Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande vägstämma.

1929-02-15 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1929:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser rörande vägstämma.

Dokumentets text

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Historik.

Nr 8.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1929 kl. 1 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser

rörande vägstämma.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom

andra kammaren väckta motioner, nämligen

1) nr 187 av herr Andersson i Höör m. fl., vari hemställts, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

skyndsamt låta verkställa utredning om huruvida och på vilket sätt beslutanderätten

inom vägdistrikt må kunna överlämnas till fullmäktige, valda

enligt proportionellt valsystem och på grundval av den kommunala rösträtten

eller på grundval av rösträttsbestämmelser, som giva en röst till

varje väghållningsskyldig, samt att Kungl. Maj:t måtte om möjligt till 1930

års riksdag framlägga förslag i frågan; samt

2) nr 294 av herrar Hällgren och Johansson i Uppmälby, vari hemställts,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad och

skyndsam utredning angående förändring av bestämmelserna för de väghållningsskyldigas

rösträtt uti vägfrågor, syftande till att varje väghållningsskyldig

må erhålla en röst, samt att förslag härom om möjligt måtte föreläggas

1930 års riksdag.

Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för berörda framställningar,

får utskottet hänvisa till motionerna.

De ändringar i lagen angående väghållningshesvärets utgörande på landet

den 23 oktober 1891, som år 1905 genomfördes, innefattade bland annat

nya bestämmelser till närmare reglering av de väghållningsskyldigas

självstyrelse, bland dem ordnandet enligt 52 § i gällande väglag om beslutanderätten

å vägstämma. Enligt nämnda paragraf beräknas röstvärdet

vid vägstämma efter vägfyrktal, som påföres enligt de i 59 § i

lagen angivna regler. I väghållningsdistrikt, som omfattar mer än en

kommun, äga de väghållningsskyldiga att å vägstämma låta sin talan

utföras genom av dem kommunvis å kommunalstämma efter vägfyrktal

utsedda ombud, vilka skola äga att rösta för sin kommuns hela vägfyrktal,

enskilda väghållningsskyldiga obetaget att vid vägstämman själva

eller genom ombud, varom flera väghållningsskyldiga kunna förena sig,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

3

utöva rösträtt för eget fyrktal, som i ty fall avräknas från det, för vilket

vederbörande kommunalombud skulle äga rösta. Har rösträtten för jordbruksfastighet

av ägaren skriftligen överlåtits å arrendatorn för hela

arrendetiden eller viss del därav, ej understigande ett år, äge arrendatorn

utöva rösträtten, så länge överlåtelsen gäller.

Såsom jämväl av motionärerna erinrats, har frågan om införandet av

begränsning av fyrktalsägares rösträtt i överensstämmelse med den inskränkning,

som 1900 genomfördes i fråga om kommunala ärenden, vid

flera tillfällen varit föremål för riksdagens behandling.

Vid 1909 ars riksdag väcktes sålunda i detta ämne två motioner, vari

föreslogs, att å vägstämma rösträtt icke borde få utövas vare sig för i

väghållningsdistrikt ingående kommun eller av någon till kommunen hörande

enskild väghallningsskyldig för mer än en tiondedel av vägkållningsdistriktets

vägfyrktal. I anledning av nämnda motioner anhöll riksdagen

i skrivelse (nr 153), att Ivungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida icke

en begränsning borde ske av väghållningsskyldigs rösträtt å vägstämma;

och anförde riksdagen därvid bland annat följande.

»Det lärer icke kunna bestridas, att eu viss begränsning till förmån för

de mindre starka beskattningsobjekten och kommunerna i det förevarande

hänseendet visat sig vara av behovet påkallad. Härför tala liknande skäl,

som föranlett en begränsning av den kommunala rösträtten. Däremot håller

riksdagen före, att en dylik begränsning endast bör ske genom reduktion

av de enskilda vägunderhållningsskyldigas fyrktal, varigenom tydligen

även rösträtten för den kommun, de tillhöra, begränsas. Att härutöver

reducera kommunens fyrktal, när kommunen såsom ett slags representant

för sina medlemmar jämlikt 52 § genom det utsedda kommunombudet

utövar den dessa tillkommande rösträtt, synes riksdagen icke med

skäl kunna ifrågasättas. Därtill kommer, att en dylik bestämmelse ej

skulle få annan praktisk betydelse, än att de enskilda väghållningsskyldiga

personligen eller genom ombud utövade sin rösträtt.»

Jämväl vid 1913 års riksdag väcktes en motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utredning, i vad mån en begränsning av de höga

röstetalens inflytande vid vägstämmor lämpligen kunde ske. I utlåtande

över denna motion (nr 27) förklarade sig jordbruksutskottet i allt kunna

ansluta sig till vad i ovan omförmälda motivering till 1909 års riksdags

skrivelse i ämnet anförts beträffande behovet av viss begränsning i rösträtten

vid vägstämmor till förmån för de mindre starka beskattningsobjekten

och kommunerna. Däremot ansåge sig utskottet kunna ifrågasätta,

huruvida en dylik begränsning, som däri förmenats, borde ske allenast

genom reduktion av de enskilda väghållningsskyldiges fyrktal.

Även med en dylik reduktion syntes det nämligen, enligt utskottets uppfattning,

lätt kunna inträffa, att i väghållningsdistrikt, som bestode av

flera kommuner, den största kommunen, särskilt där den läte sig företrädas

av ett i laga ordning utsett ombud, som representerade kommunens

hela röstetal, komme att helt behärska omröstningarna vid vägstämma

och sålunda fullständigt utesluta alla andra i distriktet ingående kom
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

muner från varje inflytande på vägstäminans beslut. Då utskottet icke

hade kunnat undgå att finna ett dylikt sakernas tillstånd mindre lyckligt,

hade Utskottet för sin del velat framhålla önskvärdheten av att vid den i

1909 års riksdagsskrivelse begärda utredningen jämväl måtte tagas under

övervägande, huruvida icke, utöver den begränsning av vederbörande

kommuners röstetal, som bleve eu följd av den ifrågasatta reduktionen av

de enskilda väghållarnas fyrktal, jämväl viss ytterligare inskränkning i

de särskilda kommunernas rösträtt lämpligen måtte kunna stadgas, t. ex.

sålunda, att ingen kommun tillätes rösta för större antal röster än som

motsvarade visst procenttal av samtliga i väghållningsdistriktet ingående

kommuners sammanlagda röstetal.

Utskottet hänvisade emellertid till omförmälda av 1909 års riksdag begärda

utredning i ämnet — riksdagsskrivelsen hade då av Kungl. Maj:t

överlämnats till den s. k. vägkommissionen — därvid utskottet uttalade,

att jämväl de av utskottet framförda synpunkterna torde komma i betraktande

vid nämnda utredning. Med hänsyn härtill ansåg utskottet någon

vidare åtgärd i anledning av motionen icke påkallad. Riksdagen fattade

beslut i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo en motion i ämnet, vilken motion

utmynnade i hemställan av innehåll, att ingen skulle vid vägstämma fa

utöva rösträtt för mera än en tiondel av vid stämman representerade vägfyrkar.

Jordbruksutskottet uttalade i utlåtande häröver (nr 26), att utskottet

funne uppenbart, att nu gällande bestämmelser angående rösträtt

å vägstämma vore i behov av revision. Frågan härom syntes emellertid

enligt utskottets förmenande böra upptagas till slutlig behandling i ett

sammanhang med den reformering av hela vägväsendet på landet, som

dåmera syntes vara omedelbart förestående, och utskottet hemställde därför

- utan att närmare ingå å motionärens förslag — att motionen icke

måtte föranleda någon åtgärd, vilket även blev riksdagens beslut.

På sätt ovan nämnts överlämnades 1909 års riksdagsskrivelse till vägkommissionen

och sammankopplades därigenom med utredningen om ny

väglagstiftning. Såsom bekant innebar resultatet av sistnämnda utredning

— det vid 1922 och 1923 års riksdagar behandlade förslaget till ny

väglag — en helt ändrad organisation av vägväsendet, i sammanhang varmed

frågan om begränsning av rösträtt vid vägstämma helt bortföll.

Frågan återupptogs vid riksdagen år 1924, då i väckta motioner gjordes

hemställan av samma innebörd som 1921 års motion.

Jordbruksutskottet anförde i anledning av dessa motioner följande:

»På sätt av förestående redogörelse framgår har den av riksdagen tidigare

begärda utredningen i frågan på grund av framläggandet av förslaget

till ny väglag icke lett till något särskilt resultat. Sedan nämnda förslag

vid 1922 och 1923 års riksdagar förfallit, synes numera — såsom framgår

av ett flertal vid innevarande riksdag föreliggande framställningar —

uppmärksamheten åter hava inriktat sig å genomförandet av möjliga partiella

ändringar i den gällande väglagen. I anslutning härtill och då ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

5

skottet fortfarande håller före, att bestämmelserna om rösträtt å vägstämma

icke äro tillfredsställande samt att en jämkning härutinnan är

önskvärd, finner även utskottet angeläget, att ifrågavarande spörsmål nu

återupptages till behandling. Utskottet har emellertid vid övervägande

av motionärernas förslag till lagändring icke blivit övertygat, att detsamma

skulle innebära en fullt lycklig lösning. Vid sådant förhållande

och då i varje fall — med hänsyn särskilt till de konsekvenser en ändring

i de nuvarande bestämmelserna komme att innebära — synes utskottet

erforderligt, att en närmare utredning i ämnet kommer till stånd, har

utskottet ansett sig böra föreslå, att riksdagen ånyo hos Kungl. Maj:t gör

framställning om dylik utredning.»

I anslutning härtill begärde riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,

huruvida en begränsning borde ske i fråga om rösträtten å vägstämma,

samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde giva anledning.

Även vid 1927 års riksdag väcktes flera motioner rörande ändringar i

bestämmelserna angående vägstämma. En motion (II: 252) avsåg införande

av allmän och lika rösträtt vid vägstämma. En annan (II: 465) gick

ut på skyndsam utredning i syfte att beslutanderätten inom vägdistriktet

måtte kunna överlämnas till fullmäktige, valda enligt proportionellt valsystem

och på grundval av rösträttsbestämmelser, som gåve en röst till väghållningsskyldig.

Slutligen framställdes i ett par motioner (II: 10 och II: 464)

i ett flertal avseenden önskemål om erhållande av tydligare och utförligare

bestämmelser rörande vägstämma. I anledning av dessa motioner anförde

1927 års jordbruksutskott följande:

»Såsom framgår av det föregående har frågan om revision av bestämmelserna

angående rösträtt å vägstämma redan bragts under Kungl Majrts

prövning på grund av riksdagens skrivelser, senast år 1924. Då vidare detta

spörsmål är av invecklad beskaffenhet och jämväl synes äga visst sammanhang

med utgången i den vid innevarande riksdag framlagda frågan om

ändrade vägskattegrunder, anser utskottet nu tillräcklig anledning icke föreligga

att upprepa hänvändelsen till Kungl. Maj:t, men förutsätter utskottet

givetvis, att den av riksdagen begärda utredningen så snart ske kan kommer

att leda till positiva steg. Vad i de särskilda motionerna anförts — i den

mån det kan anses innebära nya synpunkter — synes utskottet väl kunna

vinna tillbörligt beaktande vid sagda utredning, utan att särskild framställning

därom sker till Kungl. Maj:t.»

Såsom framgår av det föregående befinner sig frågan om ändrade bestämmelser

rörande vägstämma på grund av riksdagens skrivelser, senast år 1924,

under utredning hos Kungl. Maj:t. Vid sådant förhållande och då de nu

förevarande motionerna icke synas innefatta några nya uppslag till frågans

lösning, har utskottet icke funnit tillräcklig anledning föreligga att nu upprepa

hänvändelsen till Kungl. Maj:t. I likhet med jordbruksutskottet vid

1927 års riksdag förutsätter utskottet givetvis, att den av riksdagen begärda

utredningen så snart ske kan må komma att leda till positiva steg.

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner II: 187 och II: 294 icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 februari 1929.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Boberg, ,Sjöblom, Tjällgren, von Stockenström,

Granath, Johansson i Lövholmen och Norman; samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Hedlund i

Häste, Sköld, Carlström, Andersson i Grimbo, Uddenberg och Pehrsson i Bramstorp.

Reservationer:

1) av herrar Johansson i Uppmälby, Sjöblom, Granath, Norman, Sköld

och Uddenberg, vilka ansett att utskottets utlåtande bör vara av följande

lydelse.

Sedan genom fortgående praxis de flesta väghållningsdistrikt numera själva

övertagit vägunderhållet, torde för den närmaste tiden åtminstone de yttre

formerna för väghållningen vara fastslagna. Då dessutom vid 1927 års

riksdag beslut om ändrade vägskattegrunder fattats, ha numera de skäl,

som tidigare anförts för ett uppskov med genomförande av ändrade rösträttsbestämmelser

för de väghållningsskyldiga, helt bortfallit. Det torde

därför vara angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för att avskaffa nu

gällande, högst olämpliga rösträttsbestämmelser å detta område och ersätta

dem med andra, vilka mera överensstämma med övriga inom vårt samhällsliv

gällande.

Då den av 1924 års riksdag begärda utredningen ännu icke på allvar

igångsatts och dessutom givits en alltför snäv omfattning, torde en förnyad

framställning till Kungl. Maj:t från riksdagens sida vara väl motiverad.

Detta torde så mycket mera vara fallet, som själva formerna för beslutanderättens

utövande inom väghållningsdistrikten äro synnerligen otympliga och

väl i behov av en reformering. Därför bör, såsom också i motionen II: 187

påpekas, frågan om ändrade grunder för denna beslutanderätts utövande

upptagas till prövning i detta sammanhang.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8. 7

På grund av vad nu anförts hemställer utskottet,

att riksdagen ville med anledning av motionerna

II: 187 och II: 294 hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande

snarast möjligt av utredning rörande ändrade

grunder för beslutanderättens utövande inom väghållningsdistrikten,

varvid frågan om ändrade rösträttsbestämmelser

för de väghållningsskyldiga även hör tagas under

övervägande, samt för riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

2) av herr Carlström:

Såsom av utskottets redogörelse framgår har frågan om förändrade grunder

för representationen till vägstämma vid upprepade tillfällen varit föremål

för riksdagens prövning. Och på alla håll synes man vara ense om

att de nu rådande förhållandena i detta avseende icke äro tillfredsställande.

Detta gäller såväl den enskilda kommunens utövning av beslutanderätten i

vägfrågor, då denna utgöres av eget vägdistrikt, som även det sätt på vilket

ombud utses, då kommunen har att tillsammans med andra kommuner bestämma

om vägväsendet, samt slutligen den ordning efter vilken beslutanderätten

inom vägdistrikt med flera kommuner gemensamt utövas. Frågan

har emellertid från Kungl. Maj:ts sida fått vila, som det synes av den anledningen

att såväl vägväsendets organisation som ändrade grunder för

vägskattens utgående varit underställda riksdagens behandling under senare

åren. Då nu organisationsfrågan — genom att vägkassorna i allt större

utsträckning övertagit väghållningen — kan sägas vara löst och ändrade

grunder för vägskattens utgående 1927 genomförts, torde ett fortsatt uppskjutande

av här berörda spörsmål ej längre vara försvarbart. En särskilt

trängande fråga är huru vägstämman skall kunna givas en mera stabil

sammansättning, så att ej, såsom nu ofta är fallet, det beror på en tillfällig

slump hur ärendena avgöras. Ena gången väljes ett ombud representerande

en meningsriktning, andra gången ett representerande en annan.

Och särskilt då det gäller nya vägbyggnadsföretag bli ofta planmässigheten

och de ekonomiska synpunkterna totalt förryckta.

Givetvis böra också vid en utredning undersökas nya grunder för rösträttens

utövande. En större begränsning av denna såväl inom kommunen

som inom vägdistriktet torde vara nödvändig även om den lika rösträtten

i full utsträckning ej här kan finnas lämplig.

Då det gäller besluta om nya vägföretag och omläggningar av äldre vägar

kan det ifrågasättas om ej länsstyrelsen redan vid behandlingen av ärendet

inom vägstämman borde ha tillfälle att representeras genom ombud för

att på så sätt en mera planmässig och ekonomisk uppläggning av frågorna

kunde ske. De ovidkommande ortsintressena skulle härigenom på ett hälsosamt

sätt kunna förebyggas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 8.

Jag anser därför att en snar, förutsättningslös utredning av frågan i hela

dess vidd bör komma till stånd, och hemställer därför,

att riksdagen ville med anledning av motionerna

II: 187, II: 294 hos Kungl. Maj:t anhålla om vidtagande

snarast möjligt av utredning rörande ändrade grunder

för beslutanderättens utövande inom väghållningsdistrikten,

varvid frågan om ändrade rösträttsbestämmelser

för de väghållningsskyldige även bör tagas under övervägande,

samt för riksdagen framlägga det förslag vartill

utredningen kan föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.