Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhindrande av illojalt användande av väljarheteckningar vid val till riksdagens andra kammare.
1929-04-05 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1929:11, Utlåtande i anledning av väckt motion angående förhindrande av illojalt användande av väljarheteckningar vid val till riksdagens andra kammare.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr It.
11
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 8 april 1929 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående
förhindrande av illojalt användande av väljarheteckningar
vid val till riksdagens andra kammare.
I en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 116, har herr Möller hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning och därpå grundat förslag
till sadana ändringar i föreskrifterna om val till riksdagens andra kammare,
att därigenom illojalt användande av partibeteckningar må förekommas».
I motionen anför motionären följande:
»Klagomål över illojalt användande av partibeteckningar å valsedlar ha
gång efter annan framkommit, ända sedan det proportionella valsättet infördes
i vårt land. Kragan har också uppmärksammats vid de utredningar angående
välsättets brister, som företagits vid olika tillfällen, och meningarna ha mer
och mer samlats om den uppfattningen, att någonting måste åtgöras för att
komma till rätta med missbruk, som å förevarande område kunna förekomma.
Medan exempelvis ännu 1911 års proportionsvalssakkunniga i sitt år 1913 avgivna
betänkande kunde finna, att missbruk icke förekommit i sådan utsträckning,
att då tillräckliga skäl förelågo för en inskränkning i rätten att åsätta
valsedlarna vilken partibeteckning som helst, var 1918 års riksdag på det klara
med att rättelser i berörda missförhållanden vore av nöden. Det var särskilt
1917 års andrakammarval med de därvid talrikt förekommande »stölder av
partibeteckning», som aktualiserat fragan. På grund av riksdagens skrivelse
nr 226 vid 1918 års riksdag togs frågan upp av 1919 års proportionsvalssakkunniga,
vilka i sitt år 1921 avgivna betänkande ägnade spörsmålet en
ingående uppmärksamhet. Förslag framlades därvid bland annat om officiella
valförberedelser, vilka skulle vara ägnade att stävja missbruk av förevarande
art.
Då nu den socialdemokratiska riksdagsgruppen motionsledes till förn5mt
övervägande framför frågan om åtgärder mot illojalt användande av partibeteckningar
vid val, beror det närmast på erfarenheter från de senare tidernas
val, särskilt andrakammarvalen 1928. Det socialdemokatiska partiet har
M olionen.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.
ända sedan det proportionella valsättets införande så gott som undantagslöst i
alla valkretsar använt partibeteckningen arbetarpartiet. Denna har så ingått
i det allmänna medvetandet, att partibeteckningen gott kan sägas utgöra en
av partiets andliga tillhörigheter i minst lika stor eller måhända i större utsträckning
än detta kan sägas beträffande andra av de äldre partierna i fråga
om av dem inarbetade beteckningar och benämningar. Det socialdemokratiska
partiet har emellertid vid många tillfällen varit utsatt för den behandlingen,
att ett annat parti utan vidare, utan överenskommelse eller medgivande annekterat
det socialdemokratiska partiets hävdvunna partibeteckning. Med nu gällande
lagstiftning stå vi faktiskt värnlösa mot sådana tilltag. Erinringar,
som någon gång framförts, att socialdemokratiska partiet för att undkomma
»samröre» med åsyftade parti kan antaga en annan partibeteckning än sin
hävdvunna, kunna knappast grundas på billighet och rättvisa. Intet äldre
parti lärer anse det skäligt att utan vidare lämna sin partibeteckning till förmån
för ett nyuppkommet, till på köpet mot detsamma fientligt parti. Ett
nytt parti bör arbeta fram en för detta signifikativ partibeteckning och söka
skapa samling kring denna. För övrigt är det icke alls säkert, att vårt parti,
om det valde en ny partibeteckning, därmed skulle fredas mot ett illojalt användande
av även en sådan partibeteckning.
Vi påkalla därför å den socialdemokratiska riksdagsgruppens vägnar en
sådan ändring i vallagen, att ett parti erhåller legaliserat skydd mot annekterande
från andra partiers sida av dess partibeteckning. Och vi önska, att
denna ändring må genomföras skyndsammast möjligt, det vill säga vid 1930
års riksdag.
Måhända kan det anses påkallat, att vi i motionen något beröra sättet för
genomförande av de begärda lagändringarna. Det synes oss då till en början
uppenbart, att 1921 års sakkunnigas förslag undangjort en viktig del av det
nödvändiga utredningsarbetet. Sålunda torde det få anses ådagalagt, att ett
lagskydd mot »stöld av partibeteckningar» knappast kan genomföras utan
officiella valförberedelser i form av registrerade vallistor. Även om en sådan
anordning kan synas något betänklig på grund av den därmed följande inskränkningen
i den enskilde valmannens möjlighet att fritt rösta på vilka
namn som helst, så torde den bli nödvändig, om man skall vinna det större
målet att skydda de olika partierna mot illojalt användande av deras partibeteckningar.
I verkligheten spelar — enligt vad erfarenheten utvisar — den
enskilde valmannens frihet att stryka eller skriva till namn å valsedlarna icke
någon som helst praktisk roll, sedan den absoluta rangordningen kommit att
tillämpas vid sammanräkningsförfarandet. Enda resultatet av utövandet av
sagda »frihet» blir numera ökat besvär för röstsammanräknarna.
Sakkunnigförslaget av 1921 utgick vidare från den förutsättningen, att
valallianser mellan olika partier eller grupper skulle möjliggöras. En sådan
ordning torde böra hållas öppen även i den lagstiftning, som nu av oss påkallas.
En detalj i 1921 års förslag, som däremot knappast synes vara ägnad att
vinna anslutning, är bestämmelsen om att förse de officiella vallistorna med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets uttalande Nr 11,
ia
nummer i stället för partibeteckningar. En sådan anordning skiljer sig alltför
mycket från den nuvarande för att kunna förordas. Må vara, att andra
land, som tillämpat ett proportionellt valsätt, i allmänhet reda sig med allenast
nummer å de olika vallistorna — partibeteckningen har dock i vårt land inarbetats
såsom oskiljaktigt sammanhängande med valsystemet. Ett avskaffande
av partibeteckningarna torde därför för mången framträda såsom olämpligt
och ägnat att bereda en viss förvirring bland väljarna. En sådan åtgärd
synes ej heller nödvändig. De farhågor för alltför hård åtstramning av partibanden,
som proportionsvalssakkunniga velat se i registrerade partibeteckningar,
verka ej fullt grundade, ty varje partiledning har i själva valläget en
stark regulator mot partityranni. Lämnar partiledningen icke skäligt utrymme
för meningsriktningar och intressen inom partiet, uteblir icke påföljden i form
av minskad anslutning till valet eller fronderande särgrupper. Erfarenheten
ger vid handen, att partiledningarna äro ganska känsliga för opinioner i denna
riktning, och det måste ligga i deras intresse att i rimlig omfattning medgiva
partibeteckningens användande av minoritetsbildningar inom partiet. Omtanken
om valresultatet tvingar en partiledning till hänsyn i detta hänseende. Exempel
härpå föreligga icke minst från 1928 års andrakammarval.
1921 års sakkunnigförslag bör sålunda enligt vår uppfattning överarbetas
i vissa hänseenden. Utan att göra anspråk på något definitivt ståndpunktstagande
eller ett fullständigt genomträngande av alla enskildheter i problemet
tillåta vi oss skissera följande lösning av spörsmålet.
1. Partibeteckningarna registreras inför offentlig central myndighet. Därvidlag
kan man tänka sig antingen justitiedepartementet eller statistiska centralbyrån,
vilken sistnämnda utger valstatistiken och som sådan torde ha den
största erfarenheten om partibildningar och valsedeltyper i de olika kretsarna.
Vid registreringen prövas, att ett parti ej erhåller registrering av en partibeteckning,
som veterligen tidigare använts av annat parti och av detta alltjämt
önskas bibehållas.
2. Registrerat parti meddelar länsstyrelserna, vilka valkretssammanslutningar
eller fullmäktige, som i varje valkrets företräda partiet och å dess
vägnar äga registrera vallistor under partiets beteckning ävensom lämna medgivande
om inregistrering av andra vallistor under partiets beteckning, respektive
träffa avtal om valallianser.
3. Så anmäld valkretsorganisation, respektive fullmäktige, registrerar hos
vederbörande Konungens befallningshavande partiets vallista under den fastställda
partibeteckningen. Utan dess medgivande kunna avvikande vallistor
icke registreras.
4. Avtal om valallianser, vare sig det gäller kartell- eller fraktionsbeteckningar,
registreras inför Konungens befallningshavande.
5. Vallistor, som avvika från de registrerade listorna, godtagas endast i
den mån de innehålla namn från de registrerade listorna.
Efter dessa allmänna grunddrag synes oss en praktisk lösning av frågan
kunna äga rum. Naturligtvis gör denna skissering av registreringsförfarandet
icke anspråk på att anvisa den enda tänkbara lösningen. Vi utgå ifrån, att
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.
frågan göres till föremål för en omsorgsfull och allsidig utredning, så att bästa
möjliga förslag må kunna föreläggas riksdagen till omprövning.»
VtsJcoiWs Alltsedan det proportionella valsättet år 1909 infördes, har arbetet på dess
yttrande, förbättrande och fullkomnande fortgått. Två särskilda sakkunnigutredningar
hava verkställts i dylikt syfte, den första åren 1912—1913, den andra åren
1919—1921. Den förra av dessa utredningar ledde icke till positiva åtgärder
från statsmakternas sida, vilket däremot den senare gjorde. Denna utredning
igångsattes i anledning av bland annat en utav 1918 års lagtima riksdag avlåten
skrivelse, däri hemställdes om utredning angående de åtgärder, som kunde vidtagas
till undvikande av de olägenheter, vilka enligt vunnen erfarenhet vidlådde
gällande regler för proportionellt valsätt, samt om framläggande av de
förslag, vilka utredningen kunde föranleda. I sitt betänkande II, avgivet den
18 april 1921, framlade de tillkallade sakkunniga förslag angående det proportionella
valsättet vid val till riksdagen.
De sakkunniga föreslogo på grund av anmärkningar, som framställts mot
det då gällande valsättet, ändringar av detsamma i huvudsakligen fyra olika
hänseenden. För det första föreslogs för att främja en rättvisare mandatfördelning
mellan de olika partierna i riket en förstoring av valkretsarna så att
dessa i regel skulle sammanfalla med länen. För det andra föreslogo de sakkunniga
en förbättrad metod för utseendet av de personer, vilka för ett parti
skulle tillsättas å de partiet tilldelade platserna. För det tredje föreslogo de
sakunniga, till minskande av partitvånget vid valet, införande av ett system,
som möjliggjorde personröstning med subsidiär liströstning. Slutligen föreslogo
de sakkunniga för det fjärde införandet av officiella valförberedelser.
Sistnämnda förslag framställdes till väsentlig del på grund av de klagomål,
som anförts över att ett parti kunde annektera ett annat partis partibeteckning
utan dettas samtycke och sålunda tvinga sig till ett samgående, varigenom det
senare partiet kunde komma att främja valet av en kandidat, som det i själva
verket icke önskade vald. Dessutom framhölls, att officiella valförberedelser
torde bliva en nödvändig följd av valkretsarnas förstoring och den utvidgning
av väljarkåren, som ägt rum genom den år 1918 och följande år genomförda
författningsreformen. De sakkunniga ansågo, att den inom varje
valkrets så betydligt utökade väljarmassan krävde det förhandsorganiserande
av valet, som de officiella valförberedelserna innebure. Dessa skulle bidraga
att bringa klarhet över valsituationen och verka samlande på väljarskarorna.
Yidare kunde de väntas förenkla valuträkningen och neutralisera verkan av de
metodologiska vanskligheter, som vore ofrånkomliga vid alla proportionella valmetoder.
Den inskränkning i väljarnas frihet att rösta efter personliga önskningar
och det befordrande av partiledningarnas makt, som i viss mån måste
bliva en följd av officiella valförberedelser, ansågo de sakkunniga icke vara
större olägenheter, än att de mer än uppvägdes av fördelarna.
Till 1921 års riksdag avläts på grundval av de sakkunnigas betänkande för
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.
15
slag i do båda förstnämnda hänseenden, vari de sakkunniga förordade reformer,
nämligen om valkretsförstoring och en förbättrad sammanräkningsmotod vid
utseendet av ett partis kandidater. Däremot framlade Kungl. Maj:t icke förslag
vare sig om personröstning eller om officiella valförberedelser. Föredragande
departementschefen yttrade, att dessa senare förslag innebure så vittgående
nyheter, att de dels krävde ett grundligare övervägande än som i betraktande
av den långt framskridna tiden blivit möjligt, dels ock under alla
förhallanden kunde tänkas vålla svårigheter vid tillämpningen i händelse av
ett omedelbart genomförande. De sakkunniga hade likväl ansett förslaget om
officiella valförberedelser stå i oskiljaktigt samband med vissa av de övriga
reformer, som de föreslogo, och konstitutionsutskottet avstyrkte också de av
Kungl. Maj:t framställda förslagen på grund av avsaknaden av officiella valförberedelser.
Emellertid antog riksdagen Kungl. Maj:ts förslag med vissa
ändringar.
Sedermera bär vid 1924 års riksdag möjlighet till ordnad samverkan mellan
olika partier och fraktioner underlättats genom införande av möjligheten att
å valsedlarna jämte partibeteckning utsätta underparti- och fraktionsbeteckning
(eller som det numera heter kartell-, parti- och fraktionsbeteckning).
De senaste andrakammarvalens erfarenhet har emellertid visat, att nämnda
trebeteckningssystem icke kunnat förhindra illojalt utnyttjande från ett partis
sida av ett annat partis namn och röstöverskott. Det krav på skydd mot illojalt
användande av ett partis beteckning, som rests uti nu förevarande motion, synes
sålunda vara väl grundat, och utskottet vill förorda utredning i motionens syfte.
De vägar, som i motionen skisseras för att nå detta syfte, finner utskottet emellertid
kunna ingiva vissa betänkligheter. Det eftersträvade målet torde kunna
nås utan att tillerkänna partiorganisationerna så stor makt vid valförberedelserna,
som i motionen antydes. Däremot torde, såsom motionären i överensstämmelse
med de proportionsvalsakkunniga påvisat, skydd för partiernas beteckningar
svårligen tänkas genomfört utan officiella valförberedelser. Utskottet
vill emellertid icke nu närmare inlåta sig på frågan, huru sådant skydd skall
åstadkommas, utan anser det böra överlämnas åt den förordade utredningen att
söka lösa densamma.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning och därpå grundat förslag om sådana bestämmelser
vid val till andra kammaren, att därigenom illojalt
användande av ett partis beteckning å valsedlar må förekommas,
samt i samband därmed om officiella valförberedelser.
Stockholm den 5 april 1929.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. von GEI JER.
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 11.
Närvarande: Herrar von Gei jer, Sävström, Strömberg, David Bergström, Sten
dahl,
G. W. Hansson, Hellberg, K. J. Ekman, Larsén, Alexander Nilsson, Åkerberg,
Magnusson i Tumhult*, Gustafson i Kasenberg, Borg*, Karlsson i Vadstena, Olsson
i Mora, Petersson i Broaryd, Fast, Holmström och Björck i Kristianstad.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar David Bergström, Alexander Nilsson, Olsson i Mora och Petersson
i Broaryd;
2) av herr Åkerberg, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse;
Alltsedan-----[= utskottet]------synes sålunda vara
val grundat, och utskottet vill förorda utredning i motionens syfte.
De proportionsvalsakkunniga ha givit uttryck åt uppfattningen, att ett sådant
skydd icke kan tänkas genomfört utan officiella valförberedelser. Ur synpunkten
av svenska vanor och svensk demokratisk tradition torde starka betänkligheter
komma att resas mot ett sådant system. Enligt utskottets mening böra
därför först andra möjliga vägar undersökas. Om ett system med officiella
valförberedelser anses ofrånkomligt, torde det under alla förhållanden böra utformas
på ett mera smidigt sätt än som skulle ske enligt de anvisningar, som
förekomma i motionen.
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam utredning och därpå grundat förslag om sådana bestämmelser
vid val till andra kammaren, att därigenom illojalt
användande av ett partis beteckning å valsedlar må förekommas,
samt att vid denna utredning må övervägas, huruvida
detta syfte kan förverkligas genom en anordning med officiella
valförberedelser eller på annat sätt.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1929:106 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående förhindrande av illojalt användande av välj arbeteckning ar vid val till riksdagens andra kammare. a1 i texten