Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen jämte en i ämnet väckt motion.

1929-05-23 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1929:69, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen jämte en i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

1

Nr 69.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1929 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa

ändringar i den för skogsskötseln inom, lappmarken m. fl.

områden gällande s. k. lappmarkslagen jämte en i ämnet

väckt motion.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 15 februari 1929 avlåten, till jordbruksutskottet

hänvisad proposition, nr 197, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för

samma dag — i anslutning till vad i statsrådsprotokollet anförts dels rörande

frågan om vissa ströhemmans överförande från lappmarkslagen till 1923

års skogsvårdslags tillämpningsområde och dels beträffande frågan om rätt

för skogsägare att verkställa avverkning i samband med odling, som skall

utgöra vederlag för indragen ströäng — föreslagit riksdagen godkänna vid

propositionen fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 10 §§

i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Författningsförslaget finnes såsom bilaga fogat vid detta utlåtande.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till berörda statsrådsprotokoll.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till utskottet hänvisad motion,

nr 434, av herr Lindberg, har hemställts, att riksdagen måtte besluta

att avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 197 angående vissa ändringar i den

för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. lappmarkslagen,

samt i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att åt 1927 års skogssakkunniga

uppdrages att verkställa utredning om åtgärder, på sätt i denna

motion angivits, för att för framtiden trygga odlingens bestånd i lappmarken,

därest friare dispositionsrätt till skogen, än som nu gäller, kommer

att genom ny lagstiftning medgivas.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för detta yrkande, hänvisas

till motionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt. 22 häft. (Nr 69.)

Motion.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Inskränkning

av lappmarkslagens

giltighetsomräde.

(1 § lappmarkslagen.

)

Lappmarkslagens

huvudsakliga

innehåll.

1866 års

förordning.

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Lappmarkslagen (förordningen den 18 juni 1915, nr 251, angående utsyning

å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker med

flera områden) är byggd på principen om uthålligt skogsbruk samt utsyningstvång.

Såsom villkor för utsyning kräves avverkningsplan, uppgjord

av vederbörande skogsstatstjänsteman eller efter överjägmästares granskning

godkänd av domänstyrelsen. I protokoll över utsyningsförrättningen skola

angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som

i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller angivits

såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av

dylikt slag skola vara vidtagna. Utöver dessa bestämmelser innehåller

lagen emellertid ej några föreskrifter om åtgärder för tryggande av återväxt

efter verkställd avverkning. Handhavandet av lappmarkslagen ankommer

på skogsstatspersonalen. Kostnaderna för lagens handhavande bestridas

ur domänfonden, som erhåller ersättning härför dels genom inflytande

utsyningsavgifter och dels genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade

medel.

Den nuvarande lappmarkslagen härleder sitt urspung från en förordning

den 29 juni 1866, vars grunder godkändes av 1865—1866 års riksdag

med den huvudsakliga motiveringen, att enligt vad erfarenheten lärt de

nordliga länens invånare på grund av klimatets hårdhet och mångenstädes

även jordmånens magra beskaffenhet icke med säkerhet kunde hava sin

utkomst uteslutande av jordbruket, utan att åt dem måste bevaras en fortfarande

biförtjänst av skogsavverkning och det arbete, en ordnad skogshushållning

samt trävaruförädlingen allt fortfarande borde lämna. Emellertid

förlänades förordningen icke allmän giltighet för de nordliga länen utan

allenast för sådana skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, vilka

uppkomme antingen av nybyggen, som upplätes från kronan efter den 29

juni 1866, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnadsoch

odlingsskyldigheter icke blivit inom behörig tid fullgjorda. Med avseende

å det sätt, varpå omförmälda föreskrifter skulle vinna tillämpning

å ifrågavarande hemman, stadgades bland annat, att i alla beslut om nybygges

omförande under skattetitel, som meddelades efter den 29 juni 1866,

skulle uttryckligen angivas, huruvida ägaren över hemmanets skog åtnjöte

full skattemannarätt eller allenast den inskränktare rätt, som angåves i

nyssnämnda föreskrifter, samt att anteckning därom jämväl borde ske i

jordeboken. Ägare av här avsett skattehemman, som överträdde den honom

sålunda tillkommande rätt över hemmanets skog, skulle enligt förordningen

straffas såsom för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen. Att förordningens

tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman berodde,

enligt vad framgår av berörda motivering, därpå att Rikets ständer

i skrivelse den 30 november 1863 förklarat sig icke önska något reglementerande

för hushållningen med de enskilda skogarna samt att vid sådant

förhållande någon inskränkning i den dispositionsrätt, som enligt då gällande

författningar tillkom ägare av redan befintligt skattehemman i avseende a

därtill hörande skog eller innehavare av redan hehörigen anlagda nybyggen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 3

i avseende å den skog, som genom framdeles skeende avvittring kunde dem

tillfalla, icke ansågs böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet

ej möta, att i fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke

blivit enligt gällande författningar medgivet, eller beträffande sådana äldre

nybyggen, för vilka föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom

behörig tid blivit författningsenligt verkställda och över vilka kronans

dispositionsrätt i följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser

meddelades, varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma

efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter i övrigt iklätt sig

natur av skattehemman, underkastades en inskränkning i rättigheten till

skogens begagnande, som med hänsyn till det allmännas intresse kunde

anses erforderlig.

I anslutning till de principer, som sålunda av statsmakterna godtagits,

utsträcktes genom särskilt brev till kammarkollegium likaledes av den

29 juni 1866 nyssnämnda förordning att gälla jämväl vid försäljning av

vissa överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska länen.

Vidare förlänades genom avvittringsstadgan den 30 maj 1873 (nr 26 sid.

1) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker förordningen

giltighet för frälse- och skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna

med avseende å dem vid avvittringen tilldelad skog. I denna stadga

föreskrevs nämligen, att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes,

erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu, dock att ägare till

frälse- och skattehemman och lägenheter ej skulle över den vid avvittringen

tilldelade skogen äga vidare dispositionsrätt än enligt 1866 års förordning.

Av motiveringen till den proposition, nr 4, varmed förslag till berörda

bestämmelser angående inskränkningar i vederbörande ägares dispositionsrätt

över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att vidtagandet av

åtgärder i nämnda syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga

odlingens bestånd i lappmarkerna, dels för att hindra, att den nyttjanderätt

till skogen i lappmarkerna, som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes

genom överdriven avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock

för att förebygga den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av

lappmarksskogarnas uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att

genom bibehållande inom lappmarkerna av hittills gällande bestämmelser

om utsyning av all skog förutom till husbehov skulle förekommas de betydande

olägenheter och svårigheter i avseende å bevakande av kronans skogar,

som helt säkert uppstode, om avverkning till avsalu finge ske å enskilda

skogar utan föregången utsyning. I berörda proposition framhölls

vidare, att ingen bestämmelse tidigare meddelats angående omfånget av

de enskildas blivande områden i lappmarkerna utom i 1850 års stadga

för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark, vilken stadga emellertid

ej vunnit tillämpning och således ej kunnat grundlägga någon rätt för de

enskilda, samt att det torde bero på Kungl. Maj:ts gottfinnande att bestämma

skogsområdenas storlek så, att, därest de enskilda skulle erhålla

oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av denna rätts befarade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

1915 års lapp

markslag.

Lappmarks - lagens giltighetsområde.

Arealen av de

under lappmarkslagen

lydande

skogarna.

missbruk inskränktes till minsta möjliga omfång — en utväg, som påtagligen

skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig, än om större områden

dem tilldelades med förbehåll, som ledde därhän, att av skogen väl

finge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga avkastning, men icke

något därutöver.

Slutligen erhöll 1866 års förordning genom skrivelsen den 27 juni 1879

angående grunder för avvittring och storskifte i Särna socken och Idre

kapellag tillämplighet jämväl i fråga om den skogsmark, som tilldelades vid

sagda storskifte.

1866 års förordning efterföljdes av den nu gällande 1915 års förordning,

vilken emellertid icke innebar någon ändring i den rättsliga karaktär, som

utsyningstvånget erhållit genom förenämnda äldre författningar. 1915 års

lappmarkslag erhöll emellertid tillämpning ej allenast å samtliga de fastigheter,

som enligt vad nyss angivits underkastats bestämmelserna i 1866 års

förordning, utan även å kronohemman och krononybyggen under åborätt

inom avvittrade delar av de sex norra länen.

Lappmarkslagen gäller alltså nu beträffande följande skogar:

1) enskilda skogar inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar i

Kopparbergs län, med undantag dock av husbehovsskogar och allmänningsskogar,

vilka äro underkastade särskilda bestämmelser genom lagen den

5 juni 1909 och förordningen den 18 juni 1920 samt, vad angår allmänningsskogarna

i Särna och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade

föreskrifter;

2) vissa enskilda skogar (de s. k. ströhemmanen), vilka ligga spridda

inom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens

läns kustland, nämligen dels skogar till sådana skattehemman, som avses i

förordningen den 29 juni 1866 angående dispositionsrätten över skogen å

vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, och dels skogar å. en

del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i Kungl.

Maj:ts skrivelse till kammarkollegium den 29 juni 1866 samt i kungörelsen

den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om

åsättande av grundskatt m. m.; samt

3) en del allmänna skogar, nämligen skogar å sådana under stadgad åborätt

upplåtna kronohemman och krononybyggen, som äro belägna inom de sex

norra länen.

Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogarna utgjorde

enligt den av domänstyrelsen för år 1925 avlåtna förvaltningsberättelsen

3,071,293 hektar. Av denna areal belöpte å skogar inom lappmarkerna

2,575,542 hektar, inom Särna och Idre socknar 96,384 hektar samt

inom Västerbottens och Norrbottens kustland, Jämtlands län och Västernorrlands

län tillhopa 399,367 hektar. Enligt de vid propositionen fogade,

från vederbörande revirförvaltare infordrade vid propositionen i bilagor

fogade uppgifterna skulle sistnämnda summa i stället utgöra 397,936 hektar,

varav redovisas såsom skatte- och frälsehemman 339,358 samt såsom kronohemman

och nybyggen 58,578. Arealen av de till frigivande från lapp
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

5

markslagen i förevarande proposition föreslagna skogarna skulle alltså enligt

sagda uppgifter utgöra 339,358 hektar, men fråndrages impediment och

alltså endast den produktiva skogsmarken räknas, återstå blott 213,735 hektar,

vilket överensstämmer med departementschefens uttalanden om att det nu föreslagna

frigivandet rörer sammanlagt något över 200,000 hektar. Huru

ifrågavarande areal fördelar sig å enskilda eller trävarubolag framgår ej av

de lämnade uppgifterna, enär i de uppgifter angående dylik fördelning,

som i förenämnda bilagor till propositionen lämnas, jämväl torde ingå under

åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen ■— sistberörda uppgifter visa

emellertid för enskilda 117,506 hektar och för trävarubolagen 129,169 hektar;

bolagen synas alltså vara i besittning av relativt mera skogsbördig mark.

Eedan tidigt framställdes yrkanden om upphävande av det i förevarande Krav på uPPlagstiftning

stadgade utsyningstvånget. Frågan var före vid framläggande

av 1915 års lappmarkslag, då emellertid den meningen segrade, att sagda lappmarkstvång

borde utan inskränkning bibehållas. lagen samt på

. revision av

I skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande lagen.

upptogs frågan ånyo till diskussion med avseende å de under lappmarks- skogsiagstiftlagen

lydande skogar å skattehemman, som voro belägna nedom Väster- mngskom
•

o i i i nxiTien.

bottens län. Det hade särskilt inom kommittén bragts på tal, att det vore

olämpligt, såväl att dessa skogar med sin sporadiska förekomst skulle stå

kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i

orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt

skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och

dispositionsrätten. Då emellertid dessa bestämmelser härledde sig från

villkor och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilda och sålunda

vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett

sig befogad att ingå på frågan om någon ändring av bestämmelserna om

berörda skogar i de nyssnämnda hänseendena. Kommittén undantog därföre

samtliga under lappmarkslagen lydande skogar från den allmänna

skogsvårdslagen. Kommitténs ordförande, landshövding K. S. Husberg och

dess ledamot A. Sahlberg voro i detta avseende av en annan mening och ansågo,

att utsyningstvånget borde upphävas beträffande nyss angivna enskilda

skogar. Det är att märka, att dessa reservanter, som bestämt bestredo den

uppfattningen, att lappmarkslagen skulle hava någon annan karaktär än skogsvårdslag,

gåvo uttryck, bland annat, för den meningen, att även från skogsvårdssynpunkt

ett upphävande av lappmarkslagen beträffande ifrågavarande

skogar skulle vara till fördel.

De principiella meningsskiljaktigheter, som sålunda stodo ''mot varandra

i skogslagstiftningskommittén, avspegla sig i de diskussioner i denna fråga,

som senare ägt rum.

Härom torde i korthet böra erinras följande. Det förslag till ny skogs- 1923 års

vårdslag, som framlades vid 1923 års riksdag i omhandlade avseende, propr°s^n

anslöt sig till kommitténs majoritet. I motiveringen till förslaget framhöll

departementschefen, att beträffande nu ifrågavarande skogar torde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

1923 års

riksdag.

Yttranden i

anledning av

1923 års riksdagsskrivelse.

1924 års

proposition

nr 95.

råda särskilda förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning,

innan ny lagstiftning för dem kunde införas.

I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande föreslog särskilda utskottet

vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen uti denna del.

Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme

till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen

av de under den förra lagen lydande skogar, som låge spridda inom

Västernorr lands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens

läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och

för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter

med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett

område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.

Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.

Med anledning av den av 1923 års riksdag sålunda angivna uppfattningen

rörande omförmälda skogar lät Kungl. Maj:t verkställa viss utredning

av frågan, varunder bland de hörda ortsmyndigheterna framkommo

ganska delade meningar. I principfrågan, huruvida lappmarkslagens bestämmelser,

i vad de avsåge berörda skogar i Västernorrlands och Jämtlands

län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland, kunde anses

vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan grund

hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla för

samma skogar, avgav kammarkollegium särskilt utlåtande. I sagda utlåtande

ställde sig kammarkollegium — såvitt rörde skatte- och frälsehemman men

ej de under åborätt upplåtna kronohemman och nybyggen — på den ståndpunkten,

att lappmarkslagen allenast ägde skogsvårdslags karaktär. Med

denna uppfattning syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare

följa, att den särskilda grund, varå dessa skogsvårdsbestämmelser — genom

sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan —

vilade, skulle vara för den föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös.

Skogslagstiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse

av de enskilda skogarnas bestånd syntes, oaktat den förskjutning i

rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan mitten av förra århundradet,

alltjämt anses vara i viss grad begränsad. Ansåges för den skull

lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923

års skogsvårdslag, syntes kollegium all anledning föreligga att beträffande

nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan,

icke kränka någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare

sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.

I samband med avgivande av förslag till 1924 års riksdag angående upphävande

— på sätt 1923 års riksdag jämväl ifrågasatt — av den s. k. dimensionslagen,

som då gällde för de delar av Norrbottens och Västerbottens

kustland, som icke hörde under lappmarkslagen — anmäldes, att Kungl.

Maj:t i enlighet med av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet närmare

utvecklad uppfattning funnit övervägande skäl tala emot överförande av

ifrågavarande skogar till den allmänna skogsvårdslagen. Även jordbruks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 7

utskottet fann den i detta hänseende förebragta utredningen klarlägga, att

vissa skäl talade mot att då överföra ifrågavarande skogar till skogsvårdslagen.

I sammanhang härmed uttalade utskottet beträffande den redan då

tilltänkta utredningen rörande ändring i lappmarkslagen i syfte att förskaffa

densamma större möjligheter för återväxtens betryggande, att därvid även

borde undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte kunde gagnas genom

att beträffande dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Frågan huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande

giltighetsområde upptogs emellertid återigen, då domänfullmäktige i samband

med ett den 10 april 1925 av domänstyrelsen avgivet yttrande rörande

vissa av domänstyrelsen föreslagna ändringar i lappmarkslagen hävdade

den ståndpunkten, att sådana under lappmarkslagen lydande mera godartade

skogsmarker i bättre geografiskt läge, som funnes insprängda i, eller som i

föryngringshänseende vore likvärdiga med de områden, där skogsvårdslagens

allmänna bestämmelser tillämpades, skulle undantagas från utsyningstvång

samt inordnas under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen lydande svårföryngrade

skogar samt de, som voro av skyddskogs karaktär, borde däremot

enligt fullmäktiges förslag kvarstå under lagen.

Med anledning av domänfullmäktiges förslag verkställdes viss utredning,

varvid meningarna i frågan alltjämt bröto sig mot varandra. Frågan om

ändring i olika hänseenden av lappmarkslagen föranledde förslag till 1927 års

riksdag (prop. nr 43), vari principiellt avstyrktes vidtagande av åtgärd för

inskränkning av lappmarkslagens giltighetsområde — samtidigt föreslogs

vissa jämkningar i sagda lag, avseende i huvudsak att komplettera densamma

med mera effektiva återväxtbestämmelser i anslutning till sådana

bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen.

I det utlåtande, nr 63, som jordbruksutskottet avgav över berörda proposition

samt i anledning av densamma väckta motioner, hemställde utskottet om avslag

å det i propositionen framlagda lagförslaget samt att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla dels om skyndsamt framläggande av förslag

rörande överförande till den allmänna skogsvårdslagen av sådana utom lappmarkerna

belägna, under lappmarkslagen nu lydande enskilda skogar, beträfande

vilka ur skogsbiologisk synpunkt hinder härför icke mötte, dels ock om

verkställande av utredning och framläggande snarast möjligt av förslag till

ny skogsvårdslag för inom lappmarkerna belägna enskilda skogar, under beaktande

å ena sidan att i möjligaste mån de principer följdes, varpå den

allmänna skogsvårdslagen vore byggd, samt å andra sidan att tillbörlig hänsyn

toges till i dessa trakter föreliggande svårigheter till föryngring, ävensom

till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska skäl fördela

avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid.

Utskottet anförde därvid följande:

»Vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål utgår utskottet från

den principiella uppfattningen, att en särlagstiftning av här ifrågavarande

art icke bör till sin reella innebörd göras strängare eller till giltighetsområdet

vidare än som för tillgodoseende av det därmed avsedda syftet kan

Domän fullmäktiges

framställning.

1927 års proposition

nr 43.

1927 års jordbruksutskott.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

anses vara nödvändigt. I antydda avseenden kunna enligt utskottets mening

framställas berättigade erinringar även mot det nu framlagda lagförslaget.

Utskottet får till en början erinra, att då riksdagen 1923 behandlade den

allmänna skogsvårdslagen, riksdagen uttalade sig för den uppfattningen, att

vissa utanför lappmarkerna belägna skogar under lappmarkslagen borde

överföras från lappmarkslagen till den allmänna skogsvårdslagen. Därvid

underströks särskilt den synpunkten, att det givetvis i och för sig vore ägnat

att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter med särskilda

skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett område, där i

övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades. De skäl, som tidigare

anförts för en inskränkning i förevarande lagstiftnings giltighetsområde,

synas utskottet under de senaste åren hava vunnit i styrka, närmast på grund

av det ökade skogliga intresse från de enskilda skogsägarnas sida, som på ett

glädjande sätt kommit till synes vid tillämpningen av den nya skogsvårdslagen.

Den uppfattningen torde därför hava blivit alltmera allmän, att den

princip om »frihet under ansvar», varpå skogsvårdslagen psykologiskt är

byggd, befunnits vara av stort värde i skogsvårdshänseende. Även i övrigt

torde erfarenheten ha visat, att denna lag i allmänhet väl uppfyller de förhoppningar,

som ställts på densamma. Icke minst torde det hava visat sig,

att lagens restriktiva bestämmelser — ifråga om avverkning i svårföryngrad

skog m. m. — kunnat på ett verksamt sätt tillämpas. Vid sådant förhållande

måste de olägenheter, som äro förbundna med den alltigenom på tvång

byggda lappmarkslagen, komma att framstå i skärpt dager särskilt vad angår

därunder lydande utom lappmarkerna belägna skogar. Detta framhålles ock

med styrka i de motioner, vari helt eller delvis yrkas avslag å propositionen,

ävensom i de från ägare av under lappmarkslagen lydande skogar

till utskottet överlämnade inlagor. Det torde icke heller kunna förnekas,

att åtskilliga av de anmärkningar, som från rent skogliga och ekonomiska

synpunkter riktats mot den nuvarande lappmarkslagen, äga reellt fog, och

dessa anmärkningar synas i viktiga delar bibehålla sin giltighet även beträffande

det föreliggande lagförslaget. Det ligger sålunda i sakens natur,

att det enligt lagförslaget under alla förhållanden obligatoriska utsyningstvånget

med dess ofrånkomligt stela former måste lägga hinder i vägen för

önskvärd anpassning av skogsbruket efter såväl ekonomiska förhållanden

och konjunkturlägen som skogsvårdens krav. Även om — såsom visserligen

i propositionen förutsättes — för framtiden större uppmärksamhet skulle

ägnas åt att undvika olägenheter av detta slag, torde dessa dock i huvudsak

komma att i praktiken kvarstå. Och härigenom förringas enligt utskottets

mening i väsentlig grad den överlägsenhet i skogligt hänseende, som lappmarkslagen,

på sätt gjorts gällande, skulle äga framför den allmänna skogsvårdslagen.

Vid övervägande av de skäl, som anförts för och emot en inskränkning

av lappmarkslagens giltighetsområde, har alltså utskottet ansett sig i princip

böra ansluta sig till den ståndpunkten, att en sådan inskränkning bör äga

rum, där hinder från skogsbiologisk synpunkt icke möter. Utskottet får

här erinra, att någon närmare undersökning — såsom av 1923 års riksdag

ifrågasatts — vilka skogar under lappmarkslagen som äro att hänföra till

den ena eller andra kategorien icke kommit till stånd med hänsyn till

Kungl. Maj:ts principiella ståndpunkt till den omhandlade frågan. Det

torde emellertid få anses såsom ostridligt, att de i Norrlands kustland och i

Jämtlands län belägna skogarna, vilka ligga spridda bland skogar under

skogsvårdslagen, äro av dylik beskaffenhet. — Möjligen kan i detta avseende

en viss tvekan råda ifråga om de nordligaste delarna av kustlandet,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

9

vilket även torde gälla de inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs

län belägna skogarna. Beträffande från vissa håll uttalade farhågor för att

befolkningen i nu ifrågavarande trakter skulle komma att missbruka den i

allmänna skogsvårdslagen medgivna fria avverkningsrätten torde det vara

tillräckligt erinra om de bestämmelser, som denna lag innehåller till förhindrande

av dylikt missbruk, och med avseende å förmågan att rätt tillämpa

lagens bestämmelser torde goda skäl finnas för antagandet, att denna befolkning

äger lika stora förutsättningar som den i de under lagen nu lydande

delarna av Norrland.

Av det anförda torde framgå, att utskottet icke kan biträda Kungl. Maj:ts

förslag i fråga om giltighetsområdet för en lagstiftning av ifrågavarande

art utan anser utskottet i stället, att efter verkställd erforderlig utredning

förslag bör föreläggas riksdagen om överförande till skogsvårdslagen av nu

berörda under lappmarkslagen lydande skogar eventuellt med den begränsning,

som kan påkallas med hänsyn till ovan antydda tveksamhet i fråga

om vissa av dessa skogar.

Utskottet övergår härefter till den föreliggande lagstiftningsfrågan med

avseende å de inom lappmarkerna belägna enskilda skogar under lappmarkslagen.

Även om enahanda skäl, som ovan anförts för överförande till

skogsvårdslagen av ovanberörda skogar utom lappmarkerna, principiellt

äga giltighet jämväl beträffande lappmarksskogarna, torde dock i stort sett

enighet råda därom, att en viss särlagstiftning, av beskaffenhet att mera

säkerställa uthållighet i skogsbruket, för dessa senare skogar är erforderlig.

Härför tala med styrka fortfarande de skäl, som på sin tid föranledde lappmarkslagens

införande, nämligen nödvändigheten av eu jämn hushållning

med virkeskapitalet i dessa karga, i fråga om utkomstmöjligheter illa gynnade

trakter. De skogsbiologiska förhållandena synas onekligen här påkalla

alldeles särskild varsamhet, helst som återväxtproblemet för dessa trakters

vidkommande torde anses vara i huvudsak olöst. I detta sammanhang kan

framhållas, att de i förevarande lagförslag upptagna bestämmelserna om

reproduktionsskyldighet i vissa avseenden synas förutsätta gynnsammare

föryngringsmöjligheter än man på många håll inom lappmarkerna torde

kunna hava att räkna med. En avverkning i stor skala skulle vid angivna

förhållanden kunna för framtiden äventyra skogens bestånd. Från skilda

håll har emellertid framhållits önskemålet, att jämväl skogsvårdslagstiftningen

för lappmarkerna i möjligaste mån måtte avfattas i anslutning till

den allmänna skogsvårdslagen och i dess anda men med bibehållande dock

av den avverkningskontroll, som i anslutning till vad ovan nämnts kan anses

nödvändig med hänsyn till såväl i dessa trakter föreliggande återväxtsvårigheter

som ock till önskvärdheten att av sociala och nationalekonomiska

skäl fördela avverkningen av den avverkningsmogna skogen på längre tid.

I detta sammanhang kan erinras därom, att jordbruksutskottet vid 1924

års riksdag i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 i fråga om den

redan då tilltänkta utredningen rörande ändring i lappmarkslagen i syfte

att förskaffa densamma större möjligheter för återväxtens betryggande framhöll,

att därvid även borde undersökas, huruvida icke möjligen berörda syfte

kunde gagnas genom att beträffande dessa skogar tillgodogöra sig skogsvårdsstyrelsernas

verksamhet.

Utskottet delar uppfattningen, att denna lagstiftningsfråga bör lösas i nu

antydd riktning, men underskattar därvid ingalunda de svårigheter, som i

olika avseenden möta. Utskottet linner sig sålunda böra föreslå, att ny utredning

av ärendet jämväl från nu angivna utgångspunkter kommer till

stånd. Det torde emellertid härvid böra uppmärksammas, att jämväl inom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

lappmarkerna förekomma skogar av sådan mera godartad beskaffenhet, att

det för dessa skogars vidkommande icke torde vara uteslutet att inom den

av utskottet ifrågasatta särlagstiftningens ram medgiva vissa lättnader.

Enligt utskottets mening torde emellertid icke vara nödvändigt att sammankoppla

denna utredning med den ovan föreslagna undersökningen rörande

överförande av vissa skogar till skogsvårdslagen, vilken torde kunna utföras

på jämförelsevis kort tid. Utskottet får i detta sammanhang erinra,

att såsom skäl för uppskov med avgörandet av lappmarkslagens fortsatta

bestånd från skilda håll framhållits den inverkan den ännu icke fullbordade

riksskogstaxeringens resultat skulle kunna tänkas utöva på ett sådant

avgörande. Utskottet förutsätter, att vid utarbetande av de förslag, varom

nu är fråga, resultatet av såväl riksskogstaxeringen som av de vid statens

skogsförsöksanstalt pågående specialundersökningarna rörande norrlandskogarnas

föryngring kommer att utnyttjas så långt ske kan, utan att utredningen

därigenom väsentligt fördröjes. Utskottet anser sig tillika böra

uttala att i den mån under den föreslagna utredningens gång den nuvarande

lappmarksförordningens tillämpning kan ledas i den riktning utskottet

här ovan angivit det avsedda syftet i viss mån skulle kunna nås redan

under denna förordnings giltighetstid.

Då med hänsyn till vad å ena sidan i propositionen meddelats och å andra

sidan under ärendets behandling inom utskottet gjorts gällande rörande lappmarksbefolkningens

synpunkter å förevarande fråga en viss oklarhet synes

råda i detta avseende, anser utskottet, att en undersökning härutinnan bör

vid den förnyade utredningen på lämpligt sätt äga rum.

Utskottet anser sig böra påpeka, att ett förkastande på sätt utskottet ifrågasätter

av det föreliggande lagförslaget icke innebär någon risk för överavverkning,

alldenstund för sådant fall den nuvarande lappmarkslagen kommer

att utan vidare fortfarande äga giltighet.

Utskottet får slutligen framhålla, att vad utskottet här anfört uteslutande

hänför sig till de enskilda skogar, som lyda under lappmarksförordningen.

Vidkommande de allmänna skogar, som lyda under förordningen, så kan

ej ifrågasättas att överföra dem till den allmänna skogsvårdslagen, men de

åtgärder, utskottet ovan ifrågasätter, komma givetvis även att framkalla ett

nytt övervägande av skogsvårdsbestämmelser för dessa skogar.

Utskottets hemställan om avslag å Kungl. Maj:ts förslag bifölls av båda

kamrarna.

Utskottets hemställan i övrigt bifölls av första, men avslogs av andra

kammaren med 94 röster mot 82, som avgåvos för bifall till samma hemställan.

Denna föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd.

Under debatten i andra kammaren ifrågasattes av talare representerande

majoriteten i denna kammare lämpligheten av ett överförande till skogsvårdslagen,

på sätt utskottet avsett, av nyssangivna under lappmarkslagen

lydande, utom lappmarkerna belägna skogar, varjämte även i övrigt de av

utskottet lämnade direktiven för det ifrågasatta utredningsarbetet ej i allo

ansåges kunna godtagas. Emellertid ville man ej motsätta sig en revision

av den nu gällande lappmarkslagen. Tvärtom framlades vissa synpunkter

beträffande en dylik revision. Sålunda hävdades, att det borde undersökas,

huruvida ej sådana ändringar i lagen kunde vidtagas, att de gamla, å ifrågavarande

skogar sparade virkesförråden kunde avverkas i något snabbare

tempo än för närvarande ägde rum, samt jämkningar ske i fråga om sättet

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

11

för utsyningarnas verkställande. Med skärpa framhölls vidare, att någon

rubbning ej borde ske i den nuvarande lappmarkslagens huvudprincip, det

uthålliga skogsbruket.

Det torde kunna sägas, att inom båda kamrarna den uppfattningen gjorde

sig gällande, att en ny utredning borde komma till stånd angående hela

förevarande lagstiftningsfråga samt att denna utredning bland annat borde

åsyfta genomförande av vissa lättnader i lagens nuvarande avverkningsregler.

Beträffande arten och omfattningen av berörda lättnader rådde däremot

väsentligen olika meningar, liksom vidkommande frågan om begränsningen

av lagens giltighetsområde.

Frågan om revision av lappmarkslagen samt om inskränkning av dess 1927 års

giltighetsområde upptogs härefter till förnyad utredning genom Kungl. Maj:ts sk°9*!iakkunbeslut

den 2 september 1927, då dåvarande chefen för jordbruksdepartementet Lappmarken.

bemyndigades att för ändamålet tillkalla sakkunniga. I sitt anförande till

statsrådsprotokollet nämnda dag erinrade departementschefen till en början

om vad som vid 1927 års riksdag förekommit och anförde därpå följande:

»För egen del finner jag vad i detta lagstiftningsärende förekommit giva

vid handen, att en revision av lappmarkslagen är av behovet påkallad.

Såväl den betydande arealen av de skogar, varom nu är fråga, som de

stora sparade virkesförråden därå göra det till en allmän angelägenhet av

största * vikt, att lagstiftningen i fråga om dem gives ett sådant innehåll,

att den i möjligaste mån befordrar en rationell skötsel av desamma, samtidigt

som skogsägarnas berättigade intressen tillgodoses.

Jag vill för den skull tillstyrka, att en förutsättningslös utredning åvägabringas

rörande de lämpligaste åtgärderna för att vinna detta mål, därvid

samtliga på frågans lösning inverkande omständigheter böra bliva föremål

för prövning. Särskilt må med avseende härå framhållas, att det för nu

rådande uppfattning torde te sig som en brist, att den gällande lappmarkslagen

ej ålägger vederbörande skogsägare någon som helst skyldighet att

sörja för återväxt efter verkställd avverkning. Införande av en efter

skogsbiologiska och klimatiska förhållanden i dessa trakter lämpad dylik

skyldighet synes därför böra göras till föremål för undersökning. Vidare

torde böra utredas, huruvida ej vissa ändringar i lagens nuvarande

avverkningsregler äro påkallade, särskilt med hänsyn till möjligheten att

bättre tillgodogöra den övermogna och skadade skogen. I samband härmed

bör övervägas, huruvida den nuvarande organisationen för lagens liandhavande

bör bibehållas eller en ny form härför skapas. Även spörsmålet

om begränsning av lagens giltighetsområde bör tagas under övervägande,

därvid fråga kan uppkomma, huruvida redan på ett tidigare stadium av

utredningen särskilt förslag i detta hänseende anses böra framläggas. I

övrigt må bringas i erinran de sociala förhållanden, som råda inom ifrågavarande

trakter, och den återverkan en ändrad skogslagstiftning kommer

att utöva därå likasom å den enskildes ekonomi. En omändring av nu

gällande bestämmelser kommer slutligen att, allt efter de nya föreskrifternas

innebörd, medföra konsekvenser med avseende å den nuvarande skogsadministrationen

och därmed sammanhängande ekonomiska frågor.

Vid den ifrågasatta utredningen böra givetvis resultaten av riksskogstaxeringen

samt av de vid statens skogsförsöksanstalt pågående specialundersökningarna

rörande norrlandsskogarnas föryngring i möjligaste män

tillgodogöras. Jag tillåter mig härvid erinra, att riksskogstaxeringen

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

beträffande de delar av landet, där lappmarkslagen gäller, numera slutförts

samt att berörda specialundersökningar fortskridit så långt, att viss ledning

för föreliggande frågas bedömande därav torde kunna hämtas. >

Verkställandet av utredningen torde böra uppdragas åt särskilda sakkunniga,

omfattande såväl representanter för skoglig, administrativ och

juridisk fackkunskap som företrädare för vederbörande skogsägares och ortsbefolkningens

intressen.»

De sakkun- Nämnda sakkunniga hava i ett den 15 november 1928 avgivet betänkande

nigas förslag. }lemställt om sådan författningsändring, att de utanför lappmarkerna samt

Särna och Idre socknar belägna enskilda skogar, som lyda under lappmarkslagen,

skola bliva underkastade samma lagbestämmelser i skogsvårdshänseende

som kringliggande enskilda skogar samt sålunda underkastade 1923

års skogsvårdslags bestämmelser. Sakkunniga hava som motiv för sin

hemställan anfört:

»Det torde vara uppenbart, att avsevärda olägenheter måste uppkomma

av ett sådant förhållande, som nu råder, eller att den ena skogsmarken är

underkastad en skogslag och angränsande skogsmark en annan. Detta måste

i desto högre grad bliva förhållandet, som i ena fallet en myndighet utövar

den nödiga kontrollen, medan i andra fallet en annan myndighet fullgör

detta värv. Från praktiska och ekonomiska samt administrativa synpunkter

måste det ovillkorligen bliva en vinst av icke ringa värde, om

enhetliga lagbestämmelser härvidlag genomföras. Några invändningar häremot

torde ej heller kunna göras vare sig från biologiska eller klimatologiska

synpunkter, ty man lärer utan tvekan vara berättigad fastslå, att

skogarna å de s. k. ströhemmanen icke i dessa hänseenden förete någon

som helst skillnad mot kringliggande under skogsvårdslagen lydande skogar,

utan att den omständigheten, att de äro underkastade annan skogslag, har

en uteslutande historisk grund. Visserligen har jordbruksutskottet vid 1927

års riksdag ifrågasatt, att beträffande de nordligaste delarna av Norrbottens

kustland hinder av skogsbiologisk art möjligtvis skulle kunna förefinnas

för ett överflyttande av skog från lappmarkslagens till skogsvårdslagens

giltighetsområde, men sakkunniga, som haft sin uppmärksamhet särskilt

riktad på dessa förhållanden, hava vid företagna undersökningar blivit fullt

förvissade om, att skäl icke föreligger att från skogslagstiftningssynpunkt

behandla dessa längst norrut belägna ströhemmansskogar annorlunda äu

skogarna å ströhemmanen i övrigt.

Ett ytterligare skäl, som starkt talar för att med avseende å ströhemmanen

genomföra enhetliga lagbestämmelser, är, att det för befolkningen,

som ju i allmänhet saknar kännedom om de historiska förutsättningarna,

måste framstå som en orättvisa, att den ena hemmansägaren skall kunna

disponera sin skog på ett annat och kanske friare sätt än grannen, utan

att någon olikhet i mark och skog giver anledning härtill. Det har heller

icke saknats uttryck för en sådan uppfattning från befolkningens sida. Denna

känsla av orättvisa måste för övrigt uppenbarligen särskilt lätt framkallas,

när det icke är större sammanhängande områden utan, såsom fallet är med

dessa ströhemman, i huvudsak endast spridda skogar, som äro underkastade

särskilda lagbestämmelser.

Vid flera tidigare tillfällen, då det varit ifrågasatt att fritaga skogar från

lappmarkslagens föreskrifter, har gjorts gällande, att de särskilda bestämmelser,

varigenom skogarna underkastats denna lags inskränkningar, till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

13

kommit i samband med kronans upplåtelse av skogarna åt enskilda, samt

att dessa bestämmelser därför skulle hava annan än skogsvårdslags karaktär.

Från en sådan uppfattning rörande sagda bestämmelsers natur skulle

man törhända kunna hämta ett skäl, som talar emot, att enhetliga lagbestämmelser,

på sätt de sakkunniga velat föreslå, oförbehållsamt införas.

De sakkunniga anse sig därför här böra uttala, att de för sin del icke

kunna godtaga en dylik uppfattning, utan att enligt deras mening man

icke kan tillägga omnämnda bestämmelser annan innebörd än att de äro

av uteslutande skogsvårdslags natur. Bestämmelserna hava aldrig avsett

annat än ett betryggande av skogens bestånd och goda vård. Visserligen

är sant, att vid deras tillkomst man icke ansett dem kunna tillämpas med

avseende å andra skogar än sådana, över vilka kronan fortfarande kunde

anses hava dispositionsrätt; men denna försiktighet från statsmakternas sida

finner sin förklaring i de lagstiftningsgrundsatser, som vid den tidpunkten

omfattades av statsmakterna. Under alla omständigheter torde man —

även med en annan uppfattning i denna fråga — icke enligt de sakkunnigas

mening med fog kunna låta nämnda förhållande utgöra ett hinder

för genomförande av enhetliga lagbestämmelser, då i övrigt starka skäl tala

härför.

Sakkunniga hava begränsat sitt förslag till att avse allenast enskilda

skogar. Det har nämligen synts de sakkunniga uppenbart, att med avseende

å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller, d. v. s. skogar å

vissa under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen, icke i detta

sammanhang någon ändring bör äga rum.

Då de sakkunniga med sitt förslag gått in för en utvidgning av giltighetsområdet

för 1923 års skogsvårdslag, stödja de sig på den betryggande

erfarenhet, som numera föreligger om nämnda lags verkningar. Det måste

nämligen anses till fullo ådagalagt, att skogsvårdslagen utrustat den övervakande

myndigheten, skogsvårdsstyrelsen, med tillfredsställande maktmedel

att förhindra skogsskövling och att framtvinga de skogsvårdande åtgärder,

som kunna erfordras för betryggande av skogarnas reproduktion efter företagna

avverkningar. Men framför allt kan man ej bortse ifrån betydelsen

av den i lagens anda framarbetade frivilliga samverkan mellan skogsvårdsstyrelse

och skogsägare och det i samband därmed hos befolkningen framkallade

ökade intresset för skogarnas vård. Detta skogliga intresse yttrar

sig dels däri, att skogsägarna i allt större utsträckning begära skogsvårdsstyrelsernas

råd och biträde vid utstämpling för avverkning i såväl äldre

som yngre skog, och dels däri, att arbeten för produktionens höjande, såsom

genom dikning av försumpade marker, beståndsvårdande röjningar m. m.

nått en betydande omfattning. I detta frivilliga förtroendefulla samarbete

mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna har man enligt sakkunnigas

mening att finna den säkraste grunden för ett ökat skogsvårdsintresse och

därmed förbättrad skogsvård å de enskilda skogarna. Visserligen har man

tidigare icke ansett sig böra gå med på ett överflyttande av nu ifrågavarande

skogar från lappmarkslagens giltighetsområde till 1923 års skogsvårdslag,

men orsaken härtill är huvudsakligen att finna i den omständigheten,

att man då ännu icke haft tillräcklig erfarenhet rörande sistnämnda

lags verkningar inom de nordligaste länen.

Enligt de sakkunnigas mening torde man ej heller behöva befara, att

skogarnas överflyttande till skogsvårdslagen skall komma att medföra några

ödesdigra verkningar för skogskapitalets bestånd. Erfarenheten från de i

samma landsdelar belägna skogar, som hittills lytt under denna lag, har

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Yttranden

över de sakkunnigas

förslag.

Förevarande

förslags

innebörd.

icke givit anledning till dylika farhågor. Visserligen kan man förvänta,

att från nu ifrågavarande hemman, vilka i regel hava riklig tillgång på

äldre skog, väsentligt ökade avverkningar komma att företagas under en

tidsperiod framåt, men man torde ej hehöva befara, att dessa ökade avverkningar

skola hava märkbart inflytande på virkesmarknaden. Emot en dylik

farhåga torde vara tillräckligt att peka på, att de skogsområden, varom nu

är fråga, hava relativt så ringa omfattning, att den ökning i virkestillgången,

som därifrån kan framkomma, ej gärna kan utöva någon inverkan

på marknadspriset.»

De yttranden, som infordrats över de sakkunnigas förslag, hava i övervägande

grad varit av tillstyrkande karaktär. Den meningen har dock på

vissa håll framkommit, att med avgörandet av den nu framlagda frågan

borde anstå i avvaktan på ståndpunktstagande till det under utredning

varande spörsmålet om lagstiftningen rörande övriga under lappmarkslagen

hörande skogar. Ävenledes har från myndigheter i Norrbottens län uttalats

viss tvekan rörande lämpligheten av att upphäva lappmarkslagen beträffande

den nordligaste delen av sagda läns kustland. Denna tvekan synes emellertid

väsentligen grunda sig på den uppfattningen, att den allmänna skogsvårdslagens

i § 18 stadgade möjlighet att åstadkomma förklaring om visst områdes

behandling såsom svårföryngrad mark icke beträffande skogarna i

berörda del av länet skulle kunna tillämpas.

Efter närmare redogörelse för utredningen i ärendet har departementschefen

anfört följande, varav ock framgår den närmare innebörden av

Kungl. Maj:ts i förevarande proposition framställda förslag.

»De skäl, som av de sakkunniga framlagts för ett omedelbart överförande

till 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde av de under lappmarkslagen

lydande skogar, som äro belägna utanför lappmarken samt Särna och

Idre socknar av Kopparbergs län, synas mig vara bärande. Den synpunkt,

som för de sakkunniga vid frågans avgörande varit mest vägande, har

uppenbarligen varit den, att vid all lagstiftning likformighet måste eftersträvas,

så att icke de, för vilka lagarna skola gälla, få känslan av olikartad

behandling från lagstiftarnas sida, samt att denna likformighet icke

får brytas utan att särskilda skäl därtill verkligen föreligga. Denna de

sakkunnigas ståndpunkt kan av mig obetingat godtagas. Jag kan ej

heller finna, att det föreligger några verkliga skäl för att skogarna å

dessa ströhemman skola bibehållas i en undantagsställning gentemot kringliggande

i enskild ägo varande skogar. Från skogsbiologisk synpunkt förefinnes

ingen skillnad dem emellan och, om man bortser från de i nordligaste

delen av Norrbottens kustland belägna ströhemmanen, rörande vilka

särskilda förhållanden råda och till vilka jag senare skall återkomma, har

icke heller under ärendets behandling gjorts gällande, att hinder av biologisk

art skulle råda mot att låta bestämmelserna i 1923 års skogsvårdslag

bliva gällande jämväl med avseende å skogarna å ströhemmanen.

Vad angår de skadliga verkningarna av social natur, vilka man befarat

skola bliva en följd av den ifrågasatta överflyttningen, torde dessa bliva

föga kännbara. Man kan väl näppeligen tänka sig, att frigörandet från utsyningstvånget

av dessa inom ett stort område spridda skogar om samman
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 15

lagt något över 200,000 hektar skulle komma att för framtiden i större

mån påverka arbetsmarknaden. Farhågorna för att skogsägarnas ekonomi

i allmänhet skulle försämras genom alltför stora avverkningar torde icke

behöva vara större i fråga om förevarande skogar än de intill dem liggande,

under skogsvårdslagen redan lydande marker.

Såsom skäl emot utsyningstvångets upphävande och ströhemmansskogarnas

inordnande under allmänna skogsvårdslagen hava jämväl andragits de särskilda

omständigheter, under vilka utsyningstvånget å dessa skogar tillkommit.

Enligt min mening har emellertid frågan om utsyningstvångets

innebörd, vilken fråga ju är föremål för skiljaktiga meningar, i förevarande

fall huvudsakligen historiskt intresse och bör icke tillmätas större betydelse,

när huvudändamålet är att tillse, att skogen kommer under en vård och

tillsyn som överensstämmer med statens intressen av skogens bevarande

samtidigt som den enskildes krav på upprätthållande av enhetliga bestämmelser

för de skogar, som i biologiskt och klimatiskt hänseende äro likställda,

tillgodoses.

Såsom ytterligare stöd för min mening att biträda de sakkunnigas ståndpunkt

vill jag framhålla, att såväl länsstyrelserna som skogsvårdsstyrelserna

i de båda nordligaste länen funnit, att allmänna skogsvårdslagen därstädes

i stort sett visat sig hava goda verkningar. Man äger jämväl rätt att vänta,

att ett överflyttande av ströhemmanen till skogsvårdsstyrelsernas arbetsområde

skall få till följd, att å dessa hemman föryngringsåtgärder och andra

behövliga arbeten till skogsvårdens höjande skola komma till stånd i avsevärt

större omfattning än vad tidigare skett. Man kan icke bortse ifrån

det förhållandet, att skogsstatens huvuduppgift självfallet måste vara förvaltandet

av statens egna fastigheter. Tillsynen och kontrollen över enskildas

skogar, däribland ströhemmanen, måste därför, när särskilda skäl icke kräva

undantag, bliva en andra hands uppgift för skogsstaten samt för denna komma

att kännas huvudsakligen betungande och detta alltmer i den mån krav

på intensivare skogsvård framkommer. För skogsvårdsstyrelserna åter måste

tillsynen över enskildas skogar alltid bliva en första hands uppgift, dä ju

dessa organisationer äro tillskapade för detta ändamål.

I likhet med de sakkunniga anser jag ifrågavarande överflyttning från lappmarkslagen

till 1923 års skogsvårdslag höra begränsas till att avse allenast

enskilda skogar. Det måste nämligen anses olämpligt, att med avseende å

de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller och beträffande vilka

staten har särskilda intressen, för närvarande vidtagas sådana åtgärder, att

tillsynen över dem skulle avhändas skogsstaten.

De i ärendet hörda lokala myndigheterna inom Norrbottens län hava

uttalat, att inom nordligaste delen av länets kustland skogarna i viss omfattning

hade karaktären av svårföryngrade, samt att därför betänkligheter

måste hysas mot att nu lägga ströhemmanen därstädes under allmänna skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelsen har å karta markerat det område —

omfattande delar av Pajala och Junosuando socknar — som sålunda enligt

dess förmenande borde på grund av sin svårföryngrade karaktär bibehållas

under lappmarkslagen. Detta område omfattar enligt verkställd utredning

omkring 100,000 hektar enskilda skogar. Därav utgöras emellertid 64,000

hektar av sådana skogar, som redan nu lyda under allmänna skogsvårdslagen,

under det att blott 36,000 hektar tillhöra lappmarkslagens tillämpningsområde.

Därtill kommer, vilket jämväl påvisats av centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund, att de hemmansskogar, som i skogsvårdsstyrelsens

utredning betecknats som särskilt svårföryngrade, i flertalet fall

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

redan nn innehavas med fri dispositionsrätt, under det att flertalet av de

ofria skogarna ligga inom områden, som skogs vårdsstyrelsen betecknat som

biologiskt bättre lottade. Vid sådant förhållande samt då de sakkunniga

vid sin resa i förevarande trakter kommit till den bestämda uppfattningen,

att behov icke föreligger att bibehålla ströhemmanen därstädes under lappmarkslagen,

finner jag mig sakna anledning att föreslå åtgärder i sådan

riktning. Denna ståndpunkt finner jag så mycket mer motiverad som Kungl.

Maj:t, därest föryngringssvårigheter i anförd omfattning skulle föreligga,

torde vara oförhindrad att efter hemställan av vederbörande skogsvårdsstyrelse

för de inom ifrågavarande trakter belägna skogar meddela sådant förordnande,

som omtalas i skogsvårdslagens § 18, därest behov därav visas

föreligga.

Någon rubbning i revirindelning eller med avseende å den ordinarie personalen

å reviren synes knappast påkallas av den nu ifrågasatta överflyttningen

av skogsmarker. Däremot torde inskränkningar kunna ske beträffande

den extra personalen inom reviren. Vad angår det ökade arbete, som kommer

att åligga skogsvårdsstyrelserna, torde viss ökning i dessas arbetskrafter

komma att erfordras. Man torde härvid hava rätt att förvänta, att skogsstatens

övertaliga personal i största möjliga utsträckning tages i anspråk av skogsvårdsstyrelserna.

Ströhemmanens överflyttande från domänstyrelsens till skogsvårdsstyrelsernas

överinseende medför en avsevärd förenkling i administrativt hänseende,

varigenom statens förvaltningskostnader i viss utsträckning komma att nedbringas.

Svårigheter torde dock föreligga att på förhand tillförlitligt beräkna

storleken av denna besparing.

Enligt inom domänstyrelsen verkställd utredning kunna de årliga kostnaderna

för lappmarkslagens handhavande i vad ströhemmanen angår för

närvarande beräknas till 67,010 kronor. Därav skulle 36,447 kronor belöpa

å Norrbottens län, 17,899 kronor å Västerbottens län samt 12,664 kronor

å Västernorr lands och Jämtlands län. Från ströhemmanen influtna utsyningsavgifter

hava under år 1927 uppgått till 9,153 kronor, och detta

belopp torde kunna anses utgöra ett ungefärligt riktigt medeltal. Domänverkets

utgifter skulle sålunda, genom att vården om skogarna å ströhemmanen

bortfölle, årligen minskas med omkring 57,850 kronor. Detta belopp

får nog anses vara lågt beräknat. Till jämförelse kan påpekas, att i den

till 1924 års riksdag framlagda propositionen nr 95 dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet beräknade domänfondens årliga kostnader för ströhemmanens

skogar till omkring 80,000 kronor.

Å andra sidan måste man naturligtvis räkna med förhöjda utgifter för

skogsvårdsstyrelserna i samma mån som dessas arbetsuppgifter ökas. Vad

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län beträffar synes denna ökning

knappast bliva så betydande, att den icke torde kunna tillgodoses inom

den nuvarande finansiella ramen med den stegring av skogsvårdsavgifter

samt andel i statsanslag, som blir en följd av arealökningen. För Norrbottens

län kommer däremot saken att ställa sig annorlunda. Här blir

ökningen av arbetsbördan relativt mycket större utan att inkomsterna i motsvarande

mån komma att stiga. Saken är nämligen den, att inkomsterna

av skogsvårdsavgifter från de avsides belägna skogar med låga rotvärden,

varom här är fråga, bliva synnerligen obetydliga. De hava uppskattats att

uppgå till allenast omkring 2,000 kronor årligen. Genom centralrådet för

skogsvårdsstyrelsernas förbund har verkställts utredning för beräkning av

de ökade utgifter, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län skulle åsamkas på

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

17

grund av de nytillkomna ströhemmanen. Enligt denna utredning skulle

sagda utgifter årligen komma att belöpa sig till omkring 35,000 kronor.

För Norrbottens län skulle i anslutning till denna beräkning framdeles

komma att erfordras ett ej oväsentligt ökat årligt anslag.

Av de skäl, som härovan framlagts, har jag funnit mig böra förorda,

att ströhemmanen på sätt de sakkunniga föreslagit nu överföras till 1923

års skogsvårdslags tillämpningsområde. I överensstämmelse härmed kar

jag låtit utarbeta förslag till sådan ändring av 1 § i lappmarkslagen, att

denna lag icke längre skall vara tillämplig å enskilda skogar belägna

utom lappmarken samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Jag vill

emellertid framhålla, att mitt ställningstagande beträffande nu förevarande

skogar icke i någon mån får anses innebära ett ståndpunktstagande till frågan

om skogslagstiftningen för själva lappmarken samt Särna och Idre socknar.

Nämnda trakter få uppenbarligen bedömas efter de särskilda förhållanden,

som med avseende å dem äro rådande.

Beträffande tiden för genomförandet av den föreslagna överflyttningen

delar jag de sakkunnigas mening, att en tidpunkt bör väljas, då ett visst

stillestånd i arbetet i skogarna föreligger. Tiden omkring den 1 maj torde

fylla ett sådant krav, varför bestämmelserna föreslås skola träda i kraft

den 1 maj 1930.

I likhet med de sakkunniga finner jag vidare vissa övergångsbestämmelser

vara erforderliga vid lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen

med avseende å ströliemmanens skogar.

Av allmänna regler följer, att rättsförhållanden, som uppkommit genom

avverkningar, vilka ägt rum å här avsedda skogar före skogsvårdslagens

ikraftträdande, böra bedömas enligt den vid tiden för avverkningarnas verkställande

gällande lagen. Denna grundsats innebär å ena sidan, att något

krav å reproduktionsåtgärder enligt skogsvårdslagen ej bör kunna framställas

med anledning av dylika avverkningar. Å andra sidan följer därav,

dels att vederbörande är pliktig vidtaga sådana åtgärder för skogsvårdens

befrämjande, som blivit föreskrivna som villkor för avverkningen, dels ock

att överträdelser av lappmarkslagen, som vid berörda avverkningar ägt rum,

böra straffas efter sagda lag jämväl efter skogsvårdslagens ikraftträdande.

Vidare torde berörda grundsats hava till följd att, därest beträffande sådan

avverkning, varom här är fråga, föreskrift enligt 8 § i lappmarkslagen meddelats

om överhållande av vissa träd såsom fröträd samt dessa träd vederbörligen

märkts, vad i lappmarkslagen är stadgat om förbud mot avverkning

av dylika träd och överträdelse av sådant förbud bör fortfara att

gälla efter skogsvårdslagens ikraftträdande.

Därest utsyningsförrättning verkställts enligt lappmarkslagen av skogsstatstjänsteman

utan att avverkning därefter företagits, bör icke en dylik förrättning

komma att sakna betydelse. Eu sådan utsyning torde böra få

giltighet så tillvida, att avverkning i enlighet med utsyningen och med

iakttagande av de i samband därmed till äventyrs lämnade föreskrifter må

äga rum inom viss begränsad tid, varvid lappmarkslagens och icke allmänna

skogsvårdslagens föreskrifter bliva med avseende å avverkningen tillämpliga.

Skulle däremot vid avverkning inom den skogstrakt, där utsyning ägt rum,

avverkningen utsträckas utöver utsyningen eller i utsyuingsprotokollet meddelade

föreskrifter frånträdas, böra uteslutande skogsvårdslagens bestämmelser

med därav föranledd reproduktionsskyldighet komma till tillämpning

beträffande avverkningen. Såsom lämplig tidsbegränsning i berörda avseende

torde kunna antagas en tid av fem år.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 sand. 22 häfl. (Sr 09.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Vad angår tillstånd till odlingsföretag och föreskrift därom, som av länsstyrelsen

meddelats enligt 10 § i lappmarkslagen, synes uppenbart, att även

dylika tillstånd och föreskrifter, där de äga giltighet vid tiden för skogsvårdslagens

ikraftträdande, böra fortfara’ att gälla efter sagda tidpunkt.

Härvid är emellertid att märka, att tillstånd, som nyss sagts, medför ej

blott rätt utan även skyldighet att utföra företag, som däri avses, i det att

vid meddelande av dylikt tillstånd viss tid föreskrives, inom vilken företaget

skall vara fullbordat vid äventyr av vite. En underlåtenhet att ställa

sig dylik föreskrift till efterrättelse torde jämväl efter skogsvårdslagens

ikraftträdande böra medföra en tillämpning av föreskriven vitespåföljd.

Härav torde följa att, där sökanden väl fullbordar företaget inom bestämd

tid men överskrider tillståndet genom att bedriva avverkning å ett större

område än tillståndet avser, detta ej bör föranleda, att tillståndet förfaller,

utan allenast hava till påföljd, att skogsvårdslagen erhåller tillämpning å

den del av avverkningen, som ej faller under tillståndet. Har avverkning

enligt tillståndet ännu ej påbörjats, då skogsvårdslagen träder i kraft, och

finner sökanden lämpligare att utföra odlingsföretaget med tillämpning av

skogsvårdslagens föreskrifter, torde hinder ej möta för honom att hos länsstyrelsen

återkalla ansökningen om företaget med verkan, att tillståndet förfaller.

En del av de bestämmelser i lappmarkslagen, som enligt vad förut nämnts

böra förlänas fortsatt giltighet efter skogsvårdslagens ikraftträdande, förutsätta

vidtagande av vissa åtgärder av befattningshavare vid skogsstaten.

Likaledes förutsättes i lappmarkslagen att vid utförande av odlingsföretag,

vartill tillstånd enligt denna lag meddelats, vissa åtgärder böra vidtagas av

skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. Då skogsstatspersonalen efter

det skogsvårdslagen vunnit tillämpning å ströhemmanen icke vidare bör

tagas i anspråk för dessa hemman, synas förenämnda åtgärder efter nyssnämnda

tidpunkt böra ankomma på vederbörande skogsvårdsstyrelser samt

deras befattningshavare.

I enlighet med vad sålunda anförts hava i förslaget upptagna övergångsbestämmelser

utarbetats.»

Ändring av I 10 § lappmarkslagen stadgas, att där ägare eller åbo vill för skogmarks

gens "bestäm- uppodling till åker eller äng fälla barrträd utöver husbehovet, han därmelser

ro-: till skall förvärva tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Meddelas tillmarks

altläg- stånd> ska11 länsstyrelsen utsätta viss tid, inom vilken odlingen vid vite

gande för skall vara fullbordad. Länsstyrelsens prövning i ärendet skall grunda sig

odling m. m. på ay ve(jerbörande skogstjänsteman eller kronobetjänt avgivet yttrande

markslagen'') samt föregås av besiktning, som skall verkställas antingen av endera av

nyssnämnda personer eller av lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent

eller av två trovärdiga män. Virket skall, innan det avföres

från avverknirigsplatsen, stämplas samt skall avräknas vid den utsyning,

som i övrigt kan ske å fastigheten.

Emellertid innehåller lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande

till kronan stadgande, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan,

utgår medelst bekostande av odling å den fastighet, vartill ängen hör. Därvid

uppkommande frågor rörande området för odlingen samt om planen för

odlingen handläggas och avgöras av den så kallade ströängsnämnden. Denna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

19

består av en lantmätare, en jordbrukskonsulent eller annan person med

jämförlig utbildning samt en person, som utan att behöva äga dylik utbildning

besitter praktisk insikt i lappmarkernas jordbruksförhållanden. Ersättning

för odlingsarbetet utbetalas med 7s vid arbetets påbörjande, med 2/b,

när arbete motsvarande halva beräknade kostnaden fullgjorts, och med */6, då

arbetet avslutats. Det åligger den i ströängsnämnden tjänstgörande lantmätaren

att viss tid efter förrättningens avslutande till vederbörande revirförvaltare

översända de till förrättningen hörande koncepthandlingarna, varefter

det åligger revirförvaltaren att granska handlingarna samt att, där

han finner sådant påkallat, å kronans vägnar fullfölja talan mot förrättningen.

Kungl. Maj:ts förslag, vilket grundar sig på en av länsstyrelsen i Västerbotten

gjord framställning, som biträtts av i ärendet hörda myndigheter ävensom

förut omförmälda skogssakkunniga, går ut på att från i 10 § lappmarkslagen

föreskriven besiktning ävensom föreläggande av vite att fullgöra odlingsarbetet

undantaga sådan odling, som jämlikt lagen den 22 juni 1921

skulle utgöra vederlag för till kronan indragen ströäng. Berörda kontrollåtgärder

hava nämligen ansetts icke vara av behovet påkallade i fråga om

dylik odling och innebära därför ett onödigt betungande av markägareD.

De skäl, som i den föreliggande propositionen anförts till stöd för ett

överförande av vissa ströhemman under lappmarkslagen till den allmänna

skogsvårdslagen, anser utskottet bärande. I anslutning till den tanke,

som framföres i motionen II: 434, håller utskottet emellertid före, att medgivande

till väsentligt friare förfogande över skogstillgångarna å de hittills

under lappmarkslagen lydande skogarna icke bör ske, utan att samtidigt

överväges, huruvida icke något vederlag bör lämnas i fråga om

sådana skogar, som icke utgöra stöd för jordbruk, d. v. s. huvudsakligen

de skogar, som nu ägas av skogsbolag. Ett dylikt vederlag synes böra

få helt disponeras till stöd för jordbruket i de orter, medgivandet skulle

komma att beröra. Frågan om detta vederlag och de närmare bestämmelserna

härom torde böra bliva föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts

försorg. Med hänsyn till önskvärdheten av att så snart möjligt är kunna

lämna den jordbruksidkande befolkningen det medgivande till friare förfoganderätt

över ifrågavarande skogar, som propositionen innebär, torde

det vara önskvärt, att denna utredning verkställes så skyndsamt, att förslag

i ärendet kan underställas nästkommande riksdag. I avbidan på

resultatet av denna utredning torde alltså böra anstå med ändring av

lappmarkslagens giltighetsområde, och utskottet kan alltså icke nu tillstyrka

Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Vad i propositionen föreslagits rörande ändring av lappmarkslagens

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

bestämmelser i fråga om skogsmarks utläggande för odling m. m. föranleder

icke någon erinran från utskottets sida.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må,

1) med tillkännagivande att förevarande proposition

icke kunnat i oförändrat skick av riksdagen bifallas,

för sin del godkänna ett såsom bilaga till detta utlåtande

fogat förslag till förordning om ändrad lydelse

av 10 § i förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående

utsyning å viss skog inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden;

2) med anledning av motionen II: 434, i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter

i saken verkställd utredning — varvid bör övervägas

huruvida såsom villkor för överförande av skog, som

icke utgör stöd för jordbruk, bör uppställas skyldighet

för ägaren att till statsverket erlägga lämpligt vederlag

— för nästkommande riksdag framlägga förslag

till omedelbart överförande till 1923 års skogsvårdslags

tillämplighetsområde av de under lappmarkslagen

lydande skogar, som äro belägna utanför lappmarken

samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län.

Stockholm den 23 maj 1929.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Andersson i Fällenborg,

Tjällgren, von Stockenström, Granath, Gabrielsson, Kropp och Anders Henriksson; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Hedlund i Häste, Sköld, Svensson

i Grönvik, Månsson i Erlandsro, Björk i Trj''de, Gustafson i Vimmerby och Pehrsson i

Bramstorp.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

21

Reservationer:

1) av herrar Sederholm, Andersson i Fältenborg, von Stockenström, Gabrielsson,

Hedlund i Häste, Månsson i Erlandsro och Gustafson i Vimmerby,

som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Såsom framgår av förestående redogörelse förordade 1927 års jordbruksutskott,

under yrkande om avslag å Kungl. Maj:ts förslag till ny lappmarkslag

med oförändrat giltigbetsområde, dels utarbetandet enligt vissa

angivna riktlinjer av ny skogsvårdslag för inom lappmarkerna belägna

enskilda skogar, dels — i anslutning till 1923 års riksdags ståndpunkt —

undersökning om överförande till den allmänna skogsvårdslagen av de utom

lappmarkerna belägna enskilda skogar, beträffande vilka ur skogsbiologisk

synpunkt hinder härför icke mötte. Som sin principiella uppfattning i sistberörda

hänseende angav utskottet, att en särlagstiftning av lappmarkslagens

art icke borde vara till sitt giltighetsområde vidare än som för tillgodoseende

av det därmed avsedda syftet kunde anses nödvändigt. De av utskottet

sålunda och i övrigt utvecklade skälen för ett överförande av ströhemman

under lappmarkslagen till den allmänna skogsvårdslagen torde

alltjämt äga full giltighet. Den utsträckning, vari ett dylikt överförande

enligt det nu framlagda förslaget skulle äga rum, finner utskottet med

hänsyn till den nu verkställda utredningens resultat väl avvägd. Allenast

beträffande de nordligaste delarna av Norrbottens läns kustland hava överhuvud

under utredningens gång mera sakliga motiv anförts för lappmarkslagens

bibehållande. På sätt närmare framgår av den i propositionen härför

lämnade redogörelsen synas emellertid de farhågor, som i detta stycke

av vissa myndigheter uttalats, väsentligen hava grundats på tvekan, huruvida

18 § i den allmänna skogsvårdslagen skulle kunna tillämpas i fråga

om skogar i berörda trakter. Departementschefen har emellertid uttalat, att

Kungl. Maj:t torde vara oförhindrad att även för dessa skogar meddela sådant

förordnande, som omtalas i sagda paragraf. Utskottet delar denna uppfattning

och har vid sådant förhållande och med hänsyn till vad beträffande

sagda skogar i övrigt blivit utrett — bland annat den omständigheten, att

dessa skulle komma att utgöra allenast en mindre del av de redan under

skogsvårdslagen lydande å samma område belägna skogarna — icke funnit

sig böra härutinnan ifrågasätta någon avvikelse från Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet övergår härefter till att yttra sig över de särskilda förslag, som

i det föreliggande ärendet framförts i motionen II: 434. Motionärens uppfattning

ansluter sig nära till den under utredningens gång av vissa myndigheter

intagna ståndpunkten, att med avgörandet av den förevarande frågan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

borde anstå i avvaktan på lösandet av det spörsmål rörande lagstiftningen

för de övriga under lappmarkslagen lydande skogar, som fortfarande är

föremål för utredning av 1927 års sakkunniga. Såväl av berörda myndigheters

uttalanden som av vad i motionen anföres synes framgå, att några

sakliga invändningar knappast resas mot åtgärden att överföra ifrågavarande

ströhemman till den allmänna skogsvårdslagen. Men det göres gällande,

att detta överförande nu skulle prejudicera de avgöranden, som i sinom tid

förestå beträffande lappmarkslagen i övrigt. Denna uppfattning kan utskottet

icke biträda, alldenstund utskottet liksom tidigare gör en bestämd skillnad

mellan dessa olika problem. Enligt utskottets tanke föreligga inga vägande

skäl att längre undanskjuta upptagandet till slutlig behandling av den redan

för åtskilliga år sedan väckta och numera på ett enligt utskottets mening

tillfredsställande sätt utredda frågan om ströhemmanens överförande till

skogsvårdslagen. I detta sammanhang vill utskottet emellertid understryka

departementschefens bestämda uttalande, att ställningstagandet beträffande

nu förevarande skogar icke i någon mån får anses innebära ett

ståndpunktstagande till frågan om skogslagstiftningen för själva lappmarken

och Särna och Idre socknar i Kopparbergs län. Utskottet håller sålunda

före, att, då obestridliga skäl för överförande av skogarna å ifrågavarande

ströhemman till den allmänna skogsvårdslagen föreligga, sådan överföring

också bör utan ytterligare uppskov äga rum. Att under angivna förhållanden

göra detta ärende beroende av frågan om skogslagstiftning för de

övriga under lappmarkslagen nu lydande skogar synes utskottet knappast förenligt

med billighet — icke minst med hänsyn till sistnämnda frågas synnerligen

invecklade och svårlösta beskaffenhet. Utskottets uppfattning i detta

hänseende rubbas icke heller genom den av motionären framförda tanken, att i

händelse av ett eventuellt frigivande i en framtid jämväl av de övriga under

lappmarkslagen hörande skogarna något vederlag — såvitt nämligen rör

trävarubolag — svarande mot den för markägaren uppstående ekonomiska

vinsten av frigivandet borde uttagas. Utskottet får härvid särskilt framhålla,

att vad som väl närmast skulle kunna åberopas som stöd för denna tanke —

att kronan vid den ursprungliga skogstilldelningen med hänsyn till utsyningstvånget

lagt till större skogsarealer än eljest skulle hava skett — överhuvud icke

har avseende å de till nu ifrågavarande ströhemman hörande skogarna, vilka

såsom förut omförmälts uppkommit i annan ordning. I den mån motionärens

tanke kan anses hava något fog för sig är den således enligt utskottets

mening helt och hållet att hänföra till frågorna om förändrad skogslagstiftning

för de övriga lappmarksskogarna. Med den uppfattning utskottet alltså

i detta avseende hyser, har utskottet icke heller ansett sig kunna förorda

motionärens skrivelseförslag. Härvid vill utskottet emellertid framhålla,

att det ledande motivet i motionen — omsorgen om de sociala förhållanden

i lappmarkerna i händelse av ändrad skogslagstiftning i en framtid för

dessa trakter — måste anses vara i de här förut återgivna direktiven till de

sakkunniga noga beaktat och framhävt; vartill kommer att bland de sak
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

23

kunniga ortsbefolkningens intressen finnas särskilt representerade. Då utredningen

vidare uttryckligen förklarats skola vara förutsättningslös, torde

— såvitt utskottet kan finna — hinder icke möta för de sakkunniga att

jämväl undersöka motionärens uppslag, därest skäl därtill anses föreligga.

Utskottet har alltså funnit sig böra i oförändrat skick godkänna vad

Kungl. Maj:t föreslagit i fråga om inskränkning av lappmarkslagens giltighetsområde

och har icke heller något att erinra mot de i detta hänseende

föreslagna övergångsbestämmelserna.

Vad som anförts till stöd för förslaget till ändring av bestämmelserna

i 10 § lappmarkslagen rörande skogsmarks utläggande för odling, finner

utskottet fullt klarlägga lämpligheten av sådan ändring. Utskottet tillstyrker

därför propositionen även i denna del.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen med avslag av motionen II: 434 må bifalla

förevarande proposition.

2) av herrar Johansson i Uppmälby, Nilsson i Kabbax-p, Granath, Kropp,

Sköld och Björk i Tryde, som anfört följande:

Vi hava inom utskottet hävdat den meningen, att frågan om skogsvårdslagstiftningen

för de s. k. ströhemmanen bort upptagas till avgörande i samband

med frågan om den s. k. lappmarkslagstiftningen i dess helhet. Då

vi emellertid icke kunnat vinna allmännare anslutning till denna tanke, men

utskottets förevarande förslag i viss mån tillmötesgår denna vår mening,

hava vi anslutit oss till nämnda förslag, detta så mycket mera som därigenom

frågan om ett eventuellt vederlag i vissa fall vid övergång till en

friare skogsvårdslagstiftning torde, vilket vi anse ändamålsenligt, komma

under övervägande.

3) av herr Henriksson.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Bilaga.

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 10 § i förordningen den 18 juni 1915

(nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 10 § i förordningen den 18 juni 1915 angående

utsyning å viss skog in(jm Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

med flera områden skall erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

Har jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan

bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå

medelst bekostande av odling å område som utgör skogsmark, må fastighetsägaren

eller åbon utan hinder av bestämmelserna i denna förordning

avverka å området växande barrträd. Sålunda avverkat virke skall, i

den mån det icke tagas i anspråk för fastighetens och därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov, genom vederbörande skogstjänstemans

försorg stämplas, innan virket avföres, samt avräknas vid utsyning i

övrigt å fastigheten.

Vill fastighetsägare eller åbo eljest för skogsmarks uppodling till åker

eller äng fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov, göre anmälan därom hos vederbörande skogstjänsteman;

och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i

sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning

å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek,

beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens befallningshavande

insända instrumentet över undersökningen med uppgift

å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det

yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda. Önskar sökanden

vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad

antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande

skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet

vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen verkställas

av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två

andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning

i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med eget

yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningshavandes prövning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

25

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas, meddele

Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande av viss

tid, inom vilken vid vite, som Konungens befallninghavande äger bestämma,

odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Konungens

befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen

för sökandens förständigande. Virket skall, innan det avföres, genom

skogstjänstemannens försorg stämplas. Vad sålunda stämplats skall avräknas

vid utsyning i övrigt å fastigheten.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 10 samt. 22 häft. (Nr 69.)

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69.

Bilaga.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 1 och 10 §§ i förordningen den 18

juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Härigenom förordnas, att 1 och 10 §§ i förordningen den 18 juni 1915

angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns

lappmarker med flera områden skola erhålla följande ändrade lydelse.

1 *.

Å följande fastigheter, nämligen

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna

och Idre socknar av Kopparbergs län, allmännings- och husbehovsskogar

dock undantagna; samt

2) inom de sex norra länen belägna kronohemman och kronobyggen

under stadgad åborätt,

skola vederbörande rättsägare med avseende å dispositionsrätten över

skogen vara underkastade de inskränkningar, som i denna förordning

stadgas.

10 $.

Har jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan

bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå

medelst bekostande av odling å område som utgör skogsmark, må fastighetsägaren

eller åbon utan hinder av bestämmelserna i denna förordning

avverka å området växande barrträd. Sålunda avverkat virke skall, i

den mån det icke tagas i anspråk för fastighetens och därmed sambrukad

fastighets oundgängliga husbehov, genom vederbörande skogstjänstemans

försorg stämplas, innan virket avföres, samt avräknas vid utsyning i

övrigt å fastigheten.

Vill fastighetsägare eller åbo eljest för skogsmarks uppodling till åker

eller äng fälla barrträd utöver fastighetens eller därmed sambrukad fastighets

oundgängliga husbehov, göre anmälan därom hos vederbörande skogstjänsteman;

och åligge det denne att, så snart det lämpligen kan ske i

sammanhang med annan tjänsteförrättning i orten, verkställa undersökning

å den uppgivna odlingsmarken till utrönande av dess läge, storlek,

beskaffenhet och tjänlighet till odling samt därefter till Konungens be
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 69. 27

fallningshavande insända instrumentet över undersökningen med uppgift

å den tid, som anses erforderlig för odlingens fullbordande, jämte det

yttrande i övrigt, vartill undersökningen kan föranleda, önskar sökanden

vinna snabbare handläggning av ärendet, äge han på egen bekostnad

antingen för undersökning å marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande

skogstjänsteman eller kronobetjänt, varefter denne med ärendet

vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta undersökningen

verkställas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två

andra trovärdiga män samt insända däröver avgivet intyg jämte ansökning

i ärendet till endera av förstnämnda tjänstemän, som har att med

eget yttrande befordra ansökningen till Konungens befallningskavandes

prövning.

Finner Konungens befallningshavande det tillämnade odlingsföretaget

vara av beskaffenhet, att den sökta avverkningen bör medgivas, meddele

Konungens befallningshavande tillstånd därtill med utsättande av viss tid,

inom vilken vid vite, som Konungens befallningshavande äger bestämma,

odlingen skall vara fullbordad; skolande underrättelse om Konungens

befallningshavandes beslut i ärendet meddelas skogstjänstemannen för

sökandens förständigande. Virket skall, innan det avföres, genom skogstjänstemannens

försorg stämplas. Vad sålunda stämplats skall avräknas

vid utsyning i övrigt å fastigheten.

Denna förordning skall träda i kraft, i vad den avser ändring i 10 §

den 1 juli 1929 samt vad angår övriga delar den 1 maj 1930. Dock skall

med avseende å fastighet, beträffande vilken förordningen den 18 juni

1915 icke längre skall vara tillämplig, iakttagas.

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före den 1 maj 1930, skola

förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Har utsyning verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915 men

avverkning ej utförts före den 1 maj 1930, må avverkning jämlikt förut

gällande bestämmelser verkställas jämväl därefter, dock icke senare än

inom fem år från det utsyningsförrättningen avslutats.

3) Tillstånd till odlingsföretag samt föreskrift därom, som meddelats

enligt förordningen den 18 juni 1915 och ej upphört att gälla före den 1

maj 1930, skola äga fortsatt giltighet därefter.

4) Vad i förordningen den 18 juni 1915 är stadgat om befogenhet eller

skyldighet för befattningshavare vid skogsstaten att vidtaga eller föranstalta

om viss åtgärd, skall efter den 1 maj 1930 i fall, där sagda förordning

eller enligt densamma meddelat tillstånd eller föreskrift äger

fortsatt giltighet, i stället gälla om vederbörande skogsvårdsstyrelse samt,

vad angår rätt att taga i beslag virke, som skall anses förbrutet, jämväl

om hos denna anställd befattningshavare med skoglig utbildning.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:284 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i den för skogsskötseln inom lappmarken m. fl. områden gällande s. k. a1 i texten