Utlåtande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående vissa Aktiebolaget Jordbrukarbanken berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.
1929-05-28 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1929:59, Utlåtande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående vissa Aktiebolaget Jordbrukarbanken berörande frågor jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
1
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1929 kl. 5 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Mai ds proposition angående vissa
Aktiebolaget Jordbrukarbanken berörande frågor jämte i
ämnet väckta motioner.
I en till riksdagen avlåten, den 13 maj 1929 dagtecknad proposition nr
238, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över tinansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj:t att, i enlighet med vad av föredragande departementschefen
till nämnda statsrådsprotokoll angivits, till Aktiebolaget Kreditkassan
av år 1922 överföra engagemang från Aktiebolaget Jordbrukarbanken.
Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen i
ärendet anfört följande:
»I skrivelse nr 64 anmälde 1923 års riksdag, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 136, å riksstaten för budgetåret 1923/1924
under utgifter för kapitalökning och rubriken »statens aktier» anvisat ett
anslag, att utgå av lånemedel, av 15 miljoner kronor, att efter Kungl.
Maj:ts beprövande användas för aktieteckning i ett för övertagande av
Aktiebolaget Svenska lantmännens banks rörelse bildat bankaktiebolag.
Riksdagen uttalade härvid, bland annat, att, då riksdagen således ansett
sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag, detta emellertid skett under den uttryckliga
förutsättningen, att den aktieteckning i ett bankföretag, som staten
på grund av i detta fall föreliggande alldeles särskilda omständigheter ansåge
sig böra företaga, icke finge anses innebära ett ställningstagande till
den omstridda frågan om statens drivande av affärsbanksverksamhet. I
anslutning till denna ståndpunkt ville riksdagen också såsom sin åsikt uttala,
att oktroj för den nya banken borde begränsas till en tid av sex år utöver
den del av löpande år, varunder banken kunde vara i verksamhet. Före
oktrojtidens utgång borde riksdagen beredas tillfälle att taga ställning till
frågan om bankens fortsatta bestånd. Slutligen ville riksdagen ej underlåta
framhålla, att ett statsingripande i förevarande fall under inga omständigheter
finge anses innebära ett erkännande av statens skyldighet att
i allmänhet garantera insättarnas medel.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 35 häft. (Nr 59.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
Kungl. Maj:t uppdrog härefter, dels den 23 mars 1923 åt Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922 att medverka vid avvecklingen av Aktiebolaget
Svenska lantmännens bank bland annat genom garanti för teckning och
belåning av aktier till högst 5 miljoner kronor i det bankaktiebolag, som
vore avsett att bildas för övertagande av Aktiebolaget Svenska lantmännens
hanks rörelse, dels den 28 mars 1923 åt statskontoret att för statens räkning
verkställa teckning av aktier i det under bildning varande bankaktiebolaget
till ett belopp av 15 miljoner kronor.
På framställning av bankens stiftare meddelade Kungl. Maj:t den 6 april
1923 tillåtelse för ett aktiebolag med firma Aktiebolaget Jordbrukarbanken
att, under förutsättning att bolaget övertoge den bankrörelse, som dittills
utövats av Aktiebolaget Svenska lantmännens bank, intill utgången av år
1929 driva bankrörelse. Enligt den i samband härmed av Kungl. Maj:t
fastställda bolagsordningen för Aktiebolaget Jordbrukarbanken skulle bankens
grundfond utgöra minst 20 miljoner kronor och högst 30 miljoner kronor
samt fördelas i aktier, lydande å 100 kronor.
Sedan det mot minimikapitalet i den nya banken svarande antalet aktier,
200,000 stycken, tecknats, kom banken till stånd enligt beslut vid konstituerande
stämma den 14 april 1923. Av nämnda antal aktier tecknade
statskontoret för svenska staten 150,000 och Aktiebolaget Dur, ett dotterbolag
till Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922, 49,981. Enligt beslut av
1928 års riksdag förvärvades sedermera för statsverkets räkning även den
aktiepost om 49,044 aktier, som då tillhörde Aktiebolaget Dur. Av hela
antalet aktier i banken, 200,000, äger staten sålunda för närvarande 199,044.
På förslag av Kungl. Maj:t förklarade 1928 års riksdag, att från dess
sida invändning ej mötte mot fortsättande av Aktiebolaget Jordbrukarhankens
rörelse efter utgången av år 1929. I den skrivelse, varmed riksdagen
anmälde detta beslut, uttalade riksdagen, att i fråga om oktroj för
berörda bankverksamhet, enligt riksdagens mening, icke förelåge skäl att
påkalla prövning i annan ordning, än vad som gällde beträffande oktroj
för övriga banker. I samma skrivelse yttrade riksdagen tillika, att den, i
anslutning till vad departementschefen i propositionen i ämnet anfört, ansåge,
att Kungl. Maj:t och riksdagen vore oförhindrade att under oktrojtiden besluta
de förändringar med avseende å statens ställning som aktieägare i
banken, som kunde befinnas lämpliga.
I samband med anmälan av sistnämnda riksdagsskrivelse beviljade Kungl.
Maj:t den 9 november 1928 Aktiebolaget Jordbrukarbanken oktroj under
ytterligare tio år eller intill utgången av år 1939.
Den 20 sistlidne april meddelade mig ordföranden i Jordbrukarbankens styrelse,
att under intrycket av den oro, som vållats av vissa sparbankers och
Aktiebolaget Stockholms hypotekskassas iråkade obestånd ävensom av vissa
uttalanden i pressen, uttagningar under de närmast föregående dagarna ägt
rum å insättarräkningar i banken i betydligt mer än normal utsträckning,
och att, om sådana uttagningar skulle fortsätta och eventuellt taga ökad
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
3
omfattning, detta förhållande icke kunde annat än ingiva vissa farhågor
med hänsyn till bankens verksamhet.
I anledning härav anmodade jag bankinspektören att skyndsamt verkställa
undersökning av Jordbrukarbankens ställning. Den 29 april tillställdes
mig den begärda utredningen.
Med utgångspunkt från bankens ställning den 31 mars 1929 verkställde
bankinspektören i denna utredning en approximativ uppskattning av de förluster,
vilka kunde befaras uppkomma- å Jordbrukarbankens engagemang.
Enligt sagda uppskattning kunde nämnda förluster i gynnsamt fall beräknas
till 7,350,000 kronor och i ogynnsamt fall till 12,225,000 kronor. För att
möta behovet av avskrivningar och risker funnes — förutom under året
intjänad vinst — reserverade medel och övervärde å obligationer å tillhopa
834,000 kronor samt aktiekapitalet å 20 miljoner kronor.
I ett till mig överlämnat protokollsutdrag för den 4 maj 1929 anförde
styrelsen för Jordbrukarbanken till belysande av bankens ställning bland annat,
att banken vid sin tillkomst fått övertaga Aktiebolaget Svenska lantmännens
banks tillgångar efter värden, som visat sig vara betydligt överskattade.
Man syntes kunna uppskatta dessa övervärderingar till cirka 12 miljoner
kronor, på vilket belopp banken sålunda icke haft någon ränteinkomst, och
vilket belopp måste intjänas, innan bankens grundfond motsvarades av
effektiva värden. Under de år, som banken drivit sin verksamhet, hade
även uppkomna vinster använts för avskrivningsändamål, vilket — anför
styrelsen vidare enligt nämnda protokollsutdrag — givetvis icke varit
erforderligt, därest ovannämnda överskattning och därigenom förefintlig
brist icke förelegat. Bankens vinster, som under normala förhållanden
skulle hava varit fullt tillräckliga att lämna skälig ränta å det av staten
insatta kapitalet, hade, tack vare den växande omfattningen av bankens
rörelse, under de gångna verksamhetsåren uppgått till belopp, som möjliggjort
för banken att å övertagna nödlidande engagemang m. m. avskriva
cirka 6 miljoner kronor. Den på grund av ovannämnda övervärdering
kvarstående bristen syntes kunna uppskattas till 5 å 6 miljoner kronor,
beroende på vilken uppfattning man hyste angående framtidsutsikterna för
vissa av de företag, vari bankens nödlidande engagemang vore tillfinnandes.
Sedermera har bankens styrelse erhållit anmodan att närmare uttala sig
rörande frågan om de större engagemang, som styrelsen fann särskilt betungande
för banken, samt angående storleken av de förluster, som styrelsen
ansåg dessa engagemang kunna beräknas medföra. I det svar på denna förfrågan,
som jag mottagit, har styrelsen förklarat, att styrelsen under ifrågavarande
kategori hänför tre av hankens större engagemang. Huru stora
förlusterna å dessa engagemang kunde komma att bliva vore givetvis svårt
att beräkna, då detta i väsentlig grad kunde bliva beroende av konjunkturerna
inom de olika områden, som berördes av engagemangen i fråga.
Därest man ville räkna ytterst försiktigt, ansåge emellertid styrelsen, att
förlusterna å dessa engagemang kunde beräknas till sammanlagt 5.5 mil
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
Departements
chefen.
joner kronor. Något omedelbart avskrivningsbehov av denna omfattning
förelåge visserligen icke, men försiktigheten krävde, att man räknade med
en dylik förlustrisk.
Genom den värdering av Jordbrukarbankens tillgångar, vilken, på sätt
jag nyss anförde, verkställts av bankinspektören, liksom ock av bankstyrelsens
egna uttalanden torde få anses konstaterat, att bankens ekonomiska
ställning för närvarande icke är tillfredsställande. Orsaken härtill torde
visserligen till väsentlig del vara att söka i den mindre goda beskaffenheten
av åtskilliga engagemang, som banken vid sin tillkomst nödgades
övertaga från Aktiebolaget Svenska lantmännens bank, och som banken hittills
icke lyckats avveckla eller sanera. Därtill torde dock i avsevärd grad
även hava bidragit väsentliga utökningar av vissa nyss antydda engagemang
ävensom andra affärstransaktioner, som banken efter sitt bildande ingått.
Den oro för bankens fortsatta verksamhet, som från insättares sida
och på andra håll kommit till uttryck, torde, förutom på en del i tidningspressen
framförda uttalanden rörande bankens ställning, i betydande mån
vara att återföra på de mellanhavanden, som banken haft med Aktiebolaget
Stockholms hypotekskassa.
I den situation, som sålunda inträtt, syntes det mig ofrånkomligt att taga
under övervägande de olika möjligheter, som kunde stå till buds till lösande
av de uppkomna svårigheterna. Detta framstod för mig så mycket mera
angeläget, som banken i vidsträckt omfattning är kreditgivare för den betydelsefulla
kooperativa rörelse inom jordbruket, vilken är knuten till
Svenska lantmännens riksförbund och dess underavdelningar i skilda delar
av landet. De åtgärder, som kunde komma ifråga, hänföra sig antingen
till en försäljning av statens aktieinnehav eller till ett förstärkande av
bankens ställning genom anstalter av ett eller annat slag.
I avseende å spörsmålet om en eventuell försäljning av statens aktiepost
tillåter jag mig erinra, att det var särskilda omständigheter, som föranledde,
att staten vid bankens tillkomst inträdde såsom aktieägare i företaget, och
att så sent som nästlidet år vid behandlingen av frågan om bankens fortsatta
verksamhet från såväl föredragande departementschefens som riksdagens
sida förutsattes möjligheten av att, om förlängd oktroj beviljades, Kungl.
Maj:t och riksdagen kunde komma att under oktrojtiden besluta om
förändring i fråga om statens ställning som aktieägare i banken.
I syfte att undersöka förutsättningarna för en försäljning, fann jag mig
böra träda i förbindelse med representanter för ett antal större och mindre
affärsbanker för att utröna, huruvida och på vilka villkor de ifrågavarande
bankerna kunde vara villiga att övertaga statens aktiepost. Sedan bankerna
— efter det Jordbrukarbankens styrelse på min anhållan berett tillfälle
därtill — verkställt en granskning av bankens ställning, avgåvo bankerna
anbud på förvärv av statens aktier. Berörda anbud innefattade förbehåll
med avseende å överflyttandet av vissa engagemang. Med anledning härav
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
5
fortsattes förhandlingarna, varvid frågan om betryggande garantier för att
jordbrukskooperationen i fortsättningen finge sitt legitima kreditbehov behörigen
tillgodosett närmast utgjorde föremål för överläggningarna. Då det
emellertid visade sig ovisst, huruvida inom erforderlig tid en för alla parter
tillfredsställande lösning särskilt av detta viktiga spörsmål kunde uppnås,
fann man sig med hänsyn till ärendets brådskande natur och den långt
framskridna tiden samt de fortgående uttagen i hanken böra uppgiva tanken
på den ifrågasatta försäljningen av statens aktieinnehav.
Den utväg, som därefter återstod för frågans lösning, är, såsom nyss antytts,
ett förstärkande av bankens ställning, i den utsträckning sådant finnes
påkallat. I detta syfte synes möjlighet höra beredas att efter närmare
prövning få avlyftade bankens engagemang med vissa låntagare. En dylik
anordning torde lämpligen kunna genomföras sålunda, att engagemangen
ifråga överflyttas å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 till de värden,
vartill desamma av Jordbrukarhanken bokförts. Engagemangen böra sedermera
efter hand avvecklas av Kreditkassan, i den mån som detta med
minsta möjliga förlust för kassan låter sig göra.
Den omfattning, i vilken ett dylikt överflyttande av engagemang bör äga
rum, torde få bliva beroende på närmare övervägande. I första hand lärer
böra tagas under omprövning att överföra de engagemang, som styrelsen
för Jordbrukarhanken åsyftat i sitt i det föregående återgivna uttalande.
Sagda engagemang, med avseende å vilka styrelsen, såsom förut omnämnts,
uppskattat förlustrisken till 5.5 miljoner kronor, äro, enligt vad jag inhämtat,
i bankens räkenskaper bokförda till mellan 9 och 10 miljoner kronor.
Påpekas må, att bland dessa engagemang icke ingå Jord brukar bankens förbindelser
med Svenska lantmännens riksförbund och dess underavdelningar.
Sistnämnda engagemang torde böra kvarbliva hos Jordbrukarhanken.
Enligt beslut vid 1923 års riksdag skulle Kreditkassan få ikläda sig förbindelser
intill ett belopp av 110 miljoner kronor. Efter avveckling av vissa
av kassans tidigare engagemang uppgår beloppet av kassans nuvarande förbindelser
till sammanlagt omkring 94.4 miljoner kronor. Den utvidgning,
som nu ifrågasättes, skulle alltså rymmas inom nyssnämnda belopp av 110
miljoner kronor. Då emellertid 1926 års riksdag i sin skrivelse nr 189 uttalat,
att riksdagen utginge ifrån att kassan icke ikläddes nya engagemang
av beskaffenhet att kunna medföra ökad risk för staten, med mindre riksdagens
medgivande först inhämtades, torde spörsmålet om den nu ifrågasatta
utvidgningen av kassans verksamhet böra underställas riksdagen.
Därest i enlighet med vad nyss angivits vissa av Jordbrukarbankens
engagemang överföras å Kreditkassan, torde följden bliva eu ökning av förlusterna
å kassans verksamhet. Då det i nuvarande läge icke låter sig göra
att med någon säkerhet bedöma, i vilken omfattning eu dylik överflyttning
kommer att verkställas, eller till vilket belopp förluster därigenom komma
att förorsakas, torde för närvarande böra anstå med äskande av medel för
förlusternas täckande.»
6
Bankoutskottets utlåtande Nr• 59.
Motioner.
Utskottet.
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen:
inom första kammaren
nr 296 av herr Björck jämte tre av kammarens övriga ledamöter,
inom andra kammaren
nr 459 av herr Lithander,
nr 460 av herr Laurin,
nr 461 av densamme.
I motionen 1:296 har hemställts, »att riksdagen vid bifall helt eller delvis
till propositionen nr 238 ville uttala, det riksdagen förutsätter, att åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida vidtagas i syfte att de statliga monopolföretagen
(Svenska tobaksmonopolet, Vin- & spritcentralen m. fl.) från och med den
1 juli 1929 och så länge staten innehar aktiemajoriteten i Aktiebolaget Jordbrukarbanken
skola hava sina kontanta penningmedel innestående i nämnda
bankinrättning.»
Motionen 11:459 innehåller yrkande, »att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, med minsta möjliga förlust för statsverket, avyttra statens
innehav av aktier i Aktiebolaget Jordbrukar banken med iakttagande av, att
statens eventuella förlust begränsas att röra sig inom den utgiftsram, som
ifrågasättes i Kungl. Maj:ts proposition nr 238.»
Uti motionen 11:460 föreslås, »att riksdagen ville besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte
att åstadkomma, att Tobaksmonopolet och Vin- & spritcentralen samt liknande
företag överflytta sina räntebärande insättningar till Aktiebolaget
J ordbrukarbanken.»
I motionen 11:461 har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att de engagement, som komma att överflyttas från
Aktiebolaget Jordbrukarbanken till Kreditkassan av år 1922, icke måtte
försäljas utan riksdagens hörande.»
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina förslag, tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionerna.
Såsom en väsentlig orsak till uppkomsten av den situation, vilken påkallat
det i förevarande proposition framlagda förslaget om åtgärder beträffande
Aktiebolaget Jordbrukarbanken, torde vara att betrakta vissa i viktiga avseenden
ogrundade angrepp i tidningspressen, för vilka banken under den
senaste tiden varit utsatt, och den oro, som därav framkallats bland bankens
insättarklientel. Utskottet delar departementschefens uppfattning om nödvändigheten
av att i nuvarande läge vidtaga åtgöranden i syfte att undanröja
svårigheterna för bankens drift men har ansett sig icke kunna underlåta att
framhålla, att därest från auktoritativt håll ett ingripande i god tid skett för
att genom upplysningar angående bankens verkliga ställning motverka de
gjorda angreppen och lugna oron bland insättarna, särskilda åtgärder i
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
7
berörda syfte enligt utskottets uppfattning med största sannolikhet skulle
hava visat sig obehövliga.
Att starka skäl för ett dylikt ingripande förelegat, lider enligt utskottets
förmenande intet tvivel. Av den utredning, som i ärendet förebragts, synes
nämligen framgå, att bankens ställning ingalunda är eller varit sådan, att
någon risk för insättarnas medel kunnat anses föreligga. Såsom departementschefen
berört, hade Jordbrukar banken visserligen vid sin tillkomst fått
från Aktiebolaget Svenska lantmännens bank övertaga en del mindre goda engagemang,
vilka banken hittills ej kunnat avveckla eller sanera; och vissa av
dessa engagemang hava även efter den nya bankens bildande icke obetydligt
utökats. Bankens styrelse har emellertid, enligt vad utskottet inhämtat,
ansett sig hava skäl att hysa den förhoppningen, att om bankens verksamhet
fått under några år fortgå utan störande inflytanden utifrån, en fortsatt
strävan att tillrättalägga vissa företag, i vilka banken varit intresserad,
skulle hava lett till en tillfredsställande konsolidering av bankens ställning.
Ett stöd för riktigheten av den uppfattningen, att bankens ställning icke
kunnat giva anledning till farhågor beträffande insättarnas medel, föreligger
i den uti propositionen omnämnda redogörelse, som bankinspektören den 27
april 1929 avgivit rörande den av honom på uppdrag av chefen för finansdepartementet
verkställda undersökningen angående bankens ställning. Såsom
i propositionen omförmälts, uppskattade bankinspektören i denna redogörelse
— vilken hänförde sig till de vid tiden för undersökningens verkställande
förhandenvarande förhållandena — förlusterna för banken i gynnsamt fall
till 7,350,000 kronor och i ogynnsamt fall till 12,225,000 kronor. Bankinspektören
anförde med avseende å dessa siffror, vilka betecknades som
approximativa, att den större förlustsiffran vore en minimisiffra, om banken
skulle försättas i likvidation och nödgas realisera sina tillgångar, medan
den mindre siffran syntes ungefärligen svara mot det underskott, varmed
en bank, som ville övertaga Jordbrukarbankens rörelse, borde räkna vid
värdering av tillgångarna. Bankinspektören tilläde emellertid i detta sammanhang,
att omedelbart avskrivningsbehov syntes vara för handen endast
beträffande vissa fordringar å tillhopa omkring 2,500,000 kronor. Till att
möta ifrågavarande avskrivningar och risker funnes reserverade medel, övervärde
å obligationer samt reservfond å sammanlagt 834,000 kronor ävensom
aktiekapitalet å 20,000,000 kronor.
I betraktande av vad nu anförts rörande bankens ekonomiska ställning
måste utskottet, icke minst med hänsyn till statens betydande ekonomiska
intresse av ett ostört fortsättande av bankens verksamhet, finna det vara i
hög grad beklagligt, att någon form icke kunnat utfinnas för att på ett
tillräckligt tidigt stadium genom auktoritativt ingripande undanröja den
oro bland bankens insättare, som medfört en betydande och hastigt fortgående
minskning av bankens inlåning samt därigenom givit anledning till
den nu föreliggande situationen. Till denna utskottets uppfattning bidrager
även den omständigheten, att det efter utskottets förmenande, med hänsyn
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
till statens ställning såsom ägare av i det närmaste samtliga aktier i banken,
måste anses praktiskt taget uteslutet, att en likvidation av banken eller en
avveckling på annat sätt av dess verksamhet skulle kunna ifrågakomma
under förhållanden, som kunna medföra risk för bankens insättare.
I den situation, som numera inträtt, lärer det emellertid, såsom redan i
det föregående framhållits, få anses ofrånkomligt, att statsmakterna vidtaga
särskilda åtgärder. Bland de utvägar, som kunde tänkas ifrågakomma för
lösande av de uppkomna svårigheterna, har departementschefen till en början
riktat uppmärksamheten på frågan om en försäljning av statens aktieinnehav
i banken. Denna fråga har även upptagits i motionen II: 459. Med
avseende å detta spörsmål vidhåller utskottet visserligen den uppfattning,
som av 1928 års riksdag i samband med beslut om förlängd oktroj för
banken uttalades beträffande möjligheterna att under oktrojtiden besluta de
förändringar i fråga om statens ställning som aktieägare i banken, vilka
kunde befinnas lämpliga. Enligt utskottets mening måste det emellertid
anses självfallet, att tidpunkten för en prövning av frågan om aktieinnehavets
försäljning bör väljas med särskild hänsyn tagen till förhandenvarande
förutsättningar att tillgodose ej mindre statens betydande ekonomiska
intressen i banken än även de speciella kreditbehov, vilkas tillgodoseende torde
få anses såsom Jordbrukarbankens huvudsakligaste uppgift. Av en sådan
ståndpunkt följer, att utskottet icke kan anse lämpligt, att försäljningsfrågan
upptages till behandling under omständigheter, som kunna åt försäljningen
giva prägeln av en i ett tvångsläge företagen realisation av
statens tillgångar i banken.
Utskottet finner sig från nyss angivna utgångspunkter böra avstyrka
bifall till det i motionen II: 459 framställda yrkandet, i vad detta kan
anses innefatta förslag om försäljning under nuvarande förhållanden av
statens aktieinnehav i Jordbrukarbanken.
Med den ståndpunkt, som utskottet sålunda intagit, har utskottet ansett
sig ej kunna förorda annan lösning av den föreliggande frågan än att, i
huvudsaklig anslutning till vad föredragande departementschefen tillstyrkt,
åtgärder vidtagas för ett avlyftande från Jordbrukarbanken av vissa alltför
tyngande engagemang i syfte att därigenom säkerställa ett fortsättande
tillsvidare av bankens verksamhet. Departementschefen har härutinnan anfört,
att möjlighet syntes böra beredas att efter närmare prövning få avlyftade
bankens engagemang med vissa låntagare, vilken anordning lämpligen
syntes kunna genomföras sålunda, att engagemangen i fråga överflyttades
å Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 till de värden, vartill
desamma av Jordbrukarbanken bokförts. Den omfattning, i vilken ett
dylikt överflyttande av engagemang borde äga rum, har ansetts böra bero
på närmare övervägande. I första hand har synts böra tagas under omprövning
att överföra de engagemang, som styrelsen för Jordbrukarbanken
åsyftat i ett av departementschefen återgivet uttalande. Sagda engage
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
9
mang, med avseende å vilka styrelsen uppskattat förlustrisken till 5.5 miljoner
kronor, äro, enligt vad departementschefen meddelat, i bankens
räkenskaper bokförda till mellan 9 och 10 miljoner kronor.
Utskottet har ansett sig böra biträda vad departementschefen sålunda
föreslagit. Frågan, vilka engagemang, som skola överföras till Kreditkassan,
torde emellertid böra göras till föremål för avtal mellan kassan och
styrelsen för Jordbrukarhanken.
Beträffande det fortsatta förfarandet med de engagemang, som komma att
bliva överflyttade till Kreditkassan, bar departementschefen anfört, att desamma
borde efter band avvecklas av kassan, i den mån som detta med
minsta möjliga förlust för kassan läte sig göra. Denna fråga bar även
upptagits till behandling i motionen II: 461, vari på anförda skäl påyrkats
en hemställan från riksdagens sida, att ifrågavarande engagemang icke
måtte försäljas utan riksdagens hörande. Utskottet håller för sin del före,
att några närmare direktiv för närvarande icke kunna meddelas rörande
frågan, huru med berörda engagemang i fortsättningen bör förfaras. Liksom
beträffande de av Kreditkassan övertagna engagemangen i allmänhet
är fallet, torde denna fråga böra bero på ett närmare övervägande i första
hand från Kreditkassans sida. Att, såsom motionären synes åsyfta, göra
en eventuell avveckling beroende av riksdagens medgivande, finner utskottet
icke vara lämpligt.
Vad härefter angår de i motionerna I: 296 och II: 460 framställda yrkandena,
vilka åsyfta ett uttalande från riksdagens sida i fråga om insättning
i Jordbrukarhanken av medel från vissa monopolföretag med statligt inslag
med flera liknande inrättningar, har utskottet ansett sig icke kunna
tillstyrka, att riksdagen skulle meddela några direktiv i sådant hänseende.
Ifrågavarande företags medelsplaceringar torde av företagens ledningar böra
bedömas från rent affärsmässiga utgångspunkter, och vid ett sådant bedömande
bör givetvis placering i Jordbrukarhanken komma under övervägande
likaväl som placering i annan bank.
Vidkommande sättet för finansiering av den stödaktion, som utskottet i
det föregående tillstyrkt, har utskottet ansett sig böra inhämta yttrande av
styrelsen för Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. Under hänvisning till
en i yttrandet lämnad närmare redogörelse för dispositionen av kassans hypotek
och ägda aktier m. m. har styrelsen anfört, att Kreditkassans nuvarande
likviditet icke medgåve densamma att mot hypotek av fullgoda
säkerheter upptaga lån i någon mera nämnvärd omfattning, varför kassan
icke vore i tillfälle att, utan att densamma på annat sätt tillfördes medel,
på sätt i propositionen förutsatts bidraga till stärkandet av Aktiebolaget
Jordbrukarbankens ställning. Skulle emellertid Kreditkassans stöd för detta
ändamål befinnas nödvändigt, ansåge styrelsen, att kassan lämpligast borde
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 saml. 35 häft. (Nr 59.) 2
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
beredas tillfälle härtill på så sätt, att den kredit å 50 miljoner kronor, som
inrymts åt kassan i riksgäldskontoret och varå kassan hade att erlägga ränta
endast i den män, som överskottet å dess rörelse sådant medgåve, genom
riksdagens beslut utökades med erforderligt belopp. Endast en på sådant
sätt anordnad kredit syntes styrelsen lämpad för det ändamål, som med
krediten avsåges, nämligen att avlyfta engagemang, vilka sannolikt kunde
beräknas icke giva ränta och vilkas kapitalbelopp syntes få från början
anses vara till avsevärd del osäkra eller förlorade.
Med hänsyn till vad Kreditkassans styrelse sålunda anfört har utskottet
— efter att i frågan jämväl hava samrått med representanter för riksgäldsfullmäktige
— ansett sig böra tillstyrka, att erforderlig utökning sker av
den kredit, som för kassan öppnats i riksgäldskontoret. Detta torde böra
ske på så sätt, att såsom ytterligare garantifond för Kreditkassan genom
riksgäldskontorets försorg ställes till förfogande visst belopp i fyra och en
halv procent statsobligationer, med rätt för kassan att hos riksgäldskontoret
öppna kredit å motsvarande belopp på samma villkor, som gälla beträffande
den tidigare till kassan beviljade krediten. Vad angår storleken av ifrågavarande
ytterligare garantifond torde man för närvarande icke kunna exakt
bedöma, vilken summa som kan erfordras för stödaktionen. Utskottet har
emellertid, i anslutning till vad i det föregående yttrats, funnit sig kunna
utgå från att ett belopp av 10 miljoner kronor skall bliva för ändamålet
tillräckligt. Därest en utökning av kassans kredit i riksgäldskontoret
med detta belopp icke skulle förslå för åtgärder i den utsträckning, som
departementschefen förutsatt och utskottet tillstyrkt, lärer kassan icke sakna
möjlighet att på annat sätt bereda ytterligare medel i den sannolikt mindre
avsevärda omfattning, som kan visa sig behövlig.
Den lösning av frågan, som utskottet nu tillstyrkt, torde icke böra medföra
någon höjning av det belopp, intill vilket Kreditkassan enligt statsmakternas
hittillsvarande medgivanden må för stöd åt banker ikläda sig
förbindelser eller 110 miljoner kronor. Vad departementschefen i ämnet upplyst
lärer utvisa, att sådan höjning icke kan anses erforderlig.
Utskottet vill slutligen betona, att med vad i det föregående anförts beträffande
Jordbrukar bankens ekonomiska ställning och därmed sammanhängande
förhållanden ingalunda avsetts att uttala, att den politik, som av bankens
ledning följts beträffande kreditgivningen m. m., i alla avseenden varit
sådan, att den icke kan giva anledning till kritik. Ett bedömande av bankledningens
hållning och de olika omständigheter, som föranlett densamma,
är över huvud med föreliggande material icke möjligt och lärer ej heller i
förevarande sammanhang vara påkallat. Självfallet är emellertid en klok
och varsam ledning av den största betydelse för bankens fortsatta bestånd
och utveckling.
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
11
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
I) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å berörda motioner
I: 296, II: 459 och II: 460, må
a) medgiva, att från Aktiebolaget Jordbrukarbanken
må, i huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet
här ovan angivit, överföras engagemang till Aktiebolaget
Kreditkassan av år 1922; samt
b) besluta, att för ifrågavarande ändamål skall såsom
ytterligare garantifond för Aktiebolaget Kreditkassan av
år 1922 genom riksgäldskontoret tillhandahållas bolaget
ett belopp av 10 miljoner kronor i av svenska staten
utgivna 4 3/s procent obligationer, dock utan rätt för
bolaget att för stöd åt inhemska banker ikläda sig förbindelser
utöver nu stadgat högsta belopp av 110 miljoner
kronor; ävensom
II) att berörda motion II: 461, i den mån densamma
icke kan anses besvarad genom vad utskottet i det föregående
anfört, icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 28 maj 1929.
På bankoutskottets vägnar:
C. E. SVENSSON.
Vid lörestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp, Ström, Johansson
i Kriggeråker, Abrahamsson, Dalberg, Andersson i Hedsta och P. A. Larsson;
från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Wikström, Rgberg, Loven, Svensson i
Betingetorp, Högland i Göteborg och Lef/ler.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 59.
Reservation:
av herrar Andersson i Hedsta, P. A. Larsson, Winkler, Svensson i Betingetorp
och Leffler, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava
följande lydelse:
»Utskottet delar departementschefens uppfattning om nödvändigheten av
att i nuvarande läge vidtaga åtgöranden i syfte att undanröja svårigheterna
för Jordbrukarbankens drift.
Bland de utvägar, som kunde tänkas ifrågakomma för lösande av de
uppkomna svårigheterna, har departementschefen till en början riktat
uppmärksamheten på frågan om en försäljning av statens aktieinnehav i
hanken. Denna fråga har även upptagits i motionen II: 459. Med avseende
å detta spörsmål vidhåller utskottet den uppfattning, som av 1928
års riksdag i samband med beslut om förlängd oktroj för banken uttalades
beträffande möjligheterna att under oktrojtiden besluta de förändringar
i fråga om statens ställning som aktieägare i hanken, vilka kunde
befinnas lämpliga. Enligt utskottets mening måste det anses självfallet,
att, därest så låter sig göra, tidpunkten för en prövning av frågan om aktieinnehavets
försäljning bör väljas med särskild hänsyn tagen till förhandenvarande
förutsättningar att tillgodose ej mindre statens betydande ekonomiska
intressen i banken än även de speciella kreditbehov, vilkas tillgodoseende
torde få anses såsom Jordbrukarbankens huvudsakligaste
uppgift.
Utskottet finner sig — — — kan anses erforderlig (lika med utskottets
utlåtande sid. 8—10).
Utskottet vill slutligen betona, att utskottet, vad angår Jordbrukarbankens
ekonomiska ställning och därmed sammanhängande förhållanden,
ingalunda anser sig böra uttala, att den politik, som av bankens ledning
följts beträffande kreditgivningen m. m., i alla avseenden varit sådan, att
den icke kan giva anledning till kritik. Ett bedömande av — ---be
stånd
och utveckling.» (i icke återgiven del lika med utskottets utlåtande
sid. 10).
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:311 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa Aktiebolaget Jordbrukarbanken berörande frågor. a1 i texten