Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1929-04-22 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1929:33, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan

m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 24 februari 1929 dagtecknad proposition

nr 160, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över handelsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning angående

Svenska skeppshypotekskassan;

dels ock besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska skeppshypotekskassan

såsom dess grundfond överlämnas svenska statens fyra och

en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett

nominellt belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att enligt bestämmelserna

i förordningen förfoga över obligationerna.

Berörda förslag till förordning är såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.

Till utskottets behandling hava vidare hänvisats följande inom riksdagen

väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under

nr 3 av herr Stendahl m. fl. och den andra inom andra kammaren under

nr 2 av herr Hamrin m. fl. har hemställts, att riksdagen ville

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om inrättande av eu sjöfartshypotekskassa

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i motionerna

angivits,

dels medgiva, att ett belopp av 20 miljoner kronor i Svenska statens 4 1/2

procent obligationer genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställes till sagda

kassas förfogande såsom garantifond på ovan angivna villkor.

Vidare har i en inom första kammaren av herr Stendahl m. fl. väckt

motion nr 260 hemställts, att den föreslagna hypotekskassan måtte förläggas

till Stockholm.

Beträffande motiveringen för såväl propositionen som motionerna tillåter

sig utskottet att, i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa

till desamma.

Bihancj till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 22 hd fl. (Nr 33—35.) 1

Mot ioner.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Behovet av

statliga åtgärder

för rederirörelsens

finansiering.

Statens åtgärder för understödjande av sjöfartsnäringen hava, såsom i

propositionen erinras, hittills väsentligen inskränkt sig till bildandet av en

rederilånefond, från vilken möjlighet beretts redare att erhålla lån på jämförelsevis

fördelaktiga villkor. Fonden, som tillkom genom beslut av 1903

års riksdag och därefter ökats genom beslut av senare riksdagar, disponerar

för närvarande ett kapital av 23 miljoner kronor. Därjämte har riksdagen

genom särskilt beslut år 1926 för nyanskaffning av tonnage tillhandahållit

Aktiebolaget Svenska Amerikalinien ett lån å 6 miljoner kronor.

På grund av den kraftiga ökning av rederirörelsens kapitalbehov, som

blivit en följd av fartygsteknikens fortgående utveckling och fartygsmaterialens

starka fördyring, hava de medel, som av riksdagen ställts till förfogande

för utlåning från rederilånefonden, särskilt under de senare åren

endast kunnat tillgodose en ringa del av anspråken på lån från fonden, och

denna har därigenom alltmer kommit att förlora i betydelse vid fyllandet

av sjöfartens kapitalbehov. Med hänsyn härtill och då det å andra sidan

ansetts uteslutet att åstadkomma en sådan ökning av fonden, att den kunde

i nöjaktig utsträckning tillgodose lånebehovet, hava andra åtgärder ansetts

vara erforderliga för lösningen av frågan om kapitalanskaffningen till här

ifrågavarande näringsgren.

Såsom närmare framgår av propositionen har sålunda Sveriges ångfartygsassuransförening

m. fl. i en den 30 juni 1928 till Kungl. Maj:t avgiven

skrivelse omförmält sin avsikt att bilda ett aktiebolag med ändamål att

bedriva lånerörelse genom lämnande av lån mot säkerhet av inteckning i

svenska fartyg. Förutsättningen härför skulle dock vara att bolaget av

staten erliölle bistånd i ungefär samma form som det stöd, vilket lämnats

vissa fastighetshypoteksinrättningar — Sveriges allmänna hypoteksbänk och

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa — eller med andra ord, att staten

ställde till bolagets förfogande en garantifond av statsobligationer.

Det i ovanberörda motioner 1:3 och 11:2 framställda förslaget ansluter

sig i stort sett till den tankegång, som ligger bakom assuransföreningarnas

förslag; dock går detsamma ut på inrättandet av en helt statlig

institution för ändamålet, närmast liknande de redan existerande fastighetshypotekskassorna.

I de yttranden, som avgivits över ångfartygsassuransföreningarnas framställning,

ävensom i nyss omförmälda motioner har starkt framhållits behovet

av effektiva och omedelbara åtgärder, varigenom erforderlig nyanskaffning

och modernisering av handelsflottan kunde äga rum. I samband

därmed har understrukits den betydelse detta skulle hava för de svenska

varvens ställning och konkurrensförmåga gentemot utlandet. Såsom ytterligare

skäl för statligt stöd för den svenska sjöfarten hava framhållits de

svårigheter, varmed densamma för närvarande hade att kämpa på grund

av den utländska konkurrensen, vilken skärpts genom att från utländska

statsmyndigheters sida åtgärder av mångahanda slag vidtagas för stödjande

av vederbörande länders inhemska sjöfart.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

3

Beträffande det ifrågavarande stödet från statens sida har departementschefen

anfört bland annat följande.

Självfallet borde vid övervägandet av lämpliga åtgärder för att med det

snaraste lämna den svenska sjöfarten erforderligt stöd noga tillses, att ingripandena

icke bleve av sådan art, som skulle medföra en ökning av tonnagebeståndet

utöver vad som motsvarade behovet för en naturlig utveckling

av vår sjöfart eller som skulle vara ägnad att gynna en osund spekulation

på sjöfartens område.

Vad som i främsta rummet påkallade uppmärksamheten voro strävandena

att hringa upp det svenska handelstonnaget till en fullt modern standard,

framför allt om detta skedde genom svensk varvsindustri och sålunda omedelbart

komme svenskt arbete till godo. Det svenska tonnagets ställning

måste i avseende å fartygens ålder för närvarande betecknas såsom mindre

tillfredsställande. Fartyg under 10 år utgjorde för närvarande inom handelsflottan

i Tyskland 62 procent, i Norge 53 procent, i England 50 procent, i

Danmark 49 procent, men i Sverige blott 38 procent. Av världstonnaget

hörde till denna kategori 50 procent. Fartyg mellan 10 och 24 år utgjorde

inom handelsflottan i England 41 procent, i Norge 35 procent, i Danmark

33 procent, i Sverige 30 procent, i Tyskland 25 procent samt av världstonnaget

35 procent. Handelsfartyg, som vore 25 år gamla eller därutöver,

utgjorde i England 9 procent, i Norge 12 procent, i Tyskland 13 procent, av

världstonnaget 15 procent, i Danmark 18 procent, men nådde i Sverige upp

till den höga siffran av 32 procent. Kedan av dessa siffror framginge nogsamt,

att kraftiga åtgärder vore av nöden, för att det svenska handelstonnaget

skulle nå upp till den standard, som krävdes av förhållandena inom den

moderna sjöfarten.

Som särskilt maktpåliggande med hänsyn till vårt lands ekonomiska

ställning måste det ock anses, att den svenska rederirörelsen förmådde att i

största möjliga utsträckning fylla uppgiften att stödja och tjäna den svenska

industriens och handelns intressen genom att i linje- eller trampfart förmedla

befordringen av svenska industri- och handelsvaror på svensk köl mellan

Sverige och utlandet. Enligt av kommerskollegium utarbetad statistik ombesörjdes

år 1927 den direkta sjöfarten mellan Sverige och utlandet endast

till 46.1 procent av svenska fartyg. Även i detta avseende vore det givetvis

i hög grad önskvärt att åvägabringa möjlig förbättring.

Det vore uppenbarligen förenat med oöverstigliga svårigheter att någorlunda

exakt beräkna storleken av den svenska sjöfartens årliga kapitalbehov

även för den närmaste framtiden. Enligt inom kommerskollegium

verkställd approximativ beräkning skulle den svenska sjöfartens kapitalbehov,

som under åren omkring sekelskiftet utgjort vid pass 15 miljoner

kronor för år, under åren 1912/1913 hava stigit till omkring 25 miljoner

kronor för år och för åren 1923/1927 uppgått i genomsnitt för år till

omkring 50 miljoner kronor.

Till förefintligheten av ett ännu större kapitalbehov hade direktören Hugo

Departementschefens

allmänna

motivering.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskotlets utlåtande Nr 33.

Hammar kommit i ett av honom vid Sveriges allmänna sjöfartsförenings

årsmöte den 22 maj 1928 hållet föredrag om »sjöfartens kapitalbehov» (intaget

såsom bilaga i motionerna om inrättande av en sjöfartshypotekskassa).

Hammar beräknade sjöfartsnäringens kapitalbehov för nyanskaffning och

ersättningsbyggnad under de närmaste 20 åren till i medeltal 150,000 bruttoton

för år. Efter nuvarande tonnagepriser skulle detta motsvara omkring

75 miljoner kronor för år. Om redarna byggde mot en kredit av 60 procent

av detta belopp och en amorteringstid av 10 år, skulle det krävas något

över 40 miljoner kronor om året, och efter tio år, då teoretiskt sett ett jämviktsläge

uppnåtts, skulle den utestående krediten bliva omkring 200 miljoner

kronor.

Utan att ingå i närmare bedömande av de gjorda kalkylerna ansåge sig

departementschefen kunna av dem med tillräcklig säkerhet draga den slutsatsen,

att, under förutsättning av vår rederinärings fortsatta utveckling, ett

betydligt kapitalbehov komme att för densamma göra sig gällande under

en följd av år. Uppenbart vore, att detta kapitalbehov hade och komme

att få sådan styrka, att — i den mån statliga åtgöranden funnes påkallade

— detsamma icke lämpligen syntes böra tillgodoses genom anordningar av

rederilånefondens karaktär. Skulle något ytterligare åtgöras, vilket förefölle

ofrånkomligt, syntes tiden vara inne att, på sätt de nu framställda

förslagen åsyftade, i en eller annan form inrätta en av staten stödd skeppshypotekskassa,

vilken anskaffade de för sjöfartens lånebehov erforderliga

medlen genom emitterande av obligationslån, säkerställda medelst fartygshypotek

och kassans fonder.

Beträffande de förutsättningar, som förelåge för utgivande av sådana

obligationer, syntes icke kunna bestridas, att fartygsinteckningarna näppeligen

lyckats förvärva det allmänna förtroende, som för institutets fulla

utnyttjande varit önskvärt. En bidragande omständighet till detta förhållande

syntes vara att söka i fartygsinteckningarnas mindre gynnade ställning

enligt hittillsvarande sjölagstiftning. I detta avseende hade under

senaste tiden förhållandena undergått vissa ändringar till det bättre.

Det sedan länge pågående internationella samarbetet på sjörättens område,

i vilket arbete även vårt land deltagit, hade lett till avslutande av två

konventioner, som säkerligen komme att bliva av stor betydelse för fartygsinteckningarnas

värde såsom kreditobjekt. Av dessa konventioner avsåge

den ena, vilken slutits den 25 augusti 1924, fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare

av fartyg, som använts till fart i öppen sjö. Den andra konventionen,

avslutad den 10 april 1926, avsåge fastställande av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Den största betydelsen för fartygsinteckningarna hade konventionen om

sjöpanträtt och fartygshypotek, enär huvudsyftet med denna konvention just

varit att stärka fartygsinteckningarnas ställning. Till den ändan hade

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

5

— på sätt departementschefen närmare utvecklat — genom konventionen

genomförts en väsentlig reducering av de för fartygshypoteken likasom för

fastighetskrediten äventyrliga tysta förmånsrätterna.

Beskärandet av sjöpanträtterna vore emellertid endast den ena sidan av

panträttskonventionens betydelse för fartygshypoteken. Genom densamma

hade även fastslagits fartygshypotekens internationella giltighet. I konventionen

uttalades nämligen, att inteckningar, handpant och andra säkerhetsrätter

(mortgages) i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med

lagarna i den fördragsslutande stat, där fartyget hörde hemma, och inskrivits

i offentligt register antingen hos myndighet, som vore behörig beträffande

fartygets registreringsliamn, eller hos central myndighet, skulle anses giltiga

och erkännas i alla övriga fördragsslutande stater. Efter vad departementschefen

inhämtat, torde detta ämne framdeles bliva föremål för mera ingående

reglering. Särskilt för det fall, att fartyg överginge från ett land till

ett annat, syntes sådan mera ingående reglering vara synnerligen önskvärd.

I varje händelse måste konventionen redan nu anses medföra, att vid fartygs

övergång från ett land till ett annat en i det förra landet meddelad inteckning

(eller därmed likställd rättighet) respekterades under så lång tid, som

skäligen kunde erfordras för att vederbörande rättshavare skulle kunna i

det nya landet göra sin fordran gällande eller förmå fartygets ägare att

förskaffa honom inteckning därstädes.

Panträttskonventionen, som undertecknades av Sverige den 22 juni 1927,

hade dessutom undertecknats av Belgien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike,

Italien, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten, Storbritannien, Tyskland,

och Ungern. Genom lag den 28 november 1928 hade konventionen satts i

kraft för Belgiens vidkommande.

Samtliga angivna stater, med undantag av Tyskland, hade jämväl undertecknat

konventionen om begränsning av redareansvarigheten, vilken konvention,

vad Belgien anginge, likaledes satts i kraft genom lag den 28 november

1928. Därjämte hade denna konvention undertecknats av Argentina,

Brasilien, Danzig, Lettland, Polen, Portugal, Rumänien och Spanien.

Genom konventionen upphävdes den hos oss hittills gällande regeln, att

redaren icke personligen utan endast med fartyg och frakt häftade för

flertalet av de förbindelser, han själv eller genom annan inginge eller ådroge

sig med avseende å fartyget. Den, som ville utkräva fordran på grund av

en dylik förbindelse, komme sålunda icke att vara hänvisad till allenast

fartyg och frakt utan kunde vända sig direkt mot redaren. Risken för inteckningshavare,

att en dylik fordran, vilken åtnjöte förmånsrätt framför

intecknad fordran, utsöktes ur det intecknade fartyget, bleve sålunda

minskad.

Den utveckling, som sedan sekelskiftet ägt rum på sjöförsäkringens område,

hade i hög grad bidragit till stärkande av fartygskrediten. Genom försäkring

kunde numera ägaren av ett fartyg vinna skydd icke blott mot för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 83.

lust till följd därav, att fartyget skadades eller förolyckades, utan även mot

den ersättningsskyldighet, som han i egenskap av fartygets ägare kunde ådraga

sig gent emot annan.

De med sjöpanträtt i fartyg förenade fordringar, som icke brukade och ej

heller lämpligen kunde täckas genom försäkring, inskränkte sig i huvudsak

till offentliga avgifter, befälhavares och besättnings fordringar på grund av

hyresavtal samt fordringar på grund av avtal, som befälhavaren i denna sin

egenskap slutit utom fartygets hemort. Att de båda första slagen av fordringar

icke kunde i någon större grad menligt inverka på fartygsinteckningarnas

värde såsom hypotek låge i öppen dag. Vad beträffar den tredje gruppen syntes

den starka beskärning, som genom panträttskonventionen ägt rum i fråga om

dessa fordringar, utgöra en garanti för att dylika fordringar ej skulle äventyra

fartygsinteckningarnas säkerhet.

Den nödiga tryggheten med avseende å de till säkerhet för kassans obligationslån

pantsatta fartygsinteckningarnas läge och sjöförsäkringarnas beskaffenhet

i de särskilda fallen syntes departementschefen böra vinnas genom att föreskrifter

härutinnan meddelades i de bestämmelser för skeppsliypotekskassans

verksamhet, vilka av statsmakterna fastställdes. I fråga om inteckningarna,

vilka principiellt borde vara botteninteckningar, hade det icke synts möjligt att

sätta belåningsgränsen högre än till femtio procent av fartygets för ändamålet

bestämda värde, liksom även att det funnits ofrånkomligt, att den — om ock

väsentligen endast teoretiskt förefintliga — lucka i intecknings- och försäkringsskyddet,

som kom me att alltjämt föreligga genom möjligheten av att

äganderätten till fartyget överflyttades till medborgare i stat, varest inteckningen

icke respekterades, täcktes genom låntagarnas i kassan solidariska ansvarighet

för förlust, som genom dylik händelse kunde drabba kassan. Naturligt

syntes vara, att det beträffande förevarande kassa — liksom i fråga om

konungariket Sveriges stadshypotekskassa — borde föreskrivas, att storleken

av dess utelöpande obligationslån icke linge överstiga det tiodubbla beloppet

av kassans i statsobligationer redovisade grundfond.

Vid de samråd, som ägt rum med erfarna bedömare — på såväl säljarsom

köparsidan — av obligationsmarknaden, hade den mening uttalats, att

obligationer, utrustade med sådan säkerhet, som här föreslås, syntes kunna

påräkna att till skälig ränta och kurs upptagas av marknaden, varvid emellertid

hade framhållits, att berörda uttalande gjorts under den uttryckliga förutsättningen,

att något försvagande av den föreslagna säkerheten icke ifrågakomme,

ävensom att det i varje fall icke kunde antagas, att skeppshypoteksobligationerna

skulla bliva för placeringsändamål fullt likställda med fastighetshypoteksbankernas

obligationer.

I fråga om den lämpliga utformningen av den skeppshypotekskassa, varom

departementschefen framlagt förslag, syntes två alternativ böra övervägas:

Antingen, enligt ångfartygsassuransföreningarnas förslag, ett med

enskilt kapital bildat aktiebolag, utrustat med en av staten tillskjuten garantifond

och ställt under statlig tillsyn, eller ock en helt statlig anstalt utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33. 7

några enskilda delägare. Båda alternativen hade under utredningen undersökts.

Departementschefen hade i sitt övervägande funnit sig böra giva företräde

åt den rent statliga linjen, varvid han bland annat ansett sig böra fästa

stort avseende vid de goda erfarenhetsrön, som vore att hämta från den

verksamhet, vilken sedan länge bedrivits av de två statliga fasti ghetshypotekskassorna,

Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa.

Av utredningen i ärendet synes ådagalagt, att det svenska handelstonnaget utskott

är i starkt behov av modernisering och föryngring för att sjöfartsnäringen

skall kunna hävda sin ställning i konkurrensen. Då de härför nödiga medlen,

vilka beräknats uppgå till betydande belopp, endast i ringa utsträckning

torde kunna tillhandahållas genom den av staten inrättade rederilånefonden,

synes det vara önskvärt, att särskilda åtgärder vidtagas för att underlätta sjöfartsnäringens

kapitalanskaffning. Säkerligen skulle denna väsentligen underlättas,

därest den i propositionen föreslagna hypotekskassan komme till stånd.

Genom densamma skulle det nämligen bliva möjligt för rederirörelsen att

för täckande av sitt lånebehov med större framgång direkt anlita obligationsmarknaden.

Statens medverkan skulle under sådana förhållanden inskränkas

till att förse kassan med en viss grundfond, vilken vid sidan av i kassan

belånade inteckningar i fartyg skulle tjäna såsom säkerhet för kassans

obligationslån. Med hänsyn till vad departementschefen framhållit i fråga

om de åtgärder, som under senaste tiden vidtagits till förbättrande av fartygsinteckningarnas

ställning ur kreditsynpunkt, och då numera i det närmaste

varje risk, som är förbunden med sjöfart, kan göras till föremål för

försäkring, synes man kunna utgå från att obligationer, utgivna av kassan

och försedda med den i propositionen föreslagna säkerheten, skola kunna

vinna avsättning till skälig ränta, allt under förutsättning att kassans lånerörelse

handhaves med tillbörlig klokhet och varsamhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill det synas utskottet, som om

starka skäl tala för bildande av en av staten stödd skeppshypotekskassa, avsedd

att genom emitterande av obligationslån anskaffa för sjöfartens lånebehov erforderliga

medel. Utskottet vill alltså tillstyrka, att en sådan kassa upprättas.

Den granskning, utskottet ägnat det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget

till förordning angående nämnda kassa, har icke givit utskottet anledning

till erinran. Då utskottet alltså i alla delar funnit sig böra biträda Kungl.

Maj:ts förslag, har utskottet ansett sig kunna i det följande inskränka sitt

yttrande till att beröra huvudsakligen vissa viktigare delar av författningsförslaget,

beträffande vilka] de motionsvis framställda yrkandena avvika från

förslagen i propositionen.

§ *•

Beträffande storleken av den grundfond, varmed Svenska skeppsliypotekskassan

bör utrustas, innehåller § 2 av Kungl. Maj:ts författningsförslag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

att densamma skall utgöra minst 10 miljoner kronor, och har Kungl. Maj:t

i anslutning härtill i propositionen särskilt hemställt, att riksdagen ville

besluta, att svenska statens 4 1/2 procents obligationer till detta belopp skola

från riksgäldskontoret överlämnas till kassan.

I ovanberörda motioner I: 3 och II: 2 har däremot föreslagits, att kassans

av staten tillhandahållna grundfond skulle från början fastställas till 20

miljoner kronor.

Utskottet har för sin del icke funnit skäl föreligga att beträffande grundfondens

storlek gå längre än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Såsom departementschefen

framhållit, torde nämligen det av motionärerna föreslagna beloppet,

vilket motsvarar en lånerätt av 200 miljoner kronor, vara mera än

nödigt stort. Säkerligen torde det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet komma

att vara tillräckligt för åtskillig tid framåt. Det bör vidare icke förbises, att

den ifrågasatta statsgarantien utgör en förpliktelse från statens sida, som,

även om den icke i och för sig kan anses såsom statsskuld i vanlig bemärkelse,

likväl innefattar ett utnyttjande av statens kredit, samt att en dylik förpliktelse

icke torde böra givas större räckvidd än vad omständigheterna

kunna anses påkalla. Såsom ytterligare skäl för utskottets ståndpunkt må

anföras, att utskottet i likhet med departementschefen förutsatt, att rederilånefonden

bibehålies i oförändrad storlek vid sidan av kassan, intill dess

efter vunnen erfarenhet av kassans verksamhet frågan om fondens framtida

ställning lämpligen kan upptagas till omprövning. Då utskottet alltså anser,

att statsgarantien nu icke bör fastställes till högre belopp än det av Kungl.

Maj:t föreslagna, utgår utskottet emellertid från, att då i mån av kassans

utveckling behov av grundfondens utökning gör sig gällande, detta behov

kommer att av statsmakterna tillgodoses.

Enligt § 8 äger kassan bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i

fartyg, som är maskindrivet. Därjämte stadgas i nämnda paragraf, att

fartyg, som byggts vid svenskt varv, i allmänhet bör åtnjuta företräde i

fråga om belåning i kassan.

I ovanberörda motioner föreslås i avseende å fartygsbelåningen, att lån

icke må beviljas mot säkerhet av inteckning i fartyg äldre än tio år, samt

att därest lån beviljas i fartyg av en ålder från fem till tio år, amorteringstiden

skall så bestämmas, att lånet är återbetalt senast när fartyget nått

en ålder av femton år.

I motiveringen till nu ifrågavarande paragraf har departementschefen

tagit ståndpunkt till de i motionerna berörda spörsmålen och därvid anfört

följande:

»Av vad jag förut anfört lärer med tydlighet framgå, att jag anser kassans

huvuduppgift vara att medverka till det nödvändiga föryngrandet

och moderniserandet av den svenska handelsflottan. För visso skulle kassans

styrelse mycket missförstå innebörden av sitt uppdrag, därest den i sin

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

9

verksamhet icke noggrant beaktade denna synpunkt. Jag bär övervägt, huruvida

dock icke säkerheten krävde, att i förordningen infogades en bestämmelse

av förslagsvis det innehåll, att lån icke finge beviljas på fartyg, som

vore äldre än tio år, och att återbetalningstiden för varje lån skulle så bestämmas,

att lånet vore till fullo guldet, innan fartygets ålder överskridit

femton år. Emellertid lära förhållandena i det praktiska livet icke sällan

gestalta sig så, att genom kategoriska bestämmelser av dylikt innehåll det

avsedda syftet skulle snarast motverkas. Jag skall nämna ett par exempel.

Från rederihåll har framhållits önskvärdheten av att kassan sattes i tillfälle

att bevilja lån även på fartyg under byggnad, med andra ord lämna byggnadskreditiv.

Hänsynen till obligationslånens säkerhet gör detta omöjligt.

Därest den redare, som ämnar beställa ett nytt fartyg, äger ett eller ett

par äldre fartyg, som ej äro belånade, torde han emellertid ofta nog kunna

bliva fullt nöjaktigt hjälpt genom att kassan beviljar honom ett kort lån

mot säkerhet i de äldre fartygen, vilket användes såsom byggnadskreditiv

för att, sedan nybyggnaden fullbordats, överflyttas på det nya fartyget.

Dylikt bör givetvis icke förhindras. Ej heller bör det vara helt uteslutet

att lämna lån på äldre fartyg för underlättande av ångmaskineris utbytande

mot motormaskineri. Förbud mot lån med säkerhet i äldre fartyg bör

därför ej stadgas. Skulle särskilda bestämmelser i här förevarande avseende

finnas av nöden, böra de avfattas med mycken varsamhet och hellre infoga

i kassans reglemente än i själva förordningen.»

Utskottet, som delar den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen,

finner icke skäl förorda, att nu ifrågavarande författningsrum gives

en annan avfattning än den, som av Kungl. Maj:t föreslagits.

Såsom framgår av § 13 är belåningsgränsen för fartyg satt till femtio § 13.

procent av fartygets värde, under det att densamma i ovanberörda motioner

föreslagits till sextio procent.

Då utskottet i likhet med departementschefen är av den meningen,

att en högre belåningsgräns än femtio procent i avsevärd mån skulle

inverka försämrande på skeppshypoteksobligationernas marknadsvärde, och

då vidare beträffande såväl allmänna hypoteksbanken som även, i regel,

stadshypotekskassan belåningsgränsen icke må uppgå till mer än femtio procent

av fastigheternas värde, har utskottet även i nu förevarande avseende

anslutit sig till det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget.

Uti § 15 föreskrives, att låntagare icke utan samtycke av styrelsen må g 15.

vidtaga åtgärd, varigenom fartyget upphör att vara svenskt. Skulle förlust

ådragas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke från styrelsen

föreligger, upphört att vara svenskt, skola alla de, som under det räkenskapsår,

då förändringen inträdde, voro låntagare hos kassan, vara ansvariga

för förlustens täckande i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna

beloppet av deras lån. Kan någon av dem icke fullgöra den betalnings
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

skyldighet, som till följd av denna ansvarighet åligger honom, skola de

övriga efter nyssnämnda grund svara för bristen.

Ifrågavarande föreskrift, vilken icke återfinnes i det i motionerna framlagda

författningsförslaget, avser att genom låntagarnas i kassan solidariska

ansvarighet skydda kassan för förlust, som kunde drabba kassan därigenom

att äganderätten till ett belånat fartyg överflyttas till medborgare i stat,

varest inteckningen icke respekteras.

Inom utskottet har ifrågasatts, huruvida den sålunda föreslagna solidariska

ansvarigheten kunde anses vara skälig. Departementschefen har emellertid

framhållit, att det befunnits oundvikligt att påfordra en sådan ansvarighet

för här avsedda fall. Risken för att kassans inteckningar i fartyget

genom försäljning till utlandet bleve värdelösa, syntes efter hand som

konventionerna på sjölagstiftningens område bleve ratificerade i de olika

länderna, bliva allt mindre; någon risk syntes dock sannolikt alltid komma

att kvarstå. Från redarhåll hade framhållits, att det för kassans styrelse

icke syntes möta någon svårighet att så välja sitt klientel, att varje händelse

av antydd beskaffenhet praktiskt taget kunde lämnas ur räkningen;

all erfarenhet talade i sådan riktning. Att redarna själva icke ansåge den

lucka i intecknings- och försäkringsväsendet, som här förefunnes och vilken

enligt vad som upplysts vore av vårt lands lånemarknad uppmärksammad,

vara av någon praktisk betydelse, syntes böra göra det så mycket mindre

olägligt för dem att åtaga sig att gemensamt — sedan den ansvarighet,

som enligt 27 § i fartygsinteckningslagen drabbade överlåtare, tagits i anspråk

— sörja för den förefintliga bristens täckande. Departementschefen

vore övertygad, att genom det dymedelst åstadkomna ökade förtroendet för

kassans obligationer låntagarna komme att erhålla nöjaktig valuta för sitt

åtagande härutinnan.

Med hänsyn till vad departementschefen sålunda uttalat har utskottet

funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag på här ifrågavarande punkt.

§ 16. § 16 innehåller bestämmelser rörande de försäkringar, som skulle erfordras

för lån från kassan.

Såsom förutsättning för att en fartygsägare skall kunna erhålla lån

uppställes, att fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl

totalförlust som partiell skada och kostnad till minst det värde, som av

styrelsen åsättes fartyget; dock må i stället för sådan kaskoförsäkring

godtagas s. k. intresseförsäkring i fartyget, i den mån det finnes kunna ske

utan åsidosättande av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare.

Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning bereder

i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and indemnity)

mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets ägare.

I ovanberörda två motioner har härutinnan endast framställts det förslaget,

att belånat fartyg skall vara försäkrat till enligt styrelsens mening

betryggande belopp.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

11

Det har inom utskottet ifrågasatts, huruvida det skulle vara erforderligt

att, såsom i propositionen föreslås, kräva försäkring av fartyget till dess

fulla värde, eller om icke för låntagaren skulle kunna lämnas öppet att

ikläda sig viss självrisk. Härvid har gjorts gällande, att en sådan självrisk

skulle vara ägnad att stegra låntagarens intresse för att i möjligaste

mån skydda det belånade fartyget från skada.

Åven om nu angivna synpunkt måhända kan i viss mån vara berättigad,

anser utskottet likväl försiktigheten bjuda, att i enlighet med Kungl. Maj:ts

förslag såsom lånevillkor stadgas, att fartyget skall i sin helhet vara försäkrat.

Det torde nämligen vara uppenbart, att därest en lindring härutinnan

medgives, detta skulle komma att av obligationsmarknaden uppfatta

såsom ett försvagande av säkerheten för kassans obligationer. På grund

härav finner sig utskottet icke kunna tillstyrka en avvikelse från Kungl.

Maj:ts förslag på denna punkt.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle Svenska skeppshypotekskassans styrelse

hava sitt säte i Göteborg. Såsom skäl härför har i propositionen anförts,

att Göteborg är den stad i riket, som har den största handelsflottan, att i

Göteborg finnas tre av de största skeppsvarven i landet, nämligen Götaverken,

Eriksberg och Lindholmen, att Göteborg är centralplatsen för vårt

lands kaskoassurans, samt att i Göteborg finnes det enda företag i vårt land,

som utställer protection-and-indemnity-poliser.

I motionerna hemställes däremot, att kassans styrelse måtte förläggas till

Stockholm, och har såsom motivering härför i motionen I: 260 framhållits,

att centrum för Sveriges penningehandel är Stockholm och icke Göteborg.

Utskottet, som icke] finner det i berörda motion åberopade skälet för

kassans förläggning till Stockholm vara utav avgörande betydelse, har icke

ansett sig böra föreslå ändring av Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 160 samt med avslag dels å motionerna

I: 3 och II: 2, i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,

dels ock å motionen I: 260, må

a) antaga bilagda förslag till förordning angående

Svenska skeppshypotekskassan;

b) besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska

skeppshypotekskassan såsom dess grundfond överlämnas

svenska statens fyra och en halv procent obligationer,

ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt

§ 22.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

belopp av 10,000,000 kronor med rätt för kassan att

enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna.

Stockholm den 22 april 1929.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensholm *, Bjurström,

Bindley, Lindgren, Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson och P. A. Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Winkler, Henrikson*, Bäcklund, Ryberg'', Lovén, Svensson

i Betingetorp, Höglund i Göteborg och Johansson i Edsbyn.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. I fråga om utskottets hemställan under punkt a) (författningsförslaget):
beträffande

§ 2;

av herr Lindley, som ansett, att Svenska skeppshypotekskassans grundfond

borde från början fastställas till 20 miljoner kronor, och i anslutning

därtill hemställt, att § 2 i förordningen måtte erhålla följande

lydelse:

»§ 2.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent

obligationer, ouppsägbara'' från innehavarens sida, till ett nominellt belopp

av minst tjugu miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,

fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål

förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro

fullgjorda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

13

Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika

medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet

slag»;

av herr Lovén, som på skäl, vilka närmare utvecklats i motionerna

I: 3 och II: 2, ansett kassans grundfond böra redan från början fastställas

till högre belopp än vad Kungl. Maj:t föreslagit och i sådant avseende

ifrågasatt ett belopp av 15 miljoner kronor, i följd varav han hemställt,

att § 2 i förordningen måtte erhålla följande lydelse:

»* 2.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp

av minst femton miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,

fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål

förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro

fullgjorda.

Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika

medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet slag»;

samt

av herr Bjurström, som instämt i herr Lovéns yrkande;

beträffande § 8:

av herr Lovén, som i anslutning till motionerna I: 3 och II: 2 yrkat,

att § 8 måtte erhålla följande lydelse:

»§> 8.

Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg

som är maskindrivet.

Lån må icke heviljas mot säkerhet av inteckning i fartyg äldre än 10

år. Beviljas lån å fartyg av en ålder från fem till tio år, skall amorteringstiden

så bestämmas, att lånet är återbetalt senast när fartyget nått

en ålder av femton år.

Vid prövning av ansökningar om lån skall i allmänhet företräde lämnas

åt fartyg, som är byggt i Sverige»; samt

av herr Bjurström, som instämt i herr Lovéns yrkande;

beträffande § 16:

av herr Lindley;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

beträffande § 22:

av herr Lovén, som anfört följande:

»Såsom skäl för att förlägga kassans säte till Göteborg har i den kungl.

propositionen anförts, att Göteborg är den stad i riket, som har den största

handelsflottan, att i Göteborg finnas trenne av de största skeppsvarven i

landet samt att i samma stad finnas tre med varandra samarbetande ångfartygsassuransföreningar

och dessutom det enda företag i vårt land, som

utställer protection-and indemnity-poliser.

Härtill torde kunna påpekas, att stora varv, exempelvis Kockum i

Malmö, finnas på andra ställen i landet än Göteborg. Detsamma gäller

bolag, som bevilja kaskoförsäkringar, och under alla de år, som rederilånefonden,

förlagd i Stockholm, varit i verksamhet, har intet som helst

men försports på grund av denna förläggning.

Sedan större möjligheter för belåning av trampfartyg genom inrättande

av den nu föreslagna kassan skapats, torde kretsen av lånesökare i större

utsträckning än hittills komma att fördelas på ett större antal platser i

landet.

Möjligheten att träffa den blivande kundkretsen och bedöma de erbjudna

säkerheternas bonitet torde vara densamma antingen kassans säte förlägges

till Stockholm eller Göteborg.

För att skaffa billigast möjliga penningar till de lånesökande rederierna

och för att undvika stora ränteförluster, kommer kassan med säkerhet

bliva tvungen att i stor omfattning använda sig av diskontokredit i Riksbanken.

En dylik större kredit torde fordra en intim kontakt mellan Riksbankens

och kassans ledning.

Köparna av kassans obligationer torde till större delen finnas i Stockholm,

och ett riktigt utnyttjande av obligationsmarknaden torde vara

lättare från Stockholm än från Göteborg.

Skall kassans ledning på ett tillfredsställande sätt kunna sköta kassans

finansiering och därmed de lånesökande rederiernas intressen torde kassans

säte också böra förläggas till Stockholm.

I anslutning härtill får jag hemställa, att § 22 i förordningen måtte

erhålla följande lydelse:

’§ 22.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen består

av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra, bland dem en till

ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice

ordförande. För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av

vilka Konungen utser tre och fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken

skall vara suppleant för vice ordföranden.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

15

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år; dock

att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid.

Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen’»; samt

av herrar Lindley och Bjurström, vilka instämt i herr Lovens yrkande.

B. 1 fråga om utskottets hemställan under punkten b):

av herr Lindley, som i anslutning till sin reservation beträffande § 2

i författningsförslaget yrkat, att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen må besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska

skeppshypotekskassan såsom dess grundfond överlämnas svenska statens

fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens

sida, till ett nominellt belopp av 20,000,000 kronor med rätt för kassan

att enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna»;

av herr Lovén, som i anslutning till sin reservation beträffande § 2 i

författningsförslaget yrkat, att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen må besluta, att från riksgäldskontoret skola till Svenska

skeppshypotekskassan såsom dess grundfond överlämnas svenska statens

fyra och en halv procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens

sida, till ett nominellt belopp av 15,000,000 kronor med rätt för kassan att

enligt bestämmelserna i förordningen förfoga över obligationerna»; samt

av herr Bjurström, som instämt i herr Lovéns yrkande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Bi/aga.

Förslag

till

Förordning

angående Svenska skeppshypotekskassan.

Härigenom förordnas som följer:

Om kassans ändamål.

§ 1.

Svenska skeppshypotekskassan har till ändamål att i enlighet med bestämmelserna

i denna förordning driva lånerörelse genom att lämna lån

mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg.

Om kassans fonder och obligationslån.

§ 2.

Såsom grundfond för kassan ställer staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret

till förfogande svenska statens fyra och en halv procent

obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp

av; minst tio miljoner kronor. De obligationer, som sålunda tillhandahållas,

fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger att för annat ändamål

förfoga över dem, så länge kassans samtliga förbindelser icke äro

fullgjorda.

Till grundfonden kunna överföras medel från kassans reservfond. Dylika

medel skola redovisas i svenska statens obligationer av angivet slag.

§ 3.

För anskaffande av medel till rörelsens bedrivande äger kassan upptaga

lån mot räntebärande till innehavaren ställda obligationer. Sammanlagda

beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke uppgå till mera än

tio gånger beloppet av grundfonden.

§ 4.

Grundfonden, som är avsedd att tjäna såsom säkerhet för kassans obligationslån,

må av kassans styrelse kunna tillfälligtvis anlitas för täckande

av löpande utgifter, därvid dock skall iakttagas, att större del av grundfondsobligationerna

icke må tagas i anspråk än att återstående delen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

17

motsvarar en tiondel av sammanlagda beloppet av kassans utelöpande

obligationslån.

Hava i anspråk tagits obligationer, som ställts till förfogande av staten,

skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas fullmäktige i riksgäldskontoret;

och vare kassan skyldig gottgöra staten vad staten till följd av

kassans åtgärd nödgas utgiva i ränta å obligationerna. Grundfonden skall

snarast möjligt återställas till sin förutvarande storlek.

§ 5.

Obligationslån, som av kassan upptagas, skola återbetalas genom årlig

amortering enligt plan, som angives i låneavtalet, eller efter uppsägning.

Varje lån skall kunna senast tio år efter dess upptagande av kassan

uppsägas till inbetalning inom tid, som är i låneavtalet bestämd.

§ 6.

Såsom säkerhet för de obligationer, som av kassan utgivas, skola pantförskrivas

hos kassan belånade reverser med tillhörande hypotek.

Angående förvaring och vård av sålunda pantförskrivna värdehandlingar

meddelas bestämmelser i reglementet för kassan.

§ 7.

Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Reservfonden

skall i första rummet användas till gäldande av utgifter och förluster,

till vilkas täckande inkomsterna icke förslå.

Om lånerörelsen.

§ 8.

Kassan äger bevilja lån allenast mot säkerhet av inteckning i fartyg

som är maskindrivet.

Vid prövning av ansökningar om lån skall i allmänhet företräde lämnas

åt fartyg, som är byggt i Sverige.

§ 9.

Lån må icke lämnas till annan än ägaren av fartyget.

§ 10.

Lån må beviljas på högst tio års återbetalningstid med skyldighet för

låntagaren att under lånetiden gälda lånet enligt fastställd amorteringsplan.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger styrelsen bevilja anstånd

för högst ett år i sänder med fullgörandet av föreskriven amortering.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. S sand. 22 haft. (Nr 33—35.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

§ 11.

Innan lån beviljas, skall kassans styrelse föranstalta om besiktning och

värdering av fartyget för utrönande av dess värde.

Under lånetiden skall ny besiktning och värdering företagas, när styrelsen

finner det erforderligt.

§ 12.

Lån må icke beviljas till högre belopp än femtio procent av det värde,

till vilket fartyget av styrelsen uppskattas.

§ 13.

Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av

inteckning eller inteckningar i fartyget liggande inom femtio procent av

fartygets värde.

För att kunna godtagas såsom säkerhet skall inteckning åtnjuta bättre

förmånsrätt än varje annan i fartyget sökt eller beviljad inteckning, som

icke innehaves av kassan; dock att, därest inteckning med bästa förmånsrätt

är tagen i anspråk såsom säkerhet för lån hos statsverket, styrelsen

må kunna godtaga inteckning med närmast därefter följande rätt under

villkor att hos statsverket belånad inteckning förskrives att med rätt

närmast efter den, som tillkommer statsverket, utgöra pant jämväl för

lån hos kassan.

§ 14.

Låntagare vare skyldig att omedelbart underrätta styrelsen om varje

ändring beträffande äganderätten till fartyget.

§ 15.

Låntagare må icke utan samtycke av styrelsen vidtaga åtgärd, varigenom

fartyget upphör att vara svenskt.

Skulle förlust ådragas kassan därigenom att fartyget, utan att samtycke

från styrelsen föreligger, upphört att vara svenskt, vare alla de, som

under det räkenskapsår, då förändringen inträdde, voro låntagare hos

kassan, ansvariga för förlustens täckande i förhållande till högsta under

räkenskapsåret oguldna beloppet av deras lån. Kan någon av dem

icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet

åligger honom, skola de övriga efter nyssnämnda grund svara för

bristen.

Vill låntagare i anledning av att styrelsen vägrat honom samtycke,

varom i första stycket förmäles, gälda sin skuld till kassan, vare han

därtill berättigad, ändå att förfallotiden icke är inne.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

19

§ 16.

Fartyget skall vara i sin helhet kaskoförsäkrat mot såväl totalförlust

som partiell skada och kostnad till minst det värde, som av styrelsen

åsättes fartyget; dock må i stället för sådan kaskoförsäkring godtagas

s. k. intresseförsäkring i fartyget, i den män det finnes kunna ske utan

åsidosättande av nödig trygghet för kassan såsom inteckningshavare.

Dessutom skall finnas särskild försäkring, som i sedvanlig utsträckning

bereder i kaskoförsäkringen icke innefattat skydd (protection and indemnity)

mot den ersättningsskyldighet, som kan uppkomma för fartygets

ägare.

Såväl kasko- som intresseförsäkringen skall gälla till förmån för kassan

såsom innehavare av inteckning i fartyget samt medföra rätt för inteckningshavaren

att, ändå att hans fordran ej är förfallen, framför fartygets

ägare njuta betalning ur utfallande försäkringsbelopp, såvida icke — vid

partiell skada — ägaren genom att låta reparera fartyget eller på annat

sätt bereder inteckningshavaren samma säkerhet som före skadans inträffande.

I övrigt skola för försäkring som här avses gälla sådana bestämmelser,

som stadgas i lagen om försäkringsavtal, med den jämkning, som styrelsen

kan finna av omständigheterna påkallad.

Försäkringsgivaren skall hava gent emot kassan förbundit sig att tillse,

att försäkringen icke ändras eller upphör utan kassans vetskap och att

kassan erhåller nödigt rådrum för att säkerställa sig före försäkringens

upphörande.

§ 17.

I den mån styrelsen finner sådant erforderligt skall å fartyget tagas

försäkring mot krigsfara.

§ 18.

Försäkring, som i §§ 16 och 17 avses, skall vara meddelad av svensk

försäkringsgivare; dock att styrelsen må, då skälig anledning därtill föreligger,

godtaga försäkring, som meddelats av utländsk försäkringsgivare.

§ 19.

Styrelsen äger uppsäga lån till betalning omedelbart eller inom viss

av styrelsen bestämd tid, därest ställd säkerhet undergått märklig försämring

eller för kassan betryggande försäkring icke finnes eller låntagaren

eljest icke fullgör de för lånet gällande villkor.

§ 20.

Av låntagare lämnad säkerhet skall gälla för samtliga hans förbindelser

hos kassan.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

§ 21.

Kostnad för besiktning, värdering, inteckningsåtgärd och annat dylikt

skall gäldas av låntagaren.

Om förvaltningen m. m.

§ 22.

Kassan förvaltas av en styrelse med säte i Göteborg. Styrelsen består

av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra, bland dem en till ordförande,

och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande.

För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av vilka

Konungen utser tre och fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall

vara suppleant för vice ordföranden.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år; dock

att första gången styrelsen utses förordnande må lämnas för kortare tid.

Arvoden åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

§ 23.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna förordning eller eljest

uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda kassan skada, svare för skadan

en för alla och alla för en.

§ 24.

Om styrelsens förvaltningsåligganden samt om grunderna för dess beslutförhet

stadgas i reglementet.

§ 25.

För revision av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola

årligen utses revisorer, två av Konungen och en av fullmäktige i riksgäldskontoret,

jämte lika antal suppleanter.

Revisorernas arvoden bestämmas av Konungen.

§ 26.

Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande skola genom

styrelsens försorg offentliggöras i tryck samt före april månads utgång

dels överlämnas till handelsdepartementet och fullmäktige i riksgäldskontoret,

dels ock tillställas kassans låntagare.

Det tillkommer Konungen att pröva styrelsens förvaltning och att,

sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit utlåtande samt den i § 27

stadgade tiden för avlämnande av låntagarnas yttrande gått till ända,

besluta angående ansvarsfrihet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

21

§ 27.

På kallelse av styrelsen skola kassans låntagare årligen före maj månads

utgång sammanträda för granskning av styrelsens förvaltning och kassans

räkenskaper. Låntagarnas därvid beslutade yttrande skall senast åtta

dagar efter sammanträdet tillställas handelsdepartementet och fullmäktige

i riksgäldskontoret.

Vid dylikt sammanträde närmast före utgången av den tid, för vilken

styrelsen är utsedd, skall jämväl uppgöras förslag till Konungen å ledamöter

och suppleanter i kassans styrelse. I förslaget, vilket icke må avse

ordföranden i styrelsen, skola nämnas nio personer, av vilka sex skola

upptagas å förslag till ledamöter. Konungen förordnar minst två av dessa

sistnämnda till ledamöter i styrelsen och minst två av de därefter å förslaget

i dess helhet återstående till suppleanter.

Närmare bestämmelser angående nu omförmälda sammanträden meddelas

i reglementet.

§ 28.

Om kassans trädande i likvidation och förfarandet därvid förordnar

Konungen.

Vid likvidation av kassan skola dess egna tillgångar samt låntagarnas

förbindelser med tillhörande hypotek användas, innan av staten tillhandahållna

obligationer må tagas i anspråk för fullgörande av kassans förbindelser.

Vad vid likvidation återstår av kassans tillgångar, efter det skulderna

blivit guldna, skall tillfalla staten.

§ 29.

Reglemente för kassan fastställes av Konungen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:150 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående Svenska skeppshypotekskassan m. m. s. 7 i texten