Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. l:o.

1929-04-22 · 21 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 21 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1929:25, Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar angående pensioner

och understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet

hänvisade framställningar rörande pensioner och understöd, att utgå

av affärsdrivande verks medel.

l:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition

nr 54 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, i

punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva, att tillsyningsmannen vid posthuset

i Nässjö Johan Reinhold Edvin Lindeberg må från och med dagen

näst efter den, då han frånträder sin befattning hos postverket, uppbära

ett årligt understöd av 672 kronor att utgå av postmedel.

Lindeberg, som är född den 14 februari 1859 och som är före detta

fanjunkare, har alltsedan den 1 oktober 1902 varit medelst kontrakt anställd

som tillsyningsman vid posthuset i Nässjö. Beträffande hans åligganden i

denna egenskap samt honom tillkommande avlöningsförmåner har generalpoststyrelsen

meddelat följande.

Lindeberg hade till åliggande att, med hjälp av utav honom avlönade

biträden, utföra bland annat följande bestyr: eldning av ångpanna samt

värmeapparaternas skötsel, tillsyn över belysning, städning och rengöring

av de inom posthuset befintliga överliggningslokalerna jämte till dessa

hörande förstugor, korridorer, trappor och toalettrum, bäddning av sängarna

i överliggningsrummen, borstning av den därstädes överliggande postpersonalens

skodon, förvaring och tillsyn över för överliggningslokalerna

avsedda linneförråd, sängkläder m. m., rengöring av fönster samt uttagning

och insättning av innanfönster, renhållning och snöskottning av posthusets

gård och angränsande gatudelar, tändning och släckning av belysningsapparaterna

inom posthuset ävensom av de posthuset tillhörande yttre belysningsapparaterna.

Lindeberg hade vidare att på egen bekostnad låta

ombesörja tvättning och mangling av det för överliggningslokalerna avsedda

linneförrådet samt att bekosta anskaffning av materialier för den städning

och rengöring, han hade att ombesörja.

Till och med den 29 februari 1920 hade det jämväl ålegat Lindeberg att

ombesörja städning och rengöring av de i posthuset inrymda postkontorslokalerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand. 17 häft. (Nr 25.)

Ang.

understöd åt

tillsyningsmannen

J. R. E. Lindeberg.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Ang.

understöd åt

städerskan

Emelie Maria

Karlsdotter

Moll.

I ersättning för nämnda bestyr hade Lindeberg uppburit följande belopp

för år räknat, nämligen under tiden 7io 1902—3% 1917 3,000 kronor, under

tiden ]/io 1917—31/3 1918 3,420 kronor, under tiden 1/i 1918—3% 1923 3,720

kronor samt från och med den 1/10 1923 3,300 kronor.

Vissa mindre belopp, vilka tidvis utgått för särskilt eldningsbiträde, vore

därvid icke medräknade.

Förutom de angivna ersättningsbeloppen hade Lindeberg fått hyresfritt

disponera en bostadslägenhet om 2 rum och kök i posthuset. Bränsle för

sagda lägenhet hade bekostats av postverket.

Av handlingarna framgår, att Lindeberg i egenskap av f. d. fanjunkare

uppbär pension till belopp av 1,992 kronor förutom dyrtidstillägg.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som ansett sig böra tillstyrka understöd åt Lindeberg, har intet

att erinra mot det av Kungl. Maj:t i sådant hänseende föreslagna beloppet.

Utskottet får sålunda hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna

riksdagens bifall.

2:o.

Under punkten 2 av samma proposition har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

medgiva, att städerskan Emelie Maria Karlsdotter Moll må från och

med dagen näst efter den, då hon frånträder sin befattning vid postverket,

uppbära ett årligt understöd av 300 kronor att utgå av postmedel.

Beträffande städerskan Molls anställnings- och avlöningsförhållanden

m. m. har generalpoststyrelsen meddelat följande.

Städerskan Moll vore född den 30 november 1858 och således nära 70 år

gammal. Hon hade börjat sin anställning såsom städerska vid postkontoret

i Söderköping den 1 juni 1902 och hade alltsedan dess utan avbrott förrättat

detta arbete, städse på ett tillfredsställande sätt. Hennes sammanlagda anställningstid

uppginge således till över 26 år. Städningsarbetet beräknades

hava tagit i medeltal 3 timmar per dag i anspråk, med arbetstiden i regel

förlagd till tiden efter kl. 8 e. m.

För städerskearbetet hade hon uppburit en årlig ersättning av 144 kronor

till utgången av år 1915, därefter för olika år växlande belopp samt från

och med den 1 oktober 1922 480 kronor.

Städerskan Moll vore sedan 30 år tillbaka dövstum. Enligt läkarintyg

lede hon dessutom av ojämn hjärtverksamhet och stegrat blodtryck samt

kunde därför ej vidare åtaga sig något verkligt förvärvsarbete. Jämlikt

intyg från stadsfullmäktiges ordförande i Söderköping samt från Söderkö-''

pings stadskamrerare- och kronouppbördskontor vore hon medellös. Därtill

komme, att hon saknade anhöriga, som kunde draga försorg om henne, då

hon inom kort bleve nödsakad att avgå från sin befattning.

Med avseende å vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 3

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,

hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande

framställning.

Ang.

tilläggspension

åt f.

postmästaren

P. G. T.

Fröman.

I propositionen har till en början erinrats om följande.

Den 30 juni 1920 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommunikationsverkens lönenämnd

att inkomma med förslag till klassificering av bland annat postkontoren

och förordnade i samband därmed, att postmästartjänster vid inträffande

vakanser tillsvidare skulle tillsättas allenast på förordnande. Den 10

september samma år medgav Kungl. Maj:t, att tjänsteman, som sålunda

förordnats att uppehålla vakant postmästartjänst, finge tilldelas samma löneförmåner,

som skulle hava tillkommit honom, därest han varit konstituerad

å tjänsten, dock med avdrag av så stort belopp, att det, jämte å av tjänstemannen

innehavd ordinarie befattning belöpande avgifter för egen samt

änke- och pupillpensionering, motsvarade beloppet av dylika avgifter för

den av honom på förordnande innehavda tjänsten.

På grundval av ett utav lönenämnden utarbetat förslag genomfördes därefter,

jämlikt av 1926 års riksdag fattat beslut, en omklassificering av, bland

annat, postkontoren. I sammanhang därmed erhöllo praktiskt taget alla de

tjänstemän, som på grund av nyss omförmälda bestämmelse förordnats å

postmästartjänster, konstitutorial å desamma, därvid de för placering i löneklass

flngo tillgodoräkna sig hela förordnandetiden. Avsikten har alltså

varit att giva ifrågavarande tjänstemän samma ställning i löne- och tjänstepensionshänseende,

som om de konstituerats vid den tidpunkt, då de erhållit

förordnande å tjänsten.

I skrivelse den 24 augusti 1928 har generalpoststyrelsen meddelat, att i

ett fall, nämligen beträffande postmästaren Fröman, anordningen med postmästartjänsternas

uppehållande på förordnande likväl medfört försämring

med avseende å den egna pensionen.

Generalpoststyrelsen anför härom följande.

Postmästare Fröman, som varit ordinarie kontrollör vid postdirektionen i

västra distriktet, hade den 29 september 1920 förordnats att tills vidare vara

postmästare av klass 1 i Härnösand, med avlöning enligt Kungl. Maj:ts

beslut den 10 september 1920. Den 15 juni 1926 hade Fröman konstituerats

att från och med den 1 juli 1926 vara postmästare av klass 1 B i Härnösand,

d. v. s. å samma tjänst och i samma lönegrad, som förordnandet avsett.

Fröman, som vore född den 12 mars 1861, hade emellertid då haft

endast två år kvar till föreskriven pensionsålder, och när han den 6 mars

1928 av generalpoststyrelsen beviljats avsked med pension, hade generalpoststyrelsen

därför varit förhindrad att bevilja honom full tjänstepension såsom

3:o.

I punkten 3 av förevarande proposition nr 54 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen

medgiva, att förre postmästaren Per Gustaf Theodor Fröman må,

räknat från och med den 1 april 1928, utöver honom författningsenligt tillkommande

pension åtnjuta en årlig tilläggspension av 384 kronor att utgå

av postmedel.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Ang.

årligt understöd

åt f. d.

poststationsföreståndaren

S. J. Brandt.

postmästare av klass 1 B. Postmästare Fröman hade nämligen vid avgången

formellt sett icke innehaft postmästartjänst'' av klass 1 B i tre år. Jämlikt

stadgande i § 23 mom. 1 a) i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt

till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket m. fl. verk —

senaste lydelse enligt lag den 18 juni 1925 (nr 215) — skulle därför beloppet

av hans pension utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som

under vart och ett av de tre sista åren varit gällande för honom. Då pensionsunderlagen

för Fröman under hans tre sista tjänsteår varit högst 3,924,

5,076 och 5,076 kronor, hade generalpoststyrelsen icke kunnat tilldela honom

tjänstepension till högre belopp än 4,692 kronor för år. Fröman hade således

fått vidkännas en minskning i den för postmästare av klass I B med

fulla avgifts- och tjänstår fastställda pensionen av icke mindre än 384 kronor

för år.

Styrelsen har vidare meddelat, att Fröman vore den ende tjänsteman i

postverket, som på nämnda sätt fått vidkännas olägenhet av klassificeringsprovisoriet.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till

propositionen.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall har utskottet

ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, varför utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

framställning.

4:o.

I en inom första kammaren av herr Gustafsson, Karl, väckt motion nr

32 har anförts och hemställts följande:

»F. d. poststationsföreståndaren Sven Johan Brandt från Tallbacka i Vireda

socken av Jönköpings län, som under en tid av 33 år förestått post- och

järnvägsstationen Vireda å järnvägslinjen Jönköping—Gripenherg, är nu

på ålderns dagar i behov av att komma i åtnjutande av något understöd,

och då riksdagen vid flera tillfällen visat förståelse för väl meriterade avgångna

tjänstemän och arbetare, tillåter jag mig hemställa, att f. d. poststationsföreståndaren

Sven Johan Brandt från Tallbacka i Vireda socken

av Jönköpings län må ifrån den 1 januari 1929 åtnjuta ett årligt understöd

av 500 kronor.»

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört generalpoststyrelsen.

Generalvoststyrelsen har anfört följande:

Sven Johan Brandt, som är född- den 22 mars 1863, har under tiden 1

september 1894—30 september 1927 eller i 33 år 1 månad förestått poststationerna

i Rosendala (t. o. m. den 20 oktober 1899; numera indragen), Brötjemark

(21 oktober 1899—31 december 1904) och Vireda (1 januari 1905 — 30

september 1927), var efter annan, vid Jönköping —Gripenbergs järnväg. Då

nämnda poststationer under den tid, Brandt förestått desamma, liksom även

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 5

därefter, varit förenade med järnvägsstationerna på platsen, har Brandt icke,

ens under någon del av sin poststationsföreståndartid, varit anställd vid

postverket medelst personligt kontrakt. Avtal har i stället varit gällande

mellan generalpoststyrelsen och Jönköping—Gripenbergs järnvägsaktiebolag

angående handhavandet av postgöromålen vid, bland annat, nu anförda

stationer. Enligt detta avtal har det ålegat Brandt att med sin befattning

såsom järnvägsstationsföreståndare (stationsmästare) förena skötandet av poststationen

å respektive platser. Jämlikt avtalsbestämmelserna har för Brandt,

varje gång han förflyttats, av vederbörande postdirektör — i stället för

personligt kontrakt, som avslutas med föreståndarna för s. k. lantpoststationer

— utfärdats allenast ett förordnande att tills vidare bestrida befattning

såsom poststationsföreståndare. Sagda förordnande innebar i dessa liksom

i andra dylika fall endast en komplettering av det med järnvägsbolaget

träffade avtal och var närmast att anse såsom ett från postverkets sida

lämnat godkännande av den person, som bolaget förordnat såsom järnvägsstationsföreståndare

och därmed även såsom poststationsföreståndare. Järnvägsbolaget

har varit oförhindrat att när som helst tillsätta ny sådan föreståndare,

och postdirektören hade, därest så skett, endast haft att, efter

mottagen underrättelse om personalförändringen, utfärda förordnande för

den nye föreståndaren, om denne eljest varit att anse såsom kompetent att

förestå poststationen. Arvodet för respektive poststationers skötande har utbetalats

till järnvägsbolaget, som i sin ordning ägt att, efter gottfinnande,

till vederbörande utbetala ersättning för postgöromålens handhavande.

Alltsedan årliga understöd åt poststationsföreståndare börjat utdelas, d. v. s.

från och med år 1910, har, jämlikt utav Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter,

allenast sådana poststationsföreståndare, vilka varit medelst personliga

kontrakt anställda vid postverket, kommit i fråga till erhållande av

dylika understöd. Varken generalpoststyrelsen eller Kungl. Maj:t och ej

heller riksdagen har i något fall tillerkänt årligt ålderdomsunderstöd åt

poststationsföreståndare, som icke — under längre eller kortare tid — varit

anställd medelst personligt kontrakt vid postverket.

Uti det betänkande angående ändrad organisation av generalpoststyrelsen

och därunder lydande förvaltningar in. in., som av därför tillsatt kommission

avgavs den 28 november 1907, hade kommissionen erinrat bland

annat därom, att föreståndare för sådana poststationer, vilka ej vore förenade

med järnvägsstationer, vore bundna vid postverket medelst personliga

kontrakt, samt funnit det vara ur flera synpunkter angeläget, att föreståndare

för sådan poststation kunde efter längre tids tjänstgöring avgå från sin

befattning med understöd av postmedel. Vid avgivande av förslag till postverkets

stat för driftkostnader för år 1914 hemställde generalpoststyrelsen

om vissa ändringar i ditintills gällande grunder för beräknandet av ålderdomsunderstöd.

I anledning därav har Kungl. Maj:t, i enlighet med generalpoststyrelsens

hemställan, i brev till styrelsen den 20 juni 1913 förordnat,

att beträffande användningen av det i postverkets stater upptagna anslaget

till understöd m. m. skall tills vidare gälla bland annat,

att, då poststationsföreståndare, som varit medelst personligt kontrakt

anställd, avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort minst 25 år,

från berörda anslag må, därest den avgångne befinnes vara i behov av

understöd, till honom utbetalas årligt ålderdomsunderstöd med lämpligt

belopp, dock högst vad som motsvarar 2js av det arvode, som senast utgått

till honom från postverket, samt

att generalpoststyrelsen berättigas att, i den mån anslaget i fråga icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

f)

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

tagits i anspråk för utbetalande av dylikt ålderdomsunderstöd, i de fall,

då generalpoststyrelsen prövar förhållandena därtill föranleda, till poststationsföreståndare

i allmänhet, vilken, utan åtnjutande av ålderdomsunderstöd,

avgått från sin befattning efter att hava tjänstgjort minst 25 år, utbetala

gratifikation av 100 kronor att årligen utgå under hans återstående

livstid, dock att gratifikationsbeloppet icke i något fall må överstiga senast

innehavda arvodesbelopp.

Sedan generalpoststyrelsen i skrivelse den 9 februari 1918 anhållit om

bemyndigande att i vissa fall få göra undantag från förenämnda bestämmelser,

har Kungl. Maj:t i brev till styrelsen den 28 juni 1918 förordnat

bland annat, att, utan hinder av föreskrifterna uti ovan angivna kungl.

brev den 20 juni 1913, poststationsföreståndare med kortare tjänstgöringstid

än 25 år må undantagsvis och särskilt när vederbörande därjämte antingen

före eller efter sin tjänstetid såsom poststationsföreståndare tjänstgjort i

annan egenskap vid postverket, kunna tilldelas understöd i enlighet med

de i sistnämnda brev stadgade grunder, samt att gratifikation må kunna

av general poststyrelsen undantagsvis och under enahanda villkor som beträffande

ålderdomsunderstöd tilldelas poststationsföreståndare, ehuru dennes

sammanlagda tjänstetid såsom poststationsföreståndare icke uppgår till fulla

25 år.

Sedan Brandt frånträtt sin befattning såsom stationsmästare och poststationsföreståndare

i Vireda med utgången av september månad 1927, har

Brandt i skrivelse till generalpoststyrelsen den 6 februari 1928 anhållit

»att få komma i åtnjutande av det understöd, som möjligen kan f. d. poststationsföreståndare

tillerkännas». På grund av sagda ansökan beslöt generalpoststyrelsen

den 29 mars 1928, med stöd av ovan återgivna bestämmelser,

att tilldela honom eu gratifikation av 100 kronor för år 1928. I skrivelsen

till Brandt angående detta beslut förklarade generalpoststyrelsen

sig vilja — på sätt sker i dylika fall — framdeles, på därom av Brandt

för varje år gjord ansökning, taga under omprövning, huruvida samma

gratifikation kunde tillerkännas honom jämväl efter 1928. Generalpoststyrelsens

skrivelse innebar alltså en uppmaning till Brandt att, år efter år,

återkomma med framställning om gratifikation. Generalpoststyrelsens avsikt

var också att, därest uppmaningen efterföljdes och om Brandts ekonomiska

ställning icke framdeles underginge förändring i alldeles särskilt gynnsam

riktning, tilldela honom en gratifikation av 100 kronor årligen, så länge

han levde.

Beträffande Brandts ekonomiska ställning har general poststyrelsen inhämtat,

att han av vederbörande järnvägsbolag uppbär en pension av 1,512

kronor för år, att han äger en villafastighet taxeringsvärderad till 3,000

kronor, att hans skulder torde uppgå til! ungefär sistnämnda belopp, samt

att han icke äger något kapital och ej heller är taxerad för inkomst av

kapital.

Poströrelsen vid de stationer, Brandt förestått, har varit av förhållandevis

ringa omfattning. Vireda, som Brandt förestått de sista 23 åren av sin

33-åriga tjänstgöring, tillhör 6:e klassen inom gruppen järnvägspoststationer

(antalet klasser är här 25) och hade år 1927 — Brandts sista tjänstgöringsår

— en uppbörd av allenast 1,707 kronor.

Brandts tjänstgöring såsom poststationsföreståndare förtjänar de bästa

vitsord.

Såsom en sammanfattning av det ovan anförda — under betonande jämväl

att de personer, som förestått förenad järnvägs- och poststation, givetvis

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

7

böra, i den mån förhållandena sådant påkalla, pensioneras av vederbörande

jämuäpsförvaltning, såsom också skett i förevarande fall — vill generalpoststyrelsen

uttala, att gällande, av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande

utfärdade bestämmelser icke medgiva beviljandet av ett årligt ålderdomsunderstöd

åt Brandt, på sätt motionären yrkat. Vid sådant förhållande

saknar generalpoststyrelsen anledning ingå på en granskning av det utav

motionären föreslagna beloppet, 500 kronor årligen. Generalpoststyrelsen

vill endast framhålla, att flertalet av sådana poststationsföreståndare, vilka

äro anställda medelst personligt kontrakt — antalet poststationer, vilkas

föreståndare anställts medelst personligt kontrakt, uppgår för närvarande

till 2,223 och antalet förenade järnvägs- och poststationer till 1,268 — i den

mån dessa föreståndare vid sin avgång äro berättigade till ålderdomsunderstöd,

knappast uppnå ett understöd av anförda storlek.

Den årliga gratifikation av 100 kronor, som generalpoststyrelsen ställt

i utsikt för Brandt, står i full överensstämmelse med gällande föreskrifter

på området. Medgivandet av ett regelrätt årligt ålderdomsunderstöd åt

Brandt skulle icke endast innebära en orättvisa mot alla de pensionerade

järnvägsstationsföreståndare, tillika f. d. poststationsföreståndare, vilka nu,

efter väl vitsordad tjänstgöring, av generalpoststyrelsen tillerkännas en gratifikation

av 100 kronor år för år, utan också på ett betänkligt sätt bryta

det rådande systemet och därigenom föra med sig konsekvenser, som ingalunda

kunna anses önskvärda.

Under åberopande härav har generalpoststyrelsen anfört, att styrelsen

måste bestämt avstyrka bifall till den väckta motionen.

Statskontoret har anslutit sig till vad generalpoststyrelsen anfört.

Utskottet, som delar generalpoststyrelsens i ämnet uttalade uppfattning, Utskottet.

bar ansett sig icke kunna förorda någon åtgärd från riksdagens sida i anledning

av den föreliggande motionen.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion I: 32 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

5:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 47 bar herr Kropp hem- Ang.

ställt, »att riksdagen ville tilldela fröken Elvira Mathilda Elisabeth Gneib Xld1 åt”postett

årligt understöd av 1,000 kronor för år att utgå av postmedel från och stationsforemed

den dag hon avgår från sin nu innehavande befattning som poststations- Elvif^Maföreståndare

i Kvidinge». thiida EUsa
Beträffande

den av motionären till stöd för förslaget anförda motiveringen beth Gnelbtillåter

sig utskottet hänvisa till motionen med därvid fogade bilagor.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Elvira Mathilda Elisabeth Gneib,

som är född den 1 juni 1855 och sålunda uppnått en ålder av närmare

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Ang.

pension åt f.

postföraren

N. P. Mannberg.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

74 år, alltsedan den 1 oktober 1917 varit anställd såsom poststationsföreståndare

i Kvidinge.

I en till generalpoststyrelsen i december 1928 ingiven framställning förklarade

sig Gneib hava för avsikt att inom den närmaste tiden söka entledigande

från anställningen såsom poststationsföreståndare. Dessförinnan anhölle hon

att få göra sig underrättad om storleken av det ålderdomsunderstöd från

postverket, som hon vid avgången skulle kunna påräkna. Vid ansökningen

var fogat bland annat ett av postdirektionen i södra distriktet avgivet yttrande,

i vilket anfördes, att Gneibs tjänstetid i postverket — vilken tid

närmare angivits i en vid yttrandet fogad sammanställning — syntes kunna

beräknas motsvara minst 20 år såsom poststationsföreståndare ävensom att

postdirektionen ansåge, att hon borde erhålla inemot 900 kronor i årligt

understöd.

Genom beslut den 19 december 1928 fann generalpoststyrelsen sig förhindrad

att i förevarande fall medgiva ålderdomsunderstöd.

Såvitt av utredningen framgår, kvarstår Gneib fortfarande i tjänst såsom

poststationsföreståndare. Därest hon efter avgång från denna anställning

anses böra tillerkännas understöd, torde enligt utskottets mening frågan

härom böra i samband med avgången göras till föremål för prövning av

vederbörande myndighet och, där så erfordras, av Kungl. Maj:t. Vid sådant

förhållande har utskottet ansett sig icke nu böra taga ställning till frågan

om beviljande av understöd åt Gneib.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion 1:47 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

6:o.

I en inom andra kammaren av herr Gravenson väckt motion nr 265 har

hemställts, »att riksdagen måtte tilldela förre postföraren Nils Petter Mannberg

i Årrenjarka högsta möjliga pension för hans återstående livstid

fr. o. m. den 1 januari 1928».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Över ifrågavarande motion har statskontoret, på utskottets begäran, anbefallts

avgiva utlåtande; och har statskontoret i ärendet inhämtat yttrande

av generalpoststyrelsen.

Generalvoststyrelsens yttrande innehåller följande:

F. d. postföraren Nils Petter Mannberg i Årrenjarka, Kvikkjokks kapellförsamling,

Norrbottens län, är född den 10 juni 1848 och har i två perioder,

sista gången under cirka 14 år, transporterat posten å den 63 kilometer

(enkel färd) långa linjen Kvikkjokk—Granudden och åter. Mannberg, som

nu alltså är något över SO år gammal, är inneboende hos en son. Mann
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

9

berg har ingen försörjningsplikt, men hans omständigheter äro torftiga och

hans hälsotillstånd kan, efter vad generalpostyrelsen inhämtat, betecknas

såsom dåligt.

Den linje, på vilken Mannberg transporterat posten, är ännu i dag i avsaknad

av väg. På sin höjd finnas gångstigar här och var, och Mannberg

har överhuvud haft att taga sig fram så gott han kunnat. Under vintern

har han åkt efter ren eller begagnat skidor, under de senare åren dock,

som det vill synas, företrädesvis häst och åkdon; under sommaren, i den

mån Mannberg då transporterat posten, har han rott; under den s. k. förfallstiden

vår och höst har han företrädesvis färdats gående.

Första gången Mannberg anlitades i postverkets ärenden var år 1893.

Sagda år beslöts nämligen, att postföringen å linjen Kvikkjokk—Granudden,

som ditintills utgjorts en gång varannan vecka, skulle under 2 månader

(juli och augusti) årligen utgöras en gång varje vecka. Den sålunda

tillkomna extra postföringen anförtroddes åt Mannberg, med vilken kontrakt

upprättades den 12 maj 1893. Kontraktet upphörde med utgången av år 1897.

Jämlikt detsamma hade Mannberg då i 5 års tid transporterat posten från

Kvikkjokk till Granudden och åter en gång i veckan under två månader

varje år.

Sitt egentliga arbete för postverket började Mannberg den 1 april 1902,

med vilken dag ett nytt, mellan postverket och honom avslutat kontrakt

trädde i tillämpning. Enligt detta hade Mannberg åtagit sig att verkställa

postföringen å linjen Kvikkjokk—Granudden en gång i veckan fram och åter

året runt. Kontraktet gällde i oförändrad form endast till årets slut. Från

och med år 1903 vidtogs nämligen den ännu bestående ändringen i postföringen

å sagda linje, enligt vilken posten under sommaren (cirka 4 månader

årligen) befordras med de motorbåtar, som — huvudsakligen i syfte att

tillgodose turisttrafiken — från och med detta år insatts i vattendragen

kring Kvikkjokk. Mannberg har härefter haft att ombesörja postföringen

endast cirka 8 månader årligen.

Uppgifterna rörande Mannbergs postföring å linjen Kvikkjokk—Granudden

bliva alltså följande, därvid iakttages, att postföringen alltid utgjorts eu

gång (med en dubbeltur) i veckan:

Antalet månader, varunder Mannberg verkställt postföring, utgör 122,

motsvarande något över 10 år. Under 1 år har Mannberg fraktat post 9

månader och under 13 år 8 månader årligen. — Motionären uppgiver, oriktigt,

Mannbergs anställningstid till mera än tjugu år, samt att han avgick

från sin befattning år 1917, medan avgången i verkligheten ägde rum

år 1915.

Ersättningen till Mannberg utgick under tiden 1 april 1902—30 juni

1908 med 15 kronor per dubbel tur och under tiden 1 juli 1908—30 november

1915 med 17 kronor per dubbel tur. Under de sista åren av sin tjänstgöring

uppbar Mannberg från postverket en ersättning av cirka 600 kronor

för år räknat. — Då motionären säger det hava uppgivits, att ersättningen

under en följd av år utgått med 8 kronor 50 öre för resa fram och åter,

avser det av honom anförda beloppet ersättningen för enkel färd.

Generalpoststyrelsen tillåter sig här erinra om de i Kungl. Maj:ts brev

till generalpoststyrelsen den 20 juni 1913 och den 28 juni 1918 — för vilka

v, 1893—31/i2 1897

V, 1902—31/10 1902

''A 1903—30/n 1915

2 månader årligen

9 » »

8 » »

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

brev närmare redogjorts i det förut återgivna yttrandet ang. pension till f. d.

poststationsföreståndaren S. J. Brandt — fastställda grunder för tilldelande

av understöd åt vissa befattningshavare. Enligt dessa grunder kan understöd

till belopp motsvarande högst av senast utgående ersättning tilldelas

vissa poststationsföreståndare samt lantbrevbärare, vilka i sådan egenskap

tjänstgjort minst 25 år eller, undantagsvis, under kortare tid, och som

befinnas vara i behov av understöd. Nämnda grunder, vilka fastställts

efter riksdagens hörande, medgiva icke tilldelandet av understöd åt sådana

postförare, vilka — utan att hava verkställt lantbrevbäring — allenast

forslat post direkt mellan två eller flera postanstalter.

Visserligen äro såväl lantbrevbärare som vanliga postförare anställda

allenast medelst kontrakt, i vilka överenskommits om viss ersättning för de

prestationer, som vederbörande åtagit sig att utföra för postverkets räkning,

men det föreligger en väsentlig skillnad mellan de åtaganden, som i de

olika fallen föreligga. Lantbrevbärare tillhandagå direkt den korresponderande

allmänheten med postgöromål medelst mottagande och utdelande

under sina turer av postförsändelser utav skilda slag, mottagande av tidningsabonnemang,

tillhandahållande av frankotecken m. m. Det arbete åter,

som åligger vanliga postförare, inskränker sig huvudsakligen till att transportera

slutna poster (påsar, säckar och väskor) från en postanstalt till en

annan.

Emellertid har riksdagen i enstaka fall på grund av avlåtna propositioner

eller med anledning av väckta motioner beviljat några postförare årligt

understöd, nämligen:

1909 åt Anders Johan Johansson, Furusund

1911 » Anders Johan Eriksson, Grinstad

1913 » Olof Johansson, Ferm, Bua, Örn

1918 » Adolf Fredrik Lundberg, Ratan

1918 » Jonas Lilja, Dädesjö,

1922 » Mikael Mikaelsson, Yttervik, Tärna socken

1923 » Johan Petter Siikavuopio, Karesuando

1924 » Per Bengtsson, Visseltofta

1925 » Jonas Vilhelm Grubbström, Stensele

1925 » Per Nilsson Tilly, Verum

till belopp av kronor 300

» » » » 120

» » » » 300

» » » » 200

» » » » 200

» » » » 250

» » » » 400

» » » » 250

» » » » 250

» » » » 150.

Uti sitt utlåtande nr 22 år 1922 över motioner om understöd åt vissa

postförare anförde riksdagens bankoutskott beträffande bland annat förbemälde

Mikaelsson, att postförare, vilka i egenskap av postföringsentreprenörer

haft att fortskaffa slutna poster från en postanstalt till en annan,

icke vore berättigad till pension eller understöd. Bankoutskottet framhöll

vidare, att riksdagen tidigare i enstaka fall beviljat årliga understöd till

postförare, men att i dessa fall hade förelegat särskilda omständigheter, vilka

ansetts böra föranleda undantag från gällande bestämmelser, såsom skada

genom olycksfall under tjänstutövning eller synnerligen lång anställningstid

under sällsynt svåra och krävande förhållanden m. m. Enligt utskottets

mening förelåge dock icke beträffande Mikaelsson dylika, särskilda omständigheter.

Utskottet erinrade vidare om det stora antalet vid postverket anställda

postförare samt framhöll, att, enligt utskottets mening, en pensionering

av dessa befattningshavare icke borde ifrågakomma, innan en utredning

blivit verkställd angående de grunder, som därvid borde tillämpas.

Utskottet fann sig alltså böra avstyrka bifall till den väckta motionen om

understöd åt Mikaelsson. Riksdagen beslöt emellertid att tilldela Mikaelsson

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

11

understöd. Samtidigt avslogos doek motioner om understöd åt ej mindre än

fyra andra postförare.

Mikaelsson hade varit anställd som postförare i 18 3/t år samt dessförinnan,

enligt uppgift i motionen, biträtt sin fader under 17 år vid fullgörandet

av en och samma postföring. Ersättningen för Mikaelssons postföring

utgick under sista anställningstiden med 1,872 kronor för år räknat.

Med hänsyn till vad sålunda blivit anfört och i betraktande av Mannhergs

korta tjänstgöringstid samt den omständigheten, att han icke något

år fullgjort postföring under årets samtliga 12 månader och under större

delen av sin tjänstgöring allenast under 8 månader årligen, ävensom att

mera än 13 år förflutit, sedan han avgick från sin befattning såsom postförare,

anser generalpoststyrelsen sig för sin del böra avstyrka bifall till

motionen.

Statskontoret har anslutit sig till vad generalpoststyrelsen sålunda anfört.

Utskottet delar generalpoststyrelsens uppfattning, att i detta fall icke kunna utskottet.

anses föreligga sådana särskilda omständigheter, vilka böra förutsättas för

beviljande av understöd åt postförare. På grund härav och under framhållande,

att enligt utskottets mening med hänsyn till det stora antalet

sådana anställningshavare stor varsamhet är påkallad vid beslut om understöd

utav förevarande slag, anser sig utskottet icke kunna tillstyrka någon

åtgärd från riksdagens sida i anledning av den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 265 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

7:o.

I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Skövde väckt motion Ang.

nr 20 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tilldela förre järnvägs- å'',

arbetaren Johan Alfred Blomberg från Spethult Skattegården, Fagersanna, järnvägsarbeunder

hans återstående livstid ett årligt understöd av 500 kronor». ^BioJbe*

Beträffande motiveringen för yrkandet tillåter sig utskottet att hänvisa

till motionen.

Av handlingar, som för utskottet varit tillgängliga, framgår att Blomberg

är född den 28 maj 1853 och alltså omkring 76 år gammal, att han under

sommarmånaderna åren 1876—1889 samt 1892—1908 arbetat vid statens

järnvägars banavdelning å 215:e banmästaravdelningen, linjen Tibro—Karlsborg,

samt att han under åren 1909—1913 haft anställning såsom tillfällig

banarbetare vid samma banmästaravdelning med eu arbetstid av i genomsnitt

190 dagar årligen. Blombergs i sistnämnda anställning uppburna inkomster

hava uppgått till i medeltal omkring 615 kronor för år.

Vederbörande kommunalnämndsordförande har beträffande Blombergs ekonomiska

förhållanden intygat, att denne — som betecknats såsom f. d.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

Ang.

■pension åt

städerskan

Augusta

Pettersson.

hemmansägare — är fullständigt medellös samt i stort behov av understöd.

Enligt läkarintyg är Blomberg oförmögen att uträtta något arbete för sin

utkomst.

Hos järnvägsstyrelsen gjorde Blomberg i januari 1928 ansökning att för

sin tidigare anställning i statens järnvägars tjänst komma i åtnjutande av

pension. Efter verkställd utredning i ärendet fann järnvägsstyrelsen genom

beslut den 31 mars 1928, enär sökanden icke haft arbete vid statens järnvägar

sedan år 1913 och han under en längre följd av år därefter varit i

tillfälle att genom arbete på annat håll förvärva medel till sitt uppehälle,

ansökningen icke föranleda till någon styrelsens åtgärd.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Blomberg visserligen

under en jämförelsevis lång följd av år utfört arbete för statens järnvägars

räkning. Detta arbete synes emellertid hava haft karaktären av säsongarbete,

vilket endast sysselsatt honom en del av året, och torde hava utövats

vid sidan av annan verksamhet. Med hänsyn härtill och då Blomberg icke

efter år 1913 haft anställning i statens tjänst, har utskottet funnit sig icke

böra tillstyrka, att honom skulle beredas pension eller därmed jämförligt

årligt understöd av statsmedel.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 20 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

8:o.

I eu inom andra kammaren väckt motion nr 78 har herr Bäcklund hemställt,

»att riksdagen måtte medgiva, att städerskan fru Augusta Pettersson,

Rödesund, Karlsborg, må från och med månaden näst efter den, då hon

frånträder sin anställning såsom städerska vid statens järnvägar, under sin

återstående livstid uppbära en årlig pension av 420 kronor».

Motiveringen för detta yrkande innehåller bland annat följande:

»Fru Augusta Pettersson, Rödesund, Karlsborg, är 71 år gammal och har

innehaft anställningen såsom städerska vid statens järnvägars överliggningsrum

för tågpersonal i Karlsborg under en tid av över 45 år. Enligt utfärdat

läkarintyg är hon nu på grund av hjärtsjukdom och nedsatta kroppskrafter

oförmögen att vidare fullgöra det med hennes anställning förenade arbetet.

Då fru Augusta Pettersson alltså av angivna orsaker är i behov av att

få upphöra med städningsarbetet vid statens järnvägar, synes det med rättvisa

och billighet överensstämmande, om hon efter ett så långt och plikttroget

arbete tillerkännes pension, då hon nu vid hög ålder på grund av

sjukdom nödgas lämna sin anställning. Hennes man, förre e. o. vagn- och

stallkarlen C. Pettersson, Karlsborg, vilken är över 70 år gammal, åtnjuter

visserligen sedan några år tillbaka en mindre årlig pension från statens

järnvägar, men det förhållandet bör icke utgöra hinder för beviljandet av

tjänstepension även åt hustrun, alldenstund sådant är tillåtet för dem, som

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

13

innehaft statstjänst med garanterad pensionsrätt. Här föreligger också den

omständigheten, att mannens pension är liten och fru Petterssons inkomst

genom städningsarbetet varit ett nödvändigt tillskott för familjens uppehälle.

Makarna Pettersson ha haft 13 barn att uppfostra, vilket givetvis krävt

mycket arbete och försakelse för att med sina små inkomster kunna hålla

ihop denna stora familj.»

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande

av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande:

Augusta Pettersson innehar anställning såsom städerska vid statens järnvägar

i Karlsborg sedan 1883, varvid emellertid är att märka, att denna

anställning ingalunda innebär full tjänstgöring. Hennes avlöning, som i

början av anställningen endast utgjorde några få kronor i månaden och

därefter successivt höjts, har under de senaste tio åren uppgått till i medeltal

cirka 480 kronor om året.

Augusta Petterssons make, förre extra ordinarie vagn- och stallkarlen

Oustaf Adolf Pettersson, åtnjuter pension från statens järnvägar med belopp,

som inklusive dyrtidstillägg för närvarande uppgår till något mer än 1,800

kronor om året. I betraktande härav kan Augusta Petterssons ekonomiska

läge icke anses vara sådant, att hon för närvarande skulle kunna komma i åtnjutande

av gratifikation enligt 1925 års kungl. brev, enär härför erfordras

bland annat behov av understöd, vilken förutsättning icke rimligtvis kan

anses vara i förevarande fall för handen, helst makarna Pettersson äro bosatta

å en ort med billiga levnadsomkostnader och icke hava andra än sig

själva att försörja.

Vid sådant förhållande och då Augusta Pettersson vid framdeles eventuellt

inträdande behov av understöd efter framställning till styrelsen i vanlig

ordning kan påräkna årliga gratifikationer enligt nyssberörda kungl. brev,

finner sig styrelsen förhindrad tillstyrka bifall till motionen. Tillika vill

styrelsen fästa uppmärksamheten på att av motionären föreslaget understödsbelopp

i varje fall måste anses stå i uppenbar disproportion mot såväl den

Augusta Pettersson under tjänstetiden tillkommande avlöningen som vad

hon eventuellt kan komma att framdeles av styrelsen tilldelas i gratifikation.

Statskontoret har instämt i vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört.

Enligt utskottets mening kan, med hänsyn till vad utredningen givit vid

handen rörande den av Augusta Pettersson innehavda anställningen såsom

städerska hos statens järnvägar, denna anställning icke anses vara av den

art, att den i och för sig bör berättiga till pension, oberoende av understödsbehovet.

Vid sådant förhållande och i betraktande av vad järnvägsstyrelsen

anfört rörande mannens ekonomiska förhållanden har utskottet

funnit sig icke böra förorda, att pension i detta fall skulle nu beviljas. Utskottet

får alltså avstyrka bifall till motionärens förslag och hemställer,

att förevarande motion II: 78 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Ang.

pension

eller understöd

åt f. d.

arbetaren J.

P. Jonsson.

Utskottet.

9:o.

I en inom andra kammaren under nr 155 väckt motion har herr Hage

anfört och hemställt följande:

»Härmed framföres yrkande om att riksdagen måtte tillerkänna f. d. banarbetaren

Jonas Petter Jonsson, Älvsby, Norrbottens län, född den 3 november

1858, en pension eller ett understöd.

Jonsson har varit anställd dels vid statens järnvägar, nämligen från år

1905 till 1928 som banarbetare, visserligen med avbrott på grund av järnvägens

växlande behov under olika tider av året av arbetskraft för banunderhållet,

samt dessutom före nämnda tid under 3 år vid stambanebygget

genom övre Norrland. Då Jonsson nu är gammal, utsliten och i små omständigheter,

hemställes härmed, att riksdagen måtte besluta tillerkänna f. d.

arbetaren Jonas Petter Jonsson, Älvsby, Norrbottens län, en pension eller

ett understöd att utgå årligen med belopp, som riksdagen kan anse lämpligt.»

Över berörda motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande

av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande:

Jonas Petter Jonssons anställning vid statens järnvägar synes till större

delen endast hava omfattat ett färre antal månader varje år av anställningstiden.

Det högsta man kan räkna med är att han arbetat vid statens järnvägar

i medeltal under hälften av vart och ett av åren 1905—1928, vilket

gör sammanlagt 12 tjänstår. Han kan alltså icke ifrågakomma till erhållande

av gratifikation enligt 1925 års kungl. brev.

Då Jonssons fall icke är på något sätt egenartat, utan tvärtom många

liknande finnas vid statens järnvägar, kan styrelsen, med hänsyn till konsekvenserna,

icke annat än avstyrka bifall till motionen.

Skulle motionen emellertid icke förty vinna riksdagens bifall, lärer understödet,

för att komma i rimlig proportion till för gratifikation stadgat maximum,

ej böra bestämmas till högre årligt belopp än 400 kronor i ett för

allt.

Statskontoret har förklarat sig instämma i vad järnvägsstyrelsen sålunda

anfört.

Av den utredning, som motionären förebragt, har utskottet icke funnit

ådagalagt, att Jonsson haft anställning i statens tjänst i sådan omfattning,

att pension eller därmed jämförligt understöd skäligen bör beviljas honom.

Utskottet måste därför ställa sig avvisande till motionärens förslag och

hemställer,

att förevarande motion II: 155 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

15

10:o.

I eu inom andra kammaren väckt motion nr 263 har herr Grapenson

anfört och hemställt följande:

»Förre järnvägsarbetaren Karl Andersson Fors i Gellivare, född den 2

juni 1871, synes i omkring tjugo år hava varit anställd vid olika arbeten

för statens järnvägars och Porjus kraftverks räkning i enlighet med arbetsförteckning,

som kommer att överlämnas till vederbörande utskott.

Efter genomgången sömnsjuka är Fors numera oförmögen till förvärvsarbete

och i saknad av annan möjlighet till sin existens än en mindre,

otillräcklig pension enligt lagen om allmän folkpensionering.

Under hänvisning till förenämnda tjänstgöringstid och bilagt läkarbetyg

får undertecknad vördsamt hemställa, att riksdagen måtte bevilja förre järn

vägsarbetaren Karl Andersson Fors i Gellivare skälig pension från den 1

januari 1929 för hans återstående livstid.»

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Fors är född den 2 juni 1871 och

alltså närmare 58 år gammal. Fors har under olika perioder av åren 1898

—1924 vid statens järnvägsbyggnader, statens järnvägar och Porjus kraftverk

innehaft anställningar, vilka styrkts genom vederbörliga arbetsböcker

eller intyg av förmän, sammanlagt omkring 17 år 3 månader. Av motionären

har uppgivits, att Fors därutöver under olika perioder åren 1S98—

1915 innehaft liknande anställningar, vilka icke vederbörligen styrkts, tillhopa

omkring 4 år 5 månader.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat

utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört, att av Fors uppgivna tjänstetid vid statens

järnvägar och statens vattenfallsverk högst 18 år kunde anses styrkta. Fallet

vore alltså analogt med det i motionen 11:155 avsedda, varför styrelsen

finge hänvisa till vad styrelsen i avgivet yttrande anfört i fråga om sistnämnda

motion (se nästföregående punkt).

Statskontoret har instämt i vad järnvägsstyrelsen anfört i ärendet.

Av utredningen i ärendet framgår, att Fors styrkt sig hava under en tid

av omkring 18 år haft anställning i statens tjänst ävensom att han på grund

av sjukdom blivit före vanlig pensionsålder urståndsatt att vidare arbeta i

statsanställning. Under sådana förhållanden kan utskottet icke dela järnvägsstyrelsens

uppfattning, att omständigheterna i detta fall äro analoga

med de under nästföregående punkt avsedda. I nu förevarande fali föreli££»u

enligt utskottets mening förhallanden, vilka — med hänsyn även till

den praxis, som plägar tillämpas beträffande andra områden av statsförvaltningen

— skäligen böra föranleda till en mindre pension utav statsmedel.

Vad angår storleken av denna förmån har utskottet ansett sig böra

tillstyrka ett belopp, vilket jämte dyrtidstillägg enligt vanliga grunder ungefärligen

motsvarar vad järnvägsstyrelsen enligt Kung]. Maj:ts bemyndigande

Ang.

pension åt

förre järnvägsarbetaren

K. Andersson

Fors.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Ang.

fyllnadspension

åt extra

byråchefen i

domänstyrelsen,

f. d. jägmästaren

A.E.

A. F. Maass.

högst äger, för år räknat, bevilja såsom gratifikation eller 500 kronor. I

enlighet härmed har utskottet funnit pensionen böra fastställas till 396

kronor. Beloppet torde böra bestridas av trafikmedel och utgå från och

med ingången av år 1929.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 263, må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Karl

Andersson Fors må från och med den 1 januari 1929

under sin återstående livstid av trafikmedel uppbära en

årlig pension av 396 kronor.

ll:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr

200 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit

riksdagen medgiva, att före detta jägmästaren i Stockholms revir,

byråchefen å extra stat i domänstyrelsen Alexander Edvard August Friedrich

Maass må från och med den 1 juli 1929 under sin återstående livstid

från statens domäners fond uppbära, utöver honom författningsenligt tillkommande

pension såsom jägmästare, en årlig fyllnadspension av 852 kronor.

Domänstyrelsen, som gjort framställning om fyllnadspension åt Maass i

dennes egenskap av byråchef å extra stat i domänstyrelsen, har anfört bland

annat följande.

Den 4 mars 1929 uppnådde Maass 65 levnadsår. Som han vid sagda tid

kunde räkna mer än 35 tjänstår — närmare bestämt 41 år 8 månader 17

dagar — vore han skyldig att då avgå med rätt till hel pension. Den pension,

vartill Maass vore berättigad, utgjorde 5,724 kronor.

Maass, som tjänstgjort såsom ordinarie lektor vid skogsinstitutet under

mer än 3 x/ä år, såsom t. f. föreståndare för statens skogsförsöksanstalt under

mer än 6 1/2 år samt såsom ordinarie jägmästare i Stockholms revir i 10 år,

hade emellertid genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut förordnats att alltifrån

den 1 januari 1919 vara byråchef på extra stat i domänstyrelsen. Såsom

sådan hade Maass tjänstgjort som chef för den på extra stat uppförda femte

skogsbyrån, den s. k. skogsindelningsbyrån.

Det vore styrelsen ett nöje att vitsorda det nit och den beprövade skicklighet,

med vilka Maass handlagt de till hans byrå hörande ärenden. Då

bland dessa inginge frågor icke blott rörande skogsindelningar samt större

avdikningar och vägbyggnader å skogsdomäner utan även värderingar för

inköp och försäljning av dylika domäner framginge dessutom oförtydbart,

att stora anspråk måst ställas på den, som haft att bereda och föredraga

ärenden av denna krävande art.

Därest Maass varit byråchef på ordinarie stat, hade han dels icke behövt

avgå från tjänsten förrän år 1931, dels varit berättigad till en icke obetydligt

högre pension än som nu vore fallet. Med hänsyn icke blott härtill

utan även till det synnerligen förtjänstfulla sätt, varpå Maass städse full
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 17

gjort honom lämnade uppdrag, syntes det styrelsen endast vara eu gärd av

rättvisa och billighet, därest åt Maass bereddes en pension, som stode bättre

i överensstämmelse med hans 10-åriga verksamhet i styrelsen än den, som

författningsenligt kunde tillkomma honom.

Därest Maass varit ordinarie byråchef, skulle hans pension uppgå till

6,996 kronor. I egenskap av ordinarie jägmästare ägde han tillgodonjuta

en pension av allenast 5,724 kronor, d. v. s. 1,272 kronor mindre än en

ordinarie byråchef. Såsom en skälig pensionsförhöjning ansåge styrelsen

kunna betraktas 80 procent av skillnadsbeloppet eller 1,017 kronor.

Den sammanlagda pensionen skulle då uppgå till 6,741 kronor, vilken

summa för uppnående av ett med tolv jämnt delbart belopp torde böra avrundas

till 6,744 kronor.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, har till en början erinrat

om vissa tidigare behandlade, i någon mån likartade fall. Ämbetsverket,

som i anslutning härtill uttalat viss tvekan i fråga om tilläggspension åt

Maass, har därefter yttrat bland annat följande:

Emellertid torde det i förevarande fall förhålla sig så, att man vid den tid,

då jägmästaren Maass tillträdde förordnandet såsom extra byråchef, hade

grundad anledning antaga, att frågan om domänverkets omorganisation

skulle inom jämförelsevis kort tid bliva utredd och avgjord, i sammanhang

varmed ifrågavarande extra byråchefsbefattning kunde väntas bliva förvandlad

till en ordinarie tjänst. Berörda utredning hade likväl av oförutsedda

omständigheter kommit att bliva mycket fördröjd och torde icke kunna

väntas bliva avslutad under den närmaste tiden och i varje fall icke innan

Maass uppnådde avgångsåldern i egenskap av jägmästare.

Vidare torde böra uppmärksammas, att de olika förslag till ny civil tjänstepensionslag,

som framlagts av 1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutredning,

innefattade sådana bestämmelser för ett fall, som här förelåge,

att pensionen för innehavare av förordnande å eu på extra stat uppförd

befattning skulle — givetvis mot erläggande av däremot svarande avgifter

— bestämmas efter pensionsunderlaget för denna befattning. Jämväl

lösningen av frågan om ny civil pensionslag hade över förväntan blivit

fördröjd och kunde icke väntas föreligga under de närmaste åren; men ju

längre det dröjde med avgörandet av pensionsförhållandena för innehavare

av icke-ordinarie befattningar, desto starkare framträdde det billiga i vidtagande

av någon åtgärd till förmån för den, som nödgades avgå, innan

frågan vunne sin lösning.

Med hänsyn till berörda omständigheter hölle statskontoret före, att billighetsskälen

nu vägde tyngre än de betänkligheter, som kunde resas mot en

jämkning av pensionen för eu ordinarie befattningshavare, som på förordnande

bestritt en högre befattning på extra stat.

Om statskontoret alltså icke ville motsätta sig, att en tilläggspension utverkades

för Maass, ansåge statskontoret emellertid, att beloppet av denna

tilläggsförmån borde liksom i ett tidigare fall bestämmas till */3 av skillnaden

mellan de båda pensionerna och alltså utgöra x (6,996—5,724) =] 848

kronor, avrundat till 852 kronor.

Departementschefen har på anförda skäl anslutit sig till statskontorets

förslag.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. S sand. Ii luift. (Nr 2.~>.)

9

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

Ang.

pension åt

byggnads förmannen

J.

Abrahamsson.

Utskottet har i likhet med statskontoret hyst stor tvekan angående lämpligheten

att medgiva tilläggspension åt en ordinarie befattningshavare, som på

förordnande bestritt högre befattning å extra stat. Med hänsyn till de särskilda

omständigheter, som av statskontoret åberopats, har utskottet emellertid

funnit sig kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag. I likhet med departementschefen

har utskottet funnit stöd för detta förslag .jämväl i den omständigheten,

att Maass före förordnandet såsom byråchef under åtskilliga år tjänstgjort

såsom föreståndare för statens skogsförsöksanstalt.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna

riksdagens bifall.

12:o.

I punkten 2 av samma proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva,

att byggnadsförmannen Johan Abrahamsson må från och med månaden

näst efter den, varunder han entledigas från sin anställning, under sin återstående

livstid från statens domäners fond åtnjuta en årlig pension av 684

kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, följande.

Abrahamsson, som är född den 18 april 1861, antogs under år 1909 till

ledare av kronans flottledsarbeten i Härjeån inom Kopparbergs län. Med

dessa arbeten fortsatte han till utgången av år 1910, varefter han från och

med år 1911 — med början den 22 februari — tjänstgjort såsom byggnadsförman

inom Klotens, sedermera Malingsbo revir. Hans huvudsakliga

sysselsättning har därvid varit att leda skogsstatens byggnadsarbeten inom

reviret, men han har därjämte under vintrarna varit sysselsatt med tumning

ävensom andra göromål, delvis förlagda till revirexpeditionen.

Abrahamssons avlöning har alltsedan år 1923 utgjort 172 kronor 50 öre

för månad — eller 2,070 kronor för år — jämte därå belöpande dyrtidstillägg.

Därjämte har han åtnjutit förmånen av fri bostad.

Domänstyrelsen, som tillstyrkt pension åt Abrahamsson, har ansett pensionsbeloppet

med hänsyn till arten av Abrahamssons verksamhet lämpligen

kunna beräknas i enlighet med de i kungörelsen den 8 november 1918 (nr

859) angivna grunderna för pensionering av förmän och arbetare vid statens

järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning. Jämlikt

dessa grunder ägde arbetare, som innehade 60 levnadsår och minst 25 tjänstår,

rätt till pension av 450 kronor för år, vilket motsvarade ett nyreglerat belopp

av 852 kronor. Abrahamsson kunde emellertid vid sin eventuella avgång

den 1 juli 1929 icke räkna mer än 20 tjänstår, på grund varav pensionen

syntes böra utgå med ett i förhållande till det mindre antalet tjänstår avkortat

belopp. Enligt denna beräkningsgrund och med iakttagande av att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

19

pensionen avjämnades till ett med tolv jämnt delbart belopp skulle pensionsbeloppet

komma att uppgå till 684 kronor för år.

Beträffande vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som icke funnit anledning till invändning mot Kungl. Maj-.ts

förslag, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj-.ts förevarande

framställning.

13:o.

I punkten 3 av förevarande proposition nr 200 har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen medgiva, att förre flottledsförmannen vid statens flottledsarbeten

Isak Isaksson Björklund må, räknat från och med den 1 januari

1929, under sin återstående livstid från statens domäners fond åtnjuta en

årlig pension av 900 kronor.

Domänstyrelsen, som gjort framställning om pension åt Björklund, har

anfört bland annat följande.

Björklund, som är född den 26 december 1862, hade anställts såsom

arbetare vid statens flottledsarbeten den 5 juli 1886. Han hade därefter

haft sin huvudsakliga verksamhet vid statens flottledsbyggnader men, enär

flottledsbyggandet i vanliga fall vore ett säsongarbete, huvudsakligen förlagt

till sommar- och höstmånaderna, hade under åtskilliga år tjänstgöringen

icke varit fullständig.

Efter att under åren 1907 och 1908 hava tjänstgjort såsom förman vid flottledsbyggandet

inom Arvidsjaurs och Jokkmokks revir hade Björklund den

1 april 1911 antagits till flottledsförman vid flottledsbyggandet huvudsakligen

inom övre och Nedre Norrbottens distrikt. På grund av den minskade omfattning,

kronans flottledsbyggande hade börjat taga, hade Björklund entledigats

från denna befattning vid utgången av år 1924.

Vid sin avgång från tjänsten hade Björklund uppnått en levnadsålder av

62 år samt hade arbetat vid statens flottledsbyggnader i 39 år, varvid den

effektiva arbetstiden dock inskränkte sig till 30 år 8 månader 19 dagar, därav

13 år 9 månader såsom arbetsledare.

Björklunds avlöning hade under åren 1921—1924 utgått med 225 kronor

för månad — eller 2,700 kronor för år jämte därå belöpande dyrtidstillägg.

Pensionsbeloppet syntes kunna beräknas i enlighet med de i kungörelsen

den 8 november 1918 (nr 859) angivna grunderna för pensionering av förmän

och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks

byggnadsavdelning. Jämlikt dessa grunder ägde arbetare, som innehade

60 levnadsår och minst 30 tjänstår, rätt till pension av 500 kronor

för år. Björklund uppfyllde båda nämnda förutsättningar, enär han vid

sin avgång från tjänsten fyllt 62 år och kunde räkna mer än 30 effektiva

tjänstår. De i kungörelsen fastställda pensionsbeloppen hade sedermera reglerats

på sådant sätt, att ett pensionsbelopp enligt 1918 års grunder å 500

kronor numera utginge med 900 kronor.

Ang.

pension åt

förre flottledsförmannen

I.

Isaksson

Björklund.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Såsom nämnts hade hänsyn tagits allenast till Björklunds effektiva tjänstetid.

1918 års kungörelse angåve emellertid icke uttryckligen, att endast

sådan tjänstetid skulle beräknas vid pensionens bestämmande. Därest hela

antalet tjänstår — således även de tider av året, då något arbete icke kunnat

utföras — skulle medräknas, kunde Björklund åberopa närmare 40

tjänstår och skulle vara berättigad till en pension av 948 kronor. Styrelsen ansåge

dock, att ett pensionsbelopp av 900 kronor vore för Björklunds vidkommande

väl avvägt.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande

framställning.

Stockholm den 22 april 1929.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindley, Lindgren,

Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson och P. A■ Larsson; dock att i behandlingen av

punkterna 1—4 herr Gustafsson i Stensholm deltagit i stället för herr P. .4. Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Backlund, Wikström, Loven, Svensson

i Betingetorp, Leffler och Edberg.

Reservationer:

vid punkten 7 (ang. årligt understöd åt förre järnvägsarbetaren J. A,

Blomberg):

av herr Bäcklund, som yrkat,

att riksdagen, i anledning av före varande motion II: 20,

må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Johan Alfred

Blomberg må från och med den 1 januari 1929 under

sin återstående livstid av trafikmedel uppbära en årlig

pension av 504 kronor; samt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

21

vid punkten 8 (ang. pension åt städerskan Augusta Pettersson):

av herr Bäcklund, som anfört och hemställt:

»Därest utskottets förslag antages, skulle Augusta Pettersson efter sin 45- åriga anställning i statens tjänst, då hon på grund av sjukdom vid 71 års

ålder nödgas lämna densamma, bliva helt utan pension. Utskottet har fattat

angivna ståndpunkt till frågan utav den anledningen, att Augusta Petterssons

man, på grund av sin långa anställning i statens tjänst såsom e. o. vagnoch

stallkarl, uppbär pension. Detta innebär alltså realiter, att behörighetslagens

princip upphäves. Med åberopande av det anförda och under hänvisning

i övrigt för jämförelse till punkten 2 i detta utlåtande får jag hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 78,

må medgiva, att städerskan vid statens järnvägar Augusta

Olivia Pettersson, född Gustafsdotter, må från och med

månaden näst efter den, då hon frånträder sin anställning

såsom städerska vid statens järnvägar, under sin

återstående livstid av trafikmedel uppbära en årlig pension

av 420 kronor».

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand.

17 haft. (Nr 25.)

O

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:216 Skrivelse till Konungen, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd, att utgå av af färsdrivande verks medel. s. 1 i texten