Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen jämte en i ämnet väckt motion.
1929-05-23 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1929:69, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen jämte en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
1
Nr 69.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1929 kl. 4 e. in.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl.
områden gällande s. k. lappmarkslagen jämte en i ämnet
väckt motion.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 15 februari 1929 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 197, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag — i anslutning till vad i statsrådsprotokollet anförts dels rörande
frågan om vissa ströhemmans överförande från lappmarkslagen till 1923
års skogsvårdslags tillämpningsområde och dels beträffande frågan om rätt
för skogsägare att verkställa avverkning i samband med odling, som skall
utgöra vederlag för indragen ströäng — föreslagit riksdagen godkänna vid
propositionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 10 §§
i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Författningsförslaget finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till berörda statsrådsprotokoll.
I en inom riksdagens andra kammare väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 434, av herr Lindberg, har hemställts, att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 197 angående vissa ändringar i den
för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen,
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att åt 1927 års skogssakkunniga
uppdrages att verkställa utredning om åtgärder, på sätt i denna
motion angivits, för att för framtiden trygga odlingens bestånd i lappmarken,
därest friare dispositionsrätt till skogen, än som nu gäller, kommer
att genom ny lagstiftning medgivas.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, hänvisas
till motionen.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt. 22 häft. (Nr 69.)
Motion.
1
Inskränkning
av lappmarkslagens
giltighetsomräde.
(1 § lappmarkslagen.
)
Lappmarkslagens
huvudsakliga
innehåll.
1866 års
förordning.
2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Lappmarkslagen (förordningen den 18 juni 1915, nr 251, angående utsyning
å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker med
flera områden) är byggd på principen om uthålligt skogsbruk samt utsyningstvång.
Såsom villkor för utsyning kräves avverkningsplan, uppgjord
av vederbörande skogsstatstjänsteman eller efter överjägmästares granskning
godkänd av domänstyrelsen. I protokoll över utsyningsförrättningen skola
angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som
i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller angivits
såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av
dylikt slag skola vara vidtagna. Utöver dessa bestämmelser innehåller
lagen emellertid ej några föreskrifter om åtgärder för tryggande av återväxt
efter verkställd avverkning. Handhavandet av lappmarkslagen ankommer
på skogsstatspersonalen. Kostnaderna för lagens handhavande bestridas
ur domänfonden, som erhåller ersättning härför dels genom inflytande
utsyningsavgifter och dels genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade
medel.
Den nuvarande lappmarkslagen härleder sitt urspung från en förordning
den 29 juni 1866, vars grunder godkändes av 1865—1866 års riksdag
med den huvudsakliga motiveringen, att enligt vad erfarenheten lärt de
nordliga länens invånare på grund av klimatets hårdhet och mångenstädes
även jordmånens magra beskaffenhet icke med säkerhet kunde hava sin
utkomst uteslutande av jordbruket, utan att åt dem måste bevaras en fortfarande
biförtjänst av skogsavverkning och det arbete, en ordnad skogshushållning
samt trävaruförädlingen allt fortfarande borde lämna. Emellertid
förlänades förordningen icke allmän giltighet för de nordliga länen utan
allenast för sådana skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, vilka
uppkomme antingen av nybyggen, som upplätes från kronan efter den 29
juni 1866, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnadsoch
odlingsskyldigheter icke blivit inom behörig tid fullgjorda. Med avseende
å det sätt, varpå omförmälda föreskrifter skulle vinna tillämpning
å ifrågavarande hemman, stadgades bland annat, att i alla beslut om nybygges
omförande under skattetitel, som meddelades efter den 29 juni 1866,
skulle uttryckligen angivas, huruvida ägaren över hemmanets skog åtnjöte
full skattemannarätt eller allenast den inskränktare rätt, som angåves i
nyssnämnda föreskrifter, samt att anteckning därom jämväl borde ske i
jordeboken. Ägare av här avsett skattehemman, som överträdde den honom
sålunda tillkommande rätt över hemmanets skog, skulle enligt förordningen
straffas såsom för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen. Att förordningens
tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman berodde,
enligt vad framgår av berörda motivering, därpå att Rikets ständer
i skrivelse den 30 november 1863 förklarat sig icke önska något reglementerande
för hushållningen med de enskilda skogarna samt att vid sådant
förhållande någon inskränkning i den dispositionsrätt, som enligt då gällande
författningar tillkom ägare av redan befintligt skattehemman i avseende a
därtill hörande skog eller innehavare av redan hehörigen anlagda nybyggen
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 3
i avseende å den skog, som genom framdeles skeende avvittring kunde dem
tillfalla, icke ansågs böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet
ej möta, att i fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke
blivit enligt gällande författningar medgivet, eller beträffande sådana äldre
nybyggen, för vilka föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom
behörig tid blivit författningsenligt verkställda och över vilka kronans
dispositionsrätt i följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser
meddelades, varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma
efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter i övrigt iklätt sig
natur av skattehemman, underkastades en inskränkning i rättigheten till
skogens begagnande, som med hänsyn till det allmännas intresse kunde
anses erforderlig.
I anslutning till de principer, som sålunda av statsmakterna godtagits,
utsträcktes genom särskilt brev till kammarkollegium likaledes av den
29 juni 1866 nyssnämnda förordning att gälla jämväl vid försäljning av
vissa överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska länen.
Vidare förlänades genom avvittringsstadgan den 30 maj 1873 (nr 26 sid.
1) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förordningen
giltighet för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna
med avseende å dem vid avvittringen tilldelad skog. I denna stadga
föreskrevs nämligen, att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes,
erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu, dock att ägare till
frälse- och skattehemman och lägenheter ej skulle över den vid avvittringen
tilldelade skogen äga vidare dispositionsrätt än enligt 1866 års förordning.
Av motiveringen till den proposition, nr 4, varmed förslag till berörda
bestämmelser angående inskränkningar i vederbörande ägares dispositionsrätt
över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att vidtagandet av
åtgärder i nämnda syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga
odlingens bestånd i lappmarkerna, dels för att hindra, att den nyttjanderätt
till skogen i lappmarkerna, som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes
genom överdriven avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock
för att förebygga den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av
lappmarksskogarnas uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att
genom bibehållande inom lappmarkerna av hittills gällande bestämmelser
om utsyning av all skog förutom till husbehov skulle förekommas de betydande
olägenheter och svårigheter i avseende å bevakande av kronans skogar,
som helt säkert uppstode, om avverkning till avsalu finge ske å enskilda
skogar utan föregången utsyning. I berörda proposition framhölls
vidare, att ingen bestämmelse tidigare meddelats angående omfånget av
de enskildas blivande områden i lappmarkerna utom i 1850 års stadga
för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark, vilken stadga emellertid
ej vunnit tillämpning och således ej kunnat grundlägga någon rätt för de
enskilda, samt att det torde bero på Kungl. Maj:ts gottfinnande att bestämma
skogsområdenas storlek så, att, därest de enskilda skulle erhålla
oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av denna rätts befarade
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
1915 års lapp
markslag.
Lappmarks - lagens giltighetsområde.
Arealen av de
under lappmarkslagen
lydande
skogarna.
missbruk inskränktes till minsta möjliga omfång — en utväg, som påtagligen
skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig, än om större områden
dem tilldelades med förbehåll, som ledde därhän, att av skogen väl
finge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga avkastning, men icke
något därutöver.
Slutligen erhöll 1866 års förordning genom skrivelsen den 27 juni 1879
angående grunder för avvittring och storskifte i Särna socken och Idre
kapellag tillämplighet jämväl i fråga om den skogsmark, som tilldelades vid
sagda storskifte.
1866 års förordning efterföljdes av den nu gällande 1915 års förordning,
vilken emellertid icke innebar någon ändring i den rättsliga karaktär, som
utsyningstvånget erhållit genom förenämnda äldre författningar. 1915 års
lappmarkslag erhöll emellertid tillämpning ej allenast å samtliga de fastigheter,
som enligt vad nyss angivits underkastats bestämmelserna i 1866 års
förordning, utan även å kronohemman och krononybyggen under åborätt
inom avvittrade delar av de sex norra länen.
Lappmarkslagen gäller alltså nu beträffande följande skogar:
1) enskilda skogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i
Kopparbergs län, med undantag dock av husbehovsskogar och allmänningsskogar,
vilka äro underkastade särskilda bestämmelser genom lagen den
5 juni 1909 och förordningen den 18 juni 1920 samt, vad angår allmänningsskogarna
i Särna och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade
föreskrifter;
2) vissa enskilda skogar (de s. k. ströhemmanen), vilka ligga spridda
inom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens
läns kustland, nämligen dels skogar till sådana skattehemman, som avses i
förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å
vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, och dels skogar å. en
del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i Kungl.
Maj:ts skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 samt i kungörelsen
den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om
åsättande av grundskatt m. m.; samt
3) en del allmänna skogar, nämligen skogar å sådana under stadgad åborätt
upplåtna kronohemman och krononybyggen, som äro belägna inom de sex
norra länen.
Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogarna utgjorde
enligt den av domänstyrelsen för år 1925 avlåtna förvaltningsberättelsen
3,071,293 hektar. Av denna areal belöpte å skogar inom lappmarkerna
2,575,542 hektar, inom Särna och Idre socknar 96,384 hektar samt
inom Västerbottens och Norrbottens kustland, Jämtlands län och Västernorrlands
län tillhopa 399,367 hektar. Enligt de vid propositionen fogade,
från vederbörande revirförvaltare infordrade vid propositionen i bilagor
fogade uppgifterna skulle sistnämnda summa i stället utgöra 397,936 hektar,
varav redovisas såsom skatte- och frälsehemman 339,358 samt såsom kronohemman
och nybyggen 58,578. Arealen av de till frigivande från lapp
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
5
markslagen i förevarande proposition föreslagna skogarna skulle alltså enligt
sagda uppgifter utgöra 339,358 hektar, men fråndrages impediment och
alltså endast den produktiva skogsmarken räknas, återstå blott 213,735 hektar,
vilket överensstämmer med departementschefens uttalanden om att det nu föreslagna
frigivandet rörer sammanlagt något över 200,000 hektar. Huru
ifrågavarande areal fördelar sig å enskilda eller trävarubolag framgår ej av
de lämnade uppgifterna, enär i de uppgifter angående dylik fördelning,
som i förenämnda bilagor till propositionen lämnas, jämväl torde ingå under
åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen ■— sistberörda uppgifter visa
emellertid för enskilda 117,506 hektar och för trävarubolagen 129,169 hektar;
bolagen synas alltså vara i besittning av relativt mera skogsbördig mark.
Eedan tidigt framställdes yrkanden om upphävande av det i förevarande Krav på uPPlagstiftning
stadgade utsyningstvånget. Frågan var före vid framläggande
av 1915 års lappmarkslag, då emellertid den meningen segrade, att sagda lappmarkstvång
borde utan inskränkning bibehållas. lagen samt på
. revision av
I skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande lagen.
upptogs frågan ånyo till diskussion med avseende å de under lappmarks- skogsiagstiftlagen
lydande skogar å skattehemman, som voro belägna nedom Väster- mngskom
•
o i i i nxiTien.
bottens län. Det hade särskilt inom kommittén bragts på tal, att det vore
olämpligt, såväl att dessa skogar med sin sporadiska förekomst skulle stå
kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i
orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt
skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och
dispositionsrätten. Då emellertid dessa bestämmelser härledde sig från
villkor och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilda och sålunda
vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett
sig befogad att ingå på frågan om någon ändring av bestämmelserna om
berörda skogar i de nyssnämnda hänseendena. Kommittén undantog därföre
samtliga under lappmarkslagen lydande skogar från den allmänna
skogsvårdslagen. Kommitténs ordförande, landshövding K. S. Husberg och
dess ledamot A. Sahlberg voro i detta avseende av en annan mening och ansågo,
att utsyningstvånget borde upphävas beträffande nyss angivna enskilda
skogar. Det är att märka, att dessa reservanter, som bestämt bestredo den
uppfattningen, att lappmarkslagen skulle hava någon annan karaktär än skogsvårdslag,
gåvo uttryck, bland annat, för den meningen, att även från skogsvårdssynpunkt
ett upphävande av lappmarkslagen beträffande ifrågavarande
skogar skulle vara till fördel.
De principiella meningsskiljaktigheter, som sålunda stodo ''mot varandra
i skogslagstiftningskommittén, avspegla sig i de diskussioner i denna fråga,
som senare ägt rum.
Härom torde i korthet böra erinras följande. Det förslag till ny skogs- 1923 års
vårdslag, som framlades vid 1923 års riksdag i omhandlade avseende, propr°s^n
anslöt sig till kommitténs majoritet. I motiveringen till förslaget framhöll
departementschefen, att beträffande nu ifrågavarande skogar torde
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
1923 års
riksdag.
Yttranden i
anledning av
1923 års riksdagsskrivelse.
1924 års
proposition
nr 95.
råda särskilda förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning,
innan ny lagstiftning för dem kunde införas.
I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande föreslog särskilda utskottet
vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen uti denna del.
Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme
till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen
av de under den förra lagen lydande skogar, som låge spridda inom
Västernorr lands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens
läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och
för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter
med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett
område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.
Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.
Med anledning av den av 1923 års riksdag sålunda angivna uppfattningen
rörande omförmälda skogar lät Kungl. Maj:t verkställa viss utredning
av frågan, varunder bland de hörda ortsmyndigheterna framkommo
ganska delade meningar. I principfrågan, huruvida lappmarkslagens bestämmelser,
i vad de avsåge berörda skogar i Västernorrlands och Jämtlands
län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland, kunde anses
vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan grund
hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla för
samma skogar, avgav kammarkollegium särskilt utlåtande. I sagda utlåtande
ställde sig kammarkollegium — såvitt rörde skatte- och frälsehemman men
ej de under åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen — på den ståndpunkten,
att lappmarkslagen allenast ägde skogsvårdslags karaktär. Med
denna uppfattning syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare
följa, att den särskilda grund, varå dessa skogsvårdsbestämmelser — genom
sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan —
vilade, skulle vara för den föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös.
Skogslagstiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse
av de enskilda skogarnas bestånd syntes, oaktat den förskjutning i
rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan mitten av förra århundradet,
alltjämt anses vara i viss grad begränsad. Ansåges för den skull
lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923
års skogsvårdslag, syntes kollegium all anledning föreligga att beträffande
nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan,
icke kränka någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare
sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.
I samband med avgivande av förslag till 1924 års riksdag angående upphävande
— på sätt 1923 års riksdag jämväl ifrågasatt — av den s. k. dimensionslagen,
som då gällde för de delar av Norrbottens och Västerbottens
kustland, som icke hörde under lappmarkslagen — anmäldes, att Kungl.
Maj:t i enlighet med av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet närmare
utvecklad uppfattning funnit övervägande skäl tala emot överförande av
ifrågavarande skogar till den allmänna skogsvårdslagen. Även jordbruks
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 7
utskottet fann den i detta hänseende förebragta utredningen klarlägga, att
vissa skäl talade mot att då överföra ifrågavarande skogar till skogsvårdslagen.
I sammanhang härmed uttalade utskottet beträffande den redan då
tilltänkta utredningen rörande ändring i lappmarkslagen i syfte att förskaffa
densamma större möjligheter för återväxtens betryggande, att därvid även
borde undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte kunde gagnas genom
att beträffande dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.
Frågan huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande
giltighetsområde upptogs emellertid återigen, då domänfullmäktige i samband
med ett den 10 april 1925 av domänstyrelsen avgivet yttrande rörande
vissa av domänstyrelsen föreslagna ändringar i lappmarkslagen hävdade
den ståndpunkten, att sådana under lappmarkslagen lydande mera godartade
skogsmarker i bättre geografiskt läge, som funnes insprängda i, eller som i
föryngringshänseende vore likvärdiga med de områden, där skogsvårdslagens
allmänna bestämmelser tillämpades, skulle undantagas från utsyningstvång
samt inordnas under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen lydande svårföryngrade
skogar samt de, som voro av skyddskogs karaktär, borde däremot
enligt fullmäktiges förslag kvarstå under lagen.
Med anledning av domänfullmäktiges förslag verkställdes viss utredning,
varvid meningarna i frågan alltjämt bröto sig mot varandra. Frågan om
ändring i olika hänseenden av lappmarkslagen föranledde förslag till 1927 års
riksdag (prop. nr 43), vari principiellt avstyrktes vidtagande av åtgärd för
inskränkning av lappmarkslagens giltighetsområde — samtidigt föreslogs
vissa jämkningar i sagda lag, avseende i huvudsak att komplettera densamma
med mera effektiva återväxtbestämmelser i anslutning till sådana
bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen.
I det utlåtande, nr 63, som jordbruksutskottet avgav över berörda proposition
samt i anledning av densamma väckta motioner, hemställde utskottet om avslag
å det i propositionen framlagda lagförslaget samt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla dels om skyndsamt framläggande av förslag
rörande överförande till den allmänna skogsvårdslagen av sådana utom lappmarkerna
belägna, under lappmarkslagen nu lydande enskilda skogar, beträfande
vilka ur skogsbiologisk synpunkt hinder härför icke mötte, dels ock om
verkställande av utredning och framläggande snarast möjligt av förslag till
ny skogsvårdslag för inom lappmarkerna belägna enskilda skogar, under beaktande
å ena sidan att i möjligaste mån de principer följdes, varpå den
allmänna skogsvårdslagen vore byggd, samt å andra sidan att tillbörlig hänsyn
toges till i dessa trakter föreliggande svårigheter till föryngring, ävensom
till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska skäl fördela
avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid.
Utskottet anförde därvid följande:
»Vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål utgår utskottet från
den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning av här ifrågavarande
art icke bör till sin reella innebörd göras strängare eller till giltighetsområdet
vidare än som för tillgodoseende av det därmed avsedda syftet kan
Domän fullmäktiges
framställning.
1927 års proposition
nr 43.
1927 års jordbruksutskott.
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
anses vara nödvändigt. I antydda avseenden kunna enligt utskottets mening
framställas berättigade erinringar även mot det nu framlagda lagförslaget.
Utskottet får till en början erinra, att då riksdagen 1923 behandlade den
allmänna skogsvårdslagen, riksdagen uttalade sig för den uppfattningen, att
vissa utanför lappmarkerna belägna skogar under lappmarkslagen borde
överföras från lappmarkslagen till den allmänna skogsvårdslagen. Därvid
underströks särskilt den synpunkten, att det givetvis i och för sig vore ägnat
att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter med särskilda
skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett område, där i
övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades. De skäl, som tidigare
anförts för en inskränkning i förevarande lagstiftnings giltighetsområde,
synas utskottet under de senaste åren hava vunnit i styrka, närmast på grund
av det ökade skogliga intresse från de enskilda skogsägarnas sida, som på ett
glädjande sätt kommit till synes vid tillämpningen av den nya skogsvårdslagen.
Den uppfattningen torde därför hava blivit alltmera allmän, att den
princip om »frihet under ansvar», varpå skogsvårdslagen psykologiskt är
byggd, befunnits vara av stort värde i skogsvårdshänseende. Även i övrigt
torde erfarenheten ha visat, att denna lag i allmänhet väl uppfyller de förhoppningar,
som ställts på densamma. Icke minst torde det hava visat sig,
att lagens restriktiva bestämmelser — ifråga om avverkning i svårföryngrad
skog m. m. — kunnat på ett verksamt sätt tillämpas. Vid sådant förhållande
måste de olägenheter, som äro förbundna med den alltigenom på tvång
byggda lappmarkslagen, komma att framstå i skärpt dager särskilt vad angår
därunder lydande utom lappmarkerna belägna skogar. Detta framhålles ock
med styrka i de motioner, vari helt eller delvis yrkas avslag å propositionen,
ävensom i de från ägare av under lappmarkslagen lydande skogar
till utskottet överlämnade inlagor. Det torde icke heller kunna förnekas,
att åtskilliga av de anmärkningar, som från rent skogliga och ekonomiska
synpunkter riktats mot den nuvarande lappmarkslagen, äga reellt fog, och
dessa anmärkningar synas i viktiga delar bibehålla sin giltighet även beträffande
det föreliggande lagförslaget. Det ligger sålunda i sakens natur,
att det enligt lagförslaget under alla förhållanden obligatoriska utsyningstvånget
med dess ofrånkomligt stela former måste lägga hinder i vägen för
önskvärd anpassning av skogsbruket efter såväl ekonomiska förhållanden
och konjunkturlägen som skogsvårdens krav. Även om — såsom visserligen
i propositionen förutsättes — för framtiden större uppmärksamhet skulle
ägnas åt att undvika olägenheter av detta slag, torde dessa dock i huvudsak
komma att i praktiken kvarstå. Och härigenom förringas enligt utskottets
mening i väsentlig grad den överlägsenhet i skogligt hänseende, som lappmarkslagen,
på sätt gjorts gällande, skulle äga framför den allmänna skogsvårdslagen.
Vid övervägande av de skäl, som anförts för och emot en inskränkning
av lappmarkslagens giltighetsområde, har alltså utskottet ansett sig i princip
böra ansluta sig till den ståndpunkten, att en sådan inskränkning bör äga
rum, där hinder från skogsbiologisk synpunkt icke möter. Utskottet får
här erinra, att någon närmare undersökning — såsom av 1923 års riksdag
ifrågasatts — vilka skogar under lappmarkslagen som äro att hänföra till
den ena eller andra kategorien icke kommit till stånd med hänsyn till
Kungl. Maj:ts principiella ståndpunkt till den omhandlade frågan. Det
torde emellertid få anses såsom ostridligt, att de i Norrlands kustland och i
Jämtlands län belägna skogarna, vilka ligga spridda bland skogar under
skogsvårdslagen, äro av dylik beskaffenhet. — Möjligen kan i detta avseende
en viss tvekan råda ifråga om de nordligaste delarna av kustlandet,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
9
vilket även torde gälla de inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs
län belägna skogarna. Beträffande från vissa håll uttalade farhågor för att
befolkningen i nu ifrågavarande trakter skulle komma att missbruka den i
allmänna skogsvårdslagen medgivna fria avverkningsrätten torde det vara
tillräckligt erinra om de bestämmelser, som denna lag innehåller till förhindrande
av dylikt missbruk, och med avseende å förmågan att rätt tillämpa
lagens bestämmelser torde goda skäl finnas för antagandet, att denna befolkning
äger lika stora förutsättningar som den i de under lagen nu lydande
delarna av Norrland.
Av det anförda torde framgå, att utskottet icke kan biträda Kungl. Maj:ts
förslag i fråga om giltighetsområdet för en lagstiftning av ifrågavarande
art utan anser utskottet i stället, att efter verkställd erforderlig utredning
förslag bör föreläggas riksdagen om överförande till skogsvårdslagen av nu
berörda under lappmarkslagen lydande skogar eventuellt med den begränsning,
som kan påkallas med hänsyn till ovan antydda tveksamhet i fråga
om vissa av dessa skogar.
Utskottet övergår härefter till den föreliggande lagstiftningsfrågan med
avseende å de inom lappmarkerna belägna enskilda skogar under lappmarkslagen.
Även om enahanda skäl, som ovan anförts för överförande till
skogsvårdslagen av ovanberörda skogar utom lappmarkerna, principiellt
äga giltighet jämväl beträffande lappmarksskogarna, torde dock i stort sett
enighet råda därom, att en viss särlagstiftning, av beskaffenhet att mera
säkerställa uthållighet i skogsbruket, för dessa senare skogar är erforderlig.
Härför tala med styrka fortfarande de skäl, som på sin tid föranledde lappmarkslagens
införande, nämligen nödvändigheten av eu jämn hushållning
med virkeskapitalet i dessa karga, i fråga om utkomstmöjligheter illa gynnade
trakter. De skogsbiologiska förhållandena synas onekligen här påkalla
alldeles särskild varsamhet, helst som återväxtproblemet för dessa trakters
vidkommande torde anses vara i huvudsak olöst. I detta sammanhang kan
framhållas, att de i förevarande lagförslag upptagna bestämmelserna om
reproduktionsskyldighet i vissa avseenden synas förutsätta gynnsammare
föryngringsmöjligheter än man på många håll inom lappmarkerna torde
kunna hava att räkna med. En avverkning i stor skala skulle vid angivna
förhållanden kunna för framtiden äventyra skogens bestånd. Från skilda
håll har emellertid framhållits önskemålet, att jämväl skogsvårdslagstiftningen
för lappmarkerna i möjligaste mån måtte avfattas i anslutning till
den allmänna skogsvårdslagen och i dess anda men med bibehållande dock
av den avverkningskontroll, som i anslutning till vad ovan nämnts kan anses
nödvändig med hänsyn till såväl i dessa trakter föreliggande återväxtsvårigheter
som ock till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska
skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid.
I detta sammanhang kan erinras därom, att jordbruksutskottet vid 1924
års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 i fråga om den
redan då tilltänkta utredningen rörande ändring i lappmarkslagen i syfte
att förskaffa densamma större möjligheter för återväxtens betryggande framhöll,
att därvid även borde undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte
kunde gagnas genom att beträffande dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.
Utskottet delar uppfattningen, att denna lagstiftningsfråga bör lösas i nu
antydd riktning, men underskattar därvid ingalunda de svårigheter, som i
olika avseenden möta. Utskottet linner sig sålunda böra föreslå, att ny utredning
av ärendet jämväl från nu angivna utgångspunkter kommer till
stånd. Det torde emellertid härvid böra uppmärksammas, att jämväl inom
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
lappmarkerna förekomma skogar av sådan mera godartad beskaffenhet, att
det för dessa skogars vidkommande icke torde vara uteslutet att inom den
av utskottet ifrågasatta särlagstiftningens ram medgiva vissa lättnader.
Enligt utskottets mening torde emellertid icke vara nödvändigt att sammankoppla
denna utredning med den ovan föreslagna undersökningen rörande
överförande av vissa skogar till skogsvårdslagen, vilken torde kunna utföras
på jämförelsevis kort tid. Utskottet får i detta sammanhang erinra,
att såsom skäl för uppskov med avgörandet av lappmarkslagens fortsatta
bestånd från skilda håll framhållits den inverkan den ännu icke fullbordade
riksskogstaxeringens resultat skulle kunna tänkas utöva på ett sådant
avgörande. Utskottet förutsätter, att vid utarbetande av de förslag, varom
nu är fråga, resultatet av såväl riksskogstaxeringen som av de vid statens
skogsförsöksanstalt pågående specialundersökningarna rörande norrlandskogarnas
föryngring kommer att utnyttjas så långt ske kan, utan att utredningen
därigenom väsentligt fördröjes. Utskottet anser sig tillika böra
uttala att i den mån under den föreslagna utredningens gång den nuvarande
lappmarksförordningens tillämpning kan ledas i den riktning utskottet
här ovan angivit det avsedda syftet i viss mån skulle kunna nås redan
under denna förordnings giltighetstid.
Då med hänsyn till vad å ena sidan i propositionen meddelats och å andra
sidan under ärendets behandling inom utskottet gjorts gällande rörande lappmarksbefolkningens
synpunkter å förevarande fråga en viss oklarhet synes
råda i detta avseende, anser utskottet, att en undersökning härutinnan bör
vid den förnyade utredningen på lämpligt sätt äga rum.
Utskottet anser sig böra påpeka, att ett förkastande på sätt utskottet ifrågasätter
av det föreliggande lagförslaget icke innebär någon risk för överavverkning,
alldenstund för sådant fall den nuvarande lappmarkslagen kommer
att utan vidare fortfarande äga giltighet.
Utskottet får slutligen framhålla, att vad utskottet här anfört uteslutande
hänför sig till de enskilda skogar, som lyda under lappmarksförordningen.
Vidkommande de allmänna skogar, som lyda under förordningen, så kan
ej ifrågasättas att överföra dem till den allmänna skogsvårdslagen, men de
åtgärder, utskottet ovan ifrågasätter, komma givetvis även att framkalla ett
nytt övervägande av skogsvårdsbestämmelser för dessa skogar.
Utskottets hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts förslag bifölls av båda
kamrarna.
Utskottets hemställan i övrigt bifölls av första, men avslogs av andra
kammaren med 94 röster mot 82, som avgåvos för bifall till samma hemställan.
Denna föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd.
Under debatten i andra kammaren ifrågasattes av talare representerande
majoriteten i denna kammare lämpligheten av ett överförande till skogsvårdslagen,
på sätt utskottet avsett, av nyssangivna under lappmarkslagen
lydande, utom lappmarkerna belägna skogar, varjämte även i övrigt de av
utskottet lämnade direktiven för det ifrågasatta utredningsarbetet ej i allo
ansåges kunna godtagas. Emellertid ville man ej motsätta sig en revision
av den nu gällande lappmarkslagen. Tvärtom framlades vissa synpunkter
beträffande en dylik revision. Sålunda hävdades, att det borde undersökas,
huruvida ej sådana ändringar i lagen kunde vidtagas, att de gamla, å ifrågavarande
skogar sparade virkesförråden kunde avverkas i något snabbare
tempo än för närvarande ägde rum, samt jämkningar ske i fråga om sättet
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
11
för utsyningarnas verkställande. Med skärpa framhölls vidare, att någon
rubbning ej borde ske i den nuvarande lappmarkslagens huvudprincip, det
uthålliga skogsbruket.
Det torde kunna sägas, att inom båda kamrarna den uppfattningen gjorde
sig gällande, att en ny utredning borde komma till stånd angående hela
förevarande lagstiftningsfråga samt att denna utredning bland annat borde
åsyfta genomförande av vissa lättnader i lagens nuvarande avverkningsregler.
Beträffande arten och omfattningen av berörda lättnader rådde däremot
väsentligen olika meningar, liksom vidkommande frågan om begränsningen
av lagens giltighetsområde.
Frågan om revision av lappmarkslagen samt om inskränkning av dess 1927 års
giltighetsområde upptogs härefter till förnyad utredning genom Kungl. Maj:ts sk°9*!iakkunbeslut
den 2 september 1927, då dåvarande chefen för jordbruksdepartementet Lappmarken.
bemyndigades att för ändamålet tillkalla sakkunniga. I sitt anförande till
statsrådsprotokollet nämnda dag erinrade departementschefen till en början
om vad som vid 1927 års riksdag förekommit och anförde därpå följande:
»För egen del finner jag vad i detta lagstiftningsärende förekommit giva
vid handen, att en revision av lappmarkslagen är av behovet påkallad.
Såväl den betydande arealen av de skogar, varom nu är fråga, som de
stora sparade virkesförråden därå göra det till en allmän angelägenhet av
största * vikt, att lagstiftningen i fråga om dem gives ett sådant innehåll,
att den i möjligaste mån befordrar en rationell skötsel av desamma, samtidigt
som skogsägarnas berättigade intressen tillgodoses.
Jag vill för den skull tillstyrka, att en förutsättningslös utredning åvägabringas
rörande de lämpligaste åtgärderna för att vinna detta mål, därvid
samtliga på frågans lösning inverkande omständigheter böra bliva föremål
för prövning. Särskilt må med avseende härå framhållas, att det för nu
rådande uppfattning torde te sig som en brist, att den gällande lappmarkslagen
ej ålägger vederbörande skogsägare någon som helst skyldighet att
sörja för återväxt efter verkställd avverkning. Införande av en efter
skogsbiologiska och klimatiska förhållanden i dessa trakter lämpad dylik
skyldighet synes därför böra göras till föremål för undersökning. Vidare
torde böra utredas, huruvida ej vissa ändringar i lagens nuvarande
avverkningsregler äro påkallade, särskilt med hänsyn till möjligheten att
bättre tillgodogöra den övermogna och skadade skogen. I samband härmed
bör övervägas, huruvida den nuvarande organisationen för lagens liandhavande
bör bibehållas eller en ny form härför skapas. Även spörsmålet
om begränsning av lagens giltighetsområde bör tagas under övervägande,
därvid fråga kan uppkomma, huruvida redan på ett tidigare stadium av
utredningen särskilt förslag i detta hänseende anses böra framläggas. I
övrigt må bringas i erinran de sociala förhållanden, som råda inom ifrågavarande
trakter, och den återverkan en ändrad skogslagstiftning kommer
att utöva därå likasom å den enskildes ekonomi. En omändring av nu
gällande bestämmelser kommer slutligen att, allt efter de nya föreskrifternas
innebörd, medföra konsekvenser med avseende å den nuvarande skogsadministrationen
och därmed sammanhängande ekonomiska frågor.
Vid den ifrågasatta utredningen böra givetvis resultaten av riksskogstaxeringen
samt av de vid statens skogsförsöksanstalt pågående specialundersökningarna
rörande norrlandsskogarnas föryngring i möjligaste män
tillgodogöras. Jag tillåter mig härvid erinra, att riksskogstaxeringen
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
beträffande de delar av landet, där lappmarkslagen gäller, numera slutförts
samt att berörda specialundersökningar fortskridit så långt, att viss ledning
för föreliggande frågas bedömande därav torde kunna hämtas. >
Verkställandet av utredningen torde böra uppdragas åt särskilda sakkunniga,
omfattande såväl representanter för skoglig, administrativ och
juridisk fackkunskap som företrädare för vederbörande skogsägares och ortsbefolkningens
intressen.»
De sakkun- Nämnda sakkunniga hava i ett den 15 november 1928 avgivet betänkande
nigas förslag. }lemställt om sådan författningsändring, att de utanför lappmarkerna samt
Särna och Idre socknar belägna enskilda skogar, som lyda under lappmarkslagen,
skola bliva underkastade samma lagbestämmelser i skogsvårdshänseende
som kringliggande enskilda skogar samt sålunda underkastade 1923
års skogsvårdslags bestämmelser. Sakkunniga hava som motiv för sin
hemställan anfört:
»Det torde vara uppenbart, att avsevärda olägenheter måste uppkomma
av ett sådant förhållande, som nu råder, eller att den ena skogsmarken är
underkastad en skogslag och angränsande skogsmark en annan. Detta måste
i desto högre grad bliva förhållandet, som i ena fallet en myndighet utövar
den nödiga kontrollen, medan i andra fallet en annan myndighet fullgör
detta värv. Från praktiska och ekonomiska samt administrativa synpunkter
måste det ovillkorligen bliva en vinst av icke ringa värde, om
enhetliga lagbestämmelser härvidlag genomföras. Några invändningar häremot
torde ej heller kunna göras vare sig från biologiska eller klimatologiska
synpunkter, ty man lärer utan tvekan vara berättigad fastslå, att
skogarna å de s. k. ströhemmanen icke i dessa hänseenden förete någon
som helst skillnad mot kringliggande under skogsvårdslagen lydande skogar,
utan att den omständigheten, att de äro underkastade annan skogslag, har
en uteslutande historisk grund. Visserligen har jordbruksutskottet vid 1927
års riksdag ifrågasatt, att beträffande de nordligaste delarna av Norrbottens
kustland hinder av skogsbiologisk art möjligtvis skulle kunna förefinnas
för ett överflyttande av skog från lappmarkslagens till skogsvårdslagens
giltighetsområde, men sakkunniga, som haft sin uppmärksamhet särskilt
riktad på dessa förhållanden, hava vid företagna undersökningar blivit fullt
förvissade om, att skäl icke föreligger att från skogslagstiftningssynpunkt
behandla dessa längst norrut belägna ströhemmansskogar annorlunda äu
skogarna å ströhemmanen i övrigt.
Ett ytterligare skäl, som starkt talar för att med avseende å ströhemmanen
genomföra enhetliga lagbestämmelser, är, att det för befolkningen,
som ju i allmänhet saknar kännedom om de historiska förutsättningarna,
måste framstå som en orättvisa, att den ena hemmansägaren skall kunna
disponera sin skog på ett annat och kanske friare sätt än grannen, utan
att någon olikhet i mark och skog giver anledning härtill. Det har heller
icke saknats uttryck för en sådan uppfattning från befolkningens sida. Denna
känsla av orättvisa måste för övrigt uppenbarligen särskilt lätt framkallas,
när det icke är större sammanhängande områden utan, såsom fallet är med
dessa ströhemman, i huvudsak endast spridda skogar, som äro underkastade
särskilda lagbestämmelser.
Vid flera tidigare tillfällen, då det varit ifrågasatt att fritaga skogar från
lappmarkslagens föreskrifter, har gjorts gällande, att de särskilda bestämmelser,
varigenom skogarna underkastats denna lags inskränkningar, till
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
13
kommit i samband med kronans upplåtelse av skogarna åt enskilda, samt
att dessa bestämmelser därför skulle hava annan än skogsvårdslags karaktär.
Från en sådan uppfattning rörande sagda bestämmelsers natur skulle
man törhända kunna hämta ett skäl, som talar emot, att enhetliga lagbestämmelser,
på sätt de sakkunniga velat föreslå, oförbehållsamt införas.
De sakkunniga anse sig därför här böra uttala, att de för sin del icke
kunna godtaga en dylik uppfattning, utan att enligt deras mening man
icke kan tillägga omnämnda bestämmelser annan innebörd än att de äro
av uteslutande skogsvårdslags natur. Bestämmelserna hava aldrig avsett
annat än ett betryggande av skogens bestånd och goda vård. Visserligen
är sant, att vid deras tillkomst man icke ansett dem kunna tillämpas med
avseende å andra skogar än sådana, över vilka kronan fortfarande kunde
anses hava dispositionsrätt; men denna försiktighet från statsmakternas sida
finner sin förklaring i de lagstiftningsgrundsatser, som vid den tidpunkten
omfattades av statsmakterna. Under alla omständigheter torde man —
även med en annan uppfattning i denna fråga — icke enligt de sakkunnigas
mening med fog kunna låta nämnda förhållande utgöra ett hinder
för genomförande av enhetliga lagbestämmelser, då i övrigt starka skäl tala
härför.
Sakkunniga hava begränsat sitt förslag till att avse allenast enskilda
skogar. Det har nämligen synts de sakkunniga uppenbart, att med avseende
å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller, d. v. s. skogar å
vissa under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen, icke i detta
sammanhang någon ändring bör äga rum.
Då de sakkunniga med sitt förslag gått in för en utvidgning av giltighetsområdet
för 1923 års skogsvårdslag, stödja de sig på den betryggande
erfarenhet, som numera föreligger om nämnda lags verkningar. Det måste
nämligen anses till fullo ådagalagt, att skogsvårdslagen utrustat den övervakande
myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, med tillfredsställande maktmedel
att förhindra skogsskövling och att framtvinga de skogsvårdande åtgärder,
som kunna erfordras för betryggande av skogarnas reproduktion efter företagna
avverkningar. Men framför allt kan man ej bortse ifrån betydelsen
av den i lagens anda framarbetade frivilliga samverkan mellan skogsvårdsstyrelse
och skogsägare och det i samband därmed hos befolkningen framkallade
ökade intresset för skogarnas vård. Detta skogliga intresse yttrar
sig dels däri, att skogsägarna i allt större utsträckning begära skogsvårdsstyrelsernas
råd och biträde vid utstämpling för avverkning i såväl äldre
som yngre skog, och dels däri, att arbeten för produktionens höjande, såsom
genom dikning av försumpade marker, beståndsvårdande röjningar m. m.
nått en betydande omfattning. I detta frivilliga förtroendefulla samarbete
mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna har man enligt sakkunnigas
mening att finna den säkraste grunden för ett ökat skogsvårdsintresse och
därmed förbättrad skogsvård å de enskilda skogarna. Visserligen har man
tidigare icke ansett sig böra gå med på ett överflyttande av nu ifrågavarande
skogar från lappmarkslagens giltighetsområde till 1923 års skogsvårdslag,
men orsaken härtill är huvudsakligen att finna i den omständigheten,
att man då ännu icke haft tillräcklig erfarenhet rörande sistnämnda
lags verkningar inom de nordligaste länen.
Enligt de sakkunnigas mening torde man ej heller behöva befara, att
skogarnas överflyttande till skogsvårdslagen skall komma att medföra några
ödesdigra verkningar för skogskapitalets bestånd. Erfarenheten från de i
samma landsdelar belägna skogar, som hittills lytt under denna lag, har
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Yttranden
över de sakkunnigas
förslag.
Förevarande
förslags
innebörd.
icke givit anledning till dylika farhågor. Visserligen kan man förvänta,
att från nu ifrågavarande hemman, vilka i regel hava riklig tillgång på
äldre skog, väsentligt ökade avverkningar komma att företagas under en
tidsperiod framåt, men man torde ej hehöva befara, att dessa ökade avverkningar
skola hava märkbart inflytande på virkesmarknaden. Emot en dylik
farhåga torde vara tillräckligt att peka på, att de skogsområden, varom nu
är fråga, hava relativt så ringa omfattning, att den ökning i virkestillgången,
som därifrån kan framkomma, ej gärna kan utöva någon inverkan
på marknadspriset.»
De yttranden, som infordrats över de sakkunnigas förslag, hava i övervägande
grad varit av tillstyrkande karaktär. Den meningen har dock på
vissa håll framkommit, att med avgörandet av den nu framlagda frågan
borde anstå i avvaktan på ståndpunktstagande till det under utredning
varande spörsmålet om lagstiftningen rörande övriga under lappmarkslagen
hörande skogar. Ävenledes har från myndigheter i Norrbottens län uttalats
viss tvekan rörande lämpligheten av att upphäva lappmarkslagen beträffande
den nordligaste delen av sagda läns kustland. Denna tvekan synes emellertid
väsentligen grunda sig på den uppfattningen, att den allmänna skogsvårdslagens
i § 18 stadgade möjlighet att åstadkomma förklaring om visst områdes
behandling såsom svårföryngrad mark icke beträffande skogarna i
berörda del av länet skulle kunna tillämpas.
Efter närmare redogörelse för utredningen i ärendet har departementschefen
anfört följande, varav ock framgår den närmare innebörden av
Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framställda förslag.
»De skäl, som av de sakkunniga framlagts för ett omedelbart överförande
till 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde av de under lappmarkslagen
lydande skogar, som äro belägna utanför lappmarken samt Särna och
Idre socknar av Kopparbergs län, synas mig vara bärande. Den synpunkt,
som för de sakkunniga vid frågans avgörande varit mest vägande, har
uppenbarligen varit den, att vid all lagstiftning likformighet måste eftersträvas,
så att icke de, för vilka lagarna skola gälla, få känslan av olikartad
behandling från lagstiftarnas sida, samt att denna likformighet icke
får brytas utan att särskilda skäl därtill verkligen föreligga. Denna de
sakkunnigas ståndpunkt kan av mig obetingat godtagas. Jag kan ej
heller finna, att det föreligger några verkliga skäl för att skogarna å
dessa ströhemman skola bibehållas i en undantagsställning gentemot kringliggande
i enskild ägo varande skogar. Från skogsbiologisk synpunkt förefinnes
ingen skillnad dem emellan och, om man bortser från de i nordligaste
delen av Norrbottens kustland belägna ströhemmanen, rörande vilka
särskilda förhållanden råda och till vilka jag senare skall återkomma, har
icke heller under ärendets behandling gjorts gällande, att hinder av biologisk
art skulle råda mot att låta bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag
bliva gällande jämväl med avseende å skogarna å ströhemmanen.
Vad angår de skadliga verkningarna av social natur, vilka man befarat
skola bliva en följd av den ifrågasatta överflyttningen, torde dessa bliva
föga kännbara. Man kan väl näppeligen tänka sig, att frigörandet från utsyningstvånget
av dessa inom ett stort område spridda skogar om samman
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 15
lagt något över 200,000 hektar skulle komma att för framtiden i större
mån påverka arbetsmarknaden. Farhågorna för att skogsägarnas ekonomi
i allmänhet skulle försämras genom alltför stora avverkningar torde icke
behöva vara större i fråga om förevarande skogar än de intill dem liggande,
under skogsvårdslagen redan lydande marker.
Såsom skäl emot utsyningstvångets upphävande och ströhemmansskogarnas
inordnande under allmänna skogsvårdslagen hava jämväl andragits de särskilda
omständigheter, under vilka utsyningstvånget å dessa skogar tillkommit.
Enligt min mening har emellertid frågan om utsyningstvångets
innebörd, vilken fråga ju är föremål för skiljaktiga meningar, i förevarande
fall huvudsakligen historiskt intresse och bör icke tillmätas större betydelse,
när huvudändamålet är att tillse, att skogen kommer under en vård och
tillsyn som överensstämmer med statens intressen av skogens bevarande
samtidigt som den enskildes krav på upprätthållande av enhetliga bestämmelser
för de skogar, som i biologiskt och klimatiskt hänseende äro likställda,
tillgodoses.
Såsom ytterligare stöd för min mening att biträda de sakkunnigas ståndpunkt
vill jag framhålla, att såväl länsstyrelserna som skogsvårdsstyrelserna
i de båda nordligaste länen funnit, att allmänna skogsvårdslagen därstädes
i stort sett visat sig hava goda verkningar. Man äger jämväl rätt att vänta,
att ett överflyttande av ströhemmanen till skogsvårdsstyrelsernas arbetsområde
skall få till följd, att å dessa hemman föryngringsåtgärder och andra
behövliga arbeten till skogsvårdens höjande skola komma till stånd i avsevärt
större omfattning än vad tidigare skett. Man kan icke bortse ifrån
det förhållandet, att skogsstatens huvuduppgift självfallet måste vara förvaltandet
av statens egna fastigheter. Tillsynen och kontrollen över enskildas
skogar, däribland ströhemmanen, måste därför, när särskilda skäl icke kräva
undantag, bliva en andra hands uppgift för skogsstaten samt för denna komma
att kännas huvudsakligen betungande och detta alltmer i den mån krav
på intensivare skogsvård framkommer. För skogsvårdsstyrelserna åter måste
tillsynen över enskildas skogar alltid bliva en första hands uppgift, dä ju
dessa organisationer äro tillskapade för detta ändamål.
I likhet med de sakkunniga anser jag ifrågavarande överflyttning från lappmarkslagen
till 1923 års skogsvårdslag höra begränsas till att avse allenast
enskilda skogar. Det måste nämligen anses olämpligt, att med avseende å
de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller och beträffande vilka
staten har särskilda intressen, för närvarande vidtagas sådana åtgärder, att
tillsynen över dem skulle avhändas skogsstaten.
De i ärendet hörda lokala myndigheterna inom Norrbottens län hava
uttalat, att inom nordligaste delen av länets kustland skogarna i viss omfattning
hade karaktären av svårföryngrade, samt att därför betänkligheter
måste hysas mot att nu lägga ströhemmanen därstädes under allmänna skogsvårdslagen.
Skogsvårdsstyrelsen har å karta markerat det område —
omfattande delar av Pajala och Junosuando socknar — som sålunda enligt
dess förmenande borde på grund av sin svårföryngrade karaktär bibehållas
under lappmarkslagen. Detta område omfattar enligt verkställd utredning
omkring 100,000 hektar enskilda skogar. Därav utgöras emellertid 64,000
hektar av sådana skogar, som redan nu lyda under allmänna skogsvårdslagen,
under det att blott 36,000 hektar tillhöra lappmarkslagens tillämpningsområde.
Därtill kommer, vilket jämväl påvisats av centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, att de hemmansskogar, som i skogsvårdsstyrelsens
utredning betecknats som särskilt svårföryngrade, i flertalet fall
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
redan nn innehavas med fri dispositionsrätt, under det att flertalet av de
ofria skogarna ligga inom områden, som skogs vårdsstyrelsen betecknat som
biologiskt bättre lottade. Vid sådant förhållande samt då de sakkunniga
vid sin resa i förevarande trakter kommit till den bestämda uppfattningen,
att behov icke föreligger att bibehålla ströhemmanen därstädes under lappmarkslagen,
finner jag mig sakna anledning att föreslå åtgärder i sådan
riktning. Denna ståndpunkt finner jag så mycket mer motiverad som Kungl.
Maj:t, därest föryngringssvårigheter i anförd omfattning skulle föreligga,
torde vara oförhindrad att efter hemställan av vederbörande skogsvårdsstyrelse
för de inom ifrågavarande trakter belägna skogar meddela sådant förordnande,
som omtalas i skogsvårdslagens § 18, därest behov därav visas
föreligga.
Någon rubbning i revirindelning eller med avseende å den ordinarie personalen
å reviren synes knappast påkallas av den nu ifrågasatta överflyttningen
av skogsmarker. Däremot torde inskränkningar kunna ske beträffande
den extra personalen inom reviren. Vad angår det ökade arbete, som kommer
att åligga skogsvårdsstyrelserna, torde viss ökning i dessas arbetskrafter
komma att erfordras. Man torde härvid hava rätt att förvänta, att skogsstatens
övertaliga personal i största möjliga utsträckning tages i anspråk av skogsvårdsstyrelserna.
Ströhemmanens överflyttande från domänstyrelsens till skogsvårdsstyrelsernas
överinseende medför en avsevärd förenkling i administrativt hänseende,
varigenom statens förvaltningskostnader i viss utsträckning komma att nedbringas.
Svårigheter torde dock föreligga att på förhand tillförlitligt beräkna
storleken av denna besparing.
Enligt inom domänstyrelsen verkställd utredning kunna de årliga kostnaderna
för lappmarkslagens handhavande i vad ströhemmanen angår för
närvarande beräknas till 67,010 kronor. Därav skulle 36,447 kronor belöpa
å Norrbottens län, 17,899 kronor å Västerbottens län samt 12,664 kronor
å Västernorr lands och Jämtlands län. Från ströhemmanen influtna utsyningsavgifter
hava under år 1927 uppgått till 9,153 kronor, och detta
belopp torde kunna anses utgöra ett ungefärligt riktigt medeltal. Domänverkets
utgifter skulle sålunda, genom att vården om skogarna å ströhemmanen
bortfölle, årligen minskas med omkring 57,850 kronor. Detta belopp
får nog anses vara lågt beräknat. Till jämförelse kan påpekas, att i den
till 1924 års riksdag framlagda propositionen nr 95 dåvarande chefen för
jordbruksdepartementet beräknade domänfondens årliga kostnader för ströhemmanens
skogar till omkring 80,000 kronor.
Å andra sidan måste man naturligtvis räkna med förhöjda utgifter för
skogsvårdsstyrelserna i samma mån som dessas arbetsuppgifter ökas. Vad
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län beträffar synes denna ökning
knappast bliva så betydande, att den icke torde kunna tillgodoses inom
den nuvarande finansiella ramen med den stegring av skogsvårdsavgifter
samt andel i statsanslag, som blir en följd av arealökningen. För Norrbottens
län kommer däremot saken att ställa sig annorlunda. Här blir
ökningen av arbetsbördan relativt mycket större utan att inkomsterna i motsvarande
mån komma att stiga. Saken är nämligen den, att inkomsterna
av skogsvårdsavgifter från de avsides belägna skogar med låga rotvärden,
varom här är fråga, bliva synnerligen obetydliga. De hava uppskattats att
uppgå till allenast omkring 2,000 kronor årligen. Genom centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund har verkställts utredning för beräkning av
de ökade utgifter, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle åsamkas på
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
17
grund av de nytillkomna ströhemmanen. Enligt denna utredning skulle
sagda utgifter årligen komma att belöpa sig till omkring 35,000 kronor.
För Norrbottens län skulle i anslutning till denna beräkning framdeles
komma att erfordras ett ej oväsentligt ökat årligt anslag.
Av de skäl, som härovan framlagts, har jag funnit mig böra förorda,
att ströhemmanen på sätt de sakkunniga föreslagit nu överföras till 1923
års skogsvårdslags tillämpningsområde. I överensstämmelse härmed kar
jag låtit utarbeta förslag till sådan ändring av 1 § i lappmarkslagen, att
denna lag icke längre skall vara tillämplig å enskilda skogar belägna
utom lappmarken samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Jag vill
emellertid framhålla, att mitt ställningstagande beträffande nu förevarande
skogar icke i någon mån får anses innebära ett ståndpunktstagande till frågan
om skogslagstiftningen för själva lappmarken samt Särna och Idre socknar.
Nämnda trakter få uppenbarligen bedömas efter de särskilda förhållanden,
som med avseende å dem äro rådande.
Beträffande tiden för genomförandet av den föreslagna överflyttningen
delar jag de sakkunnigas mening, att en tidpunkt bör väljas, då ett visst
stillestånd i arbetet i skogarna föreligger. Tiden omkring den 1 maj torde
fylla ett sådant krav, varför bestämmelserna föreslås skola träda i kraft
den 1 maj 1930.
I likhet med de sakkunniga finner jag vidare vissa övergångsbestämmelser
vara erforderliga vid lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen
med avseende å ströliemmanens skogar.
Av allmänna regler följer, att rättsförhållanden, som uppkommit genom
avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före skogsvårdslagens
ikraftträdande, böra bedömas enligt den vid tiden för avverkningarnas verkställande
gällande lagen. Denna grundsats innebär å ena sidan, att något
krav å reproduktionsåtgärder enligt skogsvårdslagen ej bör kunna framställas
med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan följer därav,
dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens
befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverkningen, dels ock
att överträdelser av lappmarkslagen, som vid berörda avverkningar ägt rum,
böra straffas efter sagda lag jämväl efter skogsvårdslagens ikraftträdande.
Vidare torde berörda grundsats hava till följd att, därest beträffande sådan
avverkning, varom här är fråga, föreskrift enligt 8 § i lappmarkslagen meddelats
om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt dessa träd vederbörligen
märkts, vad i lappmarkslagen är stadgat om förbud mot avverkning
av dylika träd och överträdelse av sådant förbud bör fortfara att
gälla efter skogsvårdslagens ikraftträdande.
Därest utsyningsförrättning verkställts enligt lappmarkslagen av skogsstatstjänsteman
utan att avverkning därefter företagits, bör icke en dylik förrättning
komma att sakna betydelse. Eu sådan utsyning torde böra få
giltighet så tillvida, att avverkning i enlighet med utsyningen och med
iakttagande av de i samband därmed till äventyrs lämnade föreskrifter må
äga rum inom viss begränsad tid, varvid lappmarkslagens och icke allmänna
skogsvårdslagens föreskrifter bliva med avseende å avverkningen tillämpliga.
Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där utsyning ägt rum,
avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsyuingsprotokollet meddelade
föreskrifter frånträdas, böra uteslutande skogsvårdslagens bestämmelser
med därav föranledd reproduktionsskyldighet komma till tillämpning
beträffande avverkningen. Såsom lämplig tidsbegränsning i berörda avseende
torde kunna antagas en tid av fem år.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 sand. 22 häfl. (Sr 09.) 2
18
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelsen
meddelats enligt 10 § i lappmarkslagen, synes uppenbart, att även
dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för skogsvårdslagens
ikraftträdande, böra fortfara’ att gälla efter sagda tidpunkt.
Härvid är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej
blott rätt utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att
vid meddelande av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget
skall vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa
sig dylik föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter skogsvårdslagens
ikraftträdande böra medföra en tillämpning av föreskriven vitespåföljd.
Härav torde följa att, där sökanden väl fullbordar företaget inom bestämd
tid men överskrider tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större
område än tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller,
utan allenast hava till påföljd, att skogsvårdslagen erhåller tillämpning å
den del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning
enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då skogsvårdslagen träder i kraft, och
finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av
skogsvårdslagens föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att hos länsstyrelsen
återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet förfaller.
En del av de bestämmelser i lappmarkslagen, som enligt vad förut nämnts
böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande, förutsätta
vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten.
Likaledes förutsättes i lappmarkslagen att vid utförande av odlingsföretag,
vartill tillstånd enligt denna lag meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av
skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter
det skogsvårdslagen vunnit tillämpning å ströhemmanen icke vidare bör
tagas i anspråk för dessa hemman, synas förenämnda åtgärder efter nyssnämnda
tidpunkt böra ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelser samt
deras befattningshavare.
I enlighet med vad sålunda anförts hava i förslaget upptagna övergångsbestämmelser
utarbetats.»
Ändring av I 10 § lappmarkslagen stadgas, att där ägare eller åbo vill för skogmarks
gens "bestäm- uppodling till åker eller äng fälla barrträd utöver husbehovet, han därmelser
ro-: till skall förvärva tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Meddelas tillmarks
altläg- stånd> ska11 länsstyrelsen utsätta viss tid, inom vilken odlingen vid vite
gande för skall vara fullbordad. Länsstyrelsens prövning i ärendet skall grunda sig
odling m. m. på ay ve(jerbörande skogstjänsteman eller kronobetjänt avgivet yttrande
markslagen'') samt föregås av besiktning, som skall verkställas antingen av endera av
nyssnämnda personer eller av lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent
eller av två trovärdiga män. Virket skall, innan det avföres
från avverknirigsplatsen, stämplas samt skall avräknas vid den utsyning,
som i övrigt kan ske å fastigheten.
Emellertid innehåller lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande
till kronan stadgande, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan,
utgår medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängen hör. Därvid
uppkommande frågor rörande området för odlingen samt om planen för
odlingen handläggas och avgöras av den så kallade ströängsnämnden. Denna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
19
består av en lantmätare, en jordbrukskonsulent eller annan person med
jämförlig utbildning samt en person, som utan att behöva äga dylik utbildning
besitter praktisk insikt i lappmarkernas jordbruksförhållanden. Ersättning
för odlingsarbetet utbetalas med 7s vid arbetets påbörjande, med 2/b,
när arbete motsvarande halva beräknade kostnaden fullgjorts, och med */6, då
arbetet avslutats. Det åligger den i ströängsnämnden tjänstgörande lantmätaren
att viss tid efter förrättningens avslutande till vederbörande revirförvaltare
översända de till förrättningen hörande koncepthandlingarna, varefter
det åligger revirförvaltaren att granska handlingarna samt att, där
han finner sådant påkallat, å kronans vägnar fullfölja talan mot förrättningen.
Kungl. Maj:ts förslag, vilket grundar sig på en av länsstyrelsen i Västerbotten
gjord framställning, som biträtts av i ärendet hörda myndigheter ävensom
förut omförmälda skogssakkunniga, går ut på att från i 10 § lappmarkslagen
föreskriven besiktning ävensom föreläggande av vite att fullgöra odlingsarbetet
undantaga sådan odling, som jämlikt lagen den 22 juni 1921
skulle utgöra vederlag för till kronan indragen ströäng. Berörda kontrollåtgärder
hava nämligen ansetts icke vara av behovet påkallade i fråga om
dylik odling och innebära därför ett onödigt betungande av markägareD.
De skäl, som i den föreliggande propositionen anförts till stöd för ett
överförande av vissa ströhemman under lappmarkslagen till den allmänna
skogsvårdslagen, anser utskottet bärande. I anslutning till den tanke,
som framföres i motionen II: 434, håller utskottet emellertid före, att medgivande
till väsentligt friare förfogande över skogstillgångarna å de hittills
under lappmarkslagen lydande skogarna icke bör ske, utan att samtidigt
överväges, huruvida icke något vederlag bör lämnas i fråga om
sådana skogar, som icke utgöra stöd för jordbruk, d. v. s. huvudsakligen
de skogar, som nu ägas av skogsbolag. Ett dylikt vederlag synes böra
få helt disponeras till stöd för jordbruket i de orter, medgivandet skulle
komma att beröra. Frågan om detta vederlag och de närmare bestämmelserna
härom torde böra bliva föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts
försorg. Med hänsyn till önskvärdheten av att så snart möjligt är kunna
lämna den jordbruksidkande befolkningen det medgivande till friare förfoganderätt
över ifrågavarande skogar, som propositionen innebär, torde
det vara önskvärt, att denna utredning verkställes så skyndsamt, att förslag
i ärendet kan underställas nästkommande riksdag. I avbidan på
resultatet av denna utredning torde alltså böra anstå med ändring av
lappmarkslagens giltighetsområde, och utskottet kan alltså icke nu tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Vad i propositionen föreslagits rörande ändring av lappmarkslagens
Utskottet.
20 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
bestämmelser i fråga om skogsmarks utläggande för odling m. m. föranleder
icke någon erinran från utskottets sida.
Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må,
1) med tillkännagivande att förevarande proposition
icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen bifallas,
för sin del godkänna ett såsom bilaga till detta utlåtande
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse
av 10 § i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående
utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden;
2) med anledning av motionen II: 434, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter
i saken verkställd utredning — varvid bör övervägas
huruvida såsom villkor för överförande av skog, som
icke utgör stöd för jordbruk, bör uppställas skyldighet
för ägaren att till statsverket erlägga lämpligt vederlag
— för nästkommande riksdag framlägga förslag
till omedelbart överförande till 1923 års skogsvårdslags
tillämplighetsområde av de under lappmarkslagen
lydande skogar, som äro belägna utanför lappmarken
samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län.
Stockholm den 23 maj 1929.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Andersson i Fällenborg,
Tjällgren, von Stockenström, Granath, Gabrielsson, Kropp och Anders Henriksson; samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Sköld, Svensson
i Grönvik, Månsson i Erlandsro, Björk i Trj''de, Gustafson i Vimmerby och Pehrsson i
Bramstorp.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
21
Reservationer:
1) av herrar Sederholm, Andersson i Fältenborg, von Stockenström, Gabrielsson,
Hedlund i Häste, Månsson i Erlandsro och Gustafson i Vimmerby,
som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:
Såsom framgår av förestående redogörelse förordade 1927 års jordbruksutskott,
under yrkande om avslag å Kungl. Maj:ts förslag till ny lappmarkslag
med oförändrat giltigbetsområde, dels utarbetandet enligt vissa
angivna riktlinjer av ny skogsvårdslag för inom lappmarkerna belägna
enskilda skogar, dels — i anslutning till 1923 års riksdags ståndpunkt —
undersökning om överförande till den allmänna skogsvårdslagen av de utom
lappmarkerna belägna enskilda skogar, beträffande vilka ur skogsbiologisk
synpunkt hinder härför icke mötte. Som sin principiella uppfattning i sistberörda
hänseende angav utskottet, att en särlagstiftning av lappmarkslagens
art icke borde vara till sitt giltighetsområde vidare än som för tillgodoseende
av det därmed avsedda syftet kunde anses nödvändigt. De av utskottet
sålunda och i övrigt utvecklade skälen för ett överförande av ströhemman
under lappmarkslagen till den allmänna skogsvårdslagen torde
alltjämt äga full giltighet. Den utsträckning, vari ett dylikt överförande
enligt det nu framlagda förslaget skulle äga rum, finner utskottet med
hänsyn till den nu verkställda utredningens resultat väl avvägd. Allenast
beträffande de nordligaste delarna av Norrbottens läns kustland hava överhuvud
under utredningens gång mera sakliga motiv anförts för lappmarkslagens
bibehållande. På sätt närmare framgår av den i propositionen härför
lämnade redogörelsen synas emellertid de farhågor, som i detta stycke
av vissa myndigheter uttalats, väsentligen hava grundats på tvekan, huruvida
18 § i den allmänna skogsvårdslagen skulle kunna tillämpas i fråga
om skogar i berörda trakter. Departementschefen har emellertid uttalat, att
Kungl. Maj:t torde vara oförhindrad att även för dessa skogar meddela sådant
förordnande, som omtalas i sagda paragraf. Utskottet delar denna uppfattning
och har vid sådant förhållande och med hänsyn till vad beträffande
sagda skogar i övrigt blivit utrett — bland annat den omständigheten, att
dessa skulle komma att utgöra allenast en mindre del av de redan under
skogsvårdslagen lydande å samma område belägna skogarna — icke funnit
sig böra härutinnan ifrågasätta någon avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet övergår härefter till att yttra sig över de särskilda förslag, som
i det föreliggande ärendet framförts i motionen II: 434. Motionärens uppfattning
ansluter sig nära till den under utredningens gång av vissa myndigheter
intagna ståndpunkten, att med avgörandet av den förevarande frågan
22
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
borde anstå i avvaktan på lösandet av det spörsmål rörande lagstiftningen
för de övriga under lappmarkslagen lydande skogar, som fortfarande är
föremål för utredning av 1927 års sakkunniga. Såväl av berörda myndigheters
uttalanden som av vad i motionen anföres synes framgå, att några
sakliga invändningar knappast resas mot åtgärden att överföra ifrågavarande
ströhemman till den allmänna skogsvårdslagen. Men det göres gällande,
att detta överförande nu skulle prejudicera de avgöranden, som i sinom tid
förestå beträffande lappmarkslagen i övrigt. Denna uppfattning kan utskottet
icke biträda, alldenstund utskottet liksom tidigare gör en bestämd skillnad
mellan dessa olika problem. Enligt utskottets tanke föreligga inga vägande
skäl att längre undanskjuta upptagandet till slutlig behandling av den redan
för åtskilliga år sedan väckta och numera på ett enligt utskottets mening
tillfredsställande sätt utredda frågan om ströhemmanens överförande till
skogsvårdslagen. I detta sammanhang vill utskottet emellertid understryka
departementschefens bestämda uttalande, att ställningstagandet beträffande
nu förevarande skogar icke i någon mån får anses innebära ett
ståndpunktstagande till frågan om skogslagstiftningen för själva lappmarken
och Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Utskottet håller sålunda
före, att, då obestridliga skäl för överförande av skogarna å ifrågavarande
ströhemman till den allmänna skogsvårdslagen föreligga, sådan överföring
också bör utan ytterligare uppskov äga rum. Att under angivna förhållanden
göra detta ärende beroende av frågan om skogslagstiftning för de
övriga under lappmarkslagen nu lydande skogar synes utskottet knappast förenligt
med billighet — icke minst med hänsyn till sistnämnda frågas synnerligen
invecklade och svårlösta beskaffenhet. Utskottets uppfattning i detta
hänseende rubbas icke heller genom den av motionären framförda tanken, att i
händelse av ett eventuellt frigivande i en framtid jämväl av de övriga under
lappmarkslagen hörande skogarna något vederlag — såvitt nämligen rör
trävarubolag — svarande mot den för markägaren uppstående ekonomiska
vinsten av frigivandet borde uttagas. Utskottet får härvid särskilt framhålla,
att vad som väl närmast skulle kunna åberopas som stöd för denna tanke —
att kronan vid den ursprungliga skogstilldelningen med hänsyn till utsyningstvånget
lagt till större skogsarealer än eljest skulle hava skett — överhuvud icke
har avseende å de till nu ifrågavarande ströhemman hörande skogarna, vilka
såsom förut omförmälts uppkommit i annan ordning. I den mån motionärens
tanke kan anses hava något fog för sig är den således enligt utskottets
mening helt och hållet att hänföra till frågorna om förändrad skogslagstiftning
för de övriga lappmarksskogarna. Med den uppfattning utskottet alltså
i detta avseende hyser, har utskottet icke heller ansett sig kunna förorda
motionärens skrivelseförslag. Härvid vill utskottet emellertid framhålla,
att det ledande motivet i motionen — omsorgen om de sociala förhållanden
i lappmarkerna i händelse av ändrad skogslagstiftning i en framtid för
dessa trakter — måste anses vara i de här förut återgivna direktiven till de
sakkunniga noga beaktat och framhävt; vartill kommer att bland de sak
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
23
kunniga ortsbefolkningens intressen finnas särskilt representerade. Då utredningen
vidare uttryckligen förklarats skola vara förutsättningslös, torde
— såvitt utskottet kan finna — hinder icke möta för de sakkunniga att
jämväl undersöka motionärens uppslag, därest skäl därtill anses föreligga.
Utskottet har alltså funnit sig böra i oförändrat skick godkänna vad
Kungl. Maj:t föreslagit i fråga om inskränkning av lappmarkslagens giltighetsområde
och har icke heller något att erinra mot de i detta hänseende
föreslagna övergångsbestämmelserna.
Vad som anförts till stöd för förslaget till ändring av bestämmelserna
i 10 § lappmarkslagen rörande skogsmarks utläggande för odling, finner
utskottet fullt klarlägga lämpligheten av sådan ändring. Utskottet tillstyrker
därför propositionen även i denna del.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen med avslag av motionen II: 434 må bifalla
förevarande proposition.
2) av herrar Johansson i Uppmälby, Nilsson i Kabbax-p, Granath, Kropp,
Sköld och Björk i Tryde, som anfört följande:
Vi hava inom utskottet hävdat den meningen, att frågan om skogsvårdslagstiftningen
för de s. k. ströhemmanen bort upptagas till avgörande i samband
med frågan om den s. k. lappmarkslagstiftningen i dess helhet. Då
vi emellertid icke kunnat vinna allmännare anslutning till denna tanke, men
utskottets förevarande förslag i viss mån tillmötesgår denna vår mening,
hava vi anslutit oss till nämnda förslag, detta så mycket mera som därigenom
frågan om ett eventuellt vederlag i vissa fall vid övergång till en
friare skogsvårdslagstiftning torde, vilket vi anse ändamålsenligt, komma
under övervägande.
3) av herr Henriksson.
24
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Bilaga.
(Utskottets förslag.)
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 18 juni 1915
(nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 18 juni 1915 angående
utsyning å viss skog in(jm Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden skall erhålla följande ändrade lydelse.
10 §.
Har jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan
bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå
medelst bekostande av odling å område som utgör skogsmark, må fastighetsägaren
eller åbon utan hinder av bestämmelserna i denna förordning
avverka å området växande barrträd. Sålunda avverkat virke skall, i
den mån det icke tagas i anspråk för fastighetens och därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov, genom vederbörande skogstjänstemans
försorg stämplas, innan virket avföres, samt avräknas vid utsyning i
övrigt å fastigheten.
Vill fastighetsägare eller åbo eljest för skogsmarks uppodling till åker
eller äng fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov, göre anmälan därom hos vederbörande skogstjänsteman;
och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i
sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning
å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek,
beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens befallningshavande
insända instrumentet över undersökningen med uppgift
å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det
yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda. Önskar sökanden
vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad
antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande
skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet
vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen verkställas
av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två
andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning
i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med eget
yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes prövning.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
25
Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas, meddele
Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande av viss
tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallninghavande äger bestämma,
odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Konungens
befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen
för sökandens förständigande. Virket skall, innan det avföres, genom
skogstjänstemannens försorg stämplas. Vad sålunda stämplats skall avräknas
vid utsyning i övrigt å fastigheten.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1929.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt. 22 häft. (Nr 69.)
3
26
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.
Bilaga.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
Förslag
till
Förordning om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i förordningen den 18
juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.
Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1915
angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden skola erhålla följande ändrade lydelse.
1 *.
Å följande fastigheter, nämligen
1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna
och Idre socknar av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar
dock undantagna; samt
2) inom de sex norra länen belägna kronohemman och kronobyggen
under stadgad åborätt,
skola vederbörande rättsägare med avseende å dispositionsrätten över
skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna förordning
stadgas.
10 $.
Har jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan
bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå
medelst bekostande av odling å område som utgör skogsmark, må fastighetsägaren
eller åbon utan hinder av bestämmelserna i denna förordning
avverka å området växande barrträd. Sålunda avverkat virke skall, i
den mån det icke tagas i anspråk för fastighetens och därmed sambrukad
fastighets oundgängliga husbehov, genom vederbörande skogstjänstemans
försorg stämplas, innan virket avföres, samt avräknas vid utsyning i
övrigt å fastigheten.
Vill fastighetsägare eller åbo eljest för skogsmarks uppodling till åker
eller äng fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
oundgängliga husbehov, göre anmälan därom hos vederbörande skogstjänsteman;
och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i
sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning
å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek,
beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens be
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 27
fallningshavande insända instrumentet över undersökningen med uppgift
å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det
yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda, önskar sökanden
vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad
antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande
skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet
vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen
verkställas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två
andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning
i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med
eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningskavandes
prövning.
Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget
vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas, meddele
Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande av viss tid,
inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande äger bestämma,
odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Konungens
befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen för
sökandens förständigande. Virket skall, innan det avföres, genom skogstjänstemannens
försorg stämplas. Vad sålunda stämplats skall avräknas
vid utsyning i övrigt å fastigheten.
Denna förordning skall träda i kraft, i vad den avser ändring i 10 §
den 1 juli 1929 samt vad angår övriga delar den 1 maj 1930. Dock skall
med avseende å fastighet, beträffande vilken förordningen den 18 juni
1915 icke längre skall vara tillämplig, iakttagas.
1) Beträffande avverkning, som ägt rum före den 1 maj 1930, skola
förut gällande bestämmelser äga tillämpning.
2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915 men
avverkning ej utförts före den 1 maj 1930, må avverkning jämlikt förut
gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare än
inom fem år från det utsyningsförrättningen avslutats.
3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats
enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före den 1
maj 1930, skola äga fortsatt giltighet därefter.
4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller
skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta
om viss åtgärd, skall efter den 1 maj 1930 i fall, där sagda förordning
eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger
fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse samt,
vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl
om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. a1 i texten