Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående avskaffande av lastpenningarna.

1929-02-25 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1929:3, Betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående avskaffande av lastpenningarna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1929 kl. 1 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition

angående avskaffande av lastpenningarna.

I en den 1 februari 1929 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 44, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag.

föreslagit riksdagen besluta, att § 14 i förordningen 9 juni 1911 (nr 80)

med tulltaxa för inkommande varor skall upphöra att gälla med utgången

av juni 1929.

Den föreliggande propositionen avser avskaffande av lastpenningarna med Utskottet,

utgången av innevarande budgetår. Enligt § 14 tulltaxeförordningen, som Gällande feinnehåller

nu gällande huvudbestämmelser i ämnet, erläggas lastpenningar stammelservid

resor mellan Sverige och utrikes ort och utgå till lika belopp av svenska

som av främmande fartyg med 10 öre för varje ton av fartygets avgiftspliktiga

dräktighet. Följande lättnader och befrielser äro dock enligt berörda

stadgande medgivna:

Om ett fartyg under loppet av ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige

och utrikes ort, betalas dessa umgälder endast

a) vid inkommande första resan och vid förnyat inkommande, om fartyget

innehar viss kvantitet last samt lossar större eller mindre del därav, och

b) vid utgående första resan.

Då lossning och lastning på flera ställen ägt rum, erläggas lastpenningar

endast å första lossnings- eller lastningsstället.

Från lastpenningars erläggande äro befriade:

fartyg, med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer och

åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk hamn och

där endast avlämnar eller emottager passagerare jämte deras effekter

eller ock endast avlastar gods i annat fartyg för export;

fartyg, som av tvingande orsaker eller till inhämtande av order för vidare

resa anlöper svensk hamn och där icke verkställer lossning och icke

heller företager annan lastning än av förnödenheter för besättning,

medförda resande och fartyg;

fartyg, som i följd av liden sjöskada, varom sjöförklaring avgives, anlöper

svensk hamn och där lossar sin last samt efter verkställd reparation

densamma åter intager och utför;

fartyg, som av nyss omförmälda anledning lossar sin last och densamma

till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning inskränkes

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 samt. 2 höft. (Nr 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Återblick.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

till vad för bestridande av reparationskostnaderna bevisligen erfordrats;

samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn lossar eller

lastar varor till högst fjärdedelen av fartygets lastdräktighet.

Därjämte gälla provisoriska bestämmelser, avseende lindring i lastpenningarna

enligt en av 1924 års riksdag antagen och den 2 maj samma år

utfärdad förordning, vilken enligt beslut av 1927 års riksdag erhållit förlängd

giltighet till och med den 30 juni 1929. De provisoriska bestämmelserna

hava följande lydelse:

»Lastpenningar, varom stadgas i § 14 av förordningen den 9 juni 1911

med tulltaxa för inkommande varor (nr 80), skola för fartyg, för vilket

under ett kalenderår lastpenningar enligt sagda författningsrum erlagts en

gång, därefter under samma år icke utgå för den del av fartygets avgiftspliktiga

dräktighet, som överstiger 1,500 ton.

I övrigt skola från erläggande av lastpenningar vara befriade — förutom

fartyg, som på grund av bestämmelserna i ovannämnda författningsrum

åtnjuta dylik befrielse —

dels fartyg, för vilket under samma kalenderår erlagts lastpenningar sex

gånger, där fråga är om maskindrivet fartyg eller lastpråm, och fyra gånger,

där fråga är om segelfartyg;

dels ock i frihamn,

fartyg, som från utrikes ort, direkt eller efter anlöpande av frihamn,

ankommer till sådan hamn och därifrån avgår till utrikes ort, direkt eller

med anlöpande av annan frihamn, ävensom

fartyg, som, i andra fall än nyss sagts, vid inkommande resa lossar

last enbart i frihamn eller vid utgående resa intager last enbart i sådan

hamn.»

Lastpenningarna tillkommo i mitten av 1600-talet. Från att ursprungligen

hava på visst sätt kommit sjöfartsnäringen till nytta, övergingo lastpenningarna

så småningom till att utgöra en verklig skatt på fartygen,

vilken närmast hänfördes till tullavgifterna. Sedan år 1770 äro även bestämmelserna

om lastpenningarna intagna i tullförfattningarna.

Frågan om lastpenningarnas avskaffande har upprepade gånger varit å

bane i form av såväl propositioner till och motioner i riksdagen som framställningar

och förslag från kommittéer och från intresserade sjöfartskretsar.

Sedan början av 1840-talet har sålunda vid icke mindre än nio riksdagar

i väckta motioner yrkats på avskaffande av denna umgäld. Från

Kungl. Maj:ts sida blev förslag i samma riktning förelagt 1872 års riksdag.

Propositionen tillstyrktes av bevillningsutskottet (betänkande nr 3),

som därvid bland annat anförde, att avgiften ifråga saknade varje rättvis

och billig grund, enär den utgjordes utan avseende å den behållna inkomst

fraktrörelsen lämnade. För denna inkomst erlade dessutom, framhöll utskottet,

de svenska fartygsrederierna allmän bevillning i likhet med vad för

all annan inkomst ägde rum. Propositionen blev av båda kamrarna avslagen.

Vid 1893 och 1895 års riksdagar tillstyrkte bevillningsutskottet, i anledning

av väckta motioner, en successiv avskrivning av lastpenningarna under

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. 3

tio år. Vid behandlingen av utskottets förslag stannade kamrarna båda åren

i olika beslut, i det att första kammaren avslog medan andra kammaren

biföll vad utskottet hemställt; och vid gemensam omröstning beslöt riksdagen

bägge gångerna i enlighet med första kammarens mening, varför

lastpenningarna förblevo bestående.

Senast har frågan om lastpenningarnas avskaffande varit föremål för riksdagens

prövning år 1927. I den vid sistnämnda års riksdag väckta motionen

hemställdes, att riksdagen måtte besluta om lastpenningarnas fullständiga

avskaffande under loppet av en femårsperiod. Denna motion avstyrktes

av bevillningsutskottet (betänkande nr 5). Utskottet uttalade därvid, att det

bland annat ur synpunkten av den starka konkurrensen mellan olika nordeuropeiska

hamnar otvivelaktigt vore synnerligen viktigt, att de avgifter

som utkrävdes vid de svenska hamnarna hölles så låga som möjligt. De

krav som ur denna och andra synpunkter framställts hade också, framhöll

utskottet, av Kungl. Maj:t och riksdagen beaktats, då avsevärda lindringar

i avseende å lastpenningarna sedan flera år tillbaka medgivits. Enligt utskottets

mening hade det även varit önskvärt, att en slutlig lösning av

frågan i dess helhet kunnat vinnas vid 1927 års riksdag. Men då en omfattande

utredning, vilken tagit flera år i anspråk, stode inför sin avslutning,

kunde utskottet icke tillstyrka riksdagen att avskaffa lastpenningama

utan att avvakta utredningens slutförande.

Vid behandlingen av utskottets betänkande, som jämväl innefattade yttrande

över av Kungl. Maj:t framlagt förslag om fortsatt giltighet tillsvidare

intill dess annorlunda kunde vara förordnat av 1924 års ovan omförmälda

förordning angående befrielse i vissa fall från erläggande av lastpenningar,

stannade kamrarna i olika beslut. Efter sammanjämkning beslöt riksdagen

att antaga en författning om fortsatt tillämpning av 1924 års förordning

till och med den 30 juni 1929 ävensom att i sin skrivelse i ämnet uttala

sin förhoppning, att resultatet av ovan omförmälda utredning måtte kunna

redan år 1928 föreläggas riksdagen.

Av det vid den föreliggande propositionen i utdrag fogade stadsrådsprotokollet

inhämtas bland annat följande.

De senast för utredning av de allmänna sjöfartsavgifterna tillkallade sakkunniga,

sjöfartsavgiftssakkunniga av 1924, hava under år 1927 avgivit ett

betänkande med förslag angående sjöfartsavgifter, innefattande en vittgående

omreglering av de nuvarande avgifterna samt fullständigt avskaffande av

lastpenningarna. I skrivelse av den 4 augusti 1928 har kommerskollegium,

jämte anmälan att kollegium införskaffat vissa vederbörandes yttranden över

de sakkunnigas förslag, framhållit, att kollegium funnit läget i fråga om de

i betänkandet omhandlade spörsmålen vara sådant, att det icke utan vidare

medgåve ett slutligt ståndpunktstagande till vissa viktiga huvudpunkter i det

framlagda förslaget. Detta gällde särskilt de föreslagna nya grunderna för

beräkning av fyr- och båkavgiften m. m., för vilkas bedömande det syntes

Propositio
nen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

nödvändigt att under ett års tid föranstalta en provdebitering på sätt Svenska

hamnförbundet ansett erforderligt med avsende å den föreslagna hamnavgiften

för fartyg. I anledning av kollegii skrivelse har Kungl. Maj:t den

26 oktober 1928 beslutat en dylik provdebitering.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit har det ansetts uteslutet, att

frågan om sjöfartsavgifterna i hela dess vidd kunde komma att lösas under

den närmaste tiden. Sannolikt kunde detta icke ske förrän tidigast vid 1931

års riksdag. Vid sådant förhållande, och i anslutning till ett av kommerskollegium

och generaltullstyrelsen den 8 november 1928 avgivet förslag, har

föredragande departementschefen ansett sig redan nu böra underställa Kungl.

Maj:t frågan om ett genomförande av de sakkunnigas förslag i vad angår

lastpenningarnas avskaffande.

Till statsrådsprotokollet i ärendet har föredragande departementschefen

bland annat redogjort för sjöfartsavgiftssakkunnigas utredning och förslag

angående lastpenningarna samt för nyssnämnda utlåtande av kommerskollegium

och generaltullstyrelsen ävensom för statskontorets i sistnämnda ärende

avgivna yttrande; och tillåter sig utskottet att såväl härutinnan som beträffande

vad departementschefen för egen del anfört till stöd för det föreliggande

förslaget hänvisa till statsrådsprotokollet i fråga.

Lastpenningarna utgöra en kvarleva från ett skattesystem, uppbyggt på

numera icke erkända principer. Lastpenningarna äro en objektskatt, närmare

bestämt en direkt produktionsskatt, och såsom sådan den enda kvarstående

av de i äldre tider uttagna direkta produktionsskatterna, bland vilka

må nämnas grundskatterna, tackjärnstionden, hammarskatten och övrig bergverkstionde

samt kvarn- och sågräntan. Till sina egentliga verkningar ärolastpenningarna

att likställa med finanstullarna, men de belasta — i motsats

till vad fallet är med dessa tullar — icke blott vissa varuslag, vilka

ansetts lämpliga för en dylik belastning, utan även, i den mån de skola

erläggas, allt annat gods, som sjöledes föres in eller ut över rikets gränser.

Sålunda återgivna skäl hava vid skilda tillfällen anförts till stöd för lastpenningarnas

avskaffande. De hava även aberopats i ovannämnda statsrådsprotokoll.

Såsom ett ytterligare skäl har framhållits, att det otvivelaktigt

är, med hänsyn till de svenska hamnarnas konkurrenskraft i förhållandetill

andra nordeuropeiska hamnar, synnerligen viktigt, att sjöfartsavgifterna

i vårt land hållas så låga som möjligt.

Till stöd för de invändningar, som framförts mot ett upphävande av lastpenningarna,

har huvudsakligen anförts, dels att denna inkomstkälla av statsfinansiella

hänsyn icke borde frånhändas det allmänna, dels ock att borttagandet

av umgälden i avsevärd mån skulle komma utländska rederiföretag

till godo.

När bevillningsutskottet år 1927 hade att taga ställning till den då väckta

motionen om lastpenningarnas avskaffande, ansåg sig utskottet, såsom av

den ovan lämnade redogörelsen framgår, icke kunna tillstyrka riksdagen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. 5

att besluta härom utan att avvakta resultatet av den genom sjöfartsavgiftssakkunniga

av 1924 bedrivna utredningens slutförande. I detta hänseende

är läget nu ett helt annat. Nämnda sakkunniga hava slutfört sitt utredningsuppdrag

och i avgivet betänkande föreslagit en omreglering av sjöfartsavgifterna.

Visserligen kan spörsmålet om dessa avgifter i hela dess

vidd nu icke upptagas till slutlig prövning. En provdebitering enligt de

av de sakkunniga föreslagna nya grunderna för fyr- och båkavgiften m. m.

har ju, såsom ovan omförmälts, ansetts erforderlig för bedömande av vissa

viktiga huvudpunkter i de sakkunnigas förslag, och en sådan provdebitering

verkställes för närvarande. Men den utredning, som nu föreligger och i

vilken föreslagits lastpenningarnas avskaffande, ger dock enligt utskottets

mening tillräckligt stöd för att frågan härom löses för sig och utan samband

med övriga av de sakkunniga framlagda förslag.

Gentemot den invändning, som ur statsfinansiell synpunkt givetvis kan,

såsom tidigare skett, göras mot lastpenningarnas avskaffande, må endast

erinras, hurusom det till årets riksdag framlagda förslaget till riksstat

kunnat uppgöras utan någon intäkt från denna skatt. För övrigt är skatten

icke av större betydelse ur angivna synpunkt, då, såsom departementschefen

framhållit, uppbördens storlek, för nu löpande budgetår beräknad till

750,000 kronor, under senare år endast uppgått till omkring O.i procent

av summan av de i riksstaten under titeln »skatter» upptagna inkomstbeloppen.

Vad angår den mot lastpenningarnas avskaffande gjorda invändningen,

att en sådan åtgärd i avsevärd mån skulle komma utländska rederiföretag

till godo, har den verkställda utredningen visat, att denna invändning icke

kan tillmätas nämnvärd betydelse. Det förhåller sig visserligen så, att den

skattebörda, som lastpenningarna innebära, i första hand bäres av sjöfarten

och att alltså även de utländska fartygen få taga sin anpart därav. Men

man måste, såsom departementschefen framhållit, vara berättigad att antaga,

att en övervältring av skattebördan på andra led i varuomsättningen

och i sista hand på konsumenterna i de allra flesta fall äger rum. Skattebördan

kommer därför att väsentligen vila å varuomsättningen. I de till

kommerskollegium avgivna yttrandena över sjöfartsavgiftssakkunnigas betänkande

hava också sammanslutningarna inom den svenska rederinäringen

enhälligt givit sin anslutning till förslaget om avskaffande av lastpenningarna.

Utskottet har sålunda, med beaktande av det resultat, som framgått ur

den verkställda utredningen, kunnat ansluta sig till den uppfattningen, att

lastpenningarna böra såsom innefattande eu otidsenlig skatteform utmönstras

ur vårt skattesystem. Mot beskattningens upphörande redan vid utgången

av innevarande budgetår, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, har utskottet

icke haft något att erinra.

Utskottet hemställer därför,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 7 sand. 2 häft. (Sr 3.) 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majtts

förevarande proposition nr 44, besluta, att § 14 i förordningen

den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande

varor skall upphöra att gälla med utgången

av juni 1929.

Stockholm den 25 februari 1929.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

X svarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg*, Bergman, Boman, K. Oscar Ericson

i Oberga, Leander*, Björnsson, Jönsson i Boa, Johansson i Arkösund, Hamrin,

Björklund*, Nyländer, Olsson i Gävle, Nilsson i Hörby*, Åström*, Forssberg,

Sanden*, Lithander, Andersson i Katrineholm* och Svedberg.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:56 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående avskaffande av lastpenningarna. a1 i texten