Utlåtande, i anledning av väckt motion i fråga om åstadkommande av pensionsbestämmelser för banctrbetare och omlastare vid statens järnvägar in. fl.
1929-04-22 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1929:31, Utlåtande, i anledning av väckt motion i fråga om åstadkommande av pensionsbestämmelser för banctrbetare och omlastare vid statens järnvägar in. fl.
Dokumentets text
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 4 e. in.
Utlåtande, i anledning av väckt motion i fråga om åstadkommande
av pensionsbestämmelser för banctrbetare och omlastare
vid statens järnvägar in. fl.
I en inom andra kammaren av herrar Hage och Höglund i Göteborg väckt
motion nr 258, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning,
har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte om möjligt till 1930 års riksdag utarbeta
och framlägga förslag till åstadkommande av pensionsbestämmelser för banarbetare
och omlastare vid statens järnvägar samt eventuellt för andra
statens anställningshavare i liknande ställning, vilka nu icke ha någon
pensionsrätt och vilka lämpligen kunna i förslaget medtagas».
Till stöd för yrkandet anföra motionärerna följande:
»Riksdagen har under ett flertal år kunnat konstatera hurusom motionskrav
framförts om givande av statspension än åt den ene, än åt den andre
statstjänaren som uppnått den ålder, då vederbörande befattningshavare i allmänhet
ej längre kunna tjäna staten. Orsaken härtill, d. v. s. att riksdagen
tvingas att syssla med alla dessa personliga pensionsfrågor, är den att alltjämt
finnes en del anställningshavare i statens tjänst, för vilken pensionsfrågan
ej ännu är ordnad.
Emellertid måste det icke minst ur ovan angivna utgångspunkter vara
synnerligen önskligt, att pensioneringsbestämmelser komma till stånd även
för nämnda befattningshavare. Härför har också riksdagen uttalat sig, då
den framhållit att den förväntade, att från regeringen fortast möjligt framkomme
förslag rörande såväl tjänstepensionens reglerande för vissa befattningar
som även förslag angående åstadkommande av familjepensionering.
(Se Bankoutskotlets utlåtande nr 5 vid 1928 års riksdag sid. 4.)
Trots detta framgår av statsverkspropositionen (11 :e huvudtiteln sidorna
2—3) att Kungl. Maj:t icke har för avsikt att under den närmaste tiden
framlägga proposition med anledning av kommittéförslag, som utarbetats om
reglerande av pensionsrätt för vissa befattningshavare i statens tjänst. Det
synes alltså vara Kungl. Maj.ts mening att uppskjuta framläggandet av förslag
i dessa frågor inklusive i frågan om den s. k. familjepensioneringen),
intill dess riksdagen fattat beslut om lönereglering för statens befattningshavare
på grundvalen av förslag från den nu arbetande 1928 års lönekommitté.
Som ett av motiven för denna ståndpunkt framhåller Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen,
att »nu gällande bestämmelser på pensionsväsendets område
utan allt för stora olägenheter torde kunna tillämpas ännu någon tid
Bankoutskottets utlåtande År 31.
9
framåt». Men detta påstående kan ju icke ha någon tillämpning på sådana
befattningshavare, som ännu icke hd någon pensionsrätt. Sådana grupper
finnas exempelvis vid statens järnvägar, nämligen banarbetare- och omlastaregrupperna.
Ett flertal av dessa befattningshavare uppnå i dagarna
eller inom de närmast liggande åren den ålder, då de icke längre kunna
arbeta.
Visserligen har man med avseende på dylika åldringar i en viss utsträckning
tillåtit, att sjukavlöning till dem fått utgå under någon tid framåt, men
detta sätt att åstadkomma ett slags pensionering torde få anses för allt för
osäkert och irrationellt. Sedan nu en kommitté framlagt förslag rörande
nämnda befattningshavares pensionering, ha givetvis nämnda befattningshavare
förväntat, att frågan inom den närmaste tiden skulle lösas, isynnerhet
som riksdagsskrivelsen i frågan avläts så tidigt som år 1923. Skulle nu
emellertid Kungl. Maj:ts linje i denna fråga vinna riksdagens gillande, torde
tiden för denna frågas lösande kanske kunna komma att framskjutas till
omkring år 1932, och risk föreligger ju därvidlag också för, att den mycket
trängande frågan om ordnandet av familjepensioneringen för en del statstjänare
kan komma alt uppskjutas till denna tid eller ännu längre, trots att
en riksdagsskrivelse i denna fråga avläts så tidigt som år 1920.
Vår uppfattning är den, att en provisorisk pensionsanordning skulle kunna
genomföras i främsta hand för ovannämnda banarbetare och omlastare på
grundvalen av de nu gällande lönerna, så att de i första hand finge en
pension anpassad med hänsyn till de pensionsbestämmelser, som nu gälla
för anställningshavare i motsvarande ställning. Det torde icke vara otänkbart
att, från denna utgångspunkt och med hänsynstagande till det föreliggande
kommittéförslaget i frågan, utarbeta ett pensionsförslag och framlägga för
1930 års riksdag. Skulle sedermera en allmän lönereglering genomföras och
pensioner och avgifter med hänsyn härtill böra regleras, möter givetvis inget
hinder att reglera dessa även för här nämnda befattningshavare.»
På utskottets begäran har statskontoret anbefallts att efter järnvägsstyrelsens
hörande avgiva utlåtande över ifrågavarande motion, i vad den avser
förenämnda anställningshavare vid statens järnvägar.
Järnvägsstyrelsen har i avgivet yttrande anfört följande:
Redan den 20 december 1919 har styrelsen, på sätt framgår av en yttrandet
bilagd avskrift av en utav styrelsen då avlåten skrivelse till Kungl.
Maj:t, framlagt förslag i fråga om inordnande av de arbetargrupper vid
statens järnvägar, som utgöras av stadigvarande banarbetare och i stadigvarande
tjänst anställda omlastare, under de i 1917 års reglemente för statens
järnvägars pensionskassa för pensionering av icke ordinarie personal meddelade
bestämmelserna beträffande verkstads- och förrådsarbetare.
Under förutsättning, att den i motionen ifrågasatta provisoriska pensionsanordningen
icke kommer att avse andra än förenämnda banarbetare och omlastare,
samt att dess genomförande sker i huvudsaklig överensstämmelse
med styrelsens berörda förslag i ämnet — d. v. s. i nära anslutning till vad
nu i förevarande avseende gäller beträffande verkstads- och förrådsarbetare
— anser sig styrelsen hava skäl att tillstyrka, att åtgärder vidtagas, för att
eu dylik anordning snart måtte komma till stånd.
Styrelsen vill i detta sammanhang nämna, att det för närvarande finnes
omkring ett hundratal stadigvarande banarbetare och omlastare, som, ehuru
de på grund av ålder eller sjukdom äro oförmögna att vidare tjänstgöra, fått
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
kvarstå i tjänst med sjukavlöning i avvaktan på lösning av denna arbetargrupps
pensionering.
Statskontoret har för egen del framhållit, att för Kungl. Maj:t funnes
framlagda olika förslag, genom vilka pensioneringen för här ifrågavarande
personal och med denna personal jämförliga grupper av arbetare i statens
tjänst skulle bliva ordnad. Vid sådant förhållande borde spörsmålet om
pensionering av nu ifrågavarande personal icke lämpligen utbrytas ur sitt
naturliga sammanhang med andra dylika arbetargruppers pensionering.
Med anledning av vad i de avgivna yttrandena anförts tillåter sig utskottet
till en början att med avseende å den tidigare behandlingen av frågan
om ordnad pensionering för här avsedda anställningshavare erinra om
följande.
I förenämnda skrivelse den 20 december 1919, vari järnvägsstyrelsen
framlade förslag om pensionering av banarbetare och omlastare vid statens
järnvägar, anförde styrelsen bland annat, att banarbetarna tidigare icke
kunnat föreslås till delaktighet av pensionsrätt, enär de icke ansetts äga
stadigvarande anställning, beroende därpå, att banavdelningens underhållsarbeten,
varmed en stor del av ifrågavarande arbetare vore sysselsatta år
efter år, icke påginge i samma omfattning året om. Berörda förhållande
i avseende å banarbetarnas tjänstgöring ägde visserligen fortfarande rum
beträffande det stora flertalet, men då vissa underhållsarbeten måste, om
än i begränsad omfattning, utföras även vintertiden, bleve det givetvis nödvändigt,
att en del banarbetare hölles i arbete året om. Genom utfärdande
av nya »allmänna bestämmelser rörande banarbetare vid statens järnvägar»
hade styrelsen med hänsyn till deras anställning numera uppdelat
banarbetarna i tre grupper, nämligen stadigvarande arbetare, säsongarbetare
och tillfälliga arbetare, varvid den förstnämnda gruppen omfattade sådana
arbetare, som antoges för tillgodoseende av ett till synes bestående behov
av arbetskraft året runt. Då sålunda de stadigvarande banarbetarna i avseende
på sin tjänsteställning vore fullt jämförliga med verkstads- och
förrådsarbetare med stadigvarande anställning — vilka sistnämnda arbetare
vore pensionsberättigade enligt de i 1917 års reglemente fastställda grunderna
för pensionering av viss arbetarpersonal — syntes de på enahanda
skäl, som tidigare av styrelsen anförts i fråga om sistnämnda arbetare,
även böra komma i åtnjutande av pensionsrätt.
Styrelsens ifrågavarande skrivelse överlämnades till kommunikationsverkens
lönekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av kommittén
meddelat uppdrag att avgiva förslag i fråga om pensionering av viss statsanställd
icke-ordinarie personal. I det betänkande, som av kommittén den 6 november
1922 avgavs beträffande pensionering av icke-ordinarie personal vid
kommunikationsverken, förordade kommittén, att stadigvarande banarbetare
och omlastare vid statens järnvägar skulle komma i åtnjutande av rätt till
Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
11
pension enligt de grunder, som av kommittén föreslogos beträffande personal
i extra ordinarie anställning.
Beredande av pensionsrätt åt ifrågavarande personalgrupper har därefter
förutsatts i båda de senare förslag, vilka avgivits i fråga om pensionering av
icke-ordinarie befattningshavare vid kommunikationsverken, nämligen dels
i det av 1921 års pensionskommitté den 30 juni 1926 avgivna yttrandet
över kommunikationsverkens lönekommittés nyssnämnda betänkande, i vilket
yttrande förslag framlades till lag angående rätt till tjänstepension
för tjänstemän vid kommunikationsverken ävensom till kungörelse angående
rätt till tjänstepension för till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare
vid kommunikationsverken, dels ock i det av 1926 års pensionsutredning
den 29 juni 1927 avgivna yttrandet över de av pensionskommittén
uppgjorda författningsförslagen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att pensionsförhållandena
för de i motionen närmast avsedda statstjänarna, liksom
även för andra grupper av icke-ordinarie anställningshavare i statens tjänst,
snarast möjligt bliva ordnade. Utskottet har ock tidigare i olika sammanhang
betonat angelägenheten av en snar lösning av pensionsfrågan bland
annat för icke-ordinarie personal i statstjänst. Senast skedde detta i utskottets
den 8 februari 1929 avgivna utlåtande (nr 11) angående regleringen för
budgetåret 1929/1930 av utgifterna under riksstatens elfte huvudtitel, vari
utskottet i punkten 1 — med anledning av vad chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 4 januari 1929
yttrat angående den fortsatta utredningen av vissa pensionsfrågor — framhöll
de olägenheter av olika slag, vilka såväl i tjänste- som i familjepensionshänseende
äro förenade med nu rådande förhållanden på förevarande område.
Vad sålunda i berörda sammanhang uttalats vill utskottet här ånyo
åberopa.
Även med sålunda angiven uppfattning har utskottet emellertid icke funnit
tillräckliga skäl föreligga att beträffande här närmast förevarande grupper
av anställningshavare tillstyrka ett provisoriskt ordnande av tjänstepensionsförhållandena
utan avvaktan på en lösning av pensionsfrågan för ickeordinarie
personal i allmänhet i statens tjänst. Ett dylikt utbrytande av pensionsspörsmålet
beträffande vissa personalgrupper lärer nämligen lätt kunna
medföra ett föregripande i skilda hänseenden av en blivande allmän lösning.
Det vill också förefalla utskottet, som om en provisorisk pensionsanordning
för de i motionen avsedda anställningshavarna knappast kan — med hänsyn
särskilt till vad utskottet inhämtat rörande den sjukavlöning, som utgår
till vissa av dem — anses så trängande, att en dylik anordning nu är oundgängligen
nödvändig.
Utskottet.
12 Bankoutskottets utlåtande Nr 31.
Med hänsyn till vad nu anförts har utskottet funnit sig icke böra tillstyrka,
att riksdagen skulle avlåta skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet
får alltså hemställa,
att förevarande motion 11:258 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 april 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm, Pettersson
i Olovstorp, Lindley, Ström, Johansson i Friggeråker, Andersson i Hedsta* och
Bjurström*;
från andra kammaren: herrar Winkler, Backlund, Ryberg,* Loven,* Svensson
i Betingetorp, Höglund i Göteborg, Leffler* och Johansson i Edsbyn*.
Ej närvarande vid utlålandcts justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.