Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens åren 1925, 1926 och 1928 fattade beslut, dels ock cn i ämnet väckt motion.
1929-05-11 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1929:41, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens åren 1925, 1926 och 1928 fattade beslut, dels ock cn i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1929 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa
av den internationella arbetsorganisationens konferens
åren 1925, 1926 och 1928 fattade beslut, dels ock
cn i ämnet väckt motion.
Genom en den 19 mars 1929 avlämnad proposition, nr 185, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotollet över
socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående de i nämnda protokoll
omförmälda, av den internationella arbetsorganisationens konferens
åren 1925, 1926 och 1928 fattade besluten.
De ifrågavarande besluten utgöras av ett förslag till konvention angående
ersättning för yrkessjukdomar, ett förslag till konvention angående förenkling
av inspektionen av emigranter ombord å fartyg, ett förslag till konvention
angående införande av metoder för fastställande av minimilöner och
en rekommendation angående tillämpningen av metoder för fastställande av
minimilöner.
I .sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
föreliaft en av herr Thorberg inom första kammaren väckt motion, nr 287,
vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande
av sådana åtgärder, som skulle snarast möjligt bereda vårt land tillfälle att
biträda internationella arbetsorganisationens konventioner angående fastställandet
av minimiålder för barns användande till industriellt arbete, angående
ersättning för arbetslöshet vid fall av fartygs förolyckande och angående
tillämpning av veckovila i industriella företag.
De i propositionen och motionerna omförmälda konventionsförslagen och
rekommendationen hava i översättning till svenska språket följande lydelse:
-
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 24 höft. (Nr 41.) 991 29 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
I.
Förslag till konvention angående fastställandet av minimiålder för barns
användande till industriellt arbete.
Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen av nationernas
förbund,
vilken av Amerikas Förenta Staters regering sammankallats till
Washington den 29 oktober 1919
och beslutit antaga vissa förslag angående »sysselsättande av barn:
minimiålder för anställande», vilken fråga ingår i fjärde punkten på dagordningen
för konferensens sammanträde i Washington,
ävensom bestämt, att dessa förslag skola avfattas i form av förslag till
en internationell konvention,
antager följande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i delen om arbetet av
traktaten i Versailles den 28 juni 1919 och traktaten i St. Germain den 10
september 1919.
§ !•
Såsom »industriella företag» skola med hänsyn till tillämpningen av denna
konvention särskilt anses:
a) Gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral.
b) Företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras,
utsmyckas, färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen
omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring
av föremål, ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft
i allmänhet eller av elektricitet.
c) Uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning.
av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare,
kanaler, anordningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker,
vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar,
gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten, ävensom förberedelse-
och grundläggningsarbeten för härovan åsyftade arbeten.
d) Transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg eller å inre
vattenväg, däri inbegripet liandhavande av gods å kajer och bryggor samt
i dockor, varv och magasin, med undantag likväl av transport för hand.
Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränser mellan
industri å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.
§ 2.
Barn under 14 år må icke användas eller arbeta i industriella företag,
offentliga eller privata, eller inom någon gren av sådant företag, med undantag
av företag, där endast medlemmar av samma familj sysselsättas.
§ 3.
Bestämmelserna i § 2 äga icke tillämpning å arbete, som utföres av barn
i yrkesskolor, därest arbetet är godkänt och övervakas av offentlig myndighet.
§ 4-
För underlättande av kontrollen över efterlevnaden av bestämmelserna i
denna konvention skall varje industriell arbetsgivare föra ett register, upptagande
varje hos honom sysselsatt person under 16 år med angivande av
dagen för dennes födelse.
Andra lagutskottets utlåtande ]Vr 41.
3
§5.
Beträffande denna konventions tillämpning å Japan medgivas från bestämmelserna
i § 2 följande undantag:
a) barn över 12 år kunna få användas till arbete, om de genomgått folkskola;
b)
beträffande barn mellan 12 och 14 år, som redan äro anställda i arbete,
må övergångsbestämmelser utfärdas.
Bestämmelsen i nu gällande japanska lag, vilken tillåter barn under 12
ar att utföra vissa lättare arbeten, skall upphävas.
§ 6.
Bestämmelserna i § 2 skola icke tillämpas å Indien, men få där barn
under 12 år icke sysselsättas:
a) i företag som använda drivkraft och sysselsätta mera än tio personer;
b) i gruvor, stenbrott eller andra anläggningar för utvinnande av mineral;
c) med transport av passagerare, gods eller post å järnväg eller handhavande
av gods i dockor eller å kajer eller bryggor, med undantag likväl
av transport för hand.
§ 7''
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919 och
av traktaten i St. Germain den 10 september 1919, delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.
§8.
Varje medlem av den internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier,
besittningar och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock
under följande förbehåll:
a) att konventionens bestämmelser icke med hänsyn till de lokala förhållandena
äro omöjliga att tillämpa;
b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning
efter de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.
Varje medlem skall till den internationella arbetsbyrån meddela det beslut,
som den fattar med avseende på varje av sina kolonier, besittningar eller
protektorat, vilka icke hava full självstyrelse.
§ 9-
Så_ snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.
§ io.
Denna konvention skall träda i kraft den dag sådan notifikation, som nyss
nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men skall
endast vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin ratifikation
hos sekretariatet. Därefter träder konventionen i kraft beträffande
varje annan medlem den dag, dennes ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.
§ 11.
Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att bringa
dess bestämmelser i verkställighet senast den 1 juli 1922 och att vidtaga
erforderliga åtgärder för att göra dem effektiva.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
§ 12.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.
§ !3.
Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst en gång vart tionde år
förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning
och skall taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör
upptagas frågan om revision av eller ändringar i konventionen.
§ W.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
II.
Förslag till konvention angående ersättning för arbetslöshet vid fall
av fartygs förolyckande.
Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen av nationernas
förbund,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genua den 15 juni 1920
och beslutit antaga vissa förslag angående »kontroll å anställningsvillkoren
för sjömän; arbetsförmedling; tillämpningen å sjömän av den
konvention och de hemställanden rörande arbetslöshet och arbetslöshetsförsäkring,
som antagits i Washington nästföregående november», vilken
fråga upptagits såsom andra punkten på dagordningen för konferensens
sammanträde i Genna,
ävensom bestämt, att dessa förslag skola avfattas i form av ett förslag
till internationell konvention,
antager följande förslag till konvention att ratificeras av internationella
arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i delen om arbetet
av traktaten i Versailles den 28 juni 1919, traktaten i St. Germain den 10
september 1919, traktaten i Neuilly den 27 november 1919 och traktaten i
Le Grand Trianon den 4 juni 1920.
§ 1-
Med »sjöman» förstås vid tillämpning av denna konvention en var, som
ar anställd å fartyg, nyttjat i sjöfart.
Med »fartyg» förstås vid tillämpning av denna konvention varje i allmän
eller enskild ägo varande båt, fartyg eller skepp, av vad slag som helst, vilket
nyttjas i sjöfart, med undantag likväl för krigsfartyg.
§ 2.
Då fartyg förolyckas, skall redaren eller den, med vilken sjömannen slutit
avtal om tjänst ombord å fartyget, till varje å fartyget anställd sjöman utgiva
ersättning för den arbetslöshet, som försakas av fartygets förolyckande.
Denna ersättning skall utgå för alla de dagar, varunder sjömannen är
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
5
verkligt arbetslös och enligt den beräkningsgrund, som gäller för den genom
avtalet bestämda hyran, men må den totala ersättningen begränsas till ett
belopp motsvarande två månaders hyra.
§ 3.
Ersättning, som här avses, skall åtnjuta samma rättsliga skydd som fordran
på intjänad hyra, och skall sjömannen för dess indrivande äga anlita samma
tillvägagångssätt som beträffande sådan fordran.
§ 4-
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att tillämpa den på dem av sina kolonier, besittningar
och protektorat, vilka icke hava full självstyrelse, detta dock under
följande förbehåll:
a) att konventionens bestämmelser ej med hänsyn till de lokala förhållandena
äro omöjliga att tillämpa;
b) att de ändringar, som måste vidtagas för konventionens anpassning
efter de lokala förhållandena, låta sig införas i densamma.
Varje medlem skall till internationella arbetsbyrån meddela det beslut,
som den fattar med avseende å varje av sina kolonier, besittningar eller
protektorat, vilka icke ha full självstyrelse.
§ 5-
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av traktaten i Versailles den 28 juni 1919, traktaten
i St. Germain den 10 september 1919; traktaten i Neuilly den 27
november 1919 och traktaten i Le Grand Trianon den 4 juni 1920, delgivas
nationernas förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.
§ 6.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmar av internationella arbetsorganisationen.
§ 7-
Denna konvention skall träda i kraft den dag, sådan notifikation, som
nyss nämnts, verkställts av nationernas förbunds generalsekreterare, men
skall endast vara bindande för de medlemmar, som låtit inregistrera sin
ratifikation hos sekretariatet. Därefter träder konventionen i kraft beträffande
varje annan medlem den dag, dennes ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.
§ 8.
Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 7 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att bringa dess bestämmelser i
verkställighet senast den 1 juli 1922 och att vidtaga erforderliga åtgärder för
att göra dem effektiva.
§ 9.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det
den inregistrerats hos sekretariatet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
§ 10.
Internationella arbetsbyråns styrelse skall minst eu gång vart tionde år
tillställa generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tillämpning
och skall taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör
upptagas frågan om revision av eller ändringar i konventionen.
§ 11-
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
III.
Förslag- till konvention angående tillämpningen av veckovila i industriella
företag.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 25 oktober 1921 till sitt tredje sammanträde
samt
beslutit antaga vissa förslag angående veckovila inom industrien,
vilken fråga innefattas i sjunde punkten på dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella
arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.
§ 1.
Med hänsyn till tillämpningen av denna konvention skola såsom »industriella
företag» anses:
a) Gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral.
b) Företag, inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras,
utsmyckas, färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen
omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggen och företag för förstöring av
föremål, ävensom framställning, transformering och överförande av drivkraft
i allmänhet och av elektricitet.
c) Uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller rivning
av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor, vågbrytare,
kanaler, anläggningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar, viadukter, kloaker,
vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar, elektriska anläggningar,
gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten, ävensom förberedelse-
och grundläggningsarbeten för härovan åsyftade arbeten.
d) Transport av passagerare eller gods å lands- eller järnväg eller å inre
vattenväg, däri inbegripet handha vande av gods å kajer och bryggor samt i
dockor och magasin med undantag likväl av transport för hand.
Ovanstående uppräkning är gjord med förbehåll för de särskilda undantag
av nationell natur, vilka angivas i Washingtonkonventionen angående begränsning
av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar om dagen
och fyrtioåtta timmar i veckan, i den mån dessa undantag äro tillämpliga i
avseende å före varande konvention.
Utöver vad ovanstående uppräkning giver vid handen, må, där så finnes
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
t
nödvändigt, varje medlem fastställa gränslinjen mellan industri å ena samt
handel och jordbruk å andra sidan.
§ 2.
Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag, allmänt
eller enskilt, eller i någon gren därav, skall, med förbehåll för de undantag,
som angivas i följande paragrafer, under loppet av varje tidrymd om sju
dagar åtnjuta en vilotid, innefattande minst tjugofyra på varandra följande
timmar.
Denna vilotid skall såvitt möjligt beredas varje företags hela personal
samtidigt.
Yilotiden skall såvitt möjligt infalla å de dagar, som enligt landets eller
traktens tradition eller sedvänja ägnas åt vila.
. § 3.
Yarje medlem må från tillämpningen av bestämmelserna i § 2 undantaga
personer, som sysselsättas i sådana industriella företag, vari endast användas
medlemmar av samma familj.
§4.
Varje medlem äger att, med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska
och humanitära synpunkter och efter samråd med kompetenta arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, där sådana finnas, medgiva undantag (däri
inbegripet suspension och avkortning av vilotid) helt eller delvis från bestämmelserna
i § 2.
Dylikt samråd skall icke vara erforderligt i de undantagsfall, vilka redan
beviljats med tillämpning av gällande lagstiftning.
§5.
Varje medlem bör, såvitt möjligt, meddela bestämmelser om vilotider till
ersättning för suspension eller avkortning, medgiven enligt § 4, förutom i
sådana fall, där genom överenskommelse eller sedvänja redan är sörjt för
dylik vilotid.
§ 6.
Yarje medlem skall upprätta en förteckning å de undantag, som med
fivits
enligt § 3 eller 4, samt delgiva densamma åt internationella arbetsyrån.
Sedermera skall varje medlem vart annat år meddela alla förändringar,
som vidtagits i avseende å denna förteckning.
Internationella arbetsbyrån skall förelägga internationella arbetsorganisationens
generalkonferens en rapport i ämnet.
§
För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention
skall det åligga varje arbetsgivare, direktör eller disponent:
a) att, där veckovila gives samfällt åt hela personalen, tillkännagiva dagar
och timmar för gemensam vilotid antingen medelst anslag, uppsatta på i
ögonen fallande sätt å arbetsstället eller å annan lämplig plats eller ock på
annat av regeringen godkänt sätt;
b) att, där veckovilan icke gives samfällt åt hela personalen, medelst ett
register, upprättat på sätt, som godkänts genom landets lagstiftning eller av
vederbörande myndighet utfärdat reglemente, angiva de arbetare eller anställda,
för vilka särskilda föreskrifter beträffande veckovila gälla samt meddela
dessa föreskrifter.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
§ 8.
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 9.
Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.
Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då
dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.
§ io.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
§ 11-
Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att tilllämpa
bestämmelserna i §§ 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7 senast den 1 januari 1924
samt att vidtaga erforderliga åtgärder för att göra dem effektiva.
§ 12.
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421
av fördraget i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.
§ 13.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.
§ 14.
Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.
§ 15.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
9
IV.
Förslag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 19 maj 1925 till sitt sjunde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående ersättning för yrkessjukdomar,
vilken fråga innefattas i första punkten på dagordningen för
sammanträdet,
ävensom beslutit att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager denna, den tionde dagen i juni år ettusen niohundra och tjugusex,
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.
§ I
Varje
medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som falla offer för
yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare eu ersättning grundad på de
allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för
olycksfall i arbete.
Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som i den nationella lagstiftningen
stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta
förbehåll skall det stå varje medlem fritt att, vid fastställandet i den nationella
lagstiftningen av de villkor, enligt vilka ersättning för ifrågavarande
sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin
lagstiftning om ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar
och anpassningar, som kunna anses tjänliga.
§ 2.
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att anse som yrkessjukdomar de sjukdomar
och förgiftningar, som framkallas av de i efterföljande förteckning upptagna
ämnena, då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabba arbetare tillhörande
industrier eller yrken, som finnas upptagna på motstående plats i förteckningen,
och då desamma härröra från arbete i ett företag, som är underkastat
förut nämnda nationella lagstiftning.
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Förteckning.
Sjukdomar och giftiga ämnen
Motsvarande industrier eller yrken
Förgiftning genom bly, blylegerin- gar och blyföreningar samt di- rekta följder av sådan förgiftning.
Handhavande av mineral innehållande bly, inbegri- pet blyhaltig aska från zinkhyttor.
Smältning av gammal zink och bly i tackor.
Tillverkning av föremål av gjutet bly eller blyhal- tiga legeringar.
Grafiska industrier.
Tillverkning av blyföreningar.
Tillverkning och reparation av elektriska ackumula- torer.
Beredning och användning av emaljer innehållande
bly.
Polering med hjälp av blyfilspån eller blyhaltig tenn- aska.
Måleriarbete, innefattande beredning eller behand- ling av täckande ämnen, kitt eller färgämnen,
innehållande blypigment.
Förgiftning genom kvicksilver, kvick- silveramalgamer och kvicksilver- föreningar samt direkta följder
av sådan förgiftning.
Handhavande av kvicksilvermineral.
Tillverkning av kvicksilverföreningar.
Tillverkning av mätnings- eller laboratorieapparater.
Beredning av råämnen för tillverkning av hattar.
Brännförgyllning.
Användning av kvicksilverpumpar vid tillverkning
av glödlampor.
Knallhattstillverkning av knallkvicksilver.
Mjältbrandssmitta.
Arbete, som medför beröring med mjältbrandssmit- tade djur.
Handhavande av kvarlevor av djur, inbegripet hudar,
klövar, hovar och horn.
Lastning och lossning eller transport av varor.
§ 3.
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 4.
Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.
Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då
dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.
§ 5-
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
11
§6-
Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 4 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i
§§ 1 och 2 senast den 1 januari 1927 samt att vidtaga erforderliga åtgärder
för att göra dem effektiva.
§
Yarje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.
§ 8‘
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter
det den inregistrerats hos sekretariatet.
§ 9‘
Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst eu gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.
§ io.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
V.
Förslag till konvention angående förenkling av inspektionen av emigranter
ombord å fartyg.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 26 maj 1926 till sitt åttonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående förenkling av inspektionen
av emigranter ombord å fartyg, vilken fråga upptagits på dagordningen
för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager denna, den femte dagen i juni år ettusen niohundra och tjugusex,
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.
§ !•
För tillämpningen av denna konvention skola i varje land av behörig
myndighet meddelas definitioner av begreppen »emigrantfartyg» och »emigrant».
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
§ 2.
Varje medlem, som ratificerar denna konvention, förbinder sig att godtaga
den principen, att med nedan angivna undantag den ombord på emigrantfartyg
utövade officiella inspektionen till skyddande av emigranter skall
tillkomma allenast en regering.
Denna bestämmelse utgör dock icke hinder för ett annat lands regering
att tillfälligtvis och på egen bekostnad låta en representant såsom observatör
ombord åtfölja landets såsom emigranter resande undersåtar, under
förutsättning att han icke gör intrång på den officielle inspektörens uppgifter.
§ 3.
Om officiell emigrantinspektör anställes ombord på emigrantfartyg, skall
han i regel tillsättas av regeringen i det land, vars flagga fartyget för. Sådan
inspektör kan likväl utses av annan regering, om överenskommelse
därom träffats mellan regeringen i det land, vars flagga fartyget för, och en
eller flera av de regeringar, vilkas undersåtar såsom emigranter befordras å
fartyget.
§ 4.
Bestämmandet av de krav på praktiska kunskaper samt fackliga och moraliska
kvalifikationer, som skola ställas på inspektör, tillkommer den regering,
som är ansvarig för inspektörens tillsättande.
Officiell inspektör må icke på något sätt vare sig direkt eller indirekt
vara förbunden med eller beroende av fartygsägaren eller rederibolaget.
Nu angivna bestämmelse skall dock icke utgöra hinder för regering att
undantagsvis och i händelse av verkligt nödtvång utse skeppsläkaren till
officiell inspektör.
§ 5-
Den officielle inspektören skall vaka över iakttagandet av de rättigheter,
som tillkomma emigranterna enligt det lands lagar, vars flagga fartyget för,
annan tillämplig lag, internationella överenskommelser eller kontrakten om
emigranternas befordran.
Regeringen i det land, vars flagga fartyget för, skall, oavsett inspektörens
nationalitet, delgiva denne texten till gällande lagar och förordningar rörande
emigranters förhållanden samt till de internationella överenskommelser
och kontrakt angående samma ämne, vilka meddelats regeringen.
§6.
Fartygsbefälhavarens befogenheter inskränkas icke genom denna konven - tion. Den officielle inspektören må på intet sätt göra intrång på befälhavarens
befogenheter ombord och skall uteslutande befatta sig med att övervaka
tillämpningen av lagar, förordningar, överenskommelser och kontrakt,
vilka direkt angå emigranternas skydd och välfärd ombord.
§ 7.
Inom åtta dagar efter fartygets ankomst till destinationsliamnen skall den
officielle inspektören avgiva rapport till regeringen i det land, vars flagga
fartyget för, och skall denna regering översända ett exemplar av rapporten
till de övriga intresserade regeringar, som förut anhållit därom.
Avskrift av rapporten skall av den officielle inspektören överlämnas till
fartygets befälhavare.
§ 8-
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
13
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 9.
Denna konvention träder i kraft, så snart ratifikationerna för två medlemmar
av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.
Den är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer inregistrerats
hos sekretariatet.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem den dag, då
dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.
§ 10.
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av
ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
§ 11-
Under förbehåll med hänsyn till bestämmelserna i § 9 förbinder sig varje
medlem, som ratificerar denna konvention, att tillämpa bestämmelserna i
t§ 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7 senast den 1 januari 1928 samt att vidtaga erforerliga
åtgärder för att göra dem effektiva.
§ 12.
Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att, i enlighet med bestämmelserna i § 421 av fördraget
i Versailles och motsvarande paragrafer av de övriga fredsfördragen,
tillämpa denna konvention på sina kolonier, besittningar och protektorat.
§ 13.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för
inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år, efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.
§ 14.
Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.
§ 15.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Yl.
Förslag till konvention angående införande av metoder för fastställande
av minimilöner.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 30 maj 1928 till sitt elfte sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående metoder för fastställande
av minimilöner, vilken fråga utgjorde första punkten på dagordningen
för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,
antager denna, den sextonde dagen i juni år ettusen niohundra och tjuguåtta,
efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens
medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget
i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.
it
§ I
Varje
medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att införa eller vidmakthålla metoder, som
möjliggöra fastställande av minimilönesatser för arbetare, anställda i sådana
yrken eller delar av yrken (och särskilt i hemindustriella yrken), vari icke
finnas anordningar för lönernas effektiva reglering genom kollektivavtal eller
annorledes och där lönerna äro exceptionellt låga.
Vid tillämpningen av denna konvention skola såsom »yrken» anses förädlingsindustri
och handel.
§ 2-
Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger frihet att, efter
samråd med arbetar- och arbetsgivarorganisationerna, där sådana finnas,
inom ifrågavarande yrke eller del av yrke, bestämma å vilka yrken eller
delar av yrken och särskilt å vilka hemindustriella yrken eller delar av sådana
yrken de i § 1 avsedda metoderna för fastställande av minimilöner
skola tillämpas.
§ 3.
Varje medlem, som ratificerar denna konvention, äger frihet att bestämma
metoderna för fastställande av minimilöner ävensom sätten för deras tilllämpning.
Iakttagas bör dock:
1) att innan metoderna tillämpas å visst yrke eller viss del av yrke, samråd
skall äga rum med representanter för vederbörande arbetsgivare och arbetare,
däri inbegripna representanter för deras respektive organisationer, där
sådana finnas, ävensom med andra personer, som genom sitt yrke eller sina
uppgifter äro särskilt skickade härför och till vilka behörig myndighet finner
lämpligt hän vända sig;
2) att vederbörande arbetsgivare och arbetare skola deltaga i metodernas
tillämpning under den form och i den utsträckning den nationella lagstiftningen
kan bestämma men i varje fall till lika antal och på lika villkor;
3) att de minimilönesatser, som fastställts, skola vara bindande för vederbörande
arbetsgivare och arbetare, så att de icke skola kunna nedsättas av
15
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
dem vare sig genom individuella avtal eller, med mindre vederbörande myndighet
i allmänhet eller för visst tillfälle lämnat tillstånd därtill, genom
kollektivavtal.
§4-
Yarje medlem, som ratificerar denna konvention, skall genom anordnande
av ett system med tillsyn och påföljder vidtaga nödiga åtgärder till tryggande
dels att vederbörande arbetsgivare och arbetare erhålla kännedom om gällande
minimilönesatser och dels att de löner, som utbetalas, icke understiga tilllämpliga
minimilönesatser.
Varje arbetare, för vilken minimilönesatserna gälla och som uppburit lön,
understigande dessa satser, skall vara berättigad att, inom den tid, som kan
vara fastställd i den nationella lagstiftningen, genom rättegång eller på annan
laglig väg utkräva det honom tillkommande beloppet.
§ 5-
Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall årligen delgiva
internationella arbetsbyrån en allmän redogörelse, innehållande förteckning
å de yrken eller delar av yrken, inom vilka metoder för fastställande av
minimilöner bragts i tillämpning, jämte upplysningar om sätten för metodernas
tillämpning och resultaten därav. Denna redogörelse skall även innehålla
kortfattade uppgifter å det ungefärliga antalet arbetare, som äro underkastade
ifrågavarande reglering, de fastställda minimilönesatserna samt de
viktigaste övriga åtgärder, som må hava vidtagits, beträffande minimilöner.
§ 6‘
De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom inregistreras.
§ 7.
Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar, vilkas ratifikationer
inregistrerats hos sekretariatet.
Den träder i kraft tolv månader från den dag, då ratifikationerna för två
medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats av generalsekreteraren.
Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation inregistrerats hos sekretariatet.
§ 8‘
Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.
§9.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för
inregistrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den
inregistrerats hos sekretariatet.
Varje medlem, som ratificerat denna konvention och som icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke angivna tiden av tio år begagnar den
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
i denna paragraf omförmälda rätten till uppsägning, är bunden för en nj
period av fem år och kan därefter uppsäga konventionen vid utgången av
varje femårsperiod på de i denna paragraf angivna villkoren.
§ 10. _
Internationella arbetsbyråns styrelse åligger att minst en gång vart tionde
år förelägga generalkonferensen en redogörelse för denna konventions tilllämpning
och taga i övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens
dagordning upptaga frågan om konventionens revision eller modifierande.
§ 11.
De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.
VII.
Rekommendation, angående tillämpningen av metoder för fastställande
av minimilöner.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 30 maj 1928 till sitt elfte sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående metoder för fastställande
av minimilöner, vilken fråga utgjorde första punkten på dagordningen
för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna, den sextonde dagen i juni år ettusen nioliundra och tjuguåtta,
efterföljande rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn
till dess förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande
delar av de övriga fredsfördragen:
A.
Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen,
som antagit ett förslag till konvention angående införande av metoder
för fastställande av minimilöner
och som önskar komplettera konventionsförslaget genom att till ledning
för medlemmarna uppställa vissa allmänna grundsatser, vilka av erfarenhet
och rådande praxis att döma lämna de mest tillfredsställande resultaten,
hemställer till varje medlem av organisationen att beakta följande grundsatser
och regler.
I.
1) För att varje medlem, som ratificerar konventionen, skall vara i besittning
av de upplysningar, som erfordras för fattande av beslut om tilllämpning
av metoder för fastställande av minimilöner, bör i varje yrke eller
del av yrke, inom vilket arbetsgivare eller arbetare anhålla om sådana metoders
tillämpning och lämna upplysningar, som synas utvisa, att inga anordningar
finnas för lönernas effektiva reglering och att lönerna äro excep
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 17
tionellt laga, undersökning verkställas rörande de i verkligheten utbetalade
lönerna och de anordningar, som kunna hava träffats för lönernas reglering.
2) Utan att därigenom intrång sker på den rätt, som konventionsförslaget
tillerkänner medlemmarna att inom sina respektive länder fritt bestämma
de yrken eller delar av yrken, å vilka de anse lämpligt att tillämpa metoder
föl fastställande av minimilöner, bör särskild uppmärksamhet ägnas de yrken
eller delar av yrken, i vilka kvinnor vanligen äro sysselsatta.
II.
1) Metodeina för fastställande av minimilöner böra, oberoende av sin form
(t. ex. yrkesnämnder för varje särskilt yrke, gemensamma nämnder för grupper
av yrken, domstolar för obligatorisk skiljedom) inbegripa en undersökning
av förhållandena i det yrke eller den del av yrke, varom fråga är, ävensom
samrad med de väsentligen och i första rummet intresserade parterna,
d. v. s. arbetsgivare och arbetare inom yrket eller delen av yrke; i varje
bör deras mening inhämtas i alla frågor rörande minimilöners fastställande
samt all skälig hänsyn tagas därtill.
2) a) För att förläna större auktoritet åt de lönesatser, som må fastställas,
vore det önskvärt, att vederbörande arbetsgivare och arbetare genom representanter
till lika antal eller med lika röstetal finge gemensamt taga direkt
±"ii1 övf‘i''b*gguingariia och besluten inom organen för minimilöners faststallande.
I varje fall bör, om dylik representation medgives den ena
Parten, den andra parten vara företrädd på lika villkor. De organ, som
hava att fastställa lönerna, böra därjämte innefatta en eller flera opartiska
personer, vilkas röster möjliggöra ett positivt beslut i de fall, då arbetsgivaroch
arbetarrepresentanternas röster fördela sig lika. Dessa opartiska personer
böra såvitt möjligt utses i samförstånd eller efter samråd med arbetsgivarnas
och arbetarnas representanter i de organ, som hava att fastställa
minimilöner.
b) För att arbetsgivarnas och arbetarnas representanter skola åtnjuta deras
loitroende, vilkas intressen de företräda, böra vederbörande arbetsgivare och
arbetare, i den mån förhållandena det medgiva, äga rätt att deltaga i utseendet
av små representanter, och i varje fall böra förefintliga arbetsgivaroch
arbetarorganisationer anmodas att avgiva förslag å medlemmar av organen
för minimilöners fastställande.
c) Den eller de opartiska personer, som avses i punkt a), böra utses
bland man eller kvinnor, vilka äro kända för att besitta erforderliga förutsättningar
för fullgörandet av sin uppgift och som icke uti ifrågavarande
yrke eller del av yrke äga något som helst intresse, till följd varav deras
opartiskhet skulle kunna sättas i fråga.
d) Därest ett stort antal kvinnor äro anställda i ett yrke eller en del av
ett yrke, böra så långt möjligt kvinnor erhålla plats bland arbetarnas representanter
i organen för fastställande av minimilöner, varjämte bland de i
punkt a) avsedda opartiska personerna eu eller flera böra vara kvinnor.
III.
..yid bestämmande av minimilönesatser böra organen för lönernas fastställande
i varje fall beakta nödvändigheten av att tillförsäkra vederbörande
arbetare eu tillbörlig levnadsstandard. För detta ändamål bör liänsvn i
toista rummet tagas till de löner, som betalas för liknande arbete i yrken,
där arbetarna äro tillfredsställande organiserade och hava slutit effektiva
kollektivavtal, eller, om sådant jämförelsematerial ej finnes tillgängligt, till
den allmänna lönenivån i landet eller å orten i fråga.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 sand. 2 avd. 24 haft. (Nr 41.)
991 29 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Föreskrifter böra finnas om revision av de av vederbörande organ fastställda
minimilönesatserna, då de arbetare eller arbetsgivare, som aro medlemmar
av dessa organ, uttrycka önskan därom.
IY.
För att verksamt skydda vederbörande arbetares löner och säkerställa
arbetsgivarna mot risken av illojal konkurrens böra de anordningar, som
hava till ändamål att bereda trygghet mot att löner betalas, som understiga
de fastställda minimilönesatserna, innefatta:
a) anordningar för att hålla arbetsgivare och arbetare underrättade om
gällande lönesatser;
b) officiell kontroll å de löner, som i verkligheten betalas;
c) straff för åsidosättande av gällande lönesatser samt åtgärder till förebyggande
av sådant åsidosättande.
1) För att arbetarna, som sannolikt hava mindre möjlighet än arbetsgivarna
att själva skaffa sig kännedom om de beslut, som fattas av organen
för lönernas fastställande, må hållas underrättade om de minimilönesatser,
som tillkomma dem, skola arbetsgivarna kunna förpliktas att på lätt tillgängliga
platser i de lokaler, där arbetarna äro sysselsatta, eller beträffande
heminaustriella arbetare i de lokaler, där arbetet utlämnas eller såsom färdigt
avlämnas eller där lönerna utbetalas, anslå fullständiga upplysningar
om gällande lönesatser.
2) Ett tillräckligt antal inspektörer skola anställas med befogenheter liknande
dem, som föreslås för yrkesinspektörer i den av generalkonferensen
år 1923 antagna rekommendationen angående de allmänna grunderna för
anordnandet av inspektionssystem; dessa inspektörer böra företaga undersökningar
bland vederbörande arbetsgivare och arbetare för att utröna, huruvida
de utbetalade lönerna överensstämma med gällande lönesatser, och för
att eventuellt vidtaga de åtgärder, som kunna vara befogade i fall av åsidosättande
av de fastställda lönesatserna.
För att sätta inspektörerna i stånd att på bästa sätt fullgöra sina åligganden,
skola arbetsgivarna kunna förpliktas att föra fullständiga och noggranna
anteckningar över de av dem betalade lönerna eller, beträffande hemindustriella
arbetare, eu förteckning å dessa med angivande av deras bostad
och att förse dem med löneböcker eller liknande handlingar, innehållande
upplysningar, som möjliggöra kontroll, huruvida de utbetalade lönerna överensstämma
med gällande lönesatser.
3) I de fall, då arbetarna icke allmänt äga möjlighet att personligen
genom rättegång eller på annan laglig väg göra gällande sin rätt att utfå
det lönebelopp, som tillkommer dem enligt gällande minimilönesatser, böra
andra åtgärder vidtagas, som kunna anses ägnade att förebygga åsidosättande
av lönesatserna.
B.
Generalkonferensen av internationella arbetsorganisationen anser sig böra
fästa regeringarnas uppmärksamhet på den i art. 427 av fredsfördraget fastslagna
principen om lika lön för arbete av samma värde ritan hänsyn till
arbetarens kön.
Såsom i propositionen omförmäles, åligger det medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen att inom ett år eller vid förhinder på grund
av exceptionella förhållanden senast inom 18 månader efter avslutandet av
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 19
ett sammanträde av internationella arbetskonferensen underställa vid sammanträdet
antagna rekommendationer och konventionsförslag den eller de
myndigheter, till vilkas kompetensområden respektive frågor höra, för deras
omgestaltande till lag eller vidtagande av andra åtgärder. För det fall att
en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd eller annat åtgörande
för dess genomförande eller om ett konventionsförslag icke vinner
vederbörande myndighets eller myndigheters bifall, skall respektive medlem
av organisationen icke vara underkastad någon vidare förpliktelse med hänsyn
därtill.
Såsom bilaga till detta utlåtande har utskottet ansett sig böra foga i
översättning en av internationella arbetsbyrån utgiven översikt över ratifikationer,
upprättad i april 1929.
!• Konventionen angående fastställandet av minimiålder för barns användande
till industriellt arbete.
Förslaget till denna konvention, som antogs vid konferensens första sammanträde
i Washington år 1919, förelädes 1921 års riksdag genom proposition,
nr 361. Chefen för socialdepartementet statsrådet Elmquist uttalade därvid,
att konventionen icke borde föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida
förrän viss utredning blivit avslutad. På förslag av andra lagutskottet förklarade
riksdagen sig icke hava något att erinra mot berörda uttalande.
Sedan nämnda utredning slutförts, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut
den 30 november 1922 åt socialstyrelsen att bland annat utarbeta förslag till
de ändringar i lagen om arbetarskydd, som kunde finnas erforderliga för
Sveriges anslutning till ifrågavarande konvention. Förslag till fullständig
revision av nämnda lag avgavs av styrelsen den 2 november 1925 (Statens
offentliga utredningar 1925: 34).
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har berört
denna fråga i ett den 26 november 1928 avgivet yttrande i anledning av
vad som anförts i en av ett memorandum åtföljd skrivelse från internationella
arbetsbyrån rörande i huvudsak Sveriges ställning till vissa av internationella
arbetskonferensen antagna men av vårt land icke biträdda förslag
till konventioner. Delegationen har härvid uttalat, att enligt dess mening
vår lagstiftning bör kunna ändras på sådant sätt, som möjliggör ratificering.
Två av delegationens medlemmar hava i reservation avstyrkt Sveriges biträdande
av konventionen.
Förutsättning för Sveriges anslutning till eu internationell konvention av
den beskaffenhet som den ifrågavarande är givetvis, att densamma icke
kommer att föranleda sådana ändringar i den nationella lagstiftningen, som
icke äro lämpade efter de hos oss rådande förhållandena. Frågan om ratifikation
torde därför böra anstå till dess förslag till revision av arbetarskyddslagen
förelägges riksdagen. Vid utarbetande av sådant förslag torde
Kungl. Maj:t icke kunna undgå att taga ståndpunkt till frågan, huruvida
ratificering av denna konvention bör ske för Sveriges vidkommande.
Utskottet.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Utskottet.
II. Konventionen angående ersättning för arbetslöshet vid fall av fartygs
förolyckande.
Jämväl förslaget till denna konvention, som antogs vid konferensens
andra sammanträde i Genua år 1920, förelädes 1921 års riksdag genom proposition,
nr 361. Konventionen föranledde emellertid icke något beslut vid
nämnda riksdag, utan skulle frågan om ratificering anstå till påföljande år,
då förslag till sjömanslag skulle föreläggas riksdagen.
I det till lagrådet remitterade förslaget till sjömanslag liade införts sådan
bestämmelse, som möjliggjorde ratificering av konventionen. Med anledning
av erinringar från lagrådets sida, gående ut på bland annat att den i konventionen
rederierna ålagda förpliktelsen vore orättvist betungande och ej
väl harmonierade med deras förpliktelser under vissa likartade omständigheter,
uteslöts, på förslag av chefen för justitiedepartementet statsrådet
Åkerman, nämnda bestämmelse ur lagförslaget, när detta år 1922 förelädes
riksdagen. Kungl. Maj:ts förslag godkändes av riksdagen.
Med hänsyn till det b ehj ärtan svärda syftet med konventionen, den relativt
obetydliga kostnad dess genomförande skulle medföra samt den vårt land
åliggande förpliktelsen att såvitt möjligt främja internationella arbetsorganisationens
verksamhet har delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet i sin ovannämnda skrivelse den 26 november 1928 förordat anslutning
för Sveriges del till konventionen.
De regler, som i förevarande hänseende antogos vid 1922 års riksdag och
innefattas i 41 § sjömanslagen, anser utskottet vara för Sveriges del tillfredsställande.
De erinringar, som på sin tid framställdes av lagrådet mot
inarbetande i vår lagstiftning av bestämmelserna i förevarande konvention,
hava alltjämt giltighet. Utskottet kan därför icke förorda motionärens förslag
i fråga om denna konvention.
III. Förslaget till konvention angående tillämpningen av veekovila
i industriella företag.
Förslaget till denna konvention, som antogs vid konferensens tredje sammanträde
i Geneve år 1921, förelädes 1923 års riksdag genom proposition, nr 198.
I propositionen framhölls, att söndagsvilan hos oss, i den mån ej särskilda
omständigheter påkallade avvikelser, redan vore i vidsträckt mån tryggad.
Chefen för socialdepartementet statsrådet Herman Lindqvist förklarade, att
han med hänsyn till industriens läge fann det vara förenat med betänkligheter
att genomföra en lagstiftning, vilken för Sveriges vidkommande icke
syntes vara av något större praktiskt behov påkallad utan huvudsakligen
skulle vara betingad av internationella hänsyn. Departementschefen framhöll
emellertid, att det syntes honom lämpligt att vid en förestående revision av
arbetarskyddslagen taga i övervägande, huruvida i samband därmed önskemålet
om veekovila för industriens arbetare skulle kunna ytterligare tillgodoses.
Riksdagen lämnade propositionen i denna del utan erinran.
Socialstyrelsen har vid sin ovan omförmälda revision av arbetarskyddslagen
ej funnit anledning föreslå någon i sak avsevärd förändring i förevarande
avseende.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 21
I sin ovannämnda skrivelse den 26 november 1928 bär delegationen för
det internationella socialpolitiska arbetet under erinran om frågans tidigare
behandling anfört bl. a. följande:
Vad tidigare anförts rörande det ringa praktiska beliovet av eu lagstiftning,
som skulle möjliggöra ratifikation, torde otvivelaktigt fortfarande äga
giltighet. A andra sidan må ånyo erinras om Sveriges förpliktelse att stödja
internationella arbetsorganisationen i dess verksamhet samt framhållas, att
en dylik lagstiftning skulle, såvitt delegationen kan döma, låta sig genomföra
utan avsevärda olägenheter.
Under den tidigare diskussionen i ämnet ha bl. a. uttryckts betänkligheter
mot en lag, som på grund av ämnets natur väsentligen skulle komma
att bestå av ett eller annat grundläggande stadgande och en stor mängd
undantagsbestämmelser. Detta förhållande skulle emellertid möjligen kunna
undvikas genom att endast upptaga de grundläggande stadgandena i lagen
om arbetarskydd och låta det ankomma på Kungl. Maj:t att i enlighet med
vissa i lagen angivna grunder utfärda undantagsbestämmelserna.
Vad utskottet anfört i fråga om den under I bär ovan behandlade
konventionen har enligt utskottets mening tillämplighet jämväl å den nu
förevarande konventionen. Frågan om Sveriges anslutning till densamma
torde alltså böra anstå till dess förslag från Kungl. Maj:t angående revision
av arbetarskyddslagen förelägges riksdagen.
IV. Förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.
Detta konventionsförslag, som antogs vid konferensens sjunde sammanträde
i Geneve år 1925, förelädes 1926 års riksdag genom proposition, nr 118.
Därvid yttrade chefen för socialdepartementet statsrådet Möller, att, då han
på anförda skäl icke var beredd att föreslå sådan ändrad lagstiftning, som
utgjorde förutsättning för ratifikation av konventionsförslaget, han icke för
det dåvarande kunde tillstyrka ratificering därav.
I den proposition, nr 184, med förslag till lag om försäkring för vissa
yrkessjukdomar, som förelagts innevarande riksdag, hava de grundläggande
föreskrifterna ordnats i överensstämmelse med de regler, som angivas i konventionsförslaget.
Departementschefen statsrådet Liibeck har med hänsyn
härtill uttryckt önskvärdheten av att konventionen ratificeras av Sverige.
Under erinran att utskottet i huvudsak tillstyrkt den av Kungl. Maj:t
föreslagna lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, får utskottet meddela,
att utskottet funnit ifrågavarande konvention böra biträdas för Sveriges
del.
V. Förslaget till konveutiou angående förenkling av inspektionen av emigranter
ombord u fartyg.
Förevarande konventionsförslag antogs vid konferensens åttonde sammanträde
i Geneve år 1926.
Frågan om ratifikation av berörda konventionsförslag anmäldes av chefen
för socialdepartementet statsrådet Pettersson i statsrådet den 21 januari 1927.
Därvid framhöll departementschefen, att en anslutning till det föreliggande
Utskottet.
Utskottet.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
konventionsförslaget skulle möjligen kunna anses medföra en förpliktelse
att införa en statlig emigrantinspektion — något som för Sveriges del
åtminstone för det dåvarande syntes opåkallat. På grund därav och då
Sveriges anslutning till förslaget icke syntes kunna vara av någon avsevärd
betydelse för andra länder, kunde ett biträdande av förslaget icke tillstyrkas.
Med hänsyn därtill ansåg departementschefen, att ratifikation av konventionen
icke för det dåvarande borde äga rum.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställde departementschefen,
att riksdagens yttrande måtte inhämtas angående konventionsförslaget. I
enlighet härmed blev frågan genom proposition (nr 57) förelagd 1927 års riksdag.
I utlåtande (nr 13) med anledning av propositionen förklarade sig andra lagutskottet
dela den uppfattningen, att behov av en officiell emigrantinspektör
å svenska emigrantlinjer dittills icke gjort sig gällande. Med avseende å
frågan, huruvida en ratifikation skulle medföra förpliktelse för Sverige att
införa statlig emigrantinspektion, erinrade utskottet därom att enligt § 11 i
konventionsförslaget varje medlem av internationella arbetsorganisationen,
som ratificerade konventionen, förbunde sig att tillämpa bestämmelserna i
densamma senast den 1 januari 1928 samt att vidtaga erforderliga åtgärder
för att göra nämnda bestämmelser effektiva. Det syntes icke vara uteslutet,
att den uppfattningen skulle kunna göras gällande, att konventionens ratifikation
skulle medföra en åtminstone moralisk förpliktelse att anställa en
officiell emigrantinspektör eller att eventuellt medgiva annat lands regering,
vilkas undersåtar befordrades såsom emigranter å svenskt fartyg, att tillsätta
sådan inspektör. Vidare vore att märka, att ett biträdande av konventionen
skulle jämlikt bestämmelse i § 2 kunna anses medföra förpliktelse att tilllåta
annat lands regering att tillfälligtvis och på egen bekostnad låta en representant
såsom observatör ombord åtfölja landets såsom emigranter resande
undersåtar, under förutsättning att han icke gjorde intrång på den officielle
inspektörens uppgifter. Enligt stadgande i § 9 av förslaget krävdes för konventionens
ikraftträdande allenast ratifikation av två medlemmar av internationella
arbetsorganisationen. Så snart två länder ratificerat, bleve alltså
ratifikationen bindande för dem. Därav följde, att Sveriges underlåtenhet
att ratificera icke hindrade, att konventionen finge betydelse för de länder,
som önskade biträda densamma. Ytterligare kunde framhållas, att en underlåtenhet
från Sveriges sida att nu ratificera icke medförde förlust av möjligheten
för vårt land att i framtiden sluta sig till de ratificerandes antal, om
detta skulle anses önskvärt. På grund av vad sålunda anförts ansåg sig
utskottet för det dåvarande böra avstyrka ratifikation från svensk sida.
Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t meddela, att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot vad
av departementschefen uttalats till statsrådsprotokollet rörande konventionsförslaget.
Sju reservanter inom utskottet ansågo, att utskottet bort tillstyrka ratificering
av konventionen.
Kamrarna biträdde utskottets hemställan.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 23
Med anledning av vad sålunda förekommit förordnade Kungl. Maj:t den
1 april 1927, att omförmälda konvention icke för det dåvarande skulle för
»Sveriges del biträdas.
Uti skrivelse den 2 november 1927 bar internationella arbetsbyråns direktör
framlagt arbetsbyråns uppfattning rörande ifrågavarande konventions
innebörd och räckvidd, under framhållande att svenska regeringens beslut
att icke ratificera konventionen måhända till viss grad stödde sig på en
tolkning av densamma, som icke helt överensstämde med den tolkning
arbetsbyrån och andra stater givit åt konventionen.
I den nu föreliggande propositionen har departementschefen statsrådet
Liibeck efter redogörelse för den sedermera förebragta utredningen i ärendet
anfört följande:
Under den tidigare behandlingen av frågan om Sveriges anslutning till
förevarande konvention har framhållits, att ett biträdande av konventionen
möjligen kunde anses grunda åtminstone en moralisk förpliktelse att införa
en statlig emigrantinspektion — något som åtminstone för närvarande syntes
opåkallat i vårt land. Av den nu förebragta utredningen torde emellertid
framgå, att en dylik skyldighet icke kan härledas ur konventionen. Vad
arbetsbyråns direktör i detta hänseende anfört har biträtts av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet. Därtill kommer, att sedan
Kungl. Maj:t förra gången tog ställning till frågan om Sveriges anslutning
till konventionen, densamma biträtts av Nederländerna och Storbritannien,
vilka länder icke hava någon inspektion av den art, som här avses. I båda
dessa länder har från regeringshåll uttalats, att ett godtagande av konventionen
icke påkallade vidtagande av några åtgärder för dessa länders del.
Den ovillkorliga innebörden av ett biträdande av konventionen skulle
alltså endast vara, att Sverige avhände sig möjligheten att — utom i
visst undantagsfall — hava egna emigrantinspektörer på främmande länders
fartyg; en möjlighet, vilken veterligen icke av Sverige begagnats och varav
behov näppeligen kan tänkas uppkomma. Skyldigheten att tillåta främmande
inspektion på svenska fartyg, därest egen sådan icke anordnas, är
beroende på att särskild överenskommelse träffas därom med främmande
makt, och någon — rättslig eller moralisk — plikt att ingå dylika överenskommelser
uppkommer icke genom konventionen. Den av andra lagutskottet
år 1927 påpekade bestämmelsen i § 2 om tillåtelse under viss förutsättning
för annat lands regering att tillfälligtvis och på egen bekostnad
låta en representant åtfölja landets som emigranter resande undersåtar utgör
allenast ett undantag från ett tidigare i samma paragraf uppställt förbud
mot samtidig inspektion från mer än en regering och kan alltså icke
grunda någon självständig skyldighet för vårt land. Icke heller i nu berörda
hänseenden torde sålunda en anslutning till konventionen kunna giva
upphov till några besvärande anspråk.
Under åberopande härav har departementschefen förordat, att Sverige ansluter
sig till ifrågavarande konvention.
Av propositionen framgår, att konventionen numera ratificerats av Belgien»
Indien, Japan, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien, Tjeckoslovakien och
Österrike. Den brittiska regeringens ratifikation har skett med det förbehåll,
att konventionen för Storbritanniens och Norra Irlands del skall träda
i kraft först sedan konventionen utan förbehåll godkänts av Frankrike, Tyskland,
Nederländerna, Italien, Norge och Spanien.
Vtskottet.
Utskottet.
Utskottet.
24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
Den tolkning, som numera från auktoritativt håll givits konventionen, föranleder
enligt utskottets mening, att de invändningar, som tidigare anförts
mot ratifikation av densamma, till huvudsaklig del förlorat giltighet. Utskottet
anser sig därför kunna förorda, att konventionen biträdes för Sveriges
del. Det synes utskottet emellertid lämpligt, att vid denna ratifikation
fästes det villkor, att konventionen för Sveriges del träder i kraft först
sedan densamma utan förbehåll godkänts av Danmark, Finland och Norge.
VI. Förslaget till konvention angående införande av metoder för fastställande
av minimilöner.
Detta konventionsförslag antogs vid konferensens elfte sammanträde i
Geneve år 1928.
De myndigheter, korporationer och fackliga organisationer, som yttrat sig
i ärendet, hava samtliga med undantag för svenska beklädnadsarbetareförbundet
ställt sig avvisande till tanken på lagstiftning på detta område. De huvudsakliga
skälen härför voro följande: Konventionen, som närmast avser hemindustrien,
hade ingen betydelse för vårt land, då hemindustrien vore en
verksamhetsgren, som i konkurrensen med den alltmer mekaniserade och
rationaliserade fabriksdriften vore dömd att inskränkas. Minimilöner bleve
ej sällan maximilöner och kunde, då de i regel måste sättas låga, stundom
kunna befaras verka nedtryckande på lönenivån i allmänhet. I viss mån
kunde också officiellt fastställda minimilöner medverka till den stelhet i
lönesystemet, som ansåges hindra näringslivets anpassning efter växlande
förhållanden och hava till följd ökad arbetslöshet. Slutligen ansåges statlig
lönereglering medföra avsevärda kostnader för det allmänna och möta betydande
svårigheter, bland annat i avseende å kontrollen.
Vidare bör framhållas, att vid behandlingen å konferensens sammanträde
av detta förslag samtliga svenska delegerade nedlade sina röster.
Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har anfört,
att Sverige för närvarande icke har anledning att biträda konventionen.
Departementschefen statsrådet Liibeck har instämt i vad delegationen
anfört.
Utskottet anser sig i överensstämmelse med departementschefens uppfattning
för närvarande icke kunna tillstyrka konventionens ratificering.
VII. Rekommendationen angående tillämpningen av metoder för fastställande
av minimilöner.
I fråga om denna rekommendation, som antogs vid konferensens elfte
sammanträde i Geneve år 1928, har departementschefen av de skäl, som
anförts i fråga om konventionsförslaget i samma ämne, föreslagit, att rekommendationen
icke nu bör föranleda någon åtgärd från svensk sida.
Departementschefens ståndpunkt till denna rekommendation bör enligt
utskottets mening godtagas av riksdagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41. 25
Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen med anledning av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vederbörande departementschefs uttalanden i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet beträffande
1) förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar,
2) förslaget till konvention angående införande av metoder
för fastställande av minimilöner samt
3) rekommendationen angående tillämpningen av metoder
för fastställande av minimilöner,
men att riksdagen funnit
4) förslaget till konvention angående förenkling av inspektionen
av emigranter ombord å fartyg böra ratificeras under
villkor, att konventionen för Sveriges del träder i kraft först
sedan densamma utan förbehåll godkänts av Danmark, Finland
och Norge; samt
B) att motionen I: 287 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 11 maj 1929.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Almkvist, Sigfrid Hansson, Frändén,
Nordborg*, Petrén, Granström och Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Johanson i Hallagården*,
Jeppsson*, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön, Hedvall och Sandström.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
Beträffande utskottets hemställan under A)
av herrar Sigfrid Hansson, Petrén, Norman, Hage, Olovson i Västerås och
Hedvall, vilka ansett, att utskottets hemställan bort hava följande lydelse:
*A) att riksdagen med anledning av förevarande proposition
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 24 häft. (Nr 41.) 994 s9 3
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 41.
att riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot
vederbörande departementschefs uttalanden i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet beträffande
1) förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar,
2) förslaget till konvention angående införande av metoder
för fastställande av minimilöner,
3) rekommendationen angående tillämpningen av metoder för
fastställande av minimilöner, samt
4) förslaget till konvention angående förenkling av inspektionen
av emigranter ombord å fartyg.»
Beträffande utskottets hemställan under A) 4)
av herr Nordborg, som anfört följande:
»Utskottet har, såvitt jag förstått, uteslutande av hänsyn till Internationella
arbetsbyrån ansett sig böra tillstyrka att Sverige med visst förbehåll
ansluter sig till ifrågavarande konvention.
Då konventionen enligt utlåtande från Internationella arbetsbyråns direktör
varken till sin andemening eller bokstav medför någon förpliktelse, och
då såväl statsrådet och chefen för socialdepartementet som vederbörande
ämbetsverk och utskottet kommit till den även av mig delade uppfattningen,
att ett biträdande av konventionen icke kan anses direkt motiverat med hänsyn
till förhållandena i vårt land, synes det mig vara oriktigt att ratificera
densamma blott för att tillmötesgå Internationella arbetsbyrån.
Sveriges medlemskap i Nationernas förbund förpliktar icke till ratificering
av Internationella arbetsbyråns konventioner. Någon moralisk skyldighet
härtill kan icke heller åberopas; Sverige har visat större lojalitet än
många andra länder, då det gällt att ratificera internationella överenskommelser,
varför någon förebråelse icke torde kunna med fog framställas, om
i förevarande fall ratifikation från svensk sida icke för närvarande skulle
äga rum.
Yad angår det föreslagna förbehållet, att konventionen för Sveriges del
skall träda i kraft först sedan densamma godkänts av Danmark, Norge och
Finland, anser jag detsamma olämpligt. Enligt min mening bör ett ställningstagande
till frågan allenast grundas å ett bedömande av förhållandena
i vårt land.
På grund av vad sålunda anförts har jag ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t meddela,
att riksdagen anser skäl saknas för att från svensk sida för
närvarande ratificera förslaget till konvention angående förenkling
av inspektionen av emigranter ombord å fartyg».
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 41.
Beträffande utskottets hemställan under B)
av herrar Sigfrid Hansson, Petrén, Norman, Hage, Olovson i Västerås och
Hedvall, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
B) att riksdagen med anledning av motionen I: 287 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande av sådana
åtgärder, som kunna snarast möjligt bereda vårt land tillfälle
att biträda internationella arbetsorganisationens konventioner
angående fastställandet av minimiålder för barns användande
till industriellt arbete, angående ersättning för arbetslöshet vid
fall av fartygs förolyckande och angående tillämpning av veckovila
i industriella företag.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1929.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Internationella arbetsbyrån
ÖVERSIKT ÖVER RATIFIKATIONER
April 1929
Konventioner
Första konferensen (Washington, 1919)
1. Begränsning av arbetstiden.
2. Arbetslöshet.
3. Barnsbörd.
4. Kvinnors nattarbete.
5. Minimiålder (industri;.
6. Barns nattarbete.
7. Vit fosfor.!
Andra konferensen (Genua, 1920)
8. Minimiålder i arbete till sjöss.
9. Ersättning för arbetslöshet vid fartygs föro
lyckande.
10. Arbetsförmedling för sjömän.
Tredje konferensen (Geneve, 1921)
11. Minimiålder (jordbruk).
12. Jordbruksarbetarnas föreningsrätt.
13. Ersättning för olycksfall (jordbruk).
14. Blyvitt.
15. Veckovila (industri).
16. Minimiålder (eldare och kollämpare).
17. Läkarundersökning av unga personer å fartyg.
Sjunde konferensen (Geneve, 1925)
18. Ersättning för olycksfall i arbete.
19. Ersättning för yrkessjukdomar.
20. Lika behandling av in- och utländska arbetare
vid olycksfall i arbete.
21. Nattarbete i bagerier.
Åttonde konferensen (Geneve, 1926)
22. Inspektion av emigranter ombord å fartyg.
Nionde konferensen (Geneve, 1926)
23. Sjömäns anställningsavtal.
24. Hemsförskaffning av sjömän.
Tionde konferensen (Geneve, 1927)
.26. Sjukförsäkring (industri m. m.).
26. Sjukförsäkring (jordbruk).
Elfte konferensen (Geneve, 1928)
27. Metoder för fastställande av minimilöner.
i Bernkonventionen härom utgör grunden till
en av ''Washington-rekommendationerna. Stater,
som tidigare givit sin anslutning till konventionen,
äro i kolumn 7 utmärkta med bokstaven A,
och äro stater, som senare anslutit sig, betecknade
med bokstaven B.
Ratifikation
H Inregistrerad i Nationernas \
Förbund........... 334 I
v , , • >342
X Villkorlig eller uppskjuten
tillämpning......... 8 J
E Godkänd av behörig statsmyndighet . 33
rn Bekommenderad till behörig statsmyn
*“*
dighet för godkännande...... 137
Tillämpning
4^ Lagstiftnings- eller andra åtgärder vidtagna
före konventionens antagande av konferensen.
A Lagstiftnings- eller andra åtgärder vidtagna
efter konventionens antagande.
Y Tiden för avlämnande av rapport ännu icke
utlupen.
Anmärkning ■ Ovan upptagna tecken angiva de
åtgärder för förverkligande av ratificerade konventioner,
som på grund av Art. 408 i Versailles
traktaten meddelats internationella arbetsbyrån i
årliga rapporter.
© Lagstiftningsåtgärder genomförda.
Q Lagstiftningsåtgärder under behandling eller
under utarbetande.
Anmärkning: Dessa tecken användas för att
angiva de från officiella källor hämtade upplysningar
rörande andra åtgärder, som stå i Överensstämmelse
med eller närma sig konventionernas
innehåll.
Rekommendationer
Utöver ovan berörda rekommendation angående
vit fosfor antog-os vid Konferensens elva sammanträden,
1919—1928, 29 rekommendationer angående
arbetsförhållanden. Närmäre upplysningar angående
åtgärder, vidtagna med anledning av dessa
rekommendationer, över vilka eu förteckning
lämnas här nedan, publiceras tid efter annan.
191£ (Första konferensen): Arbetslöshet.
Omsesidighet i fråga om behandligen av utländska
arbetare.
Skydd mot mjältbrand.
Skydd för kvinnor och barn mot blyförgiftning.
Offentlig hälsovårdsmyndighet.
1920 (Andra): Begränsning av arbetstiden (fiskeri
hantering).
Begränsning av arbetstiden (inre sjöfart).
Sjömanslagar i olika länder.
Arbetslöshetsförsäkring (3jömän).
1921 (Tredje): Åtgärder mot arbetslöshet (jord
bruk).
Barnsbörd (jordbruk).
Kvinnors nattarbete (jordbruk).
Barns och unga personers nattarbete (jordbruk).
Teknisk jordbruksundervisning.
Bostads- och sovplatsförhållanden (jordbruk).
Socialförsäkring (jordbruk).
Veckovila (handel).
1922 (Fjärde): Upplysningar rörande ut- och in
vandring.
1923 (Femte): Inspektion av arbetarskyddslagstift
ning.
1924 (Sjätte): Användningen av fritid.
1926 (Sjunde): Minimiersättning för olycksfall.
Rättslig behandling av tvister om ersättning
för olycksfall.
Ersättning för yrkessjukdomar.
Lika behandling av in- och utländska arbetare
vid ersättning för olycksfall.
1926 (Åttonde): Skydd för emigrerande kvinnor och
unga flickor ombord a fartyg.
1926 (Nionde): Hemförskaffning av befälhavare och
lärlingar.
Inspektion av sjöfolkets arbetsförhållanden.
1927 (Tionde): Allmänna grunder för sjukförsäkring.
1928 (Elfte): Metoder för fastställande av minimilöner.
Från följande medlemmar av organisationen har
Internationella arbetsbyrån icke mottagit någon
upplysning av beskaffenhet att kunna angivas i
denna tabell, nämligen
Albanien Nya Zeeland!
Colombia Nicaragua
Dominicanska rep.* Panama
Etiopien* Persien
Guatemala Peru
Haiti Salvador
Honduras Siarn
Liberia Venezuela
Litauen*
! Ansluten till Vita fosfor konventionen 1911.
Stater
1
1
o 1
" !
3
4
5
B
7
s!
9
It»
i.!
i
1*2
i
13 |
14
15 |
16
17
18
1
lfl
20
21
22
23
24
25
26
*7
Totala an- aiet rati- fikationer
D
□
□
□
□
□
□
□
□
□ i
□
°\
□
°l
□
□
0
O
O
O
O
0
©
o
O
1
I
T
Australien00
B
B
i
1
©
©
4
i
i
Österrike
X
B
m
m
B
B
fl
fl
fl
B
□
B
B
B
12
©
•
•
©
•
©
•
♦
O
•
©
©
©
O
Y
©
©
B
s
■
i
B
m
fl
m
m
B
■i
fl
fl
gg
B
B
fl
m
B
m
19
e
•
•
©
©
o
o
9
©
4
o
•
4
O
O
O
©
©
©
O
o
O
O
Rnlivia
0
o
o
□
□
□
□
□
□
0
o
o
0
0
Bulgarien-
B
B
■
■
■
fl
B
m
m
m
m
fl
i!
fl
B
■
fl
0
0
0
0
□
□
□
16
♦
B
©
♦
•
4
4
9
9
9
4
9
O
4
•
©
A
B
B
fl
m
4
©
©
©
©
©
©
fihito
91
□
■
□
m
m
□
□
□
□
B
B
m
B
□
□
8
©
©
@
o
•
•
O
©
o
O
•
•
—
4
Kina
B
©
©
©
©
©
Knto
0
Ii
■
m
m
m
B
Bi
B
0j
gs
m
m
B
B
B
®
m
B
16
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Y
©
Y
Y
TjecKO-
B
□
n
■
■
□
B
b
m
B
B
B
□
B
B
fl
II
Slovakien
4
O
o
♦
4
O
©
1
O
4-
4
•
4
O
O
©
©
©
©
Danmark
B
■
fl
A
Bl
■i
m
I
B
7
9
•
•
©
©
4
©
9
©
i
©
Estland-
□
B
H
■
m
B
m
B
fl
B
B
fl;
a
■ [
II
U
□
Di
□
□
□
B
15
0
4
T
9
•
©
•
4
♦
♦
4
©''
- -r
©
•
9
©
©
O
O
B
□
0
0
B
ii
fl
■
□ |
B
H
Eä
□
H
fl
B
0
10
O
•
o
O
0
o
©
•
4
o
4
O
©
4
9
©
o
©
©
©
©
o
O
O
Frankrike
X
m
fl
m
A
0
m
0
B
B
B
B
m
□
fl
□
□
b
B
□
13
©
•
©
©
o
®
©
o
©
©
O
©
©
4
©
©
o
o
©
O
©
©
©
©
©
□
B
—
m
□
□
□
A
□
□
m
□
B
■
□
□
□
□
m
B
□
B
i
B
9
o
•
©
O
o
o
©
o
O
9
©
4
4
O
©
O
o
o1
Y
.....-1
Y
©
©
©
Stor-
u
■
■
m.
A
m
fl
■
m
las
13
■
B
X
13
Drilannien
4
• ®
#
©
®
•
4
4
9
©
©
♦
©
Grekland
B
m
■
m
■
b
■
fl
fl
□
□
□
B
0
n
□
□
□
10
©
•
•
•
•
©
©
9
9
9
©
©
©
•
o
o
©
©
Ungern*
m
■
■
m
B
m
B
0
X
0''B
B
B
■
m
b
13
©
©
©
©
©
©
O
O
©
©
©
©
©
©
—
fl
B
b
T~--
fl
8
B
B
m
fl
B
m
B
11
Indien
•
4
•
©
4
©
o
O
4
•
9 9
©
©
©
Irländska
fl
■
■
m
A
B
B
B
B
''
B
9
Fristaten*
4
•
•
©
©
•
•
4
4
1—
©
... _
X
fl
0
■
0
b
A
0
1!
B
B
B
□
0
fl
B
m
b
0~
0
12
MM
©
4
—
©
©
©
♦
4
•
4
©
O
9
4
9
O
©
©
Japan
m
—
b
B
m
B
m
m
B
B
B
-
9
•
©
©
©
©
©
•
♦
©
©
Y
Y
—
—
Y
—
Lettland*
X
□
b
n
m
B
m
X
fl
□
fl
□
fl
B
B
m
B
□
B
□
□
□
□
□
□
14
©
m
•
d©
o
Y
•
•
O
®
O
©
Y
Y
©
Lnra&nrr
B
H
■
m
■
B
A
B
■
B
■
B
m
B
m
il
B
B
B
B
B
B
m
fl
B
fl
25
Y
i®
Y
©
Y
©
Y
[v"
Y
©
©
©
Y
©
Y
Y
©
Y
©
Y
Y
Y
Y
Y
Y
Hederlän-
D
0
□
■
H
m
A
m
0
0
□
B
in
Esa
0
0
m
m
«
■
□
fl
0
0
II
derna
O
#
Y
#
©
©
O
G
©
i 4
O
i
o
©
©
©
©
O
Y
O
O
Nnrop.
fl
f—
1
A
m
Bj
1°
□
i
m
□
□
4
©
f-
©
©
©
4
©
O
©
O
O
-i- .
Paraguay
□
□
□
o
n
□
|
Polen
m
□
■
m
B
m
m
B
m
fl
B
m
B
b
m
□
□
11
□
□
□
14
©
©
|@
©
•
©
©
9
9
i®
♦
4
©
9
4
•
''9
o
©
m
m
®
0
0
2
Portugal
Y
Y—
Y
B
m
■
■
i
i»
B
m
jfl
[fl
B
m
□
11
manien
©
m
©
©
©
©
©
!o
9
©
©
©
Sernokroato-
siovenska
staten
B
■
m
■
B
m
B
B
■
B
fl
B
12
©
©
©
©
©
©
©
1
©
©
Y
©
©
©
Sydalrika
B
b
A
1
B
3
4
♦
©
1
4
Spanien
X
fl
!■
□
□
"□
A
B
a
□
□
□
□
B
! fl
B
B
B
B
1 i
©
@
®
©
•
•
9
j®
•
•
Y
Y
Sverige -
m
1
i
B
m
B
m
fl
fl
B
I
B
B
fl
B
II
©
4
jo
o
©
9
4
4
4
4
9
•
•
©
°
4
sckweiz**
■
■
■
B
A
B
fl
6
©
©
•
•
©
4—
i
j
O
©
''©
©
O
□
□
□
□
□
□
□
□
□
n
□
□
□
\°
□
□
□
□
□ i □
. —i—
□
□
□
□
□
Urnpay
O
o
0
0
o
o
O
o
O
j
Totala antalet
ratifikationer
14
23
ii
19
IS
21
—
21
12
16
12
IT
12
i
it
16
26
20
9
14
22 ; 3
8
4
j -
5
4
342
* Stater utmärkta med * blevo medlemmar av organisationen
följande år: Bulgarien 1920, Finland 1920, Luxemburg 1920, Estland
1921, Litauen 1921, Lettland 1921, Ungern 1922, Irländska
fristaten 1923, Etiopien 1923, Dominicanska republiken 1924.
** Tabellen visar icke sådana Internationella arbetsbyrån delgivna,
konventionerna nära överensstämmande eller fullt motsvarande
informationer, som inom ett statsförbund hava avseende
å lagstiftningen inom de särskilda staterna, provinserna etc.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:248 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella arbetsorganisationens a1 i texten