Betänkande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m.
1929-04-11 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1929:17, Betänkande, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
1
Nr 17.
Ankom till riksdagens kansli den 11.april 1929 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner om
åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas
inkomstuppgifter m. m.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 87 i
första kammaren av herr Alkman m. fl. samt nr 251 i andra kammaren
av herrar Osberg och Jönsson i Revinge, har hemställts »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning och
därpå grundat förslag rörande sådana ändringar i taxeringsförordningen och
därmed sammanhängande författningar, att en så fullständig och effektiv
kontroll som möjligt vinnes över de skattskyldigas uppgifter beträffande av
dem åtnjutna inkomster, ävensom rörande skärpt påföljd för falsk skattedeklaration.
»
Redan innan föreskrifter infördes om allmän obligatorisk plikt att avgiva
självdeklaration, gällde i viss utsträckning skyldighet att lämna uppgift till
taxeringsmyndigheterna till ledning för annans taxering. Sålunda stadgades
i 14 § bevillningsförordningen den 3 december 1897 skyldighet för statens
verk att lämna uppgift om anställdas avlöningsförmåner ävensom rörande
utbetalade pensioner. Styrelser för vissa verk och bolag, däribland aktiebolagen,
ålåg enligt samma författningsrum att lämna uppgift om lön- och
arvodestagares samt övriga arbetares löneförmåner.
I samband med 1902 års skattereform, innebärande införande av inkomstskatt
och obligatorisk självdeklarationsplikt, utvidgades skyldigheten att
lämna uppgift till ledning för anställds taxering att omfatta varje arbetsgivare,
som under nästföregående år taxerats för inkomst av rörelse till
belopp av minst 5,000 kronor. Vidare stadgades skyldighet för livförsäkringsföretag
och livränteanstalt att uppgiva livränta å minst 200 kronor samt
för aktiebolag att lämna uppgift om lyft utdelning, i den mån ägare av
aktie vore för bolagets styrelse känd. Slutligen föreskrevs skyldighet för
förmyndarekammare eller gode män för tillsyn av förmynderskap att lämna
uppgift om omyndigs inkomst av kapital, för så vitt den uppgått till minst
500 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 13 häft. (Nr 17.)
Utskottet.
Äldre
kontrollbestämmelse
t
1
Gällande
kontroll
bestämmelser.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Skyldigheten att lämna uppgift till ledning för annans taxering har sedermera
efter hand utvidgats. Enligt 33 och 35 §§ taxeringsförordningen
den 28 september 1928 gäller i huvudsak följande. Statliga och kommunala
myndigheter, allmänna inrättningar, stiftelser samt verk, bolag och rederier
äro skyldiga att utan anmaning lämna uppgift beträffande dem, som varit
anställda eller uppburit pension, rörande de förmåner i avlöning eller pension,
som utgått till envar. Även annan arbetsgivare är underkastad
enahanda uppgiftsskyldighet beträffande dem, som varit anställda i av
honom bedriven rörelse eller därifrån uppburit pension. I särskilda fall är
arbetsgivare skyldig att efter anmaning lämna uppgifter angående avlöningsförmåner,
som hos honom åtnjutits av andra personer än de här
ovan omförmälda. Vidare åligger uppgiftsplikt utan anmaning försäkringsanstalter
beträffande vissa livräntor, den, som driver trävarurörelse
eller eljest yrkesmässigt avverkar skog i annans mark, beträffande utbetalt
vederlag för upplåten avverkningsrätt till skog, samt den, som utbetalt
royalty eller periodiskt utgående avgift för utnyttjande av patent, mönster
eller dylikt, beträffande det utbetalade beloppet. Utan anmaning skall
aktiebolag, solidariskt bankbolag och ekonomisk förening lämna uppgift om
utdelning, i den mån ägare av aktie eller annan, som uppburit eller ägt
uppbära utdelning, är för bolaget eller föreningen känd. Styrelse för bankbolag,
sparbank eller annan penningförvaltande inrättning är efter anmaning
i särskilda fall skyldig att lämna uppgift om namngiven skattskyldigs ränteinkomst
från den penningförvaltande inrättningen ävensom beloppet av den
skattskyldiges innestående medel vid viss angiven tidpunkt. Rätt till anmaning
tillkommer i förenämnda fall ordförande i taxeringsnämnd och landskamreraren,
med vilken jämställts kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden. Slutligen är efter anmaning av landskamreraren
idkare av jordbruk eller skogsbruk, så ock idkare av rörelse, skyldig
avlämna uppgift om belopp, som han utbetalt till namngiven annan näringsidkare,
därest beloppet är av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt
av jordbruksfastighet eller av rörelse.
Utöver nu nämnda uppgiftsplikt har i och för kontroll av skattskyldigs
inkomstuppgifter i 52 § taxeringsförordningen föreskrivits, att för taxering
erforderlig uppgift skall, då ordförande i taxeringsnämnd eller landskamrerare
framställer begäran därom, lämnas av statens förvaltande verk, allmän
inrättning eller överförmyndare. Vinst vid dragning å premieobligationer,
vilken uppgått till minst 1,000 kronor, är underkastad kontroll
genom uppgiftsplikt av obligationernas utfärdare enligt 42 § taxeringsförordningen.
Därjämte åligger det deklarationsskyldig, som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig att föra handelsböcker, att till ledning för
egen taxering för den tid, som deklarationen omfattar, vid självdeklaration
foga bestyrkt avskrift av in- och utgående balansräkning samt av
vinst- och förlusträkning, där sådan föres. Vissa juridiska personer skola
avlämna bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av styrelsens förvaltnings
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
3
berättelse eller av revisionsberättelse, som avgivits för beskattningsåret.
Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit skyldig föra handelsböcker,
ävensom handelsbolag, kommanditbolag och rederi är pliktig att,
efter anmaning av landskamrerare, tillhandahålla viss bokföring och därtill
hörande handlingar för granskning. Vid sådan granskning må i händelse
av behov biträde av sakkunnig anlitas. Slutligen är envar skyldig att
efter anmaning av ordförande i taxeringsnämnd eller landskamrerare i den
omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för egen taxering för inkomst
eller förmögenhet erforderliga upplysningar utöver dem, som föranledas
av deklarationsformuläret.
Såsom av det anförda framgår är skyldigheten att lämna uppgifter till Förslag om
ledning för annans taxering begränsad till vissa i författningen angivna upplTft splikt.
fall. Vid flera tillfällen hava förslag väckts om uppgiftspliktens utvidgande
särskilt i vad avser inkomst av kapital, varjämte tidigare ifrågasatts
att utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till ledning
för annans taxering att omfatta över huvud taget varje till annan
person utbetalat belopp, som för mottagaren är att hänföra till inkomst.
Vid 1924 års riksdag föreslogs sålunda i en i andra kammaren av herrar
Norsell och Carlsson-Frosterud väckt motion, nr 141, att penningförvaltande
inrättningar måtte åläggas obligatorisk uppgiftsplikt beträffande skattskyldigs
ränteinkomster och innestående medel samt att skattskyldig, som i
deklaration yrkade avdrag för ränta å gäld, skulle vara skyldig specificera
räntebeloppen med angivande av mottagarnas namn.
I sitt i anledning av sistnämnda motion avgivna betänkande, nr 15, hemställde
1924 års bevillningsutskott, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Till motivering för denna hemställan anförde bevillningsutskottet,
att ett bifall till motionen skulle komma att föranleda ett
alltför betungande arbete för såväl taxeringsmyndigheterna som för penninginrättningarna.
Bevillningsutskottet beaktade emellertid angelägenheten av
att åtgärder vidtoges för erhållande av större möjligheter till kontroll över
inkomsts beskattande samt anförde bland annat, att vissa skäl talade för att
utvidga skyldigheten att efter anmaning lämna uppgift till ledning för
annans taxering att omfatta över huvud taget varje till annan person utbetalat
belopp, som för mottagaren vore att hänföra till inkomst.
Beträffande frågan om införande av allmän uppgiftsplikt anförde 1923
års taxeringssakkunniga i sitt den 30 juni 1925 avgivna betänkande angående
omorganisation av taxeringsväsendet följande:
1924 års
riksdag.
1923 års taxeringssakkunniga.
»En sådan utsträckning av uppgiftsskyldigheten kan i och för sig icke
anses utesluten. De sakkunniga hålla emellertid före, att en viss försiktighet
bör i detta avseende iakttagas, och förmena, att med ett dylikt stadgande
taxeringsmyndigheterna skulle, i många fall rent oavsiktligt, kunna
komma att på privatlivets område göra obehörigt intrång. Det synes nöd
-
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
vändigt att, även om principen rent teoretiskt måste anses riktig, göra vissa
begränsningar, varigenom taxeringsmyndigheternas rättighet i förevarande
avseende inskränkes till vissa i författningen särskilt angivna fall, där behovet
av en dylik rätt visat sig särskilt utpräglat.»
Prop. 210 till Genom proposition nr 210 till 1927 års riksdag framlade Kungl. Maj:t
1927 dag nkS" förslag till taxeringsförordning. Enligt det vid propositionen fogade stats
rådsprotokollet
yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet i sistnämnda
fråga följande:
Departementschefen funne det visserligen vara av stor betydelse för vinvande
av effektiv taxering att förefintliga möjligheter till kontroll å deklaranternas
uppgifter bleve utnyttjade, men att ålägga envar att på anmaning
lämna uppgift till taxeringsmyndighet om verkställda utbetalningar,
snart sagt av vad slag de vara må, syntes departementschefen vara att
gå för långt. Otvivelaktigt riskerade man därvid att göra obehörigt intrång
å privatlivets område eller att oskäligt betunga tredje man. Man
borde ej heller förbise svårigheterna för mången att, särskilt om anteckningar
saknades, lång tid efter eu utbetalning redogöra för densamma. På
grund härav vore departementschefen icke benägen att förorda införande av
en efter anmaning inträdande obegränsad uppgiftsplikt till ledning för annans
taxering. Däremot syntes det departementschefen som om nu förefintlig
uppgiftsplikt i sådant avseende utan olägenhet kunde utsträckas i vissa fall.
1928 års riks- I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 214 till 1928 års riksdag
med förslag till taxeringsförordning väcktes motioner med förslag om införande
av obligatorisk uppgiftsplikt för bank och annan penningförvaltande
inrättning ävensom för enskild långivare beträffande skattskyldigs ränteinkomst
och tillgodohavande hos penninginrättningen eller den enskilde långivaren.
Särskilda utskottet — det s. k. kommunalskatteutskottet — anförde
i sitt utlåtande nr 1 i frågan bland annat följande:
Utskottet funne syftet med förevarande motioner, nämligen att vinna
kontroll å de skattskyldigas deklarationer, böra på lämpligt sätt tillgodoses.
En vidsträckt uppgiftsskyldighet, som skulle föreligga utan anmaning,
komme säkerligen att framtvinga större noggrannhet vid upprättande av
självdeklarationer och motverka en icke sällan framträdande benägenhet att
underlåta att deklarera bankräntor och i bank insatta medel. Nuvarande
anordning, då uppgift i angivna hänseende behövde lämnas först efter anmaning,
torde icke vara effektiv, ty ofta nog vore det svårt för taxeringsmyndigheten
att vinna kännedom om varest den skattskyldige placerat sina
medel, särskilt om den skattskyldige insatte dem i bank långt från hemorten.
Infördes allmän uppgiftsskyldighet, som icke vore beroende av anmaning,
skulle taxeringsmyndigheterna helt visst i många fall erhålla kännedom
om beskattningsföremål, som nu undginge taxering. Emellertid syntes
man icke kunna bortse från de praktiska svårigheter, som uppreste sig vid
genomförande av en dylik uppgiftsskyldighet.
Efter att hava lämnat en del statistiska uppgifter rörande antalet räkningar
med banker vid 1926 års utgång och storleken av dessa, har särskilda
utskottet redogjort för de svårigheter, som enligt utskottets förmenande
mötte att anordna en effektiv kontroll i fråga om deklaration av
obligationsräntor samt vidare anfört följande:
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 5
Vad slutligen anginge till enskilda låntagare utlånade medel, syntes det
vara tydligt, att uppgifter om upplånat kapital och därå utgjord ränta icke
erfordrades till kontroll å penninginstitutens deklarationer. Det framställda
förslaget om uppgiftskyldighet för enskilda låntagare syntes icke heller
hava tillkommit i detta syfte utan för att möjliggöra kontroll å enskilda
långivares deklarationer. Om ock en dylik uppgiftsskyldighet i vissa fall
kunde bliva av betydelse, syntes dock svårigheterna att övervaka efterlevnaden
av föreskrift i dylikt avseende bliva så stora, att värdet av en
sådan föreskrift syntes tvivelaktigt. En anordning med så omfattande uppgiftsskyldighet
syntes ock vara tämligen otjänlig för syftet att förhindra,
att gäldräntor och skuldbelopp obehörigen avdroges; dylikt missbruk kunde
enklare förebyggas genom att den skattskyldige, i de fall då misstanke om
att deklaration vore oriktig i dylikt hänseende förelåge, anmanades styrka
befogenheten av de gjorda avdragen.
Vidare förtjänade att påpekas, att införande av den ifrågasatta uppgiftsskyldigheten.
syntes böra medföra sådan ändring av formuläret till allmän
självdeklaration, att ränteintäkter skulle uppgivas specifikt med angivande
av gäldenärens namn; utan sådan specifikation skulle uppgiftsmaterialet
svårligen kunna för sitt ändamål utnyttjas av taxeringsmyndigheterna.
Det syntes ock utskottet sannolikt, att vissa ändringar måste göras i lagstiftningen
rörande bankbolagen och sparbankerna för vinnande av garanti
för att dessa inrättningar alltid kunde äga tillförlitlig kännedom om insättares
namn och hemvist.
Av det anförda framginge, att införande av allmän uppgiftsskyldighet av
ifrågavarande slag på sätt motionärerna tänkt sig icke lämpligen kunde införas
utan vidare; därest uppgiftsskyldigheten begränsades att gälla penninginstituten
och hade avseende allenast å vissa större belopp, komme anordningen
att brista i effektivitet och dess nytta icke stå i rimlig proportion
till de kostnader och det besvär för myndigheter och enskilda, som därav
bleve en följd. Utskottet hade därför ansett sig icke kunna förorda bifall
till motionärernas förslag.
Emellertid ansåge utskottet frågan om kontroll därå, att ränteinkomster
och i banker eller andra penningförvaltande inrättningar insatta eller till
enskilda utlånade medel bleve behörigen beskattade, vara av den vikt, att
möjligheterna att åvägabringa en effektiv sådan kontroll utan alltför stor
omgång borde göras till föremål för en närmare undersökning. Man kunde
tänka sig den anordningen, att uppgifter av ifrågasatt art lämnades allenast
vissa år efter därom av Kungl. Maj:t utfärdat påbud. Vidare borde från
uppgiftsskyldighet avgränsas de fall, där den, som åtnjutit räntan eller ägt
kapitalet, icke vore därför skattskyldig, eller där kontroll på annat enklare
sätt kunde vinnas. Även andra utvägar vore tänkbara. Enär den undersökning,
som utskottet sålunda funnit önskvärd och som utskottet icke haft
möjlighet medhinna, borde åvägabringas genom Kungl. Maj:ts försorg, funne
utskottet sig böra föreslå riksdagen att i anledning av förevarande motioner
i skrivelse till KungL Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning,
huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå, att ränteinkomster
och förmögenhet bestående av utlånat kapital bleve beliörigen beskattade,
kunde åvägabringas, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en
sådan utredning gåve anledning.
I enlighet med särskilda utskottets därom gjorda hemställan, har riksdagen
i skrivelse den 1 juni 1928 nr 344 anhållit, att Kungl. Maj:t
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Motionerna.
täcktes, med beaktande av vad särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 1 anfört,
föranstalta om utredning rörande frågan, huruvida och i vilken form
effektiv kontroll därå, att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat
kapital varda behörigen beskattade, må kunna åvägabringas samt för
riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.
I den till stöd för motionerna anförda motiveringen har anförts, att
gällande bestämmelser rörande kontroll över att inkomster och förmögenhet
varda beskattade, i hög grad lede av brist på följdriktighet. Medan vissa
inkomster — löneinkomster, aktieutdelningar, royalty samt vissa livräntor
och lotterivinster — vore underkastade fullständig kontroll enligt det s. k.
slutna kontrollsystemet, vore andra inkomster såsom vissa realisationsvinster
och kapitalinkomster icke på något sätt omgärdade av kontroll. Denna
olikhet vore givetvis icke betingad därav, att vissa inkomster ur subjektiv
synpunkt skulle vara i starkare behov av kontroll än andra. Felet låge
däri, att den svenska skattelagstiftningen under de senare åren visat en
påfallande brist på förmåga att komma till rätta med detta visserligen svåra
men säkerligen icke olösliga problem.
Därest man önskade vinna en likformig kontroll över alla inkomster erbjöde
sig två skilda kontrollsystem. Det ena systemet vore den redan nämnda
slutna kontrollen. Denna innebure obligatorisk skyldighet för den, som
verkställt utbetalning till annan av beskaffenhet att för denne utgöra inkomst,
att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift om utbetalningen.
Denna kontroll tillämpades såsom ovan nämnts i fråga om vissa inkomstslag
såsom löner, pensioner, vissa livräntor och aktieutdelningar och numera
jämväl beträffande lotterivinster. Det andra kontrollsystemet plägade benämnas
stickprovskontroll. Vid sidan av det slutna kontrollsystemet
hade stickprovskontrollen vunnit tillämpning beträffande i bank innestående
tillgodohavanden och räntor därå samt ifråga om sådana avlöningsförmåner,
som utgått till andra än i allmän tjänst eller rörelse anställda personer.
Den kontroll, som beskattningsnämnden ägde utöva genom granskning av
vissa rörelseidkares bokföring, vore jämväl att hänföra till stickprovskontroll.
En följd av de bristande eller ofullständiga kontrollbestämmelserna hade
blivit, att taxeringsmyndigheterna i fall, där deklarantens uppgivna inkomst
enligt myndigheternas uppfattning stått i uppenbart missförhållande till den
skattskyldiges levnadskostnader, rörelsens omfattning eller dylikt, tvingats
att på fri hand utan någon mera ingående undersökning verkställa en uppvärdering
av inkomsten. Denna jämförelsevis bekväma utväg att korrigera
deklarationer hade tillämpats i mycket stor omfattning, ja i sådan omfattning
och ofta på så lösa grunder, att ett verkligt missförhållande i detta
avseende kunde anses råda. I vart fall hade därigenom taxeringsväsendets
anseende kommit att lida. Under de senare åren hade beskattningsdom
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 7
stolarna genom vidtagna ändringar i nämndernas beslut rätt så kraftigt
reagerat mot sådana beslut.
Av det nu anförda framginge i hur hög grad gällande kontrollbestämmelser
vore i behov av ändring. Även om det skulle visa sig möjligt att
utvidga den slutna kontrollen till vissa nya inkomstslag ginge det uppenbarligen
icke för sig att på den vägen nå det åsyftade målet eller en kontroll
över så gott som samtliga inkomster. Den slutna kontrollen medförde
såväl för de uppgiftspliktiga som för myndigheterna en så stark arbetsbörda,
att en utsträckning av densamma exempelvis till samtliga bankräntor
vore outförbar.
Ville man sålunda vinna någon kontroll över så gott som varje inkomst,
tvingades man alltså närmast att utvidga stickprovskontrollen. Stickprovskontrollen
borde utformas så, att i stort sett varje intäkt, som vore underkastad
beskattning, kunde i kontrollhänseende åtkommas. En dylik kontroll
förutsatte rätt för taxeringsmyndigheterna att vinna upplysning om varje
utbetalning som gjorts vare sig av rörelseidltare eller annan i de särskilda
fall uppgiften begärdes. Man kunde ur kontrollsynpunkt icke nöja sig blott
med uppgifter om sådana utbetalningar, som för mottagaren vore inkomst,
utan redogörelse borde kunna infordras även beträffande andra transaktioner,
exempelvis storleken av rörelseidkares leverans av vara till viss
återförsäljare, en persons samtliga affärsförhållanden med en penninginrättning
för kontroll över lämnade uppgifter om räntebetalningar och dylikt.
Ett åläggande att i alla fall, där sådant vore möjligt, tillhandahålla taxeringsmyndigheterna
dylika uppgifter måste åtföljas av ett tvångsmedel. Såsom
sådant syntes det kunna ifrågasättas att stadga befogenhet för länsstyrelse att
av uppgiftspliktig vid vitespåföljd infordra den erforderliga uppgiften.
Därest taxeringsnämnderna utrustades med sådana vidgade befogenheter, som
av motionärerna föreslagits, komme uppenbarligen att på desamma ställas större
fordringar än för närvarande. Skulle nämnderna kunna fullt utnyttja de ökade
möjligheterna till kontroll krävdes en stark självverksamhet från nämndernas
sida och en vida grundligare utredning i de särskilda ärendena än
nu kunde äga rum. Den utredande verksamheten krävde förutom aktivitet
och initiativ från utredarens sida en mycket ingående fackkunskap. Därjämte
erfordrades — och detta kunde ej starkt nog understrykas — en stark
grannlagenhet i värvets fullgörande. Särskilt angeläget vore att den misstanken
icke utspredes bland allmänheten, att de vid undersökningarna förvärvade
kunskaperna utnyttjades till den utredandes egen eller lionom närståendes
ekonomiska fördel.
Av nu anförda skäl syntes det uppenbart, att utredningen borde läggas i
händerna på statliga tjänstemän, underkastade ansvar för tjänstefel, och icke
på lekmän, som innehade förtroendeuppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnder.
Enligt motionärernas mening borde de nuvarande taxeringsnämnderna
bibehålla sin befogenhet att träffa avgörande i alla taxeringsärenden,
medan särskilda tjänstemän, förslagsvis benämnda skattefiskaler,
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
Utskottets
yttrande.
i stort sett finge sig förbehållen rätten att vinna de ingående upplysningar,,
som borde tillkomma taxeringsmyndigheterna. Skattefiskalen komme alltså
att i förhållande till taxeringsnämnden intaga en ställning jämförlig med
den landskamreraren hade till prövningsnämnden.
Erforderligt antal skattefiskaler skulle anställas inom varje län. Lämpligen
borde var och en förordnas att biträda visst antal taxeringsnämnder. Skattefiskalen
skulle äga skyldighet att genomgå viktigare deklarationer för de
distrikt han representerade. Vidare skulle han jämväl i övrigt, där nämnden
så påfordrade, biträda med utredning. Taxeringsnämndsordförandena borde
i stort sett i samma utsträckning som hittills verkställa granskning av deklarationer
samt infordra de upplysningar av den skattskyldige själv, vilka
befunnes erforderliga.
Enligt motionärernas mening borde man vid en kommande utredning
jämväl taga under övervägande frågan om omläggning av straffpåföljden
för avgörande av falsk eller felaktig deklaration. Den allmänna uppfattningen
om brottets karaktär influerades givetvis av straffriskerna, och den
omständigheten, att urbota straff —- detta i olikhet med vad fallet vore
flerstädes i utlandet — icke kunde följa å falskdeklaration, hade påvisbart
minskat verkan av straffhotet. Infördes fängelsestraff, vunnes vidare den
synnerligen avsevärda fördelen, att den nuvarande alltför korta preskriptionstiden
för åtals anställande utsträckts, varigenom risken för upptäckt av falsk
deklarationsuppgift i hög grad komme att ökas.
Det torde vara obestridligt, att gällande bestämmelser rörande kontroll
över att skattskyldigs inkomst och förmögenhet bliva beskattade äro ofullständiga
samt jämväl i övrigt behäftade med brister. Detta framgår redan
av den utav utskottet lämnade redogörelsen för nu gällande lagstiftning i
ämnet. Medan sålunda vissa inkomster äro omgärdade med mycket stränga
kontrollföreskrifter, hava antingen icke några bestämmelser alls eller ock
endast ofullständiga sådana lämnats i och för vinnande av kontroll över
att andra inkomster bliva föremål för beskattning. Det måste jämväl anses
såsom en olägenhet, som ogynnsamt påverkat taxeringsresultatet, att i regel icke
lämnats rätt åt taxeringsmyndigheterna att av annan än skattskyldig själv
infordra uppgifter till styrkande av befogenheten av utav skattskyldig påyrkade
avdrag, exempelvis för räntor och skulder.
Nu nämnda brister i lagstiftningen hava otvivelaktigt medfört, att avsevärda
belopp undandragits beskattning. Även om några av de brister, som
tidigare förefunnits, avhjälpts genom den år 1928 utfärdade taxcringsförordningen,
torde dock i stort sett missförhållandena på förevarande område
kvarstå orubbade. Liksom i den äldre lagstiftningen hava nämligen i den nu
gällande föreskrifter för vinnande av kontroll lämnats endast i fråga om vissa
närmare angivna fall, medan alltjämt en allmän skyldighet saknas att lämna
taxeringsmyndigheterna upplysningar till vägledning för deras arbete. Härigenom
äro såsom nämnts åtskilliga inkomster undandragna kontroll eller under
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 9
kastade en i hög grad bristfällig sådan; och detta gäller ej allenast ränteinkomster
utan även eu del andra inkomster, exempelvis sådana av tillfällig
förvärvsverksamhet samt inkomst genom utövande av fria yrken ävensom
av vissa andra rörelsegrenar.
Gällande lagstiftning bygger i stor utsträckning på ett kontrollsystem,
anordnat enligt den obligatoriska principen. Så snart det utan alltför omfattande
tunga för de uppgiftspliktiga eller för taxeringsmyndigheterna låtit
sig göra, har skyldighet föreskrivits att utan anmaning lämna taxeringsmyndigheterna
uppgift om gjorda utbetalningar i form av avlöningar, livräntor,
aktieutdelningar m. m. Efter hand hava vid sidan av berörda obligatoriska
uppgiftsplikt beträffande andra inkomster föreskrifter lämnats, som
möjliggöra stickprovsundersökningar i vissa särskilda fall. Även därvidlag
torde hänsyn tagits mindre till behovet av kontrollföreskrifter, vilket med
i stort sett samma styrka torde göra sig gällande beträffande alla slag av
inkomster, än till möjligheten att utan mera ingående åtgärder vinna kontroll.
Enligt utskottets mening är det varken möjligt eller för ernående av
nöjaktig kontroll erforderligt att utvidga ovan omnämnda obligatoriska uppgiftsplikt
att omfatta alla inkomstområden. Anordnas nämligen kontrollen
så, att en påtaglig risk föreligger för skattskyldig, att av honom åtnjuten
inkomst, av vad slag den vara ma, kan komma att upptäckas av taxeringsmyndigheterna,
skulle densamma enligt utskottets mening i stort sett vara
tillfyllest. Genom införande av en allmän uppgiftsplikt, som inträder först
efter anmaning, skulle det sannolikt, därest taxeringsarbetet utövades
planmässigt, bliva möjligt att uppnå nämnda syfte. Redan förefintligheten
av en dylik rätt för taxeringsmyndigheterna skulle helt säkert utgöra
ett verksamt medel till förekommande av otillförlitliga deklarationer. Såsom
ett ytterligare skäl mot begränsande av uppgiftsplikten till endast särskilt
angivna fall, vill utskottet framhalla den snabba utveckling det ekonomiska
livet är underkastat, varigenom behov av upplysningar torde komma att
efter hand uppstå inom nya områden. Ett system, inskränkt till vissa i
lagen angivna fall, skulle säkerligen mycket snart bliva föråldrat.
Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet skäl tala för införande
av en mera allmän uppgiftsplikt till vägledning för taxeringsmyndigheternas
arbete. Huru långt en sådan uppgiftsplikt hör sträcka sig, synes knappast
kunna bedömas, innan en mera ingående undersökning än den utskottet
kunnat medhinna ägt rum. Skäl tala emellertid för att utövare av rörelse
och framför allt rörelseidkare, som enligt lag äro skyldiga att föra handelsböcker,
borde åläggas vidgad skyldighet att på anmodan biträda med lämnande
av upplysningar. Denna skyldighet borde omfatta ej allenast sådana utbetalningar
till annan, vilka för denne utgöra skattepliktig intäkt, utan jämväl
andra förhallanden, som kunna tjäna till ledning för annans taxering, exempelvis,
såsom i Stockholm lär hava enligt överenskommelse med restaurantägare
praktiserats, storleken av de belopp servitör mottagit för arbetsgivarens
räkning av kunder i och för uppskattning av servitörens inkomst
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 sand. 13 häft. (Xr 11.) 2
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
samt omfattningen av till återförsäljare levererad vara i och för uppskattning
av dennes vinst. Vad åter angår andra enskilda personer än näringsidkare
synes, även om det ur principiell synpunkt må anses befogat att såsom
en medborgerlig skyldighet föreskriva en allmän uppgiftsplikt, denna
skyldighet böra begränsas till belopp, som i allmänhet äro att hänföra till
i beskattningshänseende avdragsgilla poster, såsom gäldräntor, skulder, andelar
i förmedlingsprovisioner, som utbetalats till annan, m. fl. dylika belopp.
Mot en sådan utvidgad uppgiftsplikt, vilken nära ansluter sig till den
i Danmark föreskrivna, har tidigare erinrats, att man därigenom riskerade
att göra obehörigt intrång å privatlivets område eller att oskäligt betunga
tredje man. Förstnämnda skäl har åberopats redan gentemot självdeklarationsuppgifterna
och torde i viss mån kunna andragas mot nära
nog varje kontrollföreskrift. Redan i detta sammanhang vill utskottet
emellertid framhålla vikten av, att de upplysningar, som sålunda komme
att bliva tillgängliga för taxeringsmyndigheterna, omgärdas av sekretess
ävensom att undersökningsarbetet bedrives av sådana organ och i sådana
former, att varje skäl till misstanke uteslutes därom, att undersökningarna
avse andra ändamål än vinnande av tillförlitlig taxering.
Därest taxeringsmyndigheterna med urskillning begagna rätten att infordra
upplysningar, synes uppgiftsplikten näppeligen komma att bliva oskäligt
betungande. Det torde kunna antagas, att beskattningsnämnderna med
hänsyn till den stora arbetsbörda, som i övrigt åvilar dem, tvingas till en
stark begränsning i fråga om anmaningsrättens begagnande. Sannolikt
kommer det att befinnas mest ändamålsenligt att årligen utvälja vissa
områden för systematisk undersökning. Vid följande års taxeringar äga beskattningsnämnderna
möjlighet att genom jämförelse med tidigare års deklarationer
utöva kontroll över, huruvida vid sådana undersökningar uppspårade
inkomster och förmögenbeter fortfarande åtnjutas eller innehavas
av skattskyldig. Med särskild styrka gäller detta givetvis kapital och därav
härfluten inkomst. I detta sammanhang vill utskottet framhålla vikten av
att jämförelser äga rum mellan uppgifter, som lämnas i bouppteckningar,
och deklarationer för äldre år och att, där så påkallas, efterbeskattningar
för dessa äldre år åsättas.
I förhållande till de resultat, sådana undersökningar kunna antagas
lämna, torde besväret för de särskilda uppgiftsskyldiga sannolikt bliva
tämligen ringa. I jämförelse med det betungande arbete avgivandet av
obligatoriska uppgifter åsamkar såväl de uppgiftspliktiga som taxeringsmyndigheterna,
synes en dylik, i särskilda fall pålagd uppgiftsskyldighet,
komma att föranleda ett icke alltför stort arbete.
Enligt för utskottet lämnade upplysningar hava vid granskning av deklarationer
i Stockholm nästlidet år uppgifter av dylikt slag i stor omfattning
infordrats. I regel lära sådana uppgifter hava lämnats utan att missnöje försports.
De jämförelsevis få personer, som vägrat besvara förfrågningarna,
lära i regel såsom skäl därför andragit, att gällande lag icke föreskrivit
11
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
skyldighet att lämna de begärda uppgifterna och att man vid sådant förhållande
icke velat röja ekonomiska transaktioner ingångna med kunder
eller andra personer, till vilka man stode i affärsförbindelse.
Den utredning, utskottet ansett höra verkställas, hör givetvis äga rum i
samband med den av 1928 års riksdag begärda men ännu icke igångsatta
utredningen rörande åvägabringande av effektiv kontroll därå, att ränteinkomster
och utlånat kapital bliva behörigen beskattade.
I fråga om de närmare riktlinjer, efter vilka kontrollbestämmelserna böra
utformas, har utskottet ansett följande synpunkter förtjäna beaktande.
Enligt utskottets mening torde det icke saknas möjlighet att åstadkomma
en i stort sett tillfredsställande kontroll beträffande beskattningen av i
banker och andra penninginrättningar innestående medel samt därav härflutna
räntor, utan att vare sig penninginrättningarna eller taxeringsmyndigheterna
bliva över hövan betungade. En förutsättning för vinnande
av sådan kontroll torde vara att, såsom 1928 års särskilda utskott framhållit,
penninginrättningarna äga så tillförlitlig kännedom om insättarnas namn
och hemvist, att dessa kunna behörigen identifieras. De register dessa inrättningar
föra över insättare borde vidare lämna upplysning även för sådana
fall, att räkningen tagits i en persons namn, medan rätten att uttaga
medel å densamma förbehållits annan. Dessa register borde, därest penninginrättningarna
icke anses böra belastas med skyldighet att efter anmaning lämna
upplysningar ur detta register, på anfordran hållas tillgängliga för taxeringsmyndighet
inom ort, där bankkontoret är beläget. Denna taxeringsmyndighet
skulle åligga att meddela taxeringsmyndighet å annan ort upplysning
rörande de tillgodohavanden och räntor, därstädes skattskyldig person
innehaft eller åtnjutit från bankkontoret. Granskningen av dessa kontoregister
synes höra förbehållas landskamreraren eller av honom utsett
ombud.
I och för kontroll över att obligationsräntor bliva beskattade, synes lämpligen
ett uppgiftsförfarande likartat med det, som användes vid lyftande av
aktieutdelning, böra komma till användning. För utgivaren av obligationerna
skulle emellertid skyldighet att lämna taxeringsmyndigheterna uppgift om
räntetagarna inträda först efter anmaning. Genom att varje år endast
vissa obligationsutgivare ålades sådan skyldighet, kunde uppgiftsmaterialet
på lämpligt sätt avgränsas, så att beskattningsnämnderna icke bleve över hövan
betungade.
För kontroll över att av enskild långivare försträckt kapital och därav
härfluten ränta bliva beskattade synes skyldighet böra föreskrivas för enskilda
låntagare att efter anmaning lämna uppgift om långivares namn och hemvist.
I vad mån denna skyldighet skulle omfatta jämväl bokföringspliktiga
näringsidkare, synes närmast vara att betrakta som en praktisk lämplighetsfråga.
En utväg att nå detta mål vore måhända, att näringsidkares räkenskaper
på anfordran tillhandahölles taxeringsmyndigheterna till ledning ej
blott såsom för närvarande är fallet för näringsidkarens egen utan jämväl
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
för annans taxering. Härigenom skulle kontroll kunna vinnas över beskattning
även av andra utgivna belopp än räntor, såsom provisioner, arvoden m. m.,
utan att den uppgiftsskyldige allt för mycket betungades. Genom att taxeringsmyndigheterna
bereddes tillgång till av fondkommissionär förda avräkningsnotor,
vare sig dessa förvaras hos fondkommissionären eller tillsynsmyndigheten,
skulle möjlighet yppas till kontroll över beskattning av vinster
genom överlåtelse av fondpapper.
Enligt till utskottet lämnade upplysningar hava vid förenämnda i Stockholm
vidtagna granskning av självdeklarationer hela grupper av skattskyldiga,
utövande likartad förvärvsverksamhet, underkastats undersökning.
På dylikt sätt utförda granskningar lära ej minst beträffande bokföringsskyldiga
rörelseidkare hava medfört särskilt goda resultat samt jämväl medverkat
till en jämlik taxering. Det synes därför önskvärt, att vid den
blivande utredningen tages under omprövning, om icke föreskrifter kunde
meddelas, som underlättade och uppmuntrade till sådana granskningar.
I proposition nr 189 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t framlagt
förslag till bokföringslag. Enligt detta förslag skulle skyldigheten att
föra handelsböcker väsentligt utsträckas, ökad möjlighet att vinna kontroll
över näringsidkares deklarationer torde härigenom stå att vinna. Flertalet
utövare av de s. k. fria yrkena skulle dock fortfarande vara undantagna
från i lag föreskriven bokföringsskyldighet. Emellertid torde sådana yrkesutövare
i regel icke äga möjlighet att avgiva tillförlitliga deklarationer
utan att fortlöpande anteckningar rörande inkomster och utgifter av dem
föras. Därest på sätt i Stockholm lär hava förekommit, genom överenskommelser
med sammanslutningar för dylika yrkesutövare, ändamålsenliga,
för inkomstkontrollen vägledande formulär fastställdes för anteckningarnas
förande, skulle det bliva möjligt att erhålla kontroll över ifrågavarande inkomsters
beskattning.
Genomförandet av ett tillförlitligt kontrollsystem bör lända till gagn icke
endast för det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl för de skattskyldiga.
Motionärerna hava framhållit de icke sällan förekommande fall, då taxeringsmyndigheterna
utan närmare undersökningar och på tämligen lösa grunder
frångått avgivna deklarationer. Den ökade möjligheten att vinna kontroll
bör för de skattskyldiga medföra större rättssäkerhet. Bestämmelser synas
förty böra lämnas till förekommande av avvikelser från i behörig ordning
avgivna deklarationer på skäl av mer eller mindre godtycklig beskaffenhet.
Jämväl synes böra tagas under övervägande, huruvida icke deklarationsformulären
kunde förenklas samt anvisningarna till dessa givas en för den
stora allmänheten mera lättfattlig avfattning och till ledning för de skattskyldiga
lämnas en kortfattad redogörelse rörande ortsavdragen och sättet
för det beskattningsbara beloppets beräknande.
På sätt i motionerna framhållits torde utnyttjandet av ett efter nämnda
linjer utformat kontrollsystem komma att för beskattningsnämnderna med
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17. 13
föra nya arbetsuppgifter och sådana av delvis annan art än de hittills förekommande.
Såsom motionärerna anfört synes den utredande verksamheten
komma att kräva, förutom ett stort mått av initiativ från utredarens sida,
ingående fackkunskap på området. Det torde jämväl erfordras, att värvet
fullgöres med största grannlagenhet och genom person, som på intet sätt
skulle kunna misstänkas utnyttja de vid undersökningarna förvärvade kunskaperna
till egen eller närståendes fördel. Närmast med hänsyn till det
redan för närvarande betungande arbete, ordförandena i taxeringsnämnderna
hava att utföra, bleve det säkerligen icke möjligt att pålägga dem även
dessa nya arbetsuppgifter.
Redan enligt nu gällande taxeringsförordning har anmaningsrätten i
vissa särskilt grannlaga fall undantagits från ordförande i taxeringsnämnd
och förbehållits landskamreraren. Därest den ökade befogenhet att vinna
upplysningar, utskottet förordat, i regel lägges i händerna på landskamreraren,
synes en sådan anordning vara en följdriktig utveckling av en redan godtagen
princip. I de fall taxeringsnämnden funne en mera ingående undersökning
behövlig, borde nämnden således hava att vända sig till landskamreraren,
som hade att vidtaga sådan.
Utskottet har därför icke kunnat ansluta sig till förslaget att förordna
särskilda skattefiskaler såsom biträden åt taxeringsnämnderna, och detta desto
mindre som behovet av ökad kontroll gör sig gällande med växlande styrka
inom skilda taxeringsdistrikt.
Därest emellertid landskamrerarna skola hinna utföra ifrågavarande uppgifter,
torde det bliva nödvändigt att ställa ökad arbetskraft till deras förfogande.
De kommunala tjänstemän, som enligt 15 § taxeringsförordningen må
förordnas att biträda beskattningsnämnderna, torde därvid i första hand böra
anlitas för arbetets utförande. Måhända kommer det likväl bliva nödvändigt
att i vissa fall därutöver till landskamrerarens förfogande ställa särskilda
personer, utrustade med en självständigare ställning än berörda kommunala
tjänstemän och med särskilda kvalifikationer för uppgifterna i fråga.
De skäl motionärerna anfört till stöd för sitt förslag att införa urbota
straff för falsk deklaration har utskottet funnit bärande. Utskottet har förty
anslutit sig till förslaget om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om
utredning av denna fråga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motioner
I: 87 av herr Alkman m. fl. samt II: 25] av herrar
Osberg och Jönsson i Revinge, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville — i sammanhang
med den av 1928 års riksdag begärda utredningen
rörande frågan, huruvida och i vilken form effektiv konBihang
till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 13 haft. (Nr 17,) 3
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 17.
troll må kunna åvägabringas därå, att ränteinkomster
och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen
beskattade — föranstalta om utredning dels
rörande frågan, huru förbättrad kontroll må kunna
åstadkommas över att även annan skattepliktig inkomst
och förmögenhet än ränteinkomst och utlånat kapital
bliva beskattade, dels ock beträffande frågan om skärpt
påföljd för avgivande mot bättre vetande av felaktig
självdeklaration eller därmed jämförlig uppgift, samt för
riksdagen framlägga de förslag, som kunna av utredningen
föranledas.
Stockholm den 11 april 1929.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Örne, Boman, Leander,
Björnsson, Jönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Björklund, Olsson i
Gävle, Wahlmark, Jönsson i Slätåker, Andersson i Boda, Ericson i Boxholm,
Andersson i Katrineholm, Heiding, Anderson i Linköping och Svedberg.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:119 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. a1 i texten