Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, dels ock en i ämnet väckt motion.
1929-05-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1929:51, Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, dels ock en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
1
Nr 51.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1929 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1923 om sparbanker, dels ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 3 maj 1929 dagtecknad proposition nr 230 har Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, dels ock föreslagit riksdagen
att ej mindre i riksstaten under sjunde huvudtiteln uppföra ett ordinarie
förslagsanslag till sparbanksinspektionen med................ kronor 70,000,
än även i riksstaten för budgetåret 1929/1930 under rubriken »A. Egentliga
statsinkomster. II. Uppbörd i statens verksamhet» uppföra en ny inkomsttitel
sålunda: Bidrag till sparbanksinspektionen ............ kronor 70,000.
Ifrågavarande proposition har hänvisats, i vad den angår förslag till lag
om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, till
bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.
Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag
till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker.
Härigenom förordnas, dels att 28, 57, 58, 60, 61, 63, 64 och 68 §§ i
lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skola, 58 och 64 §§ i nedan angivna
delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i lagen skola
införas två nya paragrafer, betecknade 60 a och 60 b och av den lydelse
nedan sägs:
28 §.
Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars
uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken anställd
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 30 häft. (Nr 51.)
1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän svarar, utan så
är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av sådana obligationer
eller inteckningar, som i 25 § omförmälas, ej heller må lån utlämnas
mot förbindelse, för vars uppfyllande det enligt 58 § förordnade
allmänna ombudet svarar.
57 §.
Tillsynen över sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av Konungens
befallningshavande i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte,
samt en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.
58 §.
Konungens befallningshavande — — — hinder därför.
Konungens befallningshavande — — — sådant vite.
Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i balansräkning
eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande
meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande
är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks bokföring, må
förbud eller föreläggande icke av Konungens befallningshavande meddelas,
med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning därom.
Då Konungens befallningshavande — — — ett år.
Har sparbanks styrelse — — — i likvidation.
60 §.
Allmänna ombudet åligge:
att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;
att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning
och, där hinder ej möter, jämväl deltaga i den revision, varom i
39 § förmäles;
att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;
att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan giva
anledning till åtgärd av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen,
därom ofördröjligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet;
samt
att meddela Konungens befallningshavande och inspektionen alla de
upplysningar angående sparbanken, som av dem äskas.
Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens
befallningshavande återkallas.
Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens åligganden meddelas
av Konungen.
Allmänna ombudet åtnjuter arvode efter de grunder Konungen stadgar.
3
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
60 a §.
Sparbanksinspektionen åligge:
att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet
tillhandagå med råd och upplysningar;
att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt
att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i
överensstämmelse med lag eller sparbankens reglemente eller eljest bedrives
på sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar
hos sparbankens styrelse eller de framställningar hos Konungens befallningshavande,
vartill inspektionen kan finna sig föranlåten.
Där inspektionen finner sådant nödigt, äge inspektionen meddela föreskrifter
angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.
Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd
vid sparbank.
Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.
60 b §.
Sparbanksinspektionen äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla sparbanks
styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.
Hava styrelsen eller likvidatorerna icke efterkommit av inspektionen
framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra sammanträde med
huvudmännen, må sådan kallelse av inspektionen utfärdas.
Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektionen utlyst sammanträde
med styrelse eller likvidatorer må närvara och i överläggningarna
deltaga allmänna ombudet ävensom den, vilken enligt av Konungen
meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen.
61 $.
Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess likvidatorer
åligge:
att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet när som helst hålla
sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och
andra handlingar tillgängliga för granskning;
att å tider, som av inspektionen bestämmas, och enligt av inspektionen
fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över
sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt angivas,
huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon
i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;
att jämväl i övrigt meddela Konungens befallningshavande, inspektionen
och allmänna ombudet alla de upplysningar rörande sparbanken, som av
dem äskas;
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
att, där inspektionen meddelat föreskrift beträffande sättet för förandet
av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse;
att, så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen
underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning
samt balansräkning till såväl inspektionen som allmänna ombudet samt
att efter verkställd revision tillställa inspektionen och allmänna ombudet
den däröver avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande de å sammanträde
med huvudmännen i anledning av nämnda berättelser fattade
besluten; samt
att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde avgiva
statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt av Konungen
meddelade föreskrifter.
63 $.
Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och
verksamhet ävensom av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden
skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera
bidraget skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande
till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av
nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må varje bidrag icke
överstiga fem tusendedels procent av detta belopp. Återstoden av kostnaden
för arvoden åt allmänna ombuden gäldas av statsverket.
Närmare bestämmelser om fastställande av sparbanks bidrag och om
bidrags erläggande meddelas av Konungen.
64 §.
Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller fängelse
straffes
1) stiftare, vilken — — — 4 § sägs;
2) styrelseledamot — — — oriktig uppgift;
3) styrelseledamot--— oriktig uppgift;
4) styrelseledamot, som--— 33 §;
5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till Konungens
befallningshavande, sparbanksinspektionen eller allmänna ombudet avgiver
oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat
honom att lämna upplysning;
6) revisor, som — — — honom granskats;
7) revisor, som — — — hans uppdrag.
Ej må — — — strängare straff.
68 §.
över beslut, som av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen
på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
5
i vederbörande statsdepartement; dock gånge beslut, som meddelas av
Konungens befallningsbavande, utan hinder av klagan i verkställighet,
där icke Konungen annorlunda förordnar.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till propositionen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren väckt motion nr 295, vari
herr Lindhagen hemställt, att riksdagen vid prövning av propositionen ville
taga hänsyn till vissa i motionen framställda erinringar samt med anledning
därav besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag till ytterligare ändringar
av sparbankslagen.
I motiveringen för detta yrkande har motionären anfört följande:
»Den senaste sparbankskraschen har lett till dels en proposition om ersättning
till insättarna och dels en proposition nr 230 om vissa ändringar
i sparbankslagen till förekommande av dylika olyckors upprepande. Den
s. k. sakkunskapens insats i ärendet, såvitt den framträder i det sistnämnda
lagförslaget, synes mången icke sakkunnig giva intryck av otillräcklighet,
om ens något därmed vinnes. Det kan väl därför ej anses förmätet, att
utslag av den stora allmänhetens betänkligheter och spörsmål få göra sig i
någon mån påminda vid prövningen av lagförslaget.
1) Det synes mången vara föga vunnet med att inrätta en centralinspektion.
Den har förmodligen ej stora utsikter att bemästra det fördolda —
och det är detta varom nu är fråga — som sker i hela rikets sparbanksvärld.
Den gamla bankinspektionen för de större bankerna har ju också
visat sig ej förmå så synnerligen mycket emot obehöriga manipulationer.
2) Ett allmänt ombud skall fortfarande tillsättas och utses av länsstyrelserna.
Dessa länsstyrelser komma dock fortfarande att sakna kompetens
och möjligheter att uppsöka och utse de rätta personerna. Det blir fortfarande
i stor utsträckning ämbetsmän, bekanta eller andra, som önska sig
ett arvode eller behöva det, vilka bliva utnämnda. De förstå sig föga på
saken. Att såsom ifrågasatts höja de allmänna ombudens arvoden innebär
icke alls någon garanti. Mången gång tvärtom, då ju i vår tid med sina
ökade levnadsbehov och trängsel på arbetsmarknaden alla människor stå på
språng efter ett arvode.
3) I sak förefaller det mången betydelsefullt, att allmänheten icke obehörigen
lockas även av statsmakten att insätta sina besparingar i företag, om
vilkas beskaffenhet de ej äga kännedom. Sålunda har enligt tradition allmänheten
fått för sig, att etiketten »sparbank» utgör en synnerlig säkerhet.
Denna tradition kommer sannolikt att fortfarande verka, sedan minnet av
det nu inträffade fördunklats. Ingen slags bankinrättning bör därför få föra
benämningen sparbank utan att den åtminstone för varje särskilt fall blivit
särskilt prövad i sömmarna och förlänats rättighet att tills vidare bära
benämningen.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
4) I ännu högre grad lockar en högre ränta den okritiska allmänheten att
vedervåga sina besparingar. Detta bör icke vidare tillåtas. En högre ränta
betyder oftast, att säkerheten är sämre ju högre ränteprocenten stiger. En
högre ränta än den officiella depositionsräntan bör således ej tillåtas utan
att tillstånd därtill lämnats efter prövning för varje fall, då en s. k. sparbank
söker locka allmänheten till sig med förespeglingar om hög ränta.
Jag känner ett bruk på en landsbygd, där större delen av befolkningen förlorat
sina besparingar genom att en av de nu ruinerade sparbankerna lockat
pengarna till sig med en högre ränta än som betalats i den säkra bank, i
vilken de förut varit insatta. En sådan kontroll har förmyndarkammaren
i Stockholm också varit underkastad därför att omyndigas medel ansetts
böra särskilt tryggas.
5) Allmänheten invaggas i säkerhet genom de högtidliga namn, som författningarna
tilldela vissa institutioner, bakom vilka dock stå endast vanliga
skröpliga privatpersoner. Häromdagen telefonerade en förmyndare i huvudstadens
omgivningar till förmyndarkammaren i Stockholm och frågade, om
icke förmyndarkammaren godkände förmyndarmedels insättande på postsparbanken.
Han hade velat göra det men av ''Överförmyndaren’ i orten
avråtts därifrån, och i stället insätta medlen, tiotusen kronor, i Allmänna
sparbanken på grund av den högre räntan. Detta hade därför skett med
påföljd, att myndlingen förlorade sina penningar. Uppgiftslämnaren tilläde,
att han sedermera erfarit, att ''överförmyndaren'', för vilken han var ålagd
i lag att böja sig, var på något sätt ekonomiskt intresserad i nämnda
sparbank.
Med anslutning till denna reflexion tillåter jag mig för det femte ifrågasätta,
huruvida ej uti förslagets 28 § orden ''utan så är att till säkerhet för
lånets fulla belopp ställes pant av sådana obligationer eller inteckningar,
som i 25 § omförmälas’ böra utgå. Därtill bör uttryckligen uttalas, att
ledamot av sparbanksinspektion samt allmänt ombud ej må erhålla lån i
någon sparbank samt eventuellt skall inbetala sådant tidigare lämnat lån,
innan utnämning kan ifrågakomma.»
Enligt gällande bestämmelser om tillsyn över sparbank, som meddelas i
57—63 §§ i sparbankslagen den 29 juni 1923, utövas tillsynen av länsstyrelsen
i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte. Såsom biträde vid
tillsynen har länsstyrelsen ett av densamma för varje sparbank förordnat
allmänt ombud, som minst en gång årligen bör verkställa undersökning av
sparbankens förvaltning. Sådan undersökning bör, där hinder ej möter, ske
genom deltagande i revisionen av sparbankens förvaltning. De uppgifter,
som åligga allmänt ombud, äro närmare angivna i en av Kungl. Maj:t den
21 december 1923 utfärdad instruktion (nr 451). Genom särskild kungörelse
samma dag (nr 452) har Kungl. Maj:t med stöd av 63 § i sparbankslagen
meddelat bestämmelser om ersättning till de allmänna ombuden.
På hemställan av bankoutskottet i dess utlåtande nr 17, liar riksdagen
i skrivelse den 8 mars 1929, nr 49, i anledning av väckt motion anhållit,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning i fråga om
behovet av ändrade bestämmelser rörande tillsyn över sparbankerna samt,
därest omständigheterna därtill skulle föranleda, för riksdagen framlägga
förslag i ämnet.
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
7
I motiveringen till skrivelsen har riksdagen anfört, bland annat, att riksdagen
visserligen tidigare uttalat den uppfattningen, att den nuvarande anordningen
för tillsyn över sparbankerna skulle komma att bliva tillfyllest.
Emellertid hade, efter ikraftträdandet av den nya sparbankslagen, beträffande
några sparbanker inträffat omständigheter, vilka syntes kunna sägas utgöra
stöd för den meningen, att tillsynen enligt nu gällande system icke alltid
fungerat fullt tillfredsställande.
Då chefen för finansdepartementet den 10 april 1929 för Kungl. Maj:t
anmälde riksdagens förevarande skrivelse, framhöll han, att riktigheten av
den uppfattning, åt vilken riksdagen i skrivelsen givit uttryck, bekräftats
av de förhållanden, som yppat sig i samband med de under de senaste
dagarna inträffade fallissemangen i Allmänna sparbanken i Stockholm med
flera sparbanker.
Vad i berörda samband framkommit utvisade enligt departementschefens
mening, att den redan före den nuvarande sparbankslagens tillkomst aktuella
frågan om omläggning av tillsynen över sparbankerna måste skyndsamt
bringas till en lösning. Beträffande spörsmålet om sättet för kontrollens
utövande och om den myndighet, åt vilken kontrollen borde anförtros, hade
tidigare och senast under förarbetena till den nu gällande lagen skilda
meningar yppats. Olika möjligheter hade därvid utförligt diskuterats.
Emellertid vore departementschefen icke beredd att taga ståndpunkt till
ifrågavarande spörsmål utan ytterligare utredning, som toge hänsyn jämväl
till de erfarenheter, man varit i tillfälle att göra i tiden efter den nya
lagens tillkomst. Denna utredning syntes lämpligen böra verkställas genom
särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga samt bedrivas med
största skyndsamhet i syfte att, därest så visade sig möjligt, förslag i ämnet
måtte kunna framläggas redan för den nu samlade riksdagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts sökte och erhöll departementschefen
Kungl. Majcts bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga att
inom finansdepartementet biträda med utredning angående ändrade bestämmelser
rörande tillsyn över sparbankerna. Med stöd av detta bemyndigande
tillkallades samma dag ledamoten av riksdagens andra kammare E. O.
Magnusson i Tumhult, borgmästaren V. A. Schneider och ledamoten av
riksdagens första kammare generaldirektören A. E. Örne att biträda med
utredningen.
De sålunda utsedda sakkunniga hava med skrivelse den 20 april 1929
avgivit förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker.
Före behandlingen av de sakkunnigas förslag har departementschefen
lämnat en redogörelse för tidigare framlagda förslag beträffande ordnande
av tillsynen över sparbankerna. Därvid har departementschefen bland annat
erinrat om det förslag, som i betänkande den 27 juli 1921 avgavs av 192 0
års sparbankssakkunniga. Detta förslag gick ut på att tillsynen skulle
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
vara fördelad mellan länsstyrelserna och en särskild, för hela riket gemensam
sparbanksinspektion. De sakkunniga tänkte sig, att denna inspektion,
vars organisation skulle bestämmas i administrativ ordning, skulle bestå
av en sparbanksinspektör som chef jämte en, eventuellt flera assistenter samt
en biträdande ledamot och en sekreterare ävensom kontorspersonal. Kostnaden
för inspektionen skulle bestridas av sparbankerna.
Länsstyrelsernas funktioner i avseende å tillsynen voro enligt förslaget i stort
sett desamma som enligt den då gällande 1892 års sparbankslag; dock skulle
länsstyrelsen endast efter framställning av sparbanksinspektionen äga att ingripa
mot sparbank i fråga, som avsåge dess rörelse eller bokföring, varjämte rätten
att meddela föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper
skulle överflyttas från länsstyrelserna till inspektionen.
Sparbanksinspektionen skulle enligt förslaget hava såväl rådgivande som
inspekterande verksamhet. I det förra avseendet skulle inspektionen hava
att dels tillhandagå sparbankerna med erforderliga råd och upplysningar
angående lämpliga inrättandet och bedrivandet av deras verksamhet och
dels på begäran av länsstyrelsen yttra sig i sparbanksfrågor, som ankomme
på nämnda myndighets åtgärd. I det senare avseendet skulle inspektionen
hava att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet samt företaga
undersökningar av sparbankernas förvaltning. Skulle inspektionen finna,
att sparbank förvaltades i strid med de för sparbanken gällande föreskrifter,
skulle inspektionen hava att genom erinringar hos sparbankens styrelse söka
åstadkomma rättelse samt att, i den mån det erfordrades, hos länsstyrelsen
göra framställning om åtgärd gent emot sparbanken. Inspektionen skulle
vidare beträffande på länsstyrelses prövning ankommande frågor hava att
verka för tillkomsten av en enhetlig praxis, för vilket ändamål det synes
hava förutsatts, att inspektionen skulle äga att hos Kungl. Maj:t överklaga
länsstyrelses beslut, varigenom framställning av inspektionen lämnats utan
bifall.
De sakkunniga voro emellertid icke eniga om sitt förslag, som omfattades
av en majoritet av fyra av de sakkunniga. Två av de sakkunniga förordade,
att den centrala tillsynen över sparbankerna skulle överlämnas åt
bank- och fondinspektionen; hos denna skulle för sådant ändamål upprättas
en särskild avdelning med de funktioner, som av sakkunnigmajoriteten tillämnats
sparbanksinspektionen. En av de sakkunniga slutligen avstyrkte
helt inrättandet av ett centralt tillsynsorgan.
Beträffande de allmänna ombuden förklarade de sakkunniga sig instämma
i det från sparbankshåll framställda kravet på en ökning av ombudens
kvalifikationer, för vilket ändamål de sakkunniga förutsatte, att Kungl.
Maj:t i administrativ ordning komme att föreskriva, att högre arvoden än
för det dåvarande utginge skulle kunna efter länsstyrelsernas beprövande
tillerkännas ombuden. Ersättningen till ombuden borde enligt de sakkunnigas
uppfattning liksom tidigare bestridas av statsmedel.
De över sakkunnigförslaget hörda myndigheterna uttalade i allmänhet
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
9
sympatier för inrättandet av en central tillsynsmyndighet för sparbankerna;
dock yttrade några länsstyrelser sig i motsatt riktning. Av sparbankerna
avstyrkte något över ett hundra den centrala inspektionsmyndigheten, medan
övriga sparbanker liksom sparbanks- och bankföreningarna icke hade något
att i princip erinra mot en sådan anordning.
Beträffande den centrala inspektionsmyndighetens organisation ställde sig
sparbanksföreningen och det stora flertalet av dem, som förordat inrättandet
av en dylik myndighet, avvisande mot tanken på ett särskilt ämbetsverk
eller en avdelning av bank- och fondinspektionen för tillsynens utövande
och föreslogo i stället, att tillsynen skulle överlämnas åt, såsom det hette i
sparbanksföreningens yttrande, en under finansdepartementet direkt sorterande
sparbanksinspektör med ett eller måhända två biträden till sitt förfogande.
Sparbanksföreningen framhöll därvid, att vad sparbankerna äskade
och behövde vore ett centralorgan med huvudsaklig uppgift att såsom rådgivande
åt landets samtliga sparbanker och jämväl länsstyrelserna verka
för tillämpningen av sunda och så vitt möjligt enhetliga principer inom
sparbanksvärlden.
Det förslag till ny sparbankslag, som av Kungl. Maj:t framlades för 1922
års riksdag, anslöt sig i fråga om tillsynen väsentligen till de sakkunnigas
förslag, dock avsågs i Kungl. Maj:ts förslag, att den centrala inspektionen
skulle handhavas av en med finansdepartementet direkt förbunden sparbanksinspektör
med samma funktioner som tillämnats den av de sakkunniga
föreslagna inspektionen och med uppgift tillika att inom departementet vara
föredragande i sparbanksfrågor.
Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid ej riksdagens bifall.
I det förslag, som därefter av Kungl. Maj:t framlades för 1923 års riksdag,
upptogos beträffande tillsynen samma bestämmelser som i 1922 års
förslag. Banko utskottet, som redan 1922 bestämt uttalat sig mot införande
av en central inspektionsmyndighet och förordat bibehållande av det förutvarande
tillsynssystemet med vissa förbättringar, vidhöll 1923 samma ståndpunkt
och företog i överensstämmelse därmed vissa ändringar i Kungl.
Maj:ts förslag. Sex ledamöter av utskottet reserverade sig emellertid och
tillstyrkte Kungl. Majtts förslag. Riksdagen biföll utskottets förslag, i
enlighet varmed alltså ifrågavarande bestämmelser erhållit sin nuvarande
avfattning.
1929 års sakkunniga hava i huvudsak anslutit sig till det förslag, som
avgavs av 1920 års sparbankssakkunniga. Endast beträffande vissa detaljer
skiljer sig det nya förslaget från det tidigare.
Inledningsvis framhålla de nu tillkallade sakkunniga, att frågan om anordnande
av en fackmässig kontroll över sparbankerna nu ligger annorlunda
till än då spörsmålet om tillsynen tidigare och senast i sammanhang med
den nuvarande sparbankslagens tillkomst varit föremål för övervägande.
Förut hade nämligen, anföra de sakkunniga, kravet på eu omläggning av
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
tillsynen motiverats än av teoretiska skäl och än av det faktum, att från
sparbankshåll genom sparbankernas rikssammanslutning, svenska sparbanksföreningen,
önskemål framställts om en förbättrad fackmässig inspektion
utan att man dock kunnat hänvisa till, att inträffade förluster haft sin
grund i bristande tillsyn från det allmännas sida. Den utredning, som
verkställts i anledning av de nyligen inträffade sparbanksfallissemangen,
syntes däremot giva vid banden, att åtminstone i vissa av nu ifrågavarande
sparbanker förlusterna blivit väsentligt större än vad fallet skulle blivit om
tillsynen fungerat tillfredsställande. Sålunda läte det sig exempelvis knapnast
tänka, att med en tillfredsställande kontroll det varit möjligt att på
sätt som under längre tid och i alltmera ökad omfattning skett intill högt
uppdriven lånegräns belåna inteckningar i för tomtexploatering avsedda områden
eller i obebyggda eller med icke färdiga hus bebyggda tomter, allt
fastigheter, vilka givit alls ingen eller mycket ringa avkastning. Ej heller
hade, under förutsättning av tillförlitlig kontroll, bestämmelsen, att sparbanks
utlåningsrörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde,
kunnat åsidosättas till den grad som på sina håll varit fallet.
Om sålunda numera full enighet syntes råda om behovet av förbättring
av sparbankstillsynen, vore det icke lika klart, vilka vägar man borde välja
för tillgodoseende av detta ändamål. Redan från början ville de sakkunniga
emellertid såsom sin åsikt framhålla, att ett system med kontroll genom
allmänna ombud å orterna borde bibehållas, men att å andra sidan tillsynen
borde förstärkas genom medverkan av en central, sakkunnig myndighet.
Den person- och lokalkännedom, som de allmänna ombuden i orterna borde
få förutsättas äga, kunde nämligen icke tillfullo uppvägas av den i övrigt
större kompetensen hos en central inspektionsmyndighet; kostnadsskäl lade
dessutom hinder i vägen mot att organisera en sådan myndighet som ett
riksrevisionsverk för sparbankerna. Å andra sidan syntes — på sätt av
1920 års sakkunniga framhållits — den lokala tillsynen ensam icke kunna
göras tillräckligt effektiv.
När de sakkunniga sålunda uttalat sig för bibehållande av allmänna ombud
i orterna, har det emellertid skett under framhållande av, att vid utseende
av ombuden kraven på sakkunskap och ekonomisk erfarenhet borde
uppehållas i största möjliga utsträckning. Det kan sålunda enligt de sakkunniga
icke anses lämpligt att, såsom på flera håll skett, dessa uppdrag
i stor utsträckning göras till bisysslor åt vid länsstyrelserna anställda
tjänstemän, oavsett dessas kompetens för uppdragen. Därest ombudsskapet
i ett flertal sparbanker inom visst län anförtroddes åt samma person ville det
synas de sakkunniga, som om även med nuvarande bestämmelser angående
arvodenas belopp lämpliga personer borde kunna erhållas. Skulle emellertid
så icke på alla orter vara fallet, förutsätta de sakkunniga, att Kungl. Maj:t
skall vidtaga sådan ändring i dessa bestämmelser, som möjliggör en i
sådana fall erforderlig höjning av arvodena. De sakkunniga anse det också
böra tagas i övervägande, huruvida icke den tid, inom vilken viss person
fungerar såsom allmänt ombud i viss sparbank, bör begränsas. I praktiken
skulle detta lämpligen kunna ske på så sätt, att med jämna mellanrum en
omflyttning av allmänna ombud ägde rum mellan sparbankerna inom visst
län. De sakkunniga vilja emellertid icke förorda, att redan nu en dylik
ordning lagfästes; lämpligast syntes vara, att den nya centrala inspektionsmyndigheten
efter någon tids erfarenhet avgåve förslag till lagändringar
beträffande den allmänna ombudsinstitutionen, därest sådana befunnits erforderliga.
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
11
I fråga om den centrala inspektionsmyndighetens organisation äro, framhålla
de sakkunniga, tre alternativ tänkbara, vilka alla tidigare framförts;
den kan anordnas såsom en under finansdepartementet direkt sorterande
sparbanksinspektör eller såsom en från departementet fristående central
myndighet, i senare fallet organiserad antingen såsom en självständig myndighet
eller såsom en avdelning i bank- och fondinspektionen.
Beträffande de olika alternativen anföra de sakkunniga följande.
»Det första alternativet, en sparbanksinspektör, framfördes första gången
av en reservant bland 1910 års sparbankssakkunniga och upptogs sedan i
såväl 1922 som 1923 års propositioner, det andra — organisation såsom
självständig myndighet — förordades av majoriteten av 1920 års sakkunniga
och det tredje eller inordnande i bankinspektionen av majoriteten av 1910
års sakkunniga samt två reservanter bland 1920 års sakkunniga.
Då departementschefen år 1922 ansåg, att man för det dåvarande kunde
nöja sig med allenast en tjänsteman, förklarade han det avgörande härvidlag
vara, i vilken utsträckning undersökningar på stället och därav föranledda
resor kunde bliva nödvändiga. Departementschefen utgick nämligen från
att det arbete, som kunde verkställas å tjänsterummet, kunde utan svårighet
utföras av en enda tjänsteman. Beträffande behovet av undersökningar på
stället ansåg departementschefen den dittillsvarande erfarenheten giva vid
handen, att undersökningarna, i den mån sådana verkligen bleve nödvändiga,
i allmänhet skulle kunna verkställas på synnerligen kort tid. Enligt departementschefens
mening borde sparbanksinspektören förbindas med finansdepartementet
på det sätt, att han inom departementet skulle handlägga
där förekommande sparbanksfrågor, på samma gång som han i egenskap
av sparbanksinspektör fungerade såsom central myndighet.
Med den utveckling, sparbanksväsendet numera erhållit, måste de sakkunniga
anse det uteslutet, att en man skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt lösa den dubbla uppgiften av rådgivare åt sparbankerna, huvudsakligen
verksam genom skriftväxling från huvudstaden, och av inspektör, vilken,
därest han över huvud skulle kunna vinna personlig kännedom om förhållandena
i landets inemot 500 sparbanker, nödvändigtvis maste tillbringa
en högst väsentlig del av året på resor. Härtill kommer, att en anordning,
som hos en person inom samma verksamhetsområde förenar å ena sidan
uppgifter av natur att böra av honom självständigt handläggas och å andra
sidan uppgifter såsom föredragande inom statsdepartement, näppeligen synes
stå i överensstämmelse med här i landet hävdvunnen ordning. Påpekas må
härvidlag, hurusom bankinspektionen, som tidigare varit organiserad såsom
en byrå under finansdepartementet, på grund av de därmed förenade olägenheterna
efter initiativ från riksdagen genom lagändring år 1906 ombildades
till ett självständigt verk.
Om de sakkunniga redan på de sålunda anförda skälen ansett alternativet
med en i finansdepartementet inordnad sparbanksinspektör böra utmönstras
och den centrala inspektionsmyndigheten alltså böra erhålla karaktären av en
från departementet fristående institution, har däremot större tvekan rått
huruvida myndigheten bör anordnas såsom en självständig myndighet eller
såsom en avdelning i bank- och fondinspektionen. Den avvägning av de
med dessa båda alternativ förenade fördelar och nackdelar, som verkställts
av majoriteten hos 1920 års sakkunniga, synes de nu tillkallade sakkunniga
fortfarande vara i huvudsak riktig, dock må här framhållas, att anslutning
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
till bank- och fondinspektionen icke, på sätt 1920 års sakkunniga antagit,
torde medföra någon mera väsentlig kostnadsbesparing. Därest sparbanksinspektionen
inordnades i bank- och fondinspektionen kunde det nämligen
knappast ske på andra villkor än att sparbanksverksamheten tillförbundes
att bära, förutom sparbanksavdelningens kostnader, jämväl en tredjedel av
löneutgifterna för bankinspektören och vissa andra för samtliga avdelningar
gemensamma tjänstemän.
Då de sakkunniga i likhet med majoriteten av 1920 års sakkunniga anse
sig böra förorda sparbanksinspektionens organiserande såsom en självständig
myndighet, sker detta väsentligen på det av 1920 års sakkunniga anförda
skälet, nämligen den obenägenhet för en förening av bank- och fond- samt
sparbanksinspektionerna, som framträtt å sparbankshåll och som — enligt
vad de nu tillkallade sakkunniga ansett sig kunna konstatera — fortfarande
är för handen.»
Jämväl i avseende å frågan om sparbanksinspektionens funktioner hava
de sakkunniga anslutit sig till den ståndpunkt, som härutinnan intogs av
1920 års sakkunniga och som biträddes av föredragande departementschefen
åren 1922 och 1923. De sakkunniga anse sålunda, att länsstyrelsen bör i
stort sett bibehållas vid samma befogenheter som enligt nu gällande lag
tillkomma denna myndighet. Till de befogenheter, som enligt 1920 års
sakkunniga skulle tillkomma sparbanksinspektionen, hava de nu tillkallade
sakkunniga ansett böra läggas rätt att, där sparbanks styrelse vägrar efterkomma
av inspektionen framställd begäran om sammankallande av sparbankens
huvudmän till extra sammanträde, själv utlysa sådant sammanträde.
Dylik befogenhet tillkommer bankinspektionen med avseende å bolagsstämma
i de banker, som stå under dess tillsyn. De sakkunniga framhålla
härutinnan, att med hänsyn till de återverkningar å det allmänna förtroendet
för sparbanken, som kan väntas av en av sparbanksinspektionen
utfärdad kallelse, sådan befogenhet för inspektionen givetvis bör begagnas
endast i rena undantagsfall.
I fråga om de detaljbestämmelser, i vilka det nu framlagda förslaget
skiljer sig från det i 1923 års proposition framlagda, anföra de sakkunniga
följande.
Nu gällande lag föreskreve, i överensstämmelse med 1923 års förslag,
att allmänna ombudet bör minst en gång om året verkställa undersökning
av sparbankens förvaltning och att sådan undersökning bör, där hinder ej
möter, ske genom deltagande i revisionen. Enligt vad de sakkunniga erfarit
hade detta stadgande i praktiken lett därhän, att de allmänna ombuden
ofta icke verkställt annan undersökning än att de deltagit i revisionen.
Även om de allmänna ombudens deltagande i revisionen vore önskvärt syntes
det emellertid vara av värde ur kontrollsynpunkt, att allmänna ombudet
därutöver förrättade en särskild undersökning av sparbanken, om också beträffande
de mindre sparbankerna icke alla år. Ur denna synpunkt föresloge
de sakkunniga en mindre jämkning av lagtexten.
De sakkunniga hade vidare ansett det böra tillkomma allmänt ombud att
jämväl utan bemyndigande av sparbanksinspektionen närvara och deltaga i
överläggningarna vid sammanträde med huvudmännen eller vid av inspektionen
utlyst sammanträde med styrelse eller likvidatorer.
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
13
Vid förslagets anmälan i statsrådet den 26 april 1929 i och för remiss
till lagrådet anförde föredragande departementschefen följande:
»Såsom jag redan framhållit inför Kungl. Maj:t, hava den senaste tidens
händelser utvisat, att den nuvarande ordningen för det allmännas tillsyn
över sparbankerna icke är tillfredsställande. På grund härav och med
hänsyn till vikten av att det allmänna förtroendet för sparbanksväsendet
icke rubbas har jag funnit önskvärt att redan för årets riksdag förslag
framlägges om förbättring av tillsynen.
Det förslag i sådant avseende, som avgivits av de med stöd av Kungl.
Maj:ts beslut nämnda den 10 april tillkallade sakkunniga, kan jag i huvudsak
biträda. I likhet med de sakkunniga anser jag sålunda, att den nuvarande
lokala tillsynen genom länsstyrelserna och av dessa förordnade
allmänna ombud alltjämt bör bibehållas, men att denna tillsyn bör förstärkas
genom inrättandet av en central tillsynsmyndighet.
Vad den lokala tillsynen angår vill jag emellertid särskilt framhålla,
hurusom vad nu inträffat inskärper vikten av att länsstyrelserna till allmänna
ombud utse endast för uppdraget fullt kompetenta personer samt i
övrigt med intresse och noggrannhet handhava sin anpart av tillsynsverksamheten.
De sakkunnigas förslag att fördela ombudsskapen i sparbankerna
inom varje län på ett mindre antal personer och att tid efter annan vidtaga
en omflyttning av de allmänna ombuden mellan sparbankerna inom länet
synes mig förtjänt att tagas under övervägande av länsstyrelserna. Därjämte
torde, såsom de sakkunniga förutsatt, frågan om höjning av de till
de allmänna ombuden utgående arvodena böra upptagas till prövning, därest
i fortsättningen erfarenheten skulle giva stöd för den meningen, att de
nuvarande ersättningarna äro för låga för erhållande av för ändamålet
kompetenta personer. I detta sammanhang torde också böra framhållas
önskvärdheten av att åtminstone de större sparbankerna såsom siffergranskare
eller revisorer anlita auktoriserade revisorer eller andra fullt bokföringskunniga
personer.
I fråga om de allmänna ombudens åligganden har jag ansett sakkunnigförslaget
böra ändras därhän, att allmänt ombud skall minst en gång årligen
verkställa undersökning av sparbankens förvaltning och, där hinder
ej möter, jämväl deltaga i den årliga revisionen.
Till betryggande av allmänt ombuds självständighet gentemot sparbankens
ledning har jag funnit böra i 28 § intagas förbud mot utlämnande av lån
mot förbindelse, för vars uppfyllande allmänna ombudet svarar.
Den centrala tillsynsmyndigheten synes mig böra i enlighet med de sakkunnigas
uppfattning anordnas fristående från finansdepartementet. Tvekan
kan däremot råda, huruvida denna tillsyn bör uppdragas åt bank- och fondinspektionen,
som i sådant fall borde förstärkas med en för sparbankstil]synen
särskilt inrättad avdelning, eller om en ny, enbart för sparbankerna avsedd
tillsynsmyndighet bör inrättas. Goda skäl kunna åberopas för såväl den ena
som den andra ståndpunkten. Emellertid har man på sparbanksliåll bestämt
motsatt sig att den centrala tillsynen anförtros åt bank- och fondinspektionen.
Man synes därvid fästa stor vikt vid den förefintliga artskillnaden
mellan affärsbankernas och sparbankernas verksamhet och förmenar, att det
för bank- och fondinspektionen skulle möta svårigheter att i frågor, där
affärsbankernas och sparbankernas intressen gå i sär, skänka det beaktande
åt sparbanksväsendets synpunkter, som man på detta håll finner önskvärt.
Härtill kommer att man på sparbankernas sida tillmäter stor betydelse åt
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
den rådgivande verksamhet, som bland annat till vinnande av enhetlighet
skulle ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten, och anser att denna
uppgift icke lämpligen bör anförtros annan myndighet än en sådan, som
har tillsynen över sparbankerna till sitt huvudsakliga ändamål och som
från början av sparbankerna mottages med förtroende. Utan att för egen del
uttala något omdöme om bärigheten av dessa synpunkter i och för sig har
jag emellertid i likhet med de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att i frågans nuvarande läge en förening av tillsynen över affärsbankerna
och sparbankerna icke bör äga rum, utan att tillsynen över sparbankerna
bör åtminstone tills vidare anförtros åt en särskild myndighet. Härvid utgår
jag givetvis från att i de fall, där en samverkan mellan den blivande
sparbanksinspektionen och bankinspektionen är önskvärd, en sådan samverkan
också kommer till stånd.
I fråga om fördelningen av tillsynsverksamheten mellan de lokala organen
och sparbanksinspektionen och inspektionens särskilda befogenheter har
jag icke funnit anledning avvika från sakkunnig förslaget annat än i följande
hänseenden.
I syfte att främja tillämpning av enhetliga kontrollprinciper hava de
sakkunniga föreslagit, att länsstyrelses befogenhet att meddela förbud eller
föreläggande i frågor, som angå sparbanks rörelse eller bokföring, skulle
vara beroende av framställning från inspektionen. Såvitt angår bokföringen,
beträffande vilken inspektionen skulle äga meddela bindande
föreskrifter, är en dylik begränsning tydligen på sin plats. Vad däremot
beträffar sparbanks rörelse torde omständigheter kunna inträffa, som påkalla
ett snabbt ingripande av länsstyrelsen, vilket emellertid skulle fördröjas
genom nödvändigheten av inspektionens medverkan. Härtill kommer,
att begränsningen i länsstyrelsens befogenhet i sistnämnda hänseende möjligen
kan vara ägnad att verka avtrubbande på länsstyrelsernas känsla av
ansvar för tillsynens handliavande. Av dessa skäl anser jag mig böra förorda,
att länsstyrelse fortfarande skall äga att på eget initiativ vidtaga åtgärd
mot sparbank i fråga, som angår dess rörelse.
Sparbanksinspektionen synes mig böra tillerkännas rätt att jämväl sedan
sparbank trätt i likvidation sammankalla huvudmännen, givetvis under förutsättning
att likvidatorerna vägrat att efterkomma inspektionens begäran
om utlysande av sammanträde med huvudmännen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle, i överensstämmelse med vad som
gäller för bank- och fondinspektionen, Kungl Maj:t äga bestämma angående
sparbanksinspektionens organisation. De sakkunniga utgå från att
inspektionen skulle bestå av en sparbanksinspektör såsom chef, en biträdande
ledamot och en byråinspektör jämte erforderliga biträden och vaktbetjäning.
Denna organisation synes mig ändamålsenlig och åtminstone för närvarande
tillräcklig för fyllande av de uppgifter, som skulle ankomma på inspektionen.
Sparbanksinspektörens lön torde böra beräknas till förslagsvis 18,000
kronor för år. Biträdande ledamotens arvode förutsättes skola utgå med
4,000 kronor. Byråinspektören torde böra hänföras till lönegraden B 28
samt biträdena till de lönegrader, som motsvara deras arbetsuppgifter. Befattningshavarna,
alltså icke biträdande ledamoten, skulle därjämte erhålla
dyrtidstillägg enligt de för nyreglerade verk gällande grunderna. I likhet
med vad som gäller beträffande bank- och fondinspektionen torde, oaktat
ifrågavarande befattningshavare icke uppföras å ordinarie stat, bestämmelserna
i avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän, tillhörande den all
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
15
manna civila statsförvaltningen, böra vinna tillämpning å deras löneförhållanden
med de jämkningar, som efter närmare utredning finnas erforderliga.
Med en organisation av nu antydd omfattning torde kostnaderna för sparbanksinspektionen,
inberäknat reseersättning samt utgifter för extra arbetskrafter
och lokalhyra ävensom andra expenser, icke komma att överstiga
det av de sakkunniga beräknade beloppet av 70,000 kronor för år. Kostnaderna
synas i enlighet med sakkunnigförslaget böra helt bestridas genom
bidrag från sparbankerna samt bidragen utgå efter ett för alla sparbanker
lika förhållande till beloppet av de av sparbank förvaltade medlen, varmed
avses summan av sparbankens inlåning och dess egna tillgångar, vare sig
dessa avsatts till fonder eller bokförts såsom odisponerade vinstmedel.
I de sakkunnigas förslag hava, utöver vad förut anförts, vidtagits vissa
väsentligen redaktionella jämkningar.
Det synes mig önskvärt, att den föreslagna sparbanksinspektionen
träder i verksamhet redan vid ingången av hudgetåret 1929/1930. Då det
emellertid möjligen kan vara förenat med svårigheter att före den 1 juli
1929 medhinna härför erforderliga åtgärder, torde det böra ankomma på
Kungl. Maj:t att bestämma tiden för ikraftträdandet av ifrågavarande ändringar
i sparbankslagen.
I tryckfrihetsförordningen lärer i likhet med vad som gäller beträffande
bankinspektionen böra införas stadgande i syfte att vissa handlingar, som
röra enskildas förhållanden till sparbank, ej må utlämnas från tillsynsmyndighet.
Att redan till innevarande års riksdag avlåta förslag härom synes
ej erforderligt.»
I enlighet med vissa av lagrådet framställda erinringar hava sedermera
några ändringar vidtagits i förslaget, varjämte ytterligare en del redaktionella
jämkningar företagits i detsamma.
I sitt den 10 maj 1929 avgivna utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker
m. m. jämte i ämnet väckta motioner, uttalade bankoutskottet sin
anslutning till departementschefens vid anmälan av nämnda proposition
angivna uppfattning därom, att vad som inträffat beträffande de i berörda
proposition avsedda sparbankerna kraftigt underströke angelägenheten av
att kontrollen över sparbankerna ordnades på ett mera effektivt sätt än
vad hittills varit fallet. Att förslag om förbättring av tillsynen över
sparbankerna framlagts redan för innevarande års riksdag, måste utskottet
med sålunda tillkännagiven mening hälsa med tillfredsställelse.
Det förslag till ändringar i sparbankslagen, som i berörda syfte av Kungl.
Maj:t framlagts, har utskottet ansett sig böra biträda. Även utskottet
anser sålunda, att den nuvarande lokala tillsynen genom länsstyrelserna
och av dem utsedda allmänna ombud bör fortfarande bibehållas, men att
därjämte bör inrättas en central tillsynsmyndighet. I fråga om den lokala
tillsynen vill utskottet i likhet med departementschefen betona vikten av
att länsstyrelserna låta sig angeläget vara såväl att till allmänna ombud
Utskottet.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
förordna endast fullt kompetenta personer som att i övrigt med intresse
och noggrannhet handhava sin anpart av tillsynsverksamheten. Utskottet
har i detta sammanhang beträffande frågan om ersättningen till de allmänna
ombuden — vilken ersättning det ankommer på Kungl. Maj:t att
reglera — velat uttala, att därest nuvarande ersättningsbelopp skulle visa
sig vara för låga för erhållande av fullt kvalificerade allmänna ombud,
Kungl. Maj:t icke torde böra underlåta att vidtaga erforderliga ändringar
i bestämmelserna om ersättningarnas storlek.
Med avseende å anordnandet av den centrala tillsynsmyndigheten biträder
utskottet likaledes det av departementschefen förordade förslaget, enligt
vilket den centrala tillsynen skulle anförtros åt en fristående, enbart för
sparbankerna avsedd inspektionsmyndighet. Att, såsom av propositionen
framgår, en sådan lösning närmast skulle tillmötesgå från sparbankshåll
uttalade önskemål, har utskottet vid frågans bedömande ansett sig böra
tillmäta stor betydelse såväl ur psykologiska synpunkter som med hänsyn
till den omständigheten, att sparbankerna själva skulle hava att bestrida
kostnaderna för inspektionen.
Såsom av den föregående redogörelsen torde framgå, har den föreliggande
propositionen begränsats att uteslutande avse frågan om förbättringar i det allmännas
tillsyn över sparbankerna. Utskottet har för sin del ej heller funnit
anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga till prövning frågan
om eventuella ändringar i övrigt i gällande sparbankslagstiftning. Utskottet
finner sig alltså ej böra ingå på behandling av de i motionen I:''295 framställda,
till innebörden ej närmare preciserade erinringar, som åsyfta andra
frågor än den i propositionen avsedda. Därest emellertid den blivande sparbanksinspektionen
under sin verksamhet skulle finna behov föreligga av
ändringar i sparbankslagstiftningen, lärer inspektionen ej underlåta att hos
Kungl. Maj:t göra de framställningar i ämnet, som kunna finnas påkallade.
Med anledning av vad i berörda motion anförts rörande frågan om förbud
för ledamot i sparbanksinspektionen att erhålla lån i sparbank anser
sig utskottet böra framhålla, att därest bestämmelser av sådan innebörd
finnas erforderliga, desamma lämpligen torde böra erhålla sin plats i den
instruktion för sparbanksinspektionen, som torde komma att utfärdas av
Kungl. Maj:t. Det synes kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t vid behandling
av spörsmålet om dylik instruktion tager denna fråga under övervägande.
Vad uti motionen i övrigt anförts rörande avfattningen av stadgandena
angående tillsyn över sparbankerna har utskottet ansett icke böra föranleda
ändring i det framlagda lagförslaget.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, i vad densamma nu är föremål för
prövning, må antaga det vid propositionen fogade för
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 51.
17
slaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den
29 juni 1923 om sparbanker; samt
b) att förevarande motion I: 295, i den mån densamma
ej kan anses besvarad genom vad utskottet här ovan
anfört, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 23 maj 1929.
På bankoutskottets vägnar;
C. E. SVENSSON.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. jE. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindley*,
Lindgren*, Ström, Andersson i Hedsta, Bodin och Larsson i Örbyhus;
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Wikström, Byberg, Svensson
i Betingetorp, Höglund i Göteborg och Leffler.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1929.
8 samt. 30 häft. (Nr Öl.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. a1 i texten