Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
1929-05-07 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1929:59, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
20
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
Motion.
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1929 kl. 4 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å
kronoparker i Norrland och Dalarna m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.
(l:a avd.)
I punkten 98 under nionde huvudtiteln av årets statsverksproposition har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde varda förelagd riksdagen, för kolonisationsverksamhetens bedrivande
å kronoparker i Norrland och Dalarna beräkna för budgetåret 1929/1930
ett belopp av 165,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Ma,j:t i eu till riksdagen den 25 februari 1929
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition nr 143, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att
a) medgiva att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet tillstyrkt, ändringar må vidtagas i upplåtelsevillkoren
beträffande å kronoparker i Norrland och Dalarna utlagda kolonat;
b) för kolonisationsverksamhetens bedrivande å kronoparker i Norrland
och Dalarna anvisa för budgetåret 1929/1930 ett extra reservationsanslag
av 165,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till berörda statsrådsprotokoll.
I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion nr 390
av herr Edberg har hemställts, att riksdagen måtte, med bifall till vad i
motionen anförts angående kolonisationsverksamheten i Norrland och Dalarna,
nedsätta det av Kungl. Maj:t i proposition nr 143 begärda extra reservationsanslaget
med 51,750 kronor.
Rörande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionen.
Vid 1918 års riksdag beslöts anordnande av kolonisations försök å vissa
kronoparker i Västerbottens och Norrbottens län (prop. nr 198; R. skr. nr
173). Kolonisationsverksamheten skulle ske i huvudsaklig överensstämmelse
med av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i propositionen tillstyrkt
förslag. Vid 1919—1924 års riksdagar beslöts igångsättande av ytterligare
kolonisationsförsök å kronoparker i Norrland och Dalarna, vilka skulle
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59. 21
äga rum enligt i allt väsentligt samma grunder, som stadgats för 1918
års försök.
För de sålunda beslutade kolonisationsförsöken, jämte den enligt beslut
vid 1921 års riksdag medgivna omföringen till kolonat av vissa krononybyggen
å Abmobergets kronopark i Västerbottens län, har riksdagen anvisat anslag
å sammanlagt 6,405,500 kronor, därav för budgetåret 1928/1929 240.000
kronor.
Sedan viss omläggning av kolonisationsverksamketen å kronoparker i
Norrland och Dalarna blivit vid 1925 års riksdag beslutad (prop. nr 90;
R. skr. nr 299), fann Kungl. Maj:t gott att den 26 juni 1925 dels utfärda
kungörelse (nr 291) angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat
å kronoparker i Norrland och Dalarna, dels ock godkänna vissa tilläggsbestämmelser
att gälla för äldre kolonat. Den 18 december 1925 utfärdade
Kungl. Maj:t kungörelse (nr 486) med tillämpningsföreskrifter till berörda
kungörelse. I nämnda tvä kungörelser hava sedermera vissa ändringar
vidtagits genom kungörelser den 17 december 1926 (nr 511 och 515) samt
den 8 juni 1928 (nr 220 och 221).
Jämlikt de i ämnet 1925 antagna förändrade bestämmelserna handläggas
frågor om kolonisationsåtgärder — vilka förut omhänderliafts av statens
kolonisationsnämnd — numera av fyra särskilda kolonisationsnämnder, nämligen
en för Norrbottens län, en för Västerbottens län, en för Jämtlands
och Västernorr lands län samt en för Gävleborgs län. Därjämte har Kungl.
Maj:t uppdragit åt domänstyrelsen att tillsvidare fullgöra kolonisationsnämnd
tillkommande åligganden rörande inom Kopparbergs län beslutat kolonisationsområde.
Ledningen av och kontrollen över kolonisationsnämndernas verksamhet
utövas sedan den 1 juli 1928 av statens egnahemsstyrelse.
Gällande villkor för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och
Dalarna återfinnas i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 291).
Bestämmelserna i denna kungörelse, i vilken sedermera vissa mindre
ändringar vidtagits, innehålla i huvudsak följande:
Kolonat upplåtas till odling och bebyggande i syfte att befrämja uppkomsten
av jordbruk och egna hem, avsedda i främsta rummet för ortens
befolkning. De utläggas blott i den mån tillgång kan antagas vara för
handen till sådant förtjänstarbete, som erfordras för att kolonatets innehavare
med familj må kunna erhålla oundgänglig bärgning. Kolonat
upplåtas i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen besluta om kolonisationsåtgärders
vidtagande. Verksamheten omhänderliaves av särskilda kolonisa - sionsnämnder.
Kolonat upplåtes med nyttjanderätt under en tid av 15 år och i regel
med rätt för kolonisten att på vissa villkor inlösa detsamma eller övertaga
kolonatet under åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord.
Arealen av den odlingsbara mark, som tillägges kolonat, må i regel ej
understiga 8 hektar och ej överstiga 17 hektar. Utöver odlingsmarken tilldelas
kolonat så stor areal skogsmark, som erfordras för att normalt lämna
en årlig virkesavkastning av 15—25 kubikmeter fast mått.
22 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
Under de första 5 åren är kolonisten befriad från erläggande av arrende.
Under därpå följande 3 år erlägges en årlig avgäld, beräknad efter 1.8
procent å sammanlagda beloppet av odlingsmarkens inlösningsvärde samt
uppburen byggnadshjälp. Under återstående del av nyttjanderättstiden utgår
avgälden med 3.6 procent å nyssnämnda sammanlagda belopp. Kronan
ansvarar för skatt och annan allmän tunga, som belöpa å kolonatet under
den tid, detta innehaves med nyttjanderätt, dock under högst 15 år från
den första upplåtelsen.
Inom 15 år från tillträdet skall minst 3/io av kolonatets odlingsmark vara
uppodlad, dock skall därvid under de första tre åren uppodlas en hektar
och under en var av nästföljande två treårsperioder ytterligare en hektar.
Kolonisten är berättigad till odlingshjälp utan återbetalningsskyldighet å
750 kronor.
T allmänhet skall kolonat senast inom 5 år vara bebyggt med bostadshus
och uthus av godkänd typ. Som byggnadshjälp åtnjuter kolonisten 3,500
kronor, vilket belopp dock i undantagsfall kan höjas till 4,500 kronor.
Undantagsvis kan kolonat bebyggas genom statens försorg. Kolonisten har
att svara för byggnadernas underhåll och brandförsäkring. Byggnadsvirke
samt under nyttjanderättstiden jämväl övrigt husbehovsvirke och bränsle
erhållas fritt å rot.
Utfartsväg anordnas av staten, men ankommer underhållet med viss begränsning
på kolonisten. Genom statens försorg upptagas jämväl vissa avlopps-
och avledningsdiken och sådana laggdiken, som erfordras för odlingsarbetets
omedelbara påbörjande, men har kolonisten att underhålla dessa diken.
Rätt för kolonist att inlösa kolonat eller övertaga det med åborätt inträder,
sedan kolonisten fullgjort honom åliggande odlings- och byggnadsskyldighet.
Köpeskillingen erlägges enligt ett för kolonisten förmånligt
amorterings- och avbetalningssystem.
Ovannämnda kungörelse den 26 juni 1925 (nr 291) angående allmänna
grunder för upplåtande av kolonat å kronoparker i Norrland och Dalarna avser
i främsta rummet att reglera upplåtelser av kolonat, hörande till kolonisationsföretag,
om vars igångsättande beslut komme att fattas efter den 1 juli 1925.
Enligt övergångsbestämmelserna till kungörelsen skall den dock i den mån och
i de hänseenden Kungl. Maj:t bestämmer äga tillämpning jämväl beträffande
äldre kolonisationsföretag. I anslutning härtill godkände Kungl. Maj:t
samma dag- kungörelsen utfärdades vissa tilläggsbestämmelser att gälla för
äldre kolonat, beträffande vilka oinskränkt övergång till de i kungörelsen
intagna grunder ej kunde ske. Dessa tilläggsbestämmelser, som innefattade
vissa lindringar i förut gällande upplåtelsevillkor (se nedan), avsågos skola
vinna tillämpning å redan upplåtna kolonat samt jämväl i fråga om oupplåtna
kolonat, hörande till de redan beslutade kolonisationsområdena (jfr § 9
i kungörelsen den 18 december 1925, nr 486, med tillämpningsföreskrifter
till nyssnämnda kungörelse).
I en vid 1928 års riksdag väckt motion (1: 76), hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte antingen
genom kolonisationsnämnderna i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län eller ock på annat sätt verkställa undersökning och värdering
av kolonat, som från och med år 1918 upplåtits å kronoparkerna i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59. 23
Norrland och Dalarna, ävensom upprätta förslag till ändring av kontrakten
med kolonisterna m. in. i anslutning till vad i motiveringen till motionen
framhållits.
I motiveringen framhöll motionären, bland annat, följande: Vid riksdagens
första beslut om kolonisation å de norrländska kronoparkerna efter
nya grunder voro högkonjunktur och synnerligen onormala förhållanden
rådande i landet. Då gällde det att erhålla tillräcklig arbetskraft ä de avlägset
liggande kronoparkerna, för att vederbörande skogsförvaltning på ett
rationellt sätt skulle kunna tillvarataga naturtillgångarna i skogstrakterna.
Villkoren blevo också rätt generösa — staten skulle sålunda själv uppföra
byggnaderna å kolonaten — ocli man förväntade ett stort uppsving i den
norrländska kolonisationen. Högkonjunkturen hade emellertid efterträtts av
lågkonjunktur, och gallringsvirket, som vid tiden för upplåtelsen av kolonaten
stått högt i pris, hade nu knappast något rotvärde. Domänstyrelseii
utförde. heller icke för närvarande några nämnvärda kulturarbeten på skogarna
i lappmarken, och kolonisterna vore därför nästan utan arbetsförtjänst.
Kolonisterna skulle nu, sedan frihetsåren gått till ända, börja erlägga
lega för sina kolonat, men da de saknade tillfällen till arbetsförtjänst,
hade de i stor utsträckning anhallit om uppskov därmed eller ock förklarat
sig därtill oförmögna. Under förutsättning att domänstyrelsen i större utsträckning
anordnade kulturarbeten å kronoparkerna, kunde en väsentlig
förbättring härutinnan ernås. För att emellertid kolonisterna skulle kunna
fullgöra sina genom kontrakten åtagna skyldigheter vore andra åtgärder
erforderliga. Värdena å de av staten uppförda byggnaderna måste nedskrivas
till verkliga belopp, och borde man överväga, huruvida icke de lån,
med vars tillhjälp nybyggare själva uppfört sina byggnader, delvis kunde
avskrivas. Marken, som vid upplåtelsen åsatts visst värde oavsett dess beskaffenhet,
borde värderas efter olika godhetsgrader och hänsyn torde böra
tagas till kolonatens belägenhet. Fn undersökning å samtliga kolonat borde
verkställas av opartiska personer. Därvid skulle man bestämma det värde
å av staten uppförda åbyggnader, efter vilket kolonisten skulle erlägga lega,
samt fixera den lösensumma, som borde betalas vid förvärv av kolonaten.
Vidare skulle odlingsmarken åsättas det verkliga värdet. Ävenledes borde
tillses, att kolonat, som vore utlagda på oduglig mark, bleve nedlagda. Slutligen
borde kontrakten med kolonisterna ändras därhän, att kolonist, som
det önskade, bleve löst från kolonatet. Staten skulle heller icke vid första
arrendeperiodens slut kunna åläggas inlösa kolonat till det kristidsvärde,
som en kolonist eventuellt beräknat hava nedlagt å detsamma. Efter dessa
åtgärder skulle man sedan hava rätt fordra, att den åsatta legan under
arrendetiden betalades. Eftergifter i den vägen torde nämligen medföx-a
synnerligen ledsamma konsekvenser.
Efter inhämtande av yttrande i ärendet av domänstyrelsen anförde jordbruksutskottet
i utlåtande (nr 66), vilket godkändes av riksdagen, följande.
»Det torde vara obestridligt, att den norrländska försökskolonisationen i
vissa avseenden lett till mindre gynnsamt resultat. Orsakerna härtill torde
i väsentlig mån hänföra sig till den omständigheten, att verksamheten
igångsattes under kristiden och att numera avsevärt ändrade förhållanden
råda i de trakter, varom här är fråga, framför allt i fråga om möjligheterna
till arbetsförtjänst. Man torde ock kunna utgå från att värdena å jord
och byggnader, i den mån de grunda sig på kristidens priser, nu måste
anses vara för högt upptagna. Då dessa värden inverka på legans storlek,
24 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
kommer kolonisten att härigenom ytterligare betungas. På sätt motionären
framhåller har denna fråga nu blivit särskilt aktuell genom att frihetsåren
gått till ända för de tidigast utlagda kolonaten. Att ett stort antal av
dessa kolonister redan förut befinna sig i en svår ställning torde vara allmänt
känt. Särskilt de kolonister, som själva uppfört sina byggnader och
till följd därav i allmänhet även hava att förränta ett drygt upplånat
byggnadskapital, torde i många fall dragas med oöverkomliga svårigheter.
En undersökning av nu berörda förhållanden i ändarna] att utröna, pa
vad sätt en skälig reglering av desamma må kunna åvägabringas, synes
även utskottet i hög grad påkallad. Såsom framgår av domänstyrelsens
yttrande tillstyrker ock styrelsen en utredning i förevarande syfte. Enligt
vad utskottet inhämtat har jämväl Västerbottens läns kolonisationsnämnd
inkommit till Kungl. Maj:t med en framställning av i huvudsak samma
innebörd som motionen.
I samband med den utredning, som utskottet sålunda vill tororda, torde
även höra undersökas behovet av att vidtaga åtgärder till skäligt nedbringande
av kolonisternas utgifter för lan. Likaledes torde synnerlig uppmärksamhet
höra fästas vid angelägenheten av att bereda arbetsförtjänst åt
kolonisterna genom att i möjligaste mån anordna arbeten å kronoparkerna.»
I enlighet med jordbruksutskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse
den 29 maj 1928, nr 263, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa undersökning
rörande skäligheten av de värden, som låge till grund för de årliga
avgälderna och köpeskillingarna vid kolonatupplåtelser, samt för riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, vartill undersökningen kunde giva anledning.
Statens egnahemsstyrelse, åt vilken Kungl. Maj:t anförtrodde verkställandet
av den av riksdagen sålunda begärda utredningen, har i skrivelse den
15 oktober 1928 framlagt förslag i ämnet samt med skrivelsen överlämnat
förebragt utredning. Härefter hava infordrade utlåtanden i ärendet till
Kungl. Maj:t avgivits av domänstyrelsen och statskontoret.
Egnahemsstyrelsen har vid verkställandet av den åt styrelsen anförtrodda
utredningen anlitat medverkan av kolonisationsnämnderna, i det styrelsen
från dessa infordrat dels åtskilliga uppgifter rörande inom deras verksamhetsområden
belägna kolonat dels ock yttranden och förslag i ämnet. Vidare
har styrelsen vid en resa till ett flertal kolonatområden under augusti 1928
å ort och ställe själv närmare undersökt förhållandena vid kolonaten samt
därstädes sammanträffat med ett stort antal kolonister. Vid resan har till
egnahemsstyrelsen från kolonisthåll överlämnats åtskilliga skrivelser, protokoll
och resolutioner.
Efter närmare redogörelse för utredningen i ärendet har departementschefen
anfört följande, varav ock framgår den närmare innebörden av
Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framställda förslag.
Det syntes otvivelaktigt, att kolonatverksamheten ingalunda motsvarat
de förväntningar, som ställts på densamma. Trots de betydande uppoffringar,
som staten iklätt sig till förmån för kolonisterna, befunne sig dessa enligt
vad den föreliggande utredningen gåve vid handen i största utsträckning
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
25
i en mycket svag ekonomisk ställning. Enligt departementschefens uppfattning
torde hittillsvarande erfarenhet hava ådagalagt, att det allvarligt kunde
ifrågasättas, huruvida kolonisation av de norrländska kronoparkerna överhuvud
vidare borde ske i form av kolonatupplåtelser. Avsättande av nya
kronoparksområden för kolonisation enligt 1925 års grunder torde därför
tillsvidare ej böra äga rum.
Anledning syntes departementschefen däremot knappast föreligga att helt
inställa utlämnande av sådana kolonat, som redan nu vore utlagda men
ej upplåtna. Framhållas kunde, att kolonaten i allmänhet utlagts i grupper,
av vilka i varje grupp större delen i allmänhet upplåtits, samt att beträffande
andra kolonat i gruppen omfattande åtgärder för upplåtelse redan
kunde hava vidtagits. Före dylik upplåtelse vore det emellertid nödvändigt,
att kolonisationsnämnderna ägnade synnerlig uppmärksamhet åt frågan,
huruvida kolonatet med avseende å belägenhet, beskaffenheten av odlingsmark
och eventuellt förefintliga byggnader samt övriga föreliggande omständigheter
kunde anses för ändamålet fullt lämpligt. Därest så skulle befinnas
ej vara fallet, borde det planerade kolonatet nedläggas. Att döma av det
ringa antal kolonatupplåtelser, som under de sistförflutna åren ägt rum och
som huvudsakligen avsett kolonat, som en gång förut varit upplåtna, torde
kolonisationsnämnderna redan nu framgå med största försiktighet vid nya
upplåtelser.
Upplåtelse av mark för bosättning å kronoparkerna i de sex nordligaste
länen torde emellertid icke fördenskull böra avstanna, men ansåge departementschefen,
att i främsta rummet andra former härför borde sökas. Härvid
åsyftade departementschefen, att upplåtelserna å ifrågavarande kronoparker
som regel skulle ske allenast i den mån sådant påkallades för tillgodoseende
av behovet av arbetskraft på kronans skogar enligt vissa särskilda grunder
(jmf. prop. 198) och eljest såsom egnahemslägenheter enligt för sådana upplåtelser
i allmänhet gällande grunder (jmf. prop. 138).
Såsom förut berörts, torde kolonisterna å redan utlagda kolonat i allmänhet
befinna sig i det läge, att de ej vore i stånd att fullgöra dem enligt upplåtelsekontrakten
åliggande skyldigheter. Det syntes departementschefen nödvändigt
och överensstämmande med billighet, att staten, som igångsatt kolonisationen,
trädde hjälpande emellan. En av de främsta orsakerna till nu rådande förhållanden
torde vara, att kolonisterna ej kunnat erhålla det arbete i statens
skogar, som beräknats. Beredande av bättre arbetstillfällen åt kolonisterna
vore givetvis en angelägenhet av synnerligen stor betydelse. Kungl. Maj:t
hade också genom beslut den 29 juni 1928 uppdragit åt domänstyrelsen att
i samråd med egnahemsstyrelsen i anslutning till riksdagens uttalande i
förenämnda riksdagsskrivelse den 29 maj 1928 verkställa utredning av
frågan angående förskaffande av arbetsförtjänst åt kolonisterna genom att
i görligaste mån anordna arbeten å kronoparkerna. Berörda utredning hade
ännu ej slutförts.
Emellertid torde enligt departementschefens mening ökad arbetstillgång
icke vara till fyllest för de nuvarande svårigheternas undanröjande.
Direkta åtgärder för lindrande av de förpliktelser, som enligt upplåtelsekontrakten
åvilade kolonisterna, torde vara nödvändiga. Till vad av egnahemsstyrelsen
därutinnan föreslagits kunde departementschefen i stort sett
ansluta sig. Departementschefen förordade sålunda i överensstämmelse med
egnahemsstyrelsens förslag, att den tid, under vilken kolonisterna vore
befriade från erläggande av lega för kolonaten, utsträcktes från 5 till
10 år samt att kolonist, som före utgången av de legofria åren övertagit
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt 17 häft. (Nr 56—59.)
3
26 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
kolonatet med äganderätt, befriades från erläggande av ränta å ogulden
köpeskilling för kolonatet under så lång tid, att samma tid tillhopa med
den legofria tiden utgjorde 10 år. I dessa fall skulle, för den händelse
legan under viss tid skulle enligt därom gällande föreskrifter hava utgått
med allenast halva legobeloppet, hälften av samma tid räknas såsom
legofri. I anslutning till vad egnahemsstyrelsen hemställt, torde såsom
villkor för att kolonist skulle komma i åtnjutande av utsträckning av
den legofria tiden böra krävas, att kolonisten under tilläggstiden år för
år fullgjorde honom enligt kontraktet beträffande odling, byggnad, dikning
och eljest åliggande skyldigheter vid äventyr att förmånen eljest
kunde indragas, dock att, där kolonisationsnämnd på grund av särskilda
omständigheter så prövade skäligt, undantag kunde medgivas från berörda
villkor. Kolonat, som eu gång varit upplåtet men avträtts av kolonisten,
torde, i överensstämmelse med vad för närvarande plägade ske, vid förnyat
utlämnande böra upplåtas allenast för återstoden av den ursprungliga upplåtelsetiden
och då på i huvudsak oförändrade villkor. Under de förutsättningar
egnahemsstyrelsen angivit, syntes skälig utsträckning utöver tio år
av den legofria tiden härvid böra medgivas.
Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit beträffande nedsättning av det värde
å byggnader, som låge till grund för beräknande av lega och köpeskilling,
syntes intet vara att erinra. Sålunda borde nämnda värde, som i upplåtelsekontrakten
fastställts för statsbyggda kolonat till 5,000 kronor och för s. k.
självbyggda kolonat till högst 4,500 kronor, nedsättas till 3,500 kronor, med
rätt för vederbörande kolonisationsnämnd, respektive domänstyrelsen beträffande
kolonat inom Kopparbergs län, att, därest särskilda skäl därtill
föranledde, medgiva ytterligare nedsättning till lägst 3,000 kronor samt, efter
särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t, i fråga om Norrbottens och Västerbottens
län till lägst 2.000 kronor. Nedsättning jämväl av värdet å odlingsmarken
torde av skäl, som egnahemsstyrelsen anfört, ej vara påkallat.
Jämväl egnahemsstyrelsens förslag om tilläggsbidrag av 250 kronor för
uppodling av ytterligare ett hektar jord biträddes av departementschefen.
Bidraget vore avsett att utgå allenast i den mån odlingen fullgjordes.
Emellertid ansåge departementschefen lika med domänstyrelsen, att den tid,
inom vilken odlingen skulle utföras, ej borde begränsas till åren 1929 och
1930 utan omfatta även år 1931. Odlingen borde ske enligt av kolonisationsnämnd
eller, beträffande kolonisationsområdet i Kopparbergs län, domänstyrelsen
godkänd plan.
Vidkommande förslaget om ändring av bestämmelserna angående ersättning
åt kolonist vid kolonats avträdande ville departementschefen erinra, att nämnda
bestämmelser ansetts medföra rätt för honom att till grund för beräknande
av ersättning för verkställda förbättringar lägga det värde dessa haft vid
tiden för deras utförande. På grund av de under kristiden gällande höga
arbetspriserna hade staten fått vidkännas ej ringa utgifter i dylik ersättning,
och torde, om ändring ej åstadkommes i bestämmelserna, för framtiden
vara att räkna med ytterligare utbetalningar efter dylika värden.
Det torde näppeligen överensstämma med allmänna rättsgrundsatser, att
ersättningen beräknades på nu antytt sätt. I huvudsaklig anslutning till
vad egnahemsstyrelsen förordat och i överensstämmelse med vad i motsvarande
hänseende gällde enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom (2
kap. 17 §), syntes ersättning för av kolonist å kolonatet utförda förbättringar
i avseende ä jord, diken, hägnader, hässjor, vägar och byggnader böra beräknas
efter det ökade värde kolonatet till följd av förbättringen kunde anses
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
27
äga vid avträdet, dock ej till högre belopp än som svarade mot den nödiga
kostnad kolonisten nedlagt å förbättringen. Ersättning borde vidare, på sätt
redan nu gällde, ej utgå för andra än sådana byggnader, som av vederbörande
myndighet prövats böra uppföras och till vilka kolonisten i anledning därav
ägt erhålla virke. I fråga om beräknandet av storleken av de avdrag å ersättningen,
som kolonist borde vidkännas för statshjälp, kunde departementschefen
emellertid ej biträda egnahemsstyrelsens ståndpunkt. Det syntes
honom överensstämmande med billighet och rättvisa, att avdraget, i den
mån så kunde ske, beräknades efter i huvudsak samma grunder som ersättningen
till kolonisten för utfört förbättringsarbete. I anslutning härtill syntes
värdet av byggnadshjälpen böra beräknas till det belopp, vartill byggnadsvärdet,
i enlighet med vad ovan förordats, kunde komma att fastställas vid
beräknande av lega och köpeskilling. Sistberörda värde torde få anses i huvudsak
motsvara värdet av byggnadshjälpen vid tiden för avträdet. Virke, som
tillhandahållits för byggnaders, hägnaders och hässjors uppförande, torde
böra värdesättas efter vid avträdet gällande priser. I övrigt syntes däremot
lämnad statshjälp (odlingsbidrag, dikningsbidrag), bland annat med hänsyn
till svårigheten att finna annan praktiskt användbar beräkningsgrund, böra
åsättas värde i enlighet med dess ursprungliga belopp.
Vad departementschefen ovan förordat hade närmast avseende å sådana
kolonat, som nu vore upplåtna. Beträffande frågan om och i vilken mån
de förordade lindringarna i upplåtelsevillkoren borde gälla vid eventuellt
nya kolonatupplåtelser ville departementschefen erinra, att, på sätt förut framhållits,
enligt hans mening nya upplåtelser borde ske endast såvitt anginge
redan nu utlagda kolonat. Vidkommande sådana kolonat sjmtes de föreslagna
lindringarna böra helt vinna tillämpning vid utlämnande av kolonat, som
förut varit föremål för upplåtelse. Där vid upplåtelse av kolonat, som förut
ej varit upplåtet, oinskränkt övergång till de i ovannämnda kungörelse den
26 juni 11)25 (nr 291) intagna grunder icke kunde ske, torde utsträckning av
den legofria tiden, i enlighet med vad ovan förordats, böra medgivas samt
jämväl förhöjt odlingsbidrag på angivna villkor tillförsäkras kolonisten. I
dylika fall torde vidare byggnadshjälpen böra utgå med och i värde beräknas
till 3,500 kronor. Där laggdiken ej blivit anlagda, syntes böra ankomma på
kolonisationsnämnd att i samband med anslagsäskande i övrigt begära medel
för anordnande av sådana genom statens försorg. Frågan om ersättning till
kolonisten vid avträde av kolonatet torde böra regleras på sätt ovan angivits.
Skulle vid upplåtelse av kolonat oinskränkt övergång till nyssnämnda grunder
kunna äga rum, torde kolonisten av ovan tillstyrkta förmåner böra komma
i åtnjutande av allenast utsträckningen av frihetsåren. Även i detta fall borde
kolonisten tillförbindas att underkasta sig de föreslagna bestämmelserna
angående beräknande av ersättning vid eventuellt avträde av kolonatet.
De för kolonisationsverksamheten under budgetåret 1929 1930 äskade anslagsbeloppen
hänförde sig till redan beslutade kolonisationsområden. Sagda
belopp, sådana de aA^ kolonisationsnämnderna med anledning av egnahemsstyrelsens
erinringar jämkats, uppgående tillhopa till 221,700 kronor, syntes
kunna godtagas. Emellertid funne departementschefen det synnerligen angeläget,
att administrationskostnaderna för kolonisationsverksamheten för framtiden
i görligaste mån nedbringades, och torde närmare utredning rörande
förutsättningarna härför böra åvägabringas.
Mot egnahemsstyrelsens beräkning av utgifterna för ovan förordade ytterligare
odlingsbidrag syntes intet vara att erinra. Enär emellertid, enligt
vad som föreslagits, odlingen skulle utföras under tre i stället för av egna
-
28
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
Utskottet.
hemsstyrelsen föreslagna två år, syntes det för ändamålet erforderliga beloppet
å 130,000 kronor böra fördelas på tre budgetår, därvid för nästa budgetår
torde beräknas 45,000 kronor.
Med hänsyn därtill att å ifrågavarande anslag för kolonisationsverksamhetens
bedrivande torde kunna beräknas en behållning av omkring 100,000
kronor, syntes anslaget för budgetåret 1929/1930 kunna begränsas till det i
årets statsverksproposition beräknade beloppet av 165,000 kronor.»
Motionen riktar sig närmast mot att departementschefen, ehuru han funnit
det kunna starkt ifrågasättas, huruvida kolonisation av de norrländska
kronoparkerna överhuvud vidare borde ske i form av kolonatupplåtelser,
likväl knappast funnit anledning föreligga att helt inställa utlämnande
av sådana kolonat, som redan nu vore utlagda men ej upplåtna. Enligt
motionärens mening vore mera ändamålsenligt att omedelbart övergå
till det av Kungl. Maj:t i ovanberörda proposition nr 198 föreslagna sy*
stemet med upplåtelse av kronotorp i den mån sådan upplåtelse prövades
erforderlig för tillgodoseende av behovet av arbetskraft å kronans skogar.
Med ett sådant förfaringssätt syntes det motionären bliva möjligt att redan
nu avveckla kolonisationsnämndernas verksamhet och överlåta deras uppgifter
på domänstyrelsen, vilket även skulle vara önskvärt med hänsyn till
kolonisternas behov av arbetsförtjänst. I anslutning härtill föreslår motionären
en nedsättning av det av Kungl. Maj:t äskade anslaget med ett belopp
motsvarande de för kolonisationsnämnderna beräknade administrationskostnaderna
eller 51,750 kronor.
Efter de erfarenheter, som av utredningen i ärendet att döma gjorts
rörande verkningarna av statens kolonisationsverksamhet å de norrländska
kronoparkerna, anser utskottet i likhet med departementschefen, att avsättande
av nya kronoparksområden för kolonisation enligt 1925 års grunder tillsvidare
ej bör äga rum. Beträffande frågan om redan utlagda men ej upplåtna
kolonat, har anledning knappast synts departementschefen föreligga
att helt inställa utlämnande av sådana kolonat, varvid emellertid departementschefen
ansett, att det vore nödvändigt, att kolonisationsnämnderna före
dylik upplåtelse ägnadö synnerlig uppmärksamhet åt frågan, huruvida kolonatet
med avseende å belägenhet, beskaffenheten av odlingsmark och eventuellt
förefintliga byggnader samt övriga föreliggande omständigheter kunde
anses för ändamålet fullt lämpligt. Motionären åter anser i detta avseende,
att icke något som helst upplåtande av kolonat hädanefter bör ske, och
ifrågasätter motionären i samband härmed en omedelbar övergång till systemet
med upplåtelse av kronotorp efter domänstyrelsens prövning, varigenom
enligt motionärens mening ock skulle möjliggöras eu avveckling redan nu av
kolonisationsnämndernas verksamhet. Beträffande de redan utlagda men ej upplåtna
kolonaten torde såsom departementschefen framhållit fall tänkas förekomma,
då möjligheten till upplåtelse av sådana kolonat icke bör vara lieit avskuren.
Utskottet anser sig emellertid böra ytterligare framhålla den synnerliga
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
29
vikten av att härvid största varsamhet och försiktighet iakttages och att alla
de omständigheter noga övervägas, som kunna vara av betydelse för bedömande,
huruvida kolonatet kan med utsikt till tillfredsställande resultat upplåtas.
Eörande därefter det i motionen väckta förslaget om överflyttning till domänstyrelsens
handläggning av kolonisationsverksamheten har såsom i motionen
erinrats under den i ärendet verkställda utredningen antydningar i
sådan riktning icke saknats. Sålunda har egnahemsstyrelsen ansett vissa
skäl tala för ernående av enhetliga former vid lägenlietsupplåtelser å de
norrländska kronoparkerna, därvid bland annat framhållits den besparing,
som vid ett inställande av fortsatta upplåtelser enligt 1925 års grunder
vunnes genom möjligheten att så småningom avveckla kolonisationsnämndernas
verksamhet. För egen del håller utskottet före, att avvecklandet av
kolonisationsnämndernas verksamhet är ett önskemål, som så snart omständigheterna
det medgiva bör realiseras och att i varje fall i avvaktan härpå
ett nedbringande av administrationskostnaderna i möjligaste mån bör ske.
Beträffande frågan hur härvid lämpligast bör förfaras är detta ett spörsmål,
som utskottet icke kan utan någon närmare utredning i saken taga bestämd
ställning till. Med hänsyn härtill och då i varje fall avvecklingen av
naturliga skäl icke torde kunna ske så hastigt som motionären tänkt
sig, kan utskottet icke biträda motionen. Utskottet vill emellertid erinra,
att domänstyrelsen redan nu inom Kopparbergs län har sig anförtrodda de
uppgifter å förevarande område, som i de norrländska länen handläggas av
de särskilt utsedda kolonisationsnämnderna. En vidare utveckling av
denna väg torde därför vara ett av de sätt, som bör övervägas vid den utredning
i nu förevarande avseende, som utskottet anser bör komma till
stånd. För fall, då kolonist för inlösen av sin innehavda lägenhet kan komma
att erhålla egnahemslån, inträder vederbörande egnahemsnämnd såsom den
institution, till vilken kolonisten närmast har att i hithörande frågor hänvända
sig. Samtidigt vill emellertid utskottet erinra, att en överflyttning
till domänstyrelsen givetvis icke utesluter möjligheten att i förekommande
fall anlita vederbörande hushållningssällskaps konsulenter.
Med avseende å de ytterligare förmåner, som enligt Kungl. Majrts förevarande
framställning avses att tillerkännas kolonatinnehavare, står detta
förslag i nära överensstämmelse med de önskemål, varåt utskottet i sitt
ovanberörda av riksdagen godkända utlåtande förlidet år givit uttryck.
Förslaget föranleder sålunda icke någon erinran från utskottets sida.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må
1) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning,
a) medgiva att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt,
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 sand. 17 haft. (Nr 56—59.) 4
30 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 59.
ändringar må vidtagas i upplåtelsevillkoren beträffande
å kronoparker i Norrland och Dalarna utlagda kolonat;
b) för kolonisationsverksamhetens bedrivande å kronoparker
i Norrland och Dalarna anvisa för budgetåret
1929/1930 ett extra reservationsanslag av 165,000 kronor;
2) i anledning av motionen 11:390 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning rörande lämpligaste sättet för avveckling
av de nuvarande kolonisationsnämnderna, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan
giva anledning.
Stockholm den 7 maj 1929.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 56.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:281 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och Dalarna in. s. 1 i texten