Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3

1929-03-19 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1929:3, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 19 mars 1929 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning

av väckt motion, I: 205, om butiksbiträdenas, kontorsfolkets,

den extra personalens i verken samt rikstelefonisternas

levnadsförhållanden.

I eu inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hän- Motionen,

visad motion, nr 205, har herr Lindhagen hemställt, att riksdagen — till mildrande

av livets hänsynslösheter även mot nedannämnda yrkesgrupper — ville

begära, att Kungl. Maj:t måtte:

1) vidtaga åtgärder, såvitt möjligt, för förbättrande av butiksbiträdens levnadsförhållanden

;

2) vidtaga åtgärder, såvitt möjligt, för förbättrande av kontorsfolkets levnadsförhållanden

;

3) förskona ämbetsverkens extra personal från brutal framfärd av Geddesyxan;
4)

tillse, att allmänhetens betungande med gratisinställning av sina telefonsamtal

enligt det i och för sig omtvistliga automatsystemet varder inställt

åtminstone till dess de telefonister, som därigenom bliva brödlösa, först tillförsäkrats

tillräcklig utkomst på annat sätt, ävensom i övrigt överväga förbättringar

i telefonisternas levnadsförhållanden.

I motionen ”undanbedjes vördsamt, att förenämnda frågor utredas genom

statistiska bearbetningar under en generation”.

Beträffande motiveringen till de olika yrkandena får utskottet hänvisa till

motionen.

När arbetstidskommittén år 1919 i januari framlade sitt förslag angående Utskottet,

åtta-timmarsdagen undantog den i 1 § mom. j) från lagens tillämpningsområde Butiksarbete,

som åligger biträde i handelsbod (rakstuga, frisérsalong eller badinrätt- Personalning).

Som motivering härtill anförde kommittén (sid. 32 i betänkandet) huvudsakligen

följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 12 sand. 2 avd. 2 häft. (Nr 3.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.

Socialstyrelsen hade framlagt förslag till bland annat reviderade bestämmelser

rörande tiderna för handelsbodars öppnande och stängande. Dessa bestämmelser

vore ägnade att i viss mån verka till begränsning av biträdenas

arbete. Även ett par skäl av reell art funnes för undantaget. Arbetet inom

handeln i allmänhet torde ej kräva en så jämn och ihållande kroppsansträngning

som fabriks- och hantverksarbetet utan lämna tillfälle till större omväxling.

Vidare vore det från social synpunkt ett beaktansvärt önskemål, att affärer

hölles öppna någon tid utöver den för industri- och övriga arbetare vanliga

arbetstiden, så att dessa arbetare bereddes möjligheter att utom arbetstiden

göra uppköp m. m. Kommittén ville ej förneka, att fog kunde finnas för en

strängare reglering av arbetstiden för bland annat handelsbiträden, men detta

kunde icke lämpligen ske i då förevarande sammanhang.

Socialstyrelsen uppmärksammade i sitt yttrande över arbetstidskommitténs

betänkande ”det med styrka framträdande behovet av snara förbättringar i

avseende å arbetstiden för bland annat personal i handelsbod” och anförde

f. ö. följande.

För bland annat denna personal ställde sig arbetstidsförhållandena i flertalet

fall säkerligen sämre än för de egentliga kroppsarbetarna, huvudsakligen

beroende på de särskilda svårigheterna för den att genom sammanslutning

därå öva inflytande. Emellertid vore arbetsområdet av väsentligen annan

natur än näringslivet i övrigt samt erbjöde sådana skiljaktigheter vid olika

företag, att stora svårigheter uppenbarligen mötte för reglerandet av arbetstidsförhållandena

genom mera allmängiltig lagstiftning. Personalens egna

önskemål vore också mindre inriktade på en absolut begränsning av arbetstidens

längd än på dess lämpliga förläggning samt på tillförsäkrandet av

ordentliga måltidsraster. En väsentlig förbättring i arbetsförhållandena torde

komma att inträda med genomförandet av det förslag till revidering av butiksstängningslagen,

som styrelsen tidigare framlagt. Ingående utredning för bedömandet

av frågan om vidare reglering av arbetsförhållandena saknades, och

styrelsen hade för avsikt att göra framställning till Kungl. Maj:t om att få

företaga utredning om kontors- och butiksbiträdenas arbetsförhållanden. I

avvaktan på resultaten av denna utredning syntes det befogat att för det dåvarande

undantaga personalgrupperna i fråga från lagens tillämpningsområde.

Vid framläggande av proposition angående arbetstidens begränsning till 1919

års riksdag anslöt sig departementschefen i denna fråga till socialstyrelsens uppfattning;

dessa personalgruppers arbete vore så skilt från de arbetares, vilka

den ifrågasatta lagstiftningen närmast vore avsedd att omfatta, att dessa personalgrupper

synts böra uteslutas ur lagen.

Lagförslaget föll vid 1919 års lagtima riksdag, men när lagen kom till stånd,

gjordes ingen ändring beträffande undantagandet av butikspersonalen.

Vid 1919 års riksdag framlades även proposition till ändrad butiksstängningslag,

vilken av riksdagen med vissa ändringar antogs och sedermera promulgerades

den 30 maj 1919.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3

I denna proposition anförde departementschefen bland annat följande:

En begränsning och reglering av tiden för öppethållande av handelsbodar

komme även att inverka på de anställda biträdenas arbetstid. Frågan härom

vore emellertid ett spörsmål, som borde bedömas jämväl från andra synpunkter

än dem, som kommit till beaktande vid uppgörandet av nu föreliggande lagförslag.

Socialstyrelsen hade på departementschefens anmodan verkställt vissa

förberedande undersökningar rörande affärsanställdas arbetstid, men det hade

därvid visat sig, att ett avgörande beträffande densamma näppeligen kunde

träffas utan en mera ingående utredning. I lagförslaget hade stadgande föreslagits

i avsikt att förhindra, att en obehörig förlängning av biträdenas arbetstid

komme att äga rum vid utsträckning av den allmänna tiden för företags

öppethållande. Detta stadgande återfanns i 5 §, så lydande:

”Utsträckning å viss ort av tiden för företags öppethållande må icke föranleda,

att personalens arbetstid obehörigen förlänges; och bör förty medgivande

till dylik utsträckning, där sådant finnes påkallat, förbindas med

villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt.”

Riksdagen företog på särskilda utskottets förslag följande formella omredigering

av paragrafen, vars sakliga innehåll lämnades utan anmärkning:

”Bestämmelse om utsträckning av tiden för öppethållande bör, där sådant

finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen förlängas, innefatta

villkor om lämpliga raster för personalen eller dylikt.” Denna lydelse

har nu 4 § senare delen i lagen.

Socialstyrelsen erhöll sedermera genom nådigt beslut den 9 augusti 1920

uppdrag att utreda de affärsanställdas (butiks- och kontorspersonals) arbetstids-,

löne- och anställningsförhållanden m. m.; utredningen, som pågick under

åren 1920—1925, har publicerats i Sveriges officiella statistik 1925. Materialet

insamlades under åren 1920 och 1921 och kompletterades under åren

1924 och 1925.

Ur denna statistik kan anföras följande.

1. Arbetstiden:

a) arbetet börjar i genomsnitt i detaljhandeln kl. 8,30 f. m., å grosshandelskontor

kl. 8,45 f. m., å bankkontor kl. 9,45 f. m. och slutar i detaljhandeln

kl. 6 e. m., å grosshandelskontor kl. 5,15 och bankkontor kl. 5 e. m.; före

sön- eller helgdag resp. kl. 5,45, 3,30 och 4,30 e. m.;

b) rasternas längd var i genomsnitt inom detaljhandeln 1,5 timmar för

butikspersonal och 1 timme för kontorspersonal;

c) nettoarbetstid per vecka (enligt personalens uppgifter 1924) i genomsnitt

för manlig butikspersonal 53,9 timmar, för kvinnlig butikspersonal

51,4 timmar, allt i detaljhandeln, samt för manlig kontorspersonal 43

timmar och för kvinnlig kontorspersonal 41,3 timmar;

d) semester (enligt personalens uppgifter 1924) för butikspersonal i genomsnitt

13,4 dagar, för kontorspersonal 18,9 dagar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

2. Löneförhållanden:

a) genomsnittlig löneinkomst (enligt personalens uppgifter 1920) för manlig

butiks- och lagerpersonal 3,734 kronor och för kvinnlig butiks- och lagerpersonal

2,060 kronor samt för manlig kontorspersonal 5,728 kronor och

för kvinnlig dito 3,034 kronor;

b) genomsnittlig löneinkomst (enligt socialstyrelsens lönestatistik) år 1924

för manlig butikspersonal 3,057 kronor och för kvinnlig dito 2,090 kronor

samt för manlig kontors- och lagerpersonal 4,476 kronor och för

kvinnlig dito 2,773 kronor;

c) genomsnittlig årsavlöning 1919 (enligt personalens uppgifter) för kvinnliga

expediter och biträden, ogifta 1,833 kronor, gifta 2,333 kronor samt

för manlig kontorspersonal, ogifta 4,224 kronor, gifta 7,246 kronor.

Pensionsfrågan var ordnad för 23,3 % av den redovisade personalen, sjukhjälp

lämnades av 54 % utav de i utredningen medtagna företagen.

Beträffande arbetslokalerna befanns, att av de i utredningen redovisade butikslokalerna

(802 st.) 12 eller 1,5 % voro belägna under jord, att av 732 uppgivna

fall 5,9 % hade indirekt belysning, att av 814 redovisade fall 14 % angåvos

såsom mindre tillfredsställande i fråga om temperaturförhållanden samt

att av 605 uppgiftslämnare 9,6 % ansågo ventilationsförhållandena otillfredsställande.

För kontorspersonalen ställa sig siffrorna på följande sätt: av 1,988

uppgiftslämnare arbetade 0,8 % i lokaler under jord, av 1,936 arbetade 5,4 % i

lokaler med indirekt belysning, av 2,028 ansågo 4,9 % temperaturförhållandena

otillfredsställande och av 1,777 angåvo 9,4 % ventilationsförhållandena otillfredsställande.

Vidare torde böra nämnas, att i Sociala meddelanden, häftet 12 år 1928, återfinnas

följande genomsnittliga årsinkomster för år 1927 uppgivna: för manlig

butikspersonal 3,101 kronor och för kvinnlig 2,093 kronor samt för manlig

kontorspersonal 4,805 kronor och för kvinnlig 2,723 kronor.

Slutligen är att nämna, att i inbjudan till 12:te sammanträdet av internationella

arbetskonferensen, som beräknas äga rum i slutet av maj 1929, finnes

såsom nummer IV å föredragningslistan upptaget ämnet: Hours of work of

salaried employees (first discussion). Ämnet har av arbetsrådet preliminärt

diskuterats vid sammanträden i oktober 1927 och februari 1928 och avser utan

begränsning arbetstidsförhållandena för affärsanställda (Int. Labour Office:

Official Bulletin, 15 nov. 1928).

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att en omfattande undersökning

verkställts rörande butiksbiträdenas arbets- och löneförhållanden och att denna

undersöknings resultat icke lämna stöd åt den generaliserade framställning av

sagda förhållanden, som givits i motionen. Redogörelsen visar också, att staten

icke ställt butiksbiträdena utanför sin sociala omvårdnad och att en viss arbetstidslag

finnes jämväl för butikspersonalen i och genom butiksstängningslagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 5

Då med hänsyn till nu nämnda förhållanden det icke torde vara möjligt

att vidtaga omedelbara statliga åtgärder för förbättringar av butiksbiträdenas

levnadsförhållanden, även om dessa i vissa fall kunde vara i behov av att förbättras,

finner sig utskottet böra avstyrka motionens hemställan i denna del.

Vad därefter angår särskilt kontorsfolkets levnadsförhållanden, hav utskottet

icke tilltrott sig kunna åstadkomma annan utredning än den, som kan anses

ligga i det som i det föregående omnämnts, men utskottet anser sig gentemot

vad motionären påstår böra framhålla, att arbetslös kontorspersonal icke är

utesluten från den statliga arbetslöshetshjälpen.

Det lärer självfallet icke kunna ifrågasättas att på allenast den utredning,

som här föreligger, påkalla statens ingripande till förmån för de i motionen

uppräknade och för kontorspersonalen viktiga spörsmålen: ”pensionen, semestern

och lönefrågan”. Dock torde i detta sammanhang böra framhållas, att

statsmakterna ingalunda förbisett de i enskild tjänst ståendes pensioneringsfråga,

i det att Kungl. Maj:t igångsatt utredning om det i detta hänseende

grundläggande problemet, i vad mån trygghet kan vinnas för pensioner, som

enskild person utfäst sig utbetala åt sin personal. Sedan någon tid föreligger i

tryck (Statens offentliga utredningar 1929: 3) ”Betänkande och förslag angående

tryggande av hos enskild arbetsgivare anställd personals rätt till utfäst

pension”, och det är att förvänta, att de fortsatta överväganden inom myndigheter

och bland affärsanställda, vartill detta betänkande säkerligen kommer

att giva anledning, skall bliva befruktande för den just för kontorsfolkets levnadsförhållanden

så viktiga angelägenheten som pensionsfrågan.

I frågans nuvarande läge finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärens

hemställan om vidtagande av åtgärder för förbättrande av kontorsfolkets

levnadsförhållanden.

I motionens tredje del hemställes, att ämbetsverkens extra personal måtte

förskonas från brutal framfärd av Geddesyxan. Några exempel på sådan brutal

framfärd, som skulle kunna motivera en riksdagens hemställan till Kungl.

Maj:t, hava emellertid icke i motionen angivits. Icke heller har utskottet sig

bekant, att staten vid de från statsekonomisk synpunkt nödiga indragningarna

av personal inom ämbetsverken förfarit med onödig hårdhet och i fall, då så

kunnat undvikas, avskedat extra personal. Däremot torde fog finnas för vissa i

detta sammanhang uttalade farhågor för att den tid en del statstjänstemän få

stanna i extra-ställning tenderar till att ökas, och dessa farhågor bliva givetvis

så mycket större, som man i en del fall trott sig finna, att även vissa för ett

ämbetsverk stadigvarande uppgifter, vilka vid företagna utredningar icke ansetts

kunna utmönstras, alltjämt i stor utsträckning handhavas av extra personal,

som under sådana förhållanden måste finna sin framtid mycket osäker. Utskottet

är emellertid förvissat om att, därest missförhållanden på detta område föreligga,

dessa icke komma att undandragas Kungl. Maj:ts prövning.

Kontors
folket.

Ämbetsverkens

extra

personal.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första hammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 3.

Telefonister
na.

Motionens sista del är ägnad telefonisternas utmönstring genom införandet

av* automattelefoner och utmynnar i en hemställan, att Kungl. Maj ti måtte

tillse, att allmänhetens betungande med gratisinställning av sina telefonsamtal

enligt det i och för sig omtvistliga automatsystemet varder inställt, åtminstone

till dess de telefonister, som därigenom bliva brödlösa, först tillförsäkrats tillräcklig

utkomst på annat sätt, ävensom i övrigt överväga förbättringar i telefonisternas

levnadsförhållanden. Vad först angår anställningsförhållandena

för extra telefonister, har utskottet ur en skrivelse år 1924 från telefondirektören

i Stockholm till de icke-ordinarie telefonisterna vid Stockholms telefonstationer

inhämtat följande:

”Redan under år 1897 infördes vid rikstelefons stationer i Stockholm bestämmelse

därom, att telefonist, som icke inom fem år efter antagningen till e.

lokaltelefonist, uppnått stadigvarande anställning vid interurbanexpeditionen,

skulle vara skyldig att efter utgången av nämnda tid avgå ur telegrafverkets

tjänst. Motiveringen härför var i korthet följande: att tjänstgöringen vid

lokalväxlarna vore av sådan beskaffenhet, att den icke kunde med tillräcklig

effekt fortsättas under ett större antal år, att en telefonist vid uppnådd levnadsålder

av 40 år knappast skulle vara i stånd att med tillräcklig snabbhet och

säkerhet bestrida sådan tjänstgöring och därför skulle behöva senast vid denna

ålder överflyttas till annat, mindre krävande arbete, att det på grund av det

stora antalet tjänstgörande vid lokal- och landsavdelningarna vore praktiskt

omöjligt att bereda alla telefonister sysselsättning vid interurbanexpeditionen

eller vid annat arbete av mindre jäktande art, att det icke heller vore tänkbart

att lämna en hel klass av personalen vid omkring 40 års ålder pensioner,

tillräckligt stora att bereda livsuppehälle under vars och ens hela återstående

livstid, att det icke kunde anses överensstämmande med en rätt uppfattning av

en arbetsgivares ställning att, med begagnande av stipulerad rätt till. uppsägning,

utan vidare lämna den uttjänade personalen åt sitt öde, att det därför

syntes vara den enda utvägen till lösning av den viktiga frågan om telefonisternas

framtid, att en telefonist icke användes i telegrafverkets tjänst längre

tid än att hon vid utträdandet ur denna tjänst hade sin arbetskraft oförminskad

i behåll och således hade tillfälle att söka sin utkomst inom andra näringsgrenar,

samt att eu arbetstid av fem år ur denna synpunkt syntes vara lämpligast.

I syfte att för de avgångspliktiga underlätta övergången till annat yrke utverkade

telegrafstyrelsen Kungl. Maj tis medgivande, att till telefonist, som med

gott vitsord fullgjort sitt arbete, finge vid avgång ur tjänst efter fem års anställning

utbetalas gratifikation med 300 kronor.

Under år 1918 vidtogs på framställning från personalen den ändringen, att

verkligt dugande telefonister kunde medgivas kvarstå i tjänst intill uppnådda

tio tjänsteår; för de i något avseende mindre lämpliga telefonisterna kvarstod

alltjämt skyldigheten att avgå efter fem år.

I samband med denna ändring utverkade telegrafstyrelsen hos Kungl. Maj ti

sådan höjning av avgångsgratifikationen, att denna kunde utgöra: vid avgång

efter uppnådda fem tjänsteår 500 kronor samt, vid avgång senare, 100 kronor

för varje helt tjänsteår, dock sammanlagt högst 1,000 kronor.

Dessa bestämmelser angående avgångsplikt och av g Ängs gratifikation gälla

fortfarande oförändrade.

Vid övergången från och med år 1919 till de för telegrafverkets personal

gällande, avsevärt fördelaktigare avlöningsvillkoren iklädde sig de från Aktie
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. <

bolaget Stockholmstelefon övertagna telefonisterna alla de skyldigheter och

rättigheter, som följde med anställning vid riksteiefon. Även för ifrågavarande

telefonister gälla sålunda ovanstående bestämmelser såväl i fråga om skyldighet

att avgå ur tjänst som beträffande avgångsgratifikation.

Under kristidens första skede måste på grund av den stora tillströmningen

av nya abonnenter och därmed följande stegrat personalbehov bestämmelserna

om obligatorisk avgång efter visst antal år tillfälligt frångås. Meningen var

dock att återupptaga tillämpningen av desamma, så snart förhållandena ur

arbetssynpunkt det medgåve.

När så blev fallet, voro emellertid förhållandena å den allmänna arbetsmarknaden

så svåra och arbetslösheten i landet så stor, att jag ansåg mig böra

hos telegrafstyrelsen begära ytterligare anstånd med avgångsskyldiglietens

tillämpning. Telegrafstyrelsen biföll detta beträffande de telefonister, vilka på

ett fullt tillfredsställande sätt skötte sin tjänst.

Sedan läget å arbetsmarknaden nu avsevärt förbättrats, har det befunnits

nödvändigt att börja uppsägningen av de överåriga telefonisterna.”

Vad härefter angår inställandet av automatiseringen vid telefonväsendet synes

det utskottet omöjligt att kräva ett avbrytande av en efter långvariga, noggranna

och dyrbara förberedelser igångsatt modernisering inom ett affärsdrivande verk.

Beträffande avskedandet av extra telefonister, som automatiseringen för med sig

som en ofrånkomlig konsekvens, har utskottet inhämtat följande.

Enligt den i juli 1926 fastställda planen för avveckling av den extra telefonpersonal,

som bliver överflödig till följd av automatiseringen av telefonnätet

i Stockholm, skulle

a) telefonister, antagna före den 1/i 1912, undantagas från uppsägning, men

deras frivilliga avgång underlättas genom tillgodoräknande åt dem av extra

gratifikationsf örmåner;

b) telefonister, antagna under tiden */i 1912—3% 1916, i planen benämnda

grupp I, uppsägas successivt under två år, tilldelas viss förhöjd avgångsgratifikation

samt erbjudas tillfällig förlängning av anställningen för tiden högst

intill förstkommande automatiseringstillfälle (beräknat till medio av år 1928),

samt slutligen

c) telefonister, som antagits senare än den 3% 1916, i planen benämnda grupp

II, uppsägas i den mån de uppnådde 10 anställningsår samt likaledes -— i

viss begränsad omfattning — erbjudas tillfällig förlängning av anställningen.

För telefonister tillhörande grupperna I och II skulle vid uppsägningstidens

utgång den intjänta avgångsgratifikatiooen insättas å postsparbanksbok samt

få jämte upplupen ränta lyftas vid den definitiva avgången ur verkets tjänst.

Gratifikationerna kunde i vissa fall uppgå till 1,500 kronor. Planen för

avvecklingen har varit personalen delgiven i två år, under vilken tid den kunnat

söka sig annan anställning. Utskottet kan icke finna annat än att avvecklingen

planlagts under så mjuka och humana former, som med hänsyn till effektiviteten

i reformen och statligt ekonomiska skäl varit möjligt, och utskottet anser sig

därför böra avstyrka bifall till motionens hemställan jämväl i denna dess

sista del.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

Med stöd av vad utskottet sålunda i det föregående andragit hemställer

utskottet,

att motionen nr 205 icke måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1929.

Å utskottets vägnar:

GUSTAF W. ROOS.

Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Roos, Julin, J. H. T.

Holmgren,*) Larsén, Sandén, Larsson, Johan August, Gustafsson, Fritiof.*)

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1929.

A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.