Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1929-02-08 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1929:5, Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 8 februari 1929 kl. 12 m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets

styrelse och förvaltning.

Sedan bankoutskottet tagit kännedom om den av riksdagens år 1928

församlade revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 samt

genomläst de protokoll, som blivit förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret

från och med den 10 januari 1928, intill vilken dag ansvarsfrihet

tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade beslut och åtgärder,

till och med den 9 januari 1929, får utskottet nu meddela yttrande

i anledning av berörda, sålunda verkställda granskning.

l:o.

I likhet med vad under de senaste åren ägt rum hava revisorerna i sin

ovannämnda berättelse (sid. 91—241) lämnat redogörelser för vissa enskilda

med statslån understödda järnvägsaktiebolag.

Av dessa redogörelser framgår, bland annat, att icke mindre än 19 bolag

under år 1927 underlåtit att verkställa stadgad räntelikvid och kapitalavbetalning

å sina lån från staten. Bland dessa hava 5 bolag, nämligen

Uddevalla—Lelångens, Norra Södermanlands, östra Blekinge, Sala—Gysinge—Gävle

nya och Östra Centralbanans järnvägsaktiebolag, efter särskilda

medgivanden av riksdagen, fått förfallen skuld å sina statslån

kapitaliserad till nya lån.

Av den å sid. 238—239 intagna sammanställningen framgår vidare, att

det sammanlagda beloppet av statens utestående förfallna fordringar för

lån från allmänna järnvägslånefonden och bibanelånefonden under budgetåret

1927—1928 ökats från 8 312 439 kronor 23 öre till 8 756 007 kronor

82 öre eller med 443 568 kronor 59 öre.

I överensstämmelse med vad som skett under flera föregående år har

på fullmäktiges föranstaltande granskning genom särskilt utsedda granskningsmän

verkställts av åtskilliga utav här ifrågavarande järnvägsbolag, och

pågår för närvarande utredning rörande vissa av dessa bolag. I flera fall

hava till följd av dessa granskningar och utredningar vederbörande bolag

vidtagit åtgärder i syfte att förbättra järnvägens ekonomiska ställning. I

andra fall åter har det visat sig nödvändigt, att en mera genomgripande

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 saml. 5 häft. (Nr 5.)

Ana. enskilda,

med

statslån

understödda

järnvägsaktiebolag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

Ang.

Uddevalla

—Lelångens

järnvägsaktiebolags

statslån.

konsolidering genomfördes, med anledning varav framställningar gjorts hos

Kungl. Maj:t, avseende reglering av bolagens skuldförhållanden till staten

huvudsakligen genom större eller mindre avskrivningar av bolagets skuld.

Förslag i sådant syfte godkändes av 1928 års riksdag beträffande Mellersta

Östergötlands och Falkenbergs järnvägsaktiebolag. Enligt vad utskottet

inhämtat lära förslag till innevarande års riksdag vara att förvänta i avseende

å ytterligare några järnvägsaktiebolag.

Bland de i revisorernas berättelse omförmälda bolagen hava två, nämligen

Lidköping—Kållands och Väderstad—Skänninge—Bränninge järnvägsaktiebolag,

trätt i likvidation. Beträffande förstnämnda järnvägsbolag

meddela revisorerna, att järnvägen Lidköping—Tun, som av riksgäldskontoret

i april 1927 inropats på exekutiv auktion för statsverkets räkning, med

tillhörande materiel in. m., enligt medgivande av 1928 års riksdag försålts

till enskilda järnvägsföretag för sammanlagt 95 900 kronor. Trafikeringen

av järnvägen Väderstad—Skänninge—Bränninge ombesörjes enligt Kungl.

Maj:ts bemyndigande alltsedan den 1 september 1926 av statens järnvägar.

I.ikvidatorerna hava för avsikt att, såvitt ej järnvägens uppgående i en angränsande

bana kan genomföras, så snart förhållandena medgiva söka bilda

ett nytt bolag i orten för övertagande av järnvägen.

I ovan omförmälda redogörelse för vissa enskilda med statslån understödda

järnvägsaktiebolag hava revisorerna beträffande Uddevalla—Lelångens

järnvägsaktiebolag framställt anmärkning mot det sätt, på vilket

nämnda bolag fullgjort sin betalningsskyldighet till staten. Revisorerna anföra

i avseende härå följande (sid. 110—113):

»Såsom revisorerna meddelade i sin år 1925 avgivna berättelse, sid. 112,

medgav nämnda års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition, att

järnvägsbolagets skuld för statslånet å ursprungligen 1 247 000 kronor —•

vilken skuld vid 1924 års slut uppgick till 1 622 490 kronor 97 öre, varav

567 182 kronor 2 öre voro till betalning förfallna — finge, räknat från och

med den 1 januari 1925, regleras på sådant sätt, att därav bildades tre särskilda

lån, nämligen dels ett lån å 978 764 kronor 91 öre, motsvarande den 31

december 1924 icke förfallet kapital jämte anståndsränta. den senare beräknad

till sitt dåvarande värde, dels ock två lån å 268 235 kronor 9 öre och

309 520 kronor 10 öre, tillhopa utgörande samma dag förfallna kapital- och

räntebelopp. De två förstnämnda lånen, som skulle förräntas och amorteras

med annuiteter av 5,4 procent, varav resp. 4,5 och 5 procent utgörande ränta,

låge inom av riksgäldskontoret innehavd inteckningssäkerhet med bästa förmånsrätt

å 1 247 000 kronor. Säkerheten för det sistnämnda lånet, som jämväl

skulle återbetalas med annuitet av 5,4 procent, varav 5 procent ränta,

skulle utgöras av inteckning i bolagets järnväg med förmånsrätt efter inteckningar

å tillhopa 1 497 000 kronor. Ett kortfristigt banklån, vars hypotek

utgjordes av mellanliggande inteckningar å 250 000 kronor, skulle ersättas

med ett amorteringslån, utöver inteckningssäkerheten försett med borgen av

Uddevalla stad av beskaffenhet att kunna godkännas av riksgäldsfullmäk
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

3

tige. Inteckningarna för de två förstnämnda statslånen skulle, till den del

avbetalningar å dessa ägde rum, utgöra säkerhet även för lånet å 309 520

kronor 10 öre, varjämte det ålåge bolaget att ytterligare såsom hypotek för

sistnämnda lån till riksgäldskontoret avlämna inteckningarna för lanet å

250 000 kronor i den mån de bleve frigjorda.

Reglering av bolagets skuldförhållande till staten har sedermera ägt rum

i enlighet med ovanstående grunder. Ovannämnda banklån har med riksgäldsfullmäktiges

medgivande blivit utbytt mot ett tjuguårigt amorteringslån

å 250 000 kronor i enskilda järnvägarnas pensionskassa, försett med borgen

av Uddevalla stad. Annuiteterna å detta lån förfalla till betalning med 10 169

kronor 84 öre varje den 15 maj och 15 november.

Annuiteterna för åren 1925 och 1926 å bolagets tre statslån hava sedermera,

ehuru delvis långt efter förfallodagen den 31 december, blivit erlagda. Någon

inbetalning å 1927 års annuiteter har däremot ännu ej ägt rum. Bolagets

sammanlagda skuld för statslånen utgjorde vid 1927 års utgång 1 605 652

kronor 99 öre, varav 84 052 kronor voro förfallna till betalning.

Då bolaget inbetalat annuiteterna för åren 1925—1927 å lånet hos ovannämnda

pensionskassa utan att taga den för lånet tecknade borgen i anspråk,

avlät riksgäldskontoret i november 1927 en skrivelse till bolaget med förklaring

att riksgäldsfullmäktige, som saknade bemyndigande att medgiva undantag

från bolagets skyldighet att erlägga betalning för sina skulder i den ordning,

vari desamma ägde förmånsrätt, förväntade, att bolaget för framtiden

ej av egna medel måtte betala annuiteten å lånet hos pensionskassan, därest

ej annuiteterna å de båda statslån, till säkerhet för vilka lämnats inteckningar

med förmånsrätt framför de av pensionskassan innehavda inteckningarna,

kunde behörigen gäldas.

Till svar å eu från riksgäldskontoret i november 1928 avlåten skrivelse

med erinran om bolagets betalningsskyldighet har bolaget i skrivelse av den

20 i samma månad meddelat i huvudsak följande.

Bolaget hade av egna medel betalt den 15 sistlidna maj förfallen inbetalning

å lånet hos enskilda järnvägarnas pensionskassa, vilket dock ej

skedde förrän i juni och juli. Någon inbetalning av det den 15 november

förfallna beloppet hade ännu ej skett, och det såge ut som om bolaget ej

skulle kunna göra detta före årets slut, varför anmälan om saken antagligen

finge göras hos stadsfullmäktige i Uddevalla. Det vore bolaget likaledes

omöjligt att kunna före årets slut inbetala något å bolagets statslån. Orsakerna

därtill vore, dels att Dal—Västra Värmlands järnväg, sedan den til! hela

sin längd öppnades för allmän trafik den 1 sistlidna mars, ytterligare tagit

ifrån bolaget en del trafik, som bolaget förut förmedlat över Bengtsfors till

och från trakterna omkring sjöarna Lelången samt västra och östra Silen.

dels ock att pappersindustrierna i Billingsfors och Bengtsfors under de tre

första månaderna av året på grund av lönekonflikter stått stilla, orsakande

bolaget en minskning i trafikinkomster av cirka 40 000 kronor.

Visserligen hade Dal—Västra Värmlands järnväg sedan den öppnats för

fullständig trafik tillfört bolaget en del gods från sin övre del, men detta

vore så försvinnande litet mot vad den tagit ifrån bolaget, att bolagets in

komster låge betydligt under i synnerhet 1926 års siffror. Trafikinkomsterna

hade för tiden januari—september utgjort år 1926 608 027 kronor, år 1927

516 368 kronor och år 1928 473 837 kronor. Minskningen från 1926 till 1928

utgjorde alltså 135 000 kronor, varav cirka 90 000 kronor kunde hänföras till

minskning genom Dal—Västra Värmlands järnvägs tillkomst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

Visserligen hade Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag gjort allt för

att minska utgifterna, men då bana, bus och materiel krävde sitt underhåll

samt ordinarie tågfrekvensen, med hänsyn till konkurrens dels med förenämnda

järnväg, dels med bilar och bussar, icke kunnat minskas, hade det

icke varit möjligt få ned utgifterna i samma grad som inkomsterna minskats.

Trafikomkostnaderna hade för liden januari—september utgjort under år

1926 526 306 kronor, år 1927 479 510 kronor och år 1928 451 500 kronor.

Det framginge därav tydligt, att, om bolaget fått hava sitt trafikområde i

fred, bolaget mycket väl skulle under dessa år hava kunnat fullgöra sina

förbindelser till långivarna. Det måste då kännas ganska bittert för Uddevalla

stad, som offrat 400 000 kronor på järnvägens tillkomst, utan att hava

på de senaste 20 åren fått någon ränta på detta belopp, att nödgas offra

ytterligare belopp för att hålla staten skadeslös för ränta och amortering å

ett belopp av 250 000 kronor.

Järnvägen hade varit till en ofantlig nytta ännu mera för det fattiga

Dalsland samt även för eu del av sydvästra Värmland än för Uddevalla.

När så Uddevalla stad i förening med innebyggarna i sydvästra Värmland

ville bygga en naturlig fortsättningsled på järnvägen och med ett bidrag

från statsverket av cirka 41/2 miljoner kronor, vilkas förräntning genom överenskommelse

med Uddevalla—Lelångens järnvägsbolag varit tämligen säker,

hindrades detta av vissa statens organ. Statsmakterna hade sedan för att

tillgodose samma trakter med järnväg offrat icke mindre än It miljoner

kronor, å vilka ränta säkerligen aldrig kunde påräknas. Sorgligt nog såge

det ut, som om denna statens järnvägspolitik skulle åstadkomma, att staten

även ginge förlustig ränta å det relativt obetydliga belopp, som försträckts

för Uddevalla—Lelångens järnväg. Men allra sorgligast tedde sig denna

politik för Uddevalla stad, som icke blott förlorat ett gott uppland, utan

även riskerade att, utom förut gjorda kapitalutlägg, även få förränta och

amortera ifrågavarande lån hos pensionskassan.

Revisorernas Vid övervägande av vad sålunda förekommit hava revisorerna, särskilt i

uttalande. betraktande av riksgäldsfullmäktiges ovan omförmälda skrivelse till bolaget

i november 1927, ej kunnat undgå att finna anmärkningsvärt, att bolaget av

egna medel verkställt den 15 maj innevarande år förfallen inbetalning å

bolagets förenämnda lån å 250 000 kronor hos enskilda järnvägarnas pensionskassa,

oaktat bolaget ej erlagt 1927 års annuitet å bolagets två statslån

å ursprungligen 978 764 kronor 91 öre och 268 235 kronor 9 öre, till säkerhet

för vilka lån riksgäldskontoret innehar inteckning i bolagets järnväg

med bättre förmånsrätt än de inteckningar, som äro pantsatta för lånet hos

berörda pensionskassa.»

I en med anledning av revisorernas uttalande den 4 januari 1929 dagtecknad.

till riksdagen avlåten och till utskottet överlämnad skrivelse hava

fullmäktige i riksgäldskontoret, jämte det fullmäktige överlämnat från

bolaget i skrivelse den 29 december 1928 avgivet infordrat yttrande över revisorernas

uttalande, för egen del i ämnet anfört följande:

Fullmäktige. »Såsom revisorerna meddelat, hava fullmäktige redan under november

1927 i en till bolaget då avlåten skrivelse angivit sin uppfattning rörande det

sätt, varpå bolagets överskottsmedel borde disponeras. Fullmäktige erinrade

i denna skrivelse, alt betalning å bolagets skulder borde erläggas i den ordning,

vari desamma på grund av inteckning ägde förmånsrätt. Då det lån,

bolaget erhållit från Enskilda järnvägarnas pensionskassa, i detta avseende

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

o

ägde sämre rätt än ovannämnda två statslån, förväntade fullmäktige, att

bolaget för framtiden ej måtte av egna medel betala annuiteten å lånet hos

pensionskassan, därest ej annuiteterna å berörda två lån kunde behörigen

gäldas. I skrivelsen framhålles visserligen ej med uttryckliga ord, att bolaget

under nyss angivna förutsättning borde taga i anspråk den borgen,

Uddevalla stad ingått för lånet hos pensionskassan. Av skrivelsens avfattning

framgår emellertid med erforderlig tydlighet, att detta varit avsikten,

och dess innebörd har ock så uppfattats av järnvägsbolaget.

Bolaget, som sålunda på ett otvetydigt sätt erhållit anvisningar om, huru

dess tillgängliga medel i enlighet med förberörda skuldreglering borde disponeras,

har emellertid ej ställt sig desamma till efterrättelse, utan i stället

även i fortsättningen använt sina överskottsmedel till gäldande av annuitet

å förenämnda enskilda lån, under det att likviderna å de ifrågavarande

båda statslånen däremot försummats. Någon hänvändelse till Uddevalla

stad att på grund av den borgen, staden ingått, erlägga annuiteterna å lånet

hos pensionskassan har, så vitt fullmäktige hava sig bekant, icke av järnvägsbolaget

blivit gjord.

Med anledning av vad bolaget i sin berörda skrivelse anfört vilja fullmäktige

framhålla, att frågan om Uddevalla stads skyldighet att infria sin borgen

måste bedömas helt och hållet oberoende av det ekonomiska resultatet,

trafiken å Uddevalla—Lelångens järnväg under tiden fr. o. m. år 1925 lämnat

och i framtiden kommer att lämna. Något förbehåll om att staden

skulle befrias från sitt borgensansvar, i händelse trafiken utvisade nedåtgående

siffror, finnes ej intaget i den borgensförbindelse, som avgavs av

staden, och vilken på sin tid godkändes av fullmäktige. Tvärt om måste

antagas, att stadens ledande män vid beslutet om tecknande av borgen varit

medvetna om, att trafikresultatet till följd av konkurrens från Mellerud—

Billingsfors—Arvika järnväg kunde komma att försämras, och att de på

grund därav även måst inse, att stadens borgen icke vore att betrakta endast

såsom en formalitet, som krävdes för skuldregleringens genomförande.

Syftet med kravet på stadens borgen har i stället varit att bereda ökad

trygghet för, att riksgäldskontoret, som vid början av år 1925 hos bolaget

hade en förfallen, ogulden fordran av ej mindre än omkring 570 000 kronor,

skulle, i den mån bolagets tillgångar det medgåve, få mottaga de inbetalningsbelopp,

vartill riksgäldskontoret såsom innehavare av de båda första

inteckningarna i bolagets järnväg vore berättigat. Att såsom villkor för

regleringen av bolagets skuldförhållande till staten begära borgen av Uddevalla

stad å ifrågavarande enskilda lån hade eljest varit meningslöst.

Järnvägsbolaget har hittills av egna medel likviderat sex halvårsannuiteter

å lånet hos enskilda järnvägarnas pensionskassa med sammanlagt något

över 60 000 kronor, och staten har alltså förlorat ett däremot svarande

belopp. Då fullmäktige, på sätt de i november 1927 meddelat bolaget, sakna

befogenhet att medgiva undantag från den betalningsskyldighet, som enligt

ovan angivna grunder åligger bolaget, komma fullmäktige, i händelse bolaget

framgent skulle åsidosätta nämnda skyldighet, att taga i övervägande,

vilka åtgärder gentemot delta böra vidtagas för att tillvarataga .statens rätt

och intressen.»

Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags i ärendet avgivna yttrande är

av följande innehåll:

»När frågan allra först kom upp, år 1907, att bygga en normalspårig järn
-

Uddevalla

—Lelångens

järnvägsaktiebolags

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

Utskottet.

väg från Mellerud till Billingsfors, naturligtvis i akt och mening att taga

trafik från den då planerade inlandsbanan, protesterade vi emot denna järnvägs

tillkomst.

Kungl. Maj:t vägrade ock då järnvägen koncession med hänsyn till det

intrång, den skulle göra å Uddevalla—Lelångens järnvägs trafikområde.

När sedan samma järnvägsförslag 1912 återkom, men då i samband med

en järnväg Billingsfors—Arvika, protesterade vi lika kraftigt och yrkade i

skrivelse den 19 februari 1913, att, om koncession å denna järnväg beviljades,

vi skulle erhålla ett årligt skadestånd av 77 500 kronor.

Detta avstyrktes av såväl kungl. järnvägsstyrelsen som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Naturligtvis trodde nämnda styrelser, att den nya järnvägen

skulle komma att tillföra oss en del ny trafik, varigenom vi skulle

erhålla kompensation för den förlorade.

Även riksgäldssekreteraren Hägglund och byrådirektören Norrman, som

år 1923 undersökte vår affärsställning, voro då även av samma mening.

Efarenheten har emellertid åtminstone hittills visat, att våra farhågor voro

fullt grundade.

Vad järnvägen Mellerud—Billingsfors—Arvika beträffar kunna vi icke

uraktlåta uttala, att vi finna det anmärkningsvärt med huru stor välvilja

denna järnväg understötts av statens myndigheter.

Från att från början vara beräknad för en byggnadskostnad av cirka 9

miljoner kronor, vari skulle ingå statsbidrag med cirka 6 miljoner, har byggnadskostnaden

vid slutet av år 1927 uppgått till 16 miljoner kronor, varav i

statslån cirka 11 miljoner kronor.

Men vi förmoda, att vederbörande statsorgan, då de avstyrkte skadestånd

till oss, hade i tankarna, att det betydde ytterst litet, om staten fick ränta

på det till vår järnväg försträckta relativt obetydliga kapitalet, mot att den

normalspåriga järnvägen kom till stånd och blev eu mäktig hävstång för

det ekonomiska framåtskridandet i norra Dalsland och sydvästra Värmland.

Emellertid har staten nu genom denna järnvägs tillkomst, såvitt nu kan

bedömas, omöjliggjort för U. L. B. att göra rätt för sig. Det synes oss då

bra hårt, att riksdagens revisorer kunna begära, att vi skola göra avbetalningar

å statslånet framför lånet av pensionskassan, som i stället skulle

amorteras av Uddevalla stad.

Något sådant var det icke tal om, då riksgäldskontoret för sin medverkan

till reglering av våra skulder år 1925 fordrade, att det kortfristiga banklånet

skulle omläggas.

Då det ju känns hårt för Uddevalla stad att utom förut gjord aktieteckning

i vår järnväg även betala ränta å lånet i pensionskassan, i synnerhet

som tillkomsten av Dal—Västra Värmlands järnväg berövar staden ett gott

uppland och en del hamninkomster, få vi till slut anhålla, att hänsyn visas

Uddevalla stad, som liksom vi protesterat mot den konkurrerande järnvägens

tillkomst.»

Även utskottet finner det anmärkningsvärt, att Uddevalla—Lelångens

järnvägsaktiebolag av egna medel verkställt inbetalning å ett hos enskilda

järnvägarnas pensionskassa upptaget lån, oaktat bolaget ej erlagt förfallen

annuitet å sina lån hos staten, till säkerhet för vilka riksgäldskontoret innehar

inteckning i bolagets järnväg med bättre förmånsrätt än de inteckningar,

som äro pantsatta för lånet hos berörda pensionskassa. Såsom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

7

framgår av fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande i ärendet, komma

emellertid fullmäktige, i händelse bolaget framgent skulle åsidosätta sin

betalningsskyldighet till staten, att taga under övervägande, vilka åtgärder

gentemot detta böra vidtagas för att tillvarataga statens rätt och intressen.

Vid sådant förhållande har utskottet endast velat vad i ärendet förekommit

för riksdagen

omförmäla.

2:o.

Enligt gällande reglementen för riksbanken och riksgäldskontoret äga -ing.

fullmäktige i dessa båda verk att gemensamt bland annat vidtaga de åtgärder,

som erfordras för utförande av riksdagens beslut i fråga om nya riksbyggbyggnader

för riksdagen m. m. och riksbanken, allt i överensstämmelse Heijeandt

med de närmare föreskrifter, som i särskilda skrivelser den It och 12 holmen.

maj 1888 och den 6 april 1906 blivit av riksdagen meddelade.

Några gemensamma sammanträden mellan bemälda fullmäktige för utförande

av ifrågavarande uppdrag hava, enligt vad för utskottet anmälts, icke

ägt rum under den tid, utskottets granskning omfattat; vilket utskottet

härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o.

Vad i revisorernas berättelse om granskningen av riksgäldskontorets

ställning och förvaltning eljest blivit anfört, har utskottet funnit icke vara avbeskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande; och har utskottet

funnit vad vid läsningen av fullmäktiges protokoll förekommit ej

böra föranleda någon anmälan eller hemställan; vilket utskottet härmed

får för riksdagen

Ang.

revisionsberättelsen

m. m.

anmäla.

4:o.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruk- mttyr.

tionen vill utskottet slutligen meddela, att med avseende på riksgäldskonto- kande au

rets ställning och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, ut- frihet.

skottet ej funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser,

att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens år 1928 för
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

samlade revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret

under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 än även för

alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges

protokoll från och med den 10 januari 1928 till och

med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 8 februari 1929.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gustafsson i Stensliolm, Pettersson

i Olovstorp, Lindley*, Lindgren, Ström, Johansson i Friggeråker och

Bjurström*;

från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Henrikson, Bäcklund, Wikström,

Rgberg, Lovén och Svensson i Betingetorp.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1929

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.