Konstitutionsutskottets memorial Nr 11/
1929-04-29 · 47 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 42 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1929:14, Konstitutionsutskottets memorial Nr 11/
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 11/.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1929 kl. C e. m.
Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning
av de i statsrådet förda protokoll.
Till konstitutionsutskottet hava på därom gjord framställning överlämnats
de under tiden från och med den 10 januari 1928 till och med den 9 januari
1929 i statsrådet förda protokoll, nämligen över
jusUtiedepartementsärenden från och med den 11 januari 1928 till och med
den 4 januari 1929;
justitieärenden från och med den 27 januari 1928 till och med den 31 december
1928;
utrikesdepartementsärenden från och med den 13 januari 1928 till och med
den 4 januari 1929;
för svar scirenden från och med den 11 januari 1928 till och med den 4 januari
1929;
socialärenden från och med den 11 januari 1928 till och med den 9 januari
1929;
kommunikation sär cnden från och med den 13 januari 1928 till och med den
4 januari 1929;
finansärenden från och med den 11 januari 1928 till och med den 4 januari
1929;
ecklesiastikärenden från och med den 13 januari 1928 till och med den 4 januari
1929;
jordbruksärenden från och med den 13 januari 1928 till och med den 9 januari
1929;
handelsårenden från och med den 13 januari 1928 till och med den 4 januari
1929.
Därjämte har på därom särskild gjord framställning till utskottet överlämnats
det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 1 mars 1929 förda protokoll,
i vad detsamma angår tillstånd för universitetet i Uppsala att använda omhånderhavda
medel för uppförande av en tennishall m. m.
Bihany till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 10 haft. (Nr 14.)
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr lo.
Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu fullbordats,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av
statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;
varemot utskottet
funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt
§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.
l:o.
(Protokoll över kommunikationsärenden den 13 juli 1928.)
Den 4 november 1927 beslöt generalpoststyrelsen, att en kontrollör vid postverket,
här nedan kallad X., skulle avsättas från sin befattning pa giund av
obehörigt förfogande för egen räkning över medel, vilka av honom å tjänstens
vägnar omhänderhafts i hans egenskap av redogörare vid ett postkontor.
X., som icke överklagade detta generalpoststyrelsens beslut, ansökte hos
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t av barmhärtighet och nåd måtte mildra hans
straff och låta honom få kvarbliva i postverkets tjänst i den tjänsteställning,
Kungl. Maj :t .täcktes bestämma.
Vid föredragning av ärendet den 13 juli 1928 beslöt den tillförordnade regeringen
av nåd på det sätt efterskänka det X. adömda straffet, att X. tillätes
att från och med den 1 oktober 1928 tjänstgöra såsom ordinarie postexpeditör,
ävensom medgiva, att vid X ;s placering i löneklass i denna befattning hänsyn
skulle tagas till hans föregående tjänstgöring i postverket.
Ifrågavarande ansökning hade varit föremal för yttrande av regeringsrätten;
som enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts sedermera fattade beslut; dock hade ett
regeringsråd hemställt, att X. skulle tillåtas återinträda i postverkets tjänst
först från och med den 1 januari 1929.
Beträffande vad för övrigt i ärendet förekommit, vill konstitutionsutskottet
hänvisa till den vid föredragningen i regeringsrätten använda promemorian,
däri föredraganden anför följande (vissa namn jämte en uppgift om privata
familjeförhållanden utelämnade):
Hos generalpoststyrelsen anmälde postdirektören i västra distriktet, att vid
den 24 oktober 1927 å postkontoret i V. företagen inventering konstaterats en
brist av sammanlagt 660 kronor i de av X. omhänderhavda kontanta medlen
och värdeteckensförråden. Enligt anmälan erkände X. omedelbart, innan uppräkningen
av kassorna började, att bristen förelåge ävensom att den uppkommit
genom av honom vid olika tillfällen förövade tillgrepp av kontanta medel.
X. avstängdes omedelbart från tjänstgöring och förhör i saken hölls följande
dag, den 25 oktober, av postdirektören.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial Nr th
Enligt av X :s advokat lämnad muntlig upplysning föranleddes inventeringen,
som omfattade tiden den 1 24 oktober 1927, därav, att enligt de till general
poststyrelsen
från nämnda postkontor insända räkenskaperna för nästföregående
månad, skulle den månaden förelegat en brist å G,000 kronor. I)å med
anledning härav inventering så skulle företagas, blev X. tillfrågad, huru det
förhölle sig med sistnämnda^ antagna brist. Härvid hade han uppgivit, att
någon brist för föregående månad icke förelåge och att antagandet därom berodde
på ett fel i räkenskaperna, vilken uppgift också visat sig vara riktig. X.
hade emellertid självmant uppgivit, att han under oktober gjort de nämnda
tillgreppen, varpå inventering för oktober såsom nämnts skedde.
Enligt den av förhörsförrättaren till generalpoststyrelsen insända redogörelsen
för kontanta medel, frankotecken och stämplar för den tid, inventeringen omfattat,
förelåg brist i följande tre avseenden
1) Enligt sammanställning av postkontorets kontanta medel . . kr.
2) Enligt räkning över välgörenhetsmärken ................ »
3) Enligt räkning över frankotecken ...................... »
Summa »
15: —
45: —
600: —
660: —
Egentliga postmedel alltså 615 kronor.
Enligt i förhörsprotokollet intagen uppgift hade X. inför inventeringsförrättaren
vidgått, att han för egen del tillägnat sig beloppet.
I postverkets tjänst hade X. ar 1898 blivit e. o. postexpeditör
i norra distriktet samt 1904 ordinarie postexpeditör. 1906 placerades han såsom
postexpeditör vid postverket i H. och blev 1912 förste postexpeditör i U.
1917 blev han postmästare i M. och 1919 kontrollör vid postkontoret i Ö.
1920 blev han förordnad till postmästare vid postkontoret i T. och förflyttades
från och med den 1 augusti 1926 att vara kontrollör vid postkontoret i Y. —
Han hade skulder å tillsammans omkring 10,000 kronor, delade i större lån samt
växlar. Däremot hade han icke några nämnvärda s. k. småskulder. Skulderna
berodde på de dryga levnadsomkostnaderna i Norrland ävensom därpå, att
han under sin tjänstgöring fått flytta ett flertal gånger från ort till annan
på egen bekostnad. Bidrag till flyttningen hade han fått endast i fråga om
flyttningarna till T. och V.
Vad den uppdagade bristen anginge, uppgav X., att sannolikt den 11 ifrågavarande
oktober hade en korrespondent velat köpa 4,000 st. 15-öres frimärken.
Emellertid hade tjänstgörande dagkassören, ett postbiträde, icke haft så stort
antal tillgängligt utan hos X. rekvirerat det nämnda antalet och samtidigt överlämnat
likvid för frimärkena 600 kronor. X. hade lämnat ut frimärkena till
dagkassören samt lagt nämnda belopp och rekvisitionen i sitt kassaskåp, varvid
emellertid rekvisitionen icke datumstämplats. Frimärksköpet hade'' icke
blivit infört i journalen över mottagna och försålda frankotecken, och de mottagna
pengarna hade ej uppdebiterats i postkontorets kassabok. (X. försummade
härvidlag att iakttaga bestämmelserna i postreglementet III § 4, där det
föreskrives, att vid postkontor skall föras kassabok, i vilken genast skall antecknas
varje omsättning i postkontorets kassa samt i § 14, där det föreskrives,
att vid postkontor skall föras frankoteckensjournal, i vilken varje omsättningi
postkontorets huvudförråd av frankotecken antecknas). De mottagna 600
kronorna blevo emellertid av X. enligt hans egna, fortsatta uppgifter förbrukade.
Samma dag, som han mottog beloppet, hade han »lånat» 430 kronor, vilket
belopp han kvitterat å ett postsakskort. Vid två senare tillfällen lånade
han ytterligare, ena gången 20 kronor och andra gången 40 kronor, vilka belopp
4
Konstitutionsutskottets memorial Kr lb.
han antecknade å kortet; 110 kronor utgörande återstoden av det ursprungligen
mottagna beloppet hade han vid ett senare tillfälle tagit utan att däroiu göra
anteckning å kortet. Till vad de sålunda tillgripna 600 kronorna använts upplystes
ej vid förhöret. — Emellertid uppgav X.. att han den 22 oktober ur kassan
tillgripit ytterligare 15 kronor, med vilket belopp han omsatt en växel. -—
Ur kassan för välgörenhetsmärken hade han den 4 oktober tagit 45 kronor, som
likaledes gått åt till omsättning av eu växel. Beloppet hade han antecknat å
ett postsakskort, som lagts bland välgö renhetsmärkena. ^ X. erinrade, att hans
månadsavlöning uppginge till omkring 775 kronor (från postverket har uppgivits
att efter avdrag av pensionsavgifter månadsavlöningen uppginge till 658
kronor). Enligt X:s beräkning skulle han vid tiden för upptäckandet av bristen
hava intjänat omkring 528 kronor och den »egentliga bristen» således uppgå
till omkring 130 kronor; han ville anföra detta som en förmildrande omständighet.
Det hade varit hans mening att i slutet av månaden bokföra frimärksrekvisitionen
samt genom att uttaga ytterligare förskott på lönen och upplåna
medel täcka den uppkomna bristen. — Vid förhöret förklarade han sig slutligen
beredd att täcka densamma och överlämnade därpå till förhörsledaren
660 kronor. ...... . . . .
Postmästaren i V. hörd, uppgav, att han, som alltid i föreskriven ordning
och senast den 30 september uppräknat av X. omhänderhavda penningar och
värdetecken, icke vid något tillfälle kunnat konstatera brist i X:s kassa. Hans
räkenskaper hade alltid varit förda med ordning och stor noggrannhet. Raderingar
eller andra ändringar hade aldrig iakttagits, varför postmästaren aldrig
haft anledning misstänka, att X. i oärlig avsikt ändrade räkenskapshandlingarna.
Emellertid hade X. haft för vana att begära förhållandevis stora förskott
å avlöningen. Under september hade han uppburit så mycket, att postmästaren
allvarligen frågat honom, huru han tänkt ordna för sig under oktober. Vid
detta tillfälle hade införsel i X:s avlöning varit begärd med 209 kronor för
ogulden skatt. _ .
En förste postassistent hade under tiden den 1 juni—den 5 juli vikarierat lör
X. under dennes semesterledighet. Därvid hade postassistenten av honom övertagit
både kontanta medel och värdetecken. Bade räkenskapshandlingarna och
den föreliggande behållningen hade varit utan anmärkning. Men X. hade
under semestern två gånger kommit in a postkontoret och av de kontanta medlen
för sålda välgörenhetsmärken i förskott uppburit tillsammans 25 kronor.
Detta hade skett utan postmästarens vetskap. I övrigt^ hade postassistenten
icke konstaterat, att X. under tjänstgöringen i V. gjort något liknande och om
den nu förevarande bristen hade postassistenten icke haft någon vetskap.
Ovannämnda som dagkassör tjänstgörande postbiträde vitsordade X:s^ uppgifter
angående berörda frimärksrekvisitionen. Det hade egentligen ålegat
dagkassören att datumstämpla densamma, men det hade blivit förbisett på
grund av brådskan. Då dagkassören emellertid omedelbart efteråt anmälde
detta för X.. hade han lovat att själv datumstämpla handlingen.
Efter förhöret skrev X. ett personligt brev till generaldirektör Orne, däri
han anhöll om ett milt bedömande av det inträffade. Brevet finnes bilagt handlingarna
i målet. _ ^
I ansökningen hos Kungl. Maj:t framhåller X. att hans förfarande med fnmärksrekvisitionen
möjligen skulle kunna tydas som en avsikt att dölja lians
lånetransaktioner. Xågon sadan avsikt hade emellertid icke förelegat. Rekvisitionen
hade kommit att ligga mellan två böcker i X:s kassaskåp och han
hade därför glömt den, vilket vore anledningen till att den icke datumstämplats.
X. hade aldrig sökt hemlighålla sina lan ur kassan utan alltid lagt lappar i kasgfin.
— Han säger sig icke vilja förringa sin förseelse, men framhåller, att han
oförbehållsamt erkänt den och att den förorsakats av ekonomiska svårigheter,
Konstitutionsutskottets memorial Nr / /.
5
i vilka lian småningom råkat, då lians inkomster trots all sparsumhet icke
räckt till. Han framhåller som särskilt dyrbara sina många flyttningar i
Norrland och annorstädes, som försvårats och fördyrats till följd av transportoch
bostadsförhållanden. En upprättad tablå över flyttningarna utvisar följande:
I november 1912 hade han flyttat från H. till U. Därvid hade han i
betydande utsträckning fått begagna hästskjutsar. Därtill hade kommit järnvägsfrakt
och järnvägsbiljetter samt överliggning i 15. Tillsammans hade
resan, för vilken icke erhölls ersättning, kostat DOO kronor, medan årslönen vid
ifrågavarande tid utgjorde 2,900 kronor. 1 maj 1917 hade han flyttat från
U. till M. Förutom de egentliga
vidkännas vivre för samtliga familjemedlemmar å hotell under 10 dagar, då
den lägenhet, som X. hyrt, icke varit disponibel. — Flyttningen hade kostat
437 kronor och årsinkomsten uppgått till 4,100 kronor. — I juni 1920 hade
han tlyttats från M. till Ö., varvid till de egentliga resekostnaderna kommit
kostnaderna för provisoriskt installerande å ett lantställe i tanke att bostad
skulle kunna erhållas till hösten. Detta hade icke lyckats, varför familjen i
augusti avflyttat till H. och stannat där till augusti 1922. Detta hade kostat
300 kronor och årsinkomsten hade då varit 5,800 kronor. Bostad kunde ej erhållas
i Ö., varför X. sökte förordnandet som postmästare i T. i tanke, att bostadsförhållandena
där vore bättre, men ej förrän i augusti 1922 hade det lyckats
att få bostad (i posthuset). X. hade då varit skild från sin familj under
tiden den 1 januari 1920—augusti 1922 och hade under den tiden nödgats hava
hushåll å två platser under de dyra åren närmast efter kriget. Uppdelningen
av familjen på detta sätt, då X. även mot eu »val tilltagen magasinshyra» måste
hålla en del av sitt bohag magasinerat, hade vållat ökad skuldsättning i
oroväckande grad. — Till bostadsbekymren hade även kommit sjukdom. Under
U.-vistelsen hade X:s dotter (han har en enda) sjuknat i paratyfus samt ledgångsreumatism.
Följden hade blivit daglig läkarvård till stora summor. 1914
hade X. fått bekosta lasarettsvistelse för en son i två månader och 1917 för
hustrun en månad. 1918 måste dottern vårdas å M:s sanatorium under fyra
och en halv månader, vilket varit »en oerhörd utgift under rådande dyrtid».
Fru X. led av så svår ischias, att hon tidvis vore nästan ur stånd att flytta sig
från en plats till annan. Sistnämnda uppgift styrker X. med intyg av två
personer i V. — För att bekosta barnens skolgång hade stora summor gått åt.
Utom direkta utlägg hade X. måst gå i borgen för äldste sonen för ett lån å
1.000 kronor. — Det företes en uppställning å skulderna, den 24 oktober 1927,
utvisande, att dessa vore större än förut uppgivits nämligen lån å sammanlagt
8,900 kronor och växlar å 4,435 kronor eller tillhopa 13,335 kronor. Därtill
komme emellertid lån på livförsäkringar till ett belopp av 5,200 kronor; försäkringarna
skulle emellertid utfalla 1928, då sistnämnda belopp bortfölle. —
Under de senare åren hade X. ofta lidit av nervositet i förening med sömnlöshet
och ytterst plågsam huvudvärk. Detta hade tidvis verkat förvirrande på
hans sinnen och i hög grad oroat hans nervsystem. Sjukdom hade nedsatt hans
omdömesförmåga och varit en orsak till att han icke klart insett följderna av
att på grund av trångmål låna mindre belopp ur omhänderhavd kassa. Det
åberopas ett läkarintyg av postläkaren i T. av innehåll, att X. under tiden januari
1921 till augusti 1926, då han var tillförordnad postmästare i T., upprepade
gånger sökte postläkaren för nervositet i förening med sömnlöshet och huvudvärk.
Det åberopas även intyg av tre posttjänstemän i T. samt fru X., utvisande,
att intygsgivarna funnit X. nervös, beroende på de båda andra åkommorna.
— X. skildrar sin belägenhet som förtvivlad och »bönfaller i största
underdånighet hos Kungl. Maj:t att av barmhärtighet och nåd» mildra straffet
och låta honom få kvarbliva i postverkets tjänst i den tjänsteställning, Kungl.
Maj:t täckes bestämma.
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr lk.
Postdirektören i västra distriktet har avgivit ett längre yttrande i anledning
av ansökningen. Han framhåller såsom förmildrande omständigheter, ägnade
att stödja nådeansökningen, dels den omständigheten, att det icke syntes tänkbart,
att X någonsin velat tillägna sig det ifrågavarande beloppet utan velat
ersätta det, dels att ersättning också kommit. Straffpåföljden syntes alltså
rent mänskligt, mycket sträng i förhållande till såväl den brottsliga viljans
styrkegrad som den brottsliga gärningens effekt. Till stöd för beviljandet av
nåd talade även X:s svåra privata förhållanden; de härom av honom lämnade
uppgifternas riktighet ville postdirektören icke betvivla. Därest X:s tjänstgöring
utöver vad sålunda förekommit varit väl vitsordad, förklarar postdirektören
sig utan tvekan hava tillstyrkt nådeansökningen på de villkor, som kunnat
anses påkallade. Xu upplyser emellertid postdirektören, att det tidigare
förelegat skäl till anmärkningar av liknande slag som nu förevarande. Vid
av postdirektionen förrättad kassainventering såväl i februari 1924 som i mars
1926 hade X icke vid inventeringens påbörjande omedelbart kunnat till inventeringsförrättaren
framlämna hela det till redovisning föreliggande beloppet
utan i båda fallen hade felande belopp anskaffats av X först under inventeringens
fortgång. X hade efteråt själv vidgått detta inför postdirektören, som
icke närvarit råd förrättningarna. Så säger postdirektören följande: »På
grund av vissa omständigheter lät jag emellertid bero vid att X erhöll de strängaste
varningar och föreställningar därom, att ett återupprepande komrne att
medföra för honom synnerligen ödesdigra följder. Liknande varningar och
föreställningar har ock X i anslutning till vad sålunda förevarit mottagit
från dåvarande överkontrollören vid postdirektionen i västra distriktet, nuvarande
överkontrollören vid samma direktion samt förutnämnde postmästaren i
V. Icke heller har jag, för egen del, underlåtit att vid senare tillfällen än de
förut antydda för X framhålla de påföljder, vartill ett upprepande av tidigare
förfaringssätt säkerligen komme att leda.» X syntes alltså haft skäl till eftertanke
och detta så mycket mer som han år 1926 bort i enlighet med tillämpad
övergångsregel bliva befordrad från tillförordnad till ordinarie iiostmästare i
T. Denna befordran hade han emellertid icke vunnit och nu erinras i förevarande
yttrande, att vid befordringsärendets handläggning postdirektören yttrade
följande: »Postkontoret i T. förestås enligt generalpoststyrelsens ^beslut
av kontrollören X. Enär X i olika hänseenden i tjänsten ådagalagt opålitlighet
och olämpligt handlingssätt samt i hög grad bristande omdömesförmåga,
anser sig postdirektionen icke kunna förorda hans kvarstående sasom postkontorets
föreståndare. Postdirektionen får alltså hemställa, att postmästartjänsten
i T. måtte till ansökan ledigförklaras.» Postdirektören, som finner, afl
dessa förhållanden måste anses vara av betydelse vid prövningen av föreliggande
nådeansökning, förklarar härefter, att han efter noggrant övervägande
icke kunde tillstyrka ansökningen, såvitt »därvid skulle komma i betraktande
allenast sådana omständigheter, som avsåge sökandens cc/et förhållande och
uppträdande i sin posttjänst». Det förklaras härvidlag, att den ifrågakomna
förseelsen måste anses begången under »rätt så försvårande omständigheter».
— Härefter hänvisas emellertid till att sökandens stora^ familj torde ställas
utan existensmedel, om nåd ej beviljas, då sökanden vid så pass hög alder som
clen han uppnått knappast kunde på annat sätt vinna sin bärgning. Postdirektören
säger sig, för den händelse Kungl. Maj:t ansåge att hänsyn jämväl skulle
tagas till X:s familj, vilja på det varmaste tillstyrka, att X ånyo finge anställning
i postverkets tjänst. Det vitsordas, att i högsta grad ömmande omständigheter
vore för handen. Eru X vore en synnerligen aktningsvärd kvinna:
hon vore sjuklig och hade genomgått svåra lidanden. Barnen vore, såvitt
känt, mycket välartade och i största behov av ytterligare hjälp för sin skolgång.
Skulle emellertid ansökningen beviljas borde den icke innefatta rätt
opaginerad Kontrollera mot PDF
K (institut i o nnu t s kotte i s memorial, X r Jo,
till återinträde i konlrollörstjänst, och överhuvud laget icke i tjänst ovan postassistents
grad.
Generalpoststyrelsen liar i avgivet utlåtande emellertid hemställt, att ansökningen
måtte lämnas utan bifall. Vid beslutet om utlåtandets avgivande
var byrådirektören och ombudsmannen Breitholtz föredragande; närvarande
voro, utom generaldirektören, byråcheferna Pramberg, Kihlmark, Hasselrot,
och Lager. I styrelsens utlåtande uttalas, att styrelsen bedömt det inträffade
så milt som lagligen kunnat ske. Styrelsen hade emellertid måst taga hänsyn
till det straff, som skulle hava ådömts av allmän domstol, om saken hänskjutits
dit, och uttalar den förmodan, att annan straffbestämmelse än den,
som innehålles i 25 kap. 11 § sista punkten strafflagen, då icke kunnat komma
i fråga, d. v. s. att det skulle dömts till avsättning. Nämnda § lyder: »Tillgriper
och förskingrar ämbetsman penningar eller annat, vare sig statens eller
annans tillhörighet, som han i kraft av sitt ämbete till förvarande, förvaltning
eller redovisning emottagit, varde avsatt och förklarad ovärdig att i
rikets tjänst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete från och
med sex månader till och med fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till fängelse. Gitter han det förskingrade genast ersätta,
eller sådan säkerhet därför ställa, att någon skada av tillgreppet ej komma
kan; dömes till avsättning.» Sedan generalpoststyrelsen uttalat sig om angelägenheten
av att i statens tjänst hava personer, som icke kunna befaras
för rent personliga intressen eftersätta sina skyldigheter i tjänsten, uttalar
styrelsen, att densamma, på grund av vad mot sökanden förekommit och den
uppfattning styrelsen därav erhållit om hans karaktär, funnit sig nödsakad
göra nämnda hemställan.
Föredraganden hos styrelsen byrådirektören Breitholtz anförde skiljaktig
mening, och byråchefen Hasselrot instämde med honom. Med erinran om postdirektörens
yttrande erinrade Breitholtz om en av förste postiljonen Y tidigare
ingiven nådeansökan i anledning av honom ådömd avsättning, vilken efter
föredragning inför regeringsrätten anmäldes i statsrådet den 13 november
1924. Därvidlag hade förekommit, att Y dels vid upprepade tillfällen under år
1923 försummat att i vederbörlig ordning expediera till honom för kollationering
från postkontorets kassaexpeditioner överlämnade öppna assurerade
postsaksförsändelser, adresserade till kontoret underlydande poststationer,
samt från samma poststationer till postkontoret adresserade postsaksförsändelser
och dels att han tillgripit och för egen del använt innehållet i dylika
försändelser till ett belopp av åtminstone 2,065 kronor, vilket belopp han
efter upptäckten till fullo ersatt. I anledning därav hade Y genom beslut
av generalpoststyrelsen den 21 december 1923 dömts till avsättning från sin
befattning i postverket. Generalpoststyrelsen hade i utlåtande över ansökningen
framhållit det betänkliga i att tillstyrka nåd från såväl allmänhetens som
postverkets synpunkt. Emellertid hade Y fått nåd på det sätt att han tilläts
från och med den 1 januari 1925 tjänstgöra såsom ordinarie brevbärare, varjämte
medgavs att vid hans placering i löneklass i denna befattning hänsyn
skulle tagas till hans föregående tjänstgöring i postverket. Enligt Breitholtz
mening måste Y :s brott anses grövre än det X gjort sig skyldig till i
förevarande fall. Ingendera av dem hade tidigare blivit ådömd bestraffning.
Kungl. Maj:ts nämnda beslut fattades i enlighet med av regeringsrättens
flesta ledamöter (regeringsråden Palmgren, Rydin och Planting-Gyllenbåga),
gjord hemställan. Minoriteten, som utgjordes av regeringsråden Ernberg och
Söderwall, hade hemställt, att Kungl. Maj:t måtte lämna ansökningen utan
bifall. Breitholtz anförde vidare, att han erhållit kännedom om ytterligare
ett dylikt nådeansökningsärende, nämligen angående en ansökning av förre
postassistenten Z. Denne hade två gånger av domstol dömts till bestraffning
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.
för förbrytelser i tjänsten, första gången den 21 april 1921 av rådhusrätten
i — — — för förskingring till ett års suspension och andra gången den
10 maj 1926 av---—- häradsrätt till avsättning. Detta utslag vann laga
kraft, varefter Z:s hustru med instämmande av maken anhöll, att Z av nåd
måtte beredas anställning i postverket. Generalpoststyrelsen hade emellertid
den 21 augusti 1926 avstyrkt bifall till sistnämnda ansökning med hänvisning
till att, då på grund av å arbetsmarknaden rådande förhållanden så många
oförvitliga arbetssökande anmälde sig förgäves, det syntes oriktigt att i postverkets
tjänst ånyo antaga en förutvarande tjänsteman, som begått så grova
förseelser som Z. Denna ansökning, vilken icke föredragits i regeringsrätten,
föranledde icke någon Kungl. Maj ris åtgärd; den föredrogs i statsrådet den
23 september 1926. Breitholtz, som icke närvarit vid behandlingen av Z:s
ansökning i generalpoststyrelsen, ansåg sig obunden av vad styrelsen yttrat
angående densamma och uttalade för övrigt bl. a., att han ansåge Z:s förbrytelse
väsentligt grövre än X:s. Beträffande det inflytande, som. förhållandena
på arbetsmarknaden kunde tillerkännas, ville föredraganden säga, att
desamma kunde åberopas även till stöd för en uppfattning, rakt motsatt den,
som generalpoststyrelsen haft. Med hänvisning till vad som förekommit i
fallet Y uttalade slutligen Breitholtz, att han funne det vara av den yttersta
vikt, att icke olika principer komme till tillämpning, då det gällde tjänstemän
av högre eller lägre grad. Om sålunda Kungl. Majri skulle i betraktande
av de ömmande omständigheter, som förelåge i minst lika hög grad, då det
gällde nu förevarande fall, av nåd tillåta X att återinträda i postverkets tjänst,
så föresloges, att generalpoststyrelsen skulle hemställa, att X finge från tidpunkt,
som Kungl. Majri bestämde, tjänstgöra som ordinarie postexpeditör,
samt att vid hans placering i löneklass i denna befattning hänsyn skulle tagas
till hans föregående tjänstgöring i postverket.
Häremot anförde byråchefen Pramberg följande: Pramberg delade icke
uppfattningen, att den förbrytelse, som föranledde Z:s avsättning, varit väsentligt
grövre än X:s förevarande förbrytelse. Z:s nämnda förbrytelse hade
bestått däri, att Z ur av honom i egenskap av postassistent omhänderhavda kassor
tillgripit 342 kronor 55 öre, vilket belopp han emellertid ersatt. Den
omständigheten att Z dömts av domstol och X för den av honom förövade förskingringen
av 660 kronor av generalpoststyrelsen syntes härvid icke vara avgörande.
Visserligen hade Z även tidigare dömts av domstol för förskingring,
under det att X varit straffri, men det hade förekommit allvarliga anmärkningar
mot den senare för oregelbundenhet i avseende på redovisning,
varför han erhållit de strängaste varningar av flera tjänstemän. I fråga om
X förelåge ömmande omständigheter med hänsyn till familjeförhållandena,
men detta hade varit förhållandet även med Z. I fråga om honom hade postdirektören
i mellersta distriktet föreslagit, att han skulle användas till postbiträde
och därvid hade som skäl anförts bl. a„ att Z hade hustru och sju
barn, därav tre minderåriga och det yngsta icke årsgammalt. Om Pramberg
sålunda icke kunde finna någon skillnad mellan X och Z — i varje fall icke till
förmån för X, på vilken till följd av hans högre tjänsteställning borde kunna
ställas större fordringar — Arare sig i fråga om styrkan av den brottsliga viljan
eller i fråga om i båda fallen föreliggande ömmande omständigheter, vore
det däremot en bestämd skillnad mellan arten av den anställning som ifrågasatts
för Z och nu för X. Beträffande Z hade föreslagits användande som
postbiträde, från vilken befattning han när som helst kunde entledigas i händelse
av olämplighet. Men från den för X ifrågasatta tjänsteställningen som
postexpeditör skulle han icke kunna, om än aldrig så olämplig, entledigas om
icke på den grund att han gjorde sig skyldig till nya tjänsteförseelser. Pramberg
fann den av Breitholtz uttalade åsikten om angelägenheten av jämlikhet
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial Nr l-i.
<*
leda till ail del vore mycket olämpligt att ånyo bereda X anställning i postverket,
då Z:s nådeansökning fått förutnämnda utgång. — I fråga om Y ansågc
Pramberg i likhet med Breitholtz, att Y :s brott kunde betraktas som i
viss mån grövre än X:s förbrytelse, men förhållandena i fallet Y vore i fråga
om nyanställningen icke oväsentliga olika förhållandena i fallet X därvidlag.
Y vore nämligen fullt lämplig för de med brevbärarebefattning förenade göromål
nämligen utlämning av lösbrev, posttransporter och uppassningsgöromål,
medan X måste anses fullständigt olämplig att sköta de med postexpeditörsbefattning
förenade göromål, huvudsakligen kassatjänst. Skulle X återanställas
på av Breitholtz föreslaget sätt d. v. s. som postexpeditör, måste genera
lpoststyrel sen ålägga honom göromål, som i regel ombesörjdes av befattningshavare
i lägre tjänsteställning. På grund av vad sålunda anförts avstyrktes
bifall till X:s nådeansökning.
o Härefter har fru X inkommit med en skrift, däri hon instämmer i sin makes
nådeansökning. Hon anför, att hela familjen råkat i en nödställd belägenhet
utan några som helst inkomster och framhåller, att hon under sitt 22-åriga
äktenskap med maken iakttagit dennes aldrig slappnande arbetsamhet och lians
stora intresse för posttjänsten.
Bifall till Breitholtz förslag tillstyrkes med återinträde i postverkets tjänst
för X såsom ordinarie postexpeditör f. o. in. den 1 januari 1929. Han komme
då i elfte lönegraden, 15 löneklassen (beroende på ortsgrupp är avlöningen
här lägst 3,450 kronor, högst 4,350 kronor jämte dyrtidstillägg).
Konstitutionsutskottet har funnit anmärkningsvärt, att förevarande nådeansökan
beviljats. Benådningen innebär, att en person, som dömts till avsättning
för förskingring i tjänsten, tillåtits återinträda i postverket på en plats,
med vilken regelmässigt följer medelförvaltning och från vilken vederbörande
icke kan avsättas annat än på grund av eventuellt nya förseelser. Benådningar
av detta slag finner utskottet kunna äventyra den ur såväl det allmännas
som de enskilda medborgarnas synpunkt önskvärda säkerhet, under vilken offentlig
tjänstverksamhet bör utövas och statens medel omhänderhavas, ävensom
det förtroende, varmed statens verk och dess tjänstemän böra omfattas.
En för utskottets bedömande av ärendet synnerligen betydelsefull omständighet
har vidare varit, att generalpoststyrelsen avstyrkt ansökningen. Det
måste anses olämpligt, att Kungl. Maj:t utan synnerligen starka skäl mot vederbörande
verks ansvariga ledning förordnar om en för brott i tjänsten avsatt
persons återtagande i verkets tjänst. Utskottet bär fäst sin uppmärksamhet
vid, att X. redan förut upprepade gånger, först i februari 1924 och sedan åter i
mars 1926, beträtts med oegentligheter och vid anställda inventeringar icke
kunnat genast redovisa, utan först under inventeringens gång lyckats anskaffa
felande belopp, utan annan påföljd för X. än varningar och föreställningar därom,
att ett återupprepande komme att för honom medföra synnerligen ödesdigra
följder. Inom statsförvaltningen måste såsom en av de främsta fordringarna
på ämbets- och tjänstemännen uppställas redbarhet. Med hänsyn härtill
måste det i nu föreliggande fall hava varit ofrånkomligt, att, då den 24 oktober
1927 konstaterats, att X. ånyo tillgripit medel, som han omhänderhaft
i kraft av sin tjänst, åtgärder vidtoges för att skilja X. från hans statsanställning.
Så skedde även genom generalpoststyrelsens omförmälda beslut
den 4 november 1927, då X. dömdes till avsättning från sin befattning i
Utskottets
yttrande.
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
postverkets tjänst. Det är uppenbart, att styrelsen för ett administrativt
verk — i detta fall generalpoststyrelsen — måste, om den skall kunna fylla
sin uppgift, från Kungl. Maj:t erhålla nödigt stöd, när styrelsen söker
upprätthålla disciplinen inom verket och tillse, att under densamma lydande
befattningshavare icke eftersätta sina skyldigheter i tjänsten. Genom Kungl.
Maj:ts beslut bär postverket i sin tjänst fått sig påtvingad en person, som
måste anses olämplig till ifrågavarande befattning. Härtill kommer, att genom
beslutet X., med förbigående av andra i postverkets tjänst anställda välmeriterade
personer, placerats i ordinarie befattning, vilket måste anses innebära
en kränkning av den rätt, som tillkommer dessa andra befattningshavare,
mot vilka inga anmärkningar förekommit.
Konstitutionsutskottet finner, att de under senare år allt oftare återkommande
förskingringarna av offentliga medel mana till varsamhet vid utövandet av
benådningsrätten på detta område. De i det enskilda fallet förekommande förmildrande
eller ömmande omständigheterna få icke skymma blicken för nödvändigheten
av att grundsatsen om redbarhet i förvaltningen strängt upprätt - hålles.
På grund av vad ovan anförts, har utskottet ansett nödigt att hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot medlemmarna av den tillförordnade
regeringen, statsråden Meurling, Gärde, Pettersson och Rosén.
Närvarande: Herrar von Geijer, Sävström, Strömberg*, David Bergström, Thulin*,
Stendahl*, G. TV. Hansson, Hellberg, K. J. Ekman*, Vennerström*, Alexander Nilsson*,
Engberg, Jansson i Edsbäcken, Hallén*, Forssell, Lindmark, Petersson il
Broaryd, Fast, Alströmer* och Björck i Kristanstad*.
* Ej närvarande vid jnateringen.
2:o.
(Protokoll över ecklesiastikärenden den 24 november 1928.)
Utskottet har uppmärksammat ett av Kungl. Maj:t ovannämnda dag i statsrådet
beslutat utslag i anledning av besvär över kammarkollegiets beslut den 1
december 1927 beträffande friköp jämlikt lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall m. m. avseende en å kyrkoherdebostället
1 mantal krom) Prästgården nr 1 i Hasslövs socken av Höks härad
i Hallands län belägen lägenhet Tuvan med en areal av 5,948 kvm.
Utskottet erinrar till en början om 1927 års lagstiftning angående försäljningav
kyrklig jord. Sedan i ovannämnda lag, som av riksdagen efter Kungl. Maj :ts
proposition antogs år 1926, uti 1 § begreppet kyrklig jord fastslagits och uti 2 §
bestämmelser givits om kyrklig jords försäljning, då sådan ur det allmännas
synpunkt kan anses önskvärd, motsvarande vad förut reglerats i 62 § av 1910
års ecklesiastika boställsordning, stadgas uti 3 § följande:
Äger någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å kyrklig
jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar
Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.
11
nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, i den ordning nedan sägs, tillstånd
meddelas till överlåtelse å innehavaren av det till lägenheten hörande området,
där icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör,
föj annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det allmänna försäljning
anses ej böra ske samt under förutsättning i övrigt:
dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som ovan
sagts, fanns å området uppfört d. 1 jan. 1920;
och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader
äger, belöper på lägenhetshavareus byggnader.
_ Överlåtelse, som nu sagts, må ock omfatta till jorden hörande byggnad, som
finnes å området.
Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet
av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av förbättring,
vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som lägeuhetshavaren eller
föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt därå utöver vad
honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.
Vid försäljning av område jämlikt denna paragraf må jämkning ske av områdets
gränser.
Uti lagens 5 § bestämmes, att tillstånd till friköp skall givas av kammarkollegium;
ansökan ingives till länsstyrelsen, som efter vederbörlig utredninginsänder
handlingarna till kollegium. Över kollegiets beslut må klagas hos
Konungen.
Vid lagens tillkomst betonades av statsmakterna, att man velat beakta icke
blott de sociala synpunkterna eller lägenhetshavarnas intresse av att erhålla
äganderätt till lägenheterna utan även den kyrkliga synpunkten eller kyrkans
ekonomiska intresse av att icke berövas sin jord utan fullgod ersättning att placeras
i värdebeständig valuta. Dessa båda synpunkter hava också parallellt
framhävts i diskussionen under frågans över 20-åriga förhistoria. Det är att
märka, att lägenhetshavaren enligt förevarande lag icke, som fallet är enligt 1925
års s. k. ensittarlag, där det stadgas rätt för nyttjandexättshavare att av enskilda
fastighetsägare inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, äger eu ovillkorlig
rätt att under vissa betingelser inlösa lägenhet, utan att rätten till inlösen enligt
1927 års lag om den kyrkliga jorden är beroende på en diskretionär prövningav
vederbörande myndighet, huruvida inlösen kan tillåtas med hänsyn till olägenhet
för stamfastigheten eller annan närbelägen kyrklig fastighet eller eljest
för det allmänna. För upprätthållande av enhetliga principer vid denna prövning
har densamma förlagts till en central myndighet, kammarkollegium.
Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas följande:
Ansökan om friköp från nuvarande lägenhetsinnehavaren Peter Emanuelsson
ankom till länsstyrelsen den 17 mars 1927. Efter länsstyrelsens förordnande
företog boställsnämndens ordförande den 13 maj 1927 ärendet till undersökning
å stället, såsom föreskrives i kungl. kungörelsen med föreskrifter rörande
tillämpningen av 1927 års lag.
Enligt uppgifter i ansökningen, som vitsordades av de vid denna förrättning
närvarande pastoratsombuden, skulle lägenheten ursprungligen hava upplåtits
år 1865 av dåvarande boställshavaren, kyrkoherden Theorin, till skomakaren
12
Konstitutionsutskottets memorial Nr lb.
Joh. Petter Nilsson, vilken odlat upp jorden och uppfört hus å området. Nilsson
skulle innehaft lägenheten till in på 1900-talet, då han överlåtit arrenderätten
till en Johannes Jönsson, som sedan i sin tur sålt husen till dåvarande arrendatorn
av bostället Sven Petter Nilsson. Denne hade vid nya löneregleringens
ikraftträdande för pastoratet åt annan överlämnat arrendet av bostället, därvid
han själv bosatt sig å lägenheten i fråga. I arrendekontrakt rörande bostället
år 1922 hade årliga avgälden för lägenheten bestämts till 50 kronor. Å offentlig
auktion den 24 juli 1923 hade Sven Petter Nilsson sålt husen till sökanden
Emanuelsson, som sedan dess bebott och brukat lägenheten samt erlagt stadgat
arrende för densamma till arrendatorn av bostället.
Enligt vederbörligt arrendekontrakt den 5 februari 1927, som företeddes vid
förrättningen, hade bostället genom länsstyrelsen utarrenderats till Einar Bengtsson
för tiden 14 mars 1927—14 mars 1942. I kontraktets 8 § hade stadgats
följande:
Nedannämnda person äger i sin livstid och, där han är gift, hans hustru, så
länge hon lever såvida icke domkapitlet på sätt nedan sägs finner skäl att uppsäga
dem, att emot erläggande till arrendatorn inonr den 1 november varje år av
här stadgad årlig avgäld innehava och bruka av honom för närvarande bebodda,
nedan närmare angivna å bostället belägna lägenhet, ävensom att till sålunda
upplåten lägenhet taga väg över boställets övriga ägor.
Peter Emanuelsson å lägenheten Tuvan med en areal av 0.57 hektar emot en
årlig avgäld av 50 kronor.
Länsstyrelsen och domkapitlet förbehålla sig att, därest lägenhetsinnehavare
önskar åt annan överlåta ovan omförmäld lägenhet, eller efter lägenhetsinnehavares
frånfälle hans rättsinnehavare begära att få bibehålla eller åt annan överlåta.
densamma, efter arrendatorns hörande besluta härom liksom ock angående
villkoren för upplåtelsen.
Arrendatorn har att dels vaka däröver, att lägenhetsinnehavare väl hävdar till
lägenheten hörande jord, dels, där sådant försummas, eller lägenhetsinnehavare
gör sig skyldig till sådant uppförande, som kan anses innefatta skälig anledning
till dennes skiljande från den upplåtna lägenheten, därom göra anmälan till
domkapitlet; och äger arrendatorn likaledes hos domkapitlet tillkännagiva, om
han önskar vidtagande av enahanda åtgärd emot lägenhetsinnehavare i följd av
försummelse från dennes sida, att i behörig ordning erlägga stadgad avgäld.
Där anledning, som ovan nämnts, yppas till lägenhetsinnehavares avhysning,
eller skäl därtill eljest finnes, äger domkapitlet att uppsäga lägenhetsinnehavaren
till avflyttning.
I sådant fall, liksom ock då lägenhet blivit ledig genom innehavares bortflyttning
utan uppsägning eller genom dödsfall, eller därest vid överlåtelse av lägenhet
efter lägenhetsinnehavares död icke lika stor avgäld med den, som förut
utgått, kan betingas, äger arrendatorn icke att för den minskning i inkomst, som
härigenom bliver en följd, erhålla avkortning i arrendet eller annan ersättning.
En vid förrättningen närvarande äldre nämndeman upplyste, att hans fader
omtalat, att lägenheten år 1865 varit i sin helhet oodlad samt bestått av dels trädbevuxen
ljungmark och dels, mot en bäck, som skiljer lägenheten från boställets
övriga ägor, av sumpmark. På grund av egna iakttagelser kunde nämndemannen
meddela, att år 1870 endast omkring en sjättedel av området varit odlad, allt
uppgifter mot vilka övriga tillstädesvarande icke hade något att erinra.
Konstitutionsutskottets memorial Nr lJh
13
Jorden å lägenheten befanns vid förrättningen utgöras av mylla på sandbotten,
delvis av försvarligt djup, delvis mera eller mindre tunn.
Förrättning smannen uttalade uti sitt i ärendet avgivna yttrande — jämte det
han förklarade, att det å lägenheten befintliga, före den 1 januari 192G uppförda
boningshuset vore avsett för stadigvarande bruk och lämnade fullt nöjaktig
bostad för innehavaren och hans familj, att de denne tillhöriga byggnaderna
uppskattades till 2,000 kronor, att den ifrågasatta försäljningen icke
borde kunna medföra olägenhet för lönebostället, annan kyrklig fastighet eller
det allmänna samt att någon jämkning av områdets gränser icke vore erforderlig
eller påkallad — att vid de olika nyttjanderättsupplåtelserna till lägenheten
icke torde hava avtalats eller förutsatts något förbättringsarbete å dess
markområde. Med hänsyn till utredningen rörande områdets natur vid tiden
för den första upplåtelsen av detsamma samt med fästat avseende å jordens
visade lämplighet för odlingsändamål och dess ytinnehåll 0,5948 hektar föreslog
förrättningsmannen ett försäljningsvärde av 178 kronor 44 öre, beräknat efter
ett pris av 300 kronor per hektar av motsvarande jord.
Sökanden Emanuelsson förklarade sig intet hava att erinra mot det vid förrättningen
förda protokollet eller mot den föreslagna köpeskillingen.
Härefter infordrade länsstyrelsen med tillämpning av ovannämnda kungörelse
yttrande i ärendet från gemensam kyrkostämma med de i pastoratet ingående
församlingarna Hasslöv och Voxtorp, kontraktsprosten i kontraktet, S. Andersson
i Veinge, domkapitlet i Göteborg, ävensom arrendatorn Bengtsson å
bostället.
Kyrkostämman förklarade sig i princip intet hava att invända mot den ifrågasatta
försäljningen men ansåg sig böra fästa uppmärksamheten därvid, att densamma.
med föreslagna försäljningsvärdet, 178 kronor 44 öre, syntes komma
att medföra en minskning i den arrendeavgift, som arrendatorn av bostället enligt
det med länsstyrelsen samma år upprättade arrendekontraktet varje år hade
att uppbära från lägenhetsinnehavaren, från 50 kronor till omkring 7 kronor
15 öre eller gängse ränteinkomst av köpeskillingen.
Kontraktsprosten förklarade, att då mot den gjorda uppskattningen av jorden
intet vore att anmärka, så hade han intet att invända mot framställningen
om friköp. Kontraktsprosten framhöll emellertid i sitt utlåtande, i anledning
av ett par andra liknande ärenden, över vilka yttrande avgavs i samma utlåtande,
att 1927 års lag borde föreskrivit, att friköp ej kunde ske, förrän enskild
rått ej därigenom förnärmades, varför han i dessa fall föreslog uppskov
med försäljningen, enär viss tjänsteinnehavare av lägenheterna uppbar avgäld.
Att kontraktsprosten icke framställde dylikt förslag beträffande nu
ifrågavarande lägenhet Tuvan berodde därpå, att den minskning i avgälden av
50 kronor, som arrendatorn Bengtsson finge vidkännas, om försäljningen komme
till stånd, lätt kunde avdragas av vederbörande, då han skulle erlägga arrende
för bostället.
Kontraktsprosten synes således som en självklar sak hava förutsatt, att arrendatorn
skulle av pastoratet hallas skadeslös för den mistade avgälden, medan
kyrkostämman förutsatt, att arrendatorn själv ytterst skulle få vidkännas den
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr ih.
förlorade inkomsten av lägenheten och icke äga tillgodoräkna sig mera än räntan
å köpeskillingen.
Domkapitlet tillstyrkte utan motivering ansökningen.
Arrendatorn av bostället förklarade, att han toge för givet, att han, sedan
lägenheten avskiljts, i annan form komme i åtnjutande av avgäldssummau.
överlantmätaren i länet förklarade i likaledes infordrat yttrande, att hinder
för avskiljande av lägenheten till särskild fastighet icke förelåge.
Vid överlämnandet av handlingarna till kammarkollegium anförde länsstyrelsen
för sin del, att länsstyrelsen ansåge den föreslagna köpeskillingen vara
synnerligen låg. Då den första upplåtelsen av lägenheten låge så långt tillbaka
i tiden, kunde det omöjligen ledas i bevis, att uppodling av lägenhetens
mark varit vid densamma förutsatt, men man torde dock med den största sannolikhet
kunna utgå ifrån, att upplåtelsen av marken skett för odlingsändamål.
Därtill hade emellertid hänsyn icke tagits vid förslaget till köpeskilling, vilken,
då lägenheten hade ett förmånligt läge samt bestode av god åkerjord, bort sättas
avsevärt högre. Länsstyrelsen hade emellertid icke ansett sig böra uppgöra
något nytt förslag till köpeskilling, då enligt länsstyrelsens förmenande
någon försäljning av lägenheten icke kunde ske förrän tidigast år 1942. Länsstyrelsen
erinrade, att arrendatorn Bengtsson, vars kontrakt icke utginge förrän
nämnda år, förklarat sig icke hava något att erinra emot försäljningen,
om han i annan form erhölle gottgörelse för den mistade avgälden. Även om
försäljningspriset höjdes, torde den uppkommande räntan därå icke kunna kompensera
denna avgäld, och en sänkning av arrendet för bostället med skillnaden
mellan avgäldsbeloppet och den eventuella räntan å köpeskillingen innebure
en minskning av pastoratets avlöningstillgångar med motsvarande belopp.
Länsstyrelsen hemställde därför, att kammarkollegium måtte förklara
ansökningen vilande till nästa arrendeledighet å lönebostället eller den 14 mars
1942.
Genom sitt ovannämnda överklagade beslut den 1 december 1927 medgav
kammarkollegium, att ifrågavarande område finge av Emanuelsson friköpas
för en köpeskilling, som med hänsyn till den för området utgående avgälden
bestämdes till 1,000 kronor att kontant erläggas å dag, som länsstyrelsen ägde
bestämma, med skyldighet för köparen att vidkännas kostnad för lagfart och
andra med köpet förenade utgifter.
över kammarkollegiets beslut besvärade sig Emanuelsson genom advokat hos
Kungl. Maj :t. Han framhöll i besvären, att samma värderingsprinciper, som
tillämpades vid inlösningsförfarande enligt den s. k. ensittarlagen av år 1925,
också borde vinna tillämpning vid inlösen av kyrklig jord enligt 1927 års lag.
Beträffande frågan om priset för jorden rådde enighet därom, att det skulle bestämmas
enligt i orten gängse priser, varvid dock vore att märka, att om det
till inlösen föreslagna området vore litet, priset icke skulle förhöjas enbart därför,
att i allmänhet ett högre pris per tunnland uppnåddes vid försäljning av ett
mindre område än som kunde påräknas vid försäljning av ett större. Enligt lagens
bestämmelser skulle vid prisets beräkning ej medräknas värdet av förbättring,
vilken området vunnit genom lägenhetshavarens eller föregående lägenhets
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr ]Jh
15
liavares arbete eller kostnad utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen
avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. Man måste därvid skilja mellan
en nyttjares rätt att i eget intresse odla upp jorden oeh hans skyldighet att
så göra. Någon skyldighet att odla marken hade ieke varit Emanuelsson eller
hans företrädare ålagd. De hade endast haft skyldighet att hävda jorden,
d. v. s. bibehålla den i samma skick, i vilken den mottagits. Markens värde
borde salunda beräknas efter det skick, i vilket den varit vid den ursprungliga
upplåtelsen. Emanuelsson bestrede, att avgäldens storlek lades till grund för
beräknandet av löseskillingens belopp. Att kammarkollegium förfarit på detta
sätt torde berott därpå, att man ansåge tjänsteinnehavarens löneförmåner
icke böra förminskas, i varje fall icke under löpande arrendeperiod. Detta syfte
kunde emellertid hava nåtts på annat sätt, än vad kammarkollegium föreslagit.
&killnadsbeloppet mellan avgälden 50 kronor å ena samt räntan å den
av boställsnämndens ordförande föreslagna löseskillingen å 178 kronor 44 öre
eller 8 kronor 92 öre a andra sidan, d. v. s. 41 kronor 8 öre, uppginge kapitaliserat
efter 5 procent för återstående arrendetiden, 14 år, till 406 kronor 69
öre. Om löseskillingen skulle vara beroende av avgäldens storlek syntes man
sålunda sakna skäl att sätta löseskillingen högre än sammanlagda beloppet av
178 kronor 44 öre och 406 kronor 69 öre eller 585 kronor 13 öre. Emanuelsson
bestrede emellertid fortfarande, att jordvärdet skulle vara beroende av utarrenderingsförhållandena.
Förklaring över besvären infordrades av vederbörande.
Boställsnämndens ordförande förklarade, att han fortfarande saknade anledning
att utgå därifrån, att den ursprungliga upplåtelsen av lägenheten år
1865 skulle skett för odlingsändamål. Han, som vore välbekant med förhållandena
inom länet i ifrågavarande hänseende, kunde vitsorda, att vid den tidpunkten
mångenstädes plägat upplåtas jordområden för bebyggande, s. k.
backstugor, utan varje tanke på områdenas uppodlande. Så hade också troligen
vant fallet beträffande nu ifrågavarande lägenhet, varför han föreslagit
ett försäljningsvärde utan hänsyn tagen till det arbete och den kostnad, som
lägenhetsinnehavaren eller hans företrädare nedlagt på lägenheten. Vid framställande
av förslaget till försäljningsvärde, vilket beräknats efter ett pris av
300 kronor per hektar, hade han i viss mån låtit sig ledas av de utav honom
i egenskap av sekreterare hos Hallands läns hushållningssällskap kända värden,
som genomsnittligt betalades eller beräknades vid försäljningar och värderingar
för egnahemsändamål utav jord, som till beskaffenheten motsvarade
lägenhetens ar 1865. Da därtill endast eu svårframkomlig väg ledde till lägenheten,
kunde boställsnämndens ordförande icke finna, att han föreslagit
för lågt försäljningsvärde. Kammarkollegiets beslut i ärendet funne han innebära
ett bestämt frångående av stadgandena i 1927 års lag. Varken denna
lag eller kungörelsen med tillämpningsbestämmelser angående densamma
gåve något stöd för uppfattningen, att de för närvarande utgående, mången
gång kanske mindre väl avvägda arrendevärdena skulle läggas till grund för
lägenheters värdesättning. Vunne dylik tolkning tillämpning, skulle lägenhetsinnehavare
uppenbarligen gå förlustiga den i lagen förutsatta ersättningen
16
Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.
för nedlagda mödor och utgifter för jordens uppodlande. För övrigt bleve alla
bestämmelserna om lägenheters värderande obehövliga i den mångfald fall,
där avgäldema för närvarande till skada för de kyrkligt-ekonomiska intressena
vore allt för låga.
Uti detta av boställsnämndens ordförande avgivna yttrande förklarade sig
domkapitlet instämma.
Även den gemensamma kyrkostämman för pastoratets församlingar anslöt sig,
med frångående i viss mån av sitt ovannämnda tidigare beslut, till nämnda yttrande.
Mot kyrkostämmans förklaring reserverade sig dock stämmans ordförande,
som ansåg detta kyrkostämmans beslut vara ofördelaktigt för pastoratet,
enär, om det följdes, det komme att medföra en minskning av pastoratets
avlöningstillgångar med ett belopp, som motsvarade gottgörelsen till arrendatorn
av bostället för den mistade avgälden.
Kontraktsprosten förklarade sig ej hava anledning att göra någon ändring i sitt
tidigare yttrande.
Även boställsarrendatorn Bengtsson hänvisade till sitt tidigare yttrande i saken
och vidhöll, att han från lägenheten skulle erhålla det arrende, som stipulerats
i arrendekontraktet.
Landsfiskalen i distriktet ansåg den av boställsnämndens ordförande föreslagna
köpeskillingen 178 kronor 44 öre för låg. Den årliga avgälden, 50 kronor,
kunde icke anses oskäligt hög, varför enligt landsfiskalens förmenande kammarkollegiets
förfaringssätt att bestämma köpeskillingen med hänsyn tagen till avgälden
vore riktigt, vilken beräkningsgrund för övrigt torde vara den enda möjliga
i föreliggande fall.
Länsstyrelsen fann visserligen den av kammarkollegium föreslagna löseskillingen
1,000 kronor, som syntes hava framkommit genom kapitalisering efter 5
procent av avgälden, icke stå i god överensstämmelse med 1927 års lag. Länsstyrelsen
kunde emellertid icke heller anse det av boställsnämndens ordförande
föreslagna lösenbeloppet, 178 kronor 44 öre, böra godkännas. Säkerligen
hade vid den första upplåtelsen år 1865 åsyftats att å lägenheten uppodla åtminstone
någon del till potatisland in. m. Det vore icke obehörigt, att viss hänsyn
därtill toges. Områdets belägenhet vore fördelaktig. Avståndet till allmän
väg vore knappt 300 meter, och lägenheten syntes ensam behöva hålla blott en
mindre del av utfartsvägen. Länsstyrelsen ansåge för sin del skäligt, att jordvärdet
beräknades efter 1,000 kronor för hektar och att till följd därav löseskillingen
fastställdes till 594 kronor 80 öre.
I sitt yttrande över besvären anförde kammarkollegium bland annat följande:
Lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord
i vissa fall m. m. har ej infört tvångsförsäljning beträffande sådana områden
varom nu är fråga. Medgivandet av friköp är beroende på skälighetsprövning.
Lagen utgår dock från att sådant medgivande bör lämnas under de i lagen angivna
förutsättningarna, bland andra den att friköpet ej medför olägenhet för
stamhemmanet. Självklart är att dylik olägenhet uppstår om köpeskillingen
lämnar mindre ränteavkastning än som motsvarar beloppet av den avgäld, som
utgår för området. Tydligt är även att, i regel, den betingade årsavgiften måste
innefatta ett godkännande å nyttjanderättshavarens sida av det värde området
har för honom såsom föremål för hans nyttjanderätt. På grund, bland annat,
konstitutionsutskottets memorial Nr 14.
17
av penningvärdets fall niaste detta värde anses som ett minimivärde. Det efter
skälig räntefot kapitaliserade värdet av den arliga avgälden måste alltså anses i
regel utgöra det minimibelopp, vartill friköpsskillingen bör bestämmas. Nyttjanderättshavaren
kan desto mindre hava någon berättigad erinran häremot som
han genom en pa sadant sätt beräknad köpeskilling så att säga gratis förvärvar
den stora fördel som ligger i utbytet av eu till tiden begränsad nyttjanderätt mot
äganderätt. Vad^ beträffar den räntefot efter vilken kapitaliseringen bör ske,
måste redan den i förevarande fall tillämpade räntefoten av 5 % få anses vara
den ur lägenhetshavarens synpunkt förmånligaste möjliga. Då det numera knappast
torde lata sig^göra att erhålla betryggande placering, som på stadigvarande
sätt ger 5 % ränta a de ofta små friköpsskillingarna, har kollegium numera i sina
friköpsbeslut tillämpat en lägre räntefot.
Det torde vara känt att i många fall den utgående avgälden redan från början
vant eller med tiden kommit att bliva oskäligt låg. I sådana fall lärer uppenbarligen
avgälden icke ensam vara normerande för friköpsskillingens bestämmande.
Härom tillkommer det boställsnämnden att verkställa utredning.
I det föreliggande fallet har boställsnämnden vid sin värdering tagit hänsyn
allenast till områdets »natur» vid tiden för den första upplåtelsen (år 1865) och
»jordens visade lämplighet för odlingsändamål». Att områdets värde ej bestämmes
allenast härav torde vara uppenbart. Man lärer vara berättigad att taga i
beräkning även områdets värde i nyttjanderättshavarens hand som plats för bosättning.
Områdets försäljning till det av boställsnämnden föreslagna priset lärer medföra
kränkning av arrendatorns på arrendekontraktet grundade rätt.
Kammarkollegium framhöll vidaTe, att vissa boställsnämnder vid sin värdering
tillämpade den av kollegium hävdade uppfattningen om avgäldens kapitaliserade
värde som norm för köpeskillingens bestämmande. Som exempel anförde kollegium,
att så skett vid en av ordföranden i boställsnämnden för Torna och Bara
härad, domänintendenten Sven Linders, företagen värdering. Vid denna värdering
hade löseskillingen bestämts till avgäldens kapitaliserade värde beräknat
efter 4 procents ränta.
Vidare utvecklade kammarkollegium sin ståndpunkt med avseende å tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser på följande sätt:
Det torde förtjäna påpekas att man vid förarbetena till den så kallade ensittarlagen
— där fråga emellertid är om ett tvångsförfarande — varit inne på tankegången
rörande avgäldens kapitaliserade värde som norm för köpeskillingens bestämmande,
ehuru man av visst skäl föranläts att ej giva uttryck däråt i lagen.
Vid avlåtande till 1918 års riksdag av nådig proposition (nr 172) med förslag
till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. framhöll vederbörande departementschef, hurusom
förslaget saknade motsvarighet till en i såväl torpkommissionens som egnahemssakkunnigas
förslag upptagen bestämmelse, enligt vilken löseskillingen icke finge
understiga kapitalvärdet av städja eller arrende, som betingats vid lägenhetens
upplåtande. Som motivering härför anförde departementschefen, bland annat,
att vidden föreslagna inlösen det så gott som alltid bleve fråga om upplåtelser,
vilka låge långt, ofta flera årtionden, tillbaka i tiden, samt att genom dylika
avtal bestämda avgifter i allmänhet icke syntes förtjäna att läggas till grund,
då det gällde att komma fram till ett enligt nuvarande förhållanden för såväl
brukaren som jordägaren och inteckningshavarna skäligt värde. Då departementschefen
därefter exemplifierade innebörden av sistnämnda yttrande, belyste
han blott det fall då ett sålunda kapitaliserat värde bleve för högt. Han anförde
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 10 häft. (Nr 14.) 2
18
Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.
Utskottets
yttrande.
nämligen följande: »Särskilt då arbetsskyldighet^bestämts, lär avtalet oftast
vara i hög grad föråldrat och i regel, såsom byggt på äldre tiders väsentligt lägre
dagsverkspriser, ålägga brukaren förpliktelser, som numera till sitt värde överstiga
vad från början varit åsyftat». Bakom detta uttalande maste ligga den helt
naturliga tankegången att ej heller en i penningar fastställd avgäld alltid kunde
läggas till grund för värderingen, nämligen i fall då denna såsom bestämd under
äldre tiders väsentligt lägre penningvärde tillförde jordägaren en inkomst, som
numera till sitt värde understege vad från början varit åsyftat.
Tilläggas kan att, då fråga är om kyrklig jord, avgälderna jämförelsevis sallan
äro fastställda i arbetsskyldighet eller ens i persedlar utan vanligast i penningar.
1 anledning av länsstyrelsens första hemställan, att ansökningen om friköp
skulle förklaras vilande till nästa arrendeledighet, erinrade kammarkollegium
därom, att ett avslag å ansökningen icke torde utgöra hinder för lägenhetshavaren
att framdeles återkomma med förnyad framställning och få denna prövad efter
då föreliggande förhållanden. Länsstyrelsens i dess senare yttrande föreslagna
löseskilling, 594 kronor 80 öre, fann sig kollegium icke kunna godkänna som norm
för det ifrågasatta friköpet. Då en sänkning av köpeskillingen under det av
kollegium fastställda beloppet skulle lända bostället till men och medföra nedsättning
i arrendatorns avkomst av den arrenderade fastigheten, hemställde
kollegium om besvärens ogillande.
Genom sitt utslag den 24 november 1928 prövade Kungl. Maj:t, på hemställan
av föredragande departementschefen, statsrådet Lindskog, skäligt att med
hänsyn till vad i målet förekommit och med ändring därutinnan av kammarkollegiets
beslut bestämma köpeskillingen för ifrågavarande område till °300
kronor; och skulle Emanuelssons rätt att för nämnda köpeskilling och på de
i övrigt av kollegiet föreskrivna villkoren förvärva äganderätten till området
vara beroende därpå, att Emanuelsson inom tid, som länsstyrelsen ägde förelägga,
visade sig hava med arrendatorn träffat sådan överenskommelse, att
området måtte kunna av Emanuelsson såsom ägare tillträdas.
Utskottet finner de för friköpet av lägenheten av Kungl. Maj :t fastställda
villkoren icke överensstämma vare sig med de sociala principer, vilka legat till
grund för 1927 års lagstiftning, eller med det kyrkligt-ekonomiska intressets
berättigade anspråk.
Vid besvärens avgörande hos Kungl. Maj:t har som den första huvudfrågan
framträtt spörsmålet, huruvida kammarkollegiets förfaringssätt att beräkna
löseskillingen efter avgäldens kapitaliserade värde varit riktigt. En sådan
beräkningsgrund synes kunna komma i en viss motsättning till lagens
föreskrift, att vid bestämmandet av köpeskillingen värdet av förbättring,
som lägenhetshavaren eller föregående lägenhetshavare åstadkommit å lägenheten
utan att sådant avtalats eller förutsatts, icke skall medräknas. Avgälden
kan ju vid en senare överenskommelse hava bestämts med hänsyn till
det värde, som marken vunnit genom en föregående lägenhetshavares tidigare
nedlagda arbete eller kostnad.
Utskottet kan givetvis icke hava någon bestämd mening i den uti detta ärende
omtvistade frågan, huruvida lägenheten vid den ursprungliga upplåtelsen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets memorial Nr l-b.
1!)
18(!o varit avsedd att uppodlas eller icke. När upplåtelsen ligger så långt tillbaka
i tiden som i förevarande fall, synes det dock föga rimligt att, för den
händelse något avtal eller någon förutsättning om att odling skulle ske icke
kan påvisas, tillämpa nyssnämnda lagbestämmelse på det sättet, att man vid
köpeskillingens bestämmande utan vidare utgår från det värde lägenheten nu
skulle hava ägt, om den fortfarande befunnit sig i samma skick, som den hade
eller antages hava haft -— vid tiden för upplåtelsen. I förevarande fall
synes en sådan beräkningsgrund böra så mycket mindre tillämpas, som lägenheten
efter första upplåtelsen 1865 under 1900-talet i uppodlat skick återgått
iill bostället. Såvitt handlingarna utmärka synes anledning icke föreligga till
annat antagande än att, da boställsarrendatorn Sven Peter Nilsson, som övertagit
lägenheten under sin arrendetid, vid nya löneregleringens ikraftträdande
frånträdde arrendet av bostället samt bosatte sig å lägenheten, ett nytt rättsförhållande
uppkommit mellan lägenhetshavaren och boställsarrendatorn, så att
lägenhetshavaren därefter icke skäligen kan grunda något anspråk på hänsynstagande
till det förhållandet, att uppodlingen av lägenheten skett av föregående
lägenhetshavare. Kungl. Maj:t har icke heller följt boställsnämndens ordförandes
uppskattning till 178 kronor 44 öre, som skett med hänsyn tagen till
lägenhetens beskaffenhet år 1865.
Vid anmärkta förhållanden förefaller det emellertid som om hinder icke skulle
möta för att låta avgäldens storlek åtminstone vara ett icke oväsentligt moment
vid fastställandet av köpeskillingen. Kammarkollegium har i yttrande
över besvär i ett senare friköpsmål än det förevarande hänvisat till sitt yttrande
i detta mål samt tillagt följande:
I de fall, da högsta domstolen i mål angående inlösen av mark jämlikt lagen
den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område höjt löseskillingens belopp, har visserligen icke
såvitt kollegium har sig bekant, i något fall uttryckligen uttalats, att hänsyn
tagits till storleken av den utgående arrendeavgiften, men efter vad kollegium
erfarit, har det förekommit, att högsta domstolen vid höjning av det av ägodelnmgsrätten
bestämda lösenbeloppet tagit hänsyn till, bland andra omständigheter,
storleken av arrendeavgiftens belopp, nämligen, då det kontrakt, varigenom
nyttjanderatten till den för inlösen ifrågasatta marken upplåtits, avsett
längre tid och av upplatelsetiden en avsevärd del återstått.
I det nu föreliggande fallet har avgäldens storlek ungefär samtidigt med ansökningen
om friköp uti arrendekontrakt om bostället bestämts för 15 års tid
framåt.
Därigenom att arrendatorn för sin arrendetid tillförsäkrats denna avgäld har
också uppstått fråga, huruvida och på vad sätt han skulle hållas skadeslös för
den genom ett friköp av lägenheten förlorade avgälden. Enär han på grund
av arrendekontraktet synes icke lagligen behöva tåla att genom friköpet berövas
avgälden utan full ersättning, torde det vara i sin ordning, att han vid
beslutet om tillstånd att friköpa lägenheten skyddas i sin rätt. Såsom av
ovanstående framgår, hava under ärendets behandling flera förslag att lösa
spörsmålet om arrendatorns rätt varit å bane. Länsstyrelsen har ursprungligen
hemställt, att ärendet skulle vila tills arrendetiden enligt nu gällande kontrakt
20
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
utlöpte. Genom kammarkollegiets beslut har löseskillingen satts så hög, att
pastoratet medelst ränteavkastningen skulle kunna ersätta avgäldens belopp
till arrendatorn. När departementschefen i sin hemställan frångått denna beräkningsgrund
vid bestämmandet av löseskillingens storlek, har han löst fragan
genom att föreslå, att lägenhetshavarens rätt att förvärva äganderätten
till området skulle vara beroende på att han visade sig med arrendatorn hava
träffat sådan överenskommelse, att området måtte kunna av honom såsom
ägare tillträdas. Genom att på detta sätt lösa frågan om arrendatorns rätt har
emellertid lägenhetshavaren utlämnats till arrendatorns goda vilja. Denne
synes kunna förhindra lägenhetshavaren att fullfölja friköpet eller i varje fall
hava beretts möjlighet att uppställa oskäliga villkor för sin medverkan. Härigenom
har enligt utskottets mening lagens sociala syfte trätts för nära. Samtidigt
kan sägas, att arrendatorn erhållit möjlighet att tillgodogöra sig lägenhetens
saluvärde till förfång för de kyrkliga intressena. Pastoratet kan ju
enligt Kungl. Maj :ts beslut aldrig erhålla mera än den till 300 kronor fastslagna
löseskillingen.
I sitt förut berörda yttrande i ett annat ärende än förevarande har kammarkollegium
anfört följande, som analogivis synes vara av intresse för detta
ärende:
Vidare vill kollegium erinra därom, att det är för kollegium känt, att vid
upplåtelse av lägenhet på exempelvis 50 år boställshavaren godtagit en oskäligt
låg avgäld mot det att han av den, till vilken nyttjanderätten upplåtits, erhållit
några hundra kronor — on förman alltsa till boställshavaren vid tiden
för upplåtelsen till förfång för senare boställshavare. Ett motsvarande förfaringssätt
vid friköp av kyrklig jord eller att den nuvarande boställsarrendatorn
eller boställshavaren godtager en låg köpeskilling mot det att han personligen
erhåller vederlag för medgivandet, skulle, såvitt kollegium kan finna, innebära,
att arrendatorn eller boställshavaren erhölle en del av områdets förmögenhetsvärde
eller med andra ord ett belopp, som rätteligen borde sasom köpeskilling
tillkomma områdets ägare. Detta kan kollegium icke finna tilltalande.
Vill man sänka köpeskillingen under avgäldens kapitaliserade värde, synes vara
lämpligare att vid köpet fästes det villkor, att köparen skall under gällande
arrendeperiod eller nuvarande boställshavares tjänstetid till arrendatorn resp.
boställshavaren utgiva avgälden eller lämpligen avvägd del därav.
Framhållas må vidare att det enligt kollegii mening icke vore tillfredsställande
om beloppet av en avgäld skulle få öva inflytande å köpeskillingen endast
i de fall, då boställsnämndsordföranden vid sin värdering tagit hänsyn till avgälden.
Det hade givetvis i nu förevarande fall icke varit något att i och för sig erinra
däremot, att bland köpevillkoren upptagits bestämmelse, varigenom lägenhetshavaren
förpliktats att till arrendatorn för återstående arrendetiden eller
del därav utbetala avgälden eller en till beloppet bestämd del av denna. Att
däremot som i förevarande fall departementschefen i sin hemställan i realiteten
avstått från att lösa en tvistig fråga, som såväl ur den sociala som den kyrkligt-ekonomiska
synpunkten bort regleras av Kungl. Maj:t, och utlämnat den
till att avgöras genom förhandling mellan enskilda personer synes icke överensstämma
med sunda principer för förvaltningens handhavande.
Utskottet vill dessutom framhålla, att vid tillkomsten av ifrågavarande lag
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
21
i propositionen till 1926 års riksdag överlämnandet av beslutanderätten i friköpsärenden
till en central myndighet motiverades därmed, att det syntes vara
av synnerlig vikt, att enhetliga principer tillämpades i alla de fall, då fråga
om friköp av lägenheter å kyrklig jord uppkomme. Då föredragande departementschefen
icke givit någon motivering för sin hemställan och de av honom
tillstyrkta villkoren för friköp icke föreslagits av någon myndighet eller part
i målet, saknar man kännedom om vilka principer, som legat till grund för
Kungl. Maj:ts utslag. När den högsta instansen, utan varje vägledande motivering
och utan att den grund, på vilken utslaget bygger, kan utläsas ur
handlingarna i målet, väsentligen ändrar den underordnade myndighetens beslut,
synes den enhetliga tillämpningen av lagen på ett betänkligt sätt komma
i fara.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet
Lindskog.
Närvarande: Herrar Sävström, Thulin*, Stendahl*, P. J. Gustafsson*, K. J. Ekman*,
Sandegård, Larsén, Sundberg*, Carl Eriksson*, Thorén, Isak Svensson, Gustafson
i Kasenberg, Persson i Trången, Pehrsson i Göteborg, Hallén** Forssell, Karlsson
i Vadstena, Olsson i Hora*, Fast och Alströmer.
* Ej närvarande vid jnsteringen.
** Avstod från att rBsta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.
Stockholm den 29 april 1929.
På konstitutionsutskottets vägnar:
K. VON GEIJER.
Reservationer:
A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.
I.
Vid punkten 1 : o i utskottets memorial:
av herrar von Geijer, Strömberg, David Bergström och Björck i Kristianstad,
vilka anfört:
I likhet med utskottet anse vi det självfallet vara en samhällsuppgift av den
största vikt att vaka över att sundhet skapas och redbarhet vidmakthålles inom
förvaltningen.
Med avseende å det till konstitutionsutskottets granskning nu föreliggande
ärendet är emellertid att bemärka, att skiljaktiga meningar gjorts gällande
inom den verkstyrelse, generalpoststyrelsen, som i administrativ väg dömt
i målet, och att regeringsrätten, som haft att yttra sig över nådeansökningen,
enhälligt tillstyrkt densamma. Vid sådant förhållande hava vi ej ansett, att
den i punkten l:o omförmälda regeringsåtgärden bort föranleda utskottet att
mot de i beslutet deltagande statsråden göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.
22
Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.
II.
Vid punkten 2:o i utskottets memorial:
av herr Thulin, som ansett, att det i punkten omförmälda ärendet icke är av
beskaffenhet att böra göras till föremål för anmärkning från konstitutionsutskottets
sida.
B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.
III.
(Protokoll över handelsärenden den 11 maj och den 14 juni 1928.)
av herrar Strömberg, G. W. Hansson, Hellberg, Larsén, Åkerberg, Hallén,
Karlsson i Vadstena, Petersson i Broaryd och Fast, som anfört:
Den 30 aug. 1927 ingav Kooperativa förbundet till Kungl. Maj :t en skrivelse
angående behovet av en registrering av sammanslutningar i trust- eller kartellform.
Den närmaste anledningen härtill var den verksamhet, som i landet bedrives
av Linoleumaktiebolaget Forshaga i Göteborg, som träffat kartellavtal med utländska
tillverkare av linoleum. Om nämnda bolag lämnades i skrivelsen följande
uppgifter:
Fabriken tillverkar cirka en tredjedel av den i landet kcmsumerade varan. Tullskyddet
är 25 öre per kg., motsvarande 1: 25 kr. per meter för de tunnare och
cirka 2: 32 kr. för de tjockare kvaliteterna av mattor. Trots detta skydd har fabriken
träffat det nämnda avtalet, varigenom den kunnat tillskansa sig oskäliga
vinster och därjämte — vad som för vårt lands vidkommande är beklagligare -—
medverkat till att för utländska fabrikat upphäva konkurrensen på den svenska
marknaden. Ett borttagande av tullen skulle icke innebära någon garanti för
en motsvarande sänkning av varans pris inom landet, då fabrikanterna som
nämnts äro förenade i en internationell kartell.
Resultatet av bolagets verksamhet framgår av nedanstående uppgifter.
Aktie-
Reserv-
Avskriv-
Års-
kapital
fond
ningsfond
vinst
1914
.... 1,500
100
615
349,106: 82
15 %
1915
.... 1,500
100
727
320,767: 79
15 %
1916
.... 1,500
150
868
488,896: 38
18 *
plus 1 gratisaktie på 3 äldre.
1917
.... 2,000
150
1,008
462,356: 78
20 %
1918
.... 2.000
200
1,123
213,959: 64
10 %
1919
.... 2,<K)0
200
1,225
318,759:16
15 %
1920
.... 2,000
200
1,361
836,299: 81
20 %
plns
1
gratisaktie på 4 äldre.
1921
.....2,500
200
1,498
1,749,597: 38
20 %
plus
1
gratisaktie på 5 äldre.
1922
.....3,000
300
1,637
1,287,806:17
20 %
plus
1
gratisaktie på 6 äldre.
1923
.....3,500
350
1,771
936,670:04
20 %
1924
.....3,500
400
1,810
966,467: 48
20 %
plus
1
gratisaktie på 7 äldre.
1925
.....4,000
500
1,949
1,156,818:05
20 %
plns
1
gratisaktie på 4 äldre.
1926
.....5,000
500
2,093
1,272,912: 32
18 %
(Siffrorna fär aktiekapital, reservfond och avskrivningsfond angiva tusental kronor.)
De stora vinsterna skulle icke ha kunnat klandras för den händelse fabriken
vunnit dessa genom teknisk överlägsenhet och fri tävlan med andra tillverkare.
Fabriken har emellertid icke ens nöjt sig med det skydd gent ^emot utländsk
konkurrens, som den relativt höga tullen lämnat, utan därtill ingått kartellavtal
Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-4.
23
för att helt slippa konkurrensen. Då priserna på varan härigenom kunnat hållas
oskäligt höga och den stora förtjänsten är en följd därav, borde detta förhållande
av Kungl. Maj :t uppmärksammas.
Den svenska fabriken har genom anslutning till den internationella kartellen
medverkat till att betydande kapital överlämnats från svenska konsumenter till
utländska kartellskyddade fabrikanter. Den årliga importen av linoleum —
räknat efter fabrikspris — uppgår för de sistförflutna åren till 8 ä 9 milj. kr.
Någon export av nämnvärd omfattning förekommer ej. Importens fördelning
på de olika åren sedan 1900 jämte den svenska tillverkningen framgår av följande
tabell:
Import Svensk tillverkn.
Kg. Kr. Kr.
1900 ................. 1,266 2,215 1,067
1905 ................. 1,853 3,244 1,319
1910 ................. 3,613 3,632 2,277
1915 ................. 2,694 2.178 1,770
1920 ................. 6,788 14,612 5.954
1921 ................. 3,461 6,982 5,114
1922 ................. 4,450 7,362 5,151
1923 ................. 6,255 9,161 4,724
1924 ................. 6,992 9,558 4,784
1925 ................. 6,609 8,299 4,609
1926 ................. 6,489 8,196
(Siffrorna angiva tusental.)
Linoleumhandlandena äro förenade i en riksorganisation, vilken i Stockholm
har kartellkaraktär. Här har nämligen överenskommelse träffats mellan importörer,
detaljister och de till fabrikskartellen anslutna företagen, varigenom mattpriserna
i Stockholm ytterligare oskäligt fördyrats för konsumenterna.
Linoleummattan är av hygienisk och arbetsbesparande betydelse och har därför
med fördel kommit att användas av de mindre inkomsttagarna, varjämte den
i stor utsträckning levererats till kommunala och statliga institutioner. Det kapital,
som nu huvudsakligen går till kartellskyddade fabrikanter och i
Stockholm till likalades kartellskyddade detaljhandlande för linoleummattor,
skulle, av de förhandsundersökningar att döma, som verkställts,
kunna reduceras med minst 33 procent, därest industrien och handeln med varan
vore fria och ej på sätt som här angivits monopoliserade. Priserna på sådana
mattor äro nu nära dubbelt så höga som före kriget. Linfrö, som är en viktig
beståndsdel, har emellertid icke undergått tillnärmelsevis samma prisförändring.
Kork- och korkavfallspriserna visa däremot en avsevärdare stegring, vilket troligen
åtminstone delvis är beroende på en sedan 1910 verksam kartellsammanslutning
av korkavfallssäljarna. Fabrikspriset för en tryckt linoleummatta,
1.8 mm. tjock och 2 m. bred, är nu 5: 35 kr. pr meter. De tidigare priserna på
denna matta samt å linfrö —- uträknade efter importstatistiken — vid samma
tillfällen framgå av nedanstående tabell:
T. p. 1. Pr 100 kg.
ur matta linfrö Kr.
1913 .........................3:— 30: —
1914 .........................3: — 22:34
1915 ......................... — 25:30
1916 ......................... — 24: —
1917 .........................4: 90 ä 6: 90 125: —
1918 ...............•......... 6: 90 69: 90
1919 ......................... 9:25 72: 90
1920 ......................... 9:25 68: 94
1921 ......................... 7:85 30:70
1922 16 s.......................7:20; senare 6:85 29:74
1923 ....................• .... 5:90 30:80
1924 28/s.......................5:60: V» 5:35 30:35
1925 ......................... 5: 35 37: 25
1926 ......................... 5: 35 29: 30
24
Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.
Ovanstående exempel har anförts för att visa, att en monopolistisk organisation,
som uppenbart missbrukar sin ställning, dock kunnat undgå att bliva föremål
för undersökning från de statliga organens sida. Det finns helt visst andra
liknande företeelser, som hittills undgått den allmänna uppmärksamheten. Det
effektivaste skyddet mot dylika allt mer vanliga företeelser inom näringslivet
är offentligheten, som väcker konsumenternas reaktion mot skattebeläggande
monopol. Utifrån dessa synpunkter synas också statsmakterna ha resonerat, när
riksdagen år 1925 antog lagen om undersökning angående monopolisliska företag
och sammanslutningar. Denna lags syfte angives i dess § 1 på följande sätt:
I fråga om företag eller sammanslutning, som avser produktion eller bearbetning
av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse
eller transportverksamhet, och som kan antagas vara av monopoHstisk natur,
äger Konungen, när skäl därtill äro, förordna, att undersökning, på sätt i denna
lag sägs, skall äga rum till utredning rörande företagets eller sammanslutningens
inverkan på pris- eller omsättningsförhållanden här i riket.
I maj 1927 avhölls i Geneve den kända internationella konferensen, som bl. a.
ingående behandlade frågan om ett särskilt organ för övervakande av internationella
truster och karteller. Kommerskollegium yttrar i sitt utlåtande över
Kooperativa förbundets skrivelse med hänvisning till nämnda konferens:
Enligt kemferensens mening vore emellertid full offentlighet beträffande de
internationella sammanslutningarnas karaktär och verksamhet ett av de mest
effektiva medlen å ena sidan för att tillförsäkra sådana sammanslutningar av
allmännyttig art den allmänna opinionens stöd och å andra sidan för att förhindra
uppkomsten av missbruk inom sammanslutning sr öreisen. Konferensen ansåg,
att Nationernas förbund borde i samarbete med regeringarna i skilda länder med
uppmärksamhet följa nu avsedda former av internationellt samgående inom näringslivet
och verkningarna därav på det tekniska framåtskridandet, produktionens
utveckling, arbetsförhållandena, behovstäckningen och prisrörelsen, samt
att Förbundet skulle insamla viktigare data härom i syfte att tid efter annan
publicera sådana uppgifter, som kunde vara av allmänt intresse.
Att denna synpunkt om offentlighetens ljus över de monopolistiska företagen
verkligen också är riktig och att den verkar återhållande på dylika företags
prispolitik kan styrkas med praktiska exempel. När Kooperativa förbundet
upptog striden med galoschkartellen, uppstod bland andra monopolsammanslutningar
en viss nervositet. Bl. a. utfärdade grynkartellen följande varnande varsel
till sina intressenter:
»Dels torde det vara lämpligt att särskilt beträffande gryn en så kraftig sänkning
som möjligt vidtages, vilket för övrigt även i Edert intresse torde komma
att stimulera avsättningen av paketvaror. Vidare torde det vara nödvändigt att
man, med hänsyn till allt upprört tal om mellanhandsvinster och stora profiter
å våra mera gängse nödvändighetsvaror, går fram med stor försiktighet, då det
gäller fastställandet av dessa förtjänster.»
På grund härav hemställde Kooperativa förbundet, att kartellerna skulle
»åläggas att hos offentlig myndighet registrera alla avtal, som beröra de i kartellerna
ingående företagens rörelsefrihet med avseende å tillverkning, prissättning,
inköp och försäljning».
Konstitutionsutslcottets memorial Nr lh.
25
Skrivelsen remitterades till kungl. kommerskollegium som infordrade yttranden
från de auktoriserade handelskamrarna, Sveriges industriförbund och
Sveriges köpmannaförbund. Samtliga handelskamrar avstyrkte tanken på registrering
och förfäktade den fria handelns princip, som de ansågo härigenom
skulle äventyras. Även erinrade flera av dem, att en dylik offentlighet över
svenska företags prispolitik skulle undergräva deras ställning gentemot utländska,
konkurrenter. Smålands och Blekinge Handelskammare förklara, »att kartellerna
äro både ur producenternas och konsumenternas synpunkt nyttiga» och
påstå, att »därest så icke vore förhållandet, skulle ingalunda kartellbildningarnas
antal så avsevärt ökats i alla länder». De uttala också, att »konsumenternas
intressen äro tillräckligt skyddade genom gällande lag mot missbruk». 1 samma
uttalande förekommer också den upplysningen, att många prisöverenskommelser
äro muntliga — och alltså oåtkomliga både för 1925 års lag och den utbyggnad
därav, som Kooperativa förbundet föreslagit, vilket onekligen visar en icke
ringa grad av förtänksamhet hos vissa av denna landsändas näringsidkare. Denna
handelskammare anser sig också kunna uttala, att framställningen skett »i
reklamsyfte». Liknande synpunkter anföras av handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län, som anser, »att förslaget endast är ett led i Kooperativa
förbundets intensiva kampanj för kooperationen och utgör ett vältaligt vittnesbörd
om de stridsmetoder, som härvid tillämpas».
Sveriges industriförbund, vars utlåtande är undertecknat av Vilhelm Lundvik,
fann den föreslagna generella registreringen verka störande och betungande
för de lojala utövarna av handel och industri. Kartellbildning med utländska
företag skulle försvåras, »då den utländska industrien givetvis kan tänkas hellre
avstå från samarbete med svenska företag än prisgiva sina inre affärsangelägenheter
åt offentligheten». Förbundet bestrider också, att det svenska bolaget har
muntligen eller skriftligen ingått i kartell med den internationella trusten, »utan
endast tillämpat de prisnoteringar, som varje år sättas av det inom branschen ledande
engelska företaget». Differensen mellan en dylik lojalitet mot det engelska
bolaget och ett träffat kartellavtal torde vara obetydlig.
Sveriges köpmannanförbund, vars yttrande är undertecknat av herrar G. A.
Thunholm och Erik Nygren, anför ungefär samma synpunkter som industriförbundet.
Dessutom förklarar det, att Kooperativa förbundets uppgifter om Forsliagabolaget
äro fullständigt missvisande och osanna. Det bestrides både att
Forshagafabriken är med i kartellen och att någon dylik existerar medan linoleuinhandlarna
inbördes och mellan dessa och deras leverantörer.
Ur kommerskollegii yttrande må anföras följande:
»I utlåtande den 15 mars 1922 över trustlagstiftningskommitténs år 1921 avgivna
betänkande med förslag till lag om vissa åtgärder beträffande monopolistiska
företag och sammanslutningar har kollegium i huvudsak angivit sin principiella
ståndpunkt till monopollagstiftningsfrågan. Kollegium gav däri uttryck
åt den meningen, att det genom lämpligt statsorgan borde åstadkommas en permanent
kontroll över monopolistiska företag och sammanslutningar, men betonade,
att de statliga regleringsåtgärderna borde inskränkas till sådana bestämmelser,
som avse förhindrande, så vitt möjligt, av monopolväsendets avarter och
beivrande av uppenbara missbruk. Med hänsyn till den depression, vari näringslivet
vid den tiden befann sig, ansåg kollegium emellertid, att det borde kunna
26
Konstitutionsutskottets memorial Nr lb.
anstå med genomförandet av en dylik lagstiftning och tillsättandet av lämpligt
inspektionsorgan, men förordade, att vissa förberedande åtgärder och utredningar
skulle vidtagas.
Då Kungl. Maj:t sedermera i proposition (nr 110) till 1925 års riksdag framlade
förslag till lagstiftning i ämnet, uttalade föredragande departementschefen,
att det dåmera allmänt medgåves, att en kontroll i en eller annan form borde
åvägabringas till förhindrande av missbruk genom monopolistiska sammanslutningar,
men betonade å andra sidan, att enighet rådde därom, att det gällde att
förebygga missbruken utan att hindra eller skada den lojala sammanslutningsrörelsen.
På grund av de starkt skiljaktiga meningarna angående sättet för vinnande
av ett lämpligt kontrollorgan och angående riktlinjerna för dess verksamhet
ansåg departementschefen, att varsamhet borde iakttagas och att det vore
riktigast att för det dåvarande lösa frågan endast i viss begränsad omfattning.
Sedan närmare erfarenhet vunnits, kunde detta spörsmål framdeles upptagas till
förnyat allsidigt övervägande.
I enlighet med denna uppfattning gick det i propositionen innefattade förslaget
allenast ut på befogenhet för Kungl. Maj :t att, när skäl därtill förefunnes,
förordna om undersökning rörande monopolföretags- eller monpolsammanslutnings
inverkan på pris- eller omsättningsförhållandena här i riket. Förslaget
vann, utan någon väsentlig ändring, riksdagens bifall och lag i ämnet utfärdades
den 18 juni 1925 (nr 223).
Under den tid, som därefter förflutit, har, så vitt kollegium har sig bekant,
allenast i två fall inträffat, att Kungl. Maj :t med stöd av lagen i fråga förordnat
om undersökning av monopolsammanslutning, nämligen beträffande
kvarnindustrien samt jästindustrien. I fråga om den sistnämnda är utredningen,
som uppdragits åt kollegium, ännu icke slutförd. Kollegium har dessutom i anledning
av remiss att yttra sig rörande en ifrågasatt dylik utredning beträffande
bryggeriindustrien. Med hänsyn härtill är kollegium i likhet med de hörda näringsorganisationerna
av den uppfattningen, att sådan erfarenhet näppeligen kan
ha vunnits rörande verkningarna av nämnda lag, att ytterligare lagstiftningsåtgärder
på detta område redan nu kunna anses vara motiverade. Vad i den remitterade
framställningen därutinnan anförts synes kollegium i varje fall icke
utgöra tillräckliga skäl härför, och kollegium har sig icke heller i övrigt bekant,
att de monopolistiska strävandena inom näringslivet skulle sedan lagens tillkomst
ha så utvecklats eller till sin karaktär så förändrats, att frågan om ytterligare
lagstiftningsåtgärder på området ännu kan anses aktuell.
Vad angår den av Kooperativa förbundet förordade registreringen av alla kartellavtal
skulle — såsom också av näringsorganisationerna framhållits — en
dylik åtgärd uppenbarligen stå i strid med den till grund för 1925 års lag liggande
principen, att ett statligt ingripande bör äga rum allenast i de fall, där
missbruk av monopolställningen kan antagas föreligga. Ett allmänt registreringstvång
av den art, som Kooperativa förbundet åsyftat, innebär nämligen
redan i och för sig ett sådant ingripande. Därtill kommer, att en dylik registrering
uppenbarligen skulle i många fall kunna lända företagen till väsentlig olägenhet
och skada även med hänsyn till fullt legitima och lojala konkurrensintressen.
Även därutinnan skulle sålunda en åtgärd i den av Kooperativa förbundet
angivna riktningen bryta med de hittills i vårt land godtagna förutsättningarna
för monopollagstiftningen.
Gentemot de i många yttranden upprepade förklaringarna, att Forshagabolaget
icke är anslutet till den internationella kartellen vitsordar likväl kollegiet
att det »träffats avtal om en mera fast finansiell kombination mellan vissa företag
i branschen inom olika länder. Under ledning av Die Deutschen Linoleum
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr ljf.
27
vverke A/G., Berlin, som representerar den väsentligaste delen av den tyska produktionen
av hithörande fabrikat, lära sålunda de tyska, schweiziska, svenska,
norska och lettländska företagen ha sammanslutit sig till en kontinental linoleumunion,
vilken under formen av ett ’holding’-bolag förvärvat aktiemajoriteten
i de anslutna företagen».
Kollegiet uttalar därefter, att det visserligen icke känner innehållet i detta
kartellavtal, men påpekar, att i den mån svenska intressen härav beröras, kunna
erforderliga upplysningar rinnas genom tillämpning av 1925 års lag om undersökning
angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Att nu utbygga
denna lag på sätt, Kooperativa förbundet föreslagit, ville icke kollegiet
tillstyrka.
Kungl. Maj:t resolverade den 11 maj 1928, att framställningen icke skulle
till någon åtgärd föranleda.
I anledning härav ingav Kooperativa förbundet den 22 maj 1928 en förnyad
framställning till Kungl. Maj:t, vari förbundet dels ytterligare motiverar sitt
förslag om registrering av kartellerna, dels ock upptager till bemötande påståendena,
att dess uppgifter om Forshagabolaget skulle vara oriktiga. Ur denna
senare inlaga må följande återges:
»Kooperativa förbundets avsikt med den föreslagna åtgärden är att befrämja
ekonomisk frihet inom svenskt näringsliv. De hemliga kartellavtalen verka i
rakt motsatt riktning och binda företagare vid en ordning, som strider emot den
frihetssträvan, vilken i tal och skrift förfäktas av de flesta sakkunniga inom
dessa områden. Den ekonomiska konferens, som hölls under maj månad 1927 i
Geneve, uttalade även den meningen, att full offentlighet i fråga om internationella
sammanslutningars karaktär och verksamhet vore ett av de mest effektiva
medlen att förhindra missbruk av olika slag från kartellsammanslutningar,
samtidigt som full offentlighet skulle tillförsäkra sådana sammanslutningar av
allmännyttig art den allmänna opinionens stöd. En engelsk liberal ekonomisk
kommission, i vilken bland andra framstående personer professor Keynes är medlem,
har under april månad innevarande år utgivit ett betänkande i fråga om
bl. a. monopolorganisationer. Även i detta framhålles, att ett offentliggörande
av kartellavtalen är det bästa medlet att motverka uppkomsten av en osund kartellbildning.
Kooperativa förbundet föreslog i sin ovannämnda skrivelse till Konungen, att
kartellerna skulle åläggas att hos offentlig myndighet registrera alla avtal, som
beröra de i kartellerna ingående företagens rörelsefrihet med avseende å tillverkning,
prissättning, inköp och försäljning. Detta förslag gick således icke ut på
att staten på något sätt skulle ingripa gentemot kartellerna, utan innebar endast,
att ett register skulle finnas tillgängligt för allmänheten, liksom aktiebolagens
balansräkningar nu finnas inom Kungl. Patent- och Registreringsverket. Detta
offentliggörande av aktiebolagens balansräkningar har icke ansetts som något
klandervärt ingrepp gentemot aktiebolagen, utan i stället har denna registreringsskyldighet
påkallats för att bereda allmänheten tillfälle att bedöma den
ekonomiska ställningen för respektive företag. Det kan enligt Kooperativa förbundets
mening icke innebära större tvång på den lojala sammanslutningstendens,
vilken gör sig gällande inom näringslivet, därest överenskommelser, som
beröra rörelsefrihet, prissättningar, inköp och försäljningar, skulle inregistreras
på motsvarande sätt. Däremot synes det, som om företag, vilka i illojalt
prissyfte utnyttja kartellsammanslutningarna, skulle stävjas i sina förehavanden
genom den offentlighet, som blev en följd av den föreslagna registreringen.
28
Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.
Det är just detta, som Kooperativa förbundet ansett vara önskvärt. Ett avtal,
som är till förmån för konsumenterna genom att medverka till tekniskt framåtskridande
och ett förbilligande av försäljningsorganisationen, kan väl offentliggöras
utan att skada företagen. Däremot skulle de illojala sammanslutningarna
motverkas.»
För att styrka sin uppgift om den kartellartade sammanslutningen mellan
linoleumhandlarna anför förbundet följande skrivelse från Sveriges Linoleumhandlares
Centralförening:
»Härmed hava vi äran meddela Eder att här nedan nämnda linoleumfabrikanter
på initiativ av Sveriges Linoleumhandlares Centralförening gjort följande
bestämmelse att träda i kraft den 1 maj 1926.
Linoleum får under inga förhållanden (oavsett kvantiteten) säljas till ett
pris, som ej med minst 5 % överstiger fabrikantens officiella prislista (d. v. s.
priset fritt förtullat svensk kusthamn vid öppen sjöfart, samt med järnväg till
Härnösand och Östersund och stationer söder därom. Till nordligare stationer
fraktfritt Långsele). Från grundpriset får ej, innan dessa 5 % pålägges, vare
sig kassarabatt eller event. kursdifferens avdragas.
Varan må ej heller lämnas franko utan skall priset avse fritt banvagn eller
båt säljarens ort med undantag för de fall, då varan expedieras direkt till kunden
från fabriken.
Priset för papp får ej sättas lägre än 0:25 per kvm.
Priset för påläggning får ej sättas lägre än 0: 65 pr kvm.,
och gäller beträffande frakten för papp det samma för linoleum.
I samband härmed tillåta vi oss bringa till Eder kännedom, att nedan nämnda
fabrikanter på föreningens begäran bestämt, att bifogade prislista skall gälla
för detaljhandeln i Stockholm fr. o. m. den 1 maj 1926.
Av densamma framgår, att priserna gälla för kvantiteter upp till 200 kvm.,
varför den här ovannämnda bestämmelsen, för Stockholms vidkommande, får
tillämpas endast för kvantiteter därutöver, som avse försäljning av samma
färg, mönster och kvalitet. Det bör emellertid ligga i vars och ens intresse att
använda minimikalkylen endast i fråga om verkligt stora leveranser och att i
andra fall söka tillämpa de i bifogade prislista fastställda noteringarna.
Vi hava av de underhandlingar, som förts med fabrikanterna, trott oss förstå,
att de ej skulle vara obenägna stödja bifogade prislista för hela Sveriges
detaljhandel med linoleum, blott de vore övertygade om att majoriteten av handlarna
verkligen önska detta.
Endast genom stor anslutning till föreningen kan detta mål nås och uppmana
vi Eder därför att insända den å bifogade postanvisningsblankett fastställda
årsavgiften för 1926.
Linoleum Aktieb. Eorshaga.
Jas. Williamson & Son.
The Linoleum Manufacturing Co., Ltd.
The Greenwich Inlaid Linoleum Co., Ltd.
Barry, Ostlere & Shepherd, Ltd.
Michael Nairn & Co., Ltd.
Dundee Floorcloth & Linoleum Co., Ltd.
The Fife Linoleum Co., Ltd.
The Corticine Floor Covering Co., Ltd.
John Hare & Co.
Miles, Sykes & Son, Ltd.
Deutsche Linoleum Werke Hansa.
Delmenhorster Linoleum Fabrik. Anker-Marke.
Konstitutionsutskottets memorial Nr l^i.
29
Germania Linoleum Werke A-G.
Linoleum Fabrik Maximiliansau.
Bremcr Linoleum Werke.
N. Y. Nederlandsche Linoleumfabriek.
Libauer Wachstuch- & Linoleum-Werke A-G.
S. A. del Linoleum di Giubiasco.
The Antwerp Floorcloth & Linoleum Co.
Rylands & Sons, Ltd.
Stockholm, poststämpelns datum.
Högaktningsfullt
Sveriges Linoleumhandlares Centralförening.»
När Kooperativa förbundet i sin skrivelse den 30 augusti 1927 lämnade en
redogörelse för Linoleum A.-B. Forshagas ställning, så skedde detta för att
lämna ett exempel på hur en monopolprissättning kan upprätthållas utan att
den är offentligen känd. Kooperativa förbundet vänder sig icke mot den vinst,
som bolaget eller andra företag genom en rationell organisation eller andra lojala
medel i fri tävlan kan erhålla å sin verksamhet. Men när vinsten skapas
genom att produktionen nedskäres och monopolpris tillämpas i samförstånd med
inhemska eller utländska företagare med stöd av högt tullskydd, då äro vinsterna,
enligt vårt sätt att se, klandervärda.
Åven denna Kooperativa förbundets framställning föranledde ingen Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Vi ha icke velat ifrågasätta, att Kungl. Maj :t skulle ha vidtagit åtgärder för
en lagstiftning om generell registrering av alla landets truster och karteller.
De skäl däremot, som särskilt kungl. kommerskollegium anfört, synas oss befogade.
Men å andra sidan synes oss uppenbart, att de två inlagorna till fullo
styrkt, att här förelåg ett sådant fall, då 1925 års s. k. antitrustlag bort komma
i tillämpning. Kritikens påstående, att den svenska allmänheten pressats
till en obehövlig fördyring av linoleumfabrikaten med cirka 33 %, är icke vederlagd,
ej heller uppgiften om linoleumhandlarnas egen kartellsammanslutning.
Visserligen kan det invändas, att när ett monopol framträder i den internationella
kartellens form, så förmår det enskilda landet sällan att genom konkurrens
eller lagstiftning ingripa mot kartellens prispolitik. Men när statsmakterna
själva vidtaga åtgärder för att åtminstone låta offentlighetens ljus falla
över en dylik prispolitik, är detta helt visst till medborgarnas fromma. Den indignation,
som därigenom kan uppväckas, är en moralisk faktor av betydelse
och kan skapa en återhållsamhet i allmänhetens köplust, för vilken kartellen
helt visst är känslig. Det gives också exempel på, huru internationella företag,
när i officiell form en belysning av deras prispolitik skett, funnit med sin
egen ekonomiska fördel förenligt att mot det berörda landet visa större hänsyn.
Alldeles oavsett om eller i vilken grad en tillämpning av 1925 års antitrustlag
mot nämnda kartell kunnat föranleda en reducering i dess oskäliga priser,
synes det oss uppenbart, att här förelegat ett fall, där Kungl. Maj:t i överensstämmelse
med nämnda lags ordalydelse, anda och mening bort tillämpa den
-
30
Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-t.
samma i syfte att skydda medborgarna mot en skadlig prispolitik. Kungl.
Maj :ts uraktlåtenhet i detta fall finna vi så mycket mer anmärkningsvärd, som
den berörda kartellen i sitt handlande representerar en allmän tendens inom vida
lager i det moderna näringslivet, en tendens, mot vilken det bör tillkomma statsmakten
att med de medel, lagstiftningen anvisat, reagera.
Av det anförda framgår, att vi ansett utskottet beträffande ifrågavarande
ärenden hava bort hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande departementschefen, statsrådet Hamrin.
IT.
(Protokoll över jordbruksärenden den 26 oktober 1928.)
1) av herrar Sävström, David Bergström, Hellberg, Carl Eriksson, Åkerberg,
Jansson i Edsbäcken, Borg, Hallén och Fast, vilka anfört:
Vid granskning av rikets allmänna kartverk för år 1922 anmärktes av revisionen
inom riksräkenskapsverket, att chefen för kartverket överste Hult felaktigt
utbetalat ett belopp av 1,418 kronor 40 öre, utgörande under sagda år till
statstopograferna K. L. Stigmark och G. Santesson för mycket utbetalta ålderstillägg
och därå belöpande dyrtidstillägg.
Genom tvenne särskilda utslag av den 12 mars 1926 fann riksräkenskapsverket,
med gillande av anmärkningarna, skäligt förplikta Hult, som jämlikt § 4
mom. 5 i kungörelsen den 2 december 1921 (nr 685) angående beslutanderätten
i vissa frågor om fastställelse av löneklass och tillerkännande av ålderstillägg
den 23 december 1921 beslutat, att Stigmark och Santesson från och med år
1922 finge åtnjuta anmärkta ålderstilläggen, att ersätta statsverket med tillhopa
1,418 kronor 40 öre, Hult dock öppet lämnat att hos vederbörande söka sitt åter
efter befogenhet.
Hult anförde hos kammarrätten besvär över riksräkenskapsverketes anmärkning
och anhöll därvid tillika att, för den händelse riksräkenskapsverkets utslagskulle
bliva fastställda, av nåd bliva befriad från sagda betalningsskyldighet.
Genom utslag den 12 mars 1928 fann kammarrätten ej skäl göra ändring i riksräkenskapsverkets
utslag, varjämte kammarrätten förordnade, att den av Hult i
samband med besvären gjorda nådeansökan skulle underställas Kungl. Maj:ts
prövning.
Över Hults nådeansökan avgåvo såväl statskontoret som kammarrätten yttranden.
Statskontorets yttrande var av följande lydelse: »Då till stöd för den
gjorda ansökningen icke blivit anförda några ömmande omständigheter, får
statskontoret, med framhållande tillika av de konsekvenser ett bifall skulle
kunna medföra, i underdånighet hemställa, att ansökningen icke måtte föranleda
någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd. Därest Eders Kungl. Maj:t finner
skäl bifalla förevarande ansökning, torde Eders Kungl. Maj:t vid det
förhållande, att här ifrågavarande avlöningsförmåner utgå efter av riksdagen
givna grunder, anse sig förhindrad låta bero vid de gjorda utbetalningarna, utan
Konstitutionsutskottets memorial Nr lJ>.
31
lärer Eders Kungl. Maj:t i sådant fall vilja bemyndiga statskontoret att från
nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter till översten Hult utbetala vad han
på grund av kammarrättens utslag visar sig hava till statsverket utbetalat.»
Kammarrätten hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes med hänsyn till föreliggande
omständigheter låta vid de anmärkta utbetalningarna bero.
Kammarrättsrådet Bäckström, vilken var föredragande i kammarrätten av
översten Hults besvär och nådeansökan, avstyrkte denna och anförde härvid
följande: »Då i målet är fråga om till ordinarie befattningshavare i statens
tjänst för mycket utbetald avlöning jämte dyrtidstillägg därå samt klaganden
icke ens påstått, att han ej skulle av vederbörande kunna återfå vad han
genom överklagade utslaget ålagts att inbetala, kan jag ej tillstyrka klagandens
ansökan, att vid de anmärkta utbetalningarna låta bero.»
Den 26 oktober 1928 beslutade Kungl. Maj:t, på föredragning av statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet Johansson, att med hänsyn till i ärendet
förekommande särskilda omständigheter medgiva, att av nionde huvudtitelns anslag
till extra utgifter 1928—1929 må av statskontoret till Hult utbetalas ersättning
för vad han visar sig hava utgivit på grund av kammarrättens ifrågavarande
utslag den 12 mars 1928.
Vi ha funnit detta statsrådets rådslag vara ur flera synpunkter anmärkningsvärt.
Här gäller det avlöningsförmåner åt ordinarie befattningshavare i statens
tjänst, vilka förmåner blivit av riksdagen fastställda. Kungl. Maj:t kunde således
ej låta vid de gjorda utbetalningarna bero, utan ersattes dessa från nionde
huvudtitelns anslag för extra utgifter. Det kan ifrågasättas huruvida Kungl.
Maj :t äger att meddela nåd i dylika fall. Efterskänkande av felaktigt utbetalta
statsmedel måste enligt vår mening ske med största varsamhet och endast i de
fall, där ömmande omständigheter föreligga samt när den som verkställt den
felaktiga utbetalningen bevisar, att han ej kan få sitt åter av den till vilken
utbetalningen ägt rum. I förevarande fall ha icke kunnat påvisas några ömmande
omständigheter av avgörande beskaffenhet, lika litet som det förebragts
någon utredning om eller bevis för att ej Hult skulle bliva ersatt av de personer,
som erhållit för mycket utbetald avlöning. Detta framgår av såväl
statskontorets utlåtande som kammarrättsrådet Bäckströms yttrande. Stigmark
och Santesson ha icke vare sig bestritt återbetalningsskyldigheten eller
visat, att de ej kunnat återbetala utdömt belopp. Visserligen har översten
Hult i såväl sin besvärsskrivelse som i av honom ingivna påminnelser i ärendet
framhållit, att skäl funnits för hans åtgärd att uppflytta Stigmark och
Santesson i högre löneklass, men ha såväl statskontoret som kammarrätten i
sina utslag underkänt dessa skäl.
Av ovan angivna skäl ha vi ansett, att konstitutionsutskottet bort hos riksdagen
göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Johansson.
2) av herr Thulin, som under anförande, att Kungl. Maj:t grundlagsenligt
icke torde kunna meddela nåd i det fall, som avses i den av herrar Sävström
m. fl. reservationsvis framställda anmärkningen, förenat sig med reservanterna
i deras anmärkningsyrkande.
Konstitutionsutskottets memorial Nr lly.
32
V.
(Protokoll över jordbruksärenden den 13 september 1928.)
av herrar Sävström, Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Vennerström, Engberg,
Borg och Fast, vilka anfört:
I skrivelse den 30 december 1927 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hade Svenska avelsdjursexportföreningen anhållit, bland annat,
om vidtagande av åtgärder för begränsning av införande till riket av slaktdjur
och kött från de baltiska staterna.
över denna framställning hade kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den
19 mars 1928 avgivit infordrat gemensamt utlåtande samt därvid överlämnat
yttranden i ärendet från Sveriges allmänna exportförening och lantbruksattachén
i Riga W. Silfverhjelm.
I skrivelse den 17 januari 1928 hade Gotlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder till
mildrande av den konkurrens å den svenska kött- och slaktdjursmarknaden, för
vilken svenska lantbrukare utsattes genom införseln till riket av slaktdjur och
kött, och hade utskottet därvid särskilt framhållit såsom önskvärt, att charkuterivaror,
i vilka utländskt kött ingår, måtte åsättas stämpel angivande detta förhållande.
över sistnämnda framställning hade medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
den 10 april 1928 avgivit infordrat gemensamt utlåtande.
Därjämte hade ej mindre friherre Arvid de Geer i Hanaskog med flera på
grund av uppdrag vid möte den 8 februari 1928 med lantmän i östra Göinge
härad anhållit, hland annat, om vidtagande av åtgärder för hindrande av införseln
till riket av kött och kreatur, än även And. Henriksson i Vinstorp med
flera i egenskap av vid lantmannamöte i Lund den 9 februari 1928 utsedda
deputerade hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t till skyddande av den
svenska köttproduktionen måtte vidtaga vissa angivna åtgärder i fråga om införsel
till riket av slaktdjur och kött samt beredning och saluhållande här i
riket av köttvaror av utländskt ursprung. I sistnämnda framställning hade
instämt dels ett flertal personer i Skåne enligt 8 av dem undertecknade listor,
dels ock i skrivelse den 9 februari 1928 Sydöstra Skånes lantbruksklubb och
Tngelstads distrikt av Kristianstads läns hushållningssällskap.
I skrivelse den 8 mars 1928 hade Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
anhållit, hland annat, om utfärdandet av bestämmelser rörande
märkning av utländska kött- och charkuterivaror m. m.
Vidare hade inkommit nedannämnda framställningar i ämnet:
1) framställning av november 1926 från firman M. Henningsons kreatursexport
i Malmö med flera, varöver lantbruksstyrelsen den 13 januari 1927 avgivit
infordrat utlåtande;
2) särskilda framställningar den 8 november 1927 från P. Jeppsson i Almedal
med flera, den 25 i samma månad från firman M. Henningsons kreatursexport
i Malmö med flera, den 1 december 1927 från Södermanlands läns och
Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.
33
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt den 8 i sistnämnda
månad från Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
över vilka framställningar medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
efter remisser avgivit gemensamt utlåtande den 19 december 1927;
3) framställning den 9 november 1927 från Rekarne lantbruksklubb, varöver
lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande den 20 december 1927;
4) särskilda framställningar den 13 december 1927 från svenska fåravelsföreningen,
den 15 i nämnda manad från Malmöhus läns hushållningssällskap,
samma dag från Älvsborgs läns norra hushållningssällskap, översänd av lantbruksstyrelsen
med skrivelse den 18 januari 1928, och den 18 februari 1928
från lantbrukaren Hugo Johansson i Katrineholm på grund av uppdrag vid
möte samma dag med lantbrukare i västra Södermanland, ävensom från följande
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, nämligen den 16 december
1927 från Kalmar läns södra, Blekinge läns och Hallands län, den 20 i samma
månad från Östergötlands läns, den 2 januari 1928 från Göteborgs och Bohus
läns, den 4 februari 1928 från Västmanlands läns och den 16 april 1928 från
Uppsala läns; samt
5) framställning den 14 januari 1928 från Stockholms slakteriidkare och
kommissionshandlareförening u. p. a., varöver kommerskollegium, generaltullstyrelsen
och lantbruksstyrelsen den 2 mars 1928 avgivit infordrat gemensamt
utlåtande.
Slutligen hade^ riksdagen i skrivelse den 29 maj 1928, nr 255, anhållit, att
Kungl. Maj :t matte utfärda skärpta kontrollföreskrifter beträffande till riket
införda köttvaror och djurfett i huvudsaklig överensstämmelse med vad
riksdagen i skrivelsen angivit.
Inom jordbruksdepartementet hade därefter utarbetats förslag till ändrade
bestämmelser rörande införsel till riket av idisslande djur och svin, bestämmelser
angående ursprungsbeteckning å kött efter från utlandet införda idisslande
djur och svin, ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 30 september
1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror
och djurfett samt bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa
köttvaror av utländskt ursprung.
över nämnda förslag hade till följd av remisser utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,
generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,
samtliga länsstyrelser och Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund''
varefter förslagen undergått överarbetning i jordbruksdepartementet.
Kungl. Maj:t fann gott att den 13 september 1928 besluta utfärda:
dels kungörelse angående införsel till riket av idisslande djur och svin;
dels kungörelse om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 30 september
1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett;
dels och kungörelse med vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande
av vissa köttvaror av utländskt ursprung.
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 10 häft. (Nr 14.)
3
34
Konstitutionsutskottets memorial Nr lb.
Vid undertecknandet av handelsavtal mellan Sverige och Finland den 14 december
1927 utväxlade de båda ländernas regeringar följande noter:
1) Från utrikesminister Löfgren till Finlands minister i Stockholm.
Stockholm den 14 december 1927.
Herr Envoyé.
I samband med handelsavtalsförhandlingarna mellan Sverige och Finland
hava från finsk sida önskemål framställts om lättnader i avseende å vissa för
närvarande i Sverige gällande kontrollbestämmelser vid införsel från Finland
av hästar, klövbärande djur och nötkött samt levande växter och växtdelar.
Med anledning härav har jag äran meddela, att i angivna hänseenden följande
lättnader kunna från svensk sida ställas i utsikt:
1) i fråga om hästimporten från Finland,
under förutsättning att detta land är fritt från sådan smittsam husdjurssjukdom,
som kan på hästar överföras:
att den föreskrivna karantänstiden, som nu utgör minst 48 timmar, nedsättes
till minst 24 timmar;
att de karantänsbehandlade hästarna, sedan desamma underkastats föreskrivet
malleinögonprov, må ställas till ägarens förfogande, mot en av denne på
tro och heder avgiven förbindelse att, intill dess meddelande ingått om utfallet
av den å provet verkställda undersökningen, hålla karantänsveterinären underrättad
om den plats, där djuren finnas;
att nu gällande föreskrifter angående desinfektion av hovar och underben
på de karantänsbehandlade hästarna upphävas, varigenom karantänskostnaderna
skulle komma att minskas med 4 kronor;
att avgiften för undersökning av blodprov sänkes från 5 till 3 kronor; och
att djurägaren tillåtes att tillsvidare, så länge svårartad smittsam husdjurssjukdom,
såsom mul- och klövsjuka, icke förekommer i Finland, själv lämna
foder för djurens utfodring.
2) i fråga om importen frän Finland* av nötkreatur, får och svin:
att, så länge Finland är fritt från mera svårartat smittsamma husdjurssjukdomar,
införsel därifrån må äga rum förutom till de städer, som för närvarande
äro öppna för sadan införsel, nämligen Stockholm, Malmö, Hälsingborg
och Göteborg, jämväl till följande städer i Norrland, där karantänsanstalter
för husdjur finnas, nämligen Haparanda, Umeå och Sundsvall eller eventuellt
Härnösand, under i huvudsak samma villkor som gälla beträffande införsel
över Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg, alltså bland annat
att djuren underkastas 24 timmars karantän;
att djuren omedelbart efter karantänsbehandlingen under karantänsveterinärens
uppsikt nedslaktas; samt
att bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 41) angående
importstämpel å kött efter från utlandet införda idsslande djur och
svin vid köttets besiktning iakttagas;
3) i fråga om importen från Finland av nötkött:
att i samband med fastställande av nya taxor beträffande avgifter för veterinärbesiktning
av infört, från Finland härrörande nötkött dessa avgifter nedbringas
vid införsel över Stockholm till åtminstone 2 öre pr kg., varvid avgifterna
icke skola överstiga för svenskt nötkött utgående avgifter av motsvarande
slag, samt vid införsel över orter utom Stockholm till åtminstone 1 /2 öre pr
S4) ( fråga om importen av levande växter och växtdelar:
att i kungl. kungörelsen den 8 april 1927 föreskrivna restriktioner och for
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
K onstitutionsutskottets memorial Nr 14.
maliteter upphävas i fråga om införseln till Sverige av köksväxter med ovanjordiska
växtdelar.
I anslutning till ovanstående har jag äran meddela, att Kungl. Maj:ts regering
är beredd vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att bringa ovan angivna
lättnader i tillämpning senast vid tidpunkten för ikraftträdandet av det denna
dag undertecknade handelsavtalet mellan Sverige och Finland.
Mottag, herr envoyé, försäkran om min utmärkta högaktning,
(undert.) Löfgren.
2) Från Finlands minister i Stockholm till utrikesminister Löfgren.
Eders Excellens,
Stockholm den 14 december 1927.
I samband med handelsavtalsförhandlingarna mellan Finland och Sverige
hava från finsk sida önskemål framställts om lättnader i avseende å vissa för
närvarande i Sverige gällande kontrollbestämmelser vid införsel från Finland
av hästar, klövbärande djur och nötkött samt levande växter och växtdelar.
I anledning härav har Eders Excellens genom en denna dag dagtecknat note,
vars emottagande jag härmed har äran erkänna, meddelat mig, att i angivna
hänseenden följande lättnader kunna från svensk sida ställas i utsikt.
1) i fråga om hästimporten från Finland under förutsättning att detta land
är fritt från sådan smittsam husdjurssjukdom, som kan på hästar överföras:
att den föreskrivna karantänstiden, som nu utgör minst 48 timmar, nedsättes
till minst 24 timmar:
att de karantänsbehandlade hästarna, sedan desamma underkastats föreskrivet
malleinögonprov, må ställas till ägarens förfogande, mot en av denne på
tro och heder avgiven förbindelse att, intill dess meddelande ingått om utfallet
av den å provet verkställda undersökningen, hålla karantänsveterinären underrättad
om den plats, där djuren finnas;
att nu gällande föreskrifter angående desinfektion av hovar och och underben
på de karantänsbehandlade hästarna upphävas, varigenom karantänskostnaderna
skulle komma att minskas med 4 kronor;
att avgifter för undersökning av blodprov sänkes från 5 till 3 kronor; och
att djurägaren tillätes att tillsvidare, så länge svårartad smittsam husdjurssjukdom,
såsom mul- och klövsjuka, icke förekommer i Finland, själv lämna
foder för djurens utfodring;
2) i fråga om importen från Finland av nötkreatur, får och svin:
att, så länge Finland är fritt från mera svårartade smittsamma husdjurssjukdomar,
införsel därifrån må äga rum förutom till de städer, som f. n. äro
öppna för sadan införsel, nämligen Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg,
jämväl till följande städer i Norrland, där karantänsanstalter för husdjur
finnas, nämligen Haparanda, Umeå och Sundsvall eller eventuellt Härnösand
under i huvudsak samma villkor, som gälla beträffande införsel över
Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg, alltså bl. a.
att djuren underkastas 24 timmars karantän;
att djuren omedelbart efter karantänsbehandlingen under karantänsvetrinärens
uppsikt nedslaktas; samt
att bestämmelserna i Kungl. Kungörelsen den 24 februari 1927 (nr. 41) angående
importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur och
svin vid köttets besiktning iakttagas;
3) i fråga om importen från Finland av nötkött:
att i samband med fastställande av nya taxor beträffande avgifter för ve
-
36
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
terinärbesiktning av infört, från Finland härrörande nötkött dessa avgifter
nedbringas vid införsel över Stockholm till åtminstone^ 2 öre pr. kg., varvid
avgifterna icke skola överstiga för svenskt nötkött utgående avgifter av motsvarande
slag, samt vid införsel över orter utom Stockholm till åtminstone l1/2
öre pr. kg.; samt
4) i fråga om importen av levande växter och växtdelar:
att i Kungl. Kungörelsen den 8 april 1927 föreskrivna restriktioner och formaliteter
upphävas i fråga om införseln till Sverige av köksväxter med ovanjordiska
växtdelar
I anslutning till detta meddelande har Eders Excellens ytterligare konstaterat,
att Kungl. Maj :ts regering år beredd vidtaga erforderliga åtgärder i syfte
att bringa ovan angivna lättnader i tillämpning senast vid tidpunkten för
ikraftträdandet av det denna dag undertecknade handelsavtalet mellan Finland
och Sverige.
I det jag å min regerings vägnar har äran meddela, att densamma med
största tillfredsställelse konstaterar, att ovanberörda lättnader av Kungl. Maj :ts
regering ställts i utsikt och skola bringas i tillämpning i avseende å införseln
till Sverige från Finland, får jag i Republikens regerings namn framhålla, vilken
vikt man från finskt håll fäster vid dessa och ytterligare lättnader i dessa
avseenden. Särskilt i fråga om avgifter för veterinärbesiktning i Sverige av
från Finland härrörande nötkött har jag äran uttala förhoppningen att Kungl.
Maj :ts regering måtte medverka därtill, att denna avgift vid införsel över
Stockholm måtte nedbringas till samma höjd som vid införsel över andra orter
i Sverige.
Mottag, Eders Excellens, försäkran om min synnerliga högaktning,
(undert.) Verner Söderhjelm.
Här utlovade alltså den svenska regeringen lättnader i avseende å vissa för
det dåvarande gällande kontrollbestämmelser vid en införsel från Finland, bl. a.
att bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 41) angående
importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur och svin skulle
vid köttets besiktning iakttagas, och i sin svarsnot framhöll den finska regeringen,
vilken vikt man på finskt håll fäste vid de i den svenska noten i utsikt
ställda lättnaderna och ytterligare sådana i angivna avseende.
Kungl. kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 41) med bestämmelser angående
importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur och svin var
av följande lydelse:
Kungl. Maj:t har — sedan genom kungörelse den 14 maj 1920 (nr 191) förordnats,
att införsel till riket av idisslande djur och svin må tillsvidare äga
rum allenast till Göteborg, Hälsingborg, Malmö eller Stockholm samt under
villkor att djuren efter genomgången karantänsbehandling omedelbart nedslaktas
i offentligt slakthus i importorten — funnit gott förordna,
dels att kött efter från utlandet jämlikt hestämmelserna i förenämnda kungörelse
infört nötkreatur, får, get eller svin, därest det vid besiktning enligt
lagen angående köttbesiktning och slakthus den 10 oktober 1913 (nr 239) betecknats
såsom godkänt, skall tillsvidare förses med stämplar i blå färg, innehållande
ordet »Import» i minst 0.5 centimeter höga bokstäver, vilka stämplar
skola i närvaro och under kontroll av vederbörande besiktningsman anbringas
invid den vanliga slakthusstämpeln till samma antal som denna enligt efterföljande
möster:
Konstitutionsutskottets memorial Nr Dt.
37
^SKONfft^v
N:r
^VerigS
deZs ocfc att med dylik importstämpel försett kött icke må vid besiktning
jämlikt förordningen den 10 oktober 1913 (nr 242) angående kontroll vid utförsel
av kött godkännas för utförsel med mindre medicinalstyrelsen därtill
lämnar tillstånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 april 1927, då kungörelsen den 17
maj 1923 (nr 125) med bestämmelser angående importstämpel å kött efter från
utlandet införda svin upphör att gälla.
Det alla, etc.
Den 11 maj 1928 sattes ovanstående kungörelse ur kraft genom utfärdandet
av kungörelsen nr 107 med bestämmelser angående importstämpel å kött efter
från utlandet införda idisslande djur och svin. Denna nya kungörelse var av
följande lydelse:
Kungl. Maj :t har — sedan genom kungörelse denna dag (nr 106) förordnats,
att införsel till riket av idisslande djur och svin må tillsvidare äga rum
allenast till Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Stockholm, Sundsvall, Umeå och
Haparanda samt under villkor att djuren efter genomgången karantänsbehandling
omedelbart nedslaktas i importorten — funnit gott förordna som följer:
1. Införes jämlikt bestämmelserna i förenämnda kungörelse till stad, där
offentligt slakthus finnes, nötkreatur, får, get eller svin, skall köttet av
sagda djur, därest det vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning
och slakthus den 10 oktober 1913 (nr 239) betecknats såsom godkänt, förses
38
Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-4.
med stämplar i blå färg innehållande ordet »Import» i minst 0.5 centimeter
höga bokstäver, vilka stämplar skola i närvaro och under kontroll av vederbörande
besiktningsman anbringas invid den vanliga slakthusstämpeln till
samma antal som denna enligt omstående mönster:
2. Sker införsel, varom i 1 mom. förmäles, till stad, där offentligt slakthus
ej finnes, skall köttet av de införda djuren förses med stämplar i blå färg,
upptagande ordet »Import» i minst 3 centimeter höga bokstäver; och skola
stämplarna i närvaro och under kontroll av vederbörande karantänsveterinär
anbringas på sätt och till antal, som är föreskrivet i fråga om stämpling av
kött vid den offentliga inrikes köttkontrollen, enligt nedanstående mönster:
IMPORT
3. Kött, som är försett med importstämpel, som ovan avses, må icke, även
där utförsel av dylikt kött eljest kan jämlikt förordningen den 10 oktober
1913 (nr 242) angående kontroll vid utförsel av kött äga rum, godkännas för
utförsel med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnar tillstånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 15 maj 1928, då kungörelsen den 24
februari 1927 (nr 41) med bestämmelser angående importstämpel å kött efter
från utlandet införda idisslande djur och svin upphör att gälla.
Det alla, etc.
Den 13 september 1928 utfärdades kungörelsen nr 352, som i sin tur satte
kungörelsen av den 11 maj ur kraft. Den njm kungörelsen lydde:
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:
1 §■
Införsel till riket av idisslande djur eller svin från land eller landsdel, varifrån
dylik införsel jämlikt gällande bestämmelser till förekommande av smittsamma
husdjurssjukdomars införande i riket eljest är tillåten, må tillsvidare äga
rum allenast till Göteborg, Hälsingborg. Malmö, Stockholm, Sundsvall, Umeå
och Haparanda samt under villkor, att djuren efter genomgången karantänsbehandling
omedelbart nedslaktas i importorten och att nedslaktningen verkställes i
offentligt slakthus, om sådant finnes.
Nötkreatur, får, get eller svin må ej införas av annan än den, som anmält
sig såsom importör av sådana djur hos länsstyrelsen i det län, där importorten
är belägen. Vid införseln skall importören hos vederbörande tullmyndighet förete
av behörig tjänsteman utfärdat bevis om att dylik anmälan gjorts.
Det åligger ej mindre tullmyndigheten att tillse, att införda djur omedelbart
efter ankomsten till riket under tullbevakning avföras till karantänsanstalt, än
även karantänsveterinären att övervaka, att efter genomgången karantänsbehandling
djuren på sätt nyss nämnts omedelbart bliva nedslaktade.
Vid karantänsbehandling av sålunda införda djur må befrielse äga rum från
den undersökning med tuberkulin, som i vissa fall är föreskriven i 7 § 2 mom.
av kungörelsen den 9 december 1898 (nr 127) angaende vad iakttagas bör till
förekommande av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket.
Konstitutionsutskottets memorial Nr
39
2 §.
Kött av nötkreatur, får, get eller svin, som införts till riket jämlikt bestämmelserna
i 1 §, skall, där ej köttet vid besiktning enligt lagen den 10 oktober
1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus funnits vara otjänligt till
människoföda, förses med stämplar i svart färg, upptagande ordet »Utländskt»
i minst 2,5 centimeter höga bokstäver enligt nedanstående mönster. Stämplarna
skola anbringas till samma antal och på samma platser, som föreskrivas i fråga
UTLÄNDSKT
om stämpling av kött vid den offentliga inrikes köttkontrollen, samt i närvaro
och under kontroll av, där införseln skett till stad, i vilken offentligt slakthus
finnes, vederbörande besiktningsman och eljest karantänsveterinären.
3 §.
1 mom. Medicinalstyrelsen äger att, efter prövning i varje särskilt fall,
på villkor styrelsen finner skäl föreskriva medgiva undantag från i 1 § givna
föreskrifter.
2 mom. Kött, som försetts med stämpel enligt föreskrifterna i 2 §, må icke,
ändå att utförsel av dylikt kött eljest kan jämlikt förordningen den 10 oktober
1913 (nr 242) angående kontroll vid utförsel av kött äga rum, godkännas för
utförsel med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnar tillstånd.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 november 1928, då kungörelsen den 11
maj 1928 (nr 106) angående vissa bestämmelser rörande införsel till riket av
idisslande djur och svin samt kungörelsen samma dag (nr 107) med bestämmelser
angående importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur
och svin skola upphöra att gälla.
Det alla etc.
Samma dag utfärdades kungörelsen nr 353 om ändrad lydelse av vissa delar
av förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel
till riket av köttvaror och djurfett. Denna nya kungörelse lydde:
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 12, 15, 22 och 23 §§ i förordningen
den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror
och djurfett skola, 22 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade
lydelse:
2 §.
1 mom. Köttvara eller djurfett må ej utom i fall, som i 2 mom. avses, direkt
eller efter transitförsändning införas till riket utan att hava undersökts enligt
bestämmelserna i denna förordning och därvid godkänts till införsel.
Från nötkreatur, får, get svin eller häst härrörande köttvaror av annat slag
än saltade eller torkade magar och tarmar må utom i fall, som i 2 mom. avses,
ej införas av annan än den, som anmält sig såsom importör av sådana varor hos
länsstyrelsen i det län, där importorten är belägen. Vid införseln skall importören
hos vederbörande tullmyndighet förete av behörig tjänsteman utfärdat bevis
om att dylik anmälan gjorts.
40
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
2 mom. Ändå att sådan undersökning, som i 1 mom. sägs icke ägt rum, eller
sådan anmälan, som där föreskrives, ej gjorts, må köttvara eller djurfett införas
till riket:
a) såvida varan genom behandling, som av medicinalstyrelsen för dylikt ändamål
godkänts, på sådant sätt gjorts oanvändbar till människoföda, att dess förväxling
med till dylik föda duglig vara förhindras;
b) i fråga om vara, avsedd till tekniskt bruk, såvida de villkor, som medicinalstyrelsen
må äga att i det särskilda fallet föreskriva till förhindrande
av varans användning till människoföda, behörigen fullgjorts; och
c) beträffande andra varuslag, än som i 5 § 1 mom. förtecknas, även eljest,
därest varans beskaffenhet gör det uteslutet, att den är avsedd att förtäras
av människor.
12 §.
1 mom. Har köttvara eller djurfett, som i 5 § 1 mom. avses, vid undersökning,
varom i 4 § förmäles, befunnits vara av sådan beskaffenhet och i
sådant skick, som i &—9 §§ för varan föreskrives, skall, utom i fråga om
oemballerat färskt kött av hare, kanin och fågel, varan eller dess emballage
till bevis om att varan godkänts till införsel och till utmärkande av dess
utländska ursprung åsättas stämpel i svart färg innehållande orden »Utländskt»
och »Godkänt» samt namnet på det samhälle, där undersökningen sker.
2 mom. Kött, som omförmäles under litt. a) i 5 § 1 mom., och åtföljande
organ skola åsättas stämplar av kvadratisk form med sida av 5.5 centimeters
längd enligt efterföljande mönster. Stämplarna skola anbringas till
samma antal och på samma platser, som föreskrives i fråga om stämpling
av kött vid den offentliga inrikes köttkontrollen.
UTLÄNDSKT
GODKÄNT
(Samhällets namn)
Varje stycke oemballerat färskt kött av de under litt. h) i 5 § 1 mom.
nämnda djurslagen med undantag av hare, kanin och fågel skall åsättas minst
en sådan stämpel, som nyss nämnts.
Övriga i 5 § 1 mom. avsedda varor skola stämplas å emballaget med stämplar
av rektangulär form med 6 centimeters höjd och 10 centimeters längd enligt
nedanstående mönster. Minst en stämpel skall anbringas å varje särskild del
av godset. Är vara innesluten i ytteremballage, må dock, där varan ej är
hänförlig till de under litt. b) eller e) i 5 § 1 mom. upptagna varuslag, stämpeln
anbringas å ytteremballaget.
UTLÄNDSKT
GODKÄNT
(Samhällets namn)
Konstitutionsutskottets memorial Nr ljh
41
3 mom. Till utmärkande av varans utländska ursprung skall därjämte minst
ett märke, upptagande ordet »Utländskt», anbringas å korvvara, som avses
under litt. g) i 5 § 1 mom., ävensom å orginalemballage om vara, hänförlig
till de under samma litt. omförmälda köttkonserver, pastejer, buljongtärningar
och köttextrakt, såvida ej å orginalemballaget finnes på varaktigt sätt anbragt
beteckning, som tydligt angiver varans utländska ursprung. Bokstäverna i
märket skola vara tryckta med svart färg på vit botten, minst 1.6 centimeter
höga, tydliga och kraftiga såsom efterföljande mönster utvisar. Märket skall
fästas på sådant sätt, att skälig trygghet vinnes, att det ej faller bort från
varan.
UTLÄNDSKT
4 mom. Stämplar och märke, varom i denna paragraf stadgas, skola anbringas
i närvaro och under kontroll av vederbörande veterinär.
Stämplar tillhandahållas av medicinalstyrelsen mot ersättning.
Stämplarna skola, då de icke användas av vederbörande veterinär, förvaras
av honom på sådant sätt, att de icke kunna åtkommas av obehörig person.
15 §.
Det åligger hälsovårdsnämnd och fryshusförvaltning att föranstalta därom,
att alla med här ifrågavarande kontroll sammanhängande åtgärder ske utan
onödig tidsutdräkt eller annan olägenhet för importören.
För undersökning samt för anbringande av stämpel och märke, som i 12 §
omförmälas, utgår avgift enligt taxa, som, sedan vederbörande länsstyrelse
efter hörande av hälsovårdsnämnden samt ifråga om undersökning och stämpUng.
i. fryshus jämväl dess förvaltning därtill uppgjort förslag, fastställes av
medicinalstyrelsen.
22 §.
Denna förordning skall icke äga tillämpning å
a) färskt kött---hushåll;
b) vara---— Sverige;
c) vara---ort;
d) till enskild person såsom försändelse från utlandet inkommen vara av
slag, som angives under litt. b), g), h), i) eller k) i 5 § 1 mom., därest varupartiets
sammanlagda vikt icke uppgår till mer än 8 kilogram samt mottagaren
till vederbörande tullmyndighet avlämnar på heder och tro avgiven försäkran,
att han icke driver yrkesmässig rörelse med beredning, försäljning eller
servering av vara av ifrågavarande slag eller är i sådan rörelse anställd samt
att varan är avsedd att förbrukas enbart av mottagaren eller hans hushåll.
23 §.
Är vara, som i 3 § 1 mom. avses, vid ankomst till samhälle, som i samma
paragraf omförmäles, åtföljd av intyg av svensk legitimerad veterinär, utvisande
att varan är av svenskt ursprung, må densamma utan hinder av bestämmelserna
i 5 § godkännas till införsel, allenast vid undersökning, varom i 4 §
sägs, befinnes, att varan är tjänlig till människoföda. Vad i 12 § stadgats om
stämpling och märkning skall icke äga tillämpning med avseende å dylik vara.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 november 1928.
Det alla etc.
42
Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-4.
Samma dag utfärdades kungörelsen nr 354 med vissa bestämmelser rörande
beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung. Kungörelsen
var av följande lydelse:
Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:
1 §•
Med köttvaror förstås i denna kungörelse varor, som räknas till köttvaror
enligt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid
införsel till riket av köttvaror och djurfett. Den äger dock icke tillämpning
å varor, som härröra från andra djur än nötkreatur, får, get, svin eller häst,
och ej heller i fråga om saltade eller torkade magar och tarmar.
2 §•
Köttvaror, som införts till riket eller härröra från nötkreatur, får, get eller
svin, som till riket införts jämlikt 1 § i kungörelsen den 13 september 1928
(nr 352) angående införsel till riket av idisslande djur och svin, må ej användas
vid beredning av köttvara, avsedd för försäljning till människoföda,
av annan än den, som vederbörligen anmält sig till utövande av näringsyrke
i allmänhet samt därjämte hos länsstyrelsen gjort särskild anmälan, att han
ämnar vid beredning, varom nyss sagts, använda sådana köttvaror och vid
anmälan fogat uppgift å ställe, där rörelsen skall utövas. Flyttas rörelsen
till annat ställe, skall dessförinnan anmälan därom göras hos länsstyrelsen.
Angående anmälan, som gjorts beträffande rörelse, som avses i denna paragraf,
skall länsstyrelsen lämna meddelande till vederbörande polismyndighet
och hälsovårdsnämnd.
3 §.
1. mom. Den, som utövar rörelse, som avses i 2 §, skall omedelbart efter
varans färdigställande å varan eller, om denna är avsedd att saluhållas i emballage,
å detta anbringa minst en sådan stämpel, som omförmäles i 2 § i
kungörelsen den 13 september 1928 (nr 352) eller, om dylik stämpel lämpligen
ej kan åsättas, minst ett sådant märke, som omnämnes i 12 § 3 mom. i
förordningen den 30 september 1921 (nr 581). Märke skall fästas på sådant
sätt, att skälig trygghet vinnes, att det ej faller bort från varan.
Åsättande av stämpel, som nyss sagts, vare ej av nöden, därest å varan finnes
stämpel, som anbragts jämlikt föreskrifterna i 2 § i nämnda kungörelse
eller 12 § 2 mom. i berörda förordning, samt denna stämpel jämväl efter varans
beredning tydligt framträder.
2 mom. Beredning av köttvara, å vilken bestämmelserna i 1 mom. äga
tillämpning, skall äga rum i särskilt därför avsett rum eller med iakttagande
av sådana anordningar, att betryggande kontroll eljest kan utövas däröver,
att nämnda bestämmelser varda iakttagna. Den, som driver rörelsen, har att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i berörda syfte meddelas av
vederbörande hälsovårdsnämnd eller polismyndighet.
4 §.
Till människoföda avsedd köttvara, som införts till riket eller härrör från
nötkreatur, får, get eller svin, som jämlikt 1 § i ovannämnda kungörelse den
13 september 1928 till riket införts, ävensom inom riket till människoföda
beredd köttvara, i vilken ingår sådan köttvara, som nyss nämnts, må ej hållas
till salu, med mindre å varan eller, om den saluhålles i emballage, å detta finnes
anbragt stämpel eller märke, som angives i 3 §.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 1 Jt.
43
Utan hinder av vad sålunda stadgats må saluhållas till riket införd vara,
som är innesluten i originalemballage med tydlig beteckning om varans utländska
ursprung.
5 §.
1 mom. Polismyndighet samt hälsovårdsnämnd hava att tillse, att föreskrifterna
i denna kungörelse efterlevas.
2 mom. Med polismyndighet avses i denna kungörelse i stad polismästaren,
där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad
från all befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen
har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.
6 §.
Den, som överträder vad i 2 § första stycket eller 3 § 1 mom. eller 4 § stadgats,
straffes med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor.
Till samma ansvar vare den förfallen, som underlåter att ställa sig till efterrättelse
föreskrift, som meddelats enligt 3 § 2 mom.
7 §.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för överträdelse av denna
kungörelse, fortsätter förseelsen, skall för varje gång, åtal därför i laga ordning
anhängiggjorts, fällas till det straff, som är stadgat för sådan förseelse.
8 §.
Överträdelse av denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna
strafflagen.
10 §.
1 mom. I föreskrift, som meddelats enligt 3 § 2 mom., må ändring sökas
genom besvär, vilka böra vid talans förlust till länsstyrelsen ingivas inom
tjugo dagar efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då delgivningen
skedde likväl oräknad.
2 mom. Emot länsstyrelses beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i
jordbruksdepartementet inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut är bestämd.
3 mom. överklagat beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse,
intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning förordnat.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 november 1928.
Det alla etc.
En jämförelse mellan de bestämmelser, som den svenska regeringen i noten
den 14 december 1927 lovat iakttaga angående importstämpel å kött efter från
utlandet införda idisslande djur och svin vid köttets besiktning, och de bestäm
-
44
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
melser, som genom utfärdandet av kungörelserna 352, 353 och 354 den 13 september
år 1928 infördes att träda i kraft den 1 november 1928, ger vid handen,
att de sistnämnda kungörelserna innebära högst anmärkningsvärda både
direkta och indirekta skärpningar. Medan kungörelsen den 24 februari 1927
(nr 41) föreskrev, att kött efter från utlandet införda nötkreatur, får, get eller
svin, därest det vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus
den 10 oktober 1913 (nr 239) betecknats såsom godkänt skall tills vidare
förses med stämplar i blå färg, innehållande ordet »Import» i minst 0.5 cm. höga
bokstäver, vilka stämplar skola anbringas invid den vanliga slakthusstämpeln
till samma antal som denna, så har genom septemberkungörelserna 1928 bestämts
:
1) att det kött, varom här är fråga, skall förses med stämplar (till samma
antal och på samma platser som vid den offentliga inrikes köttkontrollen) i
svart färg, upptagande ordet »Utländskt» i minst 2.5 cm. höga bokstäver;
2) att importerad köttvara eller i Sverige beredd köttvara, i vilken kött av
utländskt ursprung helt eller delvis ingår, ej får saluhållas, med mindre varan
eller emballaget är stämplad på bär angivet sätt;
3) att den som önskar importera slaktdjur och kött eller vid beredning av
köttvara ämnar använda utländskt kött, skall hos länsstyrelsen därom göra
anmälan;
4) att beredning av köttvaror, varå bestämmelserna i kungörelsen nr 354 äga
tillämpning, skall ske i särskilt därför avsett rum eller med iakttagande av
sådana anordningar, att betryggande kontroll kan utövas däröver att bestämmelserna
om stämpling iakttagas.
Det ligger i öppen dag, att dessa i septemberkungörelserna upptagna föreskrifter
stå i bestämd strid med den i noten av den 14 december 1927 gjorda
utfästelsen om importlättnader.
Ett bevis för att så är fallet föreligger i en note från finsk sida av den 25
oktober 1928, vari en formlig erinran göres mot föreskrifterna i de nya författningarna,
enkannerligen kungörelsen nr 354, och vari hävdas, att dessa författningar
stå i strid, om ej med ordalagen i det svensk-finska handelsavtalet,
så dock med andan i den noteväxling om lättnader i avseende å vissa svenska
kontrollföreskrifter rörande införsel från Finland av hästar, slaktdjur, nötkött
m. m., som ägt rum i samband med avtalets undertecknande. Redan innan
de nya författningarna hunnit utfärdas, hade meddelandena om desamma
framkallat misstämning i Finland och föranlett finska regeringen att genom
sin beskickning i Stockholm framföra de finska exportörernas synpunkter samt
uttala önskemål om att de beramade bestämmelserna icke måtte föranleda någon
åtgärd.
Vid 1928 års riksdag hade motioner väckts om restriktiva åtgärder beträffande
importen av köttvaror och levande djur. I anledning av dessa motioner
avlät riksdagen den 29 maj en skrivelse (nr 255) av följande lydelse:
Konstitutionsutskottets memorial Nr 74.
45
Till Konungen.
Uti tvenne inom riksdagens båda kamrar gjorda framställningar, som återfinnas
i motionerna nr Öl och 214 inom första kammaren samt i de med dessa
likalydande motionerna nr 131 och 374 inom andra kammaren, har uppmärksamheten
fästs, genom motionerna nr 51 och 131 därå, att kontrollföreskrifterna
beträffande kött efter importerade levande djur och importerat kött vore otillfredsställande,
samt genom samtliga motionerna därå, att dylika föreskrifter
saknades i fråga om varor, framställda av sådant kött; och hava motionärerna
hemställt, att åtgärder måtte vidtagas i ämnet.
I den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver har yttrande över motion
nr 214 inhämtats från medicinalstyrelsen; och hava yttranden över bägge
framställningarna i ärendet därjämte avgivits av lantbruksstyrelsen och Sveriges
allmänna lantbrukssällskap.
Riksdagen vill till en början erinra om stadgandet i 9 § lagen om köttbesiktning
och slakthus den 10 oktober 1913 (nr 239), enligt vilket Eders Kungl.
Maj :t äger att, utan hinder av bestämmelserna i nämnda lag, meddela föreskrifter
angående kontroll av kött, som införes till riket.
Kontrollen vid införsel av köttvaror och djurfett är reglerad genom förordningen
den 30 september 1921 (nr 581) jämte i samband därmed utfärdade
följdförfattningar.
Sådan införsel får äga rum endast över vissa städer och andra samhällen,
som bl. a. hos hälsovårdsnämnden anställt legitimerad veterinär, vilken medicinalstyrelsen
finner kompetent och lämplig'' att verkställa undersökning enligt
förordningen. (Medicinalstyrelsens förteckning upptager för närvarande 38 dylika
samhällen. Av dessa är det dock endast fyra •— Stockholm, Sundsvall,
Härnösand och Haparanda —- över vilka någon avsevärd import av färskt kött
äger rum.)
Å färskt kött skola finnas i ursprungslandet anbragta stämplar, vilka av
medicinalstyrelsen godkänts till bevis, att köttet vid vederbörlig veterinärbesiktning
befunnits tjänligt till människoföda. Dylikt godkännande av stämpel (eller
märke) må icke av styrelsen meddelas, förrän styrelsen inhämtat kännedom om
de i ursprungslandet gällande bestämmelserna rörande den i samband med stämpelns
(eller märkets) åsättande företagna besiktningen och funnit dessa bestämmelser
vara så avfattade och tillämpade, att säkerhet vinnes för att besiktningen
är för sitt ändamål betryggande.
I samband med tullbehandlingen å importorten skall varan besiktigas av
hälsovårdsnämndens veterinär i enlighet med föreskrifterna i medicinalstyrelsens
kungörelse den 6 mars 1922 (Svensk författningssamling nr 134). Dessa föreskrifter,
som äro mycket detaljerade, innehålla bl. a., att undersökningen av
färskt kött skall, »i den utsträckning ske kan», utföras i enlighet med bestämmelserna
angående veterinärbesiktning vid den offentliga inrikes köttkontrollen.
Godkännes varan vid denna undersökning, skall den åsättas stämpel, innehållande
ordet »Import» och namnet på det samhälle, där undersökningen sker.
Å varje stycke av färskt kött (d. v. s. fjärdedels kropp i fråga om häst eller
större nötkreatur än kalv och halv kropp i fråga om får, get, svin eller kalv)
skall anbringas minst en stämpel i svart färg av kvadratisk form med sida av
5 cm längd. Enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 29 januari 1923 skola
dessa importstämplar åsättas till samma antal och på samma sätt, som gäller
för stämplingen vid den inrikes köttkontrollen.
Beträffande motionärernas förslag, i vad de avse skärpta bestämmelser med
avseende på ursprungsbeteckning, finner riksdagen vad motionärerna härut
-
46
Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.
innan anfört vara befogat. Den köpande allmänhetens intresse att veta, varifrån
en vara härstammar, synes vara tillgodosett beträffande importerat kött och
kött efter importerade levande djur; möjligen torde behöva undersökas, huruvida
importstämplarna bliva enligt nu gällande bestämmelser tillräckligt tydligt och
tätt anbragta. Däremot är icke det nämnda intresset, som måste anses vara
särskilt stort, då det gäller livsmedel, tillgodosett beträffande varor, framställda
av sådant kött. Detta är så mycket betänkligare, som den största delen av ifrågavarande
kött går till svenska charkuterifabriker, vilkas produkter icke behöva
märkas såsom importerade varor, även om de däri ingående beståndsdelarna härstamma
från utlandet. Riksdagen anser sig därför böra förorda vissa bestämmelser,
vilka givetvis måste närmare övervägas, kompletteras och utformas av
Eders Kungl. Maj:t.
Sålunda anser riksdagen, att på varje färdig vara — såsom korv, sylta, konserver
eller annat ■—, i vilken helt eller delvis ingår importerat kött eller kött
efter importerat djur, bör omedelbart eller å varans förpackning anbringas eu
stämpel eller ett märke, utvisande varans utländska ursprung, t. ex. »Import»
eller hellre »Utländskt».
Vidare borde i varje butik eller annat försäljningsställe, där dylika varor
eller från utländska djur härrörande kött saluhålles, finnas ett för allmänheten
tydligt anslag, att där försäljas utländska köttvaror. Anslaget bör vara tillräckligt
stort och skriften tydlig, exempelvis som i Danmark »tryckt i svart färg på
vit botten med 75 mm. höga, tydliga, kraftiga och lättläsliga bokstäver».
För att syftet med de nu antydda föreskrifterna skall vinnas erfordras givetvis,
att effektiva kontrollåtgärder vidtagas. För det ändamålet torde det
bliva nödvändigt, att importen av levande djur och av kött ävensom tillverkningen
av nyssnämnda varor får omhänderhavas endast av sådana firmor, som förklarat
sig villiga att underkasta sig av Eders Kungl. Maj :t utfärdade kontrollbestämmelser
och därefter erhållit vederbörligt tillstånd att utöva rörelsen. Då antalet
orter, över vilka nu ifrågavarande import kan äga rum, är starkt begränsat,
torde det icke möta några större svårigheter att reglera dessa förhållanden.
På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj :t täcktes utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad
riksdagen här ovan angivit.
Det måste enligt vår mening betraktas såsom synnerligen anmärkningsvärt,
att regeringen icke ansåg sig böra i någon form underrätta riksdagen om att
åtgärder av det slag, som i riksdagens skrivelse begärdes, vore stridande mot
andan i den noteväxling, som ägt rum i samband med svensk-finska handelsavtalets
undertecknande. Det torde icke hava mött någon svårighet för regeringen
att på de vägar, som för dylikt fall stå till buds, ge riksdagen välbehövliga
informationer angående de handelspolitiska och utrikespolitiska förutsättningarna
för dess ställningstagande. Ingen föredragningslista från utrikesnämndens
sammanträden ger någon som helst antydan om att ens denna institution
för kontakt mellan regering och riksdag i hithörande ämnen rådfrågats.
Några upplysningar till kamrarna eller deras utskott lämnades veterligen icke
från regeringens sida. Ärendet bereddes och avgjordes i utskott och kamrar
utan kännedom om vad regeringen i noteväxlingen den 14 december 1927 faktiskt
förpliktat sig till.
Men det synes oss vidare anmärkningsvärt, att regeringen, trots sin vetskap
om vad den själv i sagda noteväxling förpliktat sig till, ansåg sig kunna
Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.
47
effektuera eu under dylika förutsättningar tillkommen riksdagsskrivelse. Av
de tre krav riksdagsskrivelsen upptog fann sig regeringen i sina förordningar
böra utelämna dem som gällde uppsättande av anslag i butikerna och licenstvånget,
medan den tillmötesgick kravet på bestämmelser om ursprungsbeteckning.
I de två utelämnade åtgärdernas ställe införde den emellertid en ny, som i sitt
slag också innebar en betydande skärpning, nämligen bestämmelsen att beredning
av köttvara, varå förordningen äger tillämpning, skall ske i särskilt rum.
Inför den starka misstämning, som septemberförordningarna skapat i Finland,
nödgades den nuvarande svenska regeringen att den 30 november 1928
utse underhandlingsdelegerade, som trädde i underhandling med finska delegerade
i Helsingfors den 12 december. I slutprotokollet, upprättat den 17 december,
förklarade sig den svenska delegationen beredd att hos sin regering anhålla om
vidtagande av sådan ändring i ifrågavarande författningar, att däri intagna
föreskrifter om märkning med ordet »Utländskt» ersattes med bestämmelse av
innehåll, att vid märkningen skulle användas antingen nämnda ord eller ord,
som angav djurens, köttets eller köttvarornas ursprungsland. Delegationen erbjöd
sig vidare hemställa, att i anslutning till den vid handelsavtalet fogade
deklarationen förklaring måtte meddelas, att bestämmelserna i par. 3, mom. 2
uti septemberkungörelsen nr 354 skulle i fråga om införseln av från Finland
härrörande kött, som vore att hänföra till gränstrafiken eller den hävdvunna
gränshandeln sjöledes, tillämpas möjligast gynnsamt, så att icke, i och för
kontrollen över sådana köttvaror, där icke annat utländskt kött än det här ifrågavarande
komme till användning, krävdes anskaffande av särskilda lokaler
eller andra anordningar, som komme att i avsevärd grad fördyra densamma.
Författningar i överensstämmelse med vad i slutprotokollet hemställts ha sedermera
utfärdats om ändrad lydelse av kungörelserna nr 352—354 och ett
kungl. brev har avlåtits till Överståthållareämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län angående tilllämpning
av par. 3 mom. 2 i kungörelsen nr 354. Detta brev är avsett att tjäna
vederbörande hälsovårdsnämnder och polismyndigheter till ledning vid utfärdandet
av de föreskrifter, som enligt sagda moment skola meddelas.
Av vad i detta ärende förelupit synes det oss framgå, att vederbörande regering
brustit icke mindre i sin naturliga plikt att hålla riksdagen underkunnig
om Sveriges i noteväxlingen den 14 december 1927 gjorda utfästelse än även i
plikten att icke i strid med denna utfästelse effektuera riksdagens beslut. Särskilt
med hänsyn till nödvändigheten av att regering och riksdag uppträda i
samförstånd med varandra i utrikespolitiska frågor, anse vi det vara av vikt,
att vad vederbörande regering i detta ärendes handläggning låtit komma sig
till last allvarligen påtalas.
På grund av vad sålunda anförts ha vi inom utskottet ansett, att utskottet
bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsminister Ekman,
utrikesminister Löfgren samt statsråden Ribbing, Meurling, Pettersson,
Almkvist, Lyberg och von Stockenström.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.