Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väclct motion angående ändring i gällande bestämmelser om ersättning till expropriationsnämnd.

1929-02-15 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1929:8, Utlåtande i anledning av väclct motion angående ändring i gällande bestämmelser om ersättning till expropriationsnämnd.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

Gällande bestämmelser

i ämnet.

Förarbetena

till de med

motionen

avsedda bestämmelser

m. m.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 16 februari 1929 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väclct motion angående ändring i gällande

bestämmelser om ersättning till expropriationsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 90,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Osberg hemställt, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla om utredning och förslag

till ändrade bestämmelser i fråga om ersättning till expropriationsnämnder samt

om framläggande för riksdagen snarast möjligt av det förslag, vartill sådan

utredning kunde föranleda.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande hemställan, får

utskottet hänvisa till motionens innehåll.

Rörande ersättning åt expropriationsnämjnd innehålla 66 och 67 §§ i lagen

om expropriation den 12 maj 1917 följande bestämmelser:

Ordförande och ledamöter i dylik nämnd skola njuta ersättning för uppskattningen

samt ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring och beslutets

avfattande i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, om överenskommelse

ej träffas. Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden, skall

ersättning för det arbete, som därav föranledes, ej tillkomma nämnden, om ej

rätten av särskild anledning det föreskriver.

Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,

expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller eljest av

expropriationen följande kostnad. Dock äger han, om han utgivit kostnad, som

föranletts av ordförandes eller ledamots utevaro från sammanträde utan laga

förfall, söka kostnaden åter av vederbörande.

Under förarbetena till expropriationslagen har den med motionen avsedda

frågan varit föremål för ingående övervägande; och tillåter sig utskottet att

för frågans belysande lämna en kortfattad redogörelse härför.

Enligt 23 § i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående

för allmänt behov gällde, att därest någon, som suttit i expropriationsnänmd,

skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla det hos rätten; och

skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade emot hans verkliga kostnad

för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas av den, som begärt

expropriationen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

7

I det förslag till lag om expropriation, som den 15 september 1910 avgavs Kommittébeav

en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté, föreslogs, ^^ptember

att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skulle, utöver resekostnads- 1910.

ersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente, erhålla ordförande

25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning för varje rese- eller förrättningsdag.

Därjämte skulle ordföranden njuta gottgörelse för kallelser, protokollsföring

och beslutets avfattande i skrift med belopp, som skulle bestämmas

av rätten, om överenskommelse ej kunde träffas.

I motiverna till de sålunda föreslagna bestämmelserna hade kommittén anfört

följande:

Den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete

erhållit i 23 § av 1866 års förordning synes vara grundad på antagande, att

sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid har motsatsen

blivit regel, såsom också är naturligt. Det lär även icke så sällan förekomma,

att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare, än som kunde vara nödvändigt,

och detta förhållande torde stundom hava ganska väsentligt bidragit

till expropriationskostnadernas förökande.

Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs förslag

skall själva resekostnaden, då resor föranledas av expropriationen, ersättas

efter tredje klassen i resereglementet, och skall härutöver ersättning,

innefattande såväl dagtraktamente som skälig gottgörelse för tidsspillan och

arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med femton

kronor för varje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte böra

erhålla gottgörelse för protokollsföring, uppsättande av nämndens utlåtande

och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom att besörja.

Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöva anställa sekreterare

eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas så, att kostnaden härför

betäokes.

I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen 1913 års riksutarbetade,

till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de av kommit- dag''

tén föreslagna bestämmelserna, då grunderna för ersättningen anså.ges böra

bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande av innehåll,

att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara berättigade

till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades, med

rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser m. m. i

enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.

Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av förslaget

inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:

Att, såsom i förevarande lagrum förutsättes skola ske, fastställa allmängiltiga

grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd

skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska

svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,

varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,

åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett ärende,

vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan timme. Vid

expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda expro
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

priationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder med delvis

växlande sammansättning.

Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår

sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt rätten

att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall utgå

till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd, för den händelse överenskommelse

därom ej träffas.

På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet sedermera i propositionen

till 1918 års riksdag den avfattning, som detsamma numera äger; och

framställdes till nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i ämnet

på grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, ej något förslag till ändringbeträffande

det ifrågavarande stadgandets innehåll.

1916 års riks- I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes

da9'' 1916 års riksdag — vilket förslag i nu förevarande del upptog enahanda stadgande

som i den föregående propositionen — väcktes inom andra kammaren

tvenne motioner i nu föreliggande spörsmål, den ena nr 245 av ett trettiotal

kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Versson i Björsbyholm, och

den andra nr 250 av herrar Liibeck och von Hofsten.

I den förra motionen framhölls, att vid domstolarnas fastställande av ersättning

åt expropriationsnämnd så olikartad uppfattning gjort sig gällande

om vad som kunde anses vara skälig ersättning för sådant uppdrag, att en allmän

önskan förefunnes om reglerande av dylik ersättning medelst enhetliga

bestämmelser i lag. I anslutning härtill yrkades av motionärerna, att åt nu

förevarande stadgande måtte givas sådan avfattning, att ordförande och ledamöter

i expropriationsnämnd bereddes ersättning med 15 kronor för dag jämte

gottgörelse för resekostnader samt därutöver ordförande särskild gottgörelse

för kallelser m. m. i enlighet med propositionens innehåll därutinnan.

I den av herrar Liibeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att,

på sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitets föreningen i gemensam

skrivelse till Kungl. Maj: t redan den 28 juni 1910 framhållit, erfarenheten

givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders ledamöter

i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen till 50 ä 75 kronor förutom

gottgörelse för resor och vivre. Som följd härav hade det visat sig, att i fråga

om elektriska kraftledningar expropriationskostnaden ofta överstege själva

skadeersättningen. Det vore därför önskligt, att i lagen infördes en sådan begränsning

i förevarande hänseende, som upptagits i 1910 års kommitteförslag,

och framställdes av motionärerna förslag därom.

Någon realbehandling av ämnet medhanns emellertid ej vid 1916 års riksdag,

varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under

bedömande.

1917 års riks Påföljande riksdag förelädes lagförslaget i oförändrad form åter riksdagen.

da9- i anledning varav herrar Liibeck och von Hofsten inom andra kammaren i motion

nr 272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.

Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

9

atergivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det

kungl. förslaget; och blev denna lagutskottets hemställan utan meningsskiljaktighet

av riksdagens båda kamrar bifallen.

Frågan upptogs ånyo i en vid 1924 års riksdag inom andra kammaren av 1924 års riks

herrar Osberg och Persson i Bjönsbyholm väckt motion, nr 188. I denna gjordes

gällande, att det för nedbringande av expropriationskostnaderna, vilka i synnerhet

då det gällde små förvärv, ofta uppginge till lika stort belopp som värdet

av den exproprierade egendomen, vore lämpligt, att i lag fastställdes

vissa grunder, efter vilka ersättningen till nämndens ordförande och ledamöter

skulle utgå. I sådant avseende kunde lämpligen tänkas ett dagtraktamente

av 30 kronor samt reseersättning efter tredje klassen i gällande resereglemente.

varjämte bestämmelser borde meddelas om ytterligare ersättning efter vissa

grunder till ordföranden i egenskap av sammankallande och protokollsförare.

I anslutning härtill hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj: t med anhållan

om förslag i ämjnet till nästkommande riksdag.

Andra lagutskottet, som hade motionen till förberedande behandling, framhöll

i avgivet utlåtande nr 3, vad ock av den ovan lämnade redogörelsen framgår,

att de i motionen framförda synpunkterna redan vid expropriationslagens

antagande förelegat till bedömande utan att då vinna beaktande. Den för bestämmande

av ersättning åt expropriationsnämnden gällande ordning, enligt

vilken domstolen hade att, i händelse överenskommelse om ersättningens storlek

ej kunnat emellan vederbörande träffas, meddela bestämmelser därom, syntes

utskottet vara att föredraga framför den av motionärerna föreslagna ordningen.

Utskottet ville därvidlag särskilt erinra om att exproprierande part.

som funne framkomna ersättningsanspråk vara för högt tilltagna, städse ägde

tillfälle att vid domstolen före ärendets avgörande muntligen eller i ingiven

inlaga göra de erinringar emot de fordrade beloppens storlek, vartill han kunde

finna sig äga fog.

Utskottets hemställan om avslag å motionen bifölls av riksdagen.

Vid 1925 års riksdag förelåg frågan åter genom en av herr Osberg inom 1925 drs riksandra

kammaren väckt motion, nr 165. da9''

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 4, hemställde andra lagutskottet

om avslag å motionen samt anförde till stöd därför följande:

Från olika håll framkomna, å gjorda erfarenheter grundade uttalanden

synas väl giva stöd för motionärens uppgift, att i åtskilliga fall till ledamöter

av expropriationsnämnd utgått i förhallande till det å saken nedlagda arbete

oskäligt hög ersättning. Vid övervägande av frågan, huruvida den av motionären

föreslagna ordningen skulle giva garantier för med rättvisa och billighet

mera. överensstämmande resultat i förevarande avseende, har emellertid

utskottet icke funnit anledning frångå sin i fjolårets utlåtande intagna ståndpunkt.

De uppgifter, som åvila en expropriationsnämnd och särskilt dess ordförande,

växla i hög grad från fall till fall och stå ingalunda alltid i förhållande

till värdet av den egendom, som är i fråga. Under sådana omständigheter

synes det utskottet, som om reglerna för ersättningens bestämmande böra

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 9 samt. 2 avd. 5 häft. (AV 7—8.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

1927 drs riksdag.

Utskottet.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

vara sådana, att de lämna rum för rimlig anpassning allt efter förhållandena

i de särskilda fallen. Härtill gives möjlighet med de för närvarande i ämnet

gällande bestämmelser, en möjlighet, som däremot skulle försvinna i och med

genomförandet av den av motionären föreslagna omläggningen. I motionen

har visserligen framkastats tanken på tillitandet av skilda ersättningstaxor

allt efter värdet av den egendom, som med de särskilda expropriationsförrättningarna

avses. Med hänsyn till det redan anförda torde dock denna utvägfå

anses föga ändamålsenlig. De av motionären påpekade missförhållandena

torde, såsom utskottet i fjol anmärkte, inom den nuvarande anordningens ram

kunna förebyggas därigenom, att vederbörande exproprierande part, i den mån

anledning därtill gives, inför domstolen före ärendets slutförande framställer

anmärkning mot de begärda ersättningsbeloppens storlek. Att salunda framställda

anmärkningar av vederbörande domstol vinna skäligt beaktande, torde

med fog kunna förutsättas.

Vid 1927 års riksdag väckte herr Osberg åter en motion i ämnet, nr 104 i

andra kammaren.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna yttrande, nr 3, efter

redogörelse för ärendets tidigare behandling, följande:

Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen har riksdagen vid

upprepade tillfällen, senast år 1925, avslagit framställda yrkanden om ändringar

i fråga om bestämmelserna rörande ersättning till expropriations
nämnd.

I nu förevarande motion har såsom motivering för samma yrkande icke

åberopats andra omständigheter än de, som av motionären anförts i frågan vid

föregående riksdagar.

Då utskottet ej erhållit kännedom om några nytillkomna omständigheter,

som kunna föranleda riksdagen att frångå sin tidigare intagna ståndpunkt i

ärendet, hemställer utskottet, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren, under det att andra kammaren

med avslag å utskottets hemställan biföll motionen. Frågan hade alltså

genom kamrarnas stridiga beslut förfallit.

Det torde icke kunna bestridas, att ersättning till ledamöter i expropriationsnämnd

stundom utgår med belopp, vilka överskrida vad som kan anses skäligt

med hänsyn till uppdragets omfattning och beskaffenhet. Såsom utskottet vid

ärendets tidigare behandling anmärkt., äger visserligen vederbörande exproprierande

part, i den mån han är missnöjd med nämndens kostnadsräkningar, rätt att

påkalla domstols avgörande av ersättningsfrågan, men detta förfarande lärer sällan

komma till användning. Den exproprierande parten anser sig nämligen i allmänhet

av grannlagenhet eller andra skäl icke böra draga nämndens ersättningsanspråk

inför domstols prövning.

Nuvarande föreskrifter ro rande bestämmandet av ersättning åt ledamöter i expropriationsnämnd

kunna således icke anses vara i allo tillfredsställande. När

det gäller att finna en lämpligare lösning av ersättningsfrågan, kunna olika anordningar

komma under övervägande. Man skulle således kunna ifragasätta fastställande

av allmängiltiga regler för arvodets beräknande. Härvid synes man

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

11

emellertid ej kunna förbise, att svårigheter torde uppstå på grund därav, att ex - propriationsärendenia ibland kunna vara synnerligen invecklade och vidlyftiga

och i andra fall åter av mycket enkel beskaffenhet. En annan utväg vore givetvis,

att domstolen ålades att alltid pröva och fastställa arvodena utan ledning av bestämmelser

om normalarvode. Tänkbart vore även, att ett visst dagarvode bestämdes

i lag och att domstolen tillerkändes rätt att, när omständigheterna därtill föranleda,

höja detsamma. En närmare utredning synes emellertid vara erforderlig

för att bestämma, vilken av här angivna eller eventuellt andra möjligheter till

frågans lösning bör föredragas.

Utskottet tillåter sig därför hemställa,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att

Kungl. Maj: t måtte låta verkställa utredning om lämpligare

bestämmelser än de nuvarande beträffande ordningen för uppskattande

av arvodet till ledamöter i expropriationsnämnd enligt

lagen om expropriation den 12 maj 1917 samt för riksdagen

framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 15 februari 1929.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder, Thorberg, Lindhagen

och Mellén samt fröken Hesselgren*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar, Ras,

ödström, Johanson i Hallagården, Olovson i Västerås, Hedvall och Osberg.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Lindhagen, som beträffande motiveringen yttrat följande:

I utskottet har jag föreslagit, att näst framför sista punkten i utskottets motivering

skulle införas följande tillägg:

»Det bör ock erinras därom att det ifrågavarande uppdraget tidigare ansetts

som ett förtroendeuppdrag, för vilket ersättning endast på särskild begäran

kunde efter rättens beprövande och bestämmande till verkliga kostnaden ifråga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

komma. Fortfarande synes utskottet ersättningens belopp ej böra bedömas såsom

gottgörelse för ett förvärvsarbete utan efter självkostnadsprincipen.»

Denna hemställan avslogs av utskottet. Frågans kärna är emellertid om, såsom

nu äger rum, tjänstgöring i expropriationsnämnden skall få anses såsom ett förvärvsarbete

med vinstberäkning. Det är denna senare uppfattning som föranlett

de höga arvodena, som blivit överklagade. I allmänhet beräkna olika personer

sin skäliga vinstersättning efter sin sociala ställning eller i vår tid med andra

ord efter sin inkomst. Har man stora inkomster, sätter man sitt vinstanspråk

därefter i expropriationsnämnden. De medlemmar i nämnden, som intaga anspråkslösare

ekonomisk ställning, opponera sig givetvis icke mot en sådan värdesättning,

varigenom även de för någon gångs skull skulle komma i åtnjutande

av något stänk ifrån maktens sötma.

Vad som således här i första hand blir nödvändigt för att vinna något är en

lagstiftning, som förhindrar medlemmar med högre inkomst att lägga sina synpunkter

på förvärvsarbetets vinningar på ifrågavarande ersättningsbelopp. De

måste vänja sig vid att från deras synpunkt uppdraget får en karaktär av

förtroendeuppdrag och att således endast den »verkliga kostnaden för förrättningen»,

såsom 1866 års förordning uttryckte sig, kan läggas till grund för

bestämmande av ersättningsbeloppet. De högre inkomsttagarna disponera också

sin tid och sin arbetsinställning på ett friare sätt.

Vilja de ej underkasta sig den nu ifrågasatta ordningen, få de avsäga sig

uppdraget. Detta blir säkerligen också till själva förrättningens fördel. Sakkunskapen

i förevarande fall drives snarare på flykten genom att vinsten på

uppdraget tager ledningen. För övrigt får man ej förglömma, att när det gäller

en expropriation är sinnelaget och medkänslan i någon mån åtminstone med det

allmänna behovet avgörande även för de olika ledamöternas i expropriationsnämnden

uppskattning av den ersättning, som bör '' utgå för den exproprierade

jorden. Den grundsats, som nu utvecklas, är av synnerlig betydelse

även för expropriationsinstitutets utsträckning till ett verktyg för de mindre

bemedlades jordförvärv;

2) av herrar Magnusson i Skövde, Ros och Ödström;

3) av herr Magnusson i Kalmar, som ansett, att utskottet bort avstyrka bifall

till motionen.

Stockholm 1929. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.

295812

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:48 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser om msättning till expropriationsnämnd. a1 i texten