Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot skatteköp. Andra lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Alexander Nilsson och nr 273 i andra kammaren av herr Pehr sson i Bramstorp.

1929-05-08 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:38, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot skatteköp. Andra lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr Alexander Nilsson och nr 273 i andra kammaren av herr Pehr sson i Bramstorp.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Kr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1929 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av

förbudet mot skatteköp.

Andra lagutskottet bär till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 161 i första kammaren av herr

Alexander Nilsson och nr 273 i andra kammaren av herr Pehr sson i

Bramstorp.

I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag till

upphävande av förbudet mot skatteköp.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av kammarkollegium. Det yttrande, som med

anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande;

och hänvisar utskottet till dess innehåll.

Vid 1919 års lagtima riksdag väcktes inom andra kammaren tre motioner,

i vilka framställdes vissa yrkanden rörande med skatteköp av kronojord och

förvärvandet av åborätt till sådan jord sammanhängande förhållanden. I en

av dessa motioner (nr 241) hemställde herrar Hansson i Rättvik och Karlsson

i Sandviken, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder

och förslag till riksdagen därom, att bolags förvärv av åborätt och

skatteköp av kronojord måtte fortast möjligt förhindras och upphöra.

I ett till andra lagutskottet den 17 april 1919 avgivet yttrande i ärendet

anförde kammarkollegium bl. a. följande:

Vad anginge den väckta frågan om åtgärder till förhindrande av bolags

förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord, vore att iakttaga, att enligt

gällande rättstillämpning den norrländska förbudslagen torde få anses utgöra

hinder mot förvärv efter lagens ikraftträdande av åborätt till krononybyggen,

samt att de fall, då bolag på grund av tidigare förvärvad åborätt

erhållit skattemannarätt till sådan jord, alltmera avtagit i antal, varför

frågan i denna del numera syntes sakna praktisk betydelse. Ansökan avbolag

om skatteköp av kronojord enligt kungl. kungörelsen den 15 december

1848 hade icke förelegat annat än i rena undantagsfall. Bolags skattelösen

av rekognitionsskogar torde sannolikt kunna ifrågakomma endast i ett fall,

mhang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 22 häft. (Nr 38—39.)

Frågans behandling

vid

1919 års

lagtima

riksdag.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

nämligen angående Tuna bergslags allmänning. Kollegium sammanfattade

sin åsikt angående spörsmålet sålunda, att frågan på grund av förhållandenas

egen utveckling knappast längre ägde sådan praktisk betydelse, som

skulle motivera eu lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan fråga

vore den, huruvida rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande över

huvud borde bibehållas eller, om så funnes böra ske, huruvida de mer eller

mindre ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke borde överses och jämkas

till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga

förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt beträffande

under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman — latt

försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd sin

fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stode i god överensstämmelse

med modern rättsuppfattning. Kungl. kollegium uttalade alltså

som sin mening, att en revision av gällande bestämmelser om skatteköp vore

önsklig samt att, för att denna revision icke skulle fullständigt förfela sitt

ändamål, en suspension av skatteköpsrätten under tiden för revisionen vore

nödvändig.

1 sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 43, anförde andra lagutskottet bl. a.

följande.

Vad först angår frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp

av kronan tillhörig jord, har utskottet i likhet med kammarkollegium

funnit denna fråga numera vara av så ringa praktisk betydelse, att det icke

synes lämpligt att vidtaga lagstiftningsåtgärd enbart i syfte att förhindra

dylika förvärv.

Däremot har utskottet ansett frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,

sådant det för närvarande består och verkar, vara av den

betydelsefulla och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling

upptaga nämnda fråga, även i den mån den får anses falla utom ramen

av motionärernas yrkanden. Utskottet hyser i denna fråga en uppfattning,

som i allt väsentligt överensstämmer med den av kammarkollegium i dess

utlåtanden uttalade.

Det torde nämligen ur de av kollegium anförda synpunkterna vara uppenbart,

att även om skatteköpsinstitutet vid dess upprättande icke stred mot

grunderna för god statshushållning och var ändamålsenligt för de därmed

avsedda syftena, detta icke kan anses gälla för närvarande, i allt fall icke

i den form institutet enligt gällande ålderdomliga, ett flertal gånger andrade

bestämmelser för närvarande har. Stora förluster kunna tillskyndas kronan,

utan att därigenom berättigade enskilda intressen på motsvarande sätt befrämjas,

och kronan saknar fullständigt kontroll över att den sålda fastigheten

kommer till lämplig användning och att befintliga åboars intressen

iakttagas. Utskottet anser alltså, att en allmän revision bör företagas av

gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta synes bora galla såväl

rekognitionshemman som hemman, vilka eljest äro underkastade skatteköpsmöjlighet.

Ändamålet med en sådan revision, som alltså föreslås, synes böra

vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler rörande dispositionen

över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn bör tagas till moderna

statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl övervägas, huruvida

de enskildes lösningsrätt bör i reviderad form bestå eller ersättas med andra

regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid synes böra iakttagas, att nu

i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt icke rubbas på ett sätt, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 3

strider mot nutida strävanden att stödja egnahemsbildning och jordkolomsation.

Då ett dyiikt revisionsarbete sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt,

haller utskottet i likhet med kammarkollegium före, att, för undvikande

av skatteköpens påskyndande i avsikt att undgå en kommande lagstiltning,

gallande bestämmelser böra tillsvidare sättas ur tillämpning och

skattekopsförfarande därigenom förhindras eller uppehållas, dock att dylik

suspension ej synes böra ifrågakomma, såvitt angår skatteomföring av krononybyggen.

_ På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, bland annat, att

riksdagen måtte dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande

av allmän och fullständig revision av gällande bestämmelser angående

skatteköp, dels ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser,

i andra fall än så vitt anginge skatteomföring av krononybyggen, tills

vidare icke skulle äga rum.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den

första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit,

Vid 1919 års urtima riksdag återupptogs frågan emellertid genom proposition,

nr 11. I denna proposition föreslog Kungl. Maj:t riksdagen bebesluta,

att, i avbidan på utredning och förslag rörande revision av gällande

bestämmelser om skatteköp, tillsvidare och intill dess annorlunda kunde

varda beslutat, skatteköp i andra fall, än såvitt angår de halländska kyrkornas

hemman, Danviks hospitals hemman, Visingsö skolegodshemman samt

rekognitionsskogs- och därmed likställda hemman, icke skall äga rum.

I yttrande till statsrådsprotokollet hade föredragande departementschefen

anfört bl. a. följande:

Såsom kammarkollegium framhållit kunde de nu gällande, mer eller

mindre foraldrade bestämmelserna om skatteköp lätt föranleda, att kronan

u an rimligt vederlag avhändes sin fasta egendom under omständigheter

som icke stode i god överensstämmelse med allmän rättsuppfattning. Departementschefen

funne det därför samt på de av kammarkollegium och

liksdagens andra lagutskott anförda skäl i hög grad påkallat, att en allmän

revision av gallande bestämmelser angående skatteköp, så snart ske kunde,

k om me till stand; och departementschefen kunde, även i vad anginge ett

provisoriskt, forbud av skatteköp i avbidan på den sålunda erforderliga utredningen

mskranka sig till att åberopa de skäl, som anförts av kollegium

och utskottet, vars hemställan i ifrågavarande delar biträddes av riksdagens

andra kammare Nagra konstitutionella eller juridiska hinder för en sådan

atgard tunne e.j heller departementschefen vara för handen.

I en samtidigt avlåten proposition, nr 14, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen

besluta, att skatteköp i den ordning kungl. kungörelsen den 4 februari

1811 jämte övriga om användande av de till bruken och bergverken

upplåtna rekognitionsskogar utfärdade författningar föreskriva icke vidare

skall aga rum, dock att Nävekvarns bruks aktiebolag, som anhängiggjort

och fullföljt ansökning att såsom ägare av Tunabergs kopparverk i nämnda ordning

skattekopa vissa genom skattläggning enligt berörda författning uppkomna

Frågans behandling

vid

1919 års

urtima

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

hemman å Tuna bergslags allmänning i Södermanlands län, eller dess rättsinnehavare

skulle äga att av statsmedel utbekomma ersättning för de kostnader,

som varit förenade med ansökningen och dess fullföljande, vilken ersättning

i brist av åsämjande skulle på statsverkets bekostnad bestämmas

genom tre skiljemän, av vilka länsstyrelsen skulle utse en, sökanden eller

hans rättsinnehavare en och domaren i orten den tredje.

Propositionen nr 11 hänvisades till förberedande behandling av första

särskilda utskottet. I avgivet utlåtande, nr 4, anförde utskottet följande:

På de skäl, som chefen för finansdepartementet till det i propositionen

åberopade statsrådsprotokollet anfört, finner utskottet angeläget, att en allmän

revision av bestämmelserna angående skatteköp kommer till stånd.

Syftet bör härvid enligt utskottets mening vara i första hand att, sedan de

rättsförhållanden, som beröras av dessa bestämmelser, blivit utredda, på

grundval härav ett förslag uppgöres, varigenom ordning och reda införes i

hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade förhållanden. Särskilt vill

utskottet framhålla önskvärdheten av att vid utarbetandet av ett sådant förslag

tages under omprövning, huruvida icke åboar, vilka själva bruka sm

jord, eller med dem likställda kunna bibehållas vid lämpligt anordnad lösningsrätt

till inägojord, samt att jämväl tillses, att deras husbehov av skog

kan tillgodoses.

Vidare delar utskottet departementschefens uppfattning darom att, i avbidan

på utredningens resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste

meddelas, om icke utredningens resultat skall äventyras. Inom utskottet

har ifrågasatts, huruvida icke sådant undantag från förbudet borde stadgas,

varigenom åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att i särskilda fall bereda

möjlighet till skatteköp för åboar, som själva bruka sin jord. Utskottet har

emellertid ansett ett sådant föregripande av den avsedda utredningen, som

en dylik anordning skulle i sin mån innebära, icke vara påkallad, då förbudet

är provisoriskt och avsett att gälla endast under tiden för utred
111

luftskottet följaktligen går att tillstyrka bifall till den föreliggande

propositionen, vill utskottet med avseende å den förestående utredningen,

under erinran om de viktiga enskilda intressen som av hithörande bestämmelser

beröras, uttala den förhoppningen, att utredningen måtte bedrivas

med all den skyndsamhet som förhållandena medgiva.

I anslutning till vad föredragande departementschefen anfört vill utskottet

erinra, att den föreliggande propositionen icke har avseende å skatteomföring

av krononybyggen i de norrländska länen, som alltså bör fortfarande

få äga rum enligt gällande bestämmelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet om bifall

till den ifrågavarande propositionen.

Reservationer avgåvos dels av herrar Nilsson i Skottlandshus, Barthelson,

Magnusson i Skövde, Sederholm och Hedin, vilka yrkade, att det i propositionen

föreslagna förbudet av skatteköp måtte gälla endast för tiden till

den 1 maj 1921, dels ock av herrar Wohlin, Ivar Pettersson och Olsson i

Kullenbergstorp, vilka — sedan de till en början uttalat, att riksdagen

borde på av dem närmare utvecklade skäl, i den mån åboarna själva brukade

fastigheterna samt fråga vore om inrösningsjord och för jordbrukets bestånd

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

nödig skogs- och hagmark, uttryckligen hava uttalat, att sådana åboar borde

bibehållas vid deras nuvarande rätt •— anförde:

Däremot synes det oss vara riktigt, att möjligheten till sådana missbruk

av skatteköpsrätten omedelbart undanröjes, som äro den egentliga anledningen

till den kungl. propositionen och som bestå i att personer kunna

mot ringa skatteköpeskilling under äganderätt förvärva skogsområden, vilka

hava ett betydande värde och vilka ej äro för något jordbruks vidmakthållande

nödvändiga. För att dylika missbruk må kunna förebyggas erfordras,

såsom Kungl. Maj:t föreslagit, en revision av gällande bestämmelser

om skatteköp ävensom ett av statsmakterna fattat beslut om att, i avbidan

på resultatet av denna revision, skatteköp i andra än i vissa angivna

fall icke skall äga rum. — En viss begränsning i tiden av den föreslagna

suspensionen synes oss emellertid skäligen böra göras. — Ehuru vi helst

önskat, att riksdagen hade gjort ett uttalande i ovan angiven riktning, få

vi, då förslag härom torde möta formella hinder, inskränka oss till att såsom

vår mening uttala, att oavsett de förändrade stadganden i det nu omberörda

ämnet, som i övrigt kunna befinnas erforderliga, kronoåboar, med undantag

av bolag eller föreningar, vilka enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade

till skatteköp, böra bibehållas vid rätten att, i huvudsak enligt nu

gällande grunder, till skatte lösa av åboarna i fråga eller deras närmaste

skyldemän brukad inrösningsjord ävensom skogs- eller hagmark, som kan

befinnas för deras jordbruks vidmakthållande nödig. — Med åberopande av

den förestående motiveringen få vi hemställa, att riksdagen måtte bifalla

Kungl. Maj:ts förevarande proposition med den inskränkning, att suspensionen

allenast måtte gälla intill den 1 maj 1921.

Propositionen bifölls av riksdagen, vilken i skrivelse den 9 oktober 1919

(nr 19) tillkännagav, att riksdagen beslutat, att, i avbidan på utredning och

förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp, tillsvidare

och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall, än

såvitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks hospitals hemman,

Visingsö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och därmed likställda

hemman, icke skulle äga rum.

Härefter utfärdades, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den 17

oktober 1919 (nr 660) kungörelse angående dels inställande av skatteköp

enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om användande

av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna,

dels ock förbud tillsvidare av skatteköp i vissa andra fall.

Skälet för den allmänna revision av bestämmelserna angående skatteköp,

vilken ifrågasattes i 1919 års proposition om provisoriskt förbud av skatteköp,

var farhågan att kronan skulle kunna utan rimligt vederlag avhändas

sin fasta egendom under omständigheter, som icke stode i god överensstämmelse

med allmän rättsuppfattning. Revisionen hade förordats av kammarkollegium

särskilt med tanke på de under bruk skatteköpta åbohemman,

vilka redan återvunnits eller kunde komma att återvinnas till kronan.

Frågan om aktiebolags förvärv av åborätt till eller skatteköp av kronan

tillhörig jord ansågs däremot vara av ringa praktisk betydelse. Det var

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

med hänsyn till den sålunda avsedda revisionen som beslutet om provisoriskt

förbud av skatteköp år 1919 fattades.

I den vid utskottets utlåtande fogade promemoria angående åbos rätt till

skog å kronohemman under stadgad åborätt, vilken justitierådet N. Alexanderson

år 1926 författat, har han såsom slutresultat av sin undersökning

anfört, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången

historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga författningsbestämmelser,

tillkomna under båda statsmakternas medverkan, avstått,

från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med undantag

i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den mån tillgång

av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen, denna må av åbon

under iakttagande av givna kontrollföreskrifter — olika för olika delar av

landet — fritt disponeras.

I sitt till utskottet avgivna yttrande har kammarkollegium uttalat, att av

justitierådet Alexandersons utredning framgår, att kronan varken genom

att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehavas under stadgad

åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad lagstiftning

om skatteköp kan, utan frångående av vedertagna lagstiftningsgrundsatser,

komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken och dess

avkastning. Då detta emellertid var det förnämsta syftet med förbudet av

skatteköp, har kammarkollegium ansett, att förbudets upprätthållande icke

längre är motiverat.

Då det provisoriska förbudet mot skatteköp icke synes böra bibehållas

längre än det allmännas intresse kräver, synes anledning föreligga, att den

ifrågasatta utredningen skyndsamt slutföres och att såvitt möjligt för nästkommande

riksdag framlägges det förslag, vartill densamma må kunna

föranleda.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att den i

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 till 1919 års urtima

riksdag omnämnda revisionen av gällande bestämmelser

för skatteköp måtte skyndsamt slutföras och att det

förslag, vartill denna revision kan föranleda, måtte såvitt

möjligt föreläggas nästkommande års riksdag.

Stockholm den 8 maj 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

7

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydoiv*, Linder, Frändén, Österström*, Berglund*,

Granström och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde*, Magnusson i Kalmar, Hage, Jeppsson,

Johansson i Sollefteå, Andersson i Rasjön, Gardell i Gans och Sandström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Kungl. Maj:ts och Rikets

kammarkollegium.

Till riksdagens andra lagutskott.

I lika lydande motioner väckta inom första kammaren (nr 161) och

andra kammaren (nr 273), vilka motioner hänvisats till andra lagutskottet,

har hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning och förslag till upphävande av förbudet mot skatteköp.

På framställning av utskottet har Kungl. Maj:t genom nådig remiss

den 1 februari 1929 anbefallt kungl. kammarkollegium att till utskottet

avgiva utlåtande över motionerna, och får kungl. kollegium till åtlydnad

av denna föreskrift anföra följande.

I motion (andra kammaren nr 241) vid 1919 års lagtima riksdag hemställde

herrar H. Hansson och K. J. Karlsson, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t begära skyndsamma åtgärder och förslag till riksdagen

därom att bolags förvärv av åborätt och skatteköp av kronojord måtte

fortast möjligt förhindras och upphöra.

Sedan motionen hänvisats till andra lagutskottet, anförde kungl. kollegium

i infordrat utlåtande av den 17 april 1919, bland annat. Beträffande

den förevarande frågan i dess allmänhet finge antagas, att spörsmålet,

huruvida bolag skulle äga att genom skatteköp förvärva äganderätten

till kronojord eller icke, genom förhållandenas egen utveckling

knappast längre ägde sådan praktisk betydelse, som skulle motivera en

lagstiftningsåtgärd i motionens syfte. En annan fråga vore den, huruvida

rätten att skatteköpa kronoegendom fortfarande över huvud borde

bibehållas eller, om så funnes böra ske, huruvida de mer eller mindre

ålderdomliga stadgandena om skatteköp icke borde överses och jämkas

till bättre överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska och samhälleliga

förhållanden. Dessa stadganden kunde nämligen — särskilt

beträffande under bruk skatteköpta, till kronan återvunna åbohemman

— lätt försätta kronan i situationen att utan rimligt vederlag bliva avhänd

sin fasta egendom under omständigheter, som näppeligen stode i god

överensstämmelse med modern rättsuppfattning. Kungl. kollegium uttalade

alltså som sin mening, att en revision av gällande bestämmelser

om skatteköp vore önsklig samt att, för att denna revision icke skulle

fullständigt förfela sitt ändamål, en suspension av skatteköpsrätten

under tiden för revisionen vore nödvändig.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 43) bland annat följande:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

»Utskottet har ansett frågan om revision av det svenska skatteköpsväsendet,

sådant det för närvarande består och verkar, vara av den betydelsefulla

och trängande art, att utskottet funnit sig böra till behandling

upptaga nämnda fråga, även i den mån den får anses falla utom

ramen av motionärernas yrkanden. Utskottet hyser i denna fråga en

uppfattning, som i allt väsentligt överensstämmer med den av kammarkollegium

i dess utlåtanden uttalade. — Det torde nämligen ur de av kollegium

anförda synpunkterna vara uppenbart, att även om skatteköpsinstitutet

vid dess upprättande icke stred mot grunderna för god statshushållning

och var ändamålsenligt för de därmed avsedda syftena, detta

icke kan anses gälla för närvarande, i allt fall icke i den form institutet

enligt gällande ålderdomliga, ett flertal gånger ändrade bestämmelser

för närvarande har. Stora förluster kunna tillskyndas kronan, utan att

därigenom berättigade enskilda intressen på motsvarande sätt befrämjas,

och kronan saknar fullständigt kontroll över att den sålda fastigheten

kommer till lämplig användning och att befintliga åboars intressen iakttagas.

Utskottet anser alltså, att en allmän revision bör företagas av

gällande bestämmelser rörande skatteköp. Detta synes böra gälla såväl

rekognitionshemman som hemman, vilka eljest äro underkastade skattelcöpsmöjlighet.

Ändamålet med en sådan revision, som alltså föreslås,

synes böra vara att åstadkomma enhetliga, fullständiga regler rörande

dispositionen över ifrågavarande slag av kronojord, varvid hänsyn bör

tagas till moderna statsekonomiska och sociala synpunkter samt jämväl

övei-vägas, huruvida de enskildes lösningsrätt bör i reviderad form bestå

eller ersättas med andra regler för rättsförhållandets ordnande. Därvid

synes böra iakttagas, att nu i vissa fall för åboar befintlig lösningsrätt

icke rubbas på ett sätt, som strider mot nutida strävanden att stödja

egnahemsbildning och jordkolonisation. — Då ett dylikt revisionsarbete

sannolikt måste bliva jämförelsevis långvarigt, håller utskottet i likhet

med kammarkollegium före, att, för undvikande av skatteköpens påskyndande

i avsikt att undgå en kommande lagstiftning, gällande bestämmelser

böra tillsvidare sättas ur tillämpning och "skatteköpsförfarande därigenom

förhindras eller upphållas, dock att dylik suspension ej synes

böra ifrågakomma, såvitt angår skatteomföring av krononybyggen. —

En sådan suspension, för vilken lär krävas sammanstämmande beslut

av Konungen och riksdagen, synes böra omfatta gällande författningar

angående såväl skatteköp i allmänhet som av rekognitionshemmanen.»

På grund härav hemställde utskottet, bland annat, att riksdagen måtte

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om verkställande av allmän och

fullständig revision av gällande bestämmelser angående skatteköp, dels

ock för sin del besluta, att tillämpning av sagda bestämmelser, i andra

fall än såvitt anginge skatteomföring av krononybyggen, tillsvidare icke

skulle äga rum.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av den

första, vadan alltså frågan vid nämnda riksdag hade förfallit.

Den återupptogs emellertid i en till 1919 års urtima riksdag avlåten

proposition (nr 11), däri Kungl. Maj:t, som framställde särskilt förslag

rörande förbud av skatteköp av rekognitionsskogshemman och vad där
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

med vore att likställa enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga

författningar, föreslog riksdagen besluta, att i avbidan på utredning och

förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp, tillsvidare

och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp i andra fall,

än så vitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks hospitals

hemman, Visingsö skolegodshemman samt rekognitionsskogs- och därmed

likställda hemman, icke skulle äga rum.

Sedan propositionen hänvisats till första särskilda utskottet, anförde

utskottet i avgivet utlåtande (nr 4):

»På de skäl, som chefen för finansdepartementet till ovannämnda, i propositionen

åberopade statsrådsprotokoll anfört, finner utskottet angeläget,

att en allmän revision av bestämmelserna angående skatteköp kommer

till stånd. Syftet bör härvid enligt utskottets mening vara i första hand

att, sedan de rättsförhållanden, som beröras av dessa bestämmelser, blivit

utredda, på grundval härav ett förslag uppgöres, varigenom ordning och

reda införes i hithörande, för närvarande bristfälligt reglerade _ förhållanden.

Särskilt vill utskottet framhålla önskvärdheten av att vid utarbetandet

av ett sådant förslag tages under omprövning, huruvida icke

åboar, vilka själva bruka sin jord, eller med dem likställda kunna bibehållas

vid lämpligt anordnad lösningsrätt till inägojord samt att jämväl

tillses, att deras husbehov av skog kan tillgodoses. — Vidare delar

utskottet departementschefens uppfattning därom att, i avbidan på utredningens

resultat, ett provisoriskt förbud av skatteköp måste meddelas,

om icke utredningens resultat skall äventyras. Inom utskottet har

ifrågasatts, huruvida icke sådant undantag från förbudet borde stadgas,

varigenom åt Kungl. Maj:t inrymdes befogenhet att i särskilda fall bereda

möjlighet till skatteköp för åboar, som själva bruka sin jord. Utskottet

har emellertid ansett ett sådant föregripande av den avsedda utredningen,

som en dylik anordning skulle i sin mån innebära, icke vara

påkallad, då förbudet är provisoriskt och avsett att gälla endast under

tiden för utredningen. — Då utskottet följaktligen går att tillstyrka bifall

till den föreliggande propositionen, vill utskottet med avseende å den

förestående utredningen, under erinran om de viktiga enskilda intressen

som av hithörande bestämmelser beröras, uttala den förhoppningen, att

utredningen måtte bedrivas med all den skyndsamhet, som förhållandena

medgiva. -— I anslutning till vad föredragande departementschefen anfört

vill utskottet erinra, att den föreliggande propositionen icke har av

seende å skatteomföring av krononybyggen i de norrländska länen, som

alltså bör fortfarande få äga rum enligt gällande bestämmelser.»

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet om bifall

till propositionen.

Reservationer avgåvos dels av herrar Nilsson i Skottlandslius, Barthelson,

Magnusson i Skövde, Sederholm och Hedin, vilka yrkade, att det i

propositionen föreslagna förbudet av skatteköp måtte gälla endast för

tiden till den 1 maj 1921, dels ock av herrar Wolilin, Ivar Pettersson och

Olsson i Kullenbergstorp, vilka — sedan de till en början uttalat, att riksdagen

borde på av dem närmare utvecklade skäl, i den mån åboarna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 11

själva brukade fastigheterna samt fråga vore om inrösningsjord och för

jordbrukets bestånd nödig skogs- och hagmark, uttryckligen hava uttalat,

att sådana åboar borde bibehållas vid deras nuvarande rätt — anförde:

»Däremot synes det oss vara riktigt, att möjligheten till sådana missbruk

av skatteköpsrätten omedelbart undanröjes, som äro den egentliga

anledningen till den kungl. propositionen och som bestå i att personer kunna

mot ringa skatteköpeskilling under äganderätt förvärva skogsområden,

vilka hava ett betydande värde och vilka ej äro för något jordbruks vidmakthållande

nödvändiga. För att dylika missbruk må kunna förebyggas

erfordras, såsom Kungl. Maj:t föreslagit, en revision av gällande

bestämmelser om skatteköp ävensom ett av statsmakterna fattat beslut om

att, i avbidan på resultatet av denna revision, skatteköp i andra än i

vissa angivna fall icke skall äga rum. — En viss begränsning i tiden av

den föreslagna suspensionen synes oss emellertid skäligen böra göras. —

Ehuru vi helst önskat, att riksdagen hade gjort ett uttalande i ovan angiven

riktning, få vi, då förslag härom torde möta formella hinder, inskränka

oss till att såsom vår mening uttala, att oavsett de förändrade

stadganden i det nu omberörda ämnet, som i övrigt kunna befinnas erforderliga,

kronoåboar, med undantag av bolag eller föreningar, vilka

enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade till skatteköp, böra bibehållas

vid rätten att, i huvudsak enligt nu gällande grunder, till skatte

lösa av åboarna i fråga eller deras närmaste skyldemän brukad inrösningsjord

ävensom skogs- eller hagmark, som kan befinnas för deras

jordbruks vidmakthållande nödig. — Med åberopande av den förestående

motiveringen få vi hemställa, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts

förevarande proposition med den inskränkning, att suspensionen allenast

måtte gälla intill den 1 maj 1921.»

Propositionen bifölls av riksdagen, vilken i skrivelse den 9 oktober

1919 (nr 19) tillkännagav, att riksdagen beslutat, att, i avbidan på utredning

och förslag rörande revision av gällande bestämmelser om skatteköp,

tillsvidare och intill dess annorlunda kunde varda beslutat, skatteköp

i andra fall, än såvitt anginge de halländska kyrkornas hemman, Danviks

hospitals hemman, Visingsö iskolegodshemman samt rekognitionsskogs-

och därmed likställda hemman, icke skulle äga rum.

Härefter utfärdades, i överensstämmelse med riksdagens beslut, den IT

oktober 1919 (nr 660) kungörelse angående dels inställande av skatteköp

enligt kungörelsen den 4 februari 1811 jämte övriga författningar om

användande av de till bruken och bergverken upplåtna rekognitionsskogarna,

dels ock förbud tillsvidare av skatteköp i vissa andra fall.

Såsom av det ovan anförda framgår, har det nu gällande förbudet mot

skatteköp tillkommit för att ej äventyra resultatet av en blivande revision

utav gällande bestämmelser angående skatteköp. Vid förbudets tillkomst

förutsattes emellertid uttryckligen, att det skulle bliva av jämförelsevis

kort varaktighet. Detta oaktat har förbudet kommit att bestå

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

i snart tio år. Vid sådant förhållande måste det givetvis anses önskvärt,,

att förbudet snarast möjligt upphör att gälla. En revision av bestämmelserna

angående skatteköp torde ansetts önskvärd huvudsakligen ur

statsekonomi sk synpunkt, vilket förhållande åter föranlett tillkomsten av

ifrågavarande förhud, men lärer det från nämnda synpunkt viktigaste

skälet för en revision numera ha bortfallit. I sitt den 17 april 1919 avgivna

utlåtande föranleddes kungl. kollegium att förorda en allmän revision

av bestämmelserna angående skatteköp särskilt med tanke på de

under bruk skatteköpta åbohemman, vilka redan återvunnits eller kunde

komma att återvinnas till kronan. Emellertid har justitierådet Nils

Alexanderson i en den 13 juni 1926 dagtecknad P. M.1 angående åbos rätt

till skog å kronohemman under stadgad åborätt, varav kollegium beretts

tillfälle att till utskottet härmed överlämna ett korrekturavdrag,

givit uttryck för den uppfattningen, till vilken jämväl kungl. kollegium

ansluter sig, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången

historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga

författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan,

avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med

undantag i viss mån för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den

mån tillgång av skog utöver husbehovet konstaterats vara för handen,

denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter fritt

disponeras. Ifråga om under bruk skatteköpta, till kronan återvunna

åbohemman anför justitierådet Alexanderson, att några hållbara grunder

mot deras jämställande med övriga åbohemman icke kunna anföras. Av

justitierådet Alexandersons utredning framgår, att kronan varken genom

att vid skatteförsäljningar av kronohemman, som innehavas under stadgad

åborätt, undantaga hemmanens skogsmark eller eljest genom förändrad

lagstiftning om skatteköp kan, utan frångående av vedertagna

lagstiftningsgrundsatser, komma i åtnjutande av någon rätt till skogsmarken

och dess avkastning. Då detta emellertid var det förnämsta syftet

med förbudet av skatteköp, synes förbudets upprätthållande icke

längre vara motiverat. Kungl. kollegium, som icke anser särskilda bestämmelser

erforderliga beträffande de i motionerna särskilt omförmälda

kronolägenheterna i de skånska fiskelägena, finner alltså för sin del icke

anledning till erinran mot den i motionerna gjorda framställningen.

Stockholm den 22 februari 1929.

G. GREFBERG.

AXEL KLOCKHOFF.

F. H. Morssing.

1 Bifogad såsom bilaga vid utskottets utlåtande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

13

P. M.

angående åbos rätt till skog å kronohemman under

stadgad åborätt.

Vid prövning av frågan om kronans och åbons respektive rättigheter

i avseende å kronohemman, upplåtna under »ständig» eller »ärftlig» besittningsrätt,

torde en utgångspunkt kunna tagas i 77 § regeringsformen.

I detta grundlagsrum fästes vid stadgandet att kronans fasta egendom

skall förvaltas efter de grunder, riksdagen föreskriver, detta allmänna

förbehåll: »dock att de personer och menigheter, som efter hittills gällande

författningar sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja, må

njuta laglig rätt därå till godo.» I Malmgrens grundlagskommentar uttalas

— uppenbarligen med rätta — att med detta förbehåll åsyftas att

gentemot riksdagens dispositioner säkerställa vissa redan före 1809 existerande

rättigheter, som tillkommo kronoåbor, bruksägare med nyttjanderätt

till rekognitionsskogar, städer med donationsjordar o. s. v., samt

tillägges: »Kiksdagen kan sålunda icke föreskriva sådana grunder för förvaltningen

av kronojord, att dylika rättigheter trädas för nära, även om

rättigheterna vila på författningar, vid vilkas tillkomst riksdagen icke

medverkat.» — Självklart är, att dylik befogenhet än mindre tillkommer

Kungl. Maj:t i administrativ väg.

Emellertid framställer sig till en början spörsmålet, huru man rätteligen

skall förstå uttrycket i paragrafen: »de personer---som---

sådana kronans tillhörigheter nu innehava och nyttja.» Medan i fråga

om exempelvis boställen, å vilka stadgandet jämväl torde hava avseende,

dess räckvidd tydligen icke kan sträckas längre än till att gälla den,

som vid regeringsformens tillkomst var boställshavare, och bestämmelsen

alltså lämnade riksdagen för framtiden fria händer, lärer beträffande

åbohemman under ständig besittningsrätt en motsvarande tolkning ingalunda

vara förenlig med stadgandets åsyftade innebörd, liksom den ej

heller kan sägas vara den som ensam stämmer med ordalydelsen. Sedan åbostammens

ständiga besittningsrätt genom kungl. brevet den 5 februari 1808

och kammarkollegii kungörelse den 29 i samma månad vunnit slutlig trygghet

och stadga, måste det desto hellre gälla, att förbehållet i 77 § regeringsformen

omfattar jämväl sedermera inrymda åbor av ätten, och likaså

måste det förhålla sig med den, som efter det åbo å honom överlåtit sin be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

sittningsrätt vunnit inrymning såsom åbo. Därest åter, sedan åboätten

efter regeringsformens tillkomst gått ut, ny upplåtelse från kronans

sida ifrågakommer, möter tydligen i grundlagsbudet intet hinder för att

åt denna nya upplåtelse giva ett annat och mera begränsat rätts innehåll.

Men har utan tillkännagivande av någon inskränkning i eljes gällande

besittningsregler inrymning av ny åbo utom den gamla ätten ägt rum,

synes det riktiga vara att även i nu förevarande avseende tillerkänna den

nya åbostammen samma rättstrygghet som den gamla. En åtskillnad

kärutinnan bleve i tillämpningen desto mera stötande, som det vad. en

något äldre tid beträffar ingalunda alltid lärer blivit så väl klarlagt huruvida

en inrymning skett på grund av tillhörighet till den gamla åboätten

eller åt en alldeles oskyld.

Med avseende å kronohemmans skogstillgång voro rättsförhållandena

kronan och åhon emellan reglerade genom skogsordningen den 1 augusti

1805. Boställshavare och kronoåbor med ärftlig besittningsrätt äro i denna

författning nära sammanförda och i stort sett likställda. Ek och hok

sägas vara av gammalt »kronan förbehållne». Kronans rätt till eken

utövas enligt förordningen genom avverkning för kronans eget behov

eller genom »upplåtelse mot betalning»; men såsom en uppmuntran till ekskogens

vård förunnades i båda fallen åbon halva värdet efter särskild

taxa. Nyttjande av bokskogen i kronans intresse omnämnes ej; åbon får

efter vederbörligt tillstånd i varje särskilt fall samt efter utsyning och

stämpling nyttja den »utan betalning» till husbehov. Storverksträd sägas

vara »kronan tillhörige», och deras viirde tillgodogöres av kronan liksom

beträffande eken antingen för eget behov eller genom försäljning å auktion.

Även av storverksträden bekommer åbon halva värdet, dock — inskärpes

det — »icke såsom någon rättighet, utan såsom en belöning och uppmuntran

för åhons sorgfällighet att vårda sådana för riket angelägna träd.»

Minimidimensioner å storverksträd angivas i författningen: rakväxta träd

av minst 60 fots längd, 16 tum i storändan och 11 tum i lilländan.

Beträffande all annan skog stadgas att boställshavare eller åbo äger

nyttja den till husbehov, men ej till avsalu. Det tillägges, att skulle boställen

finnas med ansenlig skog, därav kolning till avsalu förut skett, må sådan tilllåtas

i den mån skogstillgången medgiver, dock endast inom ett av Konungens

befallningskavande efter undersökning fastställt maximum. Motsvarande

medgivande finnes icke omnämnt för kronoåbo. Visserligen kan det

antagas att — frånsett förhållandena i de norra länen med deras å allmän

skog upptagna och från denna oftast oavvittrade nyhyggen — det redan

vid denna tid icke funnos synnerligen många kronohemman i behåll med

skogstillgång utöver husbehovet. Skatteköp hade redan i väldig utsträckning

ägt rum, och just de skogrikare hemmanen, som tidigare hänvisats att med

kolfångst betjäna visst bruk, hade i regeln blivit av bruksägaren med begagnande

av hans företrädesrätt lösta till skatte. Men häri ligger väl

dock ej den egentliga anledningen till skogsordningens absoluta förhud

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 15

för kronoåbo att avverka över husbehov. Denna ståndpunkt är ju densamma

som de äldre skogsordningarna och allmänna lagen intagit. Och efter de väsentliga

förbättringar, som genom kungl. förordningen den 21 februari 1789

och därpå hyggda författningar införts i åbornas ställning, har det säkerligen

icke ansetts tillrådligt att släppa efter på begränsningen i dispositionsrätt

över skogen. Sedan man övergivit den av Gustaf III beträdda vägen att

återuppliva åboarrenden i form av städja för vissa år eller för varje nytillträdande

åbo samt genom stadgande av den ärftliga besittningsrätten

frånhänt sig möjligheten att i annat fall än vid åboättens utdöende återgå

till strängare upplåtelsevillkor, gav åbohemmanet som sådant åt kronan

ingen annan avkastning än skattehemman, d. v. s. skatten. Däremot

inflöt vid skattelösen en skatteköpeskilling, som vid lagtrogen tillämpning

av då gällande bestämmelser ingalunda var någon obetydlighet. Det förelåg

alltså för kronan ett hestämt intresse av att vidhålla sådana inskränkningar

i dispositionen av kronohemman, jämfört med vad som gällde

skattehemman, att åbon förmåddes begära hemmanets skattelösande.

I varje fall har den stadgade begränsningen i åbons dispositionsrätt

med säkerhet icke åsyftat att bereda kronan tillfälle att tillgodogöra sig

skogstillgång, som överstiger husbehovet. Någon sådan rätt har kronan

varken tidigare utövat eller i någon form förbehållit sig i 1805 års skogsordning.

Visserligen kan av skogsordningens tystnad härutinnan någon

bestämd slutsats icke dragas, att kronan skulle hava för framtiden avsagt

sig all egen avverkningsrätt. Den av gammalt brukade lagtekniska

metoden att angiva rättsförhållandet mellan ägare och brukare i avseende

å skogen har varit den att begränsa brukarens befogenhet till husbehovet,

varvid ägarens principiella rätt att med respekterande av detta brukarens

intresse tillgodogöra sig sin egendom underförståtts. Så i 10: 7 B. B. av

1734 års lag. I enlighet härmed betraktades också saken i fråga om de

med åbo besatta hemman, som kommo i enskild ägares hand genom bruksägares

skatteköp (Jfr N. J. A. Avd. I 1922, sid. 482 ff.). Att utan vidare

anlägga samma betraktelsesätt i fråga om kronohemman under ärftlig

åborätt, utan hänsyn till det historiska faktum, att kronan aldrig ifrågasatt

ett eget nyttjande av skogstillgången, vore emellertid alltför formellt

och i dålig överensstämmelse med de reala förhållandena. Den stadgade

åborättens innehavare, med tillförsäkrad skatteköpsrätt, har en ställning,

som icke längre kan likställas med »landbons» eller dens, »som annans jord

brukar.» Man finner ock under 1800-talets förra del flerstädes i utlåtanden

och utredningar det beteckningssättet att å kronohemman — i motsats

till skattehemman —• den mark, varå åbons skog växer, tillhör kronan.

Det är ock att uppmärksamma, att samma 1805 års skogsordning, som ej

har något att förmäla om avverkning å kronohemman av vanlig skog

för kronans räkning, däremot giver regler dels om avverkning å egentliga

kronoskogar, dels — såsom nämnt — om tillgodogörande jämväl

genom försäljning av de »kronan tillhöriga» storverksträden och eken

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

samt beträffande boken »förbehåller» den åt kronan, ehuru tillsvidare

utan att den tages i anspråk. Någon saklig motsägelse mellan att åhon

tillägges uteslutande dispositionsrätt till skogen och att denna dispositionsrätt

likvisst är begränsad till husbehovet torde icke behövt framstå för

den tids uppfattning, som här är i fråga. Vid saknad av all ordnad eftersyn

— att ej tala om indelning enligt hushållningsplan — kan den nämnda

begränsningen användas såsom det enda tillgängliga, något så när effektiva

medlet mot fara för utödande av en rikare skogstillgång, frånsett

att den, som tidigare påpekats, tjänstgör såsom motiv till gäldande av

skattelösen.

Emellertid bör erinras om skogsordningens bestämmelser om skadestånd

för skogsåverkan å hemmanet av tredje man. Detta skadestånd

tillägges kronan och åbon till hälften var. Talerätt och målsägandeböter

tillkomma i första hand åbon, men om han försummar sig, allmän åklagare

(krono- och skogsbetjänte). Dessa stadganden — vartill motsvarighet saknas

i senare skogsordningar — giva visserligen ingen säker utgångspunkt

för besvarandet av här behandlade spörsmål; lämplighetssynpunkter av

olika art toi’de väl ha förestavat den rent empiriska lösning, som i desamma

givits. Men i viss mån tala de dock emot att anse kronans anspråk

på skogsavkastning vara fullt bortfallna. — Om eldskadad skogs

disponerande nämnes — med undantag för ek och storverksträd — intet.

Slutligen må ock påpekas att särskilt vad de större hemmanen angår

det framtida husbehovet kunde komma att väsentligt förökas genom

hemmanets klyvning intill besuttenhetsgränsen, vilket i 1808 års kungörelse

var ej blott medgivet, utan för vissa fall t. o. m. föreskrivet.

Såsom resultat av det anförda torde kunna uttalas, att någon fast utbildad

rätt för åbo till uteslutande disposition av skogen ännu ej förelåg

vid tiden för regeringsformens tillkomst, men att utvecklingen starkt tenderade

i riktning av en sådan rätt.

Under do närmast följande årtiondena har lagstiftningen icke i här

nämnvärd män sysslat med å bohemmanen. Men genom ett kungl. brev den

5 april 1839 modgåvos innehavare av kronohemman och nybyggen i vissa

delar av Norrbottens län rätt att tillsvidare dels utan utsyning och kontroll

till avsalu kola torra träd och vindfällen, dels efter gjord ansökan

till avsalu kola eller sälja ett visst antal stavrum ved av växande skog,

blott att skogen ej hårdare anlitades än med dess framtida bestånd vore

förenligt. Denna författning utsträcktes efter hemställan av riksdagen genom

kungl. brevet den 11 april 1844 att tillsvidare gälla de fyra nordligaste

länen i deras helhet och tillika berättigades hemmans- och nyhyggesinnehavare

i Väster- och Norrbottens län att från sina genom awittring eller

eljes bestämda områden till sågverken avyttra sågtimmer av viss minim

i dimension, under samma villkor som i fråga om kolningen stadgats.

Sedermera upptogs frågan om kronoåbornas rätt till skogen i hela dess

vidd av den på 1850-talet arbetande skogslagstiftningskommittén.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Redan dessförinnan hade emellertid åbons allmänna rättsställning avsevärt

förstärkts genom kungl. kungörelsen den 15 december 1848, som avskaffade

värdering av bemman vid skattelösen och fixerade löiseskillingen till kronovärdet.

Förslaget till denna reform utgick från ett uppslag inom skatteförenklingskommittén.

Kommitténs egen hemställan gick emellertid vida

längre; i sitt betänkande den 30 april 1847 föreslog den avskaffande av all

skatteköpeskilling, i det att alla under åborätt upplåtna bemman borde utan

lösen tilläggas kronoskattenatur. Kommitténs skäl för denna radikala

hemställan äro så belysande för uppfattningen vid förevarande tid inom

sakkunnigas krets av åbons rättsställning, att ur betänkandet må bär anföras

följande passus:

Kommittén erinrar först därom att »sedan staten, tid efter annan, åt

kronojordens innehavare medgivit utvidgade rättigheter, är förhållandet

numera sådant att, enligt vad bär ovan blivit upplyst, innehavare av rusthåll,

berustade säterier och bergsmansbemman redan hava så fri dispositionsrätt,

att de äro i det närmaste jämförliga med skattehemman,

allenast att de icke få köpas och säljas på fullt lika sätt med de senare,

samt att i avseende å övriga kronobemman huvudsakligen annan skiljaktighet

icke äger rum än att besittningsrätten vid åboledigbet övergår

till äldste sonen eller den arvinge, som annars efter vissa stadgade grunder

är därtill berättigad och vilken även, om åbon till annan person avstår

åborätten, äger att hemmanet utan lösen tillträda, varigenom dylika bemman

utgöra en art fideikommiss.» Vid sådant förhållande måste det enligt

kommittén böra till sällsynta undantagsfall att dylikt bemman återfaller

till staten, särdeles vid den tidpunkt, då det kunde fylla något behov.

»Vid övervägande av allt detta» — beter det härpå - »är det uppenbart

att statens så kallade jordäganderätt till ifrågavarande hemman

är en benämning, som numera saknar all betydelse, samt att då krononaturen

icke medför någon högre skattskyldighet, än om ett sådant bemman

vore skatte, staten av nämnda rätt icke äger annan fördel än att åtnjuta

lösen, därest åbon vill förvärva skattemannarätt», vartill han emellertid

icke kan tvingas. Med hänsyn till skatteköpeskillingens låga belopp,

olägenheter och kostnader för syn, ombud vid tvister, prövning vid

åboombyte m. m. samt i betraktande av den statsinkomst i stämpelskatt,

som skulle följa av skatteomföringen, och av de nationalekonomiska fördelarna

av fri enskild dispositionsrätt ledes kommittén därefter till den

ovannämnda hemställan. I en vid betänkandet fogad reservation framställdes

ingen erinran vid kommitténs karaktäristik av åbons rättsställning,

men reservanten ansåg onödigt att eftergiva skatteköpeskillingen.

Han föreslog i stället, att då de i lag föreskrivna besiktningarna av byggnad

och hävd vart tredje år vore dess mindre nödvändiga som »efter det

åbornas och deras arvingars besittningsrätt numera vunnit nära nog

orubblighet, det enskilda intresset vore bästa garantin mot vanhävd», besiktning

skulle hädanefter hållas blott vart tionde år.

Bihanq till riksdagens protokoll 1929. 9 samt 2 avd. 22 häft. (Nr 38—39.1

O

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

Tillsättandet av 1855—1856 års skogslagstiftningskommitté var närmast

föranlett av en riksdagsskrivelse den 5 december 1854, däri riksdagen begärt

övervägande av åtgärder mot vanskötsel av skog så å enskilda som kronans

ägor. Beträffande de senare omförmälde skrivelsen dels de under

kronans omedelbara disposition varande skogar, dels allmänningar, dels

slutligen boställen. Rörande de sistnämnda framhölls, att de gällande författningarna,

vilka i regel tilläte ett nyttjande utan eftersyn till husbehov,

men ej till avsalu, i praktiken ledde till att å boställen med ringa skogstillgång

densamma för husbehov tillitades långt mer än den tålde, medan

å dem med riklig tillgång boställshavaren på grund av bristande eget intresse

i saken lämnade skogen utan vård; och det hemställdes att hushållningsplan

skulle å boställena upprättas med skyldighet för boställshavaren

att — under tillsyn från skogsstatens sida — rätta avverkningen

efter densamma, men å andra sidan med rätt för honom att av de årliga

avverkningarna föryttra för egen räkning vad som överstege boställets

behov. Om åbohemmanen yttrades i riksdagsskrivelsen intet. Kommitténs

förslag (kap. 3 § 7 och 8) gick ut på att ej blott boställens, utan jämväl

bland annat åbohemmanens skog skulle till regelbunden hushållning

indelas på statens bekostnad; att intill dess så skett, skogen finge begagnas

blott till husbehov; men att därefter åbo skulle vara berättigad att

med iakttagande av hushållningsplanen jämväl till avsalu eller annorledes

fritt använda skogen, i den mån den ej åtginge till hemmanets behov, samt

att boställshavare skulle hava enahanda rätt i fråga om en skogsvidd av

500 tunnland å lägre tjänstemäns och 1,000 tunnland å högre tjänstemäns

boställen (i de norra länen dubbla arealen), men den överskjutande arealen

vore underkastad Kungl. Maj:ts prövning, huruvida den finge till bostället

nyttjas eller såsom annan kronoskog förvaltas.

Beträffande boställsskogarna rådde stark meningsskiljaktighet i kommittén.

Ett flertal reservanter hävdade med skärpa, att det saknades

all anledning afl, såsom förslaget innebure, till boställshavarna bortskänka

de betydande tillgångar varom här vore fråga. Om åbohemmanens skog

var däremot enighet i kommittén, dock att i huvudreservationen (av L.

B. Falkman) gjordes den modifikation, att åbon endast på villkor att han

åtoge sig skogens skötsel ägde tillgodogöra sig överskott över husbehovet.

I nämnda reservations motivering heter det att å utarrenderade domäner

»deras avkastning är kronans tillhörighet, men ingalunda hennes arrendatorers,

vidare än till husbehov bör dem tillkomma. Beträffande sådana

kronohemman, som under stadgad åborätt innehavas, är förhållandet

annorlunda----.»

Skogslagstiftningskommitténs förslag förelädes ej riksdagen. KungL

Maj:t framlade vid 1856—58 års riksdag i en avlåten proposition endast

vissa huvudgrunder för en skogslagstiftning, under förklaring att med

granskning av kommittéförslagets detaljer ansetts lämpligen kunna anstå.

Dessa huvudgrunder innefattade, beträffande hemman under stadgad

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

19

åborätt, att såframt den vid indelning föreskrivna hushållning iakttoges,

innehavaren finge fritt använda den årliga avkastningen av skogen, vilken

intill dess sådan indelning skett finge endast till husbehov användas samt

i händelse hushållsplanen överträddes kunde på lämplig tid ställas under

förbud.

Om denna punkt i de föreslagna huvudgrunderna förklarade emellertid

riksdagen i svarsskrivelse (nr 219), att »sådana betänkligheter förekommit»,

som förhindrat riksdagen att godkänna den. Av vilken art dessa

betänkligheter voro, angiver skrivelsen icke, och detta synes hava framkallat

någon villrådighet. I vilken riktning bondeståndets betänkligheter

gingo, framgick visserligen av en särskild protestskrivelse, som ståndet

avlät den 27 f ebruari 1858 och vari det yrkades, att kronohemmansåbor borde

i avseende å dispositionen av hemmanets eller lägenhetens skog bibehållas

vid samma rätt som de hittills åtnjutit. Men även rörande riksdagens i

''dess helhet ståndpunkt synes erforderlig klarhet kunna hava vunnits vid

studium av sammansatta stats-, lag- samt allm. besvärs- och ekonomiutskottets

utlåtande nr 31, vilket låg till grund för riksdagsbeslutet och

vari det heter att beträffande det i förevarande punkt förekommande stadgandet

utskottet ansåge de särskilda förhållandena inom de sex norra

länen påkalla för innebyggare i dessa län ett friare användande av skogen

redan innan den blivit till regelbunden hushållning indelad.

I motiven till ett av skogsstyrelsen uppgjort förslag till skogsordning

av den 9 maj 1859 — eu överarbetning av skogslagstiftningskommitténs

förslag — förmodades emellertid anledningen till riksdagsbeslutet rörande

punkten i fråga vara att man icke funnit något antagligt skäl att tillägga

innehavaren rätt till avkastningen från skogarna, då hemmanen ännu

vore kronans och åboskapet på varjehanda sätt kunde förloras. Men detta

ansåge styrelsen vederläggas av den omständigheten att, då hemmanen

när som helst kunde överföras till skatte, de borde hellre jämföras med

skattehemmanen, vad friheten beträffade, än med andra kronans hemman.

dill undanröjande av en eventuell betänklighet i motsatt riktning, nämligen

mot att åbons fria handhavande av skogen till husbehov belädes

med några band, fick bestämmelsen i skogslagstiftningskommitténs förslag

och i de av Kungl. Maj:t framlagda huvudgrunderna, att indelning

alltid kunde av kronan på dess bekostnad införas till åbons efterlevnad,

emellertid nu förfalla. Det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet lydde:

»Skog å krono- och allmänna inrättningars hemman och lägenheter,

vilka under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något fall särskilda

medgivanden och föreskrifter annat förmå, hädanefter endast till

husbehov användas, så framt icke, på därom gjord ansökning, Vår Befallningshavande

åt kronoåbo eller den myndighet, under vars vård här

ifrågavarande övriga hemman och lägenheter stå, åt deras innehavare vidsträcktare

rätt till skogens begagnande meddelat, med därvid fästat villkor,

att, innan denna förmån får åtnjutas, skogen på sökandens bekost
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

nåd skall vara indelad till regelbunden hushållning för att, under vederbörande

skog st j änst emans tillsyn, vårdas och nyttjas efter fastställd

plan och givna föreskrifter för avverkning och skötsel.»

På en erinran av kammarkollegium att i de norra länen rätt att kola till

avsalu vore kronoåbo tillförsäkrad samt att timmerhuggning å kronans

mark vore i Norr- och Västerbottens län medgiven, vilken senare rätt

kollegium föreslagit skola utsträckas att gälla samtliga norrländska län,

och att vid sådant förhållande åbor i dessa län borde bliva delaktiga av

den avverkningsrätt till avsalu å egna områden, vilka vissa av dem redan

åtnjöte, svarade skogsstyrelsen med hänvisning till en planerad författning

om utsyning i de sex norra länen även för avsalu för kronoåbor med

awittrat eller eljes avrösat område.

Sedan skogsstyrelsen, i anledning av framställda anmärkningar, den 26

april 1862 framlagt ett nytt slutligt förslag — i här förevarande del dook

likalydande med det äldre —, har man emellertid före utfärdandet av

skogsordning velat försäkra sig om klart samförstånd med riksdagen i

fråga om åbos dispositionsrätt till skog. Tillfälle härtill erbjöd sig vid behandlingen

av vissa vid 1862—63 års riksdag väckta motioner i ämnet.

En av dessa motioner, däri föreslagits, att kronoåbo med skog över husbehov

skulle vara skyldig att tåla utsyning för närbeläget skoglöst kronohemmans

behov, avstyrktes av sammansatta stats-, lag- samt allm. ekonomi-

och besvärsutskottet (betänkande nr 50), enär det syntes »icke vara förenligt

med åborättens nuvarande betydelse att förplikta åbon att i vissa fall

avstå någon del av hemmanets avkastning.» Men utskottet hade tillika

beretts tillfälle att taga del av skogsstyrelsens nyss omförmälda förslag

och citerade därur det ovan återgivna stadgandet samt det numera

uppgjorda särskilda författningsförslaget om nyttjanderätt till kronoskogsmarkerna

i Stora Kopparbergs och de norrländska länen med däri medgiven

utsyningsrätt för kronohemmans- och nybyggesåbor. Härom yttrar

utskottet, att det föreslagna stadgandet i den allmänna skogsordningen

visserligen formellt såtillvida innefattade en inskränkning i förhållande

till skogskommitténs och i Kungl. Maj:ts vid 1856—58 års riksdag framlagda

förslag, som rätten att fritt begagna avkastningen nu föreslagits

bliva beroende av Konungens befallningshavandes eller annan vederbörande

myndighets medgivande; men denna inskränkning vore »allenast

skenbar och väl grundad i den omständigheten att, då det i anseende till

åborättens natur måste bero på åbon själv, om indelning skall komma

till stånd, det även måste bero på anmälan från hans sida om han skall

komma i åtnjutande av den för det fall att indelning skett honom tillkommande

rätt.» Och vad åbor i de norra länen anginge, syntes de genom

den föreslagna författningen komma att åtnjuta åtminstone så stora skogsrättigheter

som förut, ehuru ställda under befogad kontroll mot missbruk.

Utskottet föreslog därför ett riksdagens uttalande, som beträffande mellersta

och ,södra delarna av riket ordagrant överensstämde med skogsstyrel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 21

sens förslag samt i fråga om de norra länen yrkade att deras åbor bleve

bibehållna vid de större friheter de i jämförelse med andra åbor dittills

åtnjutit, under den noggrannare kontroll, som kunde bliva föreskriven.

Genom ett dylikt uttalande skulle, framhöll utskottet, de hinder för en ny

skogslagistiftning undanröjas, som hittills rest sig ur osäkerheten om riksdagens

åsikter i förevarande punkt. I den härav föranledda riksdagsskrivelsen

yttrades, med anslutning till utskottets hemställan, den övertygelse,

att orsaken till att Kungl. Maj:ts tidigare förslag rörande skogens disponerande

å åbohemman ej godkänts, huvudsakligen vore att söka i det förhållande

att förslaget ej gjort åtskillnad mellan allmänna kronohemman

och nyhemmanen och nybyggena i de norra länen. Riksdagen hemställde

slutligen om vidtagande av åtgärder i överensstämmelse med riksdagens

nu yttrade mening.

Vid en överarbetning inom finansdepartementet blev emellertid det förevarande

stadgandet i skogsstyrelsens förslag omarbetat och fick i 1S66

års skogsordning följande — i 1894 års skogsordning sakligt oförändrade

— lydelse:

»§ 29. Skog å krom)- samt allmänna inrättningars hemman och lägenheter,

som under stadgad åborätt innehavas, må, därest icke för något

fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå, i allmänhet endast

till husbehov av åbon användas. Dock äger, när skäl därtill förefinnes,

i avseende på kronohemman Våre Befallningskavande och i avseende

på övriga ifrågavarande hemman de myndigheter, under vilkas vård de

stå, att på ansökning av åbon medgiva honom rätt att under behörigt iakttagande

av den hushållningsplan, som för iskogen kan varda fastställd,

densamma även till avsalu begagna.

§ 30. Har sådant särskilt tillstånd vunnits, varom i 29 § sagt är, anmäle

sig åbon hos Vår Skogsstyrelse om erhållande av hushållningsplan.

---.»

Den i riksarkivet förvarade akten med förarbeten till 1866 års skogsordning

innehåller icke någon motivering för den företagna omarbetningen

av istadgandet. Efter allt att döma har den avsett att vara uteslutande

av redaktionell natur. Onekligen var lydelsen i skogsstyrelsens

förslag så till vida mindre tillfredsställande, som den närmast syntes angiva,

att stadgandet innefattade en begränsning i dispositionsrätten i förhållande

till äldre rätt. Denna onöjaktighet har i den slutliga redaktionen

bortarbetats. Vad som i den sistnämnda emellertid väcker särskild uppmärksamhet

äro de inskjutna orden: »när skäl därtill förefinnes.» Det

måste emellertid anses fullkomligt uteslutet att häri skulle ligga förstucket

ett förbehåll om frihet för kronan att undanhålla åbon en skogstillgång,

som verkligen förefinnes utöver husbehovet. Lagstiftningsärendets

hela förhistoria talar bestämt häremot, och i all synnerhet dess slutakt:

riksdagens — uppenbarligen efter underhandsöverenskommelse med regeringen

— gjorda uttalande i form av en uttrycklig ordagrann anslutning

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

till skogsstyrelsens förslag och med särskild tryckning på att villkoret

om myndighets »tillstånd» vore att uppfatta såsom eu ren formalitet. Härtill

kan läggas, att även den omständigheten att den »beviljande» myndigheten

i fråga om allmänna kronohemman enligt skogsordningen icke är

Kungl. Maj:t, utan lians befallningshavande i länet, giver vid handen, att

någon art av fri prövning nr allmännare skog spolitiska synpunkter alldeles

icke kan hava varit åsyftad.

Till jämförelse kan ock dragas kungl. förordningen om utsyning och försäljning

av skogsals ter från kronans skogar i Stora Kopparbergs län och

de norra länen den 18 september 1874, där det i 2 § heter:

»§ 2. Uteslutande rätt till utsyning inom vissa områden tillkommer: l:o

kronohemmams- och nybyggesåbor med avseende å de områden, som blivit

åt dem genom avvittring bestämda och avrösade---.»

I sin män belysande synes jämväl vara att redan tre och ett halvt år

efter skogsordningens utfärdande Kungl. Maj:t i proposition till 1870 års

riksdag upptog skatteförenklingskommitténs ovan omnämnda förslag att

avskriva allt anspråk på skatteköpeiskilling och utan vidare omföra åbohemmanen

och å bolägenheterna till skatte. Riksdagens avslag å propositionen

motiverades huvudsakligen med att skatteköpen ganska skyndsamt

fortginge, vadan någon särskild åtgärd icke syntes erforderlig för vinnande

av propositionens syfte att avveckla å bo rä t t-s ins ti tutet och bringa

fastigheterna i fråga under enskild äganderätt.

Bestämmelserna av 1805 om ek, bok och storverksträd lämnades oberörda

av 1866 års skogsordning. Beträffande bok föreskrevs sedermera i kungl.

skrivelse till skogsstyrelsen den 12 april 1873, att utsyning såsom tillförene

finge äga rum till åbons husbehov å oindelad skog, men att sedan indelning

skett, bokskogen finge utan utsyning avverkas, även till avsalu,

efter hushållningsplanen på samma sätt som annan skog. Motsvarande

regler hava sedan influtit i 1894 års skogsordning § 40. Enligt nämnda

författning är ek alltjämt kronan förbehållen, likasom storverksträd. Begagnas

de för kronans (sjöförsvarets) behov, utgår ersättning enligt särskilda

stadganden. Utsyning av ek kan äga rum för visst husbehov, nämligen

byggnad av laga hus eller kvarn, samt av storverksträd utan angiven

inskränkning till visst ändamål. Kronan förutsättes ock kunna tillgodogöra

sig ek och storverksträd genom försal jning. -— Då kronan genom kungl. förordning

den 8 oktober 1875 avstod från sin rätt till ek och storverksträd å kronoskattemark,

vilken dess ägare förut endast genom erläggande en gång för

alla av eu särskild lösen kunnat förvärva, kom denna åtgärd indirekt även

kronoåbor till godo, i det man ansåg sig böra i förordningen stadga, att »i

följd härav» den särskilda lösen utöver skatteköpeskillingen, som åbo enligt

äldre författningar haft att erlägga för sådana träd vid skattelösningsrättens

utövande, för framtiden skulle upphöra. Man har tydligen utgått

från att åbo genom blotta erläggandet av den i 1848 års författning fixe
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

rade skatteköpeskillingen äger en ovillkorlig rätt att i allo bliva delaktig

av samma rättsställning som vid tiden för skatteköpet tillkommer skattehemmans

ägare.

Stadgandena i 1805 års skogsordning om skadestånd och talerätt i händelse

av tredje mans åverkan å skogen äga ingen motsvarighet i de senare

skogsordningarna och äro måhända att anse såsom, formellt åtminstone,

ännn i gällande kraft.

Från lagstiftning å andra områden torde belysning av frågan om åbons

rätt till skogen endast i ringa mån och blott mycket indirekt vara att

finna. Det förtjänar emellertid erinras därom att 1827 och 1866 års skiftesstadgor

— vilka i likhet med den nyss antagna nya lagen om delning av

jord å landet tillägga kronoåbon skiftesvitsord ntan inhämtande av offentlig

myndighets samtycke (med boställshavare är förhållandet i sistnämnda

lag eitt annat) — i sina stadganden om skiftesdelägares skyldighet att utgiva

ersättning för vunnen ståndskog icke omnämna från vilken ersättningen

skall utgå, men uppenbarligen förutsätta, att åbon, vare siig han

själv eller annan delägare begärt skiftet, och däremot aldrig kronan har

att gälda denna ersättning. Enahanda regel gäller väl boställshavare

men har för deras del föranlett särskilda stadganden om fördelning av

kostnaden på vissa år. Om klyvning gäller detsamma som om skifte. Vidare

kan erinras att det villkor av besuttenhet å klyvningsdelarna, som

tidigare uppställts för klyvning av åbohemman, bortföll genom kungl. förordning

den 6 augusti 1881. I förarbetena till denna författning förekommer

ingen antydan om någon synpunkt, som kunde föranleda, att åboliemmanen

i detta avseende behandlades annorlunda än hemman under

enskild äganderätt.

Såsom slutresultat av den förda undersökningen får jag såsom min uppfattning

uttala, att kronan måste anses hava genom en småningom försiggången

historisk utveckling, som slutligen befästats genom uttryckliga

författningsbestämmelser, tillkomna under båda statsmakternas medverkan,

avstått från allt anspråk på avkastning av åbohemmans skog, med

undantag i viss män för ek och storverksträd, samt medgivit att, i den

mån tillgång av sbog utöver husbehovet konstaterats vara för handen,

denna må av åbon under iakttagande av givna kontrollföreskrifter —

olika för olika delar av landet — fritt disponeras.

En starkt medverkande faktor vid denna utveckling har tydligen varit,

att, såsom på 1850-talet genom en av skogslagstiftningskommittén föranstaltad

undersökning konstaterades, redan då högst få kronohemman med

tillgång över husbehovet eller ens tillräcklig för husbehovet funnos i behåll.

En annan faktor har varit rättsövertygelsen, att den i 1789 års förordning

åbostammen tillförsäkrade rätten att skattelösa vore ovillkorligt

gällande och kronans eventuella rättsanspråk således av den mest prekära

art.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

En i viss mån ny typ av åbohemman liar på sista tiden tillkommit genom

att kronan genom förverkande av skatterätten återvunnit vissa under

bruk skatteköpta med åbo försedda hemman. Och fråga uppstår då

huruvida jämväl i fråga om dessa — stundom med mycket värdefulla

skogstillgångar försedda — hemman kronans äganderätt är av samma

innehållslösa natur som beträffande allmänna åbohemman i övrigt. Med

ett jakande svar å denna fråga inträder en i viss mån paradoxal situation.

Den, som mot skatteköparen äger talerätt om skatterättens återgång mot

återställande av erlagd skattelösen, är, enligt vad i teori och praxis fastslagits,

kronan, ej åbon. Men hela fördelen av återgången komme att

tillfalla åbon, medan kronan hade att stå risken för kostnaderna i en till

utfallet oviss rättegång, av vars lyckliga utgång den ej hade något ekonomiskt

intresse. I viss mån är det paradoxa i situationen för närvarande

bortskymt, då man ansett sig berättigad att tillsvidare inhibera skatteköp.

Men även om detta förbud anses kunna för obegränsad tid upprätthållas,

bleve resultatet för kronan i det närmaste lika oförmånligt, därest

åbons uteslutande rätt till skogsavkastningen måste jämväl i fråga om

dessa hemman bejakas.

Mot deras jämställande med övriga åbohemman kunna emellertid enligt

min mening inga hållbara grunder anföras. Den författning, 1766

års Förbud mot flyttning av smiden och hammarskatt, vård hemmanens

återfall till kronan grundar sig och som notoriskt tillkommit i främsta

rummet i åbointresse, stadgar ju att vid hemmans återfall till kronan,

»åbon vid sin lösningsrätt bibehålies»; och uppenbarligen avsåg detta

att innebära att åbon återinträdde i samma rättsställning, som tillkom

kronohemmans åbor i allmänhet. Ehuru den »odrivenhet», som medan

hemmanet var i enskild bruksägares hand tillkom åbon, vid tiden för

ifrågavarande författnings utfärdande måhända ej kan sägas hava inneburit

en fast rättsligt rotad ärftlig besittningsrätt, har ju emellertid utvecklingen

av åborättsinstitutet i allmänhet härutinnan kommit även

dessa åbostammar till godo. Vid sådant förhållande synes den slutsats

oavvislig att efter hemmans återfall åbon efter vunnen inrymning är att

likställa med annan kronoåbo jämväl beträffande dispositionsrätt över

hemmanets skog. Den utveckling, som för andra åbor kommit till stånd

under den långa tidrymd, under vilken det under bruk skatteköpta hemmanets

åbo varit begränsad i dispositionen genom skattemannens rätt till

skogen, synes vid återfallet till kronan automatiskt komma jämväl honom

till godo, utan hänsyn till att faktiska förhållanden medföra att den därvid

hliver av ett värde, vartill hänsyn ej tagits vid gällande lagstadgandens

utformning.

Stockholm den 13 juni 1926.

Nils Alexanderson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:183 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående upphävande av förbudet mot skatteköp. a1 i texten