Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m.

1929-04-11 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1929:17, Betänkande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 11.april 1929 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om

åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas

inkomstuppgifter m. m.

(2:a avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 87 i

första kammaren av herr Alkman m. fl. samt nr 251 i andra kammaren

av herrar Osberg och Jönsson i Revinge, har hemställts »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning och

därpå grundat förslag rörande sådana ändringar i taxeringsförordningen och

därmed sammanhängande författningar, att en så fullständig och effektiv

kontroll som möjligt vinnes över de skattskyldigas uppgifter beträffande av

dem åtnjutna inkomster, ävensom rörande skärpt påföljd för falsk skattedeklaration.

»

Redan innan föreskrifter infördes om allmän obligatorisk plikt att avgiva

självdeklaration, gällde i viss utsträckning skyldighet att lämna uppgift till

taxeringsmyndigheterna till ledning för annans taxering. Sålunda stadgades

i 14 § bevillningsförordningen den 3 december 1897 skyldighet för statens

verk att lämna uppgift om anställdas avlöningsförmåner ävensom rörande

utbetalade pensioner. Styrelser för vissa verk och bolag, däribland aktiebolagen,

ålåg enligt samma författningsrum att lämna uppgift om lön- och

arvodestagares samt övriga arbetares löneförmåner.

I samband med 1902 års skattereform, innebärande införande av inkomstskatt

och obligatorisk självdeklarationsplikt, utvidgades skyldigheten att

lämna uppgift till ledning för anställds taxering att omfatta varje arbetsgivare,

som under nästföregående år taxerats för inkomst av rörelse till

belopp av minst 5,000 kronor. Vidare stadgades skyldighet för livförsäkringsföretag

och livränteanstalt att uppgiva livränta å minst 200 kronor samt

för aktiebolag att lämna uppgift om lyft utdelning, i den mån ägare av

aktie vore för bolagets styrelse känd. Slutligen föreskrevs skyldighet för

förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmynderskap att lämna

uppgift om omyndigs inkomst av kapital, för så vitt den uppgått till minst

500 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 13 häft. (Nr 17.)

Utskottet.

Äldre

kontrollbestämmelse

t

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Gällande

kontroll
bestämmelser.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Skyldigheten att lämna uppgift till ledning för annans taxering har sedermera

efter hand utvidgats. Enligt 33 och 35 §§ taxeringsförordningen

den 28 september 1928 gäller i huvudsak följande. Statliga och kommunala

myndigheter, allmänna inrättningar, stiftelser samt verk, bolag och rederier

äro skyldiga att utan anmaning lämna uppgift beträffande dem, som varit

anställda eller uppburit pension, rörande de förmåner i avlöning eller pension,

som utgått till envar. Även annan arbetsgivare är underkastad

enahanda uppgiftsskyldighet beträffande dem, som varit anställda i av

honom bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension. I särskilda fall är

arbetsgivare skyldig att efter anmaning lämna uppgifter angående avlöningsförmåner,

som hos honom åtnjutits av andra personer än de här

ovan omförmälda. Vidare åligger uppgiftsplikt utan anmaning försäkringsanstalter

beträffande vissa livräntor, den, som driver trävarurörelse

eller eljest yrkesmässigt avverkar skog i annans mark, beträffande utbetalt

vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog, samt den, som utbetalt

royalty eller periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster

eller dylikt, beträffande det utbetalade beloppet. Utan anmaning skall

aktiebolag, solidariskt bankbolag och ekonomisk förening lämna uppgift om

utdelning, i den mån ägare av aktie eller annan, som uppburit eller ägt

uppbära utdelning, är för bolaget eller föreningen känd. Styrelse för bankbolag,

sparbank eller annan penningförvaltande inrättning är efter anmaning

i särskilda fall skyldig att lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst

från den penningförvaltande inrättningen ävensom beloppet av den

skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt. Rätt till anmaning

tillkommer i förenämnda fall ordförande i taxeringsnämnd och landskamreraren,

med vilken jämställts kamreraren vid överståthållarämbetets

avdelning för uppbördsärenden. Slutligen är efter anmaning av landskamreraren

idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock idkare av rörelse, skyldig

avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare,

därest beloppet är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt

av jordbruksfastighet eller av rörelse.

Utöver nu nämnda uppgiftsplikt har i och för kontroll av skattskyldigs

inkomstuppgifter i 52 § taxeringsförordningen föreskrivits, att för taxering

erforderlig uppgift skall, då ordförande i taxeringsnämnd eller landskamrerare

framställer begäran därom, lämnas av statens förvaltande verk, allmän

inrättning eller överförmyndare. Vinst vid dragning å premieobligationer,

vilken uppgått till minst 1,000 kronor, är underkastad kontroll

genom uppgiftsplikt av obligationernas utfärdare enligt 42 § taxeringsförordningen.

Därjämte åligger det deklarationsskyldig, som under beskattningsåret

enligt lag varit skyldig att föra handelsböcker, att till ledning för

egen taxering för den tid, som deklarationen omfattar, vid självdeklaration

foga bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av

vinst- och förlusträkning, där sådan föres. Vissa juridiska personer skola

avlämna bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av styrelsens förvaltnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

3

berättelse eller av revisionsberättelse, som avgivits för beskattningsåret.

Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra handelsböcker,

ävensom handelsbolag, kommanditbolag och rederi är pliktig att,

efter anmaning av landskamrerare, tillhandahålla viss bokföring och därtill

hörande handlingar för granskning. Vid sådan granskning må i händelse

av behov biträde av sakkunnig anlitas. Slutligen är envar skyldig att

efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd eller landskamrerare i den

omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering för inkomst

eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem, som föranledas

av deklarationsformuläret.

Såsom av det anförda framgår är skyldigheten att lämna uppgifter till Förslag om

ledning för annans taxering begränsad till vissa i författningen angivna upplTft splikt.

fall. Vid flera tillfällen hava förslag väckts om uppgiftspliktens utvidgande

särskilt i vad avser inkomst av kapital, varjämte tidigare ifrågasatts

att utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till ledning

för annans taxering att omfatta över huvud taget varje till annan

person utbetalat belopp, som för mottagaren är att hänföra till inkomst.

Vid 1924 års riksdag föreslogs sålunda i en i andra kammaren av herrar

Norsell och Carlsson-Frosterud väckt motion, nr 141, att penningförvaltande

inrättningar måtte åläggas obligatorisk uppgiftsplikt beträffande skattskyldigs

ränteinkomster och innestående medel samt att skattskyldig, som i

deklaration yrkade avdrag för ränta å gäld, skulle vara skyldig specificera

räntebeloppen med angivande av mottagarnas namn.

I sitt i anledning av sistnämnda motion avgivna betänkande, nr 15, hemställde

1924 års bevillningsutskott, att motionen icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd. Till motivering för denna hemställan anförde bevillningsutskottet,

att ett bifall till motionen skulle komma att föranleda ett

alltför betungande arbete för såväl taxeringsmyndigheterna som för penninginrättningarna.

Bevillningsutskottet beaktade emellertid angelägenheten av

att åtgärder vidtoges för erhållande av större möjligheter till kontroll över

inkomsts beskattande samt anförde bland annat, att vissa skäl talade för att

utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till ledning för

annans taxering att omfatta över huvud taget varje till annan person utbetalat

belopp, som för mottagaren vore att hänföra till inkomst.

Beträffande frågan om införande av allmän uppgiftsplikt anförde 1923

års taxeringssakkunniga i sitt den 30 juni 1925 avgivna betänkande angående

omorganisation av taxeringsväsendet följande:

1924 års

riksdag.

1923 års taxeringssakkunniga.

»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldigheten kan i och för sig icke

anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss försiktighet

bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt stadgande

taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt, kunna

komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det synes nöd
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

vändigt att, även om principen rent teoretiskt måste anses riktig, göra vissa

begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet i förevarande

avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt angivna fall, där behovet

av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»

Prop. 210 till Genom proposition nr 210 till 1927 års riksdag framlade Kungl. Maj:t

1927 dag nkS" förslag till taxeringsförordning. Enligt det vid propositionen fogade stats
rådsprotokollet

yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet i sistnämnda

fråga följande:

Departementschefen funne det visserligen vara av stor betydelse för vinvande

av effektiv taxering att förefintliga möjligheter till kontroll å deklaranternas

uppgifter bleve utnyttjade, men att ålägga envar att på anmaning

lämna uppgift till taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar,

snart sagt av vad slag de vara må, syntes departementschefen vara att

gå för långt. Otvivelaktigt riskerade man därvid att göra obehörigt intrång

å privatlivets område eller att oskäligt betunga tredje man. Man

borde ej heller förbise svårigheterna för mången att, särskilt om anteckningar

saknades, lång tid efter eu utbetalning redogöra för densamma. På

grund härav vore departementschefen icke benägen att förorda införande av

en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning för annans

taxering. Däremot syntes det departementschefen som om nu förefintlig

uppgiftsplikt i sådant avseende utan olägenhet kunde utsträckas i vissa fall.

1928 års riks- I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 214 till 1928 års riksdag

med förslag till taxeringsförordning väcktes motioner med förslag om införande

av obligatorisk uppgiftsplikt för bank och annan penningförvaltande

inrättning ävensom för enskild långivare beträffande skattskyldigs ränteinkomst

och tillgodohavande hos penninginrättningen eller den enskilde långivaren.

Särskilda utskottet — det s. k. kommunalskatteutskottet — anförde

i sitt utlåtande nr 1 i frågan bland annat följande:

Utskottet funne syftet med förevarande motioner, nämligen att vinna

kontroll å de skattskyldigas deklarationer, böra på lämpligt sätt tillgodoses.

En vidsträckt uppgiftsskyldighet, som skulle föreligga utan anmaning,

komme säkerligen att framtvinga större noggrannhet vid upprättande av

självdeklarationer och motverka en icke sällan framträdande benägenhet att

underlåta att deklarera bankräntor och i bank insatta medel. Nuvarande

anordning, då uppgift i angivna hänseende behövde lämnas först efter anmaning,

torde icke vara effektiv, ty ofta nog vore det svårt för taxeringsmyndigheten

att vinna kännedom om varest den skattskyldige placerat sina

medel, särskilt om den skattskyldige insatte dem i bank långt från hemorten.

Infördes allmän uppgiftsskyldighet, som icke vore beroende av anmaning,

skulle taxeringsmyndigheterna helt visst i många fall erhålla kännedom

om beskattningsföremål, som nu undginge taxering. Emellertid syntes

man icke kunna bortse från de praktiska svårigheter, som uppreste sig vid

genomförande av en dylik uppgiftsskyldighet.

Efter att hava lämnat en del statistiska uppgifter rörande antalet räkningar

med banker vid 1926 års utgång och storleken av dessa, har särskilda

utskottet redogjort för de svårigheter, som enligt utskottets förmenande

mötte att anordna en effektiv kontroll i fråga om deklaration av

obligationsräntor samt vidare anfört följande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 5

Vad slutligen anginge till enskilda låntagare utlånade medel, syntes det

vara tydligt, att uppgifter om upplånat kapital och därå utgjord ränta icke

erfordrades till kontroll å penninginstitutens deklarationer. Det framställda

förslaget om uppgiftskyldighet för enskilda låntagare syntes icke heller

hava tillkommit i detta syfte utan för att möjliggöra kontroll å enskilda

långivares deklarationer. Om ock en dylik uppgiftsskyldighet i vissa fall

kunde bliva av betydelse, syntes dock svårigheterna att övervaka efterlevnaden

av föreskrift i dylikt avseende bliva så stora, att värdet av en

sådan föreskrift syntes tvivelaktigt. En anordning med så omfattande uppgiftsskyldighet

syntes ock vara tämligen otjänlig för syftet att förhindra,

att gäldräntor och skuldbelopp obehörigen avdroges; dylikt missbruk kunde

enklare förebyggas genom att den skattskyldige, i de fall då misstanke om

att deklaration vore oriktig i dylikt hänseende förelåge, anmanades styrka

befogenheten av de gjorda avdragen.

Vidare förtjänade att påpekas, att införande av den ifrågasatta uppgiftsskyldigheten.

syntes böra medföra sådan ändring av formuläret till allmän

självdeklaration, att ränteintäkter skulle uppgivas specifikt med angivande

av gäldenärens namn; utan sådan specifikation skulle uppgiftsmaterialet

svårligen kunna för sitt ändamål utnyttjas av taxeringsmyndigheterna.

Det syntes ock utskottet sannolikt, att vissa ändringar måste göras i lagstiftningen

rörande bankbolagen och sparbankerna för vinnande av garanti

för att dessa inrättningar alltid kunde äga tillförlitlig kännedom om insättares

namn och hemvist.

Av det anförda framginge, att införande av allmän uppgiftsskyldighet av

ifrågavarande slag på sätt motionärerna tänkt sig icke lämpligen kunde införas

utan vidare; därest uppgiftsskyldigheten begränsades att gälla penninginstituten

och hade avseende allenast å vissa större belopp, komme anordningen

att brista i effektivitet och dess nytta icke stå i rimlig proportion

till de kostnader och det besvär för myndigheter och enskilda, som därav

bleve en följd. Utskottet hade därför ansett sig icke kunna förorda bifall

till motionärernas förslag.

Emellertid ansåge utskottet frågan om kontroll därå, att ränteinkomster

och i banker eller andra penningförvaltande inrättningar insatta eller till

enskilda utlånade medel bleve behörigen beskattade, vara av den vikt, att

möjligheterna att åvägabringa en effektiv sådan kontroll utan alltför stor

omgång borde göras till föremål för en närmare undersökning. Man kunde

tänka sig den anordningen, att uppgifter av ifrågasatt art lämnades allenast

vissa år efter därom av Kungl. Maj:t utfärdat påbud. Vidare borde från

uppgiftsskyldighet avgränsas de fall, där den, som åtnjutit räntan eller ägt

kapitalet, icke vore därför skattskyldig, eller där kontroll på annat enklare

sätt kunde vinnas. Även andra utvägar vore tänkbara. Enär den undersökning,

som utskottet sålunda funnit önskvärd och som utskottet icke haft

möjlighet medhinna, borde åvägabringas genom Kungl. Maj:ts försorg, funne

utskottet sig böra föreslå riksdagen att i anledning av förevarande motioner

i skrivelse till KungL Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning,

huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster

och förmögenhet bestående av utlånat kapital bleve beliörigen beskattade,

kunde åvägabringas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en

sådan utredning gåve anledning.

I enlighet med särskilda utskottets därom gjorda hemställan, har riksdagen

i skrivelse den 1 juni 1928 nr 344 anhållit, att Kungl. Maj:t

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Motionerna.

täcktes, med beaktande av vad särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 1 anfört,

föranstalta om utredning rörande frågan, huruvida och i vilken form

effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat

kapital varda behörigen beskattade, må kunna åvägabringas samt för

riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.

I den till stöd för motionerna anförda motiveringen har anförts, att

gällande bestämmelser rörande kontroll över att inkomster och förmögenhet

varda beskattade, i hög grad lede av brist på följdriktighet. Medan vissa

inkomster — löneinkomster, aktieutdelningar, royalty samt vissa livräntor

och lotterivinster — vore underkastade fullständig kontroll enligt det s. k.

slutna kontrollsystemet, vore andra inkomster såsom vissa realisationsvinster

och kapitalinkomster icke på något sätt omgärdade av kontroll. Denna

olikhet vore givetvis icke betingad därav, att vissa inkomster ur subjektiv

synpunkt skulle vara i starkare behov av kontroll än andra. Felet låge

däri, att den svenska skattelagstiftningen under de senare åren visat en

påfallande brist på förmåga att komma till rätta med detta visserligen svåra

men säkerligen icke olösliga problem.

Därest man önskade vinna en likformig kontroll över alla inkomster erbjöde

sig två skilda kontrollsystem. Det ena systemet vore den redan nämnda

slutna kontrollen. Denna innebure obligatorisk skyldighet för den, som

verkställt utbetalning till annan av beskaffenhet att för denne utgöra inkomst,

att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift om utbetalningen.

Denna kontroll tillämpades såsom ovan nämnts i fråga om vissa inkomstslag

såsom löner, pensioner, vissa livräntor och aktieutdelningar och numera

jämväl beträffande lotterivinster. Det andra kontrollsystemet plägade benämnas

stickprovskontroll. Vid sidan av det slutna kontrollsystemet

hade stickprovskontrollen vunnit tillämpning beträffande i bank innestående

tillgodohavanden och räntor därå samt ifråga om sådana avlöningsförmåner,

som utgått till andra än i allmän tjänst eller rörelse anställda personer.

Den kontroll, som beskattningsnämnden ägde utöva genom granskning av

vissa rörelseidkares bokföring, vore jämväl att hänföra till stickprovskontroll.

En följd av de bristande eller ofullständiga kontrollbestämmelserna hade

blivit, att taxeringsmyndigheterna i fall, där deklarantens uppgivna inkomst

enligt myndigheternas uppfattning stått i uppenbart missförhållande till den

skattskyldiges levnadskostnader, rörelsens omfattning eller dylikt, tvingats

att på fri hand utan någon mera ingående undersökning verkställa en uppvärdering

av inkomsten. Denna jämförelsevis bekväma utväg att korrigera

deklarationer hade tillämpats i mycket stor omfattning, ja i sådan omfattning

och ofta på så lösa grunder, att ett verkligt missförhållande i detta

avseende kunde anses råda. I vart fall hade därigenom taxeringsväsendets

anseende kommit att lida. Under de senare åren hade beskattningsdom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 7

stolarna genom vidtagna ändringar i nämndernas beslut rätt så kraftigt

reagerat mot sådana beslut.

Av det nu anförda framginge i hur hög grad gällande kontrollbestämmelser

vore i behov av ändring. Även om det skulle visa sig möjligt att

utvidga den slutna kontrollen till vissa nya inkomstslag ginge det uppenbarligen

icke för sig att på den vägen nå det åsyftade målet eller en kontroll

över så gott som samtliga inkomster. Den slutna kontrollen medförde

såväl för de uppgiftspliktiga som för myndigheterna en så stark arbetsbörda,

att en utsträckning av densamma exempelvis till samtliga bankräntor

vore outförbar.

Ville man sålunda vinna någon kontroll över så gott som varje inkomst,

tvingades man alltså närmast att utvidga stickprovskontrollen. Stickprovskontrollen

borde utformas så, att i stort sett varje intäkt, som vore underkastad

beskattning, kunde i kontrollhänseende åtkommas. En dylik kontroll

förutsatte rätt för taxeringsmyndigheterna att vinna upplysning om varje

utbetalning som gjorts vare sig av rörelseidltare eller annan i de särskilda

fall uppgiften begärdes. Man kunde ur kontrollsynpunkt icke nöja sig blott

med uppgifter om sådana utbetalningar, som för mottagaren vore inkomst,

utan redogörelse borde kunna infordras även beträffande andra transaktioner,

exempelvis storleken av rörelseidkares leverans av vara till viss

återförsäljare, en persons samtliga affärsförhållanden med en penninginrättning

för kontroll över lämnade uppgifter om räntebetalningar och dylikt.

Ett åläggande att i alla fall, där sådant vore möjligt, tillhandahålla taxeringsmyndigheterna

dylika uppgifter måste åtföljas av ett tvångsmedel. Såsom

sådant syntes det kunna ifrågasättas att stadga befogenhet för länsstyrelse att

av uppgiftspliktig vid vitespåföljd infordra den erforderliga uppgiften.

Därest taxeringsnämnderna utrustades med sådana vidgade befogenheter, som

av motionärerna föreslagits, komme uppenbarligen att på desamma ställas större

fordringar än för närvarande. Skulle nämnderna kunna fullt utnyttja de ökade

möjligheterna till kontroll krävdes en stark självverksamhet från nämndernas

sida och en vida grundligare utredning i de särskilda ärendena än

nu kunde äga rum. Den utredande verksamheten krävde förutom aktivitet

och initiativ från utredarens sida en mycket ingående fackkunskap. Därjämte

erfordrades — och detta kunde ej starkt nog understrykas — en stark

grannlagenhet i värvets fullgörande. Särskilt angeläget vore att den misstanken

icke utspredes bland allmänheten, att de vid undersökningarna förvärvade

kunskaperna utnyttjades till den utredandes egen eller lionom närståendes

ekonomiska fördel.

Av nu anförda skäl syntes det uppenbart, att utredningen borde läggas i

händerna på statliga tjänstemän, underkastade ansvar för tjänstefel, och icke

på lekmän, som innehade förtroendeuppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnder.

Enligt motionärernas mening borde de nuvarande taxeringsnämnderna

bibehålla sin befogenhet att träffa avgörande i alla taxeringsärenden,

medan särskilda tjänstemän, förslagsvis benämnda skattefiskaler,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

Utskottets

yttrande.

i stort sett finge sig förbehållen rätten att vinna de ingående upplysningar,,

som borde tillkomma taxeringsmyndigheterna. Skattefiskalen komme alltså

att i förhållande till taxeringsnämnden intaga en ställning jämförlig med

den landskamreraren hade till prövningsnämnden.

Erforderligt antal skattefiskaler skulle anställas inom varje län. Lämpligen

borde var och en förordnas att biträda visst antal taxeringsnämnder. Skattefiskalen

skulle äga skyldighet att genomgå viktigare deklarationer för de

distrikt han representerade. Vidare skulle han jämväl i övrigt, där nämnden

så påfordrade, biträda med utredning. Taxeringsnämndsordförandena borde

i stort sett i samma utsträckning som hittills verkställa granskning av deklarationer

samt infordra de upplysningar av den skattskyldige själv, vilka

befunnes erforderliga.

Enligt motionärernas mening borde man vid en kommande utredning

jämväl taga under övervägande frågan om omläggning av straffpåföljden

för avgörande av falsk eller felaktig deklaration. Den allmänna uppfattningen

om brottets karaktär influerades givetvis av straffriskerna, och den

omständigheten, att urbota straff —- detta i olikhet med vad fallet vore

flerstädes i utlandet — icke kunde följa å falskdeklaration, hade påvisbart

minskat verkan av straffhotet. Infördes fängelsestraff, vunnes vidare den

synnerligen avsevärda fördelen, att den nuvarande alltför korta preskriptionstiden

för åtals anställande utsträckts, varigenom risken för upptäckt av falsk

deklarationsuppgift i hög grad komme att ökas.

Det torde vara obestridligt, att gällande bestämmelser rörande kontroll

över att skattskyldigs inkomst och förmögenhet bliva beskattade äro ofullständiga

samt jämväl i övrigt behäftade med brister. Detta framgår redan

av den utav utskottet lämnade redogörelsen för nu gällande lagstiftning i

ämnet. Medan sålunda vissa inkomster äro omgärdade med mycket stränga

kontrollföreskrifter, hava antingen icke några bestämmelser alls eller ock

endast ofullständiga sådana lämnats i och för vinnande av kontroll över

att andra inkomster bliva föremål för beskattning. Det måste jämväl anses

såsom en olägenhet, som ogynnsamt påverkat taxeringsresultatet, att i regel icke

lämnats rätt åt taxeringsmyndigheterna att av annan än skattskyldig själv

infordra uppgifter till styrkande av befogenheten av utav skattskyldig påyrkade

avdrag, exempelvis för räntor och skulder.

Nu nämnda brister i lagstiftningen hava otvivelaktigt medfört, att avsevärda

belopp undandragits beskattning. Även om några av de brister, som

tidigare förefunnits, avhjälpts genom den år 1928 utfärdade taxcringsförordningen,

torde dock i stort sett missförhållandena på förevarande område

kvarstå orubbade. Liksom i den äldre lagstiftningen hava nämligen i den nu

gällande föreskrifter för vinnande av kontroll lämnats endast i fråga om vissa

närmare angivna fall, medan alltjämt en allmän skyldighet saknas att lämna

taxeringsmyndigheterna upplysningar till vägledning för deras arbete. Härigenom

äro såsom nämnts åtskilliga inkomster undandragna kontroll eller under
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 9

kastade en i hög grad bristfällig sådan; och detta gäller ej allenast ränteinkomster

utan även eu del andra inkomster, exempelvis sådana av tillfällig

förvärvsverksamhet samt inkomst genom utövande av fria yrken ävensom

av vissa andra rörelsegrenar.

Gällande lagstiftning bygger i stor utsträckning på ett kontrollsystem,

anordnat enligt den obligatoriska principen. Så snart det utan alltför omfattande

tunga för de uppgiftspliktiga eller för taxeringsmyndigheterna låtit

sig göra, har skyldighet föreskrivits att utan anmaning lämna taxeringsmyndigheterna

uppgift om gjorda utbetalningar i form av avlöningar, livräntor,

aktieutdelningar m. m. Efter hand hava vid sidan av berörda obligatoriska

uppgiftsplikt beträffande andra inkomster föreskrifter lämnats, som

möjliggöra stickprovsundersökningar i vissa särskilda fall. Även därvidlag

torde hänsyn tagits mindre till behovet av kontrollföreskrifter, vilket med

i stort sett samma styrka torde göra sig gällande beträffande alla slag av

inkomster, än till möjligheten att utan mera ingående åtgärder vinna kontroll.

Enligt utskottets mening är det varken möjligt eller för ernående av

nöjaktig kontroll erforderligt att utvidga ovan omnämnda obligatoriska uppgiftsplikt

att omfatta alla inkomstområden. Anordnas nämligen kontrollen

så, att en påtaglig risk föreligger för skattskyldig, att av honom åtnjuten

inkomst, av vad slag den vara ma, kan komma att upptäckas av taxeringsmyndigheterna,

skulle densamma enligt utskottets mening i stort sett vara

tillfyllest. Genom införande av en allmän uppgiftsplikt, som inträder först

efter anmaning, skulle det sannolikt, därest taxeringsarbetet utövades

planmässigt, bliva möjligt att uppnå nämnda syfte. Redan förefintligheten

av en dylik rätt för taxeringsmyndigheterna skulle helt säkert utgöra

ett verksamt medel till förekommande av otillförlitliga deklarationer. Såsom

ett ytterligare skäl mot begränsande av uppgiftsplikten till endast särskilt

angivna fall, vill utskottet framhalla den snabba utveckling det ekonomiska

livet är underkastat, varigenom behov av upplysningar torde komma att

efter hand uppstå inom nya områden. Ett system, inskränkt till vissa i

lagen angivna fall, skulle säkerligen mycket snart bliva föråldrat.

Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet skäl tala för införande

av en mera allmän uppgiftsplikt till vägledning för taxeringsmyndigheternas

arbete. Huru långt en sådan uppgiftsplikt hör sträcka sig, synes knappast

kunna bedömas, innan en mera ingående undersökning än den utskottet

kunnat medhinna ägt rum. Skäl tala emellertid för att utövare av rörelse

och framför allt rörelseidkare, som enligt lag äro skyldiga att föra handelsböcker,

borde åläggas vidgad skyldighet att på anmodan biträda med lämnande

av upplysningar. Denna skyldighet borde omfatta ej allenast sådana utbetalningar

till annan, vilka för denne utgöra skattepliktig intäkt, utan jämväl

andra förhallanden, som kunna tjäna till ledning för annans taxering, exempelvis,

såsom i Stockholm lär hava enligt överenskommelse med restaurantägare

praktiserats, storleken av de belopp servitör mottagit för arbetsgivarens

räkning av kunder i och för uppskattning av servitörens inkomst

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 sand. 13 häft. (Xr 11.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

samt omfattningen av till återförsäljare levererad vara i och för uppskattning

av dennes vinst. Vad åter angår andra enskilda personer än näringsidkare

synes, även om det ur principiell synpunkt må anses befogat att såsom

en medborgerlig skyldighet föreskriva en allmän uppgiftsplikt, denna

skyldighet böra begränsas till belopp, som i allmänhet äro att hänföra till

i beskattningshänseende avdragsgilla poster, såsom gäldräntor, skulder, andelar

i förmedlingsprovisioner, som utbetalats till annan, m. fl. dylika belopp.

Mot en sådan utvidgad uppgiftsplikt, vilken nära ansluter sig till den

i Danmark föreskrivna, har tidigare erinrats, att man därigenom riskerade

att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt betunga

tredje man. Förstnämnda skäl har åberopats redan gentemot självdeklarationsuppgifterna

och torde i viss mån kunna andragas mot nära

nog varje kontrollföreskrift. Redan i detta sammanhang vill utskottet

emellertid framhålla vikten av, att de upplysningar, som sålunda komme

att bliva tillgängliga för taxeringsmyndigheterna, omgärdas av sekretess

ävensom att undersökningsarbetet bedrives av sådana organ och i sådana

former, att varje skäl till misstanke uteslutes därom, att undersökningarna

avse andra ändamål än vinnande av tillförlitlig taxering.

Därest taxeringsmyndigheterna med urskillning begagna rätten att infordra

upplysningar, synes uppgiftsplikten näppeligen komma att bliva oskäligt

betungande. Det torde kunna antagas, att beskattningsnämnderna med

hänsyn till den stora arbetsbörda, som i övrigt åvilar dem, tvingas till en

stark begränsning i fråga om anmaningsrättens begagnande. Sannolikt

kommer det att befinnas mest ändamålsenligt att årligen utvälja vissa

områden för systematisk undersökning. Vid följande års taxeringar äga beskattningsnämnderna

möjlighet att genom jämförelse med tidigare års deklarationer

utöva kontroll över, huruvida vid sådana undersökningar uppspårade

inkomster och förmögenbeter fortfarande åtnjutas eller innehavas

av skattskyldig. Med särskild styrka gäller detta givetvis kapital och därav

härfluten inkomst. I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av

att jämförelser äga rum mellan uppgifter, som lämnas i bouppteckningar,

och deklarationer för äldre år och att, där så påkallas, efterbeskattningar

för dessa äldre år åsättas.

I förhållande till de resultat, sådana undersökningar kunna antagas

lämna, torde besväret för de särskilda uppgiftsskyldiga sannolikt bliva

tämligen ringa. I jämförelse med det betungande arbete avgivandet av

obligatoriska uppgifter åsamkar såväl de uppgiftspliktiga som taxeringsmyndigheterna,

synes en dylik, i särskilda fall pålagd uppgiftsskyldighet,

komma att föranleda ett icke alltför stort arbete.

Enligt för utskottet lämnade upplysningar hava vid granskning av deklarationer

i Stockholm nästlidet år uppgifter av dylikt slag i stor omfattning

infordrats. I regel lära sådana uppgifter hava lämnats utan att missnöje försports.

De jämförelsevis få personer, som vägrat besvara förfrågningarna,

lära i regel såsom skäl därför andragit, att gällande lag icke föreskrivit

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

skyldighet att lämna de begärda uppgifterna och att man vid sådant förhållande

icke velat röja ekonomiska transaktioner ingångna med kunder

eller andra personer, till vilka man stode i affärsförbindelse.

Den utredning, utskottet ansett höra verkställas, hör givetvis äga rum i

samband med den av 1928 års riksdag begärda men ännu icke igångsatta

utredningen rörande åvägabringande av effektiv kontroll därå, att ränteinkomster

och utlånat kapital bliva behörigen beskattade.

I fråga om de närmare riktlinjer, efter vilka kontrollbestämmelserna böra

utformas, har utskottet ansett följande synpunkter förtjäna beaktande.

Enligt utskottets mening torde det icke saknas möjlighet att åstadkomma

en i stort sett tillfredsställande kontroll beträffande beskattningen av i

banker och andra penninginrättningar innestående medel samt därav härflutna

räntor, utan att vare sig penninginrättningarna eller taxeringsmyndigheterna

bliva över hövan betungade. En förutsättning för vinnande

av sådan kontroll torde vara att, såsom 1928 års särskilda utskott framhållit,

penninginrättningarna äga så tillförlitlig kännedom om insättarnas namn

och hemvist, att dessa kunna behörigen identifieras. De register dessa inrättningar

föra över insättare borde vidare lämna upplysning även för sådana

fall, att räkningen tagits i en persons namn, medan rätten att uttaga

medel å densamma förbehållits annan. Dessa register borde, därest penninginrättningarna

icke anses böra belastas med skyldighet att efter anmaning lämna

upplysningar ur detta register, på anfordran hållas tillgängliga för taxeringsmyndighet

inom ort, där bankkontoret är beläget. Denna taxeringsmyndighet

skulle åligga att meddela taxeringsmyndighet å annan ort upplysning

rörande de tillgodohavanden och räntor, därstädes skattskyldig person

innehaft eller åtnjutit från bankkontoret. Granskningen av dessa kontoregister

synes höra förbehållas landskamreraren eller av honom utsett

ombud.

I och för kontroll över att obligationsräntor bliva beskattade, synes lämpligen

ett uppgiftsförfarande likartat med det, som användes vid lyftande av

aktieutdelning, böra komma till användning. För utgivaren av obligationerna

skulle emellertid skyldighet att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift om

räntetagarna inträda först efter anmaning. Genom att varje år endast

vissa obligationsutgivare ålades sådan skyldighet, kunde uppgiftsmaterialet

på lämpligt sätt avgränsas, så att beskattningsnämnderna icke bleve över hövan

betungade.

För kontroll över att av enskild långivare försträckt kapital och därav

härfluten ränta bliva beskattade synes skyldighet böra föreskrivas för enskilda

låntagare att efter anmaning lämna uppgift om långivares namn och hemvist.

I vad mån denna skyldighet skulle omfatta jämväl bokföringspliktiga

näringsidkare, synes närmast vara att betrakta som en praktisk lämplighetsfråga.

En utväg att nå detta mål vore måhända, att näringsidkares räkenskaper

på anfordran tillhandahölles taxeringsmyndigheterna till ledning ej

blott såsom för närvarande är fallet för näringsidkarens egen utan jämväl

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

för annans taxering. Härigenom skulle kontroll kunna vinnas över beskattning

även av andra utgivna belopp än räntor, såsom provisioner, arvoden m. m.,

utan att den uppgiftsskyldige allt för mycket betungades. Genom att taxeringsmyndigheterna

bereddes tillgång till av fondkommissionär förda avräkningsnotor,

vare sig dessa förvaras hos fondkommissionären eller tillsynsmyndigheten,

skulle möjlighet yppas till kontroll över beskattning av vinster

genom överlåtelse av fondpapper.

Enligt till utskottet lämnade upplysningar hava vid förenämnda i Stockholm

vidtagna granskning av självdeklarationer hela grupper av skattskyldiga,

utövande likartad förvärvsverksamhet, underkastats undersökning.

På dylikt sätt utförda granskningar lära ej minst beträffande bokföringsskyldiga

rörelseidkare hava medfört särskilt goda resultat samt jämväl medverkat

till en jämlik taxering. Det synes därför önskvärt, att vid den

blivande utredningen tages under omprövning, om icke föreskrifter kunde

meddelas, som underlättade och uppmuntrade till sådana granskningar.

I proposition nr 189 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t framlagt

förslag till bokföringslag. Enligt detta förslag skulle skyldigheten att

föra handelsböcker väsentligt utsträckas, ökad möjlighet att vinna kontroll

över näringsidkares deklarationer torde härigenom stå att vinna. Flertalet

utövare av de s. k. fria yrkena skulle dock fortfarande vara undantagna

från i lag föreskriven bokföringsskyldighet. Emellertid torde sådana yrkesutövare

i regel icke äga möjlighet att avgiva tillförlitliga deklarationer

utan att fortlöpande anteckningar rörande inkomster och utgifter av dem

föras. Därest på sätt i Stockholm lär hava förekommit, genom överenskommelser

med sammanslutningar för dylika yrkesutövare, ändamålsenliga,

för inkomstkontrollen vägledande formulär fastställdes för anteckningarnas

förande, skulle det bliva möjligt att erhålla kontroll över ifrågavarande inkomsters

beskattning.

Genomförandet av ett tillförlitligt kontrollsystem bör lända till gagn icke

endast för det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl för de skattskyldiga.

Motionärerna hava framhållit de icke sällan förekommande fall, då taxeringsmyndigheterna

utan närmare undersökningar och på tämligen lösa grunder

frångått avgivna deklarationer. Den ökade möjligheten att vinna kontroll

bör för de skattskyldiga medföra större rättssäkerhet. Bestämmelser synas

förty böra lämnas till förekommande av avvikelser från i behörig ordning

avgivna deklarationer på skäl av mer eller mindre godtycklig beskaffenhet.

Jämväl synes böra tagas under övervägande, huruvida icke deklarationsformulären

kunde förenklas samt anvisningarna till dessa givas en för den

stora allmänheten mera lättfattlig avfattning och till ledning för de skattskyldiga

lämnas en kortfattad redogörelse rörande ortsavdragen och sättet

för det beskattningsbara beloppets beräknande.

På sätt i motionerna framhållits torde utnyttjandet av ett efter nämnda

linjer utformat kontrollsystem komma att för beskattningsnämnderna med
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 13

föra nya arbetsuppgifter och sådana av delvis annan art än de hittills förekommande.

Såsom motionärerna anfört synes den utredande verksamheten

komma att kräva, förutom ett stort mått av initiativ från utredarens sida,

ingående fackkunskap på området. Det torde jämväl erfordras, att värvet

fullgöres med största grannlagenhet och genom person, som på intet sätt

skulle kunna misstänkas utnyttja de vid undersökningarna förvärvade kunskaperna

till egen eller närståendes fördel. Närmast med hänsyn till det

redan för närvarande betungande arbete, ordförandena i taxeringsnämnderna

hava att utföra, bleve det säkerligen icke möjligt att pålägga dem även

dessa nya arbetsuppgifter.

Redan enligt nu gällande taxeringsförordning har anmaningsrätten i

vissa särskilt grannlaga fall undantagits från ordförande i taxeringsnämnd

och förbehållits landskamreraren. Därest den ökade befogenhet att vinna

upplysningar, utskottet förordat, i regel lägges i händerna på landskamreraren,

synes en sådan anordning vara en följdriktig utveckling av en redan godtagen

princip. I de fall taxeringsnämnden funne en mera ingående undersökning

behövlig, borde nämnden således hava att vända sig till landskamreraren,

som hade att vidtaga sådan.

Utskottet har därför icke kunnat ansluta sig till förslaget att förordna

särskilda skattefiskaler såsom biträden åt taxeringsnämnderna, och detta desto

mindre som behovet av ökad kontroll gör sig gällande med växlande styrka

inom skilda taxeringsdistrikt.

Därest emellertid landskamrerarna skola hinna utföra ifrågavarande uppgifter,

torde det bliva nödvändigt att ställa ökad arbetskraft till deras förfogande.

De kommunala tjänstemän, som enligt 15 § taxeringsförordningen må

förordnas att biträda beskattningsnämnderna, torde därvid i första hand böra

anlitas för arbetets utförande. Måhända kommer det likväl bliva nödvändigt

att i vissa fall därutöver till landskamrerarens förfogande ställa särskilda

personer, utrustade med en självständigare ställning än berörda kommunala

tjänstemän och med särskilda kvalifikationer för uppgifterna i fråga.

De skäl motionärerna anfört till stöd för sitt förslag att införa urbota

straff för falsk deklaration har utskottet funnit bärande. Utskottet har förty

anslutit sig till förslaget om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om

utredning av denna fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner

I: 87 av herr Alkman m. fl. samt II: 25] av herrar

Osberg och Jönsson i Revinge, i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville — i sammanhang

med den av 1928 års riksdag begärda utredningen

rörande frågan, huruvida och i vilken form effektiv konBihang

till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 13 haft. (Nr 17,) 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.

troll må kunna åvägabringas därå, att ränteinkomster

och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen

beskattade — föranstalta om utredning dels

rörande frågan, huru förbättrad kontroll må kunna

åstadkommas över att även annan skattepliktig inkomst

och förmögenhet än ränteinkomst och utlånat kapital

bliva beskattade, dels ock beträffande frågan om skärpt

påföljd för avgivande mot bättre vetande av felaktig

självdeklaration eller därmed jämförlig uppgift, samt för

riksdagen framlägga de förslag, som kunna av utredningen

föranledas.

Stockholm den 11 april 1929.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Örne, Boman, Leander,

Björnsson, Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Björklund, Olsson i

Gävle, Wahlmark, Jönsson i Slätåker, Andersson i Boda, Ericson i Boxholm,

Andersson i Katrineholm, Heiding, Anderson i Linköping och Svedberg.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:119 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. a1 i texten