Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5

1929-04-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1929:5, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

7

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1929 kl. 1 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning

av väckt motion, I: 204, om undersökning för

avhjälpande av de olägenheter, som föranledas av det s. k.

ålbottengarnsfisket.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad

motion, nr 204, har herr Boberg hemställt, att riksdagen ville ingå till

Kungl. Maj:t med begäran om undersökning av i motionen påtalade förhållanden

för att få de olägenheter och brister, som nu vidlåda det s. k. ålbottengarnsfisket,

avhjälpta.

De förhållanden, som påtalas i motionen, äro följande. Bottengarnen, som

huvudsakligen äro fångstredskap för ål, måste hava trånga maskor, så att

ålen icke kan tränga igenom. Följden härav blir emellanåt den, att en stor

myckenhet småfisk, som ännu icke nått den storlek, att den på något sätt

kan vara matnyttig, fångas i ryssjan bland de större fiskarna. Småfisken

pressas av den större fisken mot ryssjans väggar och botten, så att en stor

del, ofta största delen dör på grund av misshandeln och även av brist på

luft och näring. Vidare utsättas stundom alltför många ålbottengarn, tvistigheter

uppstå mellan fiskevattensägarna för garnens skull, ett intensivt bedrivet

bottengarnsfiske äventyrar strandfiskbeståndet, och bottengarn kunna

utsättas på sådant sätt, att de förhindra fiske för andra fiskevattensägare

inom samma område. Slutligen är det mycket svårt att få en rättvis fördelning

av ålbottengarnsfisket till stånd, där kusten är sönderskuren och tilltrasad i

uddar, holmar, vikar och fjärdar. Motionären finner det ej vara rättvist, att

bottengarn får utsättas vid inloppet till en större vik, där det innanför finnes

många fiskare med fiskerätt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har nu motionären såsom tänkbara

åtgärder framkastat möjligheten av dels att ägare av bottengarn ålades

vittja garnen två gånger dagligen, då ej naturhinder gjorde detta omöjligt, dels

att en reglering av bottengarnsfisket skedde och närmare stadganden rörande

fiske med bottengarn utfärdades, dels ock att en närmare undersökning i syfte

att åstadkomma rättvisa och ordning beträffande fisket med bottengarn i

inre skärgården företoges.

Motionen,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Utlåtande

från

lantbruks
styrelsen.

Utskottet.

Utskottet har med stöd av § 46 riksdagsordningen inhämtat utlåtande över

motionen från lantbruksstyrelsen, som hört fiskeriintendenten i södra distriktet;

och hava dessa båda utlåtanden såsom bilagor fogats vid utskottets utlåtande.

Vidare har i en till motionären riktad skrivelse, som meddelats utskottet,

fiskare i Skelderviken under uppgift att stora mängder laxyngel infångades i

bottengarnen, uttalat en önskan, att den av motionären ifrågasatta undersökningen

måtte omfatta jämväl bottengarnsfisket vid Kristianstads och Hallands

läns kuster. Därjämte har utskottet fått del av ett antal uttalanden från

fiskeriintresserade, vilka instämt i motionens syfte.

Att ålfisket med bottengarn av den beskaffenhet, som nu användes, vållar

skada å fiskyngel och småfisk synes vara uppenbart. Likaledes lärer av

vad lantbruksstyrelsen och fiskeriintendenten anfört få anses framgå, att

samma fiske mångenstädes är ägnat att leda till förvecklingar mellan utövare

av fisket. Den av motionären begärda undersökningen av hithörande förhållanden

synes därför vara av behovet påkallad. Visserligen kan, såsom lantbruksstyrelsen

ifrågasatt, undersökningen ske länsvis genom de olika länsstyrelsernas

försorg, men större enhet och översiktlighet torde vinnas, om den

utföres i ett sammanhang vid kusterna i alla län, där fiske med ålbottengarn

bedrives.

Utskottet får därför hemställa,

att första kammaren för sin del måtte besluta i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning

om förefintliga olägenheter, som orsakas av det s. k.

ålbottengarnsfisket, i syfte att få dessa olägenheter avhjälpta.

Stockholm den 11 april 1929.

På utskottets vägnar:

TEODOR JULIN.

Närvarande: Se utlåtandet nr 4.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

9

Bilaga 1.

Till riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott.

Genom remiss har Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen att till Eder avgiva

yttrande över en inom riksdagens första kammare väckt och till Eder remitterad

motion, nr 204, vari föreslås, att riksdagen måtte bos Kungl. Maj:t anhålla

om undersökning för avhjälpande av de olägenheter och brister, som nu

vidlåda det s. k. ålbottengarnsfisket.

Till åtlydnad härav får lantbruksstyrelsen med överlämnande av ett från

fiskeriintendenten i södra distriktet G. Swenander infordrat yttrande i ärendet

anföra följande:

Bottengarn började användas i vårt land under senare delen av 1800-talet.

Under första tiden förekommo dessa redskap huvudsakligen i Öresund. Under

det senaste decenniet hava emellertid dessa redskap fått en mycket vidsträckt användning

såväl vid sydkusten som vid östra kusten ända upp till trakten av

Oskarshamn. Bottengarnen fästas vid i bottnen nedslagna grova pålar. De hava

en betydande utsträckning i horisontell led, och om, som ofta händer, flera bottengarn

utsättas i rad efter varandra, kan en sådan räcka garn erhålla en längd

av flera hundra meter. Som dessutom bottengarn ens s. k. ledarmar och förgårdar

sträcka sig från botten upp till eller över vattenytan inses lätt, att dessa redskap,

utsatta på lämpliga platser, skola äga en betydande fångstförmåga.

Bottengarnen utsättas huvudsakligen för fångst av ål och speciellt för fångst

av den s. k. vandringsålen, d. v. s. den ål, som under höstarna i stora mängder

drager fram längs östra och södra kusten av landet för att genom Öresund och

Bälten vandra ut ur Östersjön till ålens lekplatser ute i Atlantiska oceanen.

Motionären framhåller nu, att fisket med ålbotlengarn inom Kalmar södra

län medfört olägenheter, bestående dels däri, att i bottengarnen fångas betydande

mängder av småfisk, som därigenom förstöras, dels ock däri, att misshälligheter

uppstått fiskarena emellan angående fiskets rättvisa fördelning.

Såsom fiskeriintendenten Swenander i sitt yttrande framhåller, fångas mången

gång avsevärda mängder småfisk i ålbottengarnen och, då ofta icke erforderlig

försiktighet iakttages vid utsläppandet av denna småfisk, går den till stor

del onödigtvis till spillo.

Denna olägenhet skulle emellertid kunna undanröjas genom hänvändelse till

vederbörande länsstyrelse, som enligt 9 § i gällande fiskeristadga den 17 oktober

1900 på anmälan har befogenhet att efter verkställd utredning utfärda bestämmelser

om fiskets vård och rätta bedrivande.

Såsom en lämplig åtgärd för undanröjande av de påtalade olägenheterna tänker

motionären sig, att en bestämmelse borde utfärdas, varigenom ägare av

bottengarn ålades att vittja garnen två gånger dagligen. Sannolikt skulle en sådan

bestämmelse va.ra ägnad att rädda en större del av den i garnet fångade

småfisken. Häremot torde dock kunna göras den invändningen, att en sådan

föreskrift skulle, där bottengarnet, såsom mångenstädes är fallet, står långt

från den fiskandes bostad, medföra alltför stor tidsspillan, varjämte det ock

skulle bliva svårt att kontrollera efterlevnaden av en sådan bestämmelse. Andra

föreskrifter torde ock kunna tänkas medföra skydd för småfisken. Sålunda

skulle kunna föreskrivas viss maskstorlek för bottengarn under den tid, då

alfisket icke pagar. Kanske skulle även den utvägen kunna anlitas, att användning

av bottengarn förbjödes under vissa månader av året. På vilket sätt

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 12 samt. 2 avd. 3 häfl (Nr 4—5.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

småfisken i det särskilda fallet lämpligen borde skyddas torde emellertid framgå

av den utredning i frågan, som efter eventuell framställning till vederbörande

länsstyrelse torde komma till stånd.

Motionären har även ifrågasatt, om ålbottengarn över huvud taget borde få

användas i inre fjärdar. Skulle det visa sig, att dessa garn på grund av sin

skadegörelse å småfisk icke borde få tillåtas i dessa vatten, torde länsstyrelsen

hava möjlighet att i ovan angiven ordning reglera även detta förhållande.

Vad angår den av motionären påtalade olägenheten av ifrågavarande fiske,

som består i den orättvisa, som vid ålbottengarnsfisket uppstår de fiskande emellan,

så synes denna fråga vara av en mycket svårlöst beskaffenhet.

På grund av bottengarnens stora utsträckning och betydande fångstförmåga

är det tydligt, att de, när det gäller fångst av vandringsål, ofta i mindre eller

högre grad kunna utestänga ål från redskap, som i förhållande till ålens vandringsriktning

ligga bakom ett annat bottengarn. Är strandlinjen därtill starkt

bruten eller finns det en skärgård utanför densamma, så gör detta, att svårigheterna

kunna bliva än större.

Beträffande vattenområden, som ligga utanför strandäganderättsområdet,

kunna sådana missförhållanden undvikas därigenom, att Kungl. Maj:t respektive

vederbörande länsstyrelse vid prövning jämlikt 1 och 2 §§ i lagen den 27

juni 1896 om rätt till fiske av fråga om tillstånd till utsättande av fast fiskeredskap

kan vägra sådant tillstånd, om därigenom kan befaras, att förfång

skulle tillskyndas annan fiskande.

Inom strandäganderättsområdet torde det emellertid uppstå stora svårigheter

att undanröja missförhållandena i fråga. Varje strandägare, även om han endast

äger en mycket kort sträcka av stranden, äger ju enligt gällande lag i

vanliga fall rätt att utsätta ålbottengarn. Med en viss belägenhet av hans fiskevatten

kan det tänkas, att hans redskap blir till stort förfång för innehavaren

av ett angränsande fiskevatten. Om alla strandägare vilja sätta ut dylika garn,

som äro ganska dyrbara, kunna dessa ock bliva så talrika, att fisket med dem

ej längre blir lönande. Svårigheterna i fråga bottna således väsentligen i rådande

förhållanden beträffande rätten till fiske.

Statsmakterna hava emellertid genom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

redan anvisat en väg till undanröjande av de svåraste olägenheterna

på ifrågavarande område. Enligt denna lag kunna nämligen fiskevattensägare

besluta att bedriva fisket efter gemensam plan eller genom utarrendering. Genom

ett dylikt förfarande skulle ifrågavarande olägenheter åtminstone till stor

del kunna undvikas och fångstkostnaderna även avsevärt nedbringas.

Genom fiskeriintendentens i södra distriktet medverkan hava också pa åtskilliga

sträckor av kusten inom södra delen av Kalmar län anordnats gemensamhetsfisken,

och på dessa kuststräckor torde numera olägenheterna i fråga i det

stora hela vara bragta ur världen.

Å andra sidan förekomma emellertid också sådana fall, då gemensamhetsfiske

icke kan åstadkommas på grund av att härför stadgat lägsta röstetal icke

kunnat uppnås. I sådana fall torde det vara förenat med hart när oöverkomliga

svårigheter att få saken tillfredsställande ordnad. De enda utvägar, som

då skulle stå till buds, torde vara antingen att genom lagstiftning utöva än

större tvång på den enskilda fiskerättsägaren än lagen om gemensamhetsfiske

nu medgiver, eller ock att staten inlöser ifrågavarande fiskerätt. Man torde

dock kunna förvänta, att fiskevattensägarna alltmer skola komma till insikt om

fördelarna av att utnyttja de möjligheter gemensamhetsfisket lämnar och att

lagen härom skall komma till allt större tillämpning och de ifrågavarande olägenheterna

på denna väg alltmer undanröjas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Av det ovan anförda torde framgå, att redan till buds stående utvägar erbjuda

vissa möjligheter att undanröja åtminstone det väsentliga av de av motionären

påtalade olägenheterna.

Stockholm den 7 mars 1929.

ERIK INSULA NDER.

K. A. Andersson.

Till kungliga lantbruksstyrelsen.

Bilaga 2.

I anledning av till mig för yttrande remitterade ärendet angående av Carl

Boberg i första kammaren väckt motion om undersökning för avhjälpande av

de olägenheter, som föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket, får jag vördsamt

anföra följande:

Motiveringen till ifrågavarande motion är uppdelad i tre moment:

1) För att i största möjliga grad hindra att småfisk dödades i bottengarnen,

borde ägare av bottengarn åläggas att vittja gamen 2 gånger dagligen, dd ej

naturhinder gjorde detta omöjligt.

2) För att förhindra, att en eller några fiskare rikta sig på andras bekostnad,

bör en reglering av boitengarnsfisket ske och närmare stadganden rörande fiske

med bottengarn tillkomma.

3) En närmare undersökning i syfte att åstadkomma rättvisa och ordning

beträffande fisket med bottengarn i inre skärgården är av behovet påkallad.

Dessvärre förhåller det sig mången gång så, som i motionens mom. 1 framhålles,

att en avsevärd del småfisk fångas i bottengarnen. I många fall utgöres

denna visserligen av fisk, som även som vuxen ej har något större ekonomiskt

värde, men på många ställen fångas även yngel av värdefullare fiskslag.

Om garnen äro bundna för fångst av ål, dör merendels denna småfisk vid de

tillfällen, då ålen går så rikligt till, att den mer eller mindre fullständigt fyller

samlingsryssjan. I andra fall kan småfisken med iakttagande av en viss försiktighet

tämligen oskadad åter utsläppas. Emellertid iakttages ofta icke denna

försiktighet, och en mängd småfisk går onödigtvis till spillo. Genom att vittja

garnen två gånger dagligen skulle visserligen en del småfisk kunna räddas, men

dels torde detta, då garnen äro placerade långt ifrån den fiskandes bostad, som

fallet mångenstädes är, medföra allt för stora svårigheter för den fiskande, dels

torde det vara omöjligt att övervaka efterlevnaden av eu sådan bestämmelse.

Det har meddelats mig, att om bottengarnets förgård, den s. k. fyrkanten, bindes

med lika stora maskor som landarmen (22—25 mm. mellan knutarna), fångsten

av småfisk väsentligen skulle minskas, under det att ålen skulle fångas lika

bra i dylika redskap. Är detta förhållandet, skulle härigenom vinnas ej blott,

att småfisken skonades, utan även att garnen ställde sig billigare. Undersökningar

och försök angående denna sak böra enligt mitt förmenande komma till

stånd. Vidare bör allestädes bestämmelser utfärdas rörande maskstorleken å

de bottengarn, som användas på våren och försommaren. I dessa erhålles nämligen

som regel obetydligt med ål, men väl en hel del annan fisk, gädda, abborre,

mört o. s. v., både stort och smått, och böra därför bottengarnen beträffande

maskstorleken vara underkastade de bestämmelser, som gälla för redskap, avsedda

för fångst av dessa fiskslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Det är även riktigt, som i mom. 2 av motionen framhålles, att en fiskare genom

anskaffande av bottengarn kan tillfoga sin granne betydande avbräck och

göra det nödvändigt för denne att även anskaffa dylika, om han skall kunna

få någon fångst. Detta gäller dock endast för strandrättsområdet, ty utanför

detta får fast redskap icke någonstädes utsättas utan Kung]. Maj:ts eller kungl.

befallningshavandes medgivande och då endast i fall, då det kan ske utan skada

för annan fiskande. För att råda bot på nämnda missförhållande ha på många

platser bildats gemensamhetsfishen, som utarrenderats, varigenom garnen kunna

placeras så, att de ej bliva till förfång för grannarna. Svårare är det emellertid

att ordna fisket, då innehavarna ha små lotter och själva vilja utnyttja fisket,

eller skattlagda fisken, som ligga varandra så nära, att fiske med bottengarn ej

kan bli lönande, om samtliga fisken skola utnyttjas. I sådana fall bör en reglering

komma till stånd, men huru denna skall utföras, torde vara omöjligt att

bilda sig en mening om utan ingående undersökningar på respektive platser.

De i mom. 3 av motionen omnämnda förhållandena synas mig endast utgöra

ett led i dem, som berörts i det föregående. Att i skärgårdarna, och särskilt

i de inre delarna av desamma, svårigheten att undvika olägenhet för grannarna,

om en fiskare skaffar sig bottengarn, blir större än eljest vanligen är fallet,

ligger i sakens natur. På dessa platser göra bottengarnen kanske också större

skada på småfisken än annorstädes. Ett generellt förbud mot användande av

bottengarn i inre skärgården synes mig dock föga tilltalande. Möjligen kunde

på vissa begränsade platser, där bottengarnsfisket skulle åstadkomma betydande

olägenheter, kunna fastställas förbud mot dylikt fiske Allt detta kräver emellertid

en grundlig och saklig utredning, innan några beslut fattas.

På grund av det anförda vill jag som min åsikt framhålla, att en sådan

undersökning, som av herr Boberg begärts, är av behovet påkallad och bör

kunna bli till nytta för ett rationellt ordnande av fisket med bottengarn vid

våra kuster.

Remisshandlingarna återgå härmed.

Lund den 22 februari 1929.

Gust. Swenander.

Stockholm 1929.

A.-B. Hasse W. Tullbergs boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.