Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot skatteköp. Andra lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Alexander Nilsson och nr 273 i andra kammaren av herr Pehr sson i Bramstorp.
1929-05-08 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1929:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot skatteköp. Andra lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Alexander Nilsson och nr 273 i andra kammaren av herr Pehr sson i Bramstorp.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
1
Kr 38.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1929 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av
förbudet mot skatteköp.
Andra lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr
Alexander Nilsson och nr 273 i andra kammaren av herr Pehr sson i
Bramstorp.
I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag till
upphävande av förbudet mot skatteköp.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver, begärt yttrande av kammarkollegium. Det yttrande, som med
anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande;
och hänvisar utskottet till dess innehåll.
Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner,
i vilka framställdes vissa yrkanden rörande med skatteköp av kronojord och
förvärvandet av åborätt till sådan jord sammanhängande förhållanden. I en
av dessa motioner (nr 241) hemställde herrar Hansson i Rättvik och Karlsson
i Sandviken, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder
och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och
skatteköp av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra.
I ett till andra lagutskottet den 17 april 1919 avgivet yttrande i ärendet
anförde kammarkollegium bl. a. följande:
Vad anginge den väckta frågan om åtgärder till förhindrande av bolags
förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord, vore att iakttaga, att enligt
gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen torde få anses utgöra
hinder mot förvärv efter lagens ikraftträdande av åborätt till krononybyggen,
samt att de fall, då bolag på grund av tidigare förvärvad åborätt
erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera avtagit i antal, varför
frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse. Ansökan avbolag
om skatteköp av kronojord enligt kungl. kungörelsen den 15 december
1848 hade icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Bolags skattelösen
av rekognitionsskogar torde sannolikt kunna ifrågakomma endast i ett fall,
mhang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 22 häft. (Nr 38—39.)
Frågans behandling
vid
1919 års
lagtima
riksdag.
1
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
nämligen angående Tuna bergslags allmänning. Kollegium sammanfattade
sin åsikt angående spörsmålet sålunda, att frågan på grund av förhållandenas
egen utveckling knappast längre ägde sådan praktisk betydelse, som
skulle motivera eu lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan fråga
vore den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande över
huvud borde bibehållas eller, om så funnes böra ske, huruvida de mer eller
mindre ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke borde överses och jämkas
till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga
förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt beträffande
under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman — latt
försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin
fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stode i god överensstämmelse
med modern rättsuppfattning. Kungl. kollegium uttalade alltså
som sin mening, att en revision av gällande bestämmelser om skatteköp vore
önsklig samt att, för att denna revision icke skulle fullständigt förfela sitt
ändamål, en suspension av skatteköpsrätten under tiden för revisionen vore
nödvändig.
1 sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 43, anförde andra lagutskottet bl. a.
följande.
Vad först angår frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp
av kronan tillhörig jord, har utskottet i likhet med kammarkollegium
funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse, att det icke
synes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte att förhindra
dylika förvärv.
Däremot har utskottet ansett frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,
sådant det för närvarande består och verkar, vara av den
betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling
upptaga nämnda fråga, även i den mån den får anses falla utom ramen
av motionärernas yrkanden. Utskottet hyser i denna fråga en uppfattning,
som i allt väsentligt överensstämmer med den av kammarkollegium i dess
utlåtanden uttalade.
Det torde nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara uppenbart,
att även om skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke stred mot
grunderna för god statshushållning och var ändamålsenligt för de därmed
avsedda syftena, detta icke kan anses gälla för närvarande, i allt fall icke
i den form institutet enligt gällande ålderdomliga, ett flertal gånger andrade
bestämmelser för närvarande har. Stora förluster kunna tillskyndas kronan,
utan att därigenom berättigade enskilda intressen på motsvarande sätt befrämjas,
och kronan saknar fullständigt kontroll över att den sålda fastigheten
kommer till lämplig användning och att befintliga åboars intressen
iakttagas. Utskottet anser alltså, att en allmän revision bör företagas av
gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta synes bora galla såväl
rekognitionshemman som hemman, vilka eljest äro underkastade skatteköpsmöjlighet.
Ändamålet med en sådan revision, som alltså föreslås, synes böra
vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler rörande dispositionen
över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn bör tagas till moderna
statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl övervägas, huruvida
de enskildes lösningsrätt bör i reviderad form bestå eller ersättas med andra
regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid synes böra iakttagas, att nu
i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt icke rubbas på ett sätt, som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 3
strider mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning och jordkolomsation.
Då ett dyiikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt,
haller utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för undvikande
av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lagstiltning,
gallande bestämmelser böra tillsvidare sättas ur tillämpning och
skattekopsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik
suspension ej synes böra ifrågakomma, såvitt angår skatteomföring av krononybyggen.
_ På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att
riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
av allmän och fullständig revision av gällande bestämmelser angående
skatteköp, dels ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser,
i andra fall än så vitt anginge skatteomföring av krononybyggen, tills
vidare icke skulle äga rum.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den
första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit,
Vid 1919 års urtima riksdag återupptogs frågan emellertid genom proposition,
nr 11. I denna proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen bebesluta,
att, i avbidan på utredning och förslag rörande revision av gällande
bestämmelser om skatteköp, tillsvidare och intill dess annorlunda kunde
varda beslutat, skatteköp i andra fall, än såvitt angår de halländska kyrkornas
hemman, Danviks hospitals hemman, Visingsö skolegodshemman samt
rekognitionsskogs- och därmed likställda hemman, icke skall äga rum.
I yttrande till statsrådsprotokollet hade föredragande departementschefen
anfört bl. a. följande:
Såsom kammarkollegium framhållit kunde de nu gällande, mer eller
mindre foraldrade bestämmelserna om skatteköp lätt föranleda, att kronan
u an rimligt vederlag avhändes sin fasta egendom under omständigheter
som icke stode i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Departementschefen
funne det därför samt på de av kammarkollegium och
liksdagens andra lagutskott anförda skäl i hög grad påkallat, att en allmän
revision av gallande bestämmelser angående skatteköp, så snart ske kunde,
k om me till stand; och departementschefen kunde, även i vad anginge ett
provisoriskt, forbud av skatteköp i avbidan på den sålunda erforderliga utredningen
mskranka sig till att åberopa de skäl, som anförts av kollegium
och utskottet, vars hemställan i ifrågavarande delar biträddes av riksdagens
andra kammare Nagra konstitutionella eller juridiska hinder för en sådan
atgard tunne e.j heller departementschefen vara för handen.
I en samtidigt avlåten proposition, nr 14, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
besluta, att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari
1811 jämte övriga om användande av de till bruken och bergverken
upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskriva icke vidare
skall aga rum, dock att Nävekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort
och fullföljt ansökning att såsom ägare av Tunabergs kopparverk i nämnda ordning
skattekopa vissa genom skattläggning enligt berörda författning uppkomna
Frågans behandling
vid
1919 års
urtima
riksdag.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
hemman å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län, eller dess rättsinnehavare
skulle äga att av statsmedel utbekomma ersättning för de kostnader,
som varit förenade med ansökningen och dess fullföljande, vilken ersättning
i brist av åsämjande skulle på statsverkets bekostnad bestämmas
genom tre skiljemän, av vilka länsstyrelsen skulle utse en, sökanden eller
hans rättsinnehavare en och domaren i orten den tredje.
Propositionen nr 11 hänvisades till förberedande behandling av första
särskilda utskottet. I avgivet utlåtande, nr 4, anförde utskottet följande:
På de skäl, som chefen för finansdepartementet till det i propositionen
åberopade statsrådsprotokollet anfört, finner utskottet angeläget, att en allmän
revision av bestämmelserna angående skatteköp kommer till stånd.
Syftet bör härvid enligt utskottets mening vara i första hand att, sedan de
rättsförhållanden, som beröras av dessa bestämmelser, blivit utredda, på
grundval härav ett förslag uppgöres, varigenom ordning och reda införes i
hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade förhållanden. Särskilt vill
utskottet framhålla önskvärdheten av att vid utarbetandet av ett sådant förslag
tages under omprövning, huruvida icke åboar, vilka själva bruka sm
jord, eller med dem likställda kunna bibehållas vid lämpligt anordnad lösningsrätt
till inägojord, samt att jämväl tillses, att deras husbehov av skog
kan tillgodoses.
Vidare delar utskottet departementschefens uppfattning darom att, i avbidan
på utredningens resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste
meddelas, om icke utredningens resultat skall äventyras. Inom utskottet
har ifrågasatts, huruvida icke sådant undantag från förbudet borde stadgas,
varigenom åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att i särskilda fall bereda
möjlighet till skatteköp för åboar, som själva bruka sin jord. Utskottet har
emellertid ansett ett sådant föregripande av den avsedda utredningen, som
en dylik anordning skulle i sin mån innebära, icke vara påkallad, då förbudet
är provisoriskt och avsett att gälla endast under tiden för utred
111
luftskottet följaktligen går att tillstyrka bifall till den föreliggande
propositionen, vill utskottet med avseende å den förestående utredningen,
under erinran om de viktiga enskilda intressen som av hithörande bestämmelser
beröras, uttala den förhoppningen, att utredningen måtte bedrivas
med all den skyndsamhet som förhållandena medgiva.
I anslutning till vad föredragande departementschefen anfört vill utskottet
erinra, att den föreliggande propositionen icke har avseende å skatteomföring
av krononybyggen i de norrländska länen, som alltså bör fortfarande
få äga rum enligt gällande bestämmelser.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet om bifall
till den ifrågavarande propositionen.
Reservationer avgåvos dels av herrar Nilsson i Skottlandshus, Barthelson,
Magnusson i Skövde, Sederholm och Hedin, vilka yrkade, att det i propositionen
föreslagna förbudet av skatteköp måtte gälla endast för tiden till
den 1 maj 1921, dels ock av herrar Wohlin, Ivar Pettersson och Olsson i
Kullenbergstorp, vilka — sedan de till en början uttalat, att riksdagen
borde på av dem närmare utvecklade skäl, i den mån åboarna själva brukade
fastigheterna samt fråga vore om inrösningsjord och för jordbrukets bestånd
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
5
nödig skogs- och hagmark, uttryckligen hava uttalat, att sådana åboar borde
bibehållas vid deras nuvarande rätt •— anförde:
Däremot synes det oss vara riktigt, att möjligheten till sådana missbruk
av skatteköpsrätten omedelbart undanröjes, som äro den egentliga anledningen
till den kungl. propositionen och som bestå i att personer kunna
mot ringa skatteköpeskilling under äganderätt förvärva skogsområden, vilka
hava ett betydande värde och vilka ej äro för något jordbruks vidmakthållande
nödvändiga. För att dylika missbruk må kunna förebyggas erfordras,
såsom Kungl. Maj:t föreslagit, en revision av gällande bestämmelser
om skatteköp ävensom ett av statsmakterna fattat beslut om att, i avbidan
på resultatet av denna revision, skatteköp i andra än i vissa angivna
fall icke skall äga rum. — En viss begränsning i tiden av den föreslagna
suspensionen synes oss emellertid skäligen böra göras. — Ehuru vi helst
önskat, att riksdagen hade gjort ett uttalande i ovan angiven riktning, få
vi, då förslag härom torde möta formella hinder, inskränka oss till att såsom
vår mening uttala, att oavsett de förändrade stadganden i det nu omberörda
ämnet, som i övrigt kunna befinnas erforderliga, kronoåboar, med undantag
av bolag eller föreningar, vilka enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade
till skatteköp, böra bibehållas vid rätten att, i huvudsak enligt nu
gällande grunder, till skatte lösa av åboarna i fråga eller deras närmaste
skyldemän brukad inrösningsjord ävensom skogs- eller hagmark, som kan
befinnas för deras jordbruks vidmakthållande nödig. — Med åberopande av
den förestående motiveringen få vi hemställa, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition med den inskränkning, att suspensionen
allenast måtte gälla intill den 1 maj 1921.
Propositionen bifölls av riksdagen, vilken i skrivelse den 9 oktober 1919
(nr 19) tillkännagav, att riksdagen beslutat, att, i avbidan på utredning och
förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp, tillsvidare
och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall, än
såvitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman,
Visingsö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och därmed likställda
hemman, icke skulle äga rum.
Härefter utfärdades, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den 17
oktober 1919 (nr 660) kungörelse angående dels inställande av skatteköp
enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om användande
av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna,
dels ock förbud tillsvidare av skatteköp i vissa andra fall.
Skälet för den allmänna revision av bestämmelserna angående skatteköp,
vilken ifrågasattes i 1919 års proposition om provisoriskt förbud av skatteköp,
var farhågan att kronan skulle kunna utan rimligt vederlag avhändas
sin fasta egendom under omständigheter, som icke stode i god överensstämmelse
med allmän rättsuppfattning. Revisionen hade förordats av kammarkollegium
särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbohemman,
vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan.
Frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp av kronan
tillhörig jord ansågs däremot vara av ringa praktisk betydelse. Det var
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
med hänsyn till den sålunda avsedda revisionen som beslutet om provisoriskt
förbud av skatteköp år 1919 fattades.
I den vid utskottets utlåtande fogade promemoria angående åbos rätt till
skog å kronohemman under stadgad åborätt, vilken justitierådet N. Alexanderson
år 1926 författat, har han såsom slutresultat av sin undersökning
anfört, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången
historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga författningsbestämmelser,
tillkomna under båda statsmakternas medverkan, avstått,
från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med undantag
i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den mån tillgång
av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen, denna må av åbon
under iakttagande av givna kontrollföreskrifter — olika för olika delar av
landet — fritt disponeras.
I sitt till utskottet avgivna yttrande har kammarkollegium uttalat, att av
justitierådet Alexandersons utredning framgår, att kronan varken genom
att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehavas under stadgad
åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad lagstiftning
om skatteköp kan, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser,
komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken och dess
avkastning. Då detta emellertid var det förnämsta syftet med förbudet av
skatteköp, har kammarkollegium ansett, att förbudets upprätthållande icke
längre är motiverat.
Då det provisoriska förbudet mot skatteköp icke synes böra bibehållas
längre än det allmännas intresse kräver, synes anledning föreligga, att den
ifrågasatta utredningen skyndsamt slutföres och att såvitt möjligt för nästkommande
riksdag framlägges det förslag, vartill densamma må kunna
föranleda.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att riksdagen med anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den i
Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1919 års urtima
riksdag omnämnda revisionen av gällande bestämmelser
för skatteköp måtte skyndsamt slutföras och att det
förslag, vartill denna revision kan föranleda, måtte såvitt
möjligt föreläggas nästkommande års riksdag.
Stockholm den 8 maj 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
7
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydoiv*, Linder, Frändén, Österström*, Berglund*,
Granström och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Hage, Jeppsson,
Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Gardell i Gans och Sandström.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Kungl. Maj:ts och Rikets
kammarkollegium.
Till riksdagens andra lagutskott.
I lika lydande motioner väckta inom första kammaren (nr 161) och
andra kammaren (nr 273), vilka motioner hänvisats till andra lagutskottet,
har hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag till upphävande av förbudet mot skatteköp.
På framställning av utskottet har Kungl. Maj:t genom nådig remiss
den 1 februari 1929 anbefallt kungl. kammarkollegium att till utskottet
avgiva utlåtande över motionerna, och får kungl. kollegium till åtlydnad
av denna föreskrift anföra följande.
I motion (andra kammaren nr 241) vid 1919 års lagtima riksdag hemställde
herrar H. Hansson och K. J. Karlsson, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder och förslag till riksdagen
därom att bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord måtte
fortast möjligt förhindras och upphöra.
Sedan motionen hänvisats till andra lagutskottet, anförde kungl. kollegium
i infordrat utlåtande av den 17 april 1919, bland annat. Beträffande
den förevarande frågan i dess allmänhet finge antagas, att spörsmålet,
huruvida bolag skulle äga att genom skatteköp förvärva äganderätten
till kronojord eller icke, genom förhållandenas egen utveckling
knappast längre ägde sådan praktisk betydelse, som skulle motivera en
lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan fråga vore den, huruvida
rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande över huvud borde
bibehållas eller, om så funnes böra ske, huruvida de mer eller mindre
ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke borde överses och jämkas
till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga
förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt
beträffande under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman
— lätt försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd
sin fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stode i god
överensstämmelse med modern rättsuppfattning. Kungl. kollegium uttalade
alltså som sin mening, att en revision av gällande bestämmelser
om skatteköp vore önsklig samt att, för att denna revision icke skulle
fullständigt förfela sitt ändamål, en suspension av skatteköpsrätten
under tiden för revisionen vore nödvändig.
Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 43) bland annat följande:
9
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
»Utskottet har ansett frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,
sådant det för närvarande består och verkar, vara av den betydelsefulla
och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling
upptaga nämnda fråga, även i den mån den får anses falla utom
ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyser i denna fråga en
uppfattning, som i allt väsentligt överensstämmer med den av kammarkollegium
i dess utlåtanden uttalade. — Det torde nämligen ur de av kollegium
anförda synpunkterna vara uppenbart, att även om skatteköpsinstitutet
vid dess upprättande icke stred mot grunderna för god statshushållning
och var ändamålsenligt för de därmed avsedda syftena, detta
icke kan anses gälla för närvarande, i allt fall icke i den form institutet
enligt gällande ålderdomliga, ett flertal gånger ändrade bestämmelser
för närvarande har. Stora förluster kunna tillskyndas kronan, utan att
därigenom berättigade enskilda intressen på motsvarande sätt befrämjas,
och kronan saknar fullständigt kontroll över att den sålda fastigheten
kommer till lämplig användning och att befintliga åboars intressen iakttagas.
Utskottet anser alltså, att en allmän revision bör företagas av
gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta synes böra gälla såväl
rekognitionshemman som hemman, vilka eljest äro underkastade skattelcöpsmöjlighet.
Ändamålet med en sådan revision, som alltså föreslås,
synes böra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler rörande
dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn bör
tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl
övei-vägas, huruvida de enskildes lösningsrätt bör i reviderad form bestå
eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid
synes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt
icke rubbas på ett sätt, som strider mot nutida strävanden att stödja
egnahemsbildning och jordkolonisation. — Då ett dylikt revisionsarbete
sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt, håller utskottet i likhet
med kammarkollegium före, att, för undvikande av skatteköpens påskyndande
i avsikt att undgå en kommande lagstiftning, gällande bestämmelser
böra tillsvidare sättas ur tillämpning och "skatteköpsförfarande därigenom
förhindras eller upphållas, dock att dylik suspension ej synes
böra ifrågakomma, såvitt angår skatteomföring av krononybyggen. —
En sådan suspension, för vilken lär krävas sammanstämmande beslut
av Konungen och riksdagen, synes böra omfatta gällande författningar
angående såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen.»
På grund härav hemställde utskottet, bland annat, att riksdagen måtte
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av allmän och
fullständig revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, dels
ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser, i andra
fall än såvitt anginge skatteomföring av krononybyggen, tillsvidare icke
skulle äga rum.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den
första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit.
Den återupptogs emellertid i en till 1919 års urtima riksdag avlåten
proposition (nr 11), däri Kungl. Maj:t, som framställde särskilt förslag
rörande förbud av skatteköp av rekognitionsskogshemman och vad där
-
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
med vore att likställa enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga
författningar, föreslog riksdagen besluta, att i avbidan på utredning och
förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp, tillsvidare
och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall,
än så vitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks hospitals
hemman, Visingsö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och därmed
likställda hemman, icke skulle äga rum.
Sedan propositionen hänvisats till första särskilda utskottet, anförde
utskottet i avgivet utlåtande (nr 4):
»På de skäl, som chefen för finansdepartementet till ovannämnda, i propositionen
åberopade statsrådsprotokoll anfört, finner utskottet angeläget,
att en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp kommer
till stånd. Syftet bör härvid enligt utskottets mening vara i första hand
att, sedan de rättsförhållanden, som beröras av dessa bestämmelser, blivit
utredda, på grundval härav ett förslag uppgöres, varigenom ordning och
reda införes i hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade _ förhållanden.
Särskilt vill utskottet framhålla önskvärdheten av att vid utarbetandet
av ett sådant förslag tages under omprövning, huruvida icke
åboar, vilka själva bruka sin jord, eller med dem likställda kunna bibehållas
vid lämpligt anordnad lösningsrätt till inägojord samt att jämväl
tillses, att deras husbehov av skog kan tillgodoses. — Vidare delar
utskottet departementschefens uppfattning därom att, i avbidan på utredningens
resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste meddelas,
om icke utredningens resultat skall äventyras. Inom utskottet har
ifrågasatts, huruvida icke sådant undantag från förbudet borde stadgas,
varigenom åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att i särskilda fall bereda
möjlighet till skatteköp för åboar, som själva bruka sin jord. Utskottet
har emellertid ansett ett sådant föregripande av den avsedda utredningen,
som en dylik anordning skulle i sin mån innebära, icke vara
påkallad, då förbudet är provisoriskt och avsett att gälla endast under
tiden för utredningen. — Då utskottet följaktligen går att tillstyrka bifall
till den föreliggande propositionen, vill utskottet med avseende å den
förestående utredningen, under erinran om de viktiga enskilda intressen
som av hithörande bestämmelser beröras, uttala den förhoppningen, att
utredningen måtte bedrivas med all den skyndsamhet, som förhållandena
medgiva. -— I anslutning till vad föredragande departementschefen anfört
vill utskottet erinra, att den föreliggande propositionen icke har av
seende å skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen, som
alltså bör fortfarande få äga rum enligt gällande bestämmelser.»
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet om bifall
till propositionen.
Reservationer avgåvos dels av herrar Nilsson i Skottlandslius, Barthelson,
Magnusson i Skövde, Sederholm och Hedin, vilka yrkade, att det i
propositionen föreslagna förbudet av skatteköp måtte gälla endast för
tiden till den 1 maj 1921, dels ock av herrar Wolilin, Ivar Pettersson och
Olsson i Kullenbergstorp, vilka — sedan de till en början uttalat, att riksdagen
borde på av dem närmare utvecklade skäl, i den mån åboarna
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 11
själva brukade fastigheterna samt fråga vore om inrösningsjord och för
jordbrukets bestånd nödig skogs- och hagmark, uttryckligen hava uttalat,
att sådana åboar borde bibehållas vid deras nuvarande rätt — anförde:
»Däremot synes det oss vara riktigt, att möjligheten till sådana missbruk
av skatteköpsrätten omedelbart undanröjes, som äro den egentliga
anledningen till den kungl. propositionen och som bestå i att personer kunna
mot ringa skatteköpeskilling under äganderätt förvärva skogsområden,
vilka hava ett betydande värde och vilka ej äro för något jordbruks vidmakthållande
nödvändiga. För att dylika missbruk må kunna förebyggas
erfordras, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, en revision av gällande
bestämmelser om skatteköp ävensom ett av statsmakterna fattat beslut om
att, i avbidan på resultatet av denna revision, skatteköp i andra än i
vissa angivna fall icke skall äga rum. — En viss begränsning i tiden av
den föreslagna suspensionen synes oss emellertid skäligen böra göras. —
Ehuru vi helst önskat, att riksdagen hade gjort ett uttalande i ovan angiven
riktning, få vi, då förslag härom torde möta formella hinder, inskränka
oss till att såsom vår mening uttala, att oavsett de förändrade
stadganden i det nu omberörda ämnet, som i övrigt kunna befinnas erforderliga,
kronoåboar, med undantag av bolag eller föreningar, vilka
enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade till skatteköp, böra bibehållas
vid rätten att, i huvudsak enligt nu gällande grunder, till skatte
lösa av åboarna i fråga eller deras närmaste skyldemän brukad inrösningsjord
ävensom skogs- eller hagmark, som kan befinnas för deras
jordbruks vidmakthållande nödig. — Med åberopande av den förestående
motiveringen få vi hemställa, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition med den inskränkning, att suspensionen allenast
måtte gälla intill den 1 maj 1921.»
Propositionen bifölls av riksdagen, vilken i skrivelse den 9 oktober
1919 (nr 19) tillkännagav, att riksdagen beslutat, att, i avbidan på utredning
och förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp,
tillsvidare och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp
i andra fall, än såvitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks
hospitals hemman, Visingsö iskolegodshemman samt rekognitionsskogs-
och därmed likställda hemman, icke skulle äga rum.
Härefter utfärdades, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den IT
oktober 1919 (nr 660) kungörelse angående dels inställande av skatteköp
enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om
användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna,
dels ock förbud tillsvidare av skatteköp i vissa andra fall.
Såsom av det ovan anförda framgår, har det nu gällande förbudet mot
skatteköp tillkommit för att ej äventyra resultatet av en blivande revision
utav gällande bestämmelser angående skatteköp. Vid förbudets tillkomst
förutsattes emellertid uttryckligen, att det skulle bliva av jämförelsevis
kort varaktighet. Detta oaktat har förbudet kommit att bestå
12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
i snart tio år. Vid sådant förhållande måste det givetvis anses önskvärt,,
att förbudet snarast möjligt upphör att gälla. En revision av bestämmelserna
angående skatteköp torde ansetts önskvärd huvudsakligen ur
statsekonomi sk synpunkt, vilket förhållande åter föranlett tillkomsten av
ifrågavarande förhud, men lärer det från nämnda synpunkt viktigaste
skälet för en revision numera ha bortfallit. I sitt den 17 april 1919 avgivna
utlåtande föranleddes kungl. kollegium att förorda en allmän revision
av bestämmelserna angående skatteköp särskilt med tanke på de
under bruk skatteköpta åbohemman, vilka redan återvunnits eller kunde
komma att återvinnas till kronan. Emellertid har justitierådet Nils
Alexanderson i en den 13 juni 1926 dagtecknad P. M.1 angående åbos rätt
till skog å kronohemman under stadgad åborätt, varav kollegium beretts
tillfälle att till utskottet härmed överlämna ett korrekturavdrag,
givit uttryck för den uppfattningen, till vilken jämväl kungl. kollegium
ansluter sig, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången
historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga
författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan,
avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med
undantag i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den
mån tillgång av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen,
denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter fritt
disponeras. Ifråga om under bruk skatteköpta, till kronan återvunna
åbohemman anför justitierådet Alexanderson, att några hållbara grunder
mot deras jämställande med övriga åbohemman icke kunna anföras. Av
justitierådet Alexandersons utredning framgår, att kronan varken genom
att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehavas under stadgad
åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad
lagstiftning om skatteköp kan, utan frångående av vedertagna
lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken
och dess avkastning. Då detta emellertid var det förnämsta syftet
med förbudet av skatteköp, synes förbudets upprätthållande icke
längre vara motiverat. Kungl. kollegium, som icke anser särskilda bestämmelser
erforderliga beträffande de i motionerna särskilt omförmälda
kronolägenheterna i de skånska fiskelägena, finner alltså för sin del icke
anledning till erinran mot den i motionerna gjorda framställningen.
Stockholm den 22 februari 1929.
G. GREFBERG.
AXEL KLOCKHOFF.
F. H. Morssing.
1 Bifogad såsom bilaga vid utskottets utlåtande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
13
P. M.
angående åbos rätt till skog å kronohemman under
stadgad åborätt.
Vid prövning av frågan om kronans och åbons respektive rättigheter
i avseende å kronohemman, upplåtna under »ständig» eller »ärftlig» besittningsrätt,
torde en utgångspunkt kunna tagas i 77 § regeringsformen.
I detta grundlagsrum fästes vid stadgandet att kronans fasta egendom
skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, detta allmänna
förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter hittills gällande
författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja, må
njuta laglig rätt därå till godo.» I Malmgrens grundlagskommentar uttalas
— uppenbarligen med rätta — att med detta förbehåll åsyftas att
gentemot riksdagens dispositioner säkerställa vissa redan före 1809 existerande
rättigheter, som tillkommo kronoåbor, bruksägare med nyttjanderätt
till rekognitionsskogar, städer med donationsjordar o. s. v., samt
tillägges: »Kiksdagen kan sålunda icke föreskriva sådana grunder för förvaltningen
av kronojord, att dylika rättigheter trädas för nära, även om
rättigheterna vila på författningar, vid vilkas tillkomst riksdagen icke
medverkat.» — Självklart är, att dylik befogenhet än mindre tillkommer
Kungl. Maj:t i administrativ väg.
Emellertid framställer sig till en början spörsmålet, huru man rätteligen
skall förstå uttrycket i paragrafen: »de personer---som---
sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja.» Medan i fråga
om exempelvis boställen, å vilka stadgandet jämväl torde hava avseende,
dess räckvidd tydligen icke kan sträckas längre än till att gälla den,
som vid regeringsformens tillkomst var boställshavare, och bestämmelsen
alltså lämnade riksdagen för framtiden fria händer, lärer beträffande
åbohemman under ständig besittningsrätt en motsvarande tolkning ingalunda
vara förenlig med stadgandets åsyftade innebörd, liksom den ej
heller kan sägas vara den som ensam stämmer med ordalydelsen. Sedan åbostammens
ständiga besittningsrätt genom kungl. brevet den 5 februari 1808
och kammarkollegii kungörelse den 29 i samma månad vunnit slutlig trygghet
och stadga, måste det desto hellre gälla, att förbehållet i 77 § regeringsformen
omfattar jämväl sedermera inrymda åbor av ätten, och likaså
måste det förhålla sig med den, som efter det åbo å honom överlåtit sin be
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
sittningsrätt vunnit inrymning såsom åbo. Därest åter, sedan åboätten
efter regeringsformens tillkomst gått ut, ny upplåtelse från kronans
sida ifrågakommer, möter tydligen i grundlagsbudet intet hinder för att
åt denna nya upplåtelse giva ett annat och mera begränsat rätts innehåll.
Men har utan tillkännagivande av någon inskränkning i eljes gällande
besittningsregler inrymning av ny åbo utom den gamla ätten ägt rum,
synes det riktiga vara att även i nu förevarande avseende tillerkänna den
nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla. En åtskillnad
kärutinnan bleve i tillämpningen desto mera stötande, som det vad. en
något äldre tid beträffar ingalunda alltid lärer blivit så väl klarlagt huruvida
en inrymning skett på grund av tillhörighet till den gamla åboätten
eller åt en alldeles oskyld.
Med avseende å kronohemmans skogstillgång voro rättsförhållandena
kronan och åhon emellan reglerade genom skogsordningen den 1 augusti
1805. Boställshavare och kronoåbor med ärftlig besittningsrätt äro i denna
författning nära sammanförda och i stort sett likställda. Ek och hok
sägas vara av gammalt »kronan förbehållne». Kronans rätt till eken
utövas enligt förordningen genom avverkning för kronans eget behov
eller genom »upplåtelse mot betalning»; men såsom en uppmuntran till ekskogens
vård förunnades i båda fallen åbon halva värdet efter särskild
taxa. Nyttjande av bokskogen i kronans intresse omnämnes ej; åbon får
efter vederbörligt tillstånd i varje särskilt fall samt efter utsyning och
stämpling nyttja den »utan betalning» till husbehov. Storverksträd sägas
vara »kronan tillhörige», och deras viirde tillgodogöres av kronan liksom
beträffande eken antingen för eget behov eller genom försäljning å auktion.
Även av storverksträden bekommer åbon halva värdet, dock — inskärpes
det — »icke såsom någon rättighet, utan såsom en belöning och uppmuntran
för åhons sorgfällighet att vårda sådana för riket angelägna träd.»
Minimidimensioner å storverksträd angivas i författningen: rakväxta träd
av minst 60 fots längd, 16 tum i storändan och 11 tum i lilländan.
Beträffande all annan skog stadgas att boställshavare eller åbo äger
nyttja den till husbehov, men ej till avsalu. Det tillägges, att skulle boställen
finnas med ansenlig skog, därav kolning till avsalu förut skett, må sådan tilllåtas
i den mån skogstillgången medgiver, dock endast inom ett av Konungens
befallningskavande efter undersökning fastställt maximum. Motsvarande
medgivande finnes icke omnämnt för kronoåbo. Visserligen kan det
antagas att — frånsett förhållandena i de norra länen med deras å allmän
skog upptagna och från denna oftast oavvittrade nyhyggen — det redan
vid denna tid icke funnos synnerligen många kronohemman i behåll med
skogstillgång utöver husbehovet. Skatteköp hade redan i väldig utsträckning
ägt rum, och just de skogrikare hemmanen, som tidigare hänvisats att med
kolfångst betjäna visst bruk, hade i regeln blivit av bruksägaren med begagnande
av hans företrädesrätt lösta till skatte. Men häri ligger väl
dock ej den egentliga anledningen till skogsordningens absoluta förhud
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 15
för kronoåbo att avverka över husbehov. Denna ståndpunkt är ju densamma
som de äldre skogsordningarna och allmänna lagen intagit. Och efter de väsentliga
förbättringar, som genom kungl. förordningen den 21 februari 1789
och därpå hyggda författningar införts i åbornas ställning, har det säkerligen
icke ansetts tillrådligt att släppa efter på begränsningen i dispositionsrätt
över skogen. Sedan man övergivit den av Gustaf III beträdda vägen att
återuppliva åboarrenden i form av städja för vissa år eller för varje nytillträdande
åbo samt genom stadgande av den ärftliga besittningsrätten
frånhänt sig möjligheten att i annat fall än vid åboättens utdöende återgå
till strängare upplåtelsevillkor, gav åbohemmanet som sådant åt kronan
ingen annan avkastning än skattehemman, d. v. s. skatten. Däremot
inflöt vid skattelösen en skatteköpeskilling, som vid lagtrogen tillämpning
av då gällande bestämmelser ingalunda var någon obetydlighet. Det förelåg
alltså för kronan ett hestämt intresse av att vidhålla sådana inskränkningar
i dispositionen av kronohemman, jämfört med vad som gällde
skattehemman, att åbon förmåddes begära hemmanets skattelösande.
I varje fall har den stadgade begränsningen i åbons dispositionsrätt
med säkerhet icke åsyftat att bereda kronan tillfälle att tillgodogöra sig
skogstillgång, som överstiger husbehovet. Någon sådan rätt har kronan
varken tidigare utövat eller i någon form förbehållit sig i 1805 års skogsordning.
Visserligen kan av skogsordningens tystnad härutinnan någon
bestämd slutsats icke dragas, att kronan skulle hava för framtiden avsagt
sig all egen avverkningsrätt. Den av gammalt brukade lagtekniska
metoden att angiva rättsförhållandet mellan ägare och brukare i avseende
å skogen har varit den att begränsa brukarens befogenhet till husbehovet,
varvid ägarens principiella rätt att med respekterande av detta brukarens
intresse tillgodogöra sig sin egendom underförståtts. Så i 10: 7 B. B. av
1734 års lag. I enlighet härmed betraktades också saken i fråga om de
med åbo besatta hemman, som kommo i enskild ägares hand genom bruksägares
skatteköp (Jfr N. J. A. Avd. I 1922, sid. 482 ff.). Att utan vidare
anlägga samma betraktelsesätt i fråga om kronohemman under ärftlig
åborätt, utan hänsyn till det historiska faktum, att kronan aldrig ifrågasatt
ett eget nyttjande av skogstillgången, vore emellertid alltför formellt
och i dålig överensstämmelse med de reala förhållandena. Den stadgade
åborättens innehavare, med tillförsäkrad skatteköpsrätt, har en ställning,
som icke längre kan likställas med »landbons» eller dens, »som annans jord
brukar.» Man finner ock under 1800-talets förra del flerstädes i utlåtanden
och utredningar det beteckningssättet att å kronohemman — i motsats
till skattehemman —• den mark, varå åbons skog växer, tillhör kronan.
Det är ock att uppmärksamma, att samma 1805 års skogsordning, som ej
har något att förmäla om avverkning å kronohemman av vanlig skog
för kronans räkning, däremot giver regler dels om avverkning å egentliga
kronoskogar, dels — såsom nämnt — om tillgodogörande jämväl
genom försäljning av de »kronan tillhöriga» storverksträden och eken
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
samt beträffande boken »förbehåller» den åt kronan, ehuru tillsvidare
utan att den tages i anspråk. Någon saklig motsägelse mellan att åhon
tillägges uteslutande dispositionsrätt till skogen och att denna dispositionsrätt
likvisst är begränsad till husbehovet torde icke behövt framstå för
den tids uppfattning, som här är i fråga. Vid saknad av all ordnad eftersyn
— att ej tala om indelning enligt hushållningsplan — kan den nämnda
begränsningen användas såsom det enda tillgängliga, något så när effektiva
medlet mot fara för utödande av en rikare skogstillgång, frånsett
att den, som tidigare påpekats, tjänstgör såsom motiv till gäldande av
skattelösen.
Emellertid bör erinras om skogsordningens bestämmelser om skadestånd
för skogsåverkan å hemmanet av tredje man. Detta skadestånd
tillägges kronan och åbon till hälften var. Talerätt och målsägandeböter
tillkomma i första hand åbon, men om han försummar sig, allmän åklagare
(krono- och skogsbetjänte). Dessa stadganden — vartill motsvarighet saknas
i senare skogsordningar — giva visserligen ingen säker utgångspunkt
för besvarandet av här behandlade spörsmål; lämplighetssynpunkter av
olika art toi’de väl ha förestavat den rent empiriska lösning, som i desamma
givits. Men i viss mån tala de dock emot att anse kronans anspråk
på skogsavkastning vara fullt bortfallna. — Om eldskadad skogs
disponerande nämnes — med undantag för ek och storverksträd — intet.
Slutligen må ock påpekas att särskilt vad de större hemmanen angår
det framtida husbehovet kunde komma att väsentligt förökas genom
hemmanets klyvning intill besuttenhetsgränsen, vilket i 1808 års kungörelse
var ej blott medgivet, utan för vissa fall t. o. m. föreskrivet.
Såsom resultat av det anförda torde kunna uttalas, att någon fast utbildad
rätt för åbo till uteslutande disposition av skogen ännu ej förelåg
vid tiden för regeringsformens tillkomst, men att utvecklingen starkt tenderade
i riktning av en sådan rätt.
Under do närmast följande årtiondena har lagstiftningen icke i här
nämnvärd män sysslat med å bohemmanen. Men genom ett kungl. brev den
5 april 1839 modgåvos innehavare av kronohemman och nybyggen i vissa
delar av Norrbottens län rätt att tillsvidare dels utan utsyning och kontroll
till avsalu kola torra träd och vindfällen, dels efter gjord ansökan
till avsalu kola eller sälja ett visst antal stavrum ved av växande skog,
blott att skogen ej hårdare anlitades än med dess framtida bestånd vore
förenligt. Denna författning utsträcktes efter hemställan av riksdagen genom
kungl. brevet den 11 april 1844 att tillsvidare gälla de fyra nordligaste
länen i deras helhet och tillika berättigades hemmans- och nyhyggesinnehavare
i Väster- och Norrbottens län att från sina genom awittring eller
eljes bestämda områden till sågverken avyttra sågtimmer av viss minim
i dimension, under samma villkor som i fråga om kolningen stadgats.
Sedermera upptogs frågan om kronoåbornas rätt till skogen i hela dess
vidd av den på 1850-talet arbetande skogslagstiftningskommittén.
17
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Redan dessförinnan hade emellertid åbons allmänna rättsställning avsevärt
förstärkts genom kungl. kungörelsen den 15 december 1848, som avskaffade
värdering av bemman vid skattelösen och fixerade löiseskillingen till kronovärdet.
Förslaget till denna reform utgick från ett uppslag inom skatteförenklingskommittén.
Kommitténs egen hemställan gick emellertid vida
längre; i sitt betänkande den 30 april 1847 föreslog den avskaffande av all
skatteköpeskilling, i det att alla under åborätt upplåtna bemman borde utan
lösen tilläggas kronoskattenatur. Kommitténs skäl för denna radikala
hemställan äro så belysande för uppfattningen vid förevarande tid inom
sakkunnigas krets av åbons rättsställning, att ur betänkandet må bär anföras
följande passus:
Kommittén erinrar först därom att »sedan staten, tid efter annan, åt
kronojordens innehavare medgivit utvidgade rättigheter, är förhållandet
numera sådant att, enligt vad bär ovan blivit upplyst, innehavare av rusthåll,
berustade säterier och bergsmansbemman redan hava så fri dispositionsrätt,
att de äro i det närmaste jämförliga med skattehemman,
allenast att de icke få köpas och säljas på fullt lika sätt med de senare,
samt att i avseende å övriga kronobemman huvudsakligen annan skiljaktighet
icke äger rum än att besittningsrätten vid åboledigbet övergår
till äldste sonen eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder
är därtill berättigad och vilken även, om åbon till annan person avstår
åborätten, äger att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika bemman
utgöra en art fideikommiss.» Vid sådant förhållande måste det enligt
kommittén böra till sällsynta undantagsfall att dylikt bemman återfaller
till staten, särdeles vid den tidpunkt, då det kunde fylla något behov.
»Vid övervägande av allt detta» — beter det härpå - »är det uppenbart
att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande hemman
är en benämning, som numera saknar all betydelse, samt att då krononaturen
icke medför någon högre skattskyldighet, än om ett sådant bemman
vore skatte, staten av nämnda rätt icke äger annan fördel än att åtnjuta
lösen, därest åbon vill förvärva skattemannarätt», vartill han emellertid
icke kan tvingas. Med hänsyn till skatteköpeskillingens låga belopp,
olägenheter och kostnader för syn, ombud vid tvister, prövning vid
åboombyte m. m. samt i betraktande av den statsinkomst i stämpelskatt,
som skulle följa av skatteomföringen, och av de nationalekonomiska fördelarna
av fri enskild dispositionsrätt ledes kommittén därefter till den
ovannämnda hemställan. I en vid betänkandet fogad reservation framställdes
ingen erinran vid kommitténs karaktäristik av åbons rättsställning,
men reservanten ansåg onödigt att eftergiva skatteköpeskillingen.
Han föreslog i stället, att då de i lag föreskrivna besiktningarna av byggnad
och hävd vart tredje år vore dess mindre nödvändiga som »efter det
åbornas och deras arvingars besittningsrätt numera vunnit nära nog
orubblighet, det enskilda intresset vore bästa garantin mot vanhävd», besiktning
skulle hädanefter hållas blott vart tionde år.
Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 9 samt 2 avd. 22 häft. (Nr 38—39.1
O
18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
Tillsättandet av 1855—1856 års skogslagstiftningskommitté var närmast
föranlett av en riksdagsskrivelse den 5 december 1854, däri riksdagen begärt
övervägande av åtgärder mot vanskötsel av skog så å enskilda som kronans
ägor. Beträffande de senare omförmälde skrivelsen dels de under
kronans omedelbara disposition varande skogar, dels allmänningar, dels
slutligen boställen. Rörande de sistnämnda framhölls, att de gällande författningarna,
vilka i regel tilläte ett nyttjande utan eftersyn till husbehov,
men ej till avsalu, i praktiken ledde till att å boställen med ringa skogstillgång
densamma för husbehov tillitades långt mer än den tålde, medan
å dem med riklig tillgång boställshavaren på grund av bristande eget intresse
i saken lämnade skogen utan vård; och det hemställdes att hushållningsplan
skulle å boställena upprättas med skyldighet för boställshavaren
att — under tillsyn från skogsstatens sida — rätta avverkningen
efter densamma, men å andra sidan med rätt för honom att av de årliga
avverkningarna föryttra för egen räkning vad som överstege boställets
behov. Om åbohemmanen yttrades i riksdagsskrivelsen intet. Kommitténs
förslag (kap. 3 § 7 och 8) gick ut på att ej blott boställens, utan jämväl
bland annat åbohemmanens skog skulle till regelbunden hushållning
indelas på statens bekostnad; att intill dess så skett, skogen finge begagnas
blott till husbehov; men att därefter åbo skulle vara berättigad att
med iakttagande av hushållningsplanen jämväl till avsalu eller annorledes
fritt använda skogen, i den mån den ej åtginge till hemmanets behov, samt
att boställshavare skulle hava enahanda rätt i fråga om en skogsvidd av
500 tunnland å lägre tjänstemäns och 1,000 tunnland å högre tjänstemäns
boställen (i de norra länen dubbla arealen), men den överskjutande arealen
vore underkastad Kungl. Maj:ts prövning, huruvida den finge till bostället
nyttjas eller såsom annan kronoskog förvaltas.
Beträffande boställsskogarna rådde stark meningsskiljaktighet i kommittén.
Ett flertal reservanter hävdade med skärpa, att det saknades
all anledning afl, såsom förslaget innebure, till boställshavarna bortskänka
de betydande tillgångar varom här vore fråga. Om åbohemmanens skog
var däremot enighet i kommittén, dock att i huvudreservationen (av L.
B. Falkman) gjordes den modifikation, att åbon endast på villkor att han
åtoge sig skogens skötsel ägde tillgodogöra sig överskott över husbehovet.
I nämnda reservations motivering heter det att å utarrenderade domäner
»deras avkastning är kronans tillhörighet, men ingalunda hennes arrendatorers,
vidare än till husbehov bör dem tillkomma. Beträffande sådana
kronohemman, som under stadgad åborätt innehavas, är förhållandet
annorlunda----.»
Skogslagstiftningskommitténs förslag förelädes ej riksdagen. KungL
Maj:t framlade vid 1856—58 års riksdag i en avlåten proposition endast
vissa huvudgrunder för en skogslagstiftning, under förklaring att med
granskning av kommittéförslagets detaljer ansetts lämpligen kunna anstå.
Dessa huvudgrunder innefattade, beträffande hemman under stadgad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
19
åborätt, att såframt den vid indelning föreskrivna hushållning iakttoges,
innehavaren finge fritt använda den årliga avkastningen av skogen, vilken
intill dess sådan indelning skett finge endast till husbehov användas samt
i händelse hushållsplanen överträddes kunde på lämplig tid ställas under
förbud.
Om denna punkt i de föreslagna huvudgrunderna förklarade emellertid
riksdagen i svarsskrivelse (nr 219), att »sådana betänkligheter förekommit»,
som förhindrat riksdagen att godkänna den. Av vilken art dessa
betänkligheter voro, angiver skrivelsen icke, och detta synes hava framkallat
någon villrådighet. I vilken riktning bondeståndets betänkligheter
gingo, framgick visserligen av en särskild protestskrivelse, som ståndet
avlät den 27 f ebruari 1858 och vari det yrkades, att kronohemmansåbor borde
i avseende å dispositionen av hemmanets eller lägenhetens skog bibehållas
vid samma rätt som de hittills åtnjutit. Men även rörande riksdagens i
''dess helhet ståndpunkt synes erforderlig klarhet kunna hava vunnits vid
studium av sammansatta stats-, lag- samt allm. besvärs- och ekonomiutskottets
utlåtande nr 31, vilket låg till grund för riksdagsbeslutet och
vari det heter att beträffande det i förevarande punkt förekommande stadgandet
utskottet ansåge de särskilda förhållandena inom de sex norra
länen påkalla för innebyggare i dessa län ett friare användande av skogen
redan innan den blivit till regelbunden hushållning indelad.
I motiven till ett av skogsstyrelsen uppgjort förslag till skogsordning
av den 9 maj 1859 — eu överarbetning av skogslagstiftningskommitténs
förslag — förmodades emellertid anledningen till riksdagsbeslutet rörande
punkten i fråga vara att man icke funnit något antagligt skäl att tillägga
innehavaren rätt till avkastningen från skogarna, då hemmanen ännu
vore kronans och åboskapet på varjehanda sätt kunde förloras. Men detta
ansåge styrelsen vederläggas av den omständigheten att, då hemmanen
när som helst kunde överföras till skatte, de borde hellre jämföras med
skattehemmanen, vad friheten beträffade, än med andra kronans hemman.
dill undanröjande av en eventuell betänklighet i motsatt riktning, nämligen
mot att åbons fria handhavande av skogen till husbehov belädes
med några band, fick bestämmelsen i skogslagstiftningskommitténs förslag
och i de av Kungl. Maj:t framlagda huvudgrunderna, att indelning
alltid kunde av kronan på dess bekostnad införas till åbons efterlevnad,
emellertid nu förfalla. Det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet lydde:
»Skog å krono- och allmänna inrättningars hemman och lägenheter,
vilka under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något fall särskilda
medgivanden och föreskrifter annat förmå, hädanefter endast till
husbehov användas, så framt icke, på därom gjord ansökning, Vår Befallningshavande
åt kronoåbo eller den myndighet, under vars vård här
ifrågavarande övriga hemman och lägenheter stå, åt deras innehavare vidsträcktare
rätt till skogens begagnande meddelat, med därvid fästat villkor,
att, innan denna förmån får åtnjutas, skogen på sökandens bekost
-
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
nåd skall vara indelad till regelbunden hushållning för att, under vederbörande
skog st j änst emans tillsyn, vårdas och nyttjas efter fastställd
plan och givna föreskrifter för avverkning och skötsel.»
På en erinran av kammarkollegium att i de norra länen rätt att kola till
avsalu vore kronoåbo tillförsäkrad samt att timmerhuggning å kronans
mark vore i Norr- och Västerbottens län medgiven, vilken senare rätt
kollegium föreslagit skola utsträckas att gälla samtliga norrländska län,
och att vid sådant förhållande åbor i dessa län borde bliva delaktiga av
den avverkningsrätt till avsalu å egna områden, vilka vissa av dem redan
åtnjöte, svarade skogsstyrelsen med hänvisning till en planerad författning
om utsyning i de sex norra länen även för avsalu för kronoåbor med
awittrat eller eljes avrösat område.
Sedan skogsstyrelsen, i anledning av framställda anmärkningar, den 26
april 1862 framlagt ett nytt slutligt förslag — i här förevarande del dook
likalydande med det äldre —, har man emellertid före utfärdandet av
skogsordning velat försäkra sig om klart samförstånd med riksdagen i
fråga om åbos dispositionsrätt till skog. Tillfälle härtill erbjöd sig vid behandlingen
av vissa vid 1862—63 års riksdag väckta motioner i ämnet.
En av dessa motioner, däri föreslagits, att kronoåbo med skog över husbehov
skulle vara skyldig att tåla utsyning för närbeläget skoglöst kronohemmans
behov, avstyrktes av sammansatta stats-, lag- samt allm. ekonomi-
och besvärsutskottet (betänkande nr 50), enär det syntes »icke vara förenligt
med åborättens nuvarande betydelse att förplikta åbon att i vissa fall
avstå någon del av hemmanets avkastning.» Men utskottet hade tillika
beretts tillfälle att taga del av skogsstyrelsens nyss omförmälda förslag
och citerade därur det ovan återgivna stadgandet samt det numera
uppgjorda särskilda författningsförslaget om nyttjanderätt till kronoskogsmarkerna
i Stora Kopparbergs och de norrländska länen med däri medgiven
utsyningsrätt för kronohemmans- och nybyggesåbor. Härom yttrar
utskottet, att det föreslagna stadgandet i den allmänna skogsordningen
visserligen formellt såtillvida innefattade en inskränkning i förhållande
till skogskommitténs och i Kungl. Maj:ts vid 1856—58 års riksdag framlagda
förslag, som rätten att fritt begagna avkastningen nu föreslagits
bliva beroende av Konungens befallningshavandes eller annan vederbörande
myndighets medgivande; men denna inskränkning vore »allenast
skenbar och väl grundad i den omständigheten att, då det i anseende till
åborättens natur måste bero på åbon själv, om indelning skall komma
till stånd, det även måste bero på anmälan från hans sida om han skall
komma i åtnjutande av den för det fall att indelning skett honom tillkommande
rätt.» Och vad åbor i de norra länen anginge, syntes de genom
den föreslagna författningen komma att åtnjuta åtminstone så stora skogsrättigheter
som förut, ehuru ställda under befogad kontroll mot missbruk.
Utskottet föreslog därför ett riksdagens uttalande, som beträffande mellersta
och ,södra delarna av riket ordagrant överensstämde med skogsstyrel
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 21
sens förslag samt i fråga om de norra länen yrkade att deras åbor bleve
bibehållna vid de större friheter de i jämförelse med andra åbor dittills
åtnjutit, under den noggrannare kontroll, som kunde bliva föreskriven.
Genom ett dylikt uttalande skulle, framhöll utskottet, de hinder för en ny
skogslagistiftning undanröjas, som hittills rest sig ur osäkerheten om riksdagens
åsikter i förevarande punkt. I den härav föranledda riksdagsskrivelsen
yttrades, med anslutning till utskottets hemställan, den övertygelse,
att orsaken till att Kungl. Maj:ts tidigare förslag rörande skogens disponerande
å åbohemman ej godkänts, huvudsakligen vore att söka i det förhållande
att förslaget ej gjort åtskillnad mellan allmänna kronohemman
och nyhemmanen och nybyggena i de norra länen. Riksdagen hemställde
slutligen om vidtagande av åtgärder i överensstämmelse med riksdagens
nu yttrade mening.
Vid en överarbetning inom finansdepartementet blev emellertid det förevarande
stadgandet i skogsstyrelsens förslag omarbetat och fick i 1S66
års skogsordning följande — i 1894 års skogsordning sakligt oförändrade
— lydelse:
»§ 29. Skog å krom)- samt allmänna inrättningars hemman och lägenheter,
som under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något
fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå, i allmänhet endast
till husbehov av åbon användas. Dock äger, när skäl därtill förefinnes,
i avseende på kronohemman Våre Befallningskavande och i avseende
på övriga ifrågavarande hemman de myndigheter, under vilkas vård de
stå, att på ansökning av åbon medgiva honom rätt att under behörigt iakttagande
av den hushållningsplan, som för iskogen kan varda fastställd,
densamma även till avsalu begagna.
§ 30. Har sådant särskilt tillstånd vunnits, varom i 29 § sagt är, anmäle
sig åbon hos Vår Skogsstyrelse om erhållande av hushållningsplan.
---.»
Den i riksarkivet förvarade akten med förarbeten till 1866 års skogsordning
innehåller icke någon motivering för den företagna omarbetningen
av istadgandet. Efter allt att döma har den avsett att vara uteslutande
av redaktionell natur. Onekligen var lydelsen i skogsstyrelsens
förslag så till vida mindre tillfredsställande, som den närmast syntes angiva,
att stadgandet innefattade en begränsning i dispositionsrätten i förhållande
till äldre rätt. Denna onöjaktighet har i den slutliga redaktionen
bortarbetats. Vad som i den sistnämnda emellertid väcker särskild uppmärksamhet
äro de inskjutna orden: »när skäl därtill förefinnes.» Det
måste emellertid anses fullkomligt uteslutet att häri skulle ligga förstucket
ett förbehåll om frihet för kronan att undanhålla åbon en skogstillgång,
som verkligen förefinnes utöver husbehovet. Lagstiftningsärendets
hela förhistoria talar bestämt häremot, och i all synnerhet dess slutakt:
riksdagens — uppenbarligen efter underhandsöverenskommelse med regeringen
— gjorda uttalande i form av en uttrycklig ordagrann anslutning
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
till skogsstyrelsens förslag och med särskild tryckning på att villkoret
om myndighets »tillstånd» vore att uppfatta såsom eu ren formalitet. Härtill
kan läggas, att även den omständigheten att den »beviljande» myndigheten
i fråga om allmänna kronohemman enligt skogsordningen icke är
Kungl. Maj:t, utan lians befallningshavande i länet, giver vid handen, att
någon art av fri prövning nr allmännare skog spolitiska synpunkter alldeles
icke kan hava varit åsyftad.
Till jämförelse kan ock dragas kungl. förordningen om utsyning och försäljning
av skogsals ter från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och
de norra länen den 18 september 1874, där det i 2 § heter:
»§ 2. Uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden tillkommer: l:o
kronohemmams- och nybyggesåbor med avseende å de områden, som blivit
åt dem genom avvittring bestämda och avrösade---.»
I sin män belysande synes jämväl vara att redan tre och ett halvt år
efter skogsordningens utfärdande Kungl. Maj:t i proposition till 1870 års
riksdag upptog skatteförenklingskommitténs ovan omnämnda förslag att
avskriva allt anspråk på skatteköpeiskilling och utan vidare omföra åbohemmanen
och å bolägenheterna till skatte. Riksdagens avslag å propositionen
motiverades huvudsakligen med att skatteköpen ganska skyndsamt
fortginge, vadan någon särskild åtgärd icke syntes erforderlig för vinnande
av propositionens syfte att avveckla å bo rä t t-s ins ti tutet och bringa
fastigheterna i fråga under enskild äganderätt.
Bestämmelserna av 1805 om ek, bok och storverksträd lämnades oberörda
av 1866 års skogsordning. Beträffande bok föreskrevs sedermera i kungl.
skrivelse till skogsstyrelsen den 12 april 1873, att utsyning såsom tillförene
finge äga rum till åbons husbehov å oindelad skog, men att sedan indelning
skett, bokskogen finge utan utsyning avverkas, även till avsalu,
efter hushållningsplanen på samma sätt som annan skog. Motsvarande
regler hava sedan influtit i 1894 års skogsordning § 40. Enligt nämnda
författning är ek alltjämt kronan förbehållen, likasom storverksträd. Begagnas
de för kronans (sjöförsvarets) behov, utgår ersättning enligt särskilda
stadganden. Utsyning av ek kan äga rum för visst husbehov, nämligen
byggnad av laga hus eller kvarn, samt av storverksträd utan angiven
inskränkning till visst ändamål. Kronan förutsättes ock kunna tillgodogöra
sig ek och storverksträd genom försal jning. -— Då kronan genom kungl. förordning
den 8 oktober 1875 avstod från sin rätt till ek och storverksträd å kronoskattemark,
vilken dess ägare förut endast genom erläggande en gång för
alla av eu särskild lösen kunnat förvärva, kom denna åtgärd indirekt även
kronoåbor till godo, i det man ansåg sig böra i förordningen stadga, att »i
följd härav» den särskilda lösen utöver skatteköpeskillingen, som åbo enligt
äldre författningar haft att erlägga för sådana träd vid skattelösningsrättens
utövande, för framtiden skulle upphöra. Man har tydligen utgått
från att åbo genom blotta erläggandet av den i 1848 års författning fixe
-
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
rade skatteköpeskillingen äger en ovillkorlig rätt att i allo bliva delaktig
av samma rättsställning som vid tiden för skatteköpet tillkommer skattehemmans
ägare.
Stadgandena i 1805 års skogsordning om skadestånd och talerätt i händelse
av tredje mans åverkan å skogen äga ingen motsvarighet i de senare
skogsordningarna och äro måhända att anse såsom, formellt åtminstone,
ännn i gällande kraft.
Från lagstiftning å andra områden torde belysning av frågan om åbons
rätt till skogen endast i ringa mån och blott mycket indirekt vara att
finna. Det förtjänar emellertid erinras därom att 1827 och 1866 års skiftesstadgor
— vilka i likhet med den nyss antagna nya lagen om delning av
jord å landet tillägga kronoåbon skiftesvitsord ntan inhämtande av offentlig
myndighets samtycke (med boställshavare är förhållandet i sistnämnda
lag eitt annat) — i sina stadganden om skiftesdelägares skyldighet att utgiva
ersättning för vunnen ståndskog icke omnämna från vilken ersättningen
skall utgå, men uppenbarligen förutsätta, att åbon, vare siig han
själv eller annan delägare begärt skiftet, och däremot aldrig kronan har
att gälda denna ersättning. Enahanda regel gäller väl boställshavare
men har för deras del föranlett särskilda stadganden om fördelning av
kostnaden på vissa år. Om klyvning gäller detsamma som om skifte. Vidare
kan erinras att det villkor av besuttenhet å klyvningsdelarna, som
tidigare uppställts för klyvning av åbohemman, bortföll genom kungl. förordning
den 6 augusti 1881. I förarbetena till denna författning förekommer
ingen antydan om någon synpunkt, som kunde föranleda, att åboliemmanen
i detta avseende behandlades annorlunda än hemman under
enskild äganderätt.
Såsom slutresultat av den förda undersökningen får jag såsom min uppfattning
uttala, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången
historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga
författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan,
avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med
undantag i viss män för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den
mån tillgång av sbog utöver husbehovet konstaterats vara för handen,
denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter —
olika för olika delar av landet — fritt disponeras.
En starkt medverkande faktor vid denna utveckling har tydligen varit,
att, såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén föranstaltad
undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman med
tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i behåll.
En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års förordning
åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt
gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest prekära
art.
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
En i viss mån ny typ av åbohemman liar på sista tiden tillkommit genom
att kronan genom förverkande av skatterätten återvunnit vissa under
bruk skatteköpta med åbo försedda hemman. Och fråga uppstår då
huruvida jämväl i fråga om dessa — stundom med mycket värdefulla
skogstillgångar försedda — hemman kronans äganderätt är av samma
innehållslösa natur som beträffande allmänna åbohemman i övrigt. Med
ett jakande svar å denna fråga inträder en i viss mån paradoxal situation.
Den, som mot skatteköparen äger talerätt om skatterättens återgång mot
återställande av erlagd skattelösen, är, enligt vad i teori och praxis fastslagits,
kronan, ej åbon. Men hela fördelen av återgången komme att
tillfalla åbon, medan kronan hade att stå risken för kostnaderna i en till
utfallet oviss rättegång, av vars lyckliga utgång den ej hade något ekonomiskt
intresse. I viss mån är det paradoxa i situationen för närvarande
bortskymt, då man ansett sig berättigad att tillsvidare inhibera skatteköp.
Men även om detta förbud anses kunna för obegränsad tid upprätthållas,
bleve resultatet för kronan i det närmaste lika oförmånligt, därest
åbons uteslutande rätt till skogsavkastningen måste jämväl i fråga om
dessa hemman bejakas.
Mot deras jämställande med övriga åbohemman kunna emellertid enligt
min mening inga hållbara grunder anföras. Den författning, 1766
års Förbud mot flyttning av smiden och hammarskatt, vård hemmanens
återfall till kronan grundar sig och som notoriskt tillkommit i främsta
rummet i åbointresse, stadgar ju att vid hemmans återfall till kronan,
»åbon vid sin lösningsrätt bibehålies»; och uppenbarligen avsåg detta
att innebära att åbon återinträdde i samma rättsställning, som tillkom
kronohemmans åbor i allmänhet. Ehuru den »odrivenhet», som medan
hemmanet var i enskild bruksägares hand tillkom åbon, vid tiden för
ifrågavarande författnings utfärdande måhända ej kan sägas hava inneburit
en fast rättsligt rotad ärftlig besittningsrätt, har ju emellertid utvecklingen
av åborättsinstitutet i allmänhet härutinnan kommit även
dessa åbostammar till godo. Vid sådant förhållande synes den slutsats
oavvislig att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att
likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över
hemmanets skog. Den utveckling, som för andra åbor kommit till stånd
under den långa tidrymd, under vilken det under bruk skatteköpta hemmanets
åbo varit begränsad i dispositionen genom skattemannens rätt till
skogen, synes vid återfallet till kronan automatiskt komma jämväl honom
till godo, utan hänsyn till att faktiska förhållanden medföra att den därvid
hliver av ett värde, vartill hänsyn ej tagits vid gällande lagstadgandens
utformning.
Stockholm den 13 juni 1926.
Nils Alexanderson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:183 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot skatteköp. a1 i texten