Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

1929-04-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1929:4, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1929 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning

av väckt motion, I: 159, rörande tillämpning av

stängselförordningens § 5 mom. 3.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 159, har herr Johan Johansson

hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan tillämpning av

stängselförordningens § 5 mom. 3, att den ytterligare begränsning av markägarens

rätt, som skett genom kungörelsen den 15 januari 1926 angående Älvsborgs

län, upphäves. Inom länet hade den genom nämnda kungörelse stadgade

ordning väckt en allt allmännare ovilja och missbelåtenhet såväl med förbudets

utsträckning från får och getter till att omfatta även hästar som ock

med borttagande av det tidigare förbehållet rörande markägares rätt, där

han tager föreskriven vård om sina hemdjur, vilket i verkligheten vad betesrätten

anginge måtte anses verka lika med hägnad och sålunda reellt om än

icke formellt upphävde själva grunden för ett betesförbud, markens gemensamhetskaraktär.

Med den ordning som genom kungörelsen stadgats kunde

en enda delägare i marken hindra alla de övriga från dess begagnande som

betesmark och dessa kunde icke, ej ens om de vore villiga att själva inhägna

denne delägares område för att effektivt freda detsamma, på denna väg

komma i åtnjutande av den rätt de skulle ägt, om hägnad skett i vanlig

ordning. I

Kungl. förordningen om ägors fredande emot skada av annans husdjur samt

om stängselskyldighet den 21 december 1857 innehåller i § 5 mom. 2 en bestämmelse,

att om stängsel ej finnes mellan ägor, som utgöras å båda sidor

av skog, utmark eller beteshage, marken, så länge den är ohägnad, skall anses

vara upplåten till gemensamt mulbete, där ej annorlunda är avtalat

Sedan riksdagen i skrivelse den 20 maj 1874 anhållit, att Kungl. Maj:t efter

landstingens hörande måtte taga i övervägande, huruvida för landstingsområde

eller viss del därav borde förordnas en efter ortsförhållanden lämpad

inskränkning i rättigheten att låta får och getter beta å skogsmark, som anses

vara till gemensamt mulbete upplåten på grund av ovanberörda bestämmelse,

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 12 saml. 2 avd. 3 häfi. (Nr 4—5.)

Motionen.

Historik.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

utfärdade, sedan landstingen blivit hörda, Kungl. Maj:t den 28 januari 1876

kungörelse angående inskränkningar i betesrätt å ohägnad mark inom flertalet

län, därvid beträffande Älvsborgs län betande å dylik mark, därest samtliga

delägare ej annorlunda överenskomme, förbjöds av getter och under årets

första hälft av får.

Kungl. kungörelsen den 8 december 1911 innehöll, att inom Älvsborgs län

skulle å sådan mark betande av getter och får vara förbjudet, därest samtliga

delägare ej annorlunda överenskomme, delägare i betesrätt likväl icke förmenat

att å sitt eget område beta getter och får, såvida han om dem hölle sådan

vård, att de icke inkommo på annans område.

Under förarbetena till skogsvårdslagen den 15 juni 1923 blev behovet av

strängare lagstiftningsåtgärder till skyddande av skogsåterväxten å ohägnad

mark, varom här är fråga, starkt framhållet. På grund av de i hög grad olikartade

förhållanden, som äro rådande inom olika delar av landet, ledde emellertid

den prövning, som frågan i sammanhang därmed undergick, icke till

någon allmän inskränkning i betesrätten, men det behov av ändrade bestämmelser,

som gjort sig gällande i rikets sydligare och mellersta delar, tillgodosågs

genom ett tillägg, mom. 3, till § 5 i stängselförordningen, som promulgerades

samtidigt med skogsvårdslagen och varigenom åt Kungl. Maj:t överläts

att efter vederbörande landstings och hushållningssällskaps hörande meddela

särskilda föreskrifter till inskränkning av rätten till bete å ohägnad mark

inom vissa län eller viss del av län.

Med åberopande av detta mom. hemställde i underdånig skrivelse den 8

augusti 1923 skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län, att betande av hemdjur å

sådan ohägnad mark inom länet, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten,

skulle, därest samtliga delägare ej annorlunda skriftligen överenskomme,

vara förbjudet. Giltighetstid för överenskommelse borde begränsas till ett år

och avskrift därav insändas till skogsvårdsstyrelsen. Till stöd för denna hemställan

anförde skogsvårdsstyrelsen, att de vittomfattande skogskulturer, som

ägde rum inom länet, i hög grad skadades av hästars och nötkreaturs betning.

Djurens bett och tramp fördärvade ofta de unga plantorna, med påföljd att

hjälpkulturer år efter år måste verkställas och att återväxten försenades. Av

de plantor, som överlevde beteskreaturens åverkan, bleve en mängd från ungdomen

deformerade och erhölle ej endast nedsatt tillväxt utan även minskad

motståndskraft mot svampangrepp och insektshärjningar.

Yttranden i ärendet infordrades dels från länets landsting, dess båda hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och länsstyrelsen, vilka alla i princip tillstyrkte

bifall till framställningen, och dels från domänstyrelsen. Denna styrelse

överlämnade yttranden, avgivna av vederbörande skogstjänstemän. En av dessa,

jägmästaren i Dalslands revir, anförde, att ett bifall till framställningen otvivelaktigt

skulle bliva till stort gagn för skogsåterväxten och det framtida skogsbeståndet

men tilläde, att i Dalslands skogsbygder, där befolkningen mest utgjordes

av mindre hemmansägare och lägenhetsinnehavare, boskapen av ålder

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4. 3

varit en viktig näringskälla, och vore för djurens framfödande skogsbetet av

stor betydelse. .Det fria betet å de vidsträckta skogsmarkerna gjorde det möjligt

att framföda ett med hänsyn till ägande åkerareal jämförelsevis stort antal nötboskap.

Endast undantagsvis torde skogsbetet kunna ersättas genom anläggning

av rationella betesvallar, vadan ett betesförbud säkerligen skulle medföra

en väsentlig minskning av kreatursstammen och försvåra utkomstmöjligheten

för skogsbygdens befolkning. Övriga skogstjänstemän tillstyrkte framställningen,

därvid överjägmästaren i västra distriktet dock framhöll, att det ifrågasatta

förbudet skulle komma att medföra mycket allvarliga svårigheter för en

stor mängd småbrukare, som för sina kreatur sedan gammalt varit hänvisade

till de stora gemensamma skogsmarkerna. För egen del anförde domänstyrelsen,

att genomförandet av skogsvårdsstyrelsens förslag skulle vara av synnerligen

stor betydelse för skogshushållningen inom länet och möjliggöra en väsentligen

stegrad framtida avkastning därav, för vars uppnående vid ett klokt

ordnande av betesdriften jämförelsevis obetydliga och föga betungande olägenheter

borde uppstå. Ur skogsvårdssynpunkt vore det emellertid vida fördelaktigare,

om delägarna icke vore berättigade att genom överenskommelse häva det

ifrågasatta förbudet och att detsamma sålunda bleve ovillkorligt.

Sedan domänstyrelsens utlåtande avgivits, inkommo uttalanden från omkring

300 mindre hemmansägare, arrendatorer, lägenhetsägare och torpare från länet,

att ett förbud mot utsläppande av nötkreatur till bete å skogsmarken skulle

medföra ruin för alla å skogshemman bosatta småbrukare, vilkas huvudsakliga

inkomst utgjordes av nötkreaturens avkastning. Dessa hämtade under mesta

tiden av året sin föda å skogsmarken. Att nötkreaturen därvid avbetade unga

gran- eller furuplantor vore icke bevisat; den skada nötkreaturen åstadkomme

vid betesgång bestode endast däri, att de trampade ner en eller annan planta.

Häremot anförde domänstyrelsen i förnyat yttrande i ärendet: Betande nötboskap

tillfogade plant- och ungskog synnerligen allvarliga skador. Förekommande

plantbestånd och ungskogar vore fläckvis, ofta till avseväida delar och

detta just å den bördigare marken, som skulle kunna giva den största virkesavkastningen,

luckiga eller utgjordes av glest stående, risiga och spärrgreniga

ungträd av låg kvalitet. Detta vore i regel en följd av betning. Talet om småbrukarnas

ruin såsom en följd av betesförbud å ohägnad mark syntes mycket

överdrivet. Det torde icke vara sällsynt, att småbrukare underhölle ett i förhållande

till deras ägovälde allt för stort antal djur, vilka under en god del av

året med formellt stöd av gällande lagstiftning livnärdes på grannars egendom.

Det syntes orimligt, att ett sådant förhållande skulle få fortbestå, och det vore

en angelägenhet av största vikt, att skogs vårdsstyrelsernas och enskilda skogsägares

strävan att främja skogsvården på allt sätt underlättades. Skogsbruket

vore för landet av vital betydelse.

Den kungörelse i ämnet, som den 15 januari 1926 utfärdades, innehåller, att

gemensamma ohägnade betesmarker i Älvsborgs län fridlystes från och med den

1 januari 1928 från betning, utom av får och getter, även av hästar och nöt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över

motionen.

Utskottet.

4 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

kreatur, hästarna under hela året och nötkreaturen under årets förra hälft.

Förbudet gäller dock icke, om samtliga delägare i marken annorlunda överenskomme.

Dylik överenskommelse, som skall delgivas länsstyrelsen, må ingås att

gälla under en tid av högst fem år.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen från

Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse, länets landstings och båda hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt länsstyrelsen.

I samtliga yttranden avstyrkes motionen. Skogsvårdsstyrelsen och norra hushållningssällskapets

förvaltningsutskott framhålla, att skogen har högre värde

än betet; det berodde ofta på skogens avkastning, om jorden skulle kunna giva

sin ägare nödtorftig bärgning. Länsstyrelsen anför bland annat:

”Motionären säger, att det inom länet väckt allmän ovilja och missbelåtenhet, att

betesförbudet utsträckts från att gälla enbart får ocli getter till att omfatta även hästar.

Under don långvariga och omfattande diskussion, som inom länet förts om betesförbudet,

har länsstyrelsen veterligen aldrig någon invändning gjorts mot att förbudet omfattar

hästar. Den omstridda frågan har varit förbudet för nötkreaturens bete före den

1 juli. De två övriga skäl, som motionären anför för sitt yrkande, äro dels jordägarens

förmenta obehörighet att till bete använda sin egen mark, dels jordägarens likaledes förmenta

möjlighet att hindra övriga delägare att till gemensamt bete använda sin mark

efter inhägnande av dens mark, som ej önskar deltaga i betet. Båda dessa skäl torde

grunda sig på felaktig uppfattning om gällande rätt.”

Från länets domhavande har länsstyrelsen införskaffat uppgifter angående

anhängiggjorda mål rörande överträdelser av kungörelsen den 15 januari 1926.

Av dessa uppgifter framgår, att åtal förekommit i två av länets sju domsagor,

att i två fall svarandena frikänts och att de i tre fall blivit fällda, i samtliga

fallen till straffminimum 10 kronors böter. Antalet till länsstyrelsen inkomna

överenskommelser om undantag från kungörelsens bestämmelser utgjorde 77,

vilket syntes visa, att denna utväg att komma ifrån betesförbudet vore i länet

väl bekant och i stor utsträckning användes.

1926 års förberörda kungörelse utfärdades för att främja den starkt hotade

skogsåterväxten å de ohägnade skogsmarkerna i Älvsborgs län. Effektiviteten

av de i kungörelsen meddelade bestämmelser minskas i viss mån genom möjligheten

för delägare, om de äro enhälliga, att överenskomma om fortsatt betning;

om enhällighet icke kan ernås, kunna gentemot en delägare, som icke vill tilllåta

betning, de övriga enligt gällande lag inhägna hans område och kräva

bidrag härtill av områdets ägare med halva stängselkostnaden.

Länsrepresentanter och myndigheter begärde samstämmigt bestämmelsernas

meddelande; samma representanter och myndigheter kräva deras vidmakthållande.

Vid detta förhållande och då bete i skogsmark otvivelaktigt inverkar

skadligt å skogens återväxt, måste starka skäl föreligga för dessa bestämmelsers

upphävande. Sådana ha enligt utskottets mening icke anförts.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lcammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 4. 5

Utskottet hemställer därför,

att ifrågavarande motion, I: 159, icke måtte till någon första kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1929.

På utskottets vägnar:

TEODOR JULIN.

Närvarande vid ärendets slutbehandling i ut sk o! let: herrar Julin, J. H. T., Larsén,

Sandén, Granström, Eriksson, Valfrid, Larsson, Johan August, Henriksson, A.

Reservation

av herrar Larsén och Larsson, J. A., som ansett, att utskottets utlåtande bort

erhålla följande lydelse:

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen från

Älvsborgs läns skogsvårdsstyrelse, länets landstings och båda hushållningssällskaps

förvaltningsutskott samt länsstyrelsen. Dessa myndigheter, som tillstyrkt

den nu inom länet gällande inskränkningen i betesrätten, vidhålla sin tidigare

uttalade mening och avstyrka samtliga den föreliggande motionen. Utskottet

anser emellertid, att särskilt avseende bör fästas vid de yttranden, som avgåvos

dels av jägmästaren i Dalslands revir, dels av överjägmästaren i västra distriktet

över den år 1923 ifrågasatta och år 1926 utfärdade kungliga förordningen

i ärendet. Dessa skogsvårdstjänstemän tillstyrkte visserligen det då föreliggande

förslaget från skogsvårdssynpunkt, men framhöllo därjämte, att inskränkningen

av betesrätten måste medföra mycket allvarliga svårigheter för en stor mängd

småbrukare, som för sin utkomst vore beroende av den något ökade kreatursstam,

som skogsbetet möjliggjorde. Ej heller böra förbises de klagomål över

samma olägenheter, som anfördes av omkring 300 av länets småbrukare före

ärendets avgörande.

Efter förordningens ikraftträdande den 1 januari 1928 har man på 77 orter

inom länet funnit sig nödsakad att genom särskilda överenskommelser rörande

gemensam betesmarks användning sätta förordningen ur kraft. Denna av förordningen

själv anvisade utväg står emellertid icke alltid till buds, enär en

enda större jordbrukare, som ej är i nämnvärd grad beroende av den gemensamma

betesmarkens avkastning, förmår hindra överenskommelse av ifrågavarande

slag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 4.

Ehuru av vad ovan anförts till fullo framgår, att kungliga förordningen av

den 15 januari 1926 medför betydande olägenheter för småbrukarna inom Älvsborgs

län, finner utskottet ej skäligt biträda motionärens förslag om förordningens

upphävande. Men då man ingenstädes i vårt land för övrigt ansett nödigt

vidtaga de vittgående inskränkningar i betesrätten, som stadgats för nämnda län,

och då de uttalanden rörande betesdjurens skadegörelse på den uppväxande

ungskogen, med vilka stadgandet motiverades, tydligen hänförde sig till tidigare

gällande bestämmelser, som medgåvo såväl hästars som nötkreaturs utsläppande

på gemensam betesmark så tidigt på året, att betestillgången var mycket ringa,

torde en måttlig utsträckning av den nu medgivna tiden för betesgång anses

väl motiverad.

Utskottet hemställer därför,

att första kammaren för sin del måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kungörelsen av den 15

januari 1926 angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark

inom Älvsborgs län, som skall anses vara till gemensamt mulbete

upplåten, att betesgången för nötkreatur må årligen inträda den

1 juni.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.