (120) kronor, som erlägges med
hälften den 1 december och andra hälften 1 mars under löpande arrendeår.
2. Arrendatorn vidkännes alla torpet tillhöriga onera av vad namn och
beskaffenhet de vara eller bliva må.
3. Torpen mottagas efter syn och åligger det åbon att underhålla alla
åbyggnader i laga iskick, kommande all husrötebrist att vid åbons avträde
eller frånfälle av honom eller hans stärbhus gäldas, däremot gottgöras de
förbättringar å åbyggnader, som äro av mig godkända efter vid avträdet
hallen syn. Allt till husens underhåll, stängsel och nybyggnader nödigt
virke erhålles på egendomens skog efter utsyning.
4. Vedbrand tages på anvisat ställe av vindfällen, skatar och torr skog
och skall ovillkorligen allt av bångar och ris såväl av de utsynade träden,
som av dem som tagas till ved, hemköras med veden, ävensom de
mindre kvistarna hopläggas i hög.
5. Arrendatorn förbjudes uttryckligen vid påföljd att nästkommande
14 mars varda detta arrende förlustig, samt böter efter lag och skadans
ersättande där sådant kan ifrågakomma:
att utöva brännvinsbränning eller utminuterande av starka drycker
eller annars leva oordentligt,
att göra inhägnader i skogsmark och mossar,
att detta kontrakt på annan transportera eller någon del av ägorna
till annan överlåta,
att hos sig inhysa obehöriga och vanfrejdade personer eller låta skattskriva
någon som icke är i hans tjänst,
att försälja eller bortföra hö, halm eller gödsel,
att flåhacka och bränna,
att sälja, bortföra eller sinsemellan byta skogseffekter.
6. Åkern skall skötas på så sätt att för varje år en sjättedel ligger i
full träda och dubbelt så mycket användes till gräsodling och skall den
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 saml. 2 avd. 16 häfl. (Nr 30.) 3
34 Andra lagutskottets utlåtande Nr ‘SO.
åkerjord, som vid åbons avträde är i tar att trädas, disponeras ensamt
av tillträdaren.
7. Inga får få utsläppas utom inägorna förrän efter den 15 juni.
8. Arrendatorn skall vid blivande avträde lämna 965 kvadratfamnar
utsådd råg och 60 procent kvadratfamnar utsådd vete.
Erikslund den 7 augusti 1913.
W. von Hallwyl. H. I. Hofving.
Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd.
Karl Ohlsson.
Bevittnas: K. J. Södermark.
Undertecknad har denna dag mottagit på husröteheloppet 230 kronor
samt under hösten 1914 170 kronor, vilket härmed erkännes.
Stubbhagen den 4 november 1915.
Karl Ohlsson.
Enligt ömsesidig överenskommelse prolongeras omstående kontrakt på
ytterligare fem år till den 14 mars 1924 med det tillägg att jakt och fiske
är förbjudet.
Erikslund den 16 oktober 1918.
Karl Ohlsson. W. von Hallwyl.
H. I. Hofving.
Oscar Ström.
Bevittnas:
Karl Lundin.
Bil. 9.
Avskrift.
Till ryttmästaren W. von Geijer.
Undertecknad innehavare av torpet Ringsjötorp, lydande under Erikslund,
beder vänligen herr ryttmästaren om svar angående en stuga, så
kallande gubbstuga, som ligger vid Ringsjötorp. Jag har en son och sonhustru
som hor där, och har bott där sedan 1918 mot en hyra av etthundrafemtio
kronor om året, som han har betalt punktligt till herr Hofving
på Erikslund. Han har varit stadigvarande arbetare på Erikslundskogen
ända sedan skogsförvaltningen fick hand om skogen. Men skall
nu bli vräkt till den första november, på grund av att han ej vill åtaga
sig utföra dagsverken vid gården, som herr Hofving ålägger honom. Nu
beder jag få veta om Hofving har rättighet att hyra ut stugan, och ta
vedbrand på skogen. Jag har varit vid Ringsjötorp sedan 1901, men stugorna
ha alltid torparna fått använt sig av. Det få de vid torpet Dy
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
35
mossen och Sandbrink ännu. Men är det så att Hofving liar rättighet
på stugan, så får jag finna mig däri, men jag får betala 36 kronor tunn
landet för torpet, så jag tycker han får bra arrende ändå. Det blir svårast
för mig. Jag blir utan någon hjälp till att mjölka, för min hustru är på
grund av sjukdom oförmögen att utföra något tungt arbete. Och min
sonhustru har alltid varit en god hjälp för mig.
Till sist heder jag vänligen herr ryttmästaren om svar på dessa rader.
Bingsjötorp den 6 september 1925.
Knut Eriksson.
Torpare.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.