Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
1929-04-16 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1929:32, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
1
Nr 32.
Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1929 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 158,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Norman hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att 3 och 35 §§ i lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete skola fr. o. m. den 1 juli 1929 erhålla följande
ändrade lydelse.
3 §.
Konungen äger från tillämpningen av denna lag så vitt densamma avser
olycksfall i arbete undantaga etc. -—— —- lagen.
35 §.
Arbetsgivare vare etc. —---— arbetare.
Arbetare äge, därest han själv bekostar vederbörliga försäkringsavgifter, för
sig teckna frivillig försäkring för olycksfall utom arbete i den försäkringsinrättning,
i vilken han är försäkrad för olycksfall i arbete.
Har försäkring etc.---efterrättelse, dock att för frivillig försäkring
för olycksfall utom arbete enligt andra stycket av denna § tilläggsavgift enligt
16 § skall erläggas med 15 % av försäkringsavgiften.
Avtal om etc. •— -—- ■— övertagits.
Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och försäkringsinspektionen.
De yttranden, som i anledning härav kommit utskottet
tillhanda från nämnda myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande;
och hänvisar utskottet till desamma.
Enligt 35 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete,
vilket lagrum senast ändrats genom lag den 24 maj 1928, är arbetsgivare
berättigad att i riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbete försäkra arbetare,
som är försäkrad i anstalten för olycksfall i arbete. Sådan försäkring
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. .9 sand. 2 avd. 18 häft. (Nr 32.) 1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
får även meddelas av de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen beträffande
delägares arbetare.
Motionärens förslag innebär, att arbetare skall erhålla rätt att själv teckna
frivillig försäkring utom arbete i den försök ringsinrättning, i vilken han genom
arbetsgivarens försorg är försäkrad för olycksfall i arbete.
Att på sätt föreslagits utvidga den nuvarande rätten till försäkring för
olycksfall utom arbete är enligt utskottets mening särskilt ur tekniska synpunkter
förenat med betänkligheter. Någon svårighet för de i enskild eller
kommunal tjänst anställda arbetarna att genom arbetsgivarens förmedling på
egen bekostnad erhålla dylik försäkring torde för övrigt i allmänhet icke föreligga.
I de fall, då sådan försäkring av särskild anledning icke anordnats trots
arbetarnas önskan, torde möjlighet att erhålla individuell eller kollektiv försäkring
i försakringsanstalt, som meddelar annan frivillig olycksfallsförsäkring,
i allmänhet stå öppen.
Beträffande statens arbetare har upplysts, att försäkring för olycksfall utom
arbete hittills icke anordnats för dem. Anledningen härtill är emellertid icke, att
försäkring i riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbete lagligen icke
skulle kunna ske i fråga om sådana arbetare. Därest vederbörande verkstyrelse
erhåller bemyndigande att ställa sig såsom försäkringstagare för dylik frivillig
försäkring, lärer nämligen något hinder i olycksfallsförsäkringslagen häremot
icke föreligga. Enligt utskottets mening torde också i vissa fall skäl kunna
åberopas för anordnande av dylik försäkring beträffande grupper av statsarbetare.
Utskottet anser sig emellertid icke böra i detta sammanhang närmare
ingå på sistnämnda spörsmål.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 april 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, Frändén,
Thorberg, Österström, Granström och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Hage,
Jeppsson*, Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön*, Gardell i Dans* och
Sandström.
) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.
3
Försäkrings rådet.
Till
Riksdagens andra lagutskott.
Bilaga 1.
Genom beslut den 1 februari 1929 har Kungl. Maj: t anbefallt försök ringsrådet
att till utskottet avgiva yttrande över en inom första kammaren väckt
motion, nr 158, angående vissa ändringar i lagen om försäkring för olycksfall
i arbete.
I anledning liärav får försäkringsrådet anföra följande.
Enligt motionärens ändringsförslag skulle arbetare erhålla rättighet att själv
teckna frivillig försäkring för olycksfall utom arbete i den försäkringsinrättning,
i vilken han — av arbetsgivaren — är försäkrad för olycksfall i arbete.
Förutsättningen är att arbetaren själv betalar erforderlig avgift, däri inbegripen
avgift för förvaltningskostnaden. Enligt nu gällande bestämmelser kan försäkring
för olycksfall utom arbete erhållas endast genom förmedling av arbetsgivaren.
Enligt 16 § i olycksfallsförsäkringslagen skall såsom bidrag till bestridande
av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet
för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tillläggsavgift
med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad
utan hänsyn till avdrag, som omförmälas i 11 § av lagen.
Motionären föreslår, att tilläggsavgiften skall för ifrågavarande frivilliga
försäkring höjas till 15 procent.
Motionen synes närmast hava föranletts av en framställning från riksförsäkringsanstalten,
att för hos anstalten anställda befattningshavare försäkring
finge tagas i anstalten för olycksfall utom arbete, vilken framställning Kungl.
Maj: t funnit icke föranleda någon åtgärd.
I regel torde arbetsgivarna icke vägra att teckna försäkring för olycksfall
utom arbete, då arbetarne därom göra framställning. Ett och annat undantag
torde hava förekommit, beroende på särskilda omständigheter.
Huvudsakliga syftet med motionen synes enklast kunna nås genom en bestämmelse,
att, därest arbetsgivaren efter begäran av arbetare vägrar teckna frivillig
försäkring, arbetaren skulle vara berättigad att själv söka och erhålla
sådan försäkring med den rätt nuvarande lagbestämmelser lämna.
Upphöjes motionärens förslag till lag, kommer detsamma sannolikt att medföra
avsevärt ökat arbete för försäkringsinrättningarna — under förutsättning
att försäkringsformen kommer att anlitas i någon större utsträckning, vilket
emellertid ingalunda är säkert.
Huruvida arbetaren skall kunna draga den fulla och avsedda nyttan genom
rätt till erhållande av en sådan försäkring som den föreslagna är en fråga för
sig. För den, som har ett mera stadigvarande arbete året om, kan försäkringen
sannolikt ordnas på ett tillfredsställande sätt och bliva i det närmaste till
avsett gagn. Något annorlunda ställer sig saken för en lösarbetare, som ena
dagen har en, andra dagen en annan arbetsgivare med försäkring var och en
i olika inrättningar. Motionärens förslag avser att försäkringen skall tecknas
i den försäkringsinrättning, där arbetaren är försäkrad av sin arbetsgivare.
Lösarbetaren med växlande arbetsgivare måste kanske under ett och samma
år söka försäkring i flera försäkringsinrättningar. Försummelse från hans sida
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr Sä.
härutinnan, som lätt kan äga rum, kommer att för honom medföra missräkningar.
Det torde böra erinras, att en arbetare, som enligt nu gällande bestämmelser
är försäkrad för olycksfall utom arbete, icke är skyddad för alla olycksfall,
som träffa honom då han icke är i arbete hos den arbetsgivare, som försäkrat
honom. Om t. ex. en arbetare efter slutad tillfällig anställning hos en arbetsgivare
därefter, då han är utan anställning, skadas genom olycksfall, giver
försäkringen honom icke någon rätt till ersättning. Detsamma gäller, om en
arbetare med mera stadigvarande anställning under ledighet driver verksamhet
såsom självständig företagare eller för annans räkning mot avlöning utför arbete
i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes. (Jfr. 2 § andra stycket
olycksfallsförsäkringslagen.)
Begreppet »olycksfall utom arbete» torde icke få anses erhålla annan innebörd
än enligt nu gällande bestämmelser genom den av motionären föreslagna
lagändringen. Men denna kan möjligen giva arbetaren den föreställningen, att
han genom den av honom tecknade försäkringen är skyddad för alla eventualiteter.
Måhända borde även vid en eventuell lagändring i förevarande hänseende
bestämmelserna om avdrag enligt 11 § i olycksfallsförsäkringslagen tagas
under omprövning.
Därest avgiften för en försäkring utom arbete skulle sättas till de belopp,
som i motionen antydas, eller till och med några grader högre, synes tvivelaktigt,
om en tilläggsavgift å dessa avgifter av 15 procent är tillräcklig för att
täcka administrationskostnaden.
Förslaget medför, att, då en arbetare genom sin arbetsgivare försäkras i
riksförsäkringsanstalten för olycksfall utom arbete, tilläggsavgiften utgör 5
procent, under det att vid försäkring enligt förslaget denna avgift skulle utgöra
15 procent. Att en skillnad göres kan anses befogat, då en individuell försäkring
medför större administrationsbesvär, än om en hel grupp kollektivt försäkras
eller försäkringen sker i samband med försäkring för olycksfall i arbete.
I skrivelse till Konungen den 16 maj 1928 (nr 205) har riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj: t måtte låta verkställa utredning rörande lämpligheten _ av
sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och
självständiga yrkesutövare, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.
Lämpligast synes vara att den fråga, som av motionären väckts, gjordes
till föremål för utredning i samband med det spörsmål, om vilket riksdagen
enligt nyssnämnda skrivelse begärt utredning. Båda frågorna sammanhänga rätt
nära med varandra.
I detta ärendes behandling hava försäkringsrådets samtliga ledamöter
deltagit.
Stockholm den 15 februari 1929.
På försäkringsrådets vägnar:
O. F. ENBOM.
Valdemar Aac.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
Riksförsäkringsanstalten.
Till
Bilaga 2.
Riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 1 februari 1929 liar Kungl. Maj: t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva och till lagutskottet senast den 20 februari 1929 överlämna
av utskottet begärt yttrande över en inom riksdagens första kammare
väckt motion nr 158 angaende vissa ändringar i lagen om försäkring för oljrcksfall
i arbete.
I anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 gäller även
beträffande statens arbetare i den mån Konungen icke med stöd av 3 § undantagit
dem från lagens tillämpning. Lagen synes sålunda ej lägga hinder i vägen
för att statens arbetare jämlikt 35 § av arbetsgivaren försäkras för olycksfall
utom arbete.
I kungl. ° kungörelse den 30 november 1917 äro särskilda bestämmelser meddelade
i fråga om tillämpning av nämnda lag å statens arbetare. Dock finnes
ingen föreskrift meddelad rörande försäkring av dessa arbetare för olycksfall
utom arbete. Särskilda medel att bestrida ersättning för dylika olycksfall äro
ej heller anvisade.
. I fråga om riksförsäkringsanstaltens befattningshavare gjorde riksförsäkringsanstalten
i den i motionen omförmälda skrivelsen den 8 april 1927 framställning
om bemyndigande att vidtaga åtgärd i syfte att bereda dem tillfälle
att genom anstaltens försorg men på egen bekostnad erhålla försäkring mot
olycksfall utom arbete. Avskrift av sagda skrivelse bifogas härjämte, varvid
riksförsäkringsanstalten dock, beträffande den i skrivelsen gjorda beräkningen
av försäkringsavgifterna, tillåter sig anmärka, att avgifterna till följd av de
från och med år 1929 gällande ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen i allmänhet
torde böra beräknas något högre. Enligt beslut den 8 juli 1927 fann
Kungl. Maj: t — av skäl som icke framgå av beslutet -— riksförsäkringsanstaltens
framställning icke föranleda någon åtgärd. För sin del anser riksförsäkringsanstalten
alltjämt den i riksförsäkringsanstaltens skrivelse angivna
utvägen framkomlig.
Förevarande motion syftar emellertid längre. Den går ut på beredande av
individuell rätt för envar i olycksfallsförsäkringslagen avsedd arbetare att.
i anslutning till för honom gällande obligatorisk försäkring för olycksfall i
arbete, själv försäkra sig mot olycksfall utom arbete. Ett ställningstagande
till detta spörsmål förutsätter enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande
en mer ingående utredning än som kan åvägabringas inom den tid, som står
riksförsäkringsanstalten tillbuds för besvarande av föreliggande remiss, och
de för ändamålet erforderliga lagändringarna torde icke inskränka sig till de
i motionen ^föreslagna. Berörda spörsmål står för övrigt i nära samband med
fragan angaende frivillig försäkring för mindre arbetsgivare och självständiga
yrkesutövare. Beträffande sistnämnda fråga begärde riksdagen i skrivelse den
16 maj 1928, nr 205, hos Kungl. Maj: t utredning. I anledning härav uppdrog
Kungl. Maj: t genom beslut den 22 juni 1928 åt riksförsäkringsanstalten att.
företaga utredning rörande frågan om utvidgning i vissa avseenden av den
sociala olycksfallsförsäkringen m. m. Det synes riksförsäkringsanstalten lämpligt,
att den utredning, vartill det i föreliggande motion behandlade spörsmålet
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
må anses böra föranleda, verkställes i samband med utredningen av nyssnämnda
fråga. „
I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade, byråcheferna
Östrand och von Schulzenheim, tillfälliga ledamöterna Sidvall, Källström
och Wolff samt tjf. byråchefen Åkesson.
Stockholm den 15 februari 1929.
KARL LEVINSON.
Albert Eisen.
Avslcrift.
Till Konungen.
Enligt 35 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916
(nr 235) är arbetsgivare berättigad att i riksförsäkringsanstalten eller sådant
ömsesidigt bolag, som avses i 4 § i lagen, försäkra arbetare även för olycksfall
utom arbete. Åtskilliga arbetsgivare hava begagnat sig av detta medgivande
för att försäkra i riksförsäkringsanstalten eljest försäkrade arbetare
för olycksfall utom arbete. I många fall torde dock kostnaden för sistnämnda
försäkring på grund av frivillig överenskommelse mellan arbetsgivaren och den
försäkrade påläggas den sistnämnde.
Beträffande statens arbetare, för vilka den obligatoriska försäkringen samt
försäkring för karenstiden genom kungörelse den 30 november 1917 (nr 832)
föreskrivits skola äga rum i riksförsäkringsanstalten, finnes intet bestämt rörande
frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. Utan riksdagens °medverkan
torde i varje fall icke en försäkring för olycksfall utom arbete på statens
bekostnad kunna komma till stånd. Däremot torde det låta sig göra, att
statens arbetare på egen bekostnad erhalla försäkring för olycksfall utom
arbete, försåvitt Eders Kungl. Maj: t bemyndigar vederbörande verkstyrelse
att ställa sig såsom försäkringstagare för ifrågavarande frivilliga försäkring.
Hos riksförsäkringsanstalten har ett stort antal av anstaltens personal gjort
framställning om att anstalten ville vidtaga nödiga åtgärder för tecknande
av frivillig försäkring för olycksfall utom arbete enligt olycksfallsförsäkringslagen
för de av anstaltens befattningshavare, som så önska.
Enligt en av chefen för riksförsäkringsanstaltens försäkringsmatematiska
och statistiska byrå verkställd utredning, vilken här bifogas, skulle försäkringsavgiften
för den ifrågasatta försäkringen i allmänhet utgöra 1.25 °/oo av
vederbörande befattningshavares årsavlöning intill högst 3,000 kronor,, dock
att för extra befattningshavare avgiften skulle bliva 2 °/oo. av avlöningen.
Dessutom skulle befattningshavare hava att såsom bidrag till förvaltningskostnaden
för försäkringen erlägga tilläggsavgift enligt 16 § av olycksfallsförsäkringslagen,
utgörande 5 °/o av nettopremien. Eörsäkringsavgifterna skulle
ingå till olycksfallsförsäkringfonden, varifrån även ersättningarna skulle
utbetalas. Avgifterna skulle erläggas förskottsvis för varje år.
Därest försäkringen ordnas på dessa villkor, synes staten som arbetsgivare
icke hava någon kostnad för försäkringen. Då densamma måste anses inne
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82. 7
bära betydande förmåner för riksförsäkringsanstaltens personal med hänsyn
särskilt till den läkar- och sjukhusvård, som försäkringen lämnar vid olycksfall,
vill riksförsäkringsanstalten för sin del tillstyrka, att för anstaltens personal
försäkring för olycksfall utom arbete må tagas på angivna villkor.
Riksförsäkringsanstalten hemställer sålunda, att Eders Kungl. Maj: t ville
medgiva att för hos anstalten anställda befattningshavare försäkring må tagas
i anstalten för olycksfall utom arbete under villkor,
dtt försäkringsavgifterna bestridas av de försäkrade själva och inbetalas till
olycksfallsförsäkringsfonden förskottsvis för varje år, samt
att för ifrågavarande försäkring erläggas tilläggsavgifter enligt 16 § i
olycksfallsförsäkringslagen.
I detta ärendes handläggning hava riksförsäkringsanstaltens samtliga ledamöter
deltagit.
Stockholm den 8 april 1927.
Underdånigst
J. MAY.
Albert Eisen.
Avskrift.
1\ M.
angående ifrågasatt försäkring för olycksfall utom arbete för
Riksförsäkringsanstaltens personal.
Ersättning dr.
•^a *’rund av försäkringen komma utgående ersättningar att i vissa avseenden
bliva beroende av den skadades tjänsteställning.
1. Ordinarie befdttningslidvare sdmt befdttningshdvdre på extru stat (de senare
fr. o. m. lönegrad B 21 och uppåt).
a) Läkarvardsersättningar (enl. 6 § 1 a) samt 2 b) i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete) komma att i förekommande fall utgå oavkortade.
b) Sjukpenning. Från sjukpenning måste på grund av stadgandena i 11 §
avdragas befattningshavarens under sjukdomstiden behållna avlöning. Denna
överstiger alltid sjukpenningen enligt olycksfallsförsäkringslagen, vare sig
det är fråga om karenstiden eller lagtiden. Sjukpenning kommer på grund härav
icke att utgå.
c) Livränta på grund av invaliditet. Om befattningshavaren efter invalidi
tetens
inträdande fortfarande tjänstgör med avlöning uppgående till minst livräntans
belopp kommer livränta icke att utgå, Skulle befattningshavaren
tjanstgora med lagre avlöning än nyss nämnts eller, om han är ordinarie, jäm1
„1 * * * * 6 § c) 1 IaSen om civila tjänstinnehavares rätt till pension bliva skyldig
avgå från tjänsten med viss pension, kan sådant fall inträffa, att livränta helt
eller delvis kommer att utgå. Skulle befattningshavare på extra stat bliva oförmögen
till tjänstgöring, måste livränta utgå på grund av försäkringen
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 82.
d) Begravningshjälp ntgår på grund av .32 § avlöningsreglementet och kommer
fördenskull icke att utgå på grund av försäkringen.
e) Livräntor till efterlevande. Då änke- och pupillpensionerna till ordinarie
befattningshavares efterlevande helt bekostas av befattningshavarna själva,
kommer något avdrag från efterlevandelivräntorna icke i fråga.
2. E. o. befattningshavare (under lönegrad B 21).
a) Läkarvårdsersättningar se under 1.
b) Sjukpenning. I regel gäller detsamma som sagts under 1. Varar sjukdomen
på grund av olycksfallet längre tid än sex månader eller har den
olycksfallsskadade redan tidigare under samma kalenderår vant sjuk sex månader,
bestämmer emellertid verksstyrelsen, om tjänstemannen skall avstå någon
del av lönen utöver det vanliga tjänstledighetsavdraget. Fall kunna således
tänkas, då sjukpenning helt eller delvis skulle komma att utgå på grund
av försäkringen.
c) Livränta på grund av invaliditet. I detta fall gäller vad som sagts under
1 beträffande befattningshavare på extra stat.
d) Begravningshjälp utgår på grand av 24 § i kungörelsen nr 356/1925 och
kommer alltså att utgå på grund av försäkringen, endast i den mån aen icke
enligt nyssnämnda § uppgår till det i 7 § lagen om försäkring för olycksfall i
arbete föreskrivna beloppet.
e) Livräntor till efterlevande komma att i förekommande fall utga oavkortade
på grand av försäkringen.
3. Extra befattningshavare.
Försäkringens förmåner komma att utga oavkortade med undantag för be
gravningshjälpen, som i sin helhet utgår enligt 30 § i kungörelsen nr 356/1925.
Försäkringsavgifter.
Jämligt 15 § av olycksfallsförsäkringslagen skola försäkringsavgifterna beräknas
med hänsyn till den minskade försäkringsrisk, som är en följd av de i
vissa fall lägre ersättningarna. Vid denna beräkning kunna lämpligen ovan
angivna grupper 1 och 2 sammanslås, då skiljaktigheterna mellan de till dem
utgående ersättningarna äro av mindre betydelse. För dessa grupper bör iöisäkringsavgiften
beräknas täcka läkarvårdsersättningarna, dödsfallslivräntorna
samt en del av invalidlivräntorna ävensom någon obetydlig del av sjukpenningkostnaderna,
Den erforderliga avgiften kan lämpligen antagas till 1.25 % o för
ersättning fr. o. m. olycksfallsdagen.
För ovan angivna grupp 3 torde avgiften böra beräknas till 2.0 % o
I
båda fallen skulle tilläggsavgift tillkomma.
Försäkringsavgifterna synas böra ingå till olycksfallsförsäknngsfonden,
varifrån även ersättningarna då skulle utgivas.
Avgifterna torde kunna uträknas under januari månad för det löpande kalenderåret
och avdragas vid avlöningsutbetalningen vid januari månads slut
samt överföras till fonden, om så skulle anses erforderligt eller lämpligt genom
Intressekontorets medverkan.
Namnuppgift å de försäkrade kan lämpligen erhållas genom Intressekontoret.
Stockholm den 4 februari 1927.
DAVID ÖSTRAND.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 32.
9
Kungl. Försäkringsinspektionen.
Bilaga 3.
Till
Riksdagens andra lagutskott.
Genom remiss den 1 februari 1929 liar Kungl. Maj: t anbefallt försäkringsinspektionen
att avgiva och senast den 20 i samma månad överlämna i utskottets
skrivelse den 25 januari 1929 begärt yttrande över en av herr Norman
i första kammaren väckt motion, nr 158, angående vissa ändringar i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete; och får försäkringsinspektionen till
åtlydnad härav anföra följande.
Enligt 35 § i nämnda lag äger arbetsgivare försäkra sina arbetare för
olycksfall utom arbetet i samma anstalt, där de försäkrats för olycksfall i arbetet.
För sådan frivillig försäkring gäller i tillämpliga delar vad i lagen
stadgas om den obligatoriska försäkringen. Arbetaren får alltså genom densamma
rätt till samma ersättning för olycksfall utom arbetet som för olycksfall
i arbetet.
_ Motionären håller före, att arbetaren icke bör hänvisas till att genom arbetsgivarens
förmedling komma i åtnjutande av sådan frivillig försäkring, utan
att han bör av lagen tillerkännas rätt att, där han själv bekostar densamma,
själv teckna sådan försäkring i den anstalt, där hans obligatoriska försäkring
är tagen av arbetsgivaren.
Försäkringsinspektionen anser ej, som nedan skall visas, att motionären anfört
tillräckliga skäl för den av honom föreslagna lagändringen. De fall torde
va,ra mycket sällsynta, då en enskild arbetsgivare vägrar att förmedla sådan
frivillig försäkring åt sina arbetare, om de åtaga sig att förskottsvis inbetala
premien härför till honom. Skulle arbetsgivaren emellertid vägra detta, kunna
arbetarna utan svårighet få sådan försäkring i iorsäkringsanstalt, som meddelar
annan frivillig olycksfallsförsäkring.-Det finnes ingen anledning antaga,
att premierna skulle bliva högre i sådan anstalt än i den, vari den obligatoriska
försäkringen tecknats. Ty den senare skulle icke kunna beräkna lägre omkostnadstillägg
än den förra, eftersom den minskning av omkostnaderna, som
kan beräknas, när arbetsgivaren tecknat försäkringen och svarar för premierna,
bortfaller, när han ej velat förmedla försäkringen. Det synes därför icke finnas
skäl att ändra lagen för dessa sällsynta falls skull.
Vad beträffar statens arbetare, som enligt kungörelsen av den 30 november
1917 betraktas som försäkrade i riksförsäkringsanstalten, ehuru avgifter ej
erläggas för dem — riksförsäkringsanstalten äger emellertid att uppbära ersättning
av statsverket för vad den utgivit för dem —, så har staten visserligen,
såsom motionären papekar, hittills icke tagit någon försäkring för dem för
olycksfall utom arbetet. Men om statsmakterna vilja bereda dessa arbetare möjlighet
att i likhet med de i enskild tjänst varande arbetarna genom arbetsgivarens
(statens) försorg fa frivillig, av dem själva bekostad försäkring mot
olycksfall utom arbetet, sa kan detta ske utan lagändring, därigenom att vederbörande
statsmyndighet får tillstånd att teckna sådan försäkring för dem,
som önska det. Vad slutligen angar kommunala arbetare, så äger visserligen
Konungen enligt 3 § i nämnda lag undantaga dem från lagens tillämpning,
men sådant undantag har hittills ej gjorts i något fall. Om dem gäller därför
vad ovan sagts om hos enskilda arbetsgivare anställda arbetare.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 saml. 2 avd. 18 häft. (AV 32.)
2
10
Andra lagutskottets utlåtande År 82.
På nu anförda grunder anser försäkringsinspektionen, att den föreslagna
lagändringen icke är påkallad med hänsyn till arbetarnas intressen. Pen lär
ej heller vara till fördel för de sociala olycksfallsförsäkringsanstalterna. För
dem torde det vara bäst, att alla deras försäkringar, obligatoriska såväl som
frivilliga, tecknas av arbetsgivarna, då härigenom dessa bliva ansvariga för
premierna. Den frivilliga försäkring för olycksfall utom arbete, som dessa anstalter
nu meddela, är, utom i sällsynta undantagsfall, liksom den obligatoriska
ordnad såsom kollektiv försäkring. Därigenom ansluter den sig som ett
naturligt komplement till den obligatoriska. Den enskilde arbetarens försäkring
för olycksfall utom arbetet är då, liksom hans försäkring för olycksfall i arbetet,
beroende av hans anställning och icke av något av honom själv träffat avtal.
Föräkringsanstalten behöver icke utöva någon särskild kontroll över den
frivilliga försäkringens upphörande, när den försäkrade lämnar sin anställning.
På nu anförda skäl vill försäkringsinspektionen för sin del avstyrka bifall
till motionen.
Stockholm den 13 februari 1929.
P. G. LAURIN.
Per Hasselrot. F. v. Krusenstjernu. Hakon Sjöbeck.
Stockholm 1»*». Kungl. Hov boktryckeriet Iduna Tryckeri-A.*B
296658
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.