Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, dels ock en i ämnet väckt motion.

1929-05-23 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1929:51, Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, dels ock en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

1

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1929 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni

1923 om sparbanker, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 3 maj 1929 dagtecknad proposition nr 230 har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att

antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i vissa delar

av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker, dels ock föreslagit riksdagen

att ej mindre i riksstaten under sjunde huvudtiteln uppföra ett ordinarie

förslagsanslag till sparbanksinspektionen med................ kronor 70,000,

än även i riksstaten för budgetåret 1929/1930 under rubriken »A. Egentliga

statsinkomster. II. Uppbörd i statens verksamhet» uppföra en ny inkomsttitel

sålunda: Bidrag till sparbanksinspektionen ............ kronor 70,000.

Ifrågavarande proposition har hänvisats, i vad den angår förslag till lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker, till

bankoutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

om sparbanker.

Härigenom förordnas, dels att 28, 57, 58, 60, 61, 63, 64 och 68 §§ i

lagen den 29 juni 1923 om sparbanker skola, 58 och 64 §§ i nedan angivna

delar, erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i lagen skola

införas två nya paragrafer, betecknade 60 a och 60 b och av den lydelse

nedan sägs:

28 §.

Lån av sparbanks medel må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars

uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse eller i sparbanken anställd

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 30 häft. (Nr 51.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

tjänsteman i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän svarar, utan så

är, att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av sådana obligationer

eller inteckningar, som i 25 § omförmälas, ej heller må lån utlämnas

mot förbindelse, för vars uppfyllande det enligt 58 § förordnade

allmänna ombudet svarar.

57 §.

Tillsynen över sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av Konungens

befallningshavande i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte,

samt en för hela riket gemensam sparbanksinspektion.

58 §.

Konungens befallningshavande — — — hinder därför.

Konungens befallningshavande — — — sådant vite.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet i balansräkning

eller vinst- och förlusträkning icke av Konungens befallningshavande

meddelas i fråga om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande

är belagt med straff. I frågor, som angå sparbanks bokföring, må

förbud eller föreläggande icke av Konungens befallningshavande meddelas,

med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning därom.

Då Konungens befallningshavande — — — ett år.

Har sparbanks styrelse — — — i likvidation.

60 §.

Allmänna ombudet åligge:

att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;

att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens förvaltning

och, där hinder ej möter, jämväl deltaga i den revision, varom i

39 § förmäles;

att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;

att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan giva

anledning till åtgärd av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen,

därom ofördröjligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet;

samt

att meddela Konungens befallningshavande och inspektionen alla de

upplysningar angående sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst av Konungens

befallningshavande återkallas.

Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens åligganden meddelas

av Konungen.

Allmänna ombudet åtnjuter arvode efter de grunder Konungen stadgar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

60 a §.

Sparbanksinspektionen åligge:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verksamhet

tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet; samt

att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i

överensstämmelse med lag eller sparbankens reglemente eller eljest bedrives

på sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar

hos sparbankens styrelse eller de framställningar hos Konungens befallningshavande,

vartill inspektionen kan finna sig föranlåten.

Där inspektionen finner sådant nödigt, äge inspektionen meddela föreskrifter

angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper.

Ledamot av inspektionen må ej deltaga i styrelsen av eller vara anställd

vid sparbank.

Närmare bestämmelser om inspektionens organisation och verksamhet

meddelas av Konungen.

60 b §.

Sparbanksinspektionen äge, när sådant prövas nödigt, sammankalla sparbanks

styrelse eller, om sparbanken befinner sig i likvidation, likvidatorerna.

Hava styrelsen eller likvidatorerna icke efterkommit av inspektionen

framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra sammanträde med

huvudmännen, må sådan kallelse av inspektionen utfärdas.

Vid sammanträde med huvudmännen eller av inspektionen utlyst sammanträde

med styrelse eller likvidatorer må närvara och i överläggningarna

deltaga allmänna ombudet ävensom den, vilken enligt av Konungen

meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspektionen.

61 $.

Sparbanks styrelse eller, där sparbanken trätt i likvidation, dess likvidatorer

åligge:

att för sparbanksinspektionen och allmänna ombudet när som helst hålla

sparbankens kassa och övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och

andra handlingar tillgängliga för granskning;

att å tider, som av inspektionen bestämmas, och enligt av inspektionen

fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över

sparbankens tillgångar och skulder; skolande i sådan översikt angivas,

huruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon

i översikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att jämväl i övrigt meddela Konungens befallningshavande, inspektionen

och allmänna ombudet alla de upplysningar rörande sparbanken, som av

dem äskas;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

att, där inspektionen meddelat föreskrift beträffande sättet för förandet

av sparbanks räkenskaper, ställa sig sådan föreskrift till efterrättelse;

att, så snart den i 32 § omförmälda berättelsen föreligger av styrelsen

underskriven, insända avskrifter därav jämte vinst- och förlusträkning

samt balansräkning till såväl inspektionen som allmänna ombudet samt

att efter verkställd revision tillställa inspektionen och allmänna ombudet

den däröver avgivna berättelsen ävensom protokoll, upptagande de å sammanträde

med huvudmännen i anledning av nämnda berättelser fattade

besluten; samt

att årligen senast en månad efter huvudmännens årssammanträde avgiva

statistisk redogörelse angående sparbanken jämlikt av Konungen

meddelade föreskrifter.

63 $.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och

verksamhet ävensom av halva kostnaden för arvoden åt allmänna ombuden

skall varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag. Vartdera

bidraget skall utgå efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande

till sammanlagda beloppet av de utav sparbank vid utgången av

nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må varje bidrag icke

överstiga fem tusendedels procent av detta belopp. Återstoden av kostnaden

för arvoden åt allmänna ombuden gäldas av statsverket.

Närmare bestämmelser om fastställande av sparbanks bidrag och om

bidrags erläggande meddelas av Konungen.

64 §.

Med böter från och med femtio till och med tvåtusen kronor eller fängelse

straffes

1) stiftare, vilken — — — 4 § sägs;

2) styrelseledamot — — — oriktig uppgift;

3) styrelseledamot--— oriktig uppgift;

4) styrelseledamot, som--— 33 §;

5) styrelseledamot eller annan, som mot bättre vetande till Konungens

befallningshavande, sparbanksinspektionen eller allmänna ombudet avgiver

oriktig eller ofullständig uppgift angående omständighet, varom det ålegat

honom att lämna upplysning;

6) revisor, som — — — honom granskats;

7) revisor, som — — — hans uppdrag.

Ej må — — — strängare straff.

68 §.

över beslut, som av Konungens befallningshavande eller sparbanksinspektionen

på grund av denna lag meddelas, må klagan föras hos Konungen

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

5

i vederbörande statsdepartement; dock gånge beslut, som meddelas av

Konungens befallningsbavande, utan hinder av klagan i verkställighet,

där icke Konungen annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet, i den mån redogörelse

i det följande ej lämnas, hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i

anledning av densamma inom första kammaren väckt motion nr 295, vari

herr Lindhagen hemställt, att riksdagen vid prövning av propositionen ville

taga hänsyn till vissa i motionen framställda erinringar samt med anledning

därav besluta eller hos Kungl. Maj:t begära förslag till ytterligare ändringar

av sparbankslagen.

I motiveringen för detta yrkande har motionären anfört följande:

»Den senaste sparbankskraschen har lett till dels en proposition om ersättning

till insättarna och dels en proposition nr 230 om vissa ändringar

i sparbankslagen till förekommande av dylika olyckors upprepande. Den

s. k. sakkunskapens insats i ärendet, såvitt den framträder i det sistnämnda

lagförslaget, synes mången icke sakkunnig giva intryck av otillräcklighet,

om ens något därmed vinnes. Det kan väl därför ej anses förmätet, att

utslag av den stora allmänhetens betänkligheter och spörsmål få göra sig i

någon mån påminda vid prövningen av lagförslaget.

1) Det synes mången vara föga vunnet med att inrätta en centralinspektion.

Den har förmodligen ej stora utsikter att bemästra det fördolda —

och det är detta varom nu är fråga — som sker i hela rikets sparbanksvärld.

Den gamla bankinspektionen för de större bankerna har ju också

visat sig ej förmå så synnerligen mycket emot obehöriga manipulationer.

2) Ett allmänt ombud skall fortfarande tillsättas och utses av länsstyrelserna.

Dessa länsstyrelser komma dock fortfarande att sakna kompetens

och möjligheter att uppsöka och utse de rätta personerna. Det blir fortfarande

i stor utsträckning ämbetsmän, bekanta eller andra, som önska sig

ett arvode eller behöva det, vilka bliva utnämnda. De förstå sig föga på

saken. Att såsom ifrågasatts höja de allmänna ombudens arvoden innebär

icke alls någon garanti. Mången gång tvärtom, då ju i vår tid med sina

ökade levnadsbehov och trängsel på arbetsmarknaden alla människor stå på

språng efter ett arvode.

3) I sak förefaller det mången betydelsefullt, att allmänheten icke obehörigen

lockas även av statsmakten att insätta sina besparingar i företag, om

vilkas beskaffenhet de ej äga kännedom. Sålunda har enligt tradition allmänheten

fått för sig, att etiketten »sparbank» utgör en synnerlig säkerhet.

Denna tradition kommer sannolikt att fortfarande verka, sedan minnet av

det nu inträffade fördunklats. Ingen slags bankinrättning bör därför få föra

benämningen sparbank utan att den åtminstone för varje särskilt fall blivit

särskilt prövad i sömmarna och förlänats rättighet att tills vidare bära

benämningen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

4) I ännu högre grad lockar en högre ränta den okritiska allmänheten att

vedervåga sina besparingar. Detta bör icke vidare tillåtas. En högre ränta

betyder oftast, att säkerheten är sämre ju högre ränteprocenten stiger. En

högre ränta än den officiella depositionsräntan bör således ej tillåtas utan

att tillstånd därtill lämnats efter prövning för varje fall, då en s. k. sparbank

söker locka allmänheten till sig med förespeglingar om hög ränta.

Jag känner ett bruk på en landsbygd, där större delen av befolkningen förlorat

sina besparingar genom att en av de nu ruinerade sparbankerna lockat

pengarna till sig med en högre ränta än som betalats i den säkra bank, i

vilken de förut varit insatta. En sådan kontroll har förmyndarkammaren

i Stockholm också varit underkastad därför att omyndigas medel ansetts

böra särskilt tryggas.

5) Allmänheten invaggas i säkerhet genom de högtidliga namn, som författningarna

tilldela vissa institutioner, bakom vilka dock stå endast vanliga

skröpliga privatpersoner. Häromdagen telefonerade en förmyndare i huvudstadens

omgivningar till förmyndarkammaren i Stockholm och frågade, om

icke förmyndarkammaren godkände förmyndarmedels insättande på postsparbanken.

Han hade velat göra det men av ''Överförmyndaren’ i orten

avråtts därifrån, och i stället insätta medlen, tiotusen kronor, i Allmänna

sparbanken på grund av den högre räntan. Detta hade därför skett med

påföljd, att myndlingen förlorade sina penningar. Uppgiftslämnaren tilläde,

att han sedermera erfarit, att ''överförmyndaren'', för vilken han var ålagd

i lag att böja sig, var på något sätt ekonomiskt intresserad i nämnda

sparbank.

Med anslutning till denna reflexion tillåter jag mig för det femte ifrågasätta,

huruvida ej uti förslagets 28 § orden ''utan så är att till säkerhet för

lånets fulla belopp ställes pant av sådana obligationer eller inteckningar,

som i 25 § omförmälas’ böra utgå. Därtill bör uttryckligen uttalas, att

ledamot av sparbanksinspektion samt allmänt ombud ej må erhålla lån i

någon sparbank samt eventuellt skall inbetala sådant tidigare lämnat lån,

innan utnämning kan ifrågakomma.»

Enligt gällande bestämmelser om tillsyn över sparbank, som meddelas i

57—63 §§ i sparbankslagen den 29 juni 1923, utövas tillsynen av länsstyrelsen

i det län, där sparbankens styrelse har sitt säte. Såsom biträde vid

tillsynen har länsstyrelsen ett av densamma för varje sparbank förordnat

allmänt ombud, som minst en gång årligen bör verkställa undersökning av

sparbankens förvaltning. Sådan undersökning bör, där hinder ej möter, ske

genom deltagande i revisionen av sparbankens förvaltning. De uppgifter,

som åligga allmänt ombud, äro närmare angivna i en av Kungl. Maj:t den

21 december 1923 utfärdad instruktion (nr 451). Genom särskild kungörelse

samma dag (nr 452) har Kungl. Maj:t med stöd av 63 § i sparbankslagen

meddelat bestämmelser om ersättning till de allmänna ombuden.

På hemställan av bankoutskottet i dess utlåtande nr 17, liar riksdagen

i skrivelse den 8 mars 1929, nr 49, i anledning av väckt motion anhållit,

att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning i fråga om

behovet av ändrade bestämmelser rörande tillsyn över sparbankerna samt,

därest omständigheterna därtill skulle föranleda, för riksdagen framlägga

förslag i ämnet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

7

I motiveringen till skrivelsen har riksdagen anfört, bland annat, att riksdagen

visserligen tidigare uttalat den uppfattningen, att den nuvarande anordningen

för tillsyn över sparbankerna skulle komma att bliva tillfyllest.

Emellertid hade, efter ikraftträdandet av den nya sparbankslagen, beträffande

några sparbanker inträffat omständigheter, vilka syntes kunna sägas utgöra

stöd för den meningen, att tillsynen enligt nu gällande system icke alltid

fungerat fullt tillfredsställande.

Då chefen för finansdepartementet den 10 april 1929 för Kungl. Maj:t

anmälde riksdagens förevarande skrivelse, framhöll han, att riktigheten av

den uppfattning, åt vilken riksdagen i skrivelsen givit uttryck, bekräftats

av de förhållanden, som yppat sig i samband med de under de senaste

dagarna inträffade fallissemangen i Allmänna sparbanken i Stockholm med

flera sparbanker.

Vad i berörda samband framkommit utvisade enligt departementschefens

mening, att den redan före den nuvarande sparbankslagens tillkomst aktuella

frågan om omläggning av tillsynen över sparbankerna måste skyndsamt

bringas till en lösning. Beträffande spörsmålet om sättet för kontrollens

utövande och om den myndighet, åt vilken kontrollen borde anförtros, hade

tidigare och senast under förarbetena till den nu gällande lagen skilda

meningar yppats. Olika möjligheter hade därvid utförligt diskuterats.

Emellertid vore departementschefen icke beredd att taga ståndpunkt till

ifrågavarande spörsmål utan ytterligare utredning, som toge hänsyn jämväl

till de erfarenheter, man varit i tillfälle att göra i tiden efter den nya

lagens tillkomst. Denna utredning syntes lämpligen böra verkställas genom

särskilda inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga samt bedrivas med

största skyndsamhet i syfte att, därest så visade sig möjligt, förslag i ämnet

måtte kunna framläggas redan för den nu samlade riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts sökte och erhöll departementschefen

Kungl. Majcts bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga att

inom finansdepartementet biträda med utredning angående ändrade bestämmelser

rörande tillsyn över sparbankerna. Med stöd av detta bemyndigande

tillkallades samma dag ledamoten av riksdagens andra kammare E. O.

Magnusson i Tumhult, borgmästaren V. A. Schneider och ledamoten av

riksdagens första kammare generaldirektören A. E. Örne att biträda med

utredningen.

De sålunda utsedda sakkunniga hava med skrivelse den 20 april 1929

avgivit förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923

(nr 286) om sparbanker.

Före behandlingen av de sakkunnigas förslag har departementschefen

lämnat en redogörelse för tidigare framlagda förslag beträffande ordnande

av tillsynen över sparbankerna. Därvid har departementschefen bland annat

erinrat om det förslag, som i betänkande den 27 juli 1921 avgavs av 192 0

års sparbankssakkunniga. Detta förslag gick ut på att tillsynen skulle

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

vara fördelad mellan länsstyrelserna och en särskild, för hela riket gemensam

sparbanksinspektion. De sakkunniga tänkte sig, att denna inspektion,

vars organisation skulle bestämmas i administrativ ordning, skulle bestå

av en sparbanksinspektör som chef jämte en, eventuellt flera assistenter samt

en biträdande ledamot och en sekreterare ävensom kontorspersonal. Kostnaden

för inspektionen skulle bestridas av sparbankerna.

Länsstyrelsernas funktioner i avseende å tillsynen voro enligt förslaget i stort

sett desamma som enligt den då gällande 1892 års sparbankslag; dock skulle

länsstyrelsen endast efter framställning av sparbanksinspektionen äga att ingripa

mot sparbank i fråga, som avsåge dess rörelse eller bokföring, varjämte rätten

att meddela föreskrifter om sättet för förande av sparbanks räkenskaper

skulle överflyttas från länsstyrelserna till inspektionen.

Sparbanksinspektionen skulle enligt förslaget hava såväl rådgivande som

inspekterande verksamhet. I det förra avseendet skulle inspektionen hava

att dels tillhandagå sparbankerna med erforderliga råd och upplysningar

angående lämpliga inrättandet och bedrivandet av deras verksamhet och

dels på begäran av länsstyrelsen yttra sig i sparbanksfrågor, som ankomme

på nämnda myndighets åtgärd. I det senare avseendet skulle inspektionen

hava att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet samt företaga

undersökningar av sparbankernas förvaltning. Skulle inspektionen finna,

att sparbank förvaltades i strid med de för sparbanken gällande föreskrifter,

skulle inspektionen hava att genom erinringar hos sparbankens styrelse söka

åstadkomma rättelse samt att, i den mån det erfordrades, hos länsstyrelsen

göra framställning om åtgärd gent emot sparbanken. Inspektionen skulle

vidare beträffande på länsstyrelses prövning ankommande frågor hava att

verka för tillkomsten av en enhetlig praxis, för vilket ändamål det synes

hava förutsatts, att inspektionen skulle äga att hos Kungl. Maj:t överklaga

länsstyrelses beslut, varigenom framställning av inspektionen lämnats utan

bifall.

De sakkunniga voro emellertid icke eniga om sitt förslag, som omfattades

av en majoritet av fyra av de sakkunniga. Två av de sakkunniga förordade,

att den centrala tillsynen över sparbankerna skulle överlämnas åt

bank- och fondinspektionen; hos denna skulle för sådant ändamål upprättas

en särskild avdelning med de funktioner, som av sakkunnigmajoriteten tillämnats

sparbanksinspektionen. En av de sakkunniga slutligen avstyrkte

helt inrättandet av ett centralt tillsynsorgan.

Beträffande de allmänna ombuden förklarade de sakkunniga sig instämma

i det från sparbankshåll framställda kravet på en ökning av ombudens

kvalifikationer, för vilket ändamål de sakkunniga förutsatte, att Kungl.

Maj:t i administrativ ordning komme att föreskriva, att högre arvoden än

för det dåvarande utginge skulle kunna efter länsstyrelsernas beprövande

tillerkännas ombuden. Ersättningen till ombuden borde enligt de sakkunnigas

uppfattning liksom tidigare bestridas av statsmedel.

De över sakkunnigförslaget hörda myndigheterna uttalade i allmänhet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

9

sympatier för inrättandet av en central tillsynsmyndighet för sparbankerna;

dock yttrade några länsstyrelser sig i motsatt riktning. Av sparbankerna

avstyrkte något över ett hundra den centrala inspektionsmyndigheten, medan

övriga sparbanker liksom sparbanks- och bankföreningarna icke hade något

att i princip erinra mot en sådan anordning.

Beträffande den centrala inspektionsmyndighetens organisation ställde sig

sparbanksföreningen och det stora flertalet av dem, som förordat inrättandet

av en dylik myndighet, avvisande mot tanken på ett särskilt ämbetsverk

eller en avdelning av bank- och fondinspektionen för tillsynens utövande

och föreslogo i stället, att tillsynen skulle överlämnas åt, såsom det hette i

sparbanksföreningens yttrande, en under finansdepartementet direkt sorterande

sparbanksinspektör med ett eller måhända två biträden till sitt förfogande.

Sparbanksföreningen framhöll därvid, att vad sparbankerna äskade

och behövde vore ett centralorgan med huvudsaklig uppgift att såsom rådgivande

åt landets samtliga sparbanker och jämväl länsstyrelserna verka

för tillämpningen av sunda och så vitt möjligt enhetliga principer inom

sparbanksvärlden.

Det förslag till ny sparbankslag, som av Kungl. Maj:t framlades för 1922

års riksdag, anslöt sig i fråga om tillsynen väsentligen till de sakkunnigas

förslag, dock avsågs i Kungl. Maj:ts förslag, att den centrala inspektionen

skulle handhavas av en med finansdepartementet direkt förbunden sparbanksinspektör

med samma funktioner som tillämnats den av de sakkunniga

föreslagna inspektionen och med uppgift tillika att inom departementet vara

föredragande i sparbanksfrågor.

Kungl. Maj:ts förslag vann emellertid ej riksdagens bifall.

I det förslag, som därefter av Kungl. Maj:t framlades för 1923 års riksdag,

upptogos beträffande tillsynen samma bestämmelser som i 1922 års

förslag. Banko utskottet, som redan 1922 bestämt uttalat sig mot införande

av en central inspektionsmyndighet och förordat bibehållande av det förutvarande

tillsynssystemet med vissa förbättringar, vidhöll 1923 samma ståndpunkt

och företog i överensstämmelse därmed vissa ändringar i Kungl.

Maj:ts förslag. Sex ledamöter av utskottet reserverade sig emellertid och

tillstyrkte Kungl. Majtts förslag. Riksdagen biföll utskottets förslag, i

enlighet varmed alltså ifrågavarande bestämmelser erhållit sin nuvarande

avfattning.

1929 års sakkunniga hava i huvudsak anslutit sig till det förslag, som

avgavs av 1920 års sparbankssakkunniga. Endast beträffande vissa detaljer

skiljer sig det nya förslaget från det tidigare.

Inledningsvis framhålla de nu tillkallade sakkunniga, att frågan om anordnande

av en fackmässig kontroll över sparbankerna nu ligger annorlunda

till än då spörsmålet om tillsynen tidigare och senast i sammanhang med

den nuvarande sparbankslagens tillkomst varit föremål för övervägande.

Förut hade nämligen, anföra de sakkunniga, kravet på eu omläggning av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

tillsynen motiverats än av teoretiska skäl och än av det faktum, att från

sparbankshåll genom sparbankernas rikssammanslutning, svenska sparbanksföreningen,

önskemål framställts om en förbättrad fackmässig inspektion

utan att man dock kunnat hänvisa till, att inträffade förluster haft sin

grund i bristande tillsyn från det allmännas sida. Den utredning, som

verkställts i anledning av de nyligen inträffade sparbanksfallissemangen,

syntes däremot giva vid banden, att åtminstone i vissa av nu ifrågavarande

sparbanker förlusterna blivit väsentligt större än vad fallet skulle blivit om

tillsynen fungerat tillfredsställande. Sålunda läte det sig exempelvis knapnast

tänka, att med en tillfredsställande kontroll det varit möjligt att på

sätt som under längre tid och i alltmera ökad omfattning skett intill högt

uppdriven lånegräns belåna inteckningar i för tomtexploatering avsedda områden

eller i obebyggda eller med icke färdiga hus bebyggda tomter, allt

fastigheter, vilka givit alls ingen eller mycket ringa avkastning. Ej heller

hade, under förutsättning av tillförlitlig kontroll, bestämmelsen, att sparbanks

utlåningsrörelse företrädesvis skall avse sparbankens verksamhetsområde,

kunnat åsidosättas till den grad som på sina håll varit fallet.

Om sålunda numera full enighet syntes råda om behovet av förbättring

av sparbankstillsynen, vore det icke lika klart, vilka vägar man borde välja

för tillgodoseende av detta ändamål. Redan från början ville de sakkunniga

emellertid såsom sin åsikt framhålla, att ett system med kontroll genom

allmänna ombud å orterna borde bibehållas, men att å andra sidan tillsynen

borde förstärkas genom medverkan av en central, sakkunnig myndighet.

Den person- och lokalkännedom, som de allmänna ombuden i orterna borde

få förutsättas äga, kunde nämligen icke tillfullo uppvägas av den i övrigt

större kompetensen hos en central inspektionsmyndighet; kostnadsskäl lade

dessutom hinder i vägen mot att organisera en sådan myndighet som ett

riksrevisionsverk för sparbankerna. Å andra sidan syntes — på sätt av

1920 års sakkunniga framhållits — den lokala tillsynen ensam icke kunna

göras tillräckligt effektiv.

När de sakkunniga sålunda uttalat sig för bibehållande av allmänna ombud

i orterna, har det emellertid skett under framhållande av, att vid utseende

av ombuden kraven på sakkunskap och ekonomisk erfarenhet borde

uppehållas i största möjliga utsträckning. Det kan sålunda enligt de sakkunniga

icke anses lämpligt att, såsom på flera håll skett, dessa uppdrag

i stor utsträckning göras till bisysslor åt vid länsstyrelserna anställda

tjänstemän, oavsett dessas kompetens för uppdragen. Därest ombudsskapet

i ett flertal sparbanker inom visst län anförtroddes åt samma person ville det

synas de sakkunniga, som om även med nuvarande bestämmelser angående

arvodenas belopp lämpliga personer borde kunna erhållas. Skulle emellertid

så icke på alla orter vara fallet, förutsätta de sakkunniga, att Kungl. Maj:t

skall vidtaga sådan ändring i dessa bestämmelser, som möjliggör en i

sådana fall erforderlig höjning av arvodena. De sakkunniga anse det också

böra tagas i övervägande, huruvida icke den tid, inom vilken viss person

fungerar såsom allmänt ombud i viss sparbank, bör begränsas. I praktiken

skulle detta lämpligen kunna ske på så sätt, att med jämna mellanrum en

omflyttning av allmänna ombud ägde rum mellan sparbankerna inom visst

län. De sakkunniga vilja emellertid icke förorda, att redan nu en dylik

ordning lagfästes; lämpligast syntes vara, att den nya centrala inspektionsmyndigheten

efter någon tids erfarenhet avgåve förslag till lagändringar

beträffande den allmänna ombudsinstitutionen, därest sådana befunnits erforderliga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

11

I fråga om den centrala inspektionsmyndighetens organisation äro, framhålla

de sakkunniga, tre alternativ tänkbara, vilka alla tidigare framförts;

den kan anordnas såsom en under finansdepartementet direkt sorterande

sparbanksinspektör eller såsom en från departementet fristående central

myndighet, i senare fallet organiserad antingen såsom en självständig myndighet

eller såsom en avdelning i bank- och fondinspektionen.

Beträffande de olika alternativen anföra de sakkunniga följande.

»Det första alternativet, en sparbanksinspektör, framfördes första gången

av en reservant bland 1910 års sparbankssakkunniga och upptogs sedan i

såväl 1922 som 1923 års propositioner, det andra — organisation såsom

självständig myndighet — förordades av majoriteten av 1920 års sakkunniga

och det tredje eller inordnande i bankinspektionen av majoriteten av 1910

års sakkunniga samt två reservanter bland 1920 års sakkunniga.

Då departementschefen år 1922 ansåg, att man för det dåvarande kunde

nöja sig med allenast en tjänsteman, förklarade han det avgörande härvidlag

vara, i vilken utsträckning undersökningar på stället och därav föranledda

resor kunde bliva nödvändiga. Departementschefen utgick nämligen från

att det arbete, som kunde verkställas å tjänsterummet, kunde utan svårighet

utföras av en enda tjänsteman. Beträffande behovet av undersökningar på

stället ansåg departementschefen den dittillsvarande erfarenheten giva vid

handen, att undersökningarna, i den mån sådana verkligen bleve nödvändiga,

i allmänhet skulle kunna verkställas på synnerligen kort tid. Enligt departementschefens

mening borde sparbanksinspektören förbindas med finansdepartementet

på det sätt, att han inom departementet skulle handlägga

där förekommande sparbanksfrågor, på samma gång som han i egenskap

av sparbanksinspektör fungerade såsom central myndighet.

Med den utveckling, sparbanksväsendet numera erhållit, måste de sakkunniga

anse det uteslutet, att en man skulle kunna på ett tillfredsställande

sätt lösa den dubbla uppgiften av rådgivare åt sparbankerna, huvudsakligen

verksam genom skriftväxling från huvudstaden, och av inspektör, vilken,

därest han över huvud skulle kunna vinna personlig kännedom om förhållandena

i landets inemot 500 sparbanker, nödvändigtvis maste tillbringa

en högst väsentlig del av året på resor. Härtill kommer, att en anordning,

som hos en person inom samma verksamhetsområde förenar å ena sidan

uppgifter av natur att böra av honom självständigt handläggas och å andra

sidan uppgifter såsom föredragande inom statsdepartement, näppeligen synes

stå i överensstämmelse med här i landet hävdvunnen ordning. Påpekas må

härvidlag, hurusom bankinspektionen, som tidigare varit organiserad såsom

en byrå under finansdepartementet, på grund av de därmed förenade olägenheterna

efter initiativ från riksdagen genom lagändring år 1906 ombildades

till ett självständigt verk.

Om de sakkunniga redan på de sålunda anförda skälen ansett alternativet

med en i finansdepartementet inordnad sparbanksinspektör böra utmönstras

och den centrala inspektionsmyndigheten alltså böra erhålla karaktären av en

från departementet fristående institution, har däremot större tvekan rått

huruvida myndigheten bör anordnas såsom en självständig myndighet eller

såsom en avdelning i bank- och fondinspektionen. Den avvägning av de

med dessa båda alternativ förenade fördelar och nackdelar, som verkställts

av majoriteten hos 1920 års sakkunniga, synes de nu tillkallade sakkunniga

fortfarande vara i huvudsak riktig, dock må här framhållas, att anslutning

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

till bank- och fondinspektionen icke, på sätt 1920 års sakkunniga antagit,

torde medföra någon mera väsentlig kostnadsbesparing. Därest sparbanksinspektionen

inordnades i bank- och fondinspektionen kunde det nämligen

knappast ske på andra villkor än att sparbanksverksamheten tillförbundes

att bära, förutom sparbanksavdelningens kostnader, jämväl en tredjedel av

löneutgifterna för bankinspektören och vissa andra för samtliga avdelningar

gemensamma tjänstemän.

Då de sakkunniga i likhet med majoriteten av 1920 års sakkunniga anse

sig böra förorda sparbanksinspektionens organiserande såsom en självständig

myndighet, sker detta väsentligen på det av 1920 års sakkunniga anförda

skälet, nämligen den obenägenhet för en förening av bank- och fond- samt

sparbanksinspektionerna, som framträtt å sparbankshåll och som — enligt

vad de nu tillkallade sakkunniga ansett sig kunna konstatera — fortfarande

är för handen.»

Jämväl i avseende å frågan om sparbanksinspektionens funktioner hava

de sakkunniga anslutit sig till den ståndpunkt, som härutinnan intogs av

1920 års sakkunniga och som biträddes av föredragande departementschefen

åren 1922 och 1923. De sakkunniga anse sålunda, att länsstyrelsen bör i

stort sett bibehållas vid samma befogenheter som enligt nu gällande lag

tillkomma denna myndighet. Till de befogenheter, som enligt 1920 års

sakkunniga skulle tillkomma sparbanksinspektionen, hava de nu tillkallade

sakkunniga ansett böra läggas rätt att, där sparbanks styrelse vägrar efterkomma

av inspektionen framställd begäran om sammankallande av sparbankens

huvudmän till extra sammanträde, själv utlysa sådant sammanträde.

Dylik befogenhet tillkommer bankinspektionen med avseende å bolagsstämma

i de banker, som stå under dess tillsyn. De sakkunniga framhålla

härutinnan, att med hänsyn till de återverkningar å det allmänna förtroendet

för sparbanken, som kan väntas av en av sparbanksinspektionen

utfärdad kallelse, sådan befogenhet för inspektionen givetvis bör begagnas

endast i rena undantagsfall.

I fråga om de detaljbestämmelser, i vilka det nu framlagda förslaget

skiljer sig från det i 1923 års proposition framlagda, anföra de sakkunniga

följande.

Nu gällande lag föreskreve, i överensstämmelse med 1923 års förslag,

att allmänna ombudet bör minst en gång om året verkställa undersökning

av sparbankens förvaltning och att sådan undersökning bör, där hinder ej

möter, ske genom deltagande i revisionen. Enligt vad de sakkunniga erfarit

hade detta stadgande i praktiken lett därhän, att de allmänna ombuden

ofta icke verkställt annan undersökning än att de deltagit i revisionen.

Även om de allmänna ombudens deltagande i revisionen vore önskvärt syntes

det emellertid vara av värde ur kontrollsynpunkt, att allmänna ombudet

därutöver förrättade en särskild undersökning av sparbanken, om också beträffande

de mindre sparbankerna icke alla år. Ur denna synpunkt föresloge

de sakkunniga en mindre jämkning av lagtexten.

De sakkunniga hade vidare ansett det böra tillkomma allmänt ombud att

jämväl utan bemyndigande av sparbanksinspektionen närvara och deltaga i

överläggningarna vid sammanträde med huvudmännen eller vid av inspektionen

utlyst sammanträde med styrelse eller likvidatorer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

13

Vid förslagets anmälan i statsrådet den 26 april 1929 i och för remiss

till lagrådet anförde föredragande departementschefen följande:

»Såsom jag redan framhållit inför Kungl. Maj:t, hava den senaste tidens

händelser utvisat, att den nuvarande ordningen för det allmännas tillsyn

över sparbankerna icke är tillfredsställande. På grund härav och med

hänsyn till vikten av att det allmänna förtroendet för sparbanksväsendet

icke rubbas har jag funnit önskvärt att redan för årets riksdag förslag

framlägges om förbättring av tillsynen.

Det förslag i sådant avseende, som avgivits av de med stöd av Kungl.

Maj:ts beslut nämnda den 10 april tillkallade sakkunniga, kan jag i huvudsak

biträda. I likhet med de sakkunniga anser jag sålunda, att den nuvarande

lokala tillsynen genom länsstyrelserna och av dessa förordnade

allmänna ombud alltjämt bör bibehållas, men att denna tillsyn bör förstärkas

genom inrättandet av en central tillsynsmyndighet.

Vad den lokala tillsynen angår vill jag emellertid särskilt framhålla,

hurusom vad nu inträffat inskärper vikten av att länsstyrelserna till allmänna

ombud utse endast för uppdraget fullt kompetenta personer samt i

övrigt med intresse och noggrannhet handhava sin anpart av tillsynsverksamheten.

De sakkunnigas förslag att fördela ombudsskapen i sparbankerna

inom varje län på ett mindre antal personer och att tid efter annan vidtaga

en omflyttning av de allmänna ombuden mellan sparbankerna inom länet

synes mig förtjänt att tagas under övervägande av länsstyrelserna. Därjämte

torde, såsom de sakkunniga förutsatt, frågan om höjning av de till

de allmänna ombuden utgående arvodena böra upptagas till prövning, därest

i fortsättningen erfarenheten skulle giva stöd för den meningen, att de

nuvarande ersättningarna äro för låga för erhållande av för ändamålet

kompetenta personer. I detta sammanhang torde också böra framhållas

önskvärdheten av att åtminstone de större sparbankerna såsom siffergranskare

eller revisorer anlita auktoriserade revisorer eller andra fullt bokföringskunniga

personer.

I fråga om de allmänna ombudens åligganden har jag ansett sakkunnigförslaget

böra ändras därhän, att allmänt ombud skall minst en gång årligen

verkställa undersökning av sparbankens förvaltning och, där hinder

ej möter, jämväl deltaga i den årliga revisionen.

Till betryggande av allmänt ombuds självständighet gentemot sparbankens

ledning har jag funnit böra i 28 § intagas förbud mot utlämnande av lån

mot förbindelse, för vars uppfyllande allmänna ombudet svarar.

Den centrala tillsynsmyndigheten synes mig böra i enlighet med de sakkunnigas

uppfattning anordnas fristående från finansdepartementet. Tvekan

kan däremot råda, huruvida denna tillsyn bör uppdragas åt bank- och fondinspektionen,

som i sådant fall borde förstärkas med en för sparbankstil]synen

särskilt inrättad avdelning, eller om en ny, enbart för sparbankerna avsedd

tillsynsmyndighet bör inrättas. Goda skäl kunna åberopas för såväl den ena

som den andra ståndpunkten. Emellertid har man på sparbanksliåll bestämt

motsatt sig att den centrala tillsynen anförtros åt bank- och fondinspektionen.

Man synes därvid fästa stor vikt vid den förefintliga artskillnaden

mellan affärsbankernas och sparbankernas verksamhet och förmenar, att det

för bank- och fondinspektionen skulle möta svårigheter att i frågor, där

affärsbankernas och sparbankernas intressen gå i sär, skänka det beaktande

åt sparbanksväsendets synpunkter, som man på detta håll finner önskvärt.

Härtill kommer att man på sparbankernas sida tillmäter stor betydelse åt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

den rådgivande verksamhet, som bland annat till vinnande av enhetlighet

skulle ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten, och anser att denna

uppgift icke lämpligen bör anförtros annan myndighet än en sådan, som

har tillsynen över sparbankerna till sitt huvudsakliga ändamål och som

från början av sparbankerna mottages med förtroende. Utan att för egen del

uttala något omdöme om bärigheten av dessa synpunkter i och för sig har

jag emellertid i likhet med de sakkunniga kommit till den uppfattningen,

att i frågans nuvarande läge en förening av tillsynen över affärsbankerna

och sparbankerna icke bör äga rum, utan att tillsynen över sparbankerna

bör åtminstone tills vidare anförtros åt en särskild myndighet. Härvid utgår

jag givetvis från att i de fall, där en samverkan mellan den blivande

sparbanksinspektionen och bankinspektionen är önskvärd, en sådan samverkan

också kommer till stånd.

I fråga om fördelningen av tillsynsverksamheten mellan de lokala organen

och sparbanksinspektionen och inspektionens särskilda befogenheter har

jag icke funnit anledning avvika från sakkunnig förslaget annat än i följande

hänseenden.

I syfte att främja tillämpning av enhetliga kontrollprinciper hava de

sakkunniga föreslagit, att länsstyrelses befogenhet att meddela förbud eller

föreläggande i frågor, som angå sparbanks rörelse eller bokföring, skulle

vara beroende av framställning från inspektionen. Såvitt angår bokföringen,

beträffande vilken inspektionen skulle äga meddela bindande

föreskrifter, är en dylik begränsning tydligen på sin plats. Vad däremot

beträffar sparbanks rörelse torde omständigheter kunna inträffa, som påkalla

ett snabbt ingripande av länsstyrelsen, vilket emellertid skulle fördröjas

genom nödvändigheten av inspektionens medverkan. Härtill kommer,

att begränsningen i länsstyrelsens befogenhet i sistnämnda hänseende möjligen

kan vara ägnad att verka avtrubbande på länsstyrelsernas känsla av

ansvar för tillsynens handliavande. Av dessa skäl anser jag mig böra förorda,

att länsstyrelse fortfarande skall äga att på eget initiativ vidtaga åtgärd

mot sparbank i fråga, som angår dess rörelse.

Sparbanksinspektionen synes mig böra tillerkännas rätt att jämväl sedan

sparbank trätt i likvidation sammankalla huvudmännen, givetvis under förutsättning

att likvidatorerna vägrat att efterkomma inspektionens begäran

om utlysande av sammanträde med huvudmännen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle, i överensstämmelse med vad som

gäller för bank- och fondinspektionen, Kungl Maj:t äga bestämma angående

sparbanksinspektionens organisation. De sakkunniga utgå från att

inspektionen skulle bestå av en sparbanksinspektör såsom chef, en biträdande

ledamot och en byråinspektör jämte erforderliga biträden och vaktbetjäning.

Denna organisation synes mig ändamålsenlig och åtminstone för närvarande

tillräcklig för fyllande av de uppgifter, som skulle ankomma på inspektionen.

Sparbanksinspektörens lön torde böra beräknas till förslagsvis 18,000

kronor för år. Biträdande ledamotens arvode förutsättes skola utgå med

4,000 kronor. Byråinspektören torde böra hänföras till lönegraden B 28

samt biträdena till de lönegrader, som motsvara deras arbetsuppgifter. Befattningshavarna,

alltså icke biträdande ledamoten, skulle därjämte erhålla

dyrtidstillägg enligt de för nyreglerade verk gällande grunderna. I likhet

med vad som gäller beträffande bank- och fondinspektionen torde, oaktat

ifrågavarande befattningshavare icke uppföras å ordinarie stat, bestämmelserna

i avlöningsreglementet för ordinarie tjänstemän, tillhörande den all
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

15

manna civila statsförvaltningen, böra vinna tillämpning å deras löneförhållanden

med de jämkningar, som efter närmare utredning finnas erforderliga.

Med en organisation av nu antydd omfattning torde kostnaderna för sparbanksinspektionen,

inberäknat reseersättning samt utgifter för extra arbetskrafter

och lokalhyra ävensom andra expenser, icke komma att överstiga

det av de sakkunniga beräknade beloppet av 70,000 kronor för år. Kostnaderna

synas i enlighet med sakkunnigförslaget böra helt bestridas genom

bidrag från sparbankerna samt bidragen utgå efter ett för alla sparbanker

lika förhållande till beloppet av de av sparbank förvaltade medlen, varmed

avses summan av sparbankens inlåning och dess egna tillgångar, vare sig

dessa avsatts till fonder eller bokförts såsom odisponerade vinstmedel.

I de sakkunnigas förslag hava, utöver vad förut anförts, vidtagits vissa

väsentligen redaktionella jämkningar.

Det synes mig önskvärt, att den föreslagna sparbanksinspektionen

träder i verksamhet redan vid ingången av hudgetåret 1929/1930. Då det

emellertid möjligen kan vara förenat med svårigheter att före den 1 juli

1929 medhinna härför erforderliga åtgärder, torde det böra ankomma på

Kungl. Maj:t att bestämma tiden för ikraftträdandet av ifrågavarande ändringar

i sparbankslagen.

I tryckfrihetsförordningen lärer i likhet med vad som gäller beträffande

bankinspektionen böra införas stadgande i syfte att vissa handlingar, som

röra enskildas förhållanden till sparbank, ej må utlämnas från tillsynsmyndighet.

Att redan till innevarande års riksdag avlåta förslag härom synes

ej erforderligt.»

I enlighet med vissa av lagrådet framställda erinringar hava sedermera

några ändringar vidtagits i förslaget, varjämte ytterligare en del redaktionella

jämkningar företagits i detsamma.

I sitt den 10 maj 1929 avgivna utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående beredande av stöd åt insättare i vissa sparbanker

m. m. jämte i ämnet väckta motioner, uttalade bankoutskottet sin

anslutning till departementschefens vid anmälan av nämnda proposition

angivna uppfattning därom, att vad som inträffat beträffande de i berörda

proposition avsedda sparbankerna kraftigt underströke angelägenheten av

att kontrollen över sparbankerna ordnades på ett mera effektivt sätt än

vad hittills varit fallet. Att förslag om förbättring av tillsynen över

sparbankerna framlagts redan för innevarande års riksdag, måste utskottet

med sålunda tillkännagiven mening hälsa med tillfredsställelse.

Det förslag till ändringar i sparbankslagen, som i berörda syfte av Kungl.

Maj:t framlagts, har utskottet ansett sig böra biträda. Även utskottet

anser sålunda, att den nuvarande lokala tillsynen genom länsstyrelserna

och av dem utsedda allmänna ombud bör fortfarande bibehållas, men att

därjämte bör inrättas en central tillsynsmyndighet. I fråga om den lokala

tillsynen vill utskottet i likhet med departementschefen betona vikten av

att länsstyrelserna låta sig angeläget vara såväl att till allmänna ombud

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

förordna endast fullt kompetenta personer som att i övrigt med intresse

och noggrannhet handhava sin anpart av tillsynsverksamheten. Utskottet

har i detta sammanhang beträffande frågan om ersättningen till de allmänna

ombuden — vilken ersättning det ankommer på Kungl. Maj:t att

reglera — velat uttala, att därest nuvarande ersättningsbelopp skulle visa

sig vara för låga för erhållande av fullt kvalificerade allmänna ombud,

Kungl. Maj:t icke torde böra underlåta att vidtaga erforderliga ändringar

i bestämmelserna om ersättningarnas storlek.

Med avseende å anordnandet av den centrala tillsynsmyndigheten biträder

utskottet likaledes det av departementschefen förordade förslaget, enligt

vilket den centrala tillsynen skulle anförtros åt en fristående, enbart för

sparbankerna avsedd inspektionsmyndighet. Att, såsom av propositionen

framgår, en sådan lösning närmast skulle tillmötesgå från sparbankshåll

uttalade önskemål, har utskottet vid frågans bedömande ansett sig böra

tillmäta stor betydelse såväl ur psykologiska synpunkter som med hänsyn

till den omständigheten, att sparbankerna själva skulle hava att bestrida

kostnaderna för inspektionen.

Såsom av den föregående redogörelsen torde framgå, har den föreliggande

propositionen begränsats att uteslutande avse frågan om förbättringar i det allmännas

tillsyn över sparbankerna. Utskottet har för sin del ej heller funnit

anledning föreligga att i detta sammanhang upptaga till prövning frågan

om eventuella ändringar i övrigt i gällande sparbankslagstiftning. Utskottet

finner sig alltså ej böra ingå på behandling av de i motionen I:''295 framställda,

till innebörden ej närmare preciserade erinringar, som åsyfta andra

frågor än den i propositionen avsedda. Därest emellertid den blivande sparbanksinspektionen

under sin verksamhet skulle finna behov föreligga av

ändringar i sparbankslagstiftningen, lärer inspektionen ej underlåta att hos

Kungl. Maj:t göra de framställningar i ämnet, som kunna finnas påkallade.

Med anledning av vad i berörda motion anförts rörande frågan om förbud

för ledamot i sparbanksinspektionen att erhålla lån i sparbank anser

sig utskottet böra framhålla, att därest bestämmelser av sådan innebörd

finnas erforderliga, desamma lämpligen torde böra erhålla sin plats i den

instruktion för sparbanksinspektionen, som torde komma att utfärdas av

Kungl. Maj:t. Det synes kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t vid behandling

av spörsmålet om dylik instruktion tager denna fråga under övervägande.

Vad uti motionen i övrigt anförts rörande avfattningen av stadgandena

angående tillsyn över sparbankerna har utskottet ansett icke böra föranleda

ändring i det framlagda lagförslaget.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition, i vad densamma nu är föremål för

prövning, må antaga det vid propositionen fogade för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 51.

17

slaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den

29 juni 1923 om sparbanker; samt

b) att förevarande motion I: 295, i den mån densamma

ej kan anses besvarad genom vad utskottet här ovan

anfört, icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 maj 1929.

På bankoutskottets vägnar;

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. jE. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Lindley*,

Lindgren*, Ström, Andersson i Hedsta, Bodin och Larsson i Örbyhus;

från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Wikström, Byberg, Svensson

i Betingetorp, Höglund i Göteborg och Leffler.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bihang till riksdagens protokoll 1929.

8 samt. 30 häft. (Nr Öl.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:276 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1923 om sparbanker. a1 i texten