Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående stärkande av skogsoch flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens effektivitet.

1929-05-08 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:39, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående stärkande av skogsoch flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens effektivitet.

Dokumentets text

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

25

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1929 kl. 11 I. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas

samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens

effektivitet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

311, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Sollefteå

m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående stärkande av

skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade

yrkesinspektionens effektivitet samt sa snart ske kan för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för berörda hemställan,

får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen

föreskriver, begärt yttrande av domänstyrelsen och socialstyrelsen. De yttranden,

som i anledning härav kommit utskottet tillhanda från nämnda

myndigheter, äro såsom bilagor fogade vid detta utlåtande; och hänvisar

utskottet till desamma.

Vid 1919 års lagtima riksdag framlades genom propositioner från Kungl. Historik.

Maj:t förslag till lagar angående dels beredande i vissa fall vid skogsavverkning

och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (prop. nr 53) dels

ock skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna

(prop. nr 304).

I det framlagda förslaget till skogshärbärgeslag stadgades beträffande Sicogshärbärskogsavverknings-

och kolningsarbete skyldighet för arbetsgivaren att under anlagen.

vissa förutsättningar sörja för att arbetarna å eller i närheten av arbetsstället

ägde tillgång till härbärge, å vilket i förslagets 2 § ställdes vissa

fordringar. Vid skogsavverkningsarbete skulle arbetsgivaren jämväl sörja för

lämpligt stallrum. Enligt förslagets 3 § skulle tillsynen å efterlevnaden av

lagen, på sätt Konungen närmare föreskreve, utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare. I särskild proposition äskade Kungl. Maj:t medel för

den förstärkning av yrkesinspektionens arbetskrafter, som bleve erforderlig

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

för tillsynen å nämnda lag. Enligt Kungl. Maj:ts mening skulle anställas

en överordnad specialinspektör och två underinspektörer. Beträffande tillsynen

hänvisades till vissa paragrafer i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

De bestämmelser, som enligt dessa hänvisningar skulle bliva gällande

ifråga om efterlevnaden av skogshärbärgeslagen, vore bland annat

att länsstyrelse på framställning av yrkesinspektör eller där så eljest prövades

nödigt ägde förbjuda arbetsgivaren, sedan han blivit i saken hörd, att

efter utsatt, skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal

eller arbetsmetod in. in. utan att hava vidtagit av länsstyrelsen vid förbudets

meddelande angiven åtgärd i något av vissa i lagen angivna hänseenden,

samt att, om arbetsgivare underläte att ställa sig till efterrättelse

dylikt förbud, han straffades med böter från och med 10 till och med 500

kronor eller vid försvårande omständigheter med fängelse i högst sex månader.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 16, yttrade andra lagutskottet, att

utskottet funne en lagstiftning av i huvudsak sådant innehåll, som föreslagits,

vara ägnad att befrämja tillbörlig omvårdnad om de avsedda grupperna

av arbetare. Till förslag om ändring hade utskottet funnit anledning

allenast beträffande 3 §. Härom yttrade utskottet följande:

Enligt propositionen, som härutinnan i huvudsak överensstämmer med

socialstyrelsens förslag, skulle tillsynen å efterlevnaden av lagen utövas av

en specialinspektör och två underinspektörer — vilka enligt vad av socialstyrelsens

förslag framgår skulle samtliga, åtminstone första tiden, hava sin

stationsort i Stockholm — med biträde av andra disponibla befattningshavare

hos yrkesinspektionen. Mot en dylik organisation hava invändningar

framställts av flera av de i ärendet hörda myndigheterna. Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anser genom dessa bestämmelser

en effektiv kontroll över lagens efterlevande knappast kunna beredas,

och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län ställer sig tveksam,

huruvida yrkesinspektionens befattningshavare städse kunna anses kompetenta

att bedöma behovet av arbetarbostäder ute i markerna och dessas

nödiga beskaffenhet, samt uttalar, att bostadsinspektion måhända kan ordnas

på ett mera tillfredsställande sätt, möjligen genom Kungl. Majits befallningshavandes

försorg. Även Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands

län ifrågasätter, huruvida det kan vara praktiskt och lämpligt, att tillsynen

å lagens efterlevnad skall utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Departementschefen har emellertid ansett den av socialstyrelsen föreslagna

organisationen i huvudsak äga förutsättningar för fyllande av sin uppgift

och hava företräde framför en tillsyn, anordnad t. ex. genom Kungl. Maj:ts

befallningshavandes, skogsstatens eller vederbörande tjänsteläkares försorg.

Utskottet kan icke dela departementschefens uppfattning i denna punkt.

Utskottet förmenar — i likhet med vad av myndigheter anmärkts — att

den avsedda anordningen av tillsynen ej torde bliva ändamålsenlig. Vidare

må erinras, att socialstyrelsen beräknar antalet arbetsplatser, som skulle

behöva undersökas, till omkring 2,000 — vilket torde vara lågt räknat —

och anser, att specialinspektören med biträde av 5 underinspektörer borde

kunna inom 3 år besöka samtliga arbetsplatser. Då arbetsplatserna vid

ifrågavarande arbeten icke äro fasta utan ofta växla, varav följer, att bostä
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 27

derna i allmänhet bliva mera eller mindre tillfälliga, är det av vikt, att

tillsynen, om den skall motsvara syftet, inträffar så snart, att därvid meddelade

föreskrifter eller förbud komma till tillämpning, innan arbetet avslutats.

Av nämnda skäl synes önskvärt, att tillsynen såvitt möjligt anknötes

till lokala organ.

Då utskottet med denna uppfattning övervägt, huru ifrågavarande tillsyn

lämpligen bör anordnas, har utskottet funnit densamma böra överlämnas åt

länsstyrelserna med biträde av de i det allmännas tjänst för skogsvård

anställda befattningshavare ävensom av en tjänsteman vid yrkesinspektionen.

Hos förstnämnda befattningshavare kan förutsättas den insikt och

praktiska erfarenhet i hithörande förhållanden, som torde vara av nöden

för ett verksamt övervakande av lagens efterlevnad. På grund av dessa

befattningshavares större antal och då de hava sitt övriga arbete förlagt i

samma trakter, där ifrågavarande härbärgen skola finnas, samt tidigt fä

kännedom om skogsavverkningsföretag av någon betydenhet, kan det vidare

förväntas, att tillsynen och anvisningarna skola komma så snabbt, att de

få praktisk betydelse.

Utskottet har med sitt förslag närmast åsyftat skogsstatens personal.

Denna är i viss utsträckning förpliktad att öva uppsikt jämväl över de

enskildes skogar. Enligt vad utskottet enskilt inhämtat, lärer svårighet ej

anses möta mot tilldelande av denna nya uppgift åt skogsstatens personal,

och torde avsevärda extra kostnader — utöver resekostnader — därav ej

behöva föranledas.

Utskottet har emellertid ansett önskvärt, att det — genom överenskommelse

med skogsvårdsstyrelserna eller annorledes — göres möjligt att för

ifrågavarande tillsynsverksamhet kunna disponera jämväl de hos nämnda

styrelser anställda befattningshavare. Utskottet har avsett att med den föreslagna

lydelsen av paragrafen möjliggöra dylik anordning.

Genom skogstjiinstemännens anlitande för tillsynsverksamheten skulle

enligt utskottets uppfattning de av Kungl. Maj:t föreslagna två särskilda

underinspektörerna bliva överflödiga. Den överordnade specialinspektören

torde däremot fortfarande bliva erforderlig. Han bör enligt utskottets åsikt

erhålla till uppgift att dels biträda länsstyrelserna med upplysnings- och

inspektionsverksamhetens ordnande, dels instruera övriga för ändamålet

anlitade inspektionstjänstemän, dels själv verkställa inspektioner samt närmast

övervaka sistnämnda tjänstemäns arbete. På specialinspektören skulle

jämväl ankomma att genom upplysningsverksamhet och särskilt genom överläggningar

med ifrågavarande företags ledning verka för befintliga bostäders

förbättrande samt uppförandet av nya sådana av ändamålsenlig och i hygieniskt

avseende tillfredsställande beskaffenhet.

Utskottet föreslog alltså, att tillsynen å lagens efterlevnad skulle, på sätt

Konungen närmare föreskreve, utövas av Kungl. Majrts befällningshavande,

som därvid skulle åtnjuta biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen

samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

Utskottets förslag i ärendet blev av riksdagen godkänt.

I propositionen angående flottledshärbärgeslag framhöll departementschefen,

hurusom enligt det för riksdagen samma år framlagda förslaget till ny

flottningslagstiftning fråga om anordnande av bostäder åt flottningsarbetarna

skulle vid ny flottleds inrättande ex officio upptagas till bedömande och

avgörande av vattendomstolen, ävensom att mål rörande uppförande av dylika

Flottledshärbärgeslag

en.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

bostäder för redan befintliga flottleder skulle ansökningsvis anhängiggöras

vid och prövas av vattendomstolen. Tillika påpekades, att vid den prövning,

som vattendomstolen enligt vattenlagen hade att företaga rörande

nämnda frågor, domstolen utrustats med befogenhet att förplikta vederbörande

strandägare att upplåta erforderligt område för de bostadsbyggnader,

som kunde bliva beslutade till uppförande. Endast genom en sådan anordning

kunde det bliva möjligt att förplikta de flottande att sörja för

arbetarnas bostadsfråga, enär de flottande i regel icke på annat sätt kunde

anskaffa den för ändamålet nödiga marken.

Departementschefen anförde därjämte följande:

Ett åläggande för flottningsförening att bereda bostäder åt flottningsarbetarna

måste alltså nödvändigtvis förknippas med den i vattenlagen till

förmån för flottledsföretag stadgade tvångsrätt gentemot strandägare. Härav

följer ock, att den prövande myndigheten måste bliva eu annan än som

föreslagits beträffande bostadsbyggandet till förmån för skogs- och kolarbetare.

Även i avseende å tillsynen å lagbestämmelsernas efterlevnad och bostädernas

underhåll ställa sig förhållandena olika. Ett härbärge, uppfört för

flottningsarbetare, är enligt vattenlagen att likställa med andra anläggningar

och byggnader för flottleden, och då dessa senare enligt flottningslagen stå

under uppsikt av befallningshavande, som är den allmänna tillsynsmyndigheten

såväl över flottlederna som över flottningsföreningarnas verksamhet,

måste givetvis ledningen av tillsynen över flottningshärbärgena även anförtros

åt befallningshavande och ej åt yrkesinspektionens befattningshavare,

såsom föreslagits beträffande härbärgena för skogs- och kolningsarbetarna.

Härtill kommer slutligen, att, såsom från skilda håll anmärkts, förhållandena

i avseende å flottningsarbetets bedrivande äro så säregna, att de icke kunna

helt likställas med de förhållanden, som föreligga vid utförandet av skogsavverkning

eller kolning. Under det att i sistnämnda fall arbetet är förlagt

till en viss plats, där arbetarna vanligtvis uppehålla sig någon längre

tid, verkställes flottningsarbetet i regel så, att arbetarna dagligen förflytta

sig utefter flottleden och deltaga i arbetet än å den ena och än å den andra

platsen, varför det ofta är omöjligt att förutsäga, varest de komma att

övernatta, sedan dagsarbetet avslutats. Man kan alltså i fråga om flottningsarbetet

icke tala om att det utföres å något visst arbetsställe såsom i

fråga om skogsavverkning och kolning, såvitt man icke vill betrakta den

flera mil långa flottleden i sin helhet som en arbetsplats. Av det sagda

torde tydligen framgå, att flottningsarbetarnas bostadsfråga måste lösas för

sig och efter särskilda därför anpassade regler.

Vidare anförde departementschefen:

För skälen att tillsynen å efterlevnaden av denna lag bör beträffande

allmän flottled anförtros åt Kungl. Maj:ts befallningshavande och ej åt

yrkesinspektionens befattningshavare har jag här förut redogjort. För enhetlighetens

skull bör givetvis även ifråga om de enskilda lederna tillsynen

anförtros åt samma myndighet. Då emellertid befallningshavanden på grund

av de mångahanda göromål, som påvila denne, icke kan på ort och ställe i

detalj hålla uppsikt över att lagen efterleves, har det varit nödvändigt att

för tillsynens utövande anordna särskilt biträde åt befallningshavanden.

Såsom sådana biträden torde bäst lämpa sig yrkesinspektionens befattningshavare,

vilka på grund av sin hittillsvarande verksamhet redan lära hava

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 29

delvis förskaffat sig insikt om hithörande arbetsförhållanden, och därest det

framlagda förslaget till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning

och kolning av härbärge åt arbetarna bliver upphöjt till lag, torde

de för utövande av tillsyn över samma lags efterlevnad föreslagna specialoch

underinspektörer lämpligen höra erhålla uppdraget att biträda befallningshavanden

vid utövande av tillsynen jämväl å nu förevarande lags efterlevnad.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 28, yttrade andra lagutskottet, att

utskottet funne en lagstiftning av i huvudsak sådant innehåll, som Kungl.

Maj:ts förslag i förening med de anförda bestämmelserna i vattenlagen

angåve, vara ägnad att befrämja tillbörlig omvårdnad om den avsedda

gruppen av arbetare. Vidare anförde utskottet följande:

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget har utskottet icke

funnit anledning att föreslå ändring i annat avseende än vad angår tillsynen

å efterlevnaden av lagen. Förslaget innehåller härom, att sagda

tillsyn skall utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande, som därvid åtnjuter

biträde av yrkesinspektionens befattningshavare på sätt Konungen

därom närmare bestämmer. I överensstämmelse med vad utskottet i sitt

utlåtande nr 16 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av

härbärge åt arbetarna m. in. föreslagit i fråga om tillsynen å de i nämnda

lagförslag innehållna bestämmelsernas efterlevnad, vilket utskottets förslag

godkänts av riksdagen, har utskottet nämligen ansett, att jämväl i fråga

om llottningsarbetarnas härbärgen den omedelbara tillsynen lämpligast bör

anförtros åt skogsstatens och eventuellt skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.

Utskottet föreslår därför ett tillägg till 5 § av innehåll, att Kungl.

Maj:ts befallningshavande vid sin tillsyn å lagens efterlevnad skall åtnjuta

biträde förutom av befattningshavare vid yrkesinspektionen jämväl av i det

allmännas tjänst för skogsvård anställd personal.

Utskottets uppfattning är — ävenledes i överensstämmelse med vad

utskottet ansett i fråga om skogsavverknings- och kolningsarbetarnas härbärgen

— att vid ifrågavarande tillsyn biträde av befattningshavare vid

yrkesinspektionen icke skall erfordras i vidare mån än genom den av

Kungl. Maj:t i förutnämnda proposition förutsatte specialinspektören, och

att alltså de i samma proposition omförmälta två särskilda underinspektörerna

ej heller för tillsyn enligt nu förevarande lag skola vara erforderliga.

Det förslag utskottet avgav i ärendet blev antaget av riksdagen.

Enligt den sedermera promulgerade flottledshärbärgeslagen skall frågan

huruvida och varest härbärge skall anordnas vid allmän flottled avgöras

av vattendomstolen på sätt angående prövning av vattenmål är stadgat i

vattenlagen. Angående underhåll av sådant härbärge gäller vad i lagen

om flottning i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader vid

allmän flottled. Ifråga om enskild flottled är stadgat, att därest den, som

innehar flottningsrätten, underlåter att ställa sig till efterrättelse lagens

allmänna föreskrifter om natthärbärgen, Kungl. Maj:ts befallningshavande

äger, när så prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan han blivit i

saken hörd, att efter utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i flottleden

utan att hava vidtagit de vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Tillsynen å efterlevnaden av lagen utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som därvid åtnjuter biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen

samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal, på sätt

Konungen därom närmare bestämmer.

I den år 1919 antagna lagen om flottning i allmän flottled liava upptagits

åtskilliga föreskrifter rörande flottningsförenings skyldighet att underhålla

de för flottleden utförda byggnader och anläggningar. Alldenstund

till flottledsanläggningarna även hänföras de för arbetarnas behov uppförda

bostäder, komma nämnda föreskrifter följaktligen även att vara

tillämpliga beträffande dessa härbärgen. Det åligger alltså föreningen

utan särskild föreskrift i förevarande lag att vederbörligen underhålla härbärgena,

och därest de flottande härutinnan låta försummelse komma

sig till last, bliva de underkastade bestämmelserna i 75 § flottningslagen,

däri stadgas, att, om rättelse ej vinnes efter det flottningsstyrelsen blivit

i saken hörd, befallningshavanden har att sammankalla de flottande och

att det då ankommer på dennes prövning, under vilka villkor flottning

vidare må tillåtas. Dessutom finnas i flottningslagens 72 § meddelade vissa

speciella föreskrifter i avseende å underhållet av skyddsbyggnader. Häri

föreskrives, att om de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd

emot skada föreskrivna flottledsbyggnader ej vidmakthållas, Kungl. Maj:ts

befallningshavande har att antingen tillhålla flottningsstyrelsen att sådant

fullgöra eller ock låta, om så erfordras, genast avhjälpa bristen på föreningens

bekostnad. Då de härbärgen, som anordnats för flottningsarbetarnas

behov, i mångt och mycket kunna likställas med de skyddsbyggnader, som

utförts utefter leden till förekommande av skada å annans egendom, har

ansetts lämpligt att här även upptaga en bestämmelse därom, att vad i

flottningslagen stadgas om underhåll av skyddsbyggnader skall gälla jämväl

angående underhåll av arbetarhärbärgena vid allmän flottled.

Förordnande Enligt kungl. kungörelse den 31 december 1924 (svensk författningssam
ZrSesinhäek-

lin« nr 546) ska11 från och med den 1 januari 1925 tillsynen av arbetartöreZTåTom

skyddslagen såvitt angår skogsavverknings-, kolnings-, flottnings- och flott
specialinspek-

ledsarbeten utövas av skogshärbärgesinspektören såsom specialinspektör.

för för tillsyn

av arbetarskyddslagen.

Förslag år Slutligen är att erinra, att i en vid 1925 års riksdag inom andra kamI92öangående

maren väckt motion, nr 103, herr Johansson i Sollefteå hemställde om

Vägbyggnads- sådan ändrad lydelse av 1 § i skogshärbärgeslagen, att lagen bleve tillarbeten

m. m. lämplig jämväl vid flottledsbyggnads-, vägbyggnads- och större dikningsarbete,

som bedreves under de i lagen angivna förhållanden.

Med anledning av motionen beslöt riksdagen på förslag av andra lagutskottet

i dess utlåtande nr 20, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i vilken omfattning

en lagstiftning, likartad med den, som innefattas i skogsliärbärges
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 31

och flottledshärbärgeslagarna, må anses erforderlig och genomförbar beträffande

vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten,

anordnade på större avstånd från ställen, där bostad finnes tillgänglig,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

må kunna föranleda.

Den av riksdagen begärda utredningen anförtroddes åt socialstyrelsen.

Styrelsen avgav den 19 maj 1927 förslag till lagstiftning i ämnet. Förslaget

innebar, att skogshärbärgeslagens giltighetsområde skulle utvidgas att

omfatta jämväl väg- och flottledsbyggnads- samt vattenavledningsarbete.

Samtidigt ifrågasattes vissa ändringar i organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens

efterlevnad. Styrelsen föreslog sålunda att övervakningen

härav flyttades från länsstyrelsen till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Styrelsen anförde vidare följande. Med hänsyn till den föreslagna

utsträckningen av härbärgeslagstiftningens tillämplighetsområde hade man

att överväga, huruvida berörda förändring kunde anses påkalla någon ändring

jämväl i avseende å tillsynens anordning. I fråga om de eventuellt nytillkommande

flottledsbyggnads- och skogsdikningsföretagen torde det vara

uppenbart, att specialinspektören jämte skogsvårdspersonalen skulle vara väl

kvalificerade för de nya tillsynsuppgifterna. Någon oskälig ökning av deras

arbetsbörda skulle väl ej heller dessa tillsynsuppgifter medföra, då de skulle

avse ett relativt måttligt antal arbetsföretag och de sannolikt i regel koinme

att fullgöras i samband med andra respektive tillsynsorgan åliggande funktioner.

Beträffande vägbyggnadsarbete gällde ej till fullo nu anförda synpunkter.

Emellertid torde omförmälda tillsynsorgan, även om de icke vore

fackmän i avseende å vägbyggnader, äga tillfyllestgörande kompetens för

övervakande av härbärgeringsskyldighetens iakttagande jämväl vid sådana

arbeten. Vad särskilt specialinspektören anginge, måste han tydligtvis i

förhållande till här ifrågavarande företag intaga samma ställning som till

övriga härbärgeslagstiftningen underkastade arbeten. För skogsvårdspersonalen

skulle väl tillsynsåliggandet i regel begränsas till de fall, då det

kunde fullgöras i samband med andra tjänsteuppgifter. Emellertid funnes

det en grupp av statliga befattningshavare med särskild kompetens på förevarande

arbetsområde, nämligen väg- och vattenbyggnadsdistriktens befattningshavare,

och syntes det böra tagas under övervägande, om ej jämväl

denna grupp, ehuru föga talrik, borde tagas i anspråk för tillsyn å härbärgeringsskyldighetens

fullgörande vid vägbyggnadsföretag. Givetvis skulle,

i likhet med vad som gällde beträffande skogsvårdspersonalen, dessa befattningshavare

endast öva tillsyn å arbetsföretag, som icke stode under deras

ledning, och i den mån tillsynen lämpligen kunde kombineras med andra

tjänsteförrättningar.

Frågan om härbärgeslagstiftningens utsträckning till ovannämnda områden

är ännu på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

I en till socialstyrelsen avgiven promemoria i ärendet har skogs- och

flottledsinspektören såsom sin uppfattning förklarat, att en förutsättning för

ernående av goda resultat inom rimlig tid av skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna

vore, att kontroll och propaganda å arbetsplatserna utövades

i betydligt större omfattning än som nu vore möjligt. Socialstyrelsen

har i sitt till utskottet avgivna yttrande under åberopande av

detta uttalande förklarat sig finna, att en utredning rörande på vad sätt en

förhöjning av inspektionsfrekvensen skulle kunna åstadkommas otvivelaktigt

vore motiverad.

Även utskottet har av vad i ärendet förekommit blivit övertygat om

önskvärdheten av att inspektion å ifrågavarande härbärgen sker i större

omfattning än vad hittills varit fallet. Visserligen kan utskottet icke dela

motionärens åsikt att minst fyra underinspektörer höra för nämnda ändamål

ställas till skogs- och flottledsinspektörens förfogande, men utskottet

håller likväl före, att någon förstärkning av inspektionsorganisationen bör

ske. En särskild anledning härtill finner utskottet däri, att ifrågavarande

inspektör från och med år 1925 har till åliggande att jämväl utöva tillsyn

över arbetarskyddslagens tillämpning. Såvitt utskottet nu kan bedöma, torde

förstärkning med en assistent kunna anses vara erforderlig. Härmed har

utskottet emellertid icke velat uttala, att frågan om beredande av tillräckliga

arbetskrafter åt förenämnda inspektion därigenom fått en slutgiltig lösning.

Möjligen kan ytterligare ökning anses erforderlig, särskilt för den händelse

att förslaget, att skogshärbärgeslagen jämväl skall hava avseende å vägoch

flottledsbyggnads- samt vattenavledningsarbeten, vinner statsmakternas

godkännande. Utskottet vill följaktligen förorda en utredning av frågan

rörande lämpliga åtgärder för att höja inspektionsfrekvensen på de områden,

som avses i motionen.

I sitt ovannämnda förslag till ändringar i skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna

har socialstyrelsen föreslagit, att länsstyrelserna skola befrias

från tillsynen över nämnda lagar och att socialstyrelsen skall såsom

yrkesinspektionens chefsmyndighet övertaga dessa uppgifter. Samma synpunkter

hava jämväl framförts i den nu föreliggande motionen. Utskottet

anser sig emellertid icke kunna taga ställning till förslaget, då enligt utskottets

mening frågan, vid vars lösning delvis olika synpunkter göra sig

gällande i fråga om de båda lagarna, lämpligen bör prövas i samband med

förslaget om lagstiftningens utvidgning.

I motionen har därjämte framförts förslag, att befogenheten att meddela

vissa förbud enligt ifrågavarande lagar skall överflyttas från länsstyrelserna

till socialstyrelsen. Såväl specialinspektören som socialstyrelsen hava

tillstyrkt jämväl detta förslag. Styrelsen har därvid erinrat, att styrelsen

i sitt den 2 november 1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad

lag om arbetarskydd föreslagit, att länsstyrelserna skola i allt väsentligt

befrias från de uppgifter med denna lags tillämpning, som för närvarande

åligga dem, och att yrkesinspektionens chefsmyndighet skall övertaga de

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 33

mera betydelsefulla av dessa uppgifter. Utskottet anser sig emellertid icke

nu böra taga ståndpunkt till föreliggande spörsmål. Enligt utskottets mening

står nämligen denna fråga i samband med spörsmål, som framförts

under den pågående revisionen av arbetarskyddslagen.

Yad slutligen vidkommer motionärernas förslag i fråga om böteslatituden

för underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse vissa förbud, vill

utskottet erinra, att någon särskild straffbestämmelse icke finnes upptagen i

någon av nämnda lagar. I skogshärbärgeslagen har hänvisning skett till

motsvarande stadgande i arbetarskyddslagen. Under den pågående revisionen

av sistnämnda lag har förslag till omarbetning av straffbestämmelserna

framförts. Utskottet anser sig därför icke nu böra taga ståndpunkt

till fragan om ändring av bötesbestämmelserna för överträdelse av skogshärbärgeslagen.

I flottledshärbärgeslagen åter stadgas rätt för länsstyrelsen

att ifråga om enskild flottled vid vite förbjuda flottning, intill dess givna

föreskrifter i fråga om härbärgen efterkommits. Vad vidare angår härbärgen

vid allmän flottled äro bestämmelser därom givna i vattenlagen. Utskottet

har icke av vad i ärendet förekommit blivit övertygat om lämpligheten av

att i sistberörda hänseenden nu föreslå ändringar.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motion

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning på vad

sätt lämpliga åtgärder må vidtagas för att öka effektiviteten

av den inspektion, som äger rum enligt skogsoch

flottledshärbärgeslagarna, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 8 maj 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån törsta kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder och Sigfrid Hansson, Iröken

Hesselgren samt herrar Granström, Tamm och Norman;

Irån andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården, Johansson

i Sollelteå, Andersson i Rasjön, Aronsson*, Sandström och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd- 22 haft. (Nr 38—39.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Bilaga A.

Kungl. Domänstyrelsen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom kungl. socialdepartementets ämbetsskrivelse den 1 februari 1929

har domänstyrelsen anbefallts att avgiva yttrande i anledning av en inom

riksdagens andra kammare av herrar C. O. Johansson, Evald Ericsson och

Nils Olsson med instämmande av herrar P. Albin Hansson och Aug. Sävström

väckt motion, nr 311, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till stärkande av

skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade

yrkesinspektionens effektivitet samt så fort ske kunde för riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,

och får styrelsen i anledning härav anföra följande.

I motionen har lämnats en rätt ingående redogörelse för de åligganden,

som jämlikt på området gällande lagstiftning åvila skogs- och flottledsinspektören,

och den omfattning, vari denne funktionär med anlitande av

till buds stående hjälpmedel kunnat fullgöra desamma. Styrelsen, som

funnit vad motionärerna anfört därom, att sagda lagstiftnings effektivitet

kunde äventyras, därest icke en bättre organisation för övervakande

av samma lagars efterlevnad åstadkommes, kunna äga fog för sig, får i

anledning härav framhålla, att intet synes vara att erinra emot den ifrågasatta

utredningen. Stockholm den 25 februari 1929.

G. KUYLENSTJEKNA.

I. Hjelm.ström.

Bilaga B.

Kungl. Socialstyrelsen.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 1 februari 1929 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över en

inom andra kammaren väckt motion, nr 311, angående stärkande av skogsoch

flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband därmed utövade yrkesinspektionens

effektivitet. Till fullgörande härav får socialstyrelsen

anföra följande. ,

Styrelsen har i ärendet infordrat yttrande av skogs- och ilottledsinspek
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 35

tören och har denne avgivit sådant i form av en promemoria, som i avskrift

bilägges.

Såsom av nämnde inspektör framhålles ha skogs- och flottledsliärbärgeslagarna

snart varit gällande i tio år. Den erfarenhet, som under den

hittillsvarande giltighetstiden vunnits rörande denna lagstiftnings verkningar,

torde berättiga till det omdömet, att lagstiftningen i fråga och

särskilt huvudbestämmelserna däri angående tillhandahållande av och

anordnande av härbärgen samt skogsstall i det stora hela visat sig väl

motsvara de anspråk, som skäligen kunna ställas på en dylik lagstiftning.

Det torde sålunda ha visat sig lyckligt, att man avstått från att i lagarna

intaga mera detaljerade föreskrifter om huru härbärgen och skogsstall

skola byggas och inredas samt angående deras beskaffenhet i övrigt utan

nöjt sig med ett allmänt angivande av de fordringar, som härbärgen och

stall skola uppfylla. Denna läggning av lagstiftningen har möjliggjort

för tillsynsorganen att utforma dess tillämpning med hänsynstagande till

i varje fall förefintligt behov och med anpassning efter i olika landsändar

gängse tradition och sedvänjor. Lagstiftningen har härigenom,

samtidigt som den bildat ett fast underlag för tillsynsverksamheten, blivit

ett smidigt medel för genomförande av det med lagstiftningen avsedda

syftet. Uppenbart är emellertid, att med nu berörda anordning av lagstiftningen

förverkligandet av dess syfte är i hög grad beroende av tillsynsorganens

kvalifikationer samt intresse för sin uppgift.

Ehuru ifrågavarande lagstiftning sålunda i stort sett torde ha visat

sig ändamålsenlig, ha dess bestämmelser dock i vissa avseenden, som

också av motionärerna särskilt påpekats, visat sig mindre lämpliga,’nämligen

i fråga om tillsynens anordning och lagstiftningens tvångsvisa genomförande.

Enligt såväl skogs- som flottledshärbärgeslagen utövas tillsynen

å respektive lags efterlevnad, på sätt Konungen närmare bestämmer,

av vederbörande länsstyrelse med biträde av befattningshavare vid

yrkesinspektionen samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd

personal. Åsyftade närmare bestämmelser äro meddelade i kungörelsen

den 19 december 1919 angående tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,

kolnings- och flottningsarbetare, sedermera ändrad genom en kungörelse

av den 6 juni 1924. Enligt berörda bestämmelser skall det biträde, som

länsstyrelserna jämlikt ovannämnda lagar äga att vid tillsyn å efterlevnaden

av desamma åtnjuta, lämnas dels av en särskilt förordnad specialinspektör

(skogs- och flottledsinspektören), dels av skogsstatens befattningshavare,

dels ock, i den mån vederbörande skogsvårdsstvrelser på

framställning av länsstyrelserna därtill samtycka, av de hos skogsvårdsstyrelserna

anställda befattningshavare.

Socialstyrelsen hade i sitt förslag till härbärgeslag, som omfattade såväl

skogsavverknings- och kolnings- som även flottningsarbete. föreslagit,

att tillsynen skulle, på sätt Konungen närmare föreskreve, utövas av yrkesinspektionens

befattningshavare. I propositionen med förslag till

skogshärbärgeslag upptog Kungl. Maj:t den av styrelsen föreslagna anordningen

av tillsynen, men omlade riksdagen på förslag av andra lagutskottet

tillsynens organisation på sätt ovan angivits.

Anlitandet av skogsstatens och skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare

såsom lokala tillsynsorgan torde otvivelaktigt ha visat sig vara en

lämplig åtgärd, även om deras tid merendels icke synes hava räckt till

för inspektionsverksamhet på sätt och i den omfattning, man vid lagstiftningens

tillkomst torde hava tänkt sig. Ifrågavarande befattningshavare

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

måste likväl med hänsyn till sitt stora antal, sin person- och lokalkännedom,

sina fackinsikter och sin praktiska erfarenhet anses utgöra en värdefull

tillgång för tillsynsverksamheten. Däremot torde anordningen med

att lägga överinseendet över nämnda verksamhet hos länsstyrelserna icke

kunna sägas ha varit lämplig. Styrelsen har i sin skrivelse _ till Kungl.

Maj:t den 19 maj 1927 med utredning och förslag till lagstiftning angående

bostadsförhållandena i vissa fall vid vägbyggnads-, flottledsbyggnadsoch

vattenavledningsföretag, vilken skrivelse i avskrift bilägges, härutinnan

beträffande skogshärbärgeslagen anfört följande:

»Den nu gällande anordningen av tillsynen å skogshärbärgeslagens

efterlevnad torde principiellt sett kunna betecknas såsom mindre lyckad.

Tillsynen är såsom nämnts uppdragen åt vederbörande länsstyrelser, men

sannolikt torde dessa myndigheter, överhopade som de äro med andya

och dem så att säga närmare liggande uppgifter, icke ha möjlighet att

ägna mycken uppmärksamhet åt detta sitt uppdrag. Den egentliga, ledande

och drivande inspektionskraften lär också utgöras av den befattningshavare

vid yrkesinspektionen, som enligt omförmälda kungörelse

av den 19 december 1919 förordnats till specialinspektör. Enligt lagen står

denne inspektör såsom biträde åt vederbörande länsstyrelse under denna

myndighets ledning, men i egenskap av befattningshavare vid yrkesinspektionen

är han tillika underställd yrkesinspektionens chefsmyndighet,

som jämväl i ovannämnda kungörelse av den 19 december 1919 tillerkännes

vissa befogenheter i avseende å här ifrågavarande tillsyn. Inspektören

kan sålunda i sin verksamhet bli föremål för stridiga direktiv. I praktiken

ha väl nu berörda förhållanden hittills icke medfört några större

olägenheter, men då nu fråga ändock är om en viss revision av lagen,

har det synts lämpligt att söka få till stånd en mer rationell anordning

i förevarande avseende. Härtill kommer, att styrelsen i sitt den 2 november

1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd

föreslagit, att länsstyrelserna skulle i allt väsentligt befrias från

de uppgifter med denna lags tillämpning, som för närvarande åligga dem,

och att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle övertaga de mera betydelsefulla

av dessa uppgifter. Denna åtgärd, som mötts med nära nog

enhälligt gillande från länsstyrelsernas sida, synes skäligen böra efterföljas

av att länsstyrelserna jämväl fritagas från skyldigheten att övervaka

skogshärbärgeslagens efterlevnad.»

Längre fram i nämnda skrivelse uttalar styrelsen ifråga om flottledshärbärgeslagen

i samma ämne följande:

»Enligt vad förut föreslagits skulle samtliga de slag av arbete, vartill

härbärgeringsskyldigheten är ifrågasatt att utsträckas, infogas i skogshärbärgeslagen,

och skulle sålunda flottledshärbärgeslagen lämnas orörd

av den åsyftade utsträckningen. Ändras på sätt nyss förordats anordningen

av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad, synes det emellertid

med skäl kunna ifrågasättas, om icke länsstyrelserna borde befrias jämväl

från befattningen med tillsynen å flottledshärbärgeslagens iakttagande.

De erinringar, som ovan framställts beträffande länsstyrelsernas uppdrag

att utöva tillsyn å skogshärbärgeslagens efterlevnad, äga giltighet även

i fråga om flottledshärbärgeslagen, och det skäl för denna anordning, som

anförts i propositionen med lagförslaget i ämnet — eller att länsstyrelsen

är den allmänna tillsynsmyndigheten över såväl flottlederna som flottningsföreningarnas

verksamhet — synes ej vidare övertygande. Faktiskt

vilar givetvis ansvaret för övervakandet av lagens tillämpning väsent
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

37

ligen på den förut omnämnde specialinspektören, som under socialstyrelsens

ledning fullgör detta sitt åliggande med bistånd av skogsstatens

och i viss mån även skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Något mer

betydelsefullt samband mellan tillsynen å härbärgeringsskyldigbetens

fullgörande och nyssnämnda, länsstyrelserna redan förut åliggande tillsynsuppdrag

torde praktiskt taget ej heller existera. För enhetlighet i

avseende å organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens efterlevnad

talar för övrigt det förhållandet, att flottningsarbetet till stor del

torde utföras av folk, som eljest i större eller mindre utsträckning

sysselsättes med arbete, som är inbegripet under skogshärbärgeslagen.

Den nu ifrågasatta åtgärden skulle icke medföra någon ändring i vad

flottledshärbärgeslagen föreskriver rörande vattendomstol. I 10 kap. 4 §

vattenlagen bör emellertid, såsom från styrelsens sida redan tidigare

föreslagits, intagas bestämmelse om skyldighet för länsstyrelse att om

där åsyftad syneförrättning underrätta specialinspektören. Vidare borde

kanske i 70 § lagen om lottning i allmän flottled angivas, att rörande

tillsyn i fråga om byggnader för flottningsarbetarnas härbärgerande

under flottningstiden är särskilt stadgat.»

Framhållas må slutligen, att för överflyttande på yrkesinspektionens

chefsmyndighet av det länsstyrelserna nu åvilande överinseendet å tillsynen

av ifrågavarande lagars efterlevnad även torde tala det förhållandet,

att skogs- och flottledsinspektören fr. o. m. år 1925 av Kungl.

Maj:t förordnats att i egenskap av specialinspektör utöva tillsyn av arbetarskyddslagens

efterlevnad vid skogsavverknings-, kolnings-, flottnings-

och flottledsarbeten. I nämnda egenskap sorterar denne sålunda

för närvarande direkt under yrkesinspektionens chefsmyndighet.

I 3 § skogshärbärgeslagen hänvisas till bestämmelserna i bl. a. 38 §

arbetarskyddslagen, vilka bestämmelser skola i tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet, I sistnämnda lagrum regleras förfarandet vid arbetarskyddslagens

genomförande tvångsvis. Den där stadgade befogenheten

för länsstyrelse att meddela arbetsgivare förbud av visst innehåll gäller

sålunda i motsvarande män även i fråga om tillämpningen av skogshärbärgeslagen.

Såsom av skogs- och flottledsinspektörens yttrande i

ärendet framgår har handläggningen inom länsstyrelserna av ifrågavarande

ärenden med få undantag visat sig medföra sådan tidsutdräkt,

att syftemålet med tvångsförfarandet mer eller mindre förfelats. Detta

förhållande, vilket lärer böra sättas i samband med länsstyrelsernas stora

och mångskiftande arbetsbörda, måste givetvis ur de synpunkter, inspektören

anför, väcka betänkligheter.

I ovan omförmälda betänkande med förslag till reviderad arbetarskyddslag

har styrelsen även föreslagit, att befogenheten att meddela

i 38 § av den nuvarande lagen angivna förbud skall överflyttas från

länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Om detta förslag

genomfördes, skulle, då såsom nämnts i skogshärbärgeslagen hänvisas till

berörda stadgande i arbetarskyddslagen, i och därmed även motsvarande

befogenhet enligt förstnämnda lag överflyttas på yrkesinspektionens

chefsmyndighet. Därest revisionen av arbetarskyddslagen skulle dröja,

lärer emellertid intet hinder möta mot att oberoende därav vidtaga här

åsyftade ändring av skogshärbärgeslagen. Vare sig eu ändring av sistnämnda

lag på denna punkt genomföres på den ena eller andra vägen,

torde samtidigt motsvarande ändring böra komma till stånd beträffande

flottledshärbärgeslagen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Såsom en ytterligare brist i skogshärbärgeslagen framhålla motionärerna

de låga bötesstraff, som med stöd av lagen kunna ådömas. Enligt

lagen, som jämväl i detta avseende hänför sig till arbetarskyddslagen,

uppgå böterna vid trotsande av meddelat förbud till lägst 10 och högst

500 kronor. I styrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag har

maximibeloppet höjts till 1,000 kronor men minimibeloppet lämnats oförändrat.

Utan tvivel kunna goda skäl anföras för att minimibeloppet för

skogshärbärgeslagens vidkommande avsevärt höjes. Ett förverkligande

härav skulle måhända lämpligast genomföras genom att hänvisningen i

förevarande avseende till arbetarskyddslagen utginge och i stället en

särskild straffbestämmelse infördes.

Genomförandet av härovan ifrågasatta ändringar av skogs- och flottledshärbärgeslagarna

skulle säkerligen i viss grad återverka stärkande på

effektiviteten av tillsynen å lagarnas efterlevnad. Däremot skulle inspektionsfrekvensen

uppenbarligen icke röna inflytande därav. Av vad utav

skogs- och flottledsinspektören i sistberörda avseende anförts synes

ganska oförtydbart framgå, att den nuvarande inspektionsfrekvensen

måste anses alltför låg. En utredning rörande på vad sätt en förhöjning

därav skulle kunna åstadkommas torde därför otvivelaktigt vara motiverad.

Vid bedömande av förevarande spörsmål bör, såsom även från motionärernas

sida framhållits, beaktas, att skogs- och flottledsinspektören.

såsom förut i annat sammanhang anförts, fr. o. in. år 1925 förordnats

att jämväl utöva tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverknings-,

kolnings-, flottnings- och flottledsarbeten. Denna åtgärd,

som tillkommit på framställning av styrelsen, har erfarenheten visat vara

i hög grad påkallad. Åtgärden måste också anses naturlig såväl med

hänsyn till nämnda inspektörs utbildning som därtill att han under alla

förhållanden har att besöka ifrågavarande arbetsplatser för tillsynen av

arbetarnas bostadsförhållanden. Tillsynen å ifrågavarande slag av verksamhet

åvilade tidigare väsentligen yrkesinspektörerna, men tog inspektionsverksamheten

inom industrien deras tid så starkt i anspråk, att det

icke var dem möjligt att i någon nämnvärd utsträckning företaga resor

för här ifrågavarande ändamål, detta så mycket mindre som dessa resor

på grund av förevarande arbetsställens i regel avlägsna, svåråtkomliga

och spridda belägenhet med nödvändighet bliva mycket tidsödande.

Med hänsyn till den framträdande olycksfallsrisken särskilt inom

skogshanteringen och de betydande möjligheter för ett nedbringande av

densamma, som otvivelaktigt förefinnas, synes möjligheten av ett förstärkande

av inspektions- och upplysningsverksamheten jämväl på här

ifrågavarande område förtjänt av ett allvarligt övervägande.

Stockholm den 7 mars 1929.

GUNNAE HUSS.

TF. Stenholm.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

39

Skogs- och flottledsinspektören.

P. M.

till kungl. socialstyrelsen i anledning av motion i andra kammaren, nr

311, angående stärkande av skogs- och flottledshärbärgeslagarnas samt

skogs- och flottledsinspektionens effektivitet.

Skogs- och flottledshärbärgeslagarna hava vid innevarande års utgång

varit gällande under tio år. Den erfarenhet, som under dessa år kunnat

göras angående den ifrågavarande lagstiftningen och dess verkningar,

har givit vid handen, att denna lagstiftning varit och alltjämt är av

mycket stor betydelse inom Norrlands och mellersta Sveriges skogsbygder.

Skogsarbetarnas bostadsförhållanden under vistelsen å de ofta avlägset

från bygden belägna arbetsplatserna i skogarna, som enligt den

av socialstyrelsen 1916 publicerade undersökningen angående skogsarbetarnas

levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna och Norrland

tidigare i betydande omfattning voro undermåliga och hälsovådliga,

hava sålunda undergått eu allmän förbättring. Detta gäller även om

skogsstallen. Samtidigt måste emellertid sägas, att ännu mycket återstår,

innan skogsarbetarna i gemen kommit i åtnjutande av tillfredsställande

och ändamålsenliga bostäder å arbetsplatserna. Detta förhållande torde

väsentligen bero därpå, att nuvarande organisation av tillsynen icke visat

sig fullt motsvara de förhoppningar, som vid dess införande ställdes på

densamma. Påpekas må emellertid även, att förbättringen av här ifrågavarande

förhållanden måste ske utvecklingsvis för att verkligt värdefulla

och för framtiden bestående resultat skola kunna uppnås, och att genomförande

av reformer på detta område därför måste taga viss tid i anspråk.

Vid bedömande av de hittills uppnådda resultaten på detta område

bör slutligen hänsyn tagas även till arbetsområdets storlek och de

svårigheter av olika slag, som möta vid ett rationellt ordnande av denna

bostadsfråga.

Vad beträffar själva lagstiftningen och särskilt dess föreskrifter angående

tillhandahållande och anordnande av härbärgen för skogs- och

flottningsarbetare samt skogsstall synes densamma i stort sett tillfredsställande.

En brist i skogsliärbärgeslagen är dock onekligen, att eu arbetsgivare,

som medvetet åsidosätter av länsstyrelse meddelat förbud att

använda visst härbärge för inkvartering av skogsarbetare m. in., skall

kunna undkomma med så lågt straff som 10 kronors böter. Enligt 45 §

arbetarskyddslagen, vilken åberopas i skogsliärbär geslagen, variera nämligen

böterna från 10 till 500 kronor. Dessa bötesbelopp, som i styrelsens

betänkande med förslag till reviderad arbetarskyddslag den 2 november

1925 föreslagits till 10 respektive 1,000 kronor, äro måhända väl avvägda

med hänsyn till de förseelser mot arbetarskyddslagens föreskrifter, som

kunna förekomma, men då det gäller åsidosättande av enligt skogshärbärgeslagen

meddelat förbud, måste desamma anses otillfredsställande.

Detta framgår utan vidare av de domar i dylika mål, som hittills blivit

avkunnade och för vilka redogörelse lämnats i motionen. Bötesbeloppen

böra åtminstone vara så höga, att det icke blir billigare att trotsa ett i

laga ordning meddelat förbud än att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse.

I annat fall kommer denna ansvarsbestämmelse icke att befordra

det med lagen avsedda syftet.

Beträffande tillsynen å efterlevnaden av skogs- och flottledsliärbärges
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

lagarna synes den hittills vunna erfarenheten hava givit vid handen, att

den organisation av ifrågavarande tillsyn, som tillkom genom beslut av

1919 års riksdag, numera ej är tillräcklig för åstadkommande av en någorlunda

effektiv tillsyn.

Under åberopande av uppgifter, som undertecknad på begäran av motionärerna

ställt till förfogande rörande antalet inspekterade härbärgen

och skogsstall samt det antal härbärgen, som årligen beräknas tagas i

bruk vid skogsavverkningsarbeten, framhålla motionärerna, att den nuvarande

inspektionsfrekvensen är otillräcklig. Att så är fallet torde ej

heller kunna bestridas. Med nuvarande inspektionsfrekvens synes det

åtgå inemot 20 år för att besiktiga ett bostadsbestånd av den storleksordning,

som nu årligen tages i bruk för skogsarbetarnas inkvarterande.

Om vårt lands skogsarbetare, vilkas antal år 1913 beräknades till omkring

150,000, inom rimlig tid skola kunna beredas tillgång till ändamålsenliga

och ur hygienisk synpunkt tillfredsställande bostäder samt därmed

möjligheter att föra en någorlunda dräglig tillvaro under vistelsen i skogarna,

synes det därför nödvändigt, att den nuvarande organisationen

av tillsynen å skogs- och flottningshärbärgeslagarna göres mera effektiv.

Den omfattning, i vilken inspektioner av härbärgen för skogs- och flottningsarbetare

och skogsstall blivit utförda, framgår av nedanstående

tabell, som utgör ett sammandrag av det antal dylika till skogs- och flottledsinspektören

inrapporterade inspektioner, som företagits på föranstaltande

av jägmästare och länsjägmästare under åren 1921—1928.

Sammandrag ny antalet rapporterade härbärgen och skogsstall, som under åren

1921—1928 inspekterats av de lokala biträdande tillsynsorganen.

(H. = härbärgen; S. = skogsstall.)

1921

1922 1923

1924

1925 | 1926 | 1927

1928

Summa

H.

S.

H.

S.

H. 1

S.

H.

S.

H.

S.

H.

S.

H.

s.

H.

S.

H.

S.

Övre Norrbottens

distrikt............

64

53

9

12

31

28

54

55

7

6

4

4

9

6

23

20

201

184

Nedre Norrbot-

tens distrikt ■ •

33

23

7

4

36

28

24

20

10

8

11

5

18

6

18

8

157

102

Skellefteå distrikt

46

38

6

6

12

12

5

4

5

4

—

—

8

8

4

3

86

75>

Umeå »

51

47

9

7

42

39

21

16

4

2

3

2

39

37

25

23

194

173

Härnösands »

171

114

31

24

45

39

25

19

9

8

8

4

14

9

17

16

320

233

Mellersta Norr-

lands distrikt...

414

271

216

116

183

130

74

54

80

59

23

16

61

39

61

37

1,112

722

Dalarnas »

60

14

29

8

60

27

61

23

92

54

41

28

49

31

7

4

399

189

Stoekholm-Gävle

distrikt .........

105

36

39

8

5

—

10

3

6

1

5

4

1

1

2

1

173

54

Summa

944

596

346

185

414

303

274

194

213

142

95

63

199

137

157

112

2,642

1,732

Länsjägm. i Norr-

bottens län......

26

22

26

22

Länsjägm. i Väs-

ternorrlands län

52

37

23

—

80

43

84

34

5

2

19

1

99

43

32

12

394

172

Länsjägm.i Värm-

lands län.........

19

10

40

17

37

28

64

39

39

23

28

6

15

9

44

27

286

159

Summa

l,015;643|409i202 531 374|422

267 257|l67jl42.70 313489

259''l73 3,348 2,085

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 41

Sammanlagda antalet genom dessas försorg inspekterade härbärgen och

skogsstall under dessa år uppgår till 3,348 respektive 2,085 eller i medeltal

per ar 410 och 261. Lägst är inspektionsfrekvensen i övre delarna av Norrland,

ehuru behovet av inspektioner där är mest framträdande. Inom

vissa revir lia, av rapporterna att döma, icke några som helst dylika

inspektioner röretagits, och inom andra ha inspektioner utförts endast

på därom av skogs- och flottledsinspektören i anledning av anmälan gjord

framställning. Med kännedom om det behov av tillsyn av här ifrågavarande

förhållanden, som förefinnes, och da undertecknad årligen före

avverkningssäsongens början gjort framställning till revirförvaltarna om

föranstaltande av inspektioner av härbärgen för skogsarbetare samt

skogsstall i den omfattning, som ansetts av behovet påkallad och förenlig

med övriga revirpersonalen åvilande arbetsuppgifter, torde av det ovan

angivna antalet inspektioner framgå, att tiden ofta ej räckt till för verkställande

i erforderlig omfattning av sådana inspektioner.

Under senare år hava revirförvaltarna i stigande omfattning börjat

upplåta i revirens ägo varande härbärgen och skogsstall till köparna av

virkesposter från de allmänna skogarna. I dessa fall hava inspektioner

i den mening, som här avses, endast mera sällan kommit till utförande

på revirförvaltningarnas initiativ. Då klagomål inkommit till skogs- och

flottledsinspektören mot dylika härbärgen och skogsstall, har emellertid

denne även i sådana fall haft att anlita jägmästarnas medverkan, för

att inspektion skulle komma att äga rum inom rimlig tid.

Nämnas må emellertid att vissa för här ifrågavarande angelägenheter

intresserade revirförvaltare utfört ett betydande och förtjänstfullt arbete

för förbättrande av skogsarbetarnas bostadsförhållanden inom respektive

revir. Detta omdöme gäller även om de länsjägmästare med underlydande

personal, som biträtt vid tillsynens utövande å enskildes skogar inom

respektive län.

Då staten numera i större omfattning än tidigare själv bedriver avverkningsarbeten,

äro revirförvaltarna ofta arbetsföreståndare vid dylika

arbeten, i vilket fall någon skyldighet att besiktiga de härbärgen och

skogsstall, som därvid användas, ej åligger dem. I dylika fall skall tillsynen

direkt utövas av specialinspektören personligen, men har det visat

sig omöjligt för denne att medhinna de resor och förrättningar, som

härför erfordras, t. o. m. i sådana fall, då framställning om inspektion

inkommit från arbetarna eller deras organisationer.

I motionen framhålles vidare, att en förstärkning av den skogliga

yrkesinspektionens arbetskrafter är behövlig jämväl med hänsyn därtill,

att det uppdragits åt skogs- och flottledsinspektören att fr. o. m. år

1925 öva tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverknings-,

kolnings-, flottnings- och flottledsbyggnadsarbete och att i samband därmed

verka för åtgärder, som äro ägnade att förebygga olycksfall i skogsarbete

eller att mildra de menliga verkningarna av dylika olycksfall.

Att otvivelaktigt mycket torde stå att vinna icke blott för skogsarbetarna

utan även för deras arbetsgivare genom en praktiskt lagd och målmedvetet

bedriven arbetarskyddsverksamhet på skogshanteringens område,

torde framgå av följande kortfattade redogörelse för skogshanteringens

olycksfallsförhållanden.

Antalet anmälda olycksfall inom yrkesgruppen skogs- och flottningsarbete

har under senare år stigit i oroväckande grad. Från att år 1922

hava utgjort 2,690 uppgick sålunda antalet dylika olycksfall år 1925 —

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

det sista år för vilket officiell statistik föreligger — till icke mindre än

5,924. Olycksfallens svårighetsgrad, som bäst uttryckes i antalet genom

olycksfall förlorade arbetsdagar per årsarbetare, synes även befinna sig i

stigande. För yrkesgruppen skogsavverkning uppgår sålunda detta antal

år 1925 till 15.4g emot 11.75 år 1922. För flottningsarbetet är ifrågavarande

antal mera växlande till följd av det under olika år varierande antal

drunkningsolyckor, som inträffat i detta arbete. Under år 1923 utgjorde

sålunda antalet på grund av olycksfall i flottningsarbete förlorade arbetsdagar

pr årsarbetare 6.4g, under år 1924 12.70 och under år 1925 15.si.

Högre antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare på grund av olycksfall

i arbete än skogshanteringen uppvisa för år 1925 endast yrkesgrupperna

sjöfart samt malmbrytning och träindustri. De kostnader för

läkarvård och ersättningar av olika slag till de skadade och deras anhöriga,

som föranletts av bär ifrågavarande olycksfall, synas också hava

stigit under åren 1922—1924. Sistnämnda år beräknades skogshanteringens

olycksfallskostnader av nyssnämnda slag till något mer än 1.5 miljoner

kronor. För är 1925 synas emellertid dessa kostnader vara något

lägre trots ökat antal olycksfall. Bl. a. liava skogshanteringens vid jämförelse

med övriga yrkesgrupper mycket höga läkarvårdskostnader under

karenstiden, vilka år 1924 uppgingo till 6.oc kronor per årsarbetare, under

år 1925 sjunkit till 5.89 kronor per årsarbetare.

Eu analys av orsakerna till de olycksfall, som vanligen inträffa i skogsocli

flottningsarbete, visar, att olycksfallen i regel icke äro s. k. rena

olyckshändelser, som inträffa av en slump, utan att det övervägande flertalet

är förutsägbara följder av otillfredsställande anordningar, olämpligt

arbetssätt, bristfällig skötsel av redskap och verktyg m. m. Många

olycksfall kunna sålunda förhindras genom anordnande av bättre basvägar

och kontinuerlig tillsyn och underhåll av desamma och andra genom

förbättrade arbetsmetoder. De allra flesta torde emellertid kunna

förebyggas genom uppmärksamhet, omtanke och försiktighet från skogsarbetarnas

sida. Härav framgår att samverkan mellan arbetsgivare och''

arbetare är en viktig förutsättning för uppnående av goda resultat. Eu

annan icke mindre viktig betingelse för framgång är, att en sakkunnig

och målmedveten upplysningsverksamhet kommer till stånd. Bedrivande

av sådan bör vara en viktig uppgift för den skogliga yrkesinspektionen.

Skogs- och flottledsinspektören bar även i tidningar, som liava spridning

i skogsbygderna, samt vid besöken å arbetsplatserna propagerat för åtgärder,

som äro ägnade att minska skogs- och flottningsarbetets olycksfallsrisk.

Härvid klarlägges sammanhanget mellan orsak och verkan i

fråga om de slag av olycksfall, som vanligast inträffa. I anslutning därtill

påpekas, liuru ett upprepande av dessa olycksfall kan förhindras.

Några omedelbart påtagliga resultat kunna nog icke förväntas, men så

småningom torde sådana siikert komma till synes i olycksfallsstatistiken.

Erfarenheten från utlandet och särskilt den i Amerika mycket framgångsrika

safety-first-rörelsen, vars mål är att med alla till buds stående medel

förebygga olycksfall, bar nämligen visat, att en på dylikt sätt bedriven

arbetarskyddsverksamhet så småningom resulterar däri, att arbetarna

automatiskt komma att hava sin uppmärksamhet riktad på de med

ett visst arbete förenade riskerna och på grund därav anordna och utföra

arbetet så, att olycksfall inträffa alltmera sällan. Av synnerlig stor

vikt är att arbetarna från början få klart för sig, att dylikt hänsynstagande

till olycksfallsrisken ej behöver försvåra arbetet och därmed

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

ofördelaktigt påverka arbetsförtjänsten. Det bär i stället ofta tvärtom

visat sig, att anstalter och arbetsmetoder, som minskat olycksfallsrisken,

även medfört den bästa arbetseffekten. Goda basvägar göra körarnas arbete

mindre riskfyllt samtidigt som de medgiva läggande av större lass.

vassa eggverktyg underlätta arbetet samtidigt de minska olycksfallsrisken

o. s. v.

Vidare kontrolleras vid besöken å arbetsplatserna att förbandsartiklar.

som erfordras för läggande av första förband, finnas tillgängliga. Detta

är av stor betydelse bland annat med hänsyn därtill att arbetsplatserna i

skogarna i allmänhet äro avlägset belägna från orter, där sakkunnig behandling

och vård av olycksfallsskador kan erhållas.

lim förutsättning för ernående av goda resultat inom rimlig tid av nu

ifrågavarande tillsyn och det ovan berörda skyddsarbetet är doek, att

kontroll och propaganda å arbetsplatserna utövas i betydligt större omfattning

än som nu är möjligt, då denna uppgift påvilar skogs- och flottledsinspektören

ensam.

I motionen påpekas vidare, att handläggningen hos länsstyrelserna av

ärenden, avseende framställningar från tillsynsorganen eller arbetare om

meddelande av förbud för arbetsgivare att använda vissa härbärgen och

skogsstall för inkvartering av skogsarbetare respektive inhysande av

hästar, i de flesta fall tagit så lång tid i anspråk, att de arbeten'', vid vilka

de ifrågavarande bostäderna användes, hunnit avslutas, innan länsstyrelsernas

beslut förelegat. I anledning härav föreslås, att befogenhet att

meddela dylikt förbud överflyttas från länsstyrelserna till styrelsen.

En undersökning av de ärenden av detta slag, som varit föremål för

behandling, utvisar, att handläggningen av dylika ärenden i flera fall

medfört en sådan tidsutdräkt, att de meddelade förbuden kommit att sakna

betydelse, åtminstone under då pågående avverlmingssäsong. En resolution

i anledning av dylik anmälan från en jägmästare, ingiven till länsstyrelsen

den 27 februari 1920, gavs sålunda den 3 maj samma år, varvid

meddelades, att ehuru arbetsgivaren hade eftersatt honom enligt

skogshärbärgeslagen åliggande skyldighet, anmälan icke för närvarande

kunde föranleda till någon Kungl. Maj:ts befallningshavandes åtgärd, enär

avverkningarna vid ifrågavarande arbetsställe voro för året avslutade.

I ett annat fall hade av en skogsarbetare ingivits dylik framställning i

en skrivelse, som inkom till vederbörande länsstyrelse den 28 mars 1924.

Länsstyrelsens resolution i ärendet meddelades dock först den 14 november

påföljande år. I tvenne av en revirförvaltare gjorda dylika framställningar,

som inkommit till vederbörande länsstyrelse den 22 februari

1928, gavs resolution den IG juni samma år.

Under den tid, som förflyter från överlämnandet av en dylik framställning

till dess länsstyrelsens resolution föreligger, måste tillsynsorganen

ställa sig avvaktande. Givet är då att en dylik långsam handläggning av

ärendena icke är ägnad att öka tillsynsorganens intresse för handhavande

av denna tillsyn. De av dylika ärenden direkt intresserade skogsarbetarna

kunna även, om handläggningen av desamma tager för lång tid i anspråk,

lätt få den uppfattningen, att tillsynsorganen sakna möjlighet att

med framgång inskrida mot tredskande arbetsgivare och att den ifrågavarande

lagstiftningen i dylika fall är utan betydelse.

Behandling av ärenden av här ifrågavarande slag har dock ej undantagslöst

medfört så lång tidsutdräkt som ovan angivits. I ett fall meddelade

sålunda länsstyrelse på därom av vederbörande tillsynsorgan gjord

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

framställning förbud av här ifrågavarande slag telegrafiskt dagen efter

det framställning därom inkommit, och i ett under innevarande år avgjort

dylikt ärende förelåg länsstyrelsens resolution ungefär en vecka efter det

undertecknads framställning om förbud inkommit till länsstyrelsen.

Stockholm den 28 februari 1929.

OSCAR WALLNER.

Till Konungen,

med utredning och förslag till lagstiftning angående bostadsförhållandena

i vissa fall vid vägbyggnads-, flottledsbyggnads- och vattenavlednings
toretag.

Genom skrivelse den 26 juni 1925 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen

att verkställa utredning och avgiva förslag i det avseende, som

angives i riksdagens den 24 april 1925 avlåtna skrivelse, nr 135, om ändring

av 1 § lagen den 25 april 1919 angående beredande i vissa fall vid

skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. (skogshärbärgeslagen).

Med anledning härav får styrelsen, med överlämnande av

närlagda redogörelse för verkställd utredning rörande arbetarnas bostadsförhållanden

vid vägbyggnads-, diknings- och flottledsbyggnadsarbeten

i ödebygder, anföra följande.

Såsom styrelsen redan tidigare vid ett par tillfällen framhållit, i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 4 september 1917 och till riksdagens andra lagutskott

den 27 mars 1925, är kravet på en mer vittgående förpliktelse för

arbetsgivarna att vid arbeten i ödebygder draga försorg om arbetarnas

härbärgerande av ganska gammalt datum. Sålunda hade bland annat

den s. k. yrkesfarekommittén i sitt den 9 december 1909 avgivna förslag

till lag om arbetarskydd intagit följande bestämmelse: »Arbetare, som under

längre tid sysselsättes med arbete på så stort avstånd från ställe, där

bostad kan erhållas, att han icke skäligen kan hegiva sig dit för erhållande

av natthärbärge, bör å eller i närheten av arbetsstället äga tillgång till

lämplig plats för nattvila.» Denna allmängiltiga, d. v. s. icke till vissa

slag av arbeten inskränkta bestämmelse upptogs emellertid icke i det för

1912 års riksdag framlagda förslaget till arbetarskyddslag, men gåvo tvenne

riksdagsmotioner, av herr Widén år 1909 (nr 88 i andra kammaren) och

av herr Eriksson i Grängesberg år 1912 (nr 241 i andra kammaren), anledning

till utredningar av bland annat skogsavverknings- och flottningsarbetarnas

bostadsförhållanden — av socialstyrelsen publicerades år 1916

»Skogarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland, Dalarna

och Norrland» — vilka utredningar resulterade i lagen den 25 april 1919

angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge

åt arbetarna m. m. (nr 222) och lagen den 19 juni 1919 om skyldighet

i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna

(flottledshärbärgeslagen, nr 428) samt kungörelsen den 19 december 1919

angående tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetare

(nr 822), i vilken sistnämnda författning vissa ändringar

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 45

vidtagits genom en kungörelse av den 6 juni 1924 (nr 186). Herr Widéns

omförmälda motion gav även upphov åt vissa bestämmelser i vattenlagen

rörande härbärgen för flottningsarbetare.

Nämnas bör måhända i detta sammanhang även, att riksdagen år 1913

anhöll om utredning i vissa avseenden beträffande arbets- och levnadsförhållandena

för lönarbetare vid särskilda större arbetsföretag i ödebygder

eller glest befolkade trakter. Socialstyrelsen, som genom nådigt

brev den 13 juni 1913 fick i uppdrag att verkställa den begärda utredningen,

fann sig med hänsyn till de under världskriget och tiden närmast

därefter rådande abnorma förhållandena nödsakad uppskjuta uppdragets

fullgörande och erhöll även genom nådigt brev den 23 april 1920 medgivande

därtill. På framställning av järnvägs- och vattenfallsstyrelserna

har socialstyrelsen sedermera verkställt vissa utredningar rörande nämnda

ämbetsverks anläggningsarbeten, för vilka utredningar redogörelse lämnats

i en av styrelsen år 1924 utgiven publikation: »Löner och levnadskostnader

vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks

byggnadsföretag samt inom därmed jämförliga arbetsområden». Genom

nu berörda utredning och den härmed överlämnade rörande vissa arbetargruppers

bostadsförhållanden in. m. synas de med 1913 års bär omförmälda

utredning åsyftade upplysningar väsentligen lia hopbragts, och

torde därmed styrelsen kunna anse sig ha fullgjort sitt uppdrag i avseende

å, densamma.

Propositionen med förslag till skogsbärbärgeslagen, vilken proposition

först förelädes 1918 års riksdag men avvisades på grund av bristande

tid för dess behandling och därefter förnyades påföljande år, gav vid

båda de nu åsyftade riksdagarna anledning till en motion i andra kammaren,

vid den förra av herr Johansson i Sollefteå och vid den senare

av nämnda herr Johansson samt herrar Vennerström och Berglund, med

yrkande om sådan ändring av 1 § i den föreslagna lagen, att densamma

skulle komma att omfatta jämväl »andra arbeten, såsom vid större dikningsföretag

och vägbyggnader». Motionen blev i likhet med propositionen

icke föremål för realbehandling vid 1918 års riksdag. Vid den påföljande

riksdagen föreslog andra lagutskottet skrivelse med begäran

om utredning, »huruvida och i vilken omfattning en lagstiftning med

liknande innebörd som i förevarande lagförslag (skogshärbärgeslagen)

innefattas, må kunna anses erforderlig och genomförbar i fråga om större

diknings- och vägbyggnadsföretag och andra därmed jämförliga arbeten,

anordnade på större avstånd» etc. Detta utskottets förslag godtogs av

andra men avslogs av första kammaren och förföll sålunda.

Vid 1925 års riksdag förnyade herr Johansson sitt yrkande och föreslog,

i motion nr 103 i andra kammaren, att åt skogshärhärgeslagens 1 § skulle

givas följande lydelse:

»Bedrives skogsavverknings-, kolnings-, flottledsbvggnads-, vägbyggnads-

eller större dikningsarbete på sådant avstånd---om arbetar
skydd.

»

Riksdagens med anledning av motionen avlåtna skrivelse, vilken, såsom

inledningsvis anförts, givit upphov åt förevarande betänkande, går ut på,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vilken

omfattning en lagstiftning, likartad med den, som innefattas i skogshärbärges-

och flottledshärbärgeslagarna, kunde anses erforderlig och genomförbar

beträffande vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt fiottledsbyggnadsarbeten,

anordnade på större avstånd från ställen, där bo
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

stad finnes tillgänglig, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kunde föranleda.

Av den närlagda redogörelsen för utredningen framgår bland annat

följande.

De arbetsföretag, som den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden eventuellt

skulle beröra, torde kunna sägas i all huvudsak vara lokaliserad till Norrland

jämte vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län. Ser man till

de olika slagen av nu åsyftade företag, vill det med hänsyn till antalet sysselsatta

arbetare synas, som om vägbyggnadsarbetena väsentligen skulle

vara koncentrerade till Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, under

det skogsdikningsarbetena — de vattenavledningsföretag varom i

förevarande sammanhang egentligen torde vara fråga — förefalla att vara

nagot mer jämnt fördelade på samtliga de norrländska länen jämte Kopparbergs

och Värmlands län. Vad slutligen flottledsbyggnadsarbetena angår,

torde dessa, som numera huvudsakligen avse underhåll och förbättring

av flottleder, likaledes förekomma inom samtliga nyssnämnda län.

Beträffande antalet av de till här ifrågavarande ai''beten använda arbetare

lämnar den verkställda utredningen ej några exakta upplysningar.

Med en viss sannolikhet synes man dock kunna beräkna, att arbetarantalet

vid den tidpunkt under året, då det inom respektive verksamhetsområde

är som störst, uppgår till framemot 4,000 vid vägbyggnadsarbetena och

till ungefär 3,700 vid flottledsbyggnadsarbetena. Beträffande dikningsarbetarna

saknas upplysningar om deras antal, men skulle man möjligen

med utgångspunkt från den längd diken, som numera årligen grävas,

våga antaga deras antal uppgå till cirka 2,500. Nu anförda tal hänföra

sig till samtliga arbeten av nämnda slag inom Norrland och Kopparbergs

län samt i fråga om flottleds- och dikningsarbeten jämväl Värmlands län

och avse sålunda icke blott arbeten i ödebygderna. Av de upplysningar, utredningen

lämnat rörande arbetarnas bostadsförhållanden, d. v. s. hur de

fördela sig på vanliga bostäder samt kojor och dylikt, torde emellertid

framgå, att av väg- och llottledsbyggnadsarbetarna endast en mindre del

sysselsättas i ödebygder. Vad åter skogsdikningsarbetena angår, synas de

i alldeles övervägande mån bedrivas i dylika trakter.

Med hänsyn till omfattningen av de nya skyldigheter, den ifrågasatta

lagstiftningsåtgärden skulle medföra, är att märka, att vägbyggnadsarbetena

till största delen och dikningsarbetena helt och hållet äro förlagda

till den blidare årstiden, vilket givetvis är ägnat att medföra lindring i

kraven på härbärgenas beskaffenhet. För flottledsbyggnadsarbetena gäller

endast i mindre mån nämnda lindringsgrund, då dessa arbeten äro

fördelade på olika årstider, men torde man kunna förvänta, att de arbetare,

som sysselsättas med desamma, skola kunna i väsentlig utsträckning

begagna sig av de härbärgen, som äro uppförda åt flottningsmanskapet.

Även vid skogsdikning lär, då sådant arbete oftast får efterfölja

avverkning, bostäder finnas att tillgå i de för avverkningsarbetarna uppförda

härbärgena.

Av vad nu anförts torde framgå, att den förpliktelse att hålla arbetarna

med härbärge, varom här är fråga, är av relativt föga betungande beskaffenhet

i jämförelse med den härbärgeringsskyldighet, som införts genom

skogs- och flottledshärbärgeslagarna och som kanske gäller i förhållande

till det övervägande antalet av de antagligen till mer än 100,000 uppgående

arbetarna vid skogsavverkning och flottning.

Betraktar man den föreliggande lagstiftningsfrågan från principiell

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

synpunkt, lär det icke kunna förnekas, att arbetarna vid de arbetsföretag,

till vilka det är ifrågasatt att utsträcka härbärgeslagstiftningen, med

ungefär lika berättigande som skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbetarna

kunna göra anspråk på att beredas tillgång till härbärgen vid

arbeten i ödebygder. Visserligen bedrivas, såsom ovan nämnts, dessa

arbeten i övervägande mån eller till stor del under den blidare årstiden,

men torde med hänsyn till klimatet i de trakter, varom bär förnämligast

är fråga, ett någorlunda ombonat nattlogi få anses från hälsovårdssynpunkt

påkallat. Oskäligt synes ej heller vara, att arbetarna under sin

vistelse i obygden äga tillgång till en bostad, där de vid uppehåll i arbetet,

t. ex. under längre oväder, kunna med någon grad av trevnad uppehålla

sig.

Beträffande den omständigheten att ifrågavarande arbeten övervägande

eller till stor del bedrivas under den blidare årstiden, är vidare att märka,

att den gällande härbärgeringsskyldigheten med hänsyn till prestationens

beskaffenhet i viss mån är ställd i förhållande till bland annat klimatet

och härbärgets användningstid. I skogs- och flottningshärbärgeslagarna

stadgas nämligen bland annat, att härbärge skall erbjuda tillfredsställande

skydd mot köld och nederbörd samt med hänsyn till den tid, varunder

härbärget kan förväntas komma till användning, motsvara skäliga

fordringar på en tillfällig bostad. Detta stadgande är för övrigt icke

direkt straffgaranterat utan förutsätter, i likhet med arbetarskyddslagens

bestämmelser rörande yrkesfara, för sitt genomförande tvångsvis särskilt

beslut av överordnad myndighet — i regel föregånget av förgäves

av vederbörande tillsynsorgan meddelade anvisningar.

Framhållas må även, att riksdagen vid sitt antagande av 1 § i skogsbärbär

geslagen givit uttryck åt det förbehåll, att ingripande i allmänhet

icke komme att äga rum vid skogsavverkningsföretag, vilka med hänsyn

till arbetarnas antal och tidslängden för arbetet vore av obetydlig omfattning.

Denna inskränkning, som beaktats ej blott i avseende å nu

nämnda arbetsföretag utan jämväl i fråga om övriga arbeten, som omfattas

av härbärgeslagarna, skulle väl komma att iakttagas även beträffande

de verksamhetsområden, vilka den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden

skulle avse. Möjligen borde nu berörda inskränkning komma till uttryck

i kungörelsen angående tillsynen å de föreskrivna härbärgena.

Givetvis skulle den utsträckta härbärgeringsskyldigheten komma att

för en del därav berörda arbetsföretag medföra ökade omkostnader. I

betraktande av att härbärgen ändock på sina håll redan tillhandahållas

och att ett motsatt förhållande torde påverka arbetslönens höjd, skulle

emellertid kostnadsökningen sannolikt ej bliva alltför betydande. Såsom

ovan framhållits, komme också det antal arbetare, som skulle beröras av

lagstiftningsåtgärden, att vara tämligen begränsat.

Vad särskilt vägbyggnadsarbeten angår, vill det för övrigt synas, som

om flyttbara härbärgen i viss omfattning borde kunna komma till användning.

Enligt styrelsens mening torde man sålunda kunna jakande besvara det

i den remitterade riksdagsskrivelsen uppställda spörsmålet, huruvida en

lagstiftning, likartad med den, som innefattas i skogshärbärges- och flottledshärbärgeslagarna,

kunde anses erforderlig och genomförbar beträffande

vägbyggnads- och vattenavledningsföretag samt flottledsbyggnadsarbeten.

Med den tillika i riksdagsskrivelsen framställda frågan, i vilken om
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

fattning den eventuella lagstiftningen kunde anses erforderlig ock genomförbar,

vill det synas, som om man väsentligen åsyftat vattenavledningsföretagen.

I fråga om dylika företag säges nämligen i motiveringen

till riksdagens beslut i ämnet, att beträffande sänkning eller urtappning

av sjö eller fördjupning eller utvidgning av vattendrag m. m. skäl synas

kunna tala för ett inrymmande under lagstiftningen i fråga, medan

vägande betänkligheter åter kunna anföras mot att utsträcka dess tilllämpning

till att gälla jämväl i kultursyfte vidtagna avdikningsåtgärder.

Otvivelaktigt torde nu angivna uppdelning av vattenavledningsföretagen

ej sakna fog för sig, då ju behovet av härbärgen givetvis i regel

gör sig starkare gällande vid arbetsföretag av större varaktighet och med

talrikare arbetsstyrka. Emellertid lär, såsom redan förut antytts, i de

delar av landet, för vilka den ifrågasatta lagstiftningen huvudsakligen är

avsedd, d. v. s. Norrlands och Dalarnas skogs- och fjälltrakter, ej i någon

vidare omfattning förekomma andra vattenavledningsföretag än sådana,

som ha till ändamål att åvägabringa avdikning av skogsmark, och skulle

alltså ett beaktande av anförda uttalande leda till, att vattenavledningsföretagen

över huvud taget lämnades oberörda av den ifrågavarande lagstiftningsåtgärden.

Då skogdikningsarbeten ej sällan å eller invid samma

plats under längre tid sysselsätta ett avsevärt antal arbetare, skulle ett

dylikt resultat från skyddssynpunkt givetvis vara att beklaga.

Med den uppfattning om arbetsgivarens skyldigheter, som ligger till

grund för lagen om arbetarskydd och kommit till uttryck i yrkesfarekommitténs

förut återgivna allmängiltiga bestämmelse rörande härbärgeringsskyldighet,

torde onekligen häst överensstämma att låta den utsträckta

lagstiftningen omfatta alla slag av vattenavledningsföretag utan annan

begränsning än som kan ligga i förut berörda förbehåll beträffande företag

av obetydlig omfattning. Anpassningen av kraven på härbärgets beskaffenhet

efter förhållandena i de olika fallen och det varsamma sättet

för lagstiftningens genomförande, vilka båda omständigheter jämväl ovan

berörts, synas också bereda säkerhet mot oskäliga anspråk på härbärgen

vid de mindre dikningsföretagen. För övrigt lär. såsom redan påpekats,

skogsdikning i regel företagas å trakter, där avverkning ägt rum och där

dikningsarbetarna 4 sålunda vanligen ha möjlighet att begagna de härbärgen,

som uppförts åt avverkningsarbetarna.

Vid de arbeten, som den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle avse

och som i regel torde utföras av ackordstagare med av dem anlitade biträden,

torde det ej sällan kunna förefalla tveksamt, vem som rätteligen

skall anses såsom arbetsgivare, och kunde det måhända synas påkallat

att få besked därom genom en uttrycklig bestämmelse. Förhållandet

torde emellertid vara enahanda beträffande skogsavverknings- och kolningsarbeten,

varå skogshärbärgeslagen äger tillämpning, och har saknaden

i denna lag av en dylik bestämmelse, såvitt styrelsen vet, icke föranlett

några avsevärda svårigheter. Genom hänvisningen i 1 § sista stycket

till 2 § av lagen om arbetarskydd torde dét väl också få anses klarlagt,

att icke ackordstagaren utan den, för vilkens räkning och nytta arbetet1

utföres, vid härbärgeslagens tillämpning skall anses såsom arbetsgivare.

Beträffande sättet för den åsyftade lagstiftningsåtgärdens vidtagande

hade herr Johansson i Sollefteå, såsom förut angivits, i sin motion i ämnet

föreslagit, att nämnda åtgärd skulle genomföras genom upptagande i 1 §

av skogshärbärgeslagen av de tre ifrågavarande nya slagen av arbete.

I sitt till andra lagutskottet över motionen avgivna yttrande berörde so
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

cialstyrelsen först möjligheten att, i överensstämmelse med yrkesfarekommitténs

omförmälda förslag, i en reviderad lag om arbetarskydd generellt

reglera arbetsgivarnas härbärgeringsskyldighet vid arbeten i ödebygder

men omnämnde därefter, att det av motionären avsedda syftet även kunde

nås genom utsträckning av tillämpningsområdena för skogs- och flottledshärbärgeslagarna.

Om det senare alternativet valdes, borde enligt styrelsens

mening vägbyggnads- och vattenavledningsarbeten inbegripas under

skogshärbärgeslagen, under det beträffande flottledsbyggnadsarbeten kunde

ifrågasättas, om de icke lämpligen borde omfattas av flottledshärbärgeslagen.

Utskottet tog icke ställning till nu berörda frågor utan uttalade

allenast den meningen, att de påkallade ett närmare övervägande.

Enligt styrelsens uppfattning lider det icke tvivel, att den av yrkesfarekommittén

föreslagna allmängiltiga förpliktelsen för arbetsgivaren alt

vid ödebygdsarbeten bereda sina arbetare tillgång till härbärge, är välmotiverad

och står i god överensstämmelse med de bärande grunderna för arbetarskyddslagen.

Nu förefinnas emellertid sedan åtskilliga år de lvu

merberörda särskilda lagarna i förevarande avseende — en uppdelning av

lagstiftningen, om vars nödvändighet styrelsen för övrigt icke är övertygad

— och är den ena av dem eller flottledshärbärgeslagen dessutom

På visst sätt anknuten till vattenrättslagstiftningen. I betraktande härav

har styrelsen icke ansett sig böra påyrka ett upptagande av yrkesfarekommitténs

förslag till anordning av lagstiftning i ämnet, utan vill styrelsen

. biträda den meningen, att den åsyftade utsträckningen av härbärgeringsskyldigheten

lämpligen kan ernås genom utvidgning av den

gällande lagstiftningen rörande nämnda skyldighet. Fråga uppstår da,

om man, såsom motionären föreslagit, skall utvidga allenast skogshärbärgeslagen

eller, såsom styrelsen i sitt yttrande till andra lagutskottet

ifrågasatt, skall på visst sätt uppdela tilläggen på nämnda lag och floUledshärbärgeslagen.

Vid första påseendet synes det onekligen mest naturligt att åvägabringa

härbärgeringsskyldigheten vid flottledsbyggnadsarbeten, d. v. s. arbeten

för flottleds anläggning, utvidgning, förbättring eller underhåll, genom

ett tillägg till flottledshärbärgeslagen. Denna lag är emellertid avfattad

med hänsyn uteslutande tagen till den i viss mån genom särskild lagstiftning

reglerade, regelbundet återkommande flottningen. Sålunda torde

det bland annat vara tvivelaktigt, om den för lagen väsentliga bestämmelsen,

att det tillkommer vattendomstol avgöra, huruvida och varest härbärge

skall anordnas vid allmän flottled, lämpligen skulle kunna utvidgas

till att avse tillgodoseendet jämväl av bostadsbehovet vid de sporadiskt förekommande

byggnadsarbetena. Ett inbegripande under lagen av flottledsbyggnadsarbeten

skulle även, såsom av andra lagutskottet påpekats, påkalla

en omarbetning av lagen i vissa delar. Eu dylik åtgärd torde onekligen

möta svårigheter på grund av flottnings- och flottledsbyggnadsarbetenas

olikartade beskaffenhet. Styrelsen har alltså vid förnyat övervägande

av nu berörda fråga kommit till den slutsatsen, att jämväl flottledsbyggnadsarbetet

bör inbegripas under skogshärbärgeslagen, med vars

övriga tillämpningsföremål det är ganska jämförbart.

Slutligen anser sig styrelsen i detta sammanhang böra ifrågasiitta vissa

ändringar i organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens efterlevnad.

Enligt såväl skogs- som flottledshärbärgeslagen utövas tillsynen å respektive

lags efterlevnad, på sätt Konungen närmare bestämmer, av vederBihang

till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 22 häft. CSr 38—39.)

4

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

börande länsstyrelse med biträde av befattningshavare vid yrkesinspektionen

samt i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal. Åsyftade

närmare bestämmelser äro meddelade i förut omnämnda kungörelser,

av den 19 december 1919 angående tillsyn å härbärgen för skogsavverknings-,

kolnings- och flottningsarbetare och av den 6 juni 1924 om vissa

ändringar i nämnda författning.

Socialstyrelsen hade i sitt förslag till härbärgeslag, som omfattade såväl

skogsavverknings- och kolnings- som även flottningsarbete, föreslagit,

att tillsynen skulle, på sätt Konungen närmare föreskriver, utövas av

yrkesinspektionens befattningshavare. I propositionen med förslag till

skogshärbärgeslag upptog Kungl. Maj:t den av styrelsen föreslagna anordningen

av tillsynen, men omlade riksdagen, på förslag av andra lagutskottet,

tillsynens organisation på sätt härovan angivits.

Den nu gällande anordningen av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad

torde principiellt sett kunna betecknas såsom mindre lyckad. Tillsynen

är såsom nämnts uppdragen åt vederbörande länsstyrelser, men

sannolikt torde dessa myndigheter, överhopade som de äro med andra och

dem så att säga närmare liggande uppgifter, icke ha möjlighet att ägna

mycken uppmärksamhet åt detta sitt uppdrag. Den egentliga, ledande

och drivande inspektionskraften lär också utgöras av den befattningshavare

vid yrkesinspektionen, som enligt omförmälda kungörelse av den

19 december 1919 förordnats till specialinspektör. Enligt lagen står denne

inspektör såsom biträde åt vederbörande länsstyrelse under denna myndighets

ledning, men i egenskap av befattningshavare vid yrkesinspektionen

är han tillika underställd yrkesinspektionens chefsmyndighet, som

jämväl i ovannämnda kungörelse av den 19 december 1919 tillerkännes

vissa befogenheter i avseende å här ifrågavarande tillsyn. Inspektören

kan sålunda i sin verksamhet bli föremål för stridiga direktiv. I praktiken

ha väl nu berörda förhållanden hittills icke medfört några större

olägenheter, men då nu fråga ändock är om en viss revision av lagen,

har det synts lämpligt att söka få till stånd en mer rationell anordning i

förevarande avseende. Härtill kommer, att styrelsen i sitt den 2 november

1925 avgivna betänkande med förslag till reviderad lag om arbetarskydd

föreslagit, att länsstyrelserna skulle i allt väsentligt befrias från de uppgifter

med denna lags tillämpning, som för närvarande åligga dem, och

att yrkesinspektionens chefsmyndighet skulle övertaga de mer betydelsefulla

av dessa uppgifter. Denna åtgärd, som mötts med nära nog enhälligt

gillande från länsstyrelsernas sida, synes skäligen böra efterföljas av

att länsstyrelserna jämväl fritagas från skyldigheten att övervaka skogshärbärgeslagens

efterlevnad.

Med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av härbärgeslagstiftningens

tillämpningsområde har man att överväga, huruvida berörda

förändring kan anses påkalla någon ändring jämväl i avseende å tillsynens

anordning. I fråga om de eventuellt nytillkommande flottledsbyggnads-

och skogsdikningsföretagen torde det vara uppenbart, att den meromnämnde

specialinspektören jämte skogsvårdspersonalen skulle vara väl

kvalificerade för de nya tillsynsuppgifterna. Någon oskälig ökning av

deras arbetsbörda skulle väl ej heller dessa tillsynsuppgifter medföra, då

de skulle avse ett relativt måttligt antal arbetsföretag och de sannolikt

i regel komme att fullgöras i samband med andra respektive tillsynsorgan

åliggande funktioner.

Beträffande vägbyggnadsarbete gälla ej till fullo nu anförda synpunkter.

Emellertid torde omförmälda tillsynsorgan, även om de icke äro

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

fackmän i avseende å vägbyggnader, äga tillfyllestgörande kompetens för

övervakande av härbärgeringsskyldighetens iakttagande jämväl vid sådana

arbeten. Vad särskilt specialinspektören angår, måste lian tydligtvis

i förhållande till här ifrågavarande företag intaga samma ställning

som till övriga härbärgeslagstiftningen underkastade arbeten. För skogsvårdspersonalen

skulle väl tillsynsåliggandet i regel begränsas till de fall,

då det kan fullgöras i samband med andra tjänsteuppgifter. Emellertid

finnes det en grupp av statliga befattningshavare med särskild kompetens

på förevarande arbetsområde, nämligen väg- och vattenbyggnadsdistriktens

befattningshavare, och synes det böra tagas under övervägande,

om ej jämväl denna grupp, ehuru föga talrik, borde tagas i anspråk

för tillsyn å härbärgeringsskyldighetens fullgörande vid vägbyggnadsföretag.

Givetvis skulle, i likhet med vad som gäller beträffande skogsvårdspersonalen,

dessa befattningshavare endast öva tillsyn å arbetsföretag, som

icke stå under deras ledning, och i den mån tillsynen lämpligen kan kombineras

med andra tjänsteförrättningar.

Enligt vad förut föreslagits skulle samtliga de slag av arbete, vartill

härbärgeringsskyldigheten är ifrågasatt att utsträckas, infogas i skogshärbärgeslagen,

och skulle sålunda flottledshärbärgeslagen lämnas orörd

av den åsyftade utsträckningen. Ändras på sätt nyss förordats anordningen

av tillsynen å skogshärbärgeslagens efterlevnad, synes det emellertid

med skäl kunna ifrågasättas, om icke länsstyrelserna borde befrias

jämväl från befattningen med tillsynen å flottledshärbärgeslagens iakttagande.

De erinringar, som ovan framställts beträffande länsstyrelsernas

uppdrag att utöva tillsyn å skogshärbärgeslagens efterlevnad, äga

giltighet även i fråga om flottledshärbärgeslagen, och det skäl för denna

anordning, som anförts i propositionen med lagförslaget i ämnet — eller

att länsstyrelsen är den allmänna tillsyningsmyndigheten över såväl

flottlederna som flottningsföreningarnas verksamhet — synes ej vidare

övertygande. Faktiskt vilar givetvis ansvaret för övervakandet av lagens

tillämpning väsentligen på den förut omnämnde specialinspektören, som

under socialstyrelsens ledning fullgör detta sitt åliggande med bistånd

av skogsstatens och i viss mån även skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare.

Något mer betydelsefullt samband mellan tillsynen å härbärgeringsskyldighetens

fullgörande och nyssnämnda, länsstyrelserna redan

förut åliggande tillsynsuppdrag torde praktiskt taget ej heller existera.

För enhetlighet i avseende å organisationen av tillsynen å härbärgeslagstiftningens

efterlevnad talar för övrigt det förhållandet, att flottningsarbetet

till stor del torde utföras av folk, som eljest i större eller mindre utsträckning

sysselsättes med arbete, som är inbegripet under skogshärbärgeslagen.

Den nu ifrågasatta åtgärden skulle icke medföra någon ändring i vad

flottledshärbärgeslagen föreskriver rörande vattendomstol. I 10 kap. 4 §

vattenlagen bör emellertid, såsom från styrelsens sida redan tidigare

föreslagits, intagas bestämmelse om skyldighet för länsstyrelse att om

där åsyftad syneförrättning underrätta specialinspektören. Vidare borde

kanske i 70 § lagen om lottning i allmän flottled angivas, att rörande

tillsynen i fråga om byggnader för flottningsarbetarnas härbärgerande

under flottningstiden iir särskilt stadgat.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och under förutsättning

att i arbetarskyddslagen vidtagas av styrelsen föreslagna ändringar, får

socialstyrelsen föreslå, att åt nedanangivna bestämmelser i skogs- och

flottledshärbärgeslagarna måtte givas följande ändrade lydelse:

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Skogshärbärgeslagen.

(Lagens rubrik ändras.)

1 $.

Bedrives skogsavverknings-, kolnings-, väg- eller flottledsbyggnadseller

vattenavledningsarbete på sådant avstånd från ställe etc.

Användas för arbetet hästar och bedrives arbetet vintertiden, åligger

det arbetsgivaren att jämväl sörja för etc.

(I sista stycket vidtagas ändringar med liänsyn till den reviderade arbetarskyddslagen.

)

3 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare

föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet

av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas

tjänst för skogsvård anställd personal (alternativt---yrkes
inspektionen,

i det allmännas tjänst för skogsvård anställd personal samt

väg- och vattenbyggnadsdistriktens befattningshavare).

(Senare delen av stycket ändras med hänsyn till den reviderade arbetarskyddslagen.

)

Flottledshärbärgeslagen,

1 *.

(Senare stycket ändras med hänsyn till den reviderade arbetarskyddslagen.

)

4 §.

Skulle beträffande enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten,

underlåta att ställa sig till. efterrättelse föreskrift i 1 eller 2.§,

äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, när så prövas nödigt, vid vite

förbjuda honom, sedan han blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid

vidare hedriva Lottning i flottleden utan att hava vidtagit de av myndigheten

vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

Vad i första stycket av denna paragraf stadgas äge icke tillämpning å enskild

flottled, som innehaves av kronan, utan skall, när yrkesinspektionens

chefsmyndighet beträffande sådan led finner åtgärd, som nu sagts, erforderlig,

frågan härom anmälas hos domänstyrelsen, som har att efter

omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden eller ock underställa

ärendet Konungens prövning.

5 %.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas, på sätt Konungen närmare

föreskriver, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet

av befattningshavare vid yrkesinspektionen samt i det allmännas

tjänst för skogsvård anställd personal.

I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade,

deltagit byråchefen Furst och tillförordnade byråchefen Nyström.

Stockholm den 19 maj 1927.

Underdånigst:

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:184 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående stärkande av skogsoch flottledshärbärgeslagarnas samt den i samband a1 i texten