Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11/

1929-04-29 · 47 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 42 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1929:14, Konstitutionsutskottets memorial Nr 11/

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 11/.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1929 kl. C e. m.

Konstitutionsutskottets memorial angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hava på därom gjord framställning överlämnats

de under tiden från och med den 10 januari 1928 till och med den 9 januari

1929 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

jusUtiedepartementsärenden från och med den 11 januari 1928 till och med

den 4 januari 1929;

justitieärenden från och med den 27 januari 1928 till och med den 31 december

1928;

utrikesdepartementsärenden från och med den 13 januari 1928 till och med

den 4 januari 1929;

för svar scirenden från och med den 11 januari 1928 till och med den 4 januari

1929;

socialärenden från och med den 11 januari 1928 till och med den 9 januari

1929;

kommunikation sär cnden från och med den 13 januari 1928 till och med den

4 januari 1929;

finansärenden från och med den 11 januari 1928 till och med den 4 januari

1929;

ecklesiastikärenden från och med den 13 januari 1928 till och med den 4 januari

1929;

jordbruksärenden från och med den 13 januari 1928 till och med den 9 januari

1929;

handelsårenden från och med den 13 januari 1928 till och med den 4 januari

1929.

Därjämte har på därom särskild gjord framställning till utskottet överlämnats

det över ecklesiastikärenden i statsrådet den 1 mars 1929 förda protokoll,

i vad detsamma angår tillstånd för universitetet i Uppsala att använda omhånderhavda

medel för uppförande av en tennishall m. m.

Bihany till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 10 haft. (Nr 14.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr lo.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll, som i överensstämmelse

med grundlagens föreskrift av utskottet företagits och nu fullbordats,

har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av

statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen;

varemot utskottet

funnit följande ärenden vara av beskaffenhet att böra jämlikt

§ 107 regeringsformen hos riksdagen anmälas.

l:o.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 13 juli 1928.)

Den 4 november 1927 beslöt generalpoststyrelsen, att en kontrollör vid postverket,

här nedan kallad X., skulle avsättas från sin befattning pa giund av

obehörigt förfogande för egen räkning över medel, vilka av honom å tjänstens

vägnar omhänderhafts i hans egenskap av redogörare vid ett postkontor.

X., som icke överklagade detta generalpoststyrelsens beslut, ansökte hos

Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t av barmhärtighet och nåd måtte mildra hans

straff och låta honom få kvarbliva i postverkets tjänst i den tjänsteställning,

Kungl. Maj :t .täcktes bestämma.

Vid föredragning av ärendet den 13 juli 1928 beslöt den tillförordnade regeringen

av nåd på det sätt efterskänka det X. adömda straffet, att X. tillätes

att från och med den 1 oktober 1928 tjänstgöra såsom ordinarie postexpeditör,

ävensom medgiva, att vid X ;s placering i löneklass i denna befattning hänsyn

skulle tagas till hans föregående tjänstgöring i postverket.

Ifrågavarande ansökning hade varit föremal för yttrande av regeringsrätten;

som enhälligt tillstyrkt Kungl. Maj:ts sedermera fattade beslut; dock hade ett

regeringsråd hemställt, att X. skulle tillåtas återinträda i postverkets tjänst

först från och med den 1 januari 1929.

Beträffande vad för övrigt i ärendet förekommit, vill konstitutionsutskottet

hänvisa till den vid föredragningen i regeringsrätten använda promemorian,

däri föredraganden anför följande (vissa namn jämte en uppgift om privata

familjeförhållanden utelämnade):

Hos generalpoststyrelsen anmälde postdirektören i västra distriktet, att vid

den 24 oktober 1927 å postkontoret i V. företagen inventering konstaterats en

brist av sammanlagt 660 kronor i de av X. omhänderhavda kontanta medlen

och värdeteckensförråden. Enligt anmälan erkände X. omedelbart, innan uppräkningen

av kassorna började, att bristen förelåge ävensom att den uppkommit

genom av honom vid olika tillfällen förövade tillgrepp av kontanta medel.

X. avstängdes omedelbart från tjänstgöring och förhör i saken hölls följande

dag, den 25 oktober, av postdirektören.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr th

Enligt av X :s advokat lämnad muntlig upplysning föranleddes inventeringen,

som omfattade tiden den 1 24 oktober 1927, därav, att enligt de till general
poststyrelsen

från nämnda postkontor insända räkenskaperna för nästföregående

månad, skulle den månaden förelegat en brist å G,000 kronor. I)å med

anledning härav inventering så skulle företagas, blev X. tillfrågad, huru det

förhölle sig med sistnämnda^ antagna brist. Härvid hade han uppgivit, att

någon brist för föregående månad icke förelåge och att antagandet därom berodde

på ett fel i räkenskaperna, vilken uppgift också visat sig vara riktig. X.

hade emellertid självmant uppgivit, att han under oktober gjort de nämnda

tillgreppen, varpå inventering för oktober såsom nämnts skedde.

Enligt den av förhörsförrättaren till generalpoststyrelsen insända redogörelsen

för kontanta medel, frankotecken och stämplar för den tid, inventeringen omfattat,

förelåg brist i följande tre avseenden

1) Enligt sammanställning av postkontorets kontanta medel . . kr.

2) Enligt räkning över välgörenhetsmärken ................ »

3) Enligt räkning över frankotecken ...................... »

Summa »

15: —

45: —

600: —

660: —

Egentliga postmedel alltså 615 kronor.

Enligt i förhörsprotokollet intagen uppgift hade X. inför inventeringsförrättaren

vidgått, att han för egen del tillägnat sig beloppet.

I postverkets tjänst hade X. ar 1898 blivit e. o. postexpeditör

i norra distriktet samt 1904 ordinarie postexpeditör. 1906 placerades han såsom

postexpeditör vid postverket i H. och blev 1912 förste postexpeditör i U.

1917 blev han postmästare i M. och 1919 kontrollör vid postkontoret i Ö.

1920 blev han förordnad till postmästare vid postkontoret i T. och förflyttades

från och med den 1 augusti 1926 att vara kontrollör vid postkontoret i Y. —

Han hade skulder å tillsammans omkring 10,000 kronor, delade i större lån samt

växlar. Däremot hade han icke några nämnvärda s. k. småskulder. Skulderna

berodde på de dryga levnadsomkostnaderna i Norrland ävensom därpå, att

han under sin tjänstgöring fått flytta ett flertal gånger från ort till annan

på egen bekostnad. Bidrag till flyttningen hade han fått endast i fråga om

flyttningarna till T. och V.

Vad den uppdagade bristen anginge, uppgav X., att sannolikt den 11 ifrågavarande

oktober hade en korrespondent velat köpa 4,000 st. 15-öres frimärken.

Emellertid hade tjänstgörande dagkassören, ett postbiträde, icke haft så stort

antal tillgängligt utan hos X. rekvirerat det nämnda antalet och samtidigt överlämnat

likvid för frimärkena 600 kronor. X. hade lämnat ut frimärkena till

dagkassören samt lagt nämnda belopp och rekvisitionen i sitt kassaskåp, varvid

emellertid rekvisitionen icke datumstämplats. Frimärksköpet hade'' icke

blivit infört i journalen över mottagna och försålda frankotecken, och de mottagna

pengarna hade ej uppdebiterats i postkontorets kassabok. (X. försummade

härvidlag att iakttaga bestämmelserna i postreglementet III § 4, där det

föreskrives, att vid postkontor skall föras kassabok, i vilken genast skall antecknas

varje omsättning i postkontorets kassa samt i § 14, där det föreskrives,

att vid postkontor skall föras frankoteckensjournal, i vilken varje omsättningi

postkontorets huvudförråd av frankotecken antecknas). De mottagna 600

kronorna blevo emellertid av X. enligt hans egna, fortsatta uppgifter förbrukade.

Samma dag, som han mottog beloppet, hade han »lånat» 430 kronor, vilket

belopp han kvitterat å ett postsakskort. Vid två senare tillfällen lånade

han ytterligare, ena gången 20 kronor och andra gången 40 kronor, vilka belopp

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Kr lb.

han antecknade å kortet; 110 kronor utgörande återstoden av det ursprungligen

mottagna beloppet hade han vid ett senare tillfälle tagit utan att däroiu göra

anteckning å kortet. Till vad de sålunda tillgripna 600 kronorna använts upplystes

ej vid förhöret. — Emellertid uppgav X.. att han den 22 oktober ur kassan

tillgripit ytterligare 15 kronor, med vilket belopp han omsatt en växel. -—

Ur kassan för välgörenhetsmärken hade han den 4 oktober tagit 45 kronor, som

likaledes gått åt till omsättning av eu växel. Beloppet hade han antecknat å

ett postsakskort, som lagts bland välgö renhetsmärkena. ^ X. erinrade, att hans

månadsavlöning uppginge till omkring 775 kronor (från postverket har uppgivits

att efter avdrag av pensionsavgifter månadsavlöningen uppginge till 658

kronor). Enligt X:s beräkning skulle han vid tiden för upptäckandet av bristen

hava intjänat omkring 528 kronor och den »egentliga bristen» således uppgå

till omkring 130 kronor; han ville anföra detta som en förmildrande omständighet.

Det hade varit hans mening att i slutet av månaden bokföra frimärksrekvisitionen

samt genom att uttaga ytterligare förskott på lönen och upplåna

medel täcka den uppkomna bristen. — Vid förhöret förklarade han sig slutligen

beredd att täcka densamma och överlämnade därpå till förhörsledaren

660 kronor. ...... . . . .

Postmästaren i V. hörd, uppgav, att han, som alltid i föreskriven ordning

och senast den 30 september uppräknat av X. omhänderhavda penningar och

värdetecken, icke vid något tillfälle kunnat konstatera brist i X:s kassa. Hans

räkenskaper hade alltid varit förda med ordning och stor noggrannhet. Raderingar

eller andra ändringar hade aldrig iakttagits, varför postmästaren aldrig

haft anledning misstänka, att X. i oärlig avsikt ändrade räkenskapshandlingarna.

Emellertid hade X. haft för vana att begära förhållandevis stora förskott

å avlöningen. Under september hade han uppburit så mycket, att postmästaren

allvarligen frågat honom, huru han tänkt ordna för sig under oktober. Vid

detta tillfälle hade införsel i X:s avlöning varit begärd med 209 kronor för

ogulden skatt. _ .

En förste postassistent hade under tiden den 1 juni—den 5 juli vikarierat lör

X. under dennes semesterledighet. Därvid hade postassistenten av honom övertagit

både kontanta medel och värdetecken. Bade räkenskapshandlingarna och

den föreliggande behållningen hade varit utan anmärkning. Men X. hade

under semestern två gånger kommit in a postkontoret och av de kontanta medlen

för sålda välgörenhetsmärken i förskott uppburit tillsammans 25 kronor.

Detta hade skett utan postmästarens vetskap. I övrigt^ hade postassistenten

icke konstaterat, att X. under tjänstgöringen i V. gjort något liknande och om

den nu förevarande bristen hade postassistenten icke haft någon vetskap.

Ovannämnda som dagkassör tjänstgörande postbiträde vitsordade X:s^ uppgifter

angående berörda frimärksrekvisitionen. Det hade egentligen ålegat

dagkassören att datumstämpla densamma, men det hade blivit förbisett på

grund av brådskan. Då dagkassören emellertid omedelbart efteråt anmälde

detta för X.. hade han lovat att själv datumstämpla handlingen.

Efter förhöret skrev X. ett personligt brev till generaldirektör Orne, däri

han anhöll om ett milt bedömande av det inträffade. Brevet finnes bilagt handlingarna

i målet. _ ^

I ansökningen hos Kungl. Maj:t framhåller X. att hans förfarande med fnmärksrekvisitionen

möjligen skulle kunna tydas som en avsikt att dölja lians

lånetransaktioner. Xågon sadan avsikt hade emellertid icke förelegat. Rekvisitionen

hade kommit att ligga mellan två böcker i X:s kassaskåp och han

hade därför glömt den, vilket vore anledningen till att den icke datumstämplats.

X. hade aldrig sökt hemlighålla sina lan ur kassan utan alltid lagt lappar i kasgfin.

— Han säger sig icke vilja förringa sin förseelse, men framhåller, att han

oförbehållsamt erkänt den och att den förorsakats av ekonomiska svårigheter,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr / /.

5

i vilka lian småningom råkat, då lians inkomster trots all sparsumhet icke

räckt till. Han framhåller som särskilt dyrbara sina många flyttningar i

Norrland och annorstädes, som försvårats och fördyrats till följd av transportoch

bostadsförhållanden. En upprättad tablå över flyttningarna utvisar följande:

I november 1912 hade han flyttat från H. till U. Därvid hade han i

betydande utsträckning fått begagna hästskjutsar. Därtill hade kommit järnvägsfrakt

och järnvägsbiljetter samt överliggning i 15. Tillsammans hade

resan, för vilken icke erhölls ersättning, kostat DOO kronor, medan årslönen vid

ifrågavarande tid utgjorde 2,900 kronor. 1 maj 1917 hade han flyttat från

U. till M. Förutom de egentliga

vidkännas vivre för samtliga familjemedlemmar å hotell under 10 dagar, då

den lägenhet, som X. hyrt, icke varit disponibel. — Flyttningen hade kostat

437 kronor och årsinkomsten uppgått till 4,100 kronor. — I juni 1920 hade

han tlyttats från M. till Ö., varvid till de egentliga resekostnaderna kommit

kostnaderna för provisoriskt installerande å ett lantställe i tanke att bostad

skulle kunna erhållas till hösten. Detta hade icke lyckats, varför familjen i

augusti avflyttat till H. och stannat där till augusti 1922. Detta hade kostat

300 kronor och årsinkomsten hade då varit 5,800 kronor. Bostad kunde ej erhållas

i Ö., varför X. sökte förordnandet som postmästare i T. i tanke, att bostadsförhållandena

där vore bättre, men ej förrän i augusti 1922 hade det lyckats

att få bostad (i posthuset). X. hade då varit skild från sin familj under

tiden den 1 januari 1920—augusti 1922 och hade under den tiden nödgats hava

hushåll å två platser under de dyra åren närmast efter kriget. Uppdelningen

av familjen på detta sätt, då X. även mot eu »val tilltagen magasinshyra» måste

hålla en del av sitt bohag magasinerat, hade vållat ökad skuldsättning i

oroväckande grad. — Till bostadsbekymren hade även kommit sjukdom. Under

U.-vistelsen hade X:s dotter (han har en enda) sjuknat i paratyfus samt ledgångsreumatism.

Följden hade blivit daglig läkarvård till stora summor. 1914

hade X. fått bekosta lasarettsvistelse för en son i två månader och 1917 för

hustrun en månad. 1918 måste dottern vårdas å M:s sanatorium under fyra

och en halv månader, vilket varit »en oerhörd utgift under rådande dyrtid».

Fru X. led av så svår ischias, att hon tidvis vore nästan ur stånd att flytta sig

från en plats till annan. Sistnämnda uppgift styrker X. med intyg av två

personer i V. — För att bekosta barnens skolgång hade stora summor gått åt.

Utom direkta utlägg hade X. måst gå i borgen för äldste sonen för ett lån å

1.000 kronor. — Det företes en uppställning å skulderna, den 24 oktober 1927,

utvisande, att dessa vore större än förut uppgivits nämligen lån å sammanlagt

8,900 kronor och växlar å 4,435 kronor eller tillhopa 13,335 kronor. Därtill

komme emellertid lån på livförsäkringar till ett belopp av 5,200 kronor; försäkringarna

skulle emellertid utfalla 1928, då sistnämnda belopp bortfölle. —

Under de senare åren hade X. ofta lidit av nervositet i förening med sömnlöshet

och ytterst plågsam huvudvärk. Detta hade tidvis verkat förvirrande på

hans sinnen och i hög grad oroat hans nervsystem. Sjukdom hade nedsatt hans

omdömesförmåga och varit en orsak till att han icke klart insett följderna av

att på grund av trångmål låna mindre belopp ur omhänderhavd kassa. Det

åberopas ett läkarintyg av postläkaren i T. av innehåll, att X. under tiden januari

1921 till augusti 1926, då han var tillförordnad postmästare i T., upprepade

gånger sökte postläkaren för nervositet i förening med sömnlöshet och huvudvärk.

Det åberopas även intyg av tre posttjänstemän i T. samt fru X., utvisande,

att intygsgivarna funnit X. nervös, beroende på de båda andra åkommorna.

— X. skildrar sin belägenhet som förtvivlad och »bönfaller i största

underdånighet hos Kungl. Maj:t att av barmhärtighet och nåd» mildra straffet

och låta honom få kvarbliva i postverkets tjänst i den tjänsteställning, Kungl.

Maj:t täckes bestämma.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr lk.

Postdirektören i västra distriktet har avgivit ett längre yttrande i anledning

av ansökningen. Han framhåller såsom förmildrande omständigheter, ägnade

att stödja nådeansökningen, dels den omständigheten, att det icke syntes tänkbart,

att X någonsin velat tillägna sig det ifrågavarande beloppet utan velat

ersätta det, dels att ersättning också kommit. Straffpåföljden syntes alltså

rent mänskligt, mycket sträng i förhållande till såväl den brottsliga viljans

styrkegrad som den brottsliga gärningens effekt. Till stöd för beviljandet av

nåd talade även X:s svåra privata förhållanden; de härom av honom lämnade

uppgifternas riktighet ville postdirektören icke betvivla. Därest X:s tjänstgöring

utöver vad sålunda förekommit varit väl vitsordad, förklarar postdirektören

sig utan tvekan hava tillstyrkt nådeansökningen på de villkor, som kunnat

anses påkallade. Xu upplyser emellertid postdirektören, att det tidigare

förelegat skäl till anmärkningar av liknande slag som nu förevarande. Vid

av postdirektionen förrättad kassainventering såväl i februari 1924 som i mars

1926 hade X icke vid inventeringens påbörjande omedelbart kunnat till inventeringsförrättaren

framlämna hela det till redovisning föreliggande beloppet

utan i båda fallen hade felande belopp anskaffats av X först under inventeringens

fortgång. X hade efteråt själv vidgått detta inför postdirektören, som

icke närvarit råd förrättningarna. Så säger postdirektören följande: »På

grund av vissa omständigheter lät jag emellertid bero vid att X erhöll de strängaste

varningar och föreställningar därom, att ett återupprepande komrne att

medföra för honom synnerligen ödesdigra följder. Liknande varningar och

föreställningar har ock X i anslutning till vad sålunda förevarit mottagit

från dåvarande överkontrollören vid postdirektionen i västra distriktet, nuvarande

överkontrollören vid samma direktion samt förutnämnde postmästaren i

V. Icke heller har jag, för egen del, underlåtit att vid senare tillfällen än de

förut antydda för X framhålla de påföljder, vartill ett upprepande av tidigare

förfaringssätt säkerligen komme att leda.» X syntes alltså haft skäl till eftertanke

och detta så mycket mer som han år 1926 bort i enlighet med tillämpad

övergångsregel bliva befordrad från tillförordnad till ordinarie iiostmästare i

T. Denna befordran hade han emellertid icke vunnit och nu erinras i förevarande

yttrande, att vid befordringsärendets handläggning postdirektören yttrade

följande: »Postkontoret i T. förestås enligt generalpoststyrelsens ^beslut

av kontrollören X. Enär X i olika hänseenden i tjänsten ådagalagt opålitlighet

och olämpligt handlingssätt samt i hög grad bristande omdömesförmåga,

anser sig postdirektionen icke kunna förorda hans kvarstående sasom postkontorets

föreståndare. Postdirektionen får alltså hemställa, att postmästartjänsten

i T. måtte till ansökan ledigförklaras.» Postdirektören, som finner, afl

dessa förhållanden måste anses vara av betydelse vid prövningen av föreliggande

nådeansökning, förklarar härefter, att han efter noggrant övervägande

icke kunde tillstyrka ansökningen, såvitt »därvid skulle komma i betraktande

allenast sådana omständigheter, som avsåge sökandens cc/et förhållande och

uppträdande i sin posttjänst». Det förklaras härvidlag, att den ifrågakomna

förseelsen måste anses begången under »rätt så försvårande omständigheter».

— Härefter hänvisas emellertid till att sökandens stora^ familj torde ställas

utan existensmedel, om nåd ej beviljas, då sökanden vid så pass hög alder som

clen han uppnått knappast kunde på annat sätt vinna sin bärgning. Postdirektören

säger sig, för den händelse Kungl. Maj:t ansåge att hänsyn jämväl skulle

tagas till X:s familj, vilja på det varmaste tillstyrka, att X ånyo finge anställning

i postverkets tjänst. Det vitsordas, att i högsta grad ömmande omständigheter

vore för handen. Eru X vore en synnerligen aktningsvärd kvinna:

hon vore sjuklig och hade genomgått svåra lidanden. Barnen vore, såvitt

känt, mycket välartade och i största behov av ytterligare hjälp för sin skolgång.

Skulle emellertid ansökningen beviljas borde den icke innefatta rätt

opaginerad Kontrollera mot PDF

K (institut i o nnu t s kotte i s memorial, X r Jo,

till återinträde i konlrollörstjänst, och överhuvud laget icke i tjänst ovan postassistents

grad.

Generalpoststyrelsen liar i avgivet utlåtande emellertid hemställt, att ansökningen

måtte lämnas utan bifall. Vid beslutet om utlåtandets avgivande

var byrådirektören och ombudsmannen Breitholtz föredragande; närvarande

voro, utom generaldirektören, byråcheferna Pramberg, Kihlmark, Hasselrot,

och Lager. I styrelsens utlåtande uttalas, att styrelsen bedömt det inträffade

så milt som lagligen kunnat ske. Styrelsen hade emellertid måst taga hänsyn

till det straff, som skulle hava ådömts av allmän domstol, om saken hänskjutits

dit, och uttalar den förmodan, att annan straffbestämmelse än den,

som innehålles i 25 kap. 11 § sista punkten strafflagen, då icke kunnat komma

i fråga, d. v. s. att det skulle dömts till avsättning. Nämnda § lyder: »Tillgriper

och förskingrar ämbetsman penningar eller annat, vare sig statens eller

annans tillhörighet, som han i kraft av sitt ämbete till förvarande, förvaltning

eller redovisning emottagit, varde avsatt och förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas samt dömes dessutom till straffarbete från och

med sex månader till och med fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, till fängelse. Gitter han det förskingrade genast ersätta,

eller sådan säkerhet därför ställa, att någon skada av tillgreppet ej komma

kan; dömes till avsättning.» Sedan generalpoststyrelsen uttalat sig om angelägenheten

av att i statens tjänst hava personer, som icke kunna befaras

för rent personliga intressen eftersätta sina skyldigheter i tjänsten, uttalar

styrelsen, att densamma, på grund av vad mot sökanden förekommit och den

uppfattning styrelsen därav erhållit om hans karaktär, funnit sig nödsakad

göra nämnda hemställan.

Föredraganden hos styrelsen byrådirektören Breitholtz anförde skiljaktig

mening, och byråchefen Hasselrot instämde med honom. Med erinran om postdirektörens

yttrande erinrade Breitholtz om en av förste postiljonen Y tidigare

ingiven nådeansökan i anledning av honom ådömd avsättning, vilken efter

föredragning inför regeringsrätten anmäldes i statsrådet den 13 november

1924. Därvidlag hade förekommit, att Y dels vid upprepade tillfällen under år

1923 försummat att i vederbörlig ordning expediera till honom för kollationering

från postkontorets kassaexpeditioner överlämnade öppna assurerade

postsaksförsändelser, adresserade till kontoret underlydande poststationer,

samt från samma poststationer till postkontoret adresserade postsaksförsändelser

och dels att han tillgripit och för egen del använt innehållet i dylika

försändelser till ett belopp av åtminstone 2,065 kronor, vilket belopp han

efter upptäckten till fullo ersatt. I anledning därav hade Y genom beslut

av generalpoststyrelsen den 21 december 1923 dömts till avsättning från sin

befattning i postverket. Generalpoststyrelsen hade i utlåtande över ansökningen

framhållit det betänkliga i att tillstyrka nåd från såväl allmänhetens som

postverkets synpunkt. Emellertid hade Y fått nåd på det sätt att han tilläts

från och med den 1 januari 1925 tjänstgöra såsom ordinarie brevbärare, varjämte

medgavs att vid hans placering i löneklass i denna befattning hänsyn

skulle tagas till hans föregående tjänstgöring i postverket. Enligt Breitholtz

mening måste Y :s brott anses grövre än det X gjort sig skyldig till i

förevarande fall. Ingendera av dem hade tidigare blivit ådömd bestraffning.

Kungl. Maj:ts nämnda beslut fattades i enlighet med av regeringsrättens

flesta ledamöter (regeringsråden Palmgren, Rydin och Planting-Gyllenbåga),

gjord hemställan. Minoriteten, som utgjordes av regeringsråden Ernberg och

Söderwall, hade hemställt, att Kungl. Maj:t måtte lämna ansökningen utan

bifall. Breitholtz anförde vidare, att han erhållit kännedom om ytterligare

ett dylikt nådeansökningsärende, nämligen angående en ansökning av förre

postassistenten Z. Denne hade två gånger av domstol dömts till bestraffning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.

för förbrytelser i tjänsten, första gången den 21 april 1921 av rådhusrätten

i — — — för förskingring till ett års suspension och andra gången den

10 maj 1926 av---—- häradsrätt till avsättning. Detta utslag vann laga

kraft, varefter Z:s hustru med instämmande av maken anhöll, att Z av nåd

måtte beredas anställning i postverket. Generalpoststyrelsen hade emellertid

den 21 augusti 1926 avstyrkt bifall till sistnämnda ansökning med hänvisning

till att, då på grund av å arbetsmarknaden rådande förhållanden så många

oförvitliga arbetssökande anmälde sig förgäves, det syntes oriktigt att i postverkets

tjänst ånyo antaga en förutvarande tjänsteman, som begått så grova

förseelser som Z. Denna ansökning, vilken icke föredragits i regeringsrätten,

föranledde icke någon Kungl. Maj ris åtgärd; den föredrogs i statsrådet den

23 september 1926. Breitholtz, som icke närvarit vid behandlingen av Z:s

ansökning i generalpoststyrelsen, ansåg sig obunden av vad styrelsen yttrat

angående densamma och uttalade för övrigt bl. a., att han ansåge Z:s förbrytelse

väsentligt grövre än X:s. Beträffande det inflytande, som. förhållandena

på arbetsmarknaden kunde tillerkännas, ville föredraganden säga, att

desamma kunde åberopas även till stöd för en uppfattning, rakt motsatt den,

som generalpoststyrelsen haft. Med hänvisning till vad som förekommit i

fallet Y uttalade slutligen Breitholtz, att han funne det vara av den yttersta

vikt, att icke olika principer komme till tillämpning, då det gällde tjänstemän

av högre eller lägre grad. Om sålunda Kungl. Majri skulle i betraktande

av de ömmande omständigheter, som förelåge i minst lika hög grad, då det

gällde nu förevarande fall, av nåd tillåta X att återinträda i postverkets tjänst,

så föresloges, att generalpoststyrelsen skulle hemställa, att X finge från tidpunkt,

som Kungl. Majri bestämde, tjänstgöra som ordinarie postexpeditör,

samt att vid hans placering i löneklass i denna befattning hänsyn skulle tagas

till hans föregående tjänstgöring i postverket.

Häremot anförde byråchefen Pramberg följande: Pramberg delade icke

uppfattningen, att den förbrytelse, som föranledde Z:s avsättning, varit väsentligt

grövre än X:s förevarande förbrytelse. Z:s nämnda förbrytelse hade

bestått däri, att Z ur av honom i egenskap av postassistent omhänderhavda kassor

tillgripit 342 kronor 55 öre, vilket belopp han emellertid ersatt. Den

omständigheten att Z dömts av domstol och X för den av honom förövade förskingringen

av 660 kronor av generalpoststyrelsen syntes härvid icke vara avgörande.

Visserligen hade Z även tidigare dömts av domstol för förskingring,

under det att X varit straffri, men det hade förekommit allvarliga anmärkningar

mot den senare för oregelbundenhet i avseende på redovisning,

varför han erhållit de strängaste varningar av flera tjänstemän. I fråga om

X förelåge ömmande omständigheter med hänsyn till familjeförhållandena,

men detta hade varit förhållandet även med Z. I fråga om honom hade postdirektören

i mellersta distriktet föreslagit, att han skulle användas till postbiträde

och därvid hade som skäl anförts bl. a„ att Z hade hustru och sju

barn, därav tre minderåriga och det yngsta icke årsgammalt. Om Pramberg

sålunda icke kunde finna någon skillnad mellan X och Z — i varje fall icke till

förmån för X, på vilken till följd av hans högre tjänsteställning borde kunna

ställas större fordringar — Arare sig i fråga om styrkan av den brottsliga viljan

eller i fråga om i båda fallen föreliggande ömmande omständigheter, vore

det däremot en bestämd skillnad mellan arten av den anställning som ifrågasatts

för Z och nu för X. Beträffande Z hade föreslagits användande som

postbiträde, från vilken befattning han när som helst kunde entledigas i händelse

av olämplighet. Men från den för X ifrågasatta tjänsteställningen som

postexpeditör skulle han icke kunna, om än aldrig så olämplig, entledigas om

icke på den grund att han gjorde sig skyldig till nya tjänsteförseelser. Pramberg

fann den av Breitholtz uttalade åsikten om angelägenheten av jämlikhet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr l-i.

<*

leda till ail del vore mycket olämpligt att ånyo bereda X anställning i postverket,

då Z:s nådeansökning fått förutnämnda utgång. — I fråga om Y ansågc

Pramberg i likhet med Breitholtz, att Y :s brott kunde betraktas som i

viss mån grövre än X:s förbrytelse, men förhållandena i fallet Y vore i fråga

om nyanställningen icke oväsentliga olika förhållandena i fallet X därvidlag.

Y vore nämligen fullt lämplig för de med brevbärarebefattning förenade göromål

nämligen utlämning av lösbrev, posttransporter och uppassningsgöromål,

medan X måste anses fullständigt olämplig att sköta de med postexpeditörsbefattning

förenade göromål, huvudsakligen kassatjänst. Skulle X återanställas

på av Breitholtz föreslaget sätt d. v. s. som postexpeditör, måste genera

lpoststyrel sen ålägga honom göromål, som i regel ombesörjdes av befattningshavare

i lägre tjänsteställning. På grund av vad sålunda anförts avstyrktes

bifall till X:s nådeansökning.

o Härefter har fru X inkommit med en skrift, däri hon instämmer i sin makes

nådeansökning. Hon anför, att hela familjen råkat i en nödställd belägenhet

utan några som helst inkomster och framhåller, att hon under sitt 22-åriga

äktenskap med maken iakttagit dennes aldrig slappnande arbetsamhet och lians

stora intresse för posttjänsten.

Bifall till Breitholtz förslag tillstyrkes med återinträde i postverkets tjänst

för X såsom ordinarie postexpeditör f. o. in. den 1 januari 1929. Han komme

då i elfte lönegraden, 15 löneklassen (beroende på ortsgrupp är avlöningen

här lägst 3,450 kronor, högst 4,350 kronor jämte dyrtidstillägg).

Konstitutionsutskottet har funnit anmärkningsvärt, att förevarande nådeansökan

beviljats. Benådningen innebär, att en person, som dömts till avsättning

för förskingring i tjänsten, tillåtits återinträda i postverket på en plats,

med vilken regelmässigt följer medelförvaltning och från vilken vederbörande

icke kan avsättas annat än på grund av eventuellt nya förseelser. Benådningar

av detta slag finner utskottet kunna äventyra den ur såväl det allmännas

som de enskilda medborgarnas synpunkt önskvärda säkerhet, under vilken offentlig

tjänstverksamhet bör utövas och statens medel omhänderhavas, ävensom

det förtroende, varmed statens verk och dess tjänstemän böra omfattas.

En för utskottets bedömande av ärendet synnerligen betydelsefull omständighet

har vidare varit, att generalpoststyrelsen avstyrkt ansökningen. Det

måste anses olämpligt, att Kungl. Maj:t utan synnerligen starka skäl mot vederbörande

verks ansvariga ledning förordnar om en för brott i tjänsten avsatt

persons återtagande i verkets tjänst. Utskottet bär fäst sin uppmärksamhet

vid, att X. redan förut upprepade gånger, först i februari 1924 och sedan åter i

mars 1926, beträtts med oegentligheter och vid anställda inventeringar icke

kunnat genast redovisa, utan först under inventeringens gång lyckats anskaffa

felande belopp, utan annan påföljd för X. än varningar och föreställningar därom,

att ett återupprepande komme att för honom medföra synnerligen ödesdigra

följder. Inom statsförvaltningen måste såsom en av de främsta fordringarna

på ämbets- och tjänstemännen uppställas redbarhet. Med hänsyn härtill

måste det i nu föreliggande fall hava varit ofrånkomligt, att, då den 24 oktober

1927 konstaterats, att X. ånyo tillgripit medel, som han omhänderhaft

i kraft av sin tjänst, åtgärder vidtoges för att skilja X. från hans statsanställning.

Så skedde även genom generalpoststyrelsens omförmälda beslut

den 4 november 1927, då X. dömdes till avsättning från sin befattning i

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

postverkets tjänst. Det är uppenbart, att styrelsen för ett administrativt

verk — i detta fall generalpoststyrelsen — måste, om den skall kunna fylla

sin uppgift, från Kungl. Maj:t erhålla nödigt stöd, när styrelsen söker

upprätthålla disciplinen inom verket och tillse, att under densamma lydande

befattningshavare icke eftersätta sina skyldigheter i tjänsten. Genom Kungl.

Maj:ts beslut bär postverket i sin tjänst fått sig påtvingad en person, som

måste anses olämplig till ifrågavarande befattning. Härtill kommer, att genom

beslutet X., med förbigående av andra i postverkets tjänst anställda välmeriterade

personer, placerats i ordinarie befattning, vilket måste anses innebära

en kränkning av den rätt, som tillkommer dessa andra befattningshavare,

mot vilka inga anmärkningar förekommit.

Konstitutionsutskottet finner, att de under senare år allt oftare återkommande

förskingringarna av offentliga medel mana till varsamhet vid utövandet av

benådningsrätten på detta område. De i det enskilda fallet förekommande förmildrande

eller ömmande omständigheterna få icke skymma blicken för nödvändigheten

av att grundsatsen om redbarhet i förvaltningen strängt upprätt - hålles.

På grund av vad ovan anförts, har utskottet ansett nödigt att hos riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot medlemmarna av den tillförordnade

regeringen, statsråden Meurling, Gärde, Pettersson och Rosén.

Närvarande: Herrar von Geijer, Sävström, Strömberg*, David Bergström, Thulin*,

Stendahl*, G. TV. Hansson, Hellberg, K. J. Ekman*, Vennerström*, Alexander Nilsson*,

Engberg, Jansson i Edsbäcken, Hallén*, Forssell, Lindmark, Petersson il

Broaryd, Fast, Alströmer* och Björck i Kristanstad*.

* Ej närvarande vid jnateringen.

2:o.

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 24 november 1928.)

Utskottet har uppmärksammat ett av Kungl. Maj:t ovannämnda dag i statsrådet

beslutat utslag i anledning av besvär över kammarkollegiets beslut den 1

december 1927 beträffande friköp jämlikt lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall m. m. avseende en å kyrkoherdebostället

1 mantal krom) Prästgården nr 1 i Hasslövs socken av Höks härad

i Hallands län belägen lägenhet Tuvan med en areal av 5,948 kvm.

Utskottet erinrar till en början om 1927 års lagstiftning angående försäljningav

kyrklig jord. Sedan i ovannämnda lag, som av riksdagen efter Kungl. Maj :ts

proposition antogs år 1926, uti 1 § begreppet kyrklig jord fastslagits och uti 2 §

bestämmelser givits om kyrklig jords försäljning, då sådan ur det allmännas

synpunkt kan anses önskvärd, motsvarande vad förut reglerats i 62 § av 1910

års ecklesiastika boställsordning, stadgas uti 3 § följande:

Äger någon, som för brukande eller bostadsändamål innehar lägenhet å kyrklig

jord, därå beläget för stadigvarande bruk avsett boningshus, vilket lämnar

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.

11

nöjaktig bostad åt honom och hans familj, må, i den ordning nedan sägs, tillstånd

meddelas till överlåtelse å innehavaren av det till lägenheten hörande området,

där icke med hänsyn till olägenhet för fastighet, vartill lägenheten hör,

föj annan, närbelägen kyrklig fastighet eller eljest för det allmänna försäljning

anses ej böra ske samt under förutsättning i övrigt:

dels att lägenhetsinnehavare tillhörigt boningshus av beskaffenhet, som ovan

sagts, fanns å området uppfört d. 1 jan. 1920;

och dels att minst en fjärdedel av det värde, området med därå befintliga byggnader

äger, belöper på lägenhetshavareus byggnader.

_ Överlåtelse, som nu sagts, må ock omfatta till jorden hörande byggnad, som

finnes å området.

Vid uppskattning av värde, som i första stycket sägs, ävensom vid bestämmandet

av köpeskillingen för området skall ej medräknas värdet av förbättring,

vilken området vunnit genom arbete eller kostnad, som lägeuhetshavaren eller

föregående lägenhetshavare, vars rätt övergått å denne, nedlagt därå utöver vad

honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

Vid försäljning av område jämlikt denna paragraf må jämkning ske av områdets

gränser.

Uti lagens 5 § bestämmes, att tillstånd till friköp skall givas av kammarkollegium;

ansökan ingives till länsstyrelsen, som efter vederbörlig utredninginsänder

handlingarna till kollegium. Över kollegiets beslut må klagas hos

Konungen.

Vid lagens tillkomst betonades av statsmakterna, att man velat beakta icke

blott de sociala synpunkterna eller lägenhetshavarnas intresse av att erhålla

äganderätt till lägenheterna utan även den kyrkliga synpunkten eller kyrkans

ekonomiska intresse av att icke berövas sin jord utan fullgod ersättning att placeras

i värdebeständig valuta. Dessa båda synpunkter hava också parallellt

framhävts i diskussionen under frågans över 20-åriga förhistoria. Det är att

märka, att lägenhetshavaren enligt förevarande lag icke, som fallet är enligt 1925

års s. k. ensittarlag, där det stadgas rätt för nyttjandexättshavare att av enskilda

fastighetsägare inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, äger eu ovillkorlig

rätt att under vissa betingelser inlösa lägenhet, utan att rätten till inlösen enligt

1927 års lag om den kyrkliga jorden är beroende på en diskretionär prövningav

vederbörande myndighet, huruvida inlösen kan tillåtas med hänsyn till olägenhet

för stamfastigheten eller annan närbelägen kyrklig fastighet eller eljest

för det allmänna. För upprätthållande av enhetliga principer vid denna prövning

har densamma förlagts till en central myndighet, kammarkollegium.

Av handlingarna i förevarande ärende inhämtas följande:

Ansökan om friköp från nuvarande lägenhetsinnehavaren Peter Emanuelsson

ankom till länsstyrelsen den 17 mars 1927. Efter länsstyrelsens förordnande

företog boställsnämndens ordförande den 13 maj 1927 ärendet till undersökning

å stället, såsom föreskrives i kungl. kungörelsen med föreskrifter rörande

tillämpningen av 1927 års lag.

Enligt uppgifter i ansökningen, som vitsordades av de vid denna förrättning

närvarande pastoratsombuden, skulle lägenheten ursprungligen hava upplåtits

år 1865 av dåvarande boställshavaren, kyrkoherden Theorin, till skomakaren

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr lb.

Joh. Petter Nilsson, vilken odlat upp jorden och uppfört hus å området. Nilsson

skulle innehaft lägenheten till in på 1900-talet, då han överlåtit arrenderätten

till en Johannes Jönsson, som sedan i sin tur sålt husen till dåvarande arrendatorn

av bostället Sven Petter Nilsson. Denne hade vid nya löneregleringens

ikraftträdande för pastoratet åt annan överlämnat arrendet av bostället, därvid

han själv bosatt sig å lägenheten i fråga. I arrendekontrakt rörande bostället

år 1922 hade årliga avgälden för lägenheten bestämts till 50 kronor. Å offentlig

auktion den 24 juli 1923 hade Sven Petter Nilsson sålt husen till sökanden

Emanuelsson, som sedan dess bebott och brukat lägenheten samt erlagt stadgat

arrende för densamma till arrendatorn av bostället.

Enligt vederbörligt arrendekontrakt den 5 februari 1927, som företeddes vid

förrättningen, hade bostället genom länsstyrelsen utarrenderats till Einar Bengtsson

för tiden 14 mars 1927—14 mars 1942. I kontraktets 8 § hade stadgats

följande:

Nedannämnda person äger i sin livstid och, där han är gift, hans hustru, så

länge hon lever såvida icke domkapitlet på sätt nedan sägs finner skäl att uppsäga

dem, att emot erläggande till arrendatorn inonr den 1 november varje år av

här stadgad årlig avgäld innehava och bruka av honom för närvarande bebodda,

nedan närmare angivna å bostället belägna lägenhet, ävensom att till sålunda

upplåten lägenhet taga väg över boställets övriga ägor.

Peter Emanuelsson å lägenheten Tuvan med en areal av 0.57 hektar emot en

årlig avgäld av 50 kronor.

Länsstyrelsen och domkapitlet förbehålla sig att, därest lägenhetsinnehavare

önskar åt annan överlåta ovan omförmäld lägenhet, eller efter lägenhetsinnehavares

frånfälle hans rättsinnehavare begära att få bibehålla eller åt annan överlåta.

densamma, efter arrendatorns hörande besluta härom liksom ock angående

villkoren för upplåtelsen.

Arrendatorn har att dels vaka däröver, att lägenhetsinnehavare väl hävdar till

lägenheten hörande jord, dels, där sådant försummas, eller lägenhetsinnehavare

gör sig skyldig till sådant uppförande, som kan anses innefatta skälig anledning

till dennes skiljande från den upplåtna lägenheten, därom göra anmälan till

domkapitlet; och äger arrendatorn likaledes hos domkapitlet tillkännagiva, om

han önskar vidtagande av enahanda åtgärd emot lägenhetsinnehavare i följd av

försummelse från dennes sida, att i behörig ordning erlägga stadgad avgäld.

Där anledning, som ovan nämnts, yppas till lägenhetsinnehavares avhysning,

eller skäl därtill eljest finnes, äger domkapitlet att uppsäga lägenhetsinnehavaren

till avflyttning.

I sådant fall, liksom ock då lägenhet blivit ledig genom innehavares bortflyttning

utan uppsägning eller genom dödsfall, eller därest vid överlåtelse av lägenhet

efter lägenhetsinnehavares död icke lika stor avgäld med den, som förut

utgått, kan betingas, äger arrendatorn icke att för den minskning i inkomst, som

härigenom bliver en följd, erhålla avkortning i arrendet eller annan ersättning.

En vid förrättningen närvarande äldre nämndeman upplyste, att hans fader

omtalat, att lägenheten år 1865 varit i sin helhet oodlad samt bestått av dels trädbevuxen

ljungmark och dels, mot en bäck, som skiljer lägenheten från boställets

övriga ägor, av sumpmark. På grund av egna iakttagelser kunde nämndemannen

meddela, att år 1870 endast omkring en sjättedel av området varit odlad, allt

uppgifter mot vilka övriga tillstädesvarande icke hade något att erinra.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr lJh

13

Jorden å lägenheten befanns vid förrättningen utgöras av mylla på sandbotten,

delvis av försvarligt djup, delvis mera eller mindre tunn.

Förrättning smannen uttalade uti sitt i ärendet avgivna yttrande — jämte det

han förklarade, att det å lägenheten befintliga, före den 1 januari 192G uppförda

boningshuset vore avsett för stadigvarande bruk och lämnade fullt nöjaktig

bostad för innehavaren och hans familj, att de denne tillhöriga byggnaderna

uppskattades till 2,000 kronor, att den ifrågasatta försäljningen icke

borde kunna medföra olägenhet för lönebostället, annan kyrklig fastighet eller

det allmänna samt att någon jämkning av områdets gränser icke vore erforderlig

eller påkallad — att vid de olika nyttjanderättsupplåtelserna till lägenheten

icke torde hava avtalats eller förutsatts något förbättringsarbete å dess

markområde. Med hänsyn till utredningen rörande områdets natur vid tiden

för den första upplåtelsen av detsamma samt med fästat avseende å jordens

visade lämplighet för odlingsändamål och dess ytinnehåll 0,5948 hektar föreslog

förrättningsmannen ett försäljningsvärde av 178 kronor 44 öre, beräknat efter

ett pris av 300 kronor per hektar av motsvarande jord.

Sökanden Emanuelsson förklarade sig intet hava att erinra mot det vid förrättningen

förda protokollet eller mot den föreslagna köpeskillingen.

Härefter infordrade länsstyrelsen med tillämpning av ovannämnda kungörelse

yttrande i ärendet från gemensam kyrkostämma med de i pastoratet ingående

församlingarna Hasslöv och Voxtorp, kontraktsprosten i kontraktet, S. Andersson

i Veinge, domkapitlet i Göteborg, ävensom arrendatorn Bengtsson å

bostället.

Kyrkostämman förklarade sig i princip intet hava att invända mot den ifrågasatta

försäljningen men ansåg sig böra fästa uppmärksamheten därvid, att densamma.

med föreslagna försäljningsvärdet, 178 kronor 44 öre, syntes komma

att medföra en minskning i den arrendeavgift, som arrendatorn av bostället enligt

det med länsstyrelsen samma år upprättade arrendekontraktet varje år hade

att uppbära från lägenhetsinnehavaren, från 50 kronor till omkring 7 kronor

15 öre eller gängse ränteinkomst av köpeskillingen.

Kontraktsprosten förklarade, att då mot den gjorda uppskattningen av jorden

intet vore att anmärka, så hade han intet att invända mot framställningen

om friköp. Kontraktsprosten framhöll emellertid i sitt utlåtande, i anledning

av ett par andra liknande ärenden, över vilka yttrande avgavs i samma utlåtande,

att 1927 års lag borde föreskrivit, att friköp ej kunde ske, förrän enskild

rått ej därigenom förnärmades, varför han i dessa fall föreslog uppskov

med försäljningen, enär viss tjänsteinnehavare av lägenheterna uppbar avgäld.

Att kontraktsprosten icke framställde dylikt förslag beträffande nu

ifrågavarande lägenhet Tuvan berodde därpå, att den minskning i avgälden av

50 kronor, som arrendatorn Bengtsson finge vidkännas, om försäljningen komme

till stånd, lätt kunde avdragas av vederbörande, då han skulle erlägga arrende

för bostället.

Kontraktsprosten synes således som en självklar sak hava förutsatt, att arrendatorn

skulle av pastoratet hallas skadeslös för den mistade avgälden, medan

kyrkostämman förutsatt, att arrendatorn själv ytterst skulle få vidkännas den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr ih.

förlorade inkomsten av lägenheten och icke äga tillgodoräkna sig mera än räntan

å köpeskillingen.

Domkapitlet tillstyrkte utan motivering ansökningen.

Arrendatorn av bostället förklarade, att han toge för givet, att han, sedan

lägenheten avskiljts, i annan form komme i åtnjutande av avgäldssummau.

överlantmätaren i länet förklarade i likaledes infordrat yttrande, att hinder

för avskiljande av lägenheten till särskild fastighet icke förelåge.

Vid överlämnandet av handlingarna till kammarkollegium anförde länsstyrelsen

för sin del, att länsstyrelsen ansåge den föreslagna köpeskillingen vara

synnerligen låg. Då den första upplåtelsen av lägenheten låge så långt tillbaka

i tiden, kunde det omöjligen ledas i bevis, att uppodling av lägenhetens

mark varit vid densamma förutsatt, men man torde dock med den största sannolikhet

kunna utgå ifrån, att upplåtelsen av marken skett för odlingsändamål.

Därtill hade emellertid hänsyn icke tagits vid förslaget till köpeskilling, vilken,

då lägenheten hade ett förmånligt läge samt bestode av god åkerjord, bort sättas

avsevärt högre. Länsstyrelsen hade emellertid icke ansett sig böra uppgöra

något nytt förslag till köpeskilling, då enligt länsstyrelsens förmenande

någon försäljning av lägenheten icke kunde ske förrän tidigast år 1942. Länsstyrelsen

erinrade, att arrendatorn Bengtsson, vars kontrakt icke utginge förrän

nämnda år, förklarat sig icke hava något att erinra emot försäljningen,

om han i annan form erhölle gottgörelse för den mistade avgälden. Även om

försäljningspriset höjdes, torde den uppkommande räntan därå icke kunna kompensera

denna avgäld, och en sänkning av arrendet för bostället med skillnaden

mellan avgäldsbeloppet och den eventuella räntan å köpeskillingen innebure

en minskning av pastoratets avlöningstillgångar med motsvarande belopp.

Länsstyrelsen hemställde därför, att kammarkollegium måtte förklara

ansökningen vilande till nästa arrendeledighet å lönebostället eller den 14 mars

1942.

Genom sitt ovannämnda överklagade beslut den 1 december 1927 medgav

kammarkollegium, att ifrågavarande område finge av Emanuelsson friköpas

för en köpeskilling, som med hänsyn till den för området utgående avgälden

bestämdes till 1,000 kronor att kontant erläggas å dag, som länsstyrelsen ägde

bestämma, med skyldighet för köparen att vidkännas kostnad för lagfart och

andra med köpet förenade utgifter.

över kammarkollegiets beslut besvärade sig Emanuelsson genom advokat hos

Kungl. Maj :t. Han framhöll i besvären, att samma värderingsprinciper, som

tillämpades vid inlösningsförfarande enligt den s. k. ensittarlagen av år 1925,

också borde vinna tillämpning vid inlösen av kyrklig jord enligt 1927 års lag.

Beträffande frågan om priset för jorden rådde enighet därom, att det skulle bestämmas

enligt i orten gängse priser, varvid dock vore att märka, att om det

till inlösen föreslagna området vore litet, priset icke skulle förhöjas enbart därför,

att i allmänhet ett högre pris per tunnland uppnåddes vid försäljning av ett

mindre område än som kunde påräknas vid försäljning av ett större. Enligt lagens

bestämmelser skulle vid prisets beräkning ej medräknas värdet av förbättring,

vilken området vunnit genom lägenhetshavarens eller föregående lägenhets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr ]Jh

15

liavares arbete eller kostnad utöver vad honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen

avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt. Man måste därvid skilja mellan

en nyttjares rätt att i eget intresse odla upp jorden oeh hans skyldighet att

så göra. Någon skyldighet att odla marken hade ieke varit Emanuelsson eller

hans företrädare ålagd. De hade endast haft skyldighet att hävda jorden,

d. v. s. bibehålla den i samma skick, i vilken den mottagits. Markens värde

borde salunda beräknas efter det skick, i vilket den varit vid den ursprungliga

upplåtelsen. Emanuelsson bestrede, att avgäldens storlek lades till grund för

beräknandet av löseskillingens belopp. Att kammarkollegium förfarit på detta

sätt torde berott därpå, att man ansåge tjänsteinnehavarens löneförmåner

icke böra förminskas, i varje fall icke under löpande arrendeperiod. Detta syfte

kunde emellertid hava nåtts på annat sätt, än vad kammarkollegium föreslagit.

&killnadsbeloppet mellan avgälden 50 kronor å ena samt räntan å den

av boställsnämndens ordförande föreslagna löseskillingen å 178 kronor 44 öre

eller 8 kronor 92 öre a andra sidan, d. v. s. 41 kronor 8 öre, uppginge kapitaliserat

efter 5 procent för återstående arrendetiden, 14 år, till 406 kronor 69

öre. Om löseskillingen skulle vara beroende av avgäldens storlek syntes man

sålunda sakna skäl att sätta löseskillingen högre än sammanlagda beloppet av

178 kronor 44 öre och 406 kronor 69 öre eller 585 kronor 13 öre. Emanuelsson

bestrede emellertid fortfarande, att jordvärdet skulle vara beroende av utarrenderingsförhållandena.

Förklaring över besvären infordrades av vederbörande.

Boställsnämndens ordförande förklarade, att han fortfarande saknade anledning

att utgå därifrån, att den ursprungliga upplåtelsen av lägenheten år

1865 skulle skett för odlingsändamål. Han, som vore välbekant med förhållandena

inom länet i ifrågavarande hänseende, kunde vitsorda, att vid den tidpunkten

mångenstädes plägat upplåtas jordområden för bebyggande, s. k.

backstugor, utan varje tanke på områdenas uppodlande. Så hade också troligen

vant fallet beträffande nu ifrågavarande lägenhet, varför han föreslagit

ett försäljningsvärde utan hänsyn tagen till det arbete och den kostnad, som

lägenhetsinnehavaren eller hans företrädare nedlagt på lägenheten. Vid framställande

av förslaget till försäljningsvärde, vilket beräknats efter ett pris av

300 kronor per hektar, hade han i viss mån låtit sig ledas av de utav honom

i egenskap av sekreterare hos Hallands läns hushållningssällskap kända värden,

som genomsnittligt betalades eller beräknades vid försäljningar och värderingar

för egnahemsändamål utav jord, som till beskaffenheten motsvarade

lägenhetens ar 1865. Da därtill endast eu svårframkomlig väg ledde till lägenheten,

kunde boställsnämndens ordförande icke finna, att han föreslagit

för lågt försäljningsvärde. Kammarkollegiets beslut i ärendet funne han innebära

ett bestämt frångående av stadgandena i 1927 års lag. Varken denna

lag eller kungörelsen med tillämpningsbestämmelser angående densamma

gåve något stöd för uppfattningen, att de för närvarande utgående, mången

gång kanske mindre väl avvägda arrendevärdena skulle läggas till grund för

lägenheters värdesättning. Vunne dylik tolkning tillämpning, skulle lägenhetsinnehavare

uppenbarligen gå förlustiga den i lagen förutsatta ersättningen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.

för nedlagda mödor och utgifter för jordens uppodlande. För övrigt bleve alla

bestämmelserna om lägenheters värderande obehövliga i den mångfald fall,

där avgäldema för närvarande till skada för de kyrkligt-ekonomiska intressena

vore allt för låga.

Uti detta av boställsnämndens ordförande avgivna yttrande förklarade sig

domkapitlet instämma.

Även den gemensamma kyrkostämman för pastoratets församlingar anslöt sig,

med frångående i viss mån av sitt ovannämnda tidigare beslut, till nämnda yttrande.

Mot kyrkostämmans förklaring reserverade sig dock stämmans ordförande,

som ansåg detta kyrkostämmans beslut vara ofördelaktigt för pastoratet,

enär, om det följdes, det komme att medföra en minskning av pastoratets

avlöningstillgångar med ett belopp, som motsvarade gottgörelsen till arrendatorn

av bostället för den mistade avgälden.

Kontraktsprosten förklarade sig ej hava anledning att göra någon ändring i sitt

tidigare yttrande.

Även boställsarrendatorn Bengtsson hänvisade till sitt tidigare yttrande i saken

och vidhöll, att han från lägenheten skulle erhålla det arrende, som stipulerats

i arrendekontraktet.

Landsfiskalen i distriktet ansåg den av boställsnämndens ordförande föreslagna

köpeskillingen 178 kronor 44 öre för låg. Den årliga avgälden, 50 kronor,

kunde icke anses oskäligt hög, varför enligt landsfiskalens förmenande kammarkollegiets

förfaringssätt att bestämma köpeskillingen med hänsyn tagen till avgälden

vore riktigt, vilken beräkningsgrund för övrigt torde vara den enda möjliga

i föreliggande fall.

Länsstyrelsen fann visserligen den av kammarkollegium föreslagna löseskillingen

1,000 kronor, som syntes hava framkommit genom kapitalisering efter 5

procent av avgälden, icke stå i god överensstämmelse med 1927 års lag. Länsstyrelsen

kunde emellertid icke heller anse det av boställsnämndens ordförande

föreslagna lösenbeloppet, 178 kronor 44 öre, böra godkännas. Säkerligen

hade vid den första upplåtelsen år 1865 åsyftats att å lägenheten uppodla åtminstone

någon del till potatisland in. m. Det vore icke obehörigt, att viss hänsyn

därtill toges. Områdets belägenhet vore fördelaktig. Avståndet till allmän

väg vore knappt 300 meter, och lägenheten syntes ensam behöva hålla blott en

mindre del av utfartsvägen. Länsstyrelsen ansåge för sin del skäligt, att jordvärdet

beräknades efter 1,000 kronor för hektar och att till följd därav löseskillingen

fastställdes till 594 kronor 80 öre.

I sitt yttrande över besvären anförde kammarkollegium bland annat följande:

Lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord

i vissa fall m. m. har ej infört tvångsförsäljning beträffande sådana områden

varom nu är fråga. Medgivandet av friköp är beroende på skälighetsprövning.

Lagen utgår dock från att sådant medgivande bör lämnas under de i lagen angivna

förutsättningarna, bland andra den att friköpet ej medför olägenhet för

stamhemmanet. Självklart är att dylik olägenhet uppstår om köpeskillingen

lämnar mindre ränteavkastning än som motsvarar beloppet av den avgäld, som

utgår för området. Tydligt är även att, i regel, den betingade årsavgiften måste

innefatta ett godkännande å nyttjanderättshavarens sida av det värde området

har för honom såsom föremål för hans nyttjanderätt. På grund, bland annat,

s. 17 Kontrollera mot PDF

konstitutionsutskottets memorial Nr 14.

17

av penningvärdets fall niaste detta värde anses som ett minimivärde. Det efter

skälig räntefot kapitaliserade värdet av den arliga avgälden måste alltså anses i

regel utgöra det minimibelopp, vartill friköpsskillingen bör bestämmas. Nyttjanderättshavaren

kan desto mindre hava någon berättigad erinran häremot som

han genom en pa sadant sätt beräknad köpeskilling så att säga gratis förvärvar

den stora fördel som ligger i utbytet av eu till tiden begränsad nyttjanderätt mot

äganderätt. Vad^ beträffar den räntefot efter vilken kapitaliseringen bör ske,

måste redan den i förevarande fall tillämpade räntefoten av 5 % få anses vara

den ur lägenhetshavarens synpunkt förmånligaste möjliga. Då det numera knappast

torde lata sig^göra att erhålla betryggande placering, som på stadigvarande

sätt ger 5 % ränta a de ofta små friköpsskillingarna, har kollegium numera i sina

friköpsbeslut tillämpat en lägre räntefot.

Det torde vara känt att i många fall den utgående avgälden redan från början

vant eller med tiden kommit att bliva oskäligt låg. I sådana fall lärer uppenbarligen

avgälden icke ensam vara normerande för friköpsskillingens bestämmande.

Härom tillkommer det boställsnämnden att verkställa utredning.

I det föreliggande fallet har boställsnämnden vid sin värdering tagit hänsyn

allenast till områdets »natur» vid tiden för den första upplåtelsen (år 1865) och

»jordens visade lämplighet för odlingsändamål». Att områdets värde ej bestämmes

allenast härav torde vara uppenbart. Man lärer vara berättigad att taga i

beräkning även områdets värde i nyttjanderättshavarens hand som plats för bosättning.

Områdets försäljning till det av boställsnämnden föreslagna priset lärer medföra

kränkning av arrendatorns på arrendekontraktet grundade rätt.

Kammarkollegium framhöll vidaTe, att vissa boställsnämnder vid sin värdering

tillämpade den av kollegium hävdade uppfattningen om avgäldens kapitaliserade

värde som norm för köpeskillingens bestämmande. Som exempel anförde kollegium,

att så skett vid en av ordföranden i boställsnämnden för Torna och Bara

härad, domänintendenten Sven Linders, företagen värdering. Vid denna värdering

hade löseskillingen bestämts till avgäldens kapitaliserade värde beräknat

efter 4 procents ränta.

Vidare utvecklade kammarkollegium sin ståndpunkt med avseende å tillämpningen

av ifrågavarande bestämmelser på följande sätt:

Det torde förtjäna påpekas att man vid förarbetena till den så kallade ensittarlagen

— där fråga emellertid är om ett tvångsförfarande — varit inne på tankegången

rörande avgäldens kapitaliserade värde som norm för köpeskillingens bestämmande,

ehuru man av visst skäl föranläts att ej giva uttryck däråt i lagen.

Vid avlåtande till 1918 års riksdag av nådig proposition (nr 172) med förslag

till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område m. m. framhöll vederbörande departementschef, hurusom

förslaget saknade motsvarighet till en i såväl torpkommissionens som egnahemssakkunnigas

förslag upptagen bestämmelse, enligt vilken löseskillingen icke finge

understiga kapitalvärdet av städja eller arrende, som betingats vid lägenhetens

upplåtande. Som motivering härför anförde departementschefen, bland annat,

att vidden föreslagna inlösen det så gott som alltid bleve fråga om upplåtelser,

vilka låge långt, ofta flera årtionden, tillbaka i tiden, samt att genom dylika

avtal bestämda avgifter i allmänhet icke syntes förtjäna att läggas till grund,

då det gällde att komma fram till ett enligt nuvarande förhållanden för såväl

brukaren som jordägaren och inteckningshavarna skäligt värde. Då departementschefen

därefter exemplifierade innebörden av sistnämnda yttrande, belyste

han blott det fall då ett sålunda kapitaliserat värde bleve för högt. Han anförde

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 10 häft. (Nr 14.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.

Utskottets

yttrande.

nämligen följande: »Särskilt då arbetsskyldighet^bestämts, lär avtalet oftast

vara i hög grad föråldrat och i regel, såsom byggt på äldre tiders väsentligt lägre

dagsverkspriser, ålägga brukaren förpliktelser, som numera till sitt värde överstiga

vad från början varit åsyftat». Bakom detta uttalande maste ligga den helt

naturliga tankegången att ej heller en i penningar fastställd avgäld alltid kunde

läggas till grund för värderingen, nämligen i fall då denna såsom bestämd under

äldre tiders väsentligt lägre penningvärde tillförde jordägaren en inkomst, som

numera till sitt värde understege vad från början varit åsyftat.

Tilläggas kan att, då fråga är om kyrklig jord, avgälderna jämförelsevis sallan

äro fastställda i arbetsskyldighet eller ens i persedlar utan vanligast i penningar.

1 anledning av länsstyrelsens första hemställan, att ansökningen om friköp

skulle förklaras vilande till nästa arrendeledighet, erinrade kammarkollegium

därom, att ett avslag å ansökningen icke torde utgöra hinder för lägenhetshavaren

att framdeles återkomma med förnyad framställning och få denna prövad efter

då föreliggande förhållanden. Länsstyrelsens i dess senare yttrande föreslagna

löseskilling, 594 kronor 80 öre, fann sig kollegium icke kunna godkänna som norm

för det ifrågasatta friköpet. Då en sänkning av köpeskillingen under det av

kollegium fastställda beloppet skulle lända bostället till men och medföra nedsättning

i arrendatorns avkomst av den arrenderade fastigheten, hemställde

kollegium om besvärens ogillande.

Genom sitt utslag den 24 november 1928 prövade Kungl. Maj:t, på hemställan

av föredragande departementschefen, statsrådet Lindskog, skäligt att med

hänsyn till vad i målet förekommit och med ändring därutinnan av kammarkollegiets

beslut bestämma köpeskillingen för ifrågavarande område till °300

kronor; och skulle Emanuelssons rätt att för nämnda köpeskilling och på de

i övrigt av kollegiet föreskrivna villkoren förvärva äganderätten till området

vara beroende därpå, att Emanuelsson inom tid, som länsstyrelsen ägde förelägga,

visade sig hava med arrendatorn träffat sådan överenskommelse, att

området måtte kunna av Emanuelsson såsom ägare tillträdas.

Utskottet finner de för friköpet av lägenheten av Kungl. Maj :t fastställda

villkoren icke överensstämma vare sig med de sociala principer, vilka legat till

grund för 1927 års lagstiftning, eller med det kyrkligt-ekonomiska intressets

berättigade anspråk.

Vid besvärens avgörande hos Kungl. Maj:t har som den första huvudfrågan

framträtt spörsmålet, huruvida kammarkollegiets förfaringssätt att beräkna

löseskillingen efter avgäldens kapitaliserade värde varit riktigt. En sådan

beräkningsgrund synes kunna komma i en viss motsättning till lagens

föreskrift, att vid bestämmandet av köpeskillingen värdet av förbättring,

som lägenhetshavaren eller föregående lägenhetshavare åstadkommit å lägenheten

utan att sådant avtalats eller förutsatts, icke skall medräknas. Avgälden

kan ju vid en senare överenskommelse hava bestämts med hänsyn till

det värde, som marken vunnit genom en föregående lägenhetshavares tidigare

nedlagda arbete eller kostnad.

Utskottet kan givetvis icke hava någon bestämd mening i den uti detta ärende

omtvistade frågan, huruvida lägenheten vid den ursprungliga upplåtelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr l-b.

1!)

18(!o varit avsedd att uppodlas eller icke. När upplåtelsen ligger så långt tillbaka

i tiden som i förevarande fall, synes det dock föga rimligt att, för den

händelse något avtal eller någon förutsättning om att odling skulle ske icke

kan påvisas, tillämpa nyssnämnda lagbestämmelse på det sättet, att man vid

köpeskillingens bestämmande utan vidare utgår från det värde lägenheten nu

skulle hava ägt, om den fortfarande befunnit sig i samma skick, som den hade

eller antages hava haft -— vid tiden för upplåtelsen. I förevarande fall

synes en sådan beräkningsgrund böra så mycket mindre tillämpas, som lägenheten

efter första upplåtelsen 1865 under 1900-talet i uppodlat skick återgått

iill bostället. Såvitt handlingarna utmärka synes anledning icke föreligga till

annat antagande än att, da boställsarrendatorn Sven Peter Nilsson, som övertagit

lägenheten under sin arrendetid, vid nya löneregleringens ikraftträdande

frånträdde arrendet av bostället samt bosatte sig å lägenheten, ett nytt rättsförhållande

uppkommit mellan lägenhetshavaren och boställsarrendatorn, så att

lägenhetshavaren därefter icke skäligen kan grunda något anspråk på hänsynstagande

till det förhållandet, att uppodlingen av lägenheten skett av föregående

lägenhetshavare. Kungl. Maj:t har icke heller följt boställsnämndens ordförandes

uppskattning till 178 kronor 44 öre, som skett med hänsyn tagen till

lägenhetens beskaffenhet år 1865.

Vid anmärkta förhållanden förefaller det emellertid som om hinder icke skulle

möta för att låta avgäldens storlek åtminstone vara ett icke oväsentligt moment

vid fastställandet av köpeskillingen. Kammarkollegium har i yttrande

över besvär i ett senare friköpsmål än det förevarande hänvisat till sitt yttrande

i detta mål samt tillagt följande:

I de fall, da högsta domstolen i mål angående inlösen av mark jämlikt lagen

den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område höjt löseskillingens belopp, har visserligen icke

såvitt kollegium har sig bekant, i något fall uttryckligen uttalats, att hänsyn

tagits till storleken av den utgående arrendeavgiften, men efter vad kollegium

erfarit, har det förekommit, att högsta domstolen vid höjning av det av ägodelnmgsrätten

bestämda lösenbeloppet tagit hänsyn till, bland andra omständigheter,

storleken av arrendeavgiftens belopp, nämligen, då det kontrakt, varigenom

nyttjanderatten till den för inlösen ifrågasatta marken upplåtits, avsett

längre tid och av upplatelsetiden en avsevärd del återstått.

I det nu föreliggande fallet har avgäldens storlek ungefär samtidigt med ansökningen

om friköp uti arrendekontrakt om bostället bestämts för 15 års tid

framåt.

Därigenom att arrendatorn för sin arrendetid tillförsäkrats denna avgäld har

också uppstått fråga, huruvida och på vad sätt han skulle hållas skadeslös för

den genom ett friköp av lägenheten förlorade avgälden. Enär han på grund

av arrendekontraktet synes icke lagligen behöva tåla att genom friköpet berövas

avgälden utan full ersättning, torde det vara i sin ordning, att han vid

beslutet om tillstånd att friköpa lägenheten skyddas i sin rätt. Såsom av

ovanstående framgår, hava under ärendets behandling flera förslag att lösa

spörsmålet om arrendatorns rätt varit å bane. Länsstyrelsen har ursprungligen

hemställt, att ärendet skulle vila tills arrendetiden enligt nu gällande kontrakt

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

utlöpte. Genom kammarkollegiets beslut har löseskillingen satts så hög, att

pastoratet medelst ränteavkastningen skulle kunna ersätta avgäldens belopp

till arrendatorn. När departementschefen i sin hemställan frångått denna beräkningsgrund

vid bestämmandet av löseskillingens storlek, har han löst fragan

genom att föreslå, att lägenhetshavarens rätt att förvärva äganderätten

till området skulle vara beroende på att han visade sig med arrendatorn hava

träffat sådan överenskommelse, att området måtte kunna av honom såsom

ägare tillträdas. Genom att på detta sätt lösa frågan om arrendatorns rätt har

emellertid lägenhetshavaren utlämnats till arrendatorns goda vilja. Denne

synes kunna förhindra lägenhetshavaren att fullfölja friköpet eller i varje fall

hava beretts möjlighet att uppställa oskäliga villkor för sin medverkan. Härigenom

har enligt utskottets mening lagens sociala syfte trätts för nära. Samtidigt

kan sägas, att arrendatorn erhållit möjlighet att tillgodogöra sig lägenhetens

saluvärde till förfång för de kyrkliga intressena. Pastoratet kan ju

enligt Kungl. Maj :ts beslut aldrig erhålla mera än den till 300 kronor fastslagna

löseskillingen.

I sitt förut berörda yttrande i ett annat ärende än förevarande har kammarkollegium

anfört följande, som analogivis synes vara av intresse för detta

ärende:

Vidare vill kollegium erinra därom, att det är för kollegium känt, att vid

upplåtelse av lägenhet på exempelvis 50 år boställshavaren godtagit en oskäligt

låg avgäld mot det att han av den, till vilken nyttjanderätten upplåtits, erhållit

några hundra kronor — on förman alltsa till boställshavaren vid tiden

för upplåtelsen till förfång för senare boställshavare. Ett motsvarande förfaringssätt

vid friköp av kyrklig jord eller att den nuvarande boställsarrendatorn

eller boställshavaren godtager en låg köpeskilling mot det att han personligen

erhåller vederlag för medgivandet, skulle, såvitt kollegium kan finna, innebära,

att arrendatorn eller boställshavaren erhölle en del av områdets förmögenhetsvärde

eller med andra ord ett belopp, som rätteligen borde sasom köpeskilling

tillkomma områdets ägare. Detta kan kollegium icke finna tilltalande.

Vill man sänka köpeskillingen under avgäldens kapitaliserade värde, synes vara

lämpligare att vid köpet fästes det villkor, att köparen skall under gällande

arrendeperiod eller nuvarande boställshavares tjänstetid till arrendatorn resp.

boställshavaren utgiva avgälden eller lämpligen avvägd del därav.

Framhållas må vidare att det enligt kollegii mening icke vore tillfredsställande

om beloppet av en avgäld skulle få öva inflytande å köpeskillingen endast

i de fall, då boställsnämndsordföranden vid sin värdering tagit hänsyn till avgälden.

Det hade givetvis i nu förevarande fall icke varit något att i och för sig erinra

däremot, att bland köpevillkoren upptagits bestämmelse, varigenom lägenhetshavaren

förpliktats att till arrendatorn för återstående arrendetiden eller

del därav utbetala avgälden eller en till beloppet bestämd del av denna. Att

däremot som i förevarande fall departementschefen i sin hemställan i realiteten

avstått från att lösa en tvistig fråga, som såväl ur den sociala som den kyrkligt-ekonomiska

synpunkten bort regleras av Kungl. Maj:t, och utlämnat den

till att avgöras genom förhandling mellan enskilda personer synes icke överensstämma

med sunda principer för förvaltningens handhavande.

Utskottet vill dessutom framhålla, att vid tillkomsten av ifrågavarande lag

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

21

i propositionen till 1926 års riksdag överlämnandet av beslutanderätten i friköpsärenden

till en central myndighet motiverades därmed, att det syntes vara

av synnerlig vikt, att enhetliga principer tillämpades i alla de fall, då fråga

om friköp av lägenheter å kyrklig jord uppkomme. Då föredragande departementschefen

icke givit någon motivering för sin hemställan och de av honom

tillstyrkta villkoren för friköp icke föreslagits av någon myndighet eller part

i målet, saknar man kännedom om vilka principer, som legat till grund för

Kungl. Maj:ts utslag. När den högsta instansen, utan varje vägledande motivering

och utan att den grund, på vilken utslaget bygger, kan utläsas ur

handlingarna i målet, väsentligen ändrar den underordnade myndighetens beslut,

synes den enhetliga tillämpningen av lagen på ett betänkligt sätt komma

i fara.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hos riksdagen göra anmälan

enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen, statsrådet

Lindskog.

Närvarande: Herrar Sävström, Thulin*, Stendahl*, P. J. Gustafsson*, K. J. Ekman*,

Sandegård, Larsén, Sundberg*, Carl Eriksson*, Thorén, Isak Svensson, Gustafson

i Kasenberg, Persson i Trången, Pehrsson i Göteborg, Hallén** Forssell, Karlsson

i Vadstena, Olsson i Hora*, Fast och Alströmer.

* Ej närvarande vid jnsteringen.

** Avstod från att rBsta vid ärendets avgörande och deltog ej i justeringen.

Stockholm den 29 april 1929.

På konstitutionsutskottets vägnar:

K. VON GEIJER.

Reservationer:

A. Vid särskilda punkter i utskottets memorial.

I.

Vid punkten 1 : o i utskottets memorial:

av herrar von Geijer, Strömberg, David Bergström och Björck i Kristianstad,

vilka anfört:

I likhet med utskottet anse vi det självfallet vara en samhällsuppgift av den

största vikt att vaka över att sundhet skapas och redbarhet vidmakthålles inom

förvaltningen.

Med avseende å det till konstitutionsutskottets granskning nu föreliggande

ärendet är emellertid att bemärka, att skiljaktiga meningar gjorts gällande

inom den verkstyrelse, generalpoststyrelsen, som i administrativ väg dömt

i målet, och att regeringsrätten, som haft att yttra sig över nådeansökningen,

enhälligt tillstyrkt densamma. Vid sådant förhållande hava vi ej ansett, att

den i punkten l:o omförmälda regeringsåtgärden bort föranleda utskottet att

mot de i beslutet deltagande statsråden göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.

II.

Vid punkten 2:o i utskottets memorial:

av herr Thulin, som ansett, att det i punkten omförmälda ärendet icke är av

beskaffenhet att böra göras till föremål för anmärkning från konstitutionsutskottets

sida.

B. Reservationsvis framställda anmärkningsyrkanden.

III.

(Protokoll över handelsärenden den 11 maj och den 14 juni 1928.)

av herrar Strömberg, G. W. Hansson, Hellberg, Larsén, Åkerberg, Hallén,

Karlsson i Vadstena, Petersson i Broaryd och Fast, som anfört:

Den 30 aug. 1927 ingav Kooperativa förbundet till Kungl. Maj :t en skrivelse

angående behovet av en registrering av sammanslutningar i trust- eller kartellform.

Den närmaste anledningen härtill var den verksamhet, som i landet bedrives

av Linoleumaktiebolaget Forshaga i Göteborg, som träffat kartellavtal med utländska

tillverkare av linoleum. Om nämnda bolag lämnades i skrivelsen följande

uppgifter:

Fabriken tillverkar cirka en tredjedel av den i landet kcmsumerade varan. Tullskyddet

är 25 öre per kg., motsvarande 1: 25 kr. per meter för de tunnare och

cirka 2: 32 kr. för de tjockare kvaliteterna av mattor. Trots detta skydd har fabriken

träffat det nämnda avtalet, varigenom den kunnat tillskansa sig oskäliga

vinster och därjämte — vad som för vårt lands vidkommande är beklagligare -—

medverkat till att för utländska fabrikat upphäva konkurrensen på den svenska

marknaden. Ett borttagande av tullen skulle icke innebära någon garanti för

en motsvarande sänkning av varans pris inom landet, då fabrikanterna som

nämnts äro förenade i en internationell kartell.

Resultatet av bolagets verksamhet framgår av nedanstående uppgifter.

Aktie-

Reserv-

Avskriv-

Års-

kapital

fond

ningsfond

vinst

1914

.... 1,500

100

615

349,106: 82

15 %

1915

.... 1,500

100

727

320,767: 79

15 %

1916

.... 1,500

150

868

488,896: 38

18 *

plus 1 gratisaktie på 3 äldre.

1917

.... 2,000

150

1,008

462,356: 78

20 %

1918

.... 2.000

200

1,123

213,959: 64

10 %

1919

.... 2,<K)0

200

1,225

318,759:16

15 %

1920

.... 2,000

200

1,361

836,299: 81

20 %

plns

1

gratisaktie på 4 äldre.

1921

.....2,500

200

1,498

1,749,597: 38

20 %

plus

1

gratisaktie på 5 äldre.

1922

.....3,000

300

1,637

1,287,806:17

20 %

plus

1

gratisaktie på 6 äldre.

1923

.....3,500

350

1,771

936,670:04

20 %

1924

.....3,500

400

1,810

966,467: 48

20 %

plus

1

gratisaktie på 7 äldre.

1925

.....4,000

500

1,949

1,156,818:05

20 %

plns

1

gratisaktie på 4 äldre.

1926

.....5,000

500

2,093

1,272,912: 32

18 %

(Siffrorna fär aktiekapital, reservfond och avskrivningsfond angiva tusental kronor.)

De stora vinsterna skulle icke ha kunnat klandras för den händelse fabriken

vunnit dessa genom teknisk överlägsenhet och fri tävlan med andra tillverkare.

Fabriken har emellertid icke ens nöjt sig med det skydd gent ^emot utländsk

konkurrens, som den relativt höga tullen lämnat, utan därtill ingått kartellavtal

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-4.

23

för att helt slippa konkurrensen. Då priserna på varan härigenom kunnat hållas

oskäligt höga och den stora förtjänsten är en följd därav, borde detta förhållande

av Kungl. Maj :t uppmärksammas.

Den svenska fabriken har genom anslutning till den internationella kartellen

medverkat till att betydande kapital överlämnats från svenska konsumenter till

utländska kartellskyddade fabrikanter. Den årliga importen av linoleum —

räknat efter fabrikspris — uppgår för de sistförflutna åren till 8 ä 9 milj. kr.

Någon export av nämnvärd omfattning förekommer ej. Importens fördelning

på de olika åren sedan 1900 jämte den svenska tillverkningen framgår av följande

tabell:

Import Svensk tillverkn.

Kg. Kr. Kr.

1900 ................. 1,266 2,215 1,067

1905 ................. 1,853 3,244 1,319

1910 ................. 3,613 3,632 2,277

1915 ................. 2,694 2.178 1,770

1920 ................. 6,788 14,612 5.954

1921 ................. 3,461 6,982 5,114

1922 ................. 4,450 7,362 5,151

1923 ................. 6,255 9,161 4,724

1924 ................. 6,992 9,558 4,784

1925 ................. 6,609 8,299 4,609

1926 ................. 6,489 8,196

(Siffrorna angiva tusental.)

Linoleumhandlandena äro förenade i en riksorganisation, vilken i Stockholm

har kartellkaraktär. Här har nämligen överenskommelse träffats mellan importörer,

detaljister och de till fabrikskartellen anslutna företagen, varigenom mattpriserna

i Stockholm ytterligare oskäligt fördyrats för konsumenterna.

Linoleummattan är av hygienisk och arbetsbesparande betydelse och har därför

med fördel kommit att användas av de mindre inkomsttagarna, varjämte den

i stor utsträckning levererats till kommunala och statliga institutioner. Det kapital,

som nu huvudsakligen går till kartellskyddade fabrikanter och i

Stockholm till likalades kartellskyddade detaljhandlande för linoleummattor,

skulle, av de förhandsundersökningar att döma, som verkställts,

kunna reduceras med minst 33 procent, därest industrien och handeln med varan

vore fria och ej på sätt som här angivits monopoliserade. Priserna på sådana

mattor äro nu nära dubbelt så höga som före kriget. Linfrö, som är en viktig

beståndsdel, har emellertid icke undergått tillnärmelsevis samma prisförändring.

Kork- och korkavfallspriserna visa däremot en avsevärdare stegring, vilket troligen

åtminstone delvis är beroende på en sedan 1910 verksam kartellsammanslutning

av korkavfallssäljarna. Fabrikspriset för en tryckt linoleummatta,

1.8 mm. tjock och 2 m. bred, är nu 5: 35 kr. pr meter. De tidigare priserna på

denna matta samt å linfrö —- uträknade efter importstatistiken — vid samma

tillfällen framgå av nedanstående tabell:

T. p. 1. Pr 100 kg.

ur matta linfrö Kr.

1913 .........................3:— 30: —

1914 .........................3: — 22:34

1915 ......................... — 25:30

1916 ......................... — 24: —

1917 .........................4: 90 ä 6: 90 125: —

1918 ...............•......... 6: 90 69: 90

1919 ......................... 9:25 72: 90

1920 ......................... 9:25 68: 94

1921 ......................... 7:85 30:70

1922 16 s.......................7:20; senare 6:85 29:74

1923 ....................• .... 5:90 30:80

1924 28/s.......................5:60: V» 5:35 30:35

1925 ......................... 5: 35 37: 25

1926 ......................... 5: 35 29: 30

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.

Ovanstående exempel har anförts för att visa, att en monopolistisk organisation,

som uppenbart missbrukar sin ställning, dock kunnat undgå att bliva föremål

för undersökning från de statliga organens sida. Det finns helt visst andra

liknande företeelser, som hittills undgått den allmänna uppmärksamheten. Det

effektivaste skyddet mot dylika allt mer vanliga företeelser inom näringslivet

är offentligheten, som väcker konsumenternas reaktion mot skattebeläggande

monopol. Utifrån dessa synpunkter synas också statsmakterna ha resonerat, när

riksdagen år 1925 antog lagen om undersökning angående monopolisliska företag

och sammanslutningar. Denna lags syfte angives i dess § 1 på följande sätt:

I fråga om företag eller sammanslutning, som avser produktion eller bearbetning

av varor eller andra förnödenheter, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse

eller transportverksamhet, och som kan antagas vara av monopoHstisk natur,

äger Konungen, när skäl därtill äro, förordna, att undersökning, på sätt i denna

lag sägs, skall äga rum till utredning rörande företagets eller sammanslutningens

inverkan på pris- eller omsättningsförhållanden här i riket.

I maj 1927 avhölls i Geneve den kända internationella konferensen, som bl. a.

ingående behandlade frågan om ett särskilt organ för övervakande av internationella

truster och karteller. Kommerskollegium yttrar i sitt utlåtande över

Kooperativa förbundets skrivelse med hänvisning till nämnda konferens:

Enligt kemferensens mening vore emellertid full offentlighet beträffande de

internationella sammanslutningarnas karaktär och verksamhet ett av de mest

effektiva medlen å ena sidan för att tillförsäkra sådana sammanslutningar av

allmännyttig art den allmänna opinionens stöd och å andra sidan för att förhindra

uppkomsten av missbruk inom sammanslutning sr öreisen. Konferensen ansåg,

att Nationernas förbund borde i samarbete med regeringarna i skilda länder med

uppmärksamhet följa nu avsedda former av internationellt samgående inom näringslivet

och verkningarna därav på det tekniska framåtskridandet, produktionens

utveckling, arbetsförhållandena, behovstäckningen och prisrörelsen, samt

att Förbundet skulle insamla viktigare data härom i syfte att tid efter annan

publicera sådana uppgifter, som kunde vara av allmänt intresse.

Att denna synpunkt om offentlighetens ljus över de monopolistiska företagen

verkligen också är riktig och att den verkar återhållande på dylika företags

prispolitik kan styrkas med praktiska exempel. När Kooperativa förbundet

upptog striden med galoschkartellen, uppstod bland andra monopolsammanslutningar

en viss nervositet. Bl. a. utfärdade grynkartellen följande varnande varsel

till sina intressenter:

»Dels torde det vara lämpligt att särskilt beträffande gryn en så kraftig sänkning

som möjligt vidtages, vilket för övrigt även i Edert intresse torde komma

att stimulera avsättningen av paketvaror. Vidare torde det vara nödvändigt att

man, med hänsyn till allt upprört tal om mellanhandsvinster och stora profiter

å våra mera gängse nödvändighetsvaror, går fram med stor försiktighet, då det

gäller fastställandet av dessa förtjänster.»

På grund härav hemställde Kooperativa förbundet, att kartellerna skulle

»åläggas att hos offentlig myndighet registrera alla avtal, som beröra de i kartellerna

ingående företagens rörelsefrihet med avseende å tillverkning, prissättning,

inköp och försäljning».

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutslcottets memorial Nr lh.

25

Skrivelsen remitterades till kungl. kommerskollegium som infordrade yttranden

från de auktoriserade handelskamrarna, Sveriges industriförbund och

Sveriges köpmannaförbund. Samtliga handelskamrar avstyrkte tanken på registrering

och förfäktade den fria handelns princip, som de ansågo härigenom

skulle äventyras. Även erinrade flera av dem, att en dylik offentlighet över

svenska företags prispolitik skulle undergräva deras ställning gentemot utländska,

konkurrenter. Smålands och Blekinge Handelskammare förklara, »att kartellerna

äro både ur producenternas och konsumenternas synpunkt nyttiga» och

påstå, att »därest så icke vore förhållandet, skulle ingalunda kartellbildningarnas

antal så avsevärt ökats i alla länder». De uttala också, att »konsumenternas

intressen äro tillräckligt skyddade genom gällande lag mot missbruk». 1 samma

uttalande förekommer också den upplysningen, att många prisöverenskommelser

äro muntliga — och alltså oåtkomliga både för 1925 års lag och den utbyggnad

därav, som Kooperativa förbundet föreslagit, vilket onekligen visar en icke

ringa grad av förtänksamhet hos vissa av denna landsändas näringsidkare. Denna

handelskammare anser sig också kunna uttala, att framställningen skett »i

reklamsyfte». Liknande synpunkter anföras av handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, som anser, »att förslaget endast är ett led i Kooperativa

förbundets intensiva kampanj för kooperationen och utgör ett vältaligt vittnesbörd

om de stridsmetoder, som härvid tillämpas».

Sveriges industriförbund, vars utlåtande är undertecknat av Vilhelm Lundvik,

fann den föreslagna generella registreringen verka störande och betungande

för de lojala utövarna av handel och industri. Kartellbildning med utländska

företag skulle försvåras, »då den utländska industrien givetvis kan tänkas hellre

avstå från samarbete med svenska företag än prisgiva sina inre affärsangelägenheter

åt offentligheten». Förbundet bestrider också, att det svenska bolaget har

muntligen eller skriftligen ingått i kartell med den internationella trusten, »utan

endast tillämpat de prisnoteringar, som varje år sättas av det inom branschen ledande

engelska företaget». Differensen mellan en dylik lojalitet mot det engelska

bolaget och ett träffat kartellavtal torde vara obetydlig.

Sveriges köpmannanförbund, vars yttrande är undertecknat av herrar G. A.

Thunholm och Erik Nygren, anför ungefär samma synpunkter som industriförbundet.

Dessutom förklarar det, att Kooperativa förbundets uppgifter om Forsliagabolaget

äro fullständigt missvisande och osanna. Det bestrides både att

Forshagafabriken är med i kartellen och att någon dylik existerar medan linoleuinhandlarna

inbördes och mellan dessa och deras leverantörer.

Ur kommerskollegii yttrande må anföras följande:

»I utlåtande den 15 mars 1922 över trustlagstiftningskommitténs år 1921 avgivna

betänkande med förslag till lag om vissa åtgärder beträffande monopolistiska

företag och sammanslutningar har kollegium i huvudsak angivit sin principiella

ståndpunkt till monopollagstiftningsfrågan. Kollegium gav däri uttryck

åt den meningen, att det genom lämpligt statsorgan borde åstadkommas en permanent

kontroll över monopolistiska företag och sammanslutningar, men betonade,

att de statliga regleringsåtgärderna borde inskränkas till sådana bestämmelser,

som avse förhindrande, så vitt möjligt, av monopolväsendets avarter och

beivrande av uppenbara missbruk. Med hänsyn till den depression, vari näringslivet

vid den tiden befann sig, ansåg kollegium emellertid, att det borde kunna

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr lb.

anstå med genomförandet av en dylik lagstiftning och tillsättandet av lämpligt

inspektionsorgan, men förordade, att vissa förberedande åtgärder och utredningar

skulle vidtagas.

Då Kungl. Maj:t sedermera i proposition (nr 110) till 1925 års riksdag framlade

förslag till lagstiftning i ämnet, uttalade föredragande departementschefen,

att det dåmera allmänt medgåves, att en kontroll i en eller annan form borde

åvägabringas till förhindrande av missbruk genom monopolistiska sammanslutningar,

men betonade å andra sidan, att enighet rådde därom, att det gällde att

förebygga missbruken utan att hindra eller skada den lojala sammanslutningsrörelsen.

På grund av de starkt skiljaktiga meningarna angående sättet för vinnande

av ett lämpligt kontrollorgan och angående riktlinjerna för dess verksamhet

ansåg departementschefen, att varsamhet borde iakttagas och att det vore

riktigast att för det dåvarande lösa frågan endast i viss begränsad omfattning.

Sedan närmare erfarenhet vunnits, kunde detta spörsmål framdeles upptagas till

förnyat allsidigt övervägande.

I enlighet med denna uppfattning gick det i propositionen innefattade förslaget

allenast ut på befogenhet för Kungl. Maj :t att, när skäl därtill förefunnes,

förordna om undersökning rörande monopolföretags- eller monpolsammanslutnings

inverkan på pris- eller omsättningsförhållandena här i riket. Förslaget

vann, utan någon väsentlig ändring, riksdagens bifall och lag i ämnet utfärdades

den 18 juni 1925 (nr 223).

Under den tid, som därefter förflutit, har, så vitt kollegium har sig bekant,

allenast i två fall inträffat, att Kungl. Maj :t med stöd av lagen i fråga förordnat

om undersökning av monopolsammanslutning, nämligen beträffande

kvarnindustrien samt jästindustrien. I fråga om den sistnämnda är utredningen,

som uppdragits åt kollegium, ännu icke slutförd. Kollegium har dessutom i anledning

av remiss att yttra sig rörande en ifrågasatt dylik utredning beträffande

bryggeriindustrien. Med hänsyn härtill är kollegium i likhet med de hörda näringsorganisationerna

av den uppfattningen, att sådan erfarenhet näppeligen kan

ha vunnits rörande verkningarna av nämnda lag, att ytterligare lagstiftningsåtgärder

på detta område redan nu kunna anses vara motiverade. Vad i den remitterade

framställningen därutinnan anförts synes kollegium i varje fall icke

utgöra tillräckliga skäl härför, och kollegium har sig icke heller i övrigt bekant,

att de monopolistiska strävandena inom näringslivet skulle sedan lagens tillkomst

ha så utvecklats eller till sin karaktär så förändrats, att frågan om ytterligare

lagstiftningsåtgärder på området ännu kan anses aktuell.

Vad angår den av Kooperativa förbundet förordade registreringen av alla kartellavtal

skulle — såsom också av näringsorganisationerna framhållits — en

dylik åtgärd uppenbarligen stå i strid med den till grund för 1925 års lag liggande

principen, att ett statligt ingripande bör äga rum allenast i de fall, där

missbruk av monopolställningen kan antagas föreligga. Ett allmänt registreringstvång

av den art, som Kooperativa förbundet åsyftat, innebär nämligen

redan i och för sig ett sådant ingripande. Därtill kommer, att en dylik registrering

uppenbarligen skulle i många fall kunna lända företagen till väsentlig olägenhet

och skada även med hänsyn till fullt legitima och lojala konkurrensintressen.

Även därutinnan skulle sålunda en åtgärd i den av Kooperativa förbundet

angivna riktningen bryta med de hittills i vårt land godtagna förutsättningarna

för monopollagstiftningen.

Gentemot de i många yttranden upprepade förklaringarna, att Forshagabolaget

icke är anslutet till den internationella kartellen vitsordar likväl kollegiet

att det »träffats avtal om en mera fast finansiell kombination mellan vissa företag

i branschen inom olika länder. Under ledning av Die Deutschen Linoleum
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr ljf.

27

vverke A/G., Berlin, som representerar den väsentligaste delen av den tyska produktionen

av hithörande fabrikat, lära sålunda de tyska, schweiziska, svenska,

norska och lettländska företagen ha sammanslutit sig till en kontinental linoleumunion,

vilken under formen av ett ’holding’-bolag förvärvat aktiemajoriteten

i de anslutna företagen».

Kollegiet uttalar därefter, att det visserligen icke känner innehållet i detta

kartellavtal, men påpekar, att i den mån svenska intressen härav beröras, kunna

erforderliga upplysningar rinnas genom tillämpning av 1925 års lag om undersökning

angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Att nu utbygga

denna lag på sätt, Kooperativa förbundet föreslagit, ville icke kollegiet

tillstyrka.

Kungl. Maj:t resolverade den 11 maj 1928, att framställningen icke skulle

till någon åtgärd föranleda.

I anledning härav ingav Kooperativa förbundet den 22 maj 1928 en förnyad

framställning till Kungl. Maj:t, vari förbundet dels ytterligare motiverar sitt

förslag om registrering av kartellerna, dels ock upptager till bemötande påståendena,

att dess uppgifter om Forshagabolaget skulle vara oriktiga. Ur denna

senare inlaga må följande återges:

»Kooperativa förbundets avsikt med den föreslagna åtgärden är att befrämja

ekonomisk frihet inom svenskt näringsliv. De hemliga kartellavtalen verka i

rakt motsatt riktning och binda företagare vid en ordning, som strider emot den

frihetssträvan, vilken i tal och skrift förfäktas av de flesta sakkunniga inom

dessa områden. Den ekonomiska konferens, som hölls under maj månad 1927 i

Geneve, uttalade även den meningen, att full offentlighet i fråga om internationella

sammanslutningars karaktär och verksamhet vore ett av de mest effektiva

medlen att förhindra missbruk av olika slag från kartellsammanslutningar,

samtidigt som full offentlighet skulle tillförsäkra sådana sammanslutningar av

allmännyttig art den allmänna opinionens stöd. En engelsk liberal ekonomisk

kommission, i vilken bland andra framstående personer professor Keynes är medlem,

har under april månad innevarande år utgivit ett betänkande i fråga om

bl. a. monopolorganisationer. Även i detta framhålles, att ett offentliggörande

av kartellavtalen är det bästa medlet att motverka uppkomsten av en osund kartellbildning.

Kooperativa förbundet föreslog i sin ovannämnda skrivelse till Konungen, att

kartellerna skulle åläggas att hos offentlig myndighet registrera alla avtal, som

beröra de i kartellerna ingående företagens rörelsefrihet med avseende å tillverkning,

prissättning, inköp och försäljning. Detta förslag gick således icke ut på

att staten på något sätt skulle ingripa gentemot kartellerna, utan innebar endast,

att ett register skulle finnas tillgängligt för allmänheten, liksom aktiebolagens

balansräkningar nu finnas inom Kungl. Patent- och Registreringsverket. Detta

offentliggörande av aktiebolagens balansräkningar har icke ansetts som något

klandervärt ingrepp gentemot aktiebolagen, utan i stället har denna registreringsskyldighet

påkallats för att bereda allmänheten tillfälle att bedöma den

ekonomiska ställningen för respektive företag. Det kan enligt Kooperativa förbundets

mening icke innebära större tvång på den lojala sammanslutningstendens,

vilken gör sig gällande inom näringslivet, därest överenskommelser, som

beröra rörelsefrihet, prissättningar, inköp och försäljningar, skulle inregistreras

på motsvarande sätt. Däremot synes det, som om företag, vilka i illojalt

prissyfte utnyttja kartellsammanslutningarna, skulle stävjas i sina förehavanden

genom den offentlighet, som blev en följd av den föreslagna registreringen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr lh.

Det är just detta, som Kooperativa förbundet ansett vara önskvärt. Ett avtal,

som är till förmån för konsumenterna genom att medverka till tekniskt framåtskridande

och ett förbilligande av försäljningsorganisationen, kan väl offentliggöras

utan att skada företagen. Däremot skulle de illojala sammanslutningarna

motverkas.»

För att styrka sin uppgift om den kartellartade sammanslutningen mellan

linoleumhandlarna anför förbundet följande skrivelse från Sveriges Linoleumhandlares

Centralförening:

»Härmed hava vi äran meddela Eder att här nedan nämnda linoleumfabrikanter

på initiativ av Sveriges Linoleumhandlares Centralförening gjort följande

bestämmelse att träda i kraft den 1 maj 1926.

Linoleum får under inga förhållanden (oavsett kvantiteten) säljas till ett

pris, som ej med minst 5 % överstiger fabrikantens officiella prislista (d. v. s.

priset fritt förtullat svensk kusthamn vid öppen sjöfart, samt med järnväg till

Härnösand och Östersund och stationer söder därom. Till nordligare stationer

fraktfritt Långsele). Från grundpriset får ej, innan dessa 5 % pålägges, vare

sig kassarabatt eller event. kursdifferens avdragas.

Varan må ej heller lämnas franko utan skall priset avse fritt banvagn eller

båt säljarens ort med undantag för de fall, då varan expedieras direkt till kunden

från fabriken.

Priset för papp får ej sättas lägre än 0:25 per kvm.

Priset för påläggning får ej sättas lägre än 0: 65 pr kvm.,

och gäller beträffande frakten för papp det samma för linoleum.

I samband härmed tillåta vi oss bringa till Eder kännedom, att nedan nämnda

fabrikanter på föreningens begäran bestämt, att bifogade prislista skall gälla

för detaljhandeln i Stockholm fr. o. m. den 1 maj 1926.

Av densamma framgår, att priserna gälla för kvantiteter upp till 200 kvm.,

varför den här ovannämnda bestämmelsen, för Stockholms vidkommande, får

tillämpas endast för kvantiteter därutöver, som avse försäljning av samma

färg, mönster och kvalitet. Det bör emellertid ligga i vars och ens intresse att

använda minimikalkylen endast i fråga om verkligt stora leveranser och att i

andra fall söka tillämpa de i bifogade prislista fastställda noteringarna.

Vi hava av de underhandlingar, som förts med fabrikanterna, trott oss förstå,

att de ej skulle vara obenägna stödja bifogade prislista för hela Sveriges

detaljhandel med linoleum, blott de vore övertygade om att majoriteten av handlarna

verkligen önska detta.

Endast genom stor anslutning till föreningen kan detta mål nås och uppmana

vi Eder därför att insända den å bifogade postanvisningsblankett fastställda

årsavgiften för 1926.

Linoleum Aktieb. Eorshaga.

Jas. Williamson & Son.

The Linoleum Manufacturing Co., Ltd.

The Greenwich Inlaid Linoleum Co., Ltd.

Barry, Ostlere & Shepherd, Ltd.

Michael Nairn & Co., Ltd.

Dundee Floorcloth & Linoleum Co., Ltd.

The Fife Linoleum Co., Ltd.

The Corticine Floor Covering Co., Ltd.

John Hare & Co.

Miles, Sykes & Son, Ltd.

Deutsche Linoleum Werke Hansa.

Delmenhorster Linoleum Fabrik. Anker-Marke.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr l^i.

29

Germania Linoleum Werke A-G.

Linoleum Fabrik Maximiliansau.

Bremcr Linoleum Werke.

N. Y. Nederlandsche Linoleumfabriek.

Libauer Wachstuch- & Linoleum-Werke A-G.

S. A. del Linoleum di Giubiasco.

The Antwerp Floorcloth & Linoleum Co.

Rylands & Sons, Ltd.

Stockholm, poststämpelns datum.

Högaktningsfullt

Sveriges Linoleumhandlares Centralförening.»

När Kooperativa förbundet i sin skrivelse den 30 augusti 1927 lämnade en

redogörelse för Linoleum A.-B. Forshagas ställning, så skedde detta för att

lämna ett exempel på hur en monopolprissättning kan upprätthållas utan att

den är offentligen känd. Kooperativa förbundet vänder sig icke mot den vinst,

som bolaget eller andra företag genom en rationell organisation eller andra lojala

medel i fri tävlan kan erhålla å sin verksamhet. Men när vinsten skapas

genom att produktionen nedskäres och monopolpris tillämpas i samförstånd med

inhemska eller utländska företagare med stöd av högt tullskydd, då äro vinsterna,

enligt vårt sätt att se, klandervärda.

Åven denna Kooperativa förbundets framställning föranledde ingen Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Vi ha icke velat ifrågasätta, att Kungl. Maj :t skulle ha vidtagit åtgärder för

en lagstiftning om generell registrering av alla landets truster och karteller.

De skäl däremot, som särskilt kungl. kommerskollegium anfört, synas oss befogade.

Men å andra sidan synes oss uppenbart, att de två inlagorna till fullo

styrkt, att här förelåg ett sådant fall, då 1925 års s. k. antitrustlag bort komma

i tillämpning. Kritikens påstående, att den svenska allmänheten pressats

till en obehövlig fördyring av linoleumfabrikaten med cirka 33 %, är icke vederlagd,

ej heller uppgiften om linoleumhandlarnas egen kartellsammanslutning.

Visserligen kan det invändas, att när ett monopol framträder i den internationella

kartellens form, så förmår det enskilda landet sällan att genom konkurrens

eller lagstiftning ingripa mot kartellens prispolitik. Men när statsmakterna

själva vidtaga åtgärder för att åtminstone låta offentlighetens ljus falla

över en dylik prispolitik, är detta helt visst till medborgarnas fromma. Den indignation,

som därigenom kan uppväckas, är en moralisk faktor av betydelse

och kan skapa en återhållsamhet i allmänhetens köplust, för vilken kartellen

helt visst är känslig. Det gives också exempel på, huru internationella företag,

när i officiell form en belysning av deras prispolitik skett, funnit med sin

egen ekonomiska fördel förenligt att mot det berörda landet visa större hänsyn.

Alldeles oavsett om eller i vilken grad en tillämpning av 1925 års antitrustlag

mot nämnda kartell kunnat föranleda en reducering i dess oskäliga priser,

synes det oss uppenbart, att här förelegat ett fall, där Kungl. Maj:t i överensstämmelse

med nämnda lags ordalydelse, anda och mening bort tillämpa den
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-t.

samma i syfte att skydda medborgarna mot en skadlig prispolitik. Kungl.

Maj :ts uraktlåtenhet i detta fall finna vi så mycket mer anmärkningsvärd, som

den berörda kartellen i sitt handlande representerar en allmän tendens inom vida

lager i det moderna näringslivet, en tendens, mot vilken det bör tillkomma statsmakten

att med de medel, lagstiftningen anvisat, reagera.

Av det anförda framgår, att vi ansett utskottet beträffande ifrågavarande

ärenden hava bort hos riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen

mot föredragande departementschefen, statsrådet Hamrin.

IT.

(Protokoll över jordbruksärenden den 26 oktober 1928.)

1) av herrar Sävström, David Bergström, Hellberg, Carl Eriksson, Åkerberg,

Jansson i Edsbäcken, Borg, Hallén och Fast, vilka anfört:

Vid granskning av rikets allmänna kartverk för år 1922 anmärktes av revisionen

inom riksräkenskapsverket, att chefen för kartverket överste Hult felaktigt

utbetalat ett belopp av 1,418 kronor 40 öre, utgörande under sagda år till

statstopograferna K. L. Stigmark och G. Santesson för mycket utbetalta ålderstillägg

och därå belöpande dyrtidstillägg.

Genom tvenne särskilda utslag av den 12 mars 1926 fann riksräkenskapsverket,

med gillande av anmärkningarna, skäligt förplikta Hult, som jämlikt § 4

mom. 5 i kungörelsen den 2 december 1921 (nr 685) angående beslutanderätten

i vissa frågor om fastställelse av löneklass och tillerkännande av ålderstillägg

den 23 december 1921 beslutat, att Stigmark och Santesson från och med år

1922 finge åtnjuta anmärkta ålderstilläggen, att ersätta statsverket med tillhopa

1,418 kronor 40 öre, Hult dock öppet lämnat att hos vederbörande söka sitt åter

efter befogenhet.

Hult anförde hos kammarrätten besvär över riksräkenskapsverketes anmärkning

och anhöll därvid tillika att, för den händelse riksräkenskapsverkets utslagskulle

bliva fastställda, av nåd bliva befriad från sagda betalningsskyldighet.

Genom utslag den 12 mars 1928 fann kammarrätten ej skäl göra ändring i riksräkenskapsverkets

utslag, varjämte kammarrätten förordnade, att den av Hult i

samband med besvären gjorda nådeansökan skulle underställas Kungl. Maj:ts

prövning.

Över Hults nådeansökan avgåvo såväl statskontoret som kammarrätten yttranden.

Statskontorets yttrande var av följande lydelse: »Då till stöd för den

gjorda ansökningen icke blivit anförda några ömmande omständigheter, får

statskontoret, med framhållande tillika av de konsekvenser ett bifall skulle

kunna medföra, i underdånighet hemställa, att ansökningen icke måtte föranleda

någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd. Därest Eders Kungl. Maj:t finner

skäl bifalla förevarande ansökning, torde Eders Kungl. Maj:t vid det

förhållande, att här ifrågavarande avlöningsförmåner utgå efter av riksdagen

givna grunder, anse sig förhindrad låta bero vid de gjorda utbetalningarna, utan

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr lJ>.

31

lärer Eders Kungl. Maj:t i sådant fall vilja bemyndiga statskontoret att från

nionde huvudtitelns anslag till extra utgifter till översten Hult utbetala vad han

på grund av kammarrättens utslag visar sig hava till statsverket utbetalat.»

Kammarrätten hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes med hänsyn till föreliggande

omständigheter låta vid de anmärkta utbetalningarna bero.

Kammarrättsrådet Bäckström, vilken var föredragande i kammarrätten av

översten Hults besvär och nådeansökan, avstyrkte denna och anförde härvid

följande: »Då i målet är fråga om till ordinarie befattningshavare i statens

tjänst för mycket utbetald avlöning jämte dyrtidstillägg därå samt klaganden

icke ens påstått, att han ej skulle av vederbörande kunna återfå vad han

genom överklagade utslaget ålagts att inbetala, kan jag ej tillstyrka klagandens

ansökan, att vid de anmärkta utbetalningarna låta bero.»

Den 26 oktober 1928 beslutade Kungl. Maj:t, på föredragning av statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet Johansson, att med hänsyn till i ärendet

förekommande särskilda omständigheter medgiva, att av nionde huvudtitelns anslag

till extra utgifter 1928—1929 må av statskontoret till Hult utbetalas ersättning

för vad han visar sig hava utgivit på grund av kammarrättens ifrågavarande

utslag den 12 mars 1928.

Vi ha funnit detta statsrådets rådslag vara ur flera synpunkter anmärkningsvärt.

Här gäller det avlöningsförmåner åt ordinarie befattningshavare i statens

tjänst, vilka förmåner blivit av riksdagen fastställda. Kungl. Maj:t kunde således

ej låta vid de gjorda utbetalningarna bero, utan ersattes dessa från nionde

huvudtitelns anslag för extra utgifter. Det kan ifrågasättas huruvida Kungl.

Maj :t äger att meddela nåd i dylika fall. Efterskänkande av felaktigt utbetalta

statsmedel måste enligt vår mening ske med största varsamhet och endast i de

fall, där ömmande omständigheter föreligga samt när den som verkställt den

felaktiga utbetalningen bevisar, att han ej kan få sitt åter av den till vilken

utbetalningen ägt rum. I förevarande fall ha icke kunnat påvisas några ömmande

omständigheter av avgörande beskaffenhet, lika litet som det förebragts

någon utredning om eller bevis för att ej Hult skulle bliva ersatt av de personer,

som erhållit för mycket utbetald avlöning. Detta framgår av såväl

statskontorets utlåtande som kammarrättsrådet Bäckströms yttrande. Stigmark

och Santesson ha icke vare sig bestritt återbetalningsskyldigheten eller

visat, att de ej kunnat återbetala utdömt belopp. Visserligen har översten

Hult i såväl sin besvärsskrivelse som i av honom ingivna påminnelser i ärendet

framhållit, att skäl funnits för hans åtgärd att uppflytta Stigmark och

Santesson i högre löneklass, men ha såväl statskontoret som kammarrätten i

sina utslag underkänt dessa skäl.

Av ovan angivna skäl ha vi ansett, att konstitutionsutskottet bort hos riksdagen

göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,

statsrådet Johansson.

2) av herr Thulin, som under anförande, att Kungl. Maj:t grundlagsenligt

icke torde kunna meddela nåd i det fall, som avses i den av herrar Sävström

m. fl. reservationsvis framställda anmärkningen, förenat sig med reservanterna

i deras anmärkningsyrkande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr lly.

32

V.

(Protokoll över jordbruksärenden den 13 september 1928.)

av herrar Sävström, Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Vennerström, Engberg,

Borg och Fast, vilka anfört:

I skrivelse den 30 december 1927 till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

hade Svenska avelsdjursexportföreningen anhållit, bland annat,

om vidtagande av åtgärder för begränsning av införande till riket av slaktdjur

och kött från de baltiska staterna.

över denna framställning hade kommerskollegium och lantbruksstyrelsen den

19 mars 1928 avgivit infordrat gemensamt utlåtande samt därvid överlämnat

yttranden i ärendet från Sveriges allmänna exportförening och lantbruksattachén

i Riga W. Silfverhjelm.

I skrivelse den 17 januari 1928 hade Gotlands läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder till

mildrande av den konkurrens å den svenska kött- och slaktdjursmarknaden, för

vilken svenska lantbrukare utsattes genom införseln till riket av slaktdjur och

kött, och hade utskottet därvid särskilt framhållit såsom önskvärt, att charkuterivaror,

i vilka utländskt kött ingår, måtte åsättas stämpel angivande detta förhållande.

över sistnämnda framställning hade medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen

den 10 april 1928 avgivit infordrat gemensamt utlåtande.

Därjämte hade ej mindre friherre Arvid de Geer i Hanaskog med flera på

grund av uppdrag vid möte den 8 februari 1928 med lantmän i östra Göinge

härad anhållit, hland annat, om vidtagande av åtgärder för hindrande av införseln

till riket av kött och kreatur, än även And. Henriksson i Vinstorp med

flera i egenskap av vid lantmannamöte i Lund den 9 februari 1928 utsedda

deputerade hemställt, bland annat, att Kungl. Maj:t till skyddande av den

svenska köttproduktionen måtte vidtaga vissa angivna åtgärder i fråga om införsel

till riket av slaktdjur och kött samt beredning och saluhållande här i

riket av köttvaror av utländskt ursprung. I sistnämnda framställning hade

instämt dels ett flertal personer i Skåne enligt 8 av dem undertecknade listor,

dels ock i skrivelse den 9 februari 1928 Sydöstra Skånes lantbruksklubb och

Tngelstads distrikt av Kristianstads läns hushållningssällskap.

I skrivelse den 8 mars 1928 hade Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

anhållit, hland annat, om utfärdandet av bestämmelser rörande

märkning av utländska kött- och charkuterivaror m. m.

Vidare hade inkommit nedannämnda framställningar i ämnet:

1) framställning av november 1926 från firman M. Henningsons kreatursexport

i Malmö med flera, varöver lantbruksstyrelsen den 13 januari 1927 avgivit

infordrat utlåtande;

2) särskilda framställningar den 8 november 1927 från P. Jeppsson i Almedal

med flera, den 25 i samma månad från firman M. Henningsons kreatursexport

i Malmö med flera, den 1 december 1927 från Södermanlands läns och

s. 33 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.

33

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt den 8 i sistnämnda

månad från Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott,

över vilka framställningar medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen

efter remisser avgivit gemensamt utlåtande den 19 december 1927;

3) framställning den 9 november 1927 från Rekarne lantbruksklubb, varöver

lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande den 20 december 1927;

4) särskilda framställningar den 13 december 1927 från svenska fåravelsföreningen,

den 15 i nämnda manad från Malmöhus läns hushållningssällskap,

samma dag från Älvsborgs läns norra hushållningssällskap, översänd av lantbruksstyrelsen

med skrivelse den 18 januari 1928, och den 18 februari 1928

från lantbrukaren Hugo Johansson i Katrineholm på grund av uppdrag vid

möte samma dag med lantbrukare i västra Södermanland, ävensom från följande

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, nämligen den 16 december

1927 från Kalmar läns södra, Blekinge läns och Hallands län, den 20 i samma

månad från Östergötlands läns, den 2 januari 1928 från Göteborgs och Bohus

läns, den 4 februari 1928 från Västmanlands läns och den 16 april 1928 från

Uppsala läns; samt

5) framställning den 14 januari 1928 från Stockholms slakteriidkare och

kommissionshandlareförening u. p. a., varöver kommerskollegium, generaltullstyrelsen

och lantbruksstyrelsen den 2 mars 1928 avgivit infordrat gemensamt

utlåtande.

Slutligen hade^ riksdagen i skrivelse den 29 maj 1928, nr 255, anhållit, att

Kungl. Maj :t matte utfärda skärpta kontrollföreskrifter beträffande till riket

införda köttvaror och djurfett i huvudsaklig överensstämmelse med vad

riksdagen i skrivelsen angivit.

Inom jordbruksdepartementet hade därefter utarbetats förslag till ändrade

bestämmelser rörande införsel till riket av idisslande djur och svin, bestämmelser

angående ursprungsbeteckning å kött efter från utlandet införda idisslande

djur och svin, ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 30 september

1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror

och djurfett samt bestämmelser rörande beredning och saluhållande av vissa

köttvaror av utländskt ursprung.

över nämnda förslag hade till följd av remisser utlåtanden avgivits av medicinalstyrelsen,

generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium,

samtliga länsstyrelser och Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund''

varefter förslagen undergått överarbetning i jordbruksdepartementet.

Kungl. Maj:t fann gott att den 13 september 1928 besluta utfärda:

dels kungörelse angående införsel till riket av idisslande djur och svin;

dels kungörelse om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen den 30 september

1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett;

dels och kungörelse med vissa bestämmelser rörande beredning och saluhållande

av vissa köttvaror av utländskt ursprung.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 10 häft. (Nr 14.)

3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Konstitutionsutskottets memorial Nr lb.

Vid undertecknandet av handelsavtal mellan Sverige och Finland den 14 december

1927 utväxlade de båda ländernas regeringar följande noter:

1) Från utrikesminister Löfgren till Finlands minister i Stockholm.

Stockholm den 14 december 1927.

Herr Envoyé.

I samband med handelsavtalsförhandlingarna mellan Sverige och Finland

hava från finsk sida önskemål framställts om lättnader i avseende å vissa för

närvarande i Sverige gällande kontrollbestämmelser vid införsel från Finland

av hästar, klövbärande djur och nötkött samt levande växter och växtdelar.

Med anledning härav har jag äran meddela, att i angivna hänseenden följande

lättnader kunna från svensk sida ställas i utsikt:

1) i fråga om hästimporten från Finland,

under förutsättning att detta land är fritt från sådan smittsam husdjurssjukdom,

som kan på hästar överföras:

att den föreskrivna karantänstiden, som nu utgör minst 48 timmar, nedsättes

till minst 24 timmar;

att de karantänsbehandlade hästarna, sedan desamma underkastats föreskrivet

malleinögonprov, må ställas till ägarens förfogande, mot en av denne på

tro och heder avgiven förbindelse att, intill dess meddelande ingått om utfallet

av den å provet verkställda undersökningen, hålla karantänsveterinären underrättad

om den plats, där djuren finnas;

att nu gällande föreskrifter angående desinfektion av hovar och underben

på de karantänsbehandlade hästarna upphävas, varigenom karantänskostnaderna

skulle komma att minskas med 4 kronor;

att avgiften för undersökning av blodprov sänkes från 5 till 3 kronor; och

att djurägaren tillåtes att tillsvidare, så länge svårartad smittsam husdjurssjukdom,

såsom mul- och klövsjuka, icke förekommer i Finland, själv lämna

foder för djurens utfodring.

2) i fråga om importen frän Finland* av nötkreatur, får och svin:

att, så länge Finland är fritt från mera svårartat smittsamma husdjurssjukdomar,

införsel därifrån må äga rum förutom till de städer, som för närvarande

äro öppna för sadan införsel, nämligen Stockholm, Malmö, Hälsingborg

och Göteborg, jämväl till följande städer i Norrland, där karantänsanstalter

för husdjur finnas, nämligen Haparanda, Umeå och Sundsvall eller eventuellt

Härnösand, under i huvudsak samma villkor som gälla beträffande införsel

över Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg, alltså bland annat

att djuren underkastas 24 timmars karantän;

att djuren omedelbart efter karantänsbehandlingen under karantänsveterinärens

uppsikt nedslaktas; samt

att bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 41) angående

importstämpel å kött efter från utlandet införda idsslande djur och

svin vid köttets besiktning iakttagas;

3) i fråga om importen från Finland av nötkött:

att i samband med fastställande av nya taxor beträffande avgifter för veterinärbesiktning

av infört, från Finland härrörande nötkött dessa avgifter nedbringas

vid införsel över Stockholm till åtminstone 2 öre pr kg., varvid avgifterna

icke skola överstiga för svenskt nötkött utgående avgifter av motsvarande

slag, samt vid införsel över orter utom Stockholm till åtminstone 1 /2 öre pr

S4) ( fråga om importen av levande växter och växtdelar:

att i kungl. kungörelsen den 8 april 1927 föreskrivna restriktioner och for
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

K onstitutionsutskottets memorial Nr 14.

maliteter upphävas i fråga om införseln till Sverige av köksväxter med ovanjordiska

växtdelar.

I anslutning till ovanstående har jag äran meddela, att Kungl. Maj:ts regering

är beredd vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att bringa ovan angivna

lättnader i tillämpning senast vid tidpunkten för ikraftträdandet av det denna

dag undertecknade handelsavtalet mellan Sverige och Finland.

Mottag, herr envoyé, försäkran om min utmärkta högaktning,

(undert.) Löfgren.

2) Från Finlands minister i Stockholm till utrikesminister Löfgren.

Eders Excellens,

Stockholm den 14 december 1927.

I samband med handelsavtalsförhandlingarna mellan Finland och Sverige

hava från finsk sida önskemål framställts om lättnader i avseende å vissa för

närvarande i Sverige gällande kontrollbestämmelser vid införsel från Finland

av hästar, klövbärande djur och nötkött samt levande växter och växtdelar.

I anledning härav har Eders Excellens genom en denna dag dagtecknat note,

vars emottagande jag härmed har äran erkänna, meddelat mig, att i angivna

hänseenden följande lättnader kunna från svensk sida ställas i utsikt.

1) i fråga om hästimporten från Finland under förutsättning att detta land

är fritt från sådan smittsam husdjurssjukdom, som kan på hästar överföras:

att den föreskrivna karantänstiden, som nu utgör minst 48 timmar, nedsättes

till minst 24 timmar:

att de karantänsbehandlade hästarna, sedan desamma underkastats föreskrivet

malleinögonprov, må ställas till ägarens förfogande, mot en av denne på

tro och heder avgiven förbindelse att, intill dess meddelande ingått om utfallet

av den å provet verkställda undersökningen, hålla karantänsveterinären underrättad

om den plats, där djuren finnas;

att nu gällande föreskrifter angående desinfektion av hovar och och underben

på de karantänsbehandlade hästarna upphävas, varigenom karantänskostnaderna

skulle komma att minskas med 4 kronor;

att avgifter för undersökning av blodprov sänkes från 5 till 3 kronor; och

att djurägaren tillätes att tillsvidare, så länge svårartad smittsam husdjurssjukdom,

såsom mul- och klövsjuka, icke förekommer i Finland, själv lämna

foder för djurens utfodring;

2) i fråga om importen från Finland av nötkreatur, får och svin:

att, så länge Finland är fritt från mera svårartade smittsamma husdjurssjukdomar,

införsel därifrån må äga rum förutom till de städer, som f. n. äro

öppna för sadan införsel, nämligen Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg,

jämväl till följande städer i Norrland, där karantänsanstalter för husdjur

finnas, nämligen Haparanda, Umeå och Sundsvall eller eventuellt Härnösand

under i huvudsak samma villkor, som gälla beträffande införsel över

Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Göteborg, alltså bl. a.

att djuren underkastas 24 timmars karantän;

att djuren omedelbart efter karantänsbehandlingen under karantänsvetrinärens

uppsikt nedslaktas; samt

att bestämmelserna i Kungl. Kungörelsen den 24 februari 1927 (nr. 41) angående

importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur och

svin vid köttets besiktning iakttagas;

3) i fråga om importen från Finland av nötkött:

att i samband med fastställande av nya taxor beträffande avgifter för ve
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

terinärbesiktning av infört, från Finland härrörande nötkött dessa avgifter

nedbringas vid införsel över Stockholm till åtminstone^ 2 öre pr. kg., varvid

avgifterna icke skola överstiga för svenskt nötkött utgående avgifter av motsvarande

slag, samt vid införsel över orter utom Stockholm till åtminstone l1/2

öre pr. kg.; samt

4) i fråga om importen av levande växter och växtdelar:

att i Kungl. Kungörelsen den 8 april 1927 föreskrivna restriktioner och formaliteter

upphävas i fråga om införseln till Sverige av köksväxter med ovanjordiska

växtdelar

I anslutning till detta meddelande har Eders Excellens ytterligare konstaterat,

att Kungl. Maj :ts regering år beredd vidtaga erforderliga åtgärder i syfte

att bringa ovan angivna lättnader i tillämpning senast vid tidpunkten för

ikraftträdandet av det denna dag undertecknade handelsavtalet mellan Finland

och Sverige.

I det jag å min regerings vägnar har äran meddela, att densamma med

största tillfredsställelse konstaterar, att ovanberörda lättnader av Kungl. Maj :ts

regering ställts i utsikt och skola bringas i tillämpning i avseende å införseln

till Sverige från Finland, får jag i Republikens regerings namn framhålla, vilken

vikt man från finskt håll fäster vid dessa och ytterligare lättnader i dessa

avseenden. Särskilt i fråga om avgifter för veterinärbesiktning i Sverige av

från Finland härrörande nötkött har jag äran uttala förhoppningen att Kungl.

Maj :ts regering måtte medverka därtill, att denna avgift vid införsel över

Stockholm måtte nedbringas till samma höjd som vid införsel över andra orter

i Sverige.

Mottag, Eders Excellens, försäkran om min synnerliga högaktning,

(undert.) Verner Söderhjelm.

Här utlovade alltså den svenska regeringen lättnader i avseende å vissa för

det dåvarande gällande kontrollbestämmelser vid en införsel från Finland, bl. a.

att bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 41) angående

importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur och svin skulle

vid köttets besiktning iakttagas, och i sin svarsnot framhöll den finska regeringen,

vilken vikt man på finskt håll fäste vid de i den svenska noten i utsikt

ställda lättnaderna och ytterligare sådana i angivna avseende.

Kungl. kungörelsen den 24 februari 1927 (nr 41) med bestämmelser angående

importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur och svin var

av följande lydelse:

Kungl. Maj:t har — sedan genom kungörelse den 14 maj 1920 (nr 191) förordnats,

att införsel till riket av idisslande djur och svin må tillsvidare äga

rum allenast till Göteborg, Hälsingborg, Malmö eller Stockholm samt under

villkor att djuren efter genomgången karantänsbehandling omedelbart nedslaktas

i offentligt slakthus i importorten — funnit gott förordna,

dels att kött efter från utlandet jämlikt hestämmelserna i förenämnda kungörelse

infört nötkreatur, får, get eller svin, därest det vid besiktning enligt

lagen angående köttbesiktning och slakthus den 10 oktober 1913 (nr 239) betecknats

såsom godkänt, skall tillsvidare förses med stämplar i blå färg, innehållande

ordet »Import» i minst 0.5 centimeter höga bokstäver, vilka stämplar

skola i närvaro och under kontroll av vederbörande besiktningsman anbringas

invid den vanliga slakthusstämpeln till samma antal som denna enligt efterföljande

möster:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr Dt.

37

^SKONfft^v

N:r

^VerigS

deZs ocfc att med dylik importstämpel försett kött icke må vid besiktning

jämlikt förordningen den 10 oktober 1913 (nr 242) angående kontroll vid utförsel

av kött godkännas för utförsel med mindre medicinalstyrelsen därtill

lämnar tillstånd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 april 1927, då kungörelsen den 17

maj 1923 (nr 125) med bestämmelser angående importstämpel å kött efter från

utlandet införda svin upphör att gälla.

Det alla, etc.

Den 11 maj 1928 sattes ovanstående kungörelse ur kraft genom utfärdandet

av kungörelsen nr 107 med bestämmelser angående importstämpel å kött efter

från utlandet införda idisslande djur och svin. Denna nya kungörelse var av

följande lydelse:

Kungl. Maj :t har — sedan genom kungörelse denna dag (nr 106) förordnats,

att införsel till riket av idisslande djur och svin må tillsvidare äga rum

allenast till Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Stockholm, Sundsvall, Umeå och

Haparanda samt under villkor att djuren efter genomgången karantänsbehandling

omedelbart nedslaktas i importorten — funnit gott förordna som följer:

1. Införes jämlikt bestämmelserna i förenämnda kungörelse till stad, där

offentligt slakthus finnes, nötkreatur, får, get eller svin, skall köttet av

sagda djur, därest det vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning

och slakthus den 10 oktober 1913 (nr 239) betecknats såsom godkänt, förses

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-4.

med stämplar i blå färg innehållande ordet »Import» i minst 0.5 centimeter

höga bokstäver, vilka stämplar skola i närvaro och under kontroll av vederbörande

besiktningsman anbringas invid den vanliga slakthusstämpeln till

samma antal som denna enligt omstående mönster:

2. Sker införsel, varom i 1 mom. förmäles, till stad, där offentligt slakthus

ej finnes, skall köttet av de införda djuren förses med stämplar i blå färg,

upptagande ordet »Import» i minst 3 centimeter höga bokstäver; och skola

stämplarna i närvaro och under kontroll av vederbörande karantänsveterinär

anbringas på sätt och till antal, som är föreskrivet i fråga om stämpling av

kött vid den offentliga inrikes köttkontrollen, enligt nedanstående mönster:

IMPORT

3. Kött, som är försett med importstämpel, som ovan avses, må icke, även

där utförsel av dylikt kött eljest kan jämlikt förordningen den 10 oktober

1913 (nr 242) angående kontroll vid utförsel av kött äga rum, godkännas för

utförsel med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnar tillstånd.

Denna kungörelse träder i kraft den 15 maj 1928, då kungörelsen den 24

februari 1927 (nr 41) med bestämmelser angående importstämpel å kött efter

från utlandet införda idisslande djur och svin upphör att gälla.

Det alla, etc.

Den 13 september 1928 utfärdades kungörelsen nr 352, som i sin tur satte

kungörelsen av den 11 maj ur kraft. Den njm kungörelsen lydde:

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:

1 §■

Införsel till riket av idisslande djur eller svin från land eller landsdel, varifrån

dylik införsel jämlikt gällande bestämmelser till förekommande av smittsamma

husdjurssjukdomars införande i riket eljest är tillåten, må tillsvidare äga

rum allenast till Göteborg, Hälsingborg. Malmö, Stockholm, Sundsvall, Umeå

och Haparanda samt under villkor, att djuren efter genomgången karantänsbehandling

omedelbart nedslaktas i importorten och att nedslaktningen verkställes i

offentligt slakthus, om sådant finnes.

Nötkreatur, får, get eller svin må ej införas av annan än den, som anmält

sig såsom importör av sådana djur hos länsstyrelsen i det län, där importorten

är belägen. Vid införseln skall importören hos vederbörande tullmyndighet förete

av behörig tjänsteman utfärdat bevis om att dylik anmälan gjorts.

Det åligger ej mindre tullmyndigheten att tillse, att införda djur omedelbart

efter ankomsten till riket under tullbevakning avföras till karantänsanstalt, än

även karantänsveterinären att övervaka, att efter genomgången karantänsbehandling

djuren på sätt nyss nämnts omedelbart bliva nedslaktade.

Vid karantänsbehandling av sålunda införda djur må befrielse äga rum från

den undersökning med tuberkulin, som i vissa fall är föreskriven i 7 § 2 mom.

av kungörelsen den 9 december 1898 (nr 127) angaende vad iakttagas bör till

förekommande av smittsamma husdjurssjukdomars införande i riket.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr

39

2 §.

Kött av nötkreatur, får, get eller svin, som införts till riket jämlikt bestämmelserna

i 1 §, skall, där ej köttet vid besiktning enligt lagen den 10 oktober

1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus funnits vara otjänligt till

människoföda, förses med stämplar i svart färg, upptagande ordet »Utländskt»

i minst 2,5 centimeter höga bokstäver enligt nedanstående mönster. Stämplarna

skola anbringas till samma antal och på samma platser, som föreskrivas i fråga

UTLÄNDSKT

om stämpling av kött vid den offentliga inrikes köttkontrollen, samt i närvaro

och under kontroll av, där införseln skett till stad, i vilken offentligt slakthus

finnes, vederbörande besiktningsman och eljest karantänsveterinären.

3 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen äger att, efter prövning i varje särskilt fall,

på villkor styrelsen finner skäl föreskriva medgiva undantag från i 1 § givna

föreskrifter.

2 mom. Kött, som försetts med stämpel enligt föreskrifterna i 2 §, må icke,

ändå att utförsel av dylikt kött eljest kan jämlikt förordningen den 10 oktober

1913 (nr 242) angående kontroll vid utförsel av kött äga rum, godkännas för

utförsel med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnar tillstånd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 november 1928, då kungörelsen den 11

maj 1928 (nr 106) angående vissa bestämmelser rörande införsel till riket av

idisslande djur och svin samt kungörelsen samma dag (nr 107) med bestämmelser

angående importstämpel å kött efter från utlandet införda idisslande djur

och svin skola upphöra att gälla.

Det alla etc.

Samma dag utfärdades kungörelsen nr 353 om ändrad lydelse av vissa delar

av förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid införsel

till riket av köttvaror och djurfett. Denna nya kungörelse lydde:

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 12, 15, 22 och 23 §§ i förordningen

den 30 september 1921 angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror

och djurfett skola, 22 § i nedan angiven del, erhålla följande ändrade

lydelse:

2 §.

1 mom. Köttvara eller djurfett må ej utom i fall, som i 2 mom. avses, direkt

eller efter transitförsändning införas till riket utan att hava undersökts enligt

bestämmelserna i denna förordning och därvid godkänts till införsel.

Från nötkreatur, får, get svin eller häst härrörande köttvaror av annat slag

än saltade eller torkade magar och tarmar må utom i fall, som i 2 mom. avses,

ej införas av annan än den, som anmält sig såsom importör av sådana varor hos

länsstyrelsen i det län, där importorten är belägen. Vid införseln skall importören

hos vederbörande tullmyndighet förete av behörig tjänsteman utfärdat bevis

om att dylik anmälan gjorts.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

2 mom. Ändå att sådan undersökning, som i 1 mom. sägs icke ägt rum, eller

sådan anmälan, som där föreskrives, ej gjorts, må köttvara eller djurfett införas

till riket:

a) såvida varan genom behandling, som av medicinalstyrelsen för dylikt ändamål

godkänts, på sådant sätt gjorts oanvändbar till människoföda, att dess förväxling

med till dylik föda duglig vara förhindras;

b) i fråga om vara, avsedd till tekniskt bruk, såvida de villkor, som medicinalstyrelsen

må äga att i det särskilda fallet föreskriva till förhindrande

av varans användning till människoföda, behörigen fullgjorts; och

c) beträffande andra varuslag, än som i 5 § 1 mom. förtecknas, även eljest,

därest varans beskaffenhet gör det uteslutet, att den är avsedd att förtäras

av människor.

12 §.

1 mom. Har köttvara eller djurfett, som i 5 § 1 mom. avses, vid undersökning,

varom i 4 § förmäles, befunnits vara av sådan beskaffenhet och i

sådant skick, som i &—9 §§ för varan föreskrives, skall, utom i fråga om

oemballerat färskt kött av hare, kanin och fågel, varan eller dess emballage

till bevis om att varan godkänts till införsel och till utmärkande av dess

utländska ursprung åsättas stämpel i svart färg innehållande orden »Utländskt»

och »Godkänt» samt namnet på det samhälle, där undersökningen sker.

2 mom. Kött, som omförmäles under litt. a) i 5 § 1 mom., och åtföljande

organ skola åsättas stämplar av kvadratisk form med sida av 5.5 centimeters

längd enligt efterföljande mönster. Stämplarna skola anbringas till

samma antal och på samma platser, som föreskrives i fråga om stämpling

av kött vid den offentliga inrikes köttkontrollen.

UTLÄNDSKT

GODKÄNT

(Samhällets namn)

Varje stycke oemballerat färskt kött av de under litt. h) i 5 § 1 mom.

nämnda djurslagen med undantag av hare, kanin och fågel skall åsättas minst

en sådan stämpel, som nyss nämnts.

Övriga i 5 § 1 mom. avsedda varor skola stämplas å emballaget med stämplar

av rektangulär form med 6 centimeters höjd och 10 centimeters längd enligt

nedanstående mönster. Minst en stämpel skall anbringas å varje särskild del

av godset. Är vara innesluten i ytteremballage, må dock, där varan ej är

hänförlig till de under litt. b) eller e) i 5 § 1 mom. upptagna varuslag, stämpeln

anbringas å ytteremballaget.

UTLÄNDSKT

GODKÄNT

(Samhällets namn)

s. 41 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr ljh

41

3 mom. Till utmärkande av varans utländska ursprung skall därjämte minst

ett märke, upptagande ordet »Utländskt», anbringas å korvvara, som avses

under litt. g) i 5 § 1 mom., ävensom å orginalemballage om vara, hänförlig

till de under samma litt. omförmälda köttkonserver, pastejer, buljongtärningar

och köttextrakt, såvida ej å orginalemballaget finnes på varaktigt sätt anbragt

beteckning, som tydligt angiver varans utländska ursprung. Bokstäverna i

märket skola vara tryckta med svart färg på vit botten, minst 1.6 centimeter

höga, tydliga och kraftiga såsom efterföljande mönster utvisar. Märket skall

fästas på sådant sätt, att skälig trygghet vinnes, att det ej faller bort från

varan.

UTLÄNDSKT

4 mom. Stämplar och märke, varom i denna paragraf stadgas, skola anbringas

i närvaro och under kontroll av vederbörande veterinär.

Stämplar tillhandahållas av medicinalstyrelsen mot ersättning.

Stämplarna skola, då de icke användas av vederbörande veterinär, förvaras

av honom på sådant sätt, att de icke kunna åtkommas av obehörig person.

15 §.

Det åligger hälsovårdsnämnd och fryshusförvaltning att föranstalta därom,

att alla med här ifrågavarande kontroll sammanhängande åtgärder ske utan

onödig tidsutdräkt eller annan olägenhet för importören.

För undersökning samt för anbringande av stämpel och märke, som i 12 §

omförmälas, utgår avgift enligt taxa, som, sedan vederbörande länsstyrelse

efter hörande av hälsovårdsnämnden samt ifråga om undersökning och stämpUng.

i. fryshus jämväl dess förvaltning därtill uppgjort förslag, fastställes av

medicinalstyrelsen.

22 §.

Denna förordning skall icke äga tillämpning å

a) färskt kött---hushåll;

b) vara---— Sverige;

c) vara---ort;

d) till enskild person såsom försändelse från utlandet inkommen vara av

slag, som angives under litt. b), g), h), i) eller k) i 5 § 1 mom., därest varupartiets

sammanlagda vikt icke uppgår till mer än 8 kilogram samt mottagaren

till vederbörande tullmyndighet avlämnar på heder och tro avgiven försäkran,

att han icke driver yrkesmässig rörelse med beredning, försäljning eller

servering av vara av ifrågavarande slag eller är i sådan rörelse anställd samt

att varan är avsedd att förbrukas enbart av mottagaren eller hans hushåll.

23 §.

Är vara, som i 3 § 1 mom. avses, vid ankomst till samhälle, som i samma

paragraf omförmäles, åtföljd av intyg av svensk legitimerad veterinär, utvisande

att varan är av svenskt ursprung, må densamma utan hinder av bestämmelserna

i 5 § godkännas till införsel, allenast vid undersökning, varom i 4 §

sägs, befinnes, att varan är tjänlig till människoföda. Vad i 12 § stadgats om

stämpling och märkning skall icke äga tillämpning med avseende å dylik vara.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 november 1928.

Det alla etc.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Konstitutionsutskottets memorial Nr 1-4.

Samma dag utfärdades kungörelsen nr 354 med vissa bestämmelser rörande

beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ursprung. Kungörelsen

var av följande lydelse:

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:

1 §•

Med köttvaror förstås i denna kungörelse varor, som räknas till köttvaror

enligt förordningen den 30 september 1921 (nr 581) angående kontroll vid

införsel till riket av köttvaror och djurfett. Den äger dock icke tillämpning

å varor, som härröra från andra djur än nötkreatur, får, get, svin eller häst,

och ej heller i fråga om saltade eller torkade magar och tarmar.

2 §•

Köttvaror, som införts till riket eller härröra från nötkreatur, får, get eller

svin, som till riket införts jämlikt 1 § i kungörelsen den 13 september 1928

(nr 352) angående införsel till riket av idisslande djur och svin, må ej användas

vid beredning av köttvara, avsedd för försäljning till människoföda,

av annan än den, som vederbörligen anmält sig till utövande av näringsyrke

i allmänhet samt därjämte hos länsstyrelsen gjort särskild anmälan, att han

ämnar vid beredning, varom nyss sagts, använda sådana köttvaror och vid

anmälan fogat uppgift å ställe, där rörelsen skall utövas. Flyttas rörelsen

till annat ställe, skall dessförinnan anmälan därom göras hos länsstyrelsen.

Angående anmälan, som gjorts beträffande rörelse, som avses i denna paragraf,

skall länsstyrelsen lämna meddelande till vederbörande polismyndighet

och hälsovårdsnämnd.

3 §.

1. mom. Den, som utövar rörelse, som avses i 2 §, skall omedelbart efter

varans färdigställande å varan eller, om denna är avsedd att saluhållas i emballage,

å detta anbringa minst en sådan stämpel, som omförmäles i 2 § i

kungörelsen den 13 september 1928 (nr 352) eller, om dylik stämpel lämpligen

ej kan åsättas, minst ett sådant märke, som omnämnes i 12 § 3 mom. i

förordningen den 30 september 1921 (nr 581). Märke skall fästas på sådant

sätt, att skälig trygghet vinnes, att det ej faller bort från varan.

Åsättande av stämpel, som nyss sagts, vare ej av nöden, därest å varan finnes

stämpel, som anbragts jämlikt föreskrifterna i 2 § i nämnda kungörelse

eller 12 § 2 mom. i berörda förordning, samt denna stämpel jämväl efter varans

beredning tydligt framträder.

2 mom. Beredning av köttvara, å vilken bestämmelserna i 1 mom. äga

tillämpning, skall äga rum i särskilt därför avsett rum eller med iakttagande

av sådana anordningar, att betryggande kontroll eljest kan utövas däröver,

att nämnda bestämmelser varda iakttagna. Den, som driver rörelsen, har att

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som i berörda syfte meddelas av

vederbörande hälsovårdsnämnd eller polismyndighet.

4 §.

Till människoföda avsedd köttvara, som införts till riket eller härrör från

nötkreatur, får, get eller svin, som jämlikt 1 § i ovannämnda kungörelse den

13 september 1928 till riket införts, ävensom inom riket till människoföda

beredd köttvara, i vilken ingår sådan köttvara, som nyss nämnts, må ej hållas

till salu, med mindre å varan eller, om den saluhålles i emballage, å detta finnes

anbragt stämpel eller märke, som angives i 3 §.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 1 Jt.

43

Utan hinder av vad sålunda stadgats må saluhållas till riket införd vara,

som är innesluten i originalemballage med tydlig beteckning om varans utländska

ursprung.

5 §.

1 mom. Polismyndighet samt hälsovårdsnämnd hava att tillse, att föreskrifterna

i denna kungörelse efterlevas.

2 mom. Med polismyndighet avses i denna kungörelse i stad polismästaren,

där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad

från all befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen

har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

6 §.

Den, som överträder vad i 2 § första stycket eller 3 § 1 mom. eller 4 § stadgats,

straffes med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor.

Till samma ansvar vare den förfallen, som underlåter att ställa sig till efterrättelse

föreskrift, som meddelats enligt 3 § 2 mom.

7 §.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för överträdelse av denna

kungörelse, fortsätter förseelsen, skall för varje gång, åtal därför i laga ordning

anhängiggjorts, fällas till det straff, som är stadgat för sådan förseelse.

8 §.

Överträdelse av denna kungörelse åtalas av allmän åklagare vid polisdomstol,

där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna kungörelse, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmänna

strafflagen.

10 §.

1 mom. I föreskrift, som meddelats enligt 3 § 2 mom., må ändring sökas

genom besvär, vilka böra vid talans förlust till länsstyrelsen ingivas inom

tjugo dagar efter det klaganden erhöll del av beslutet, dagen då delgivningen

skedde likväl oräknad.

2 mom. Emot länsstyrelses beslut må besvär anföras hos Kungl. Maj:t i

jordbruksdepartementet inom den tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut är bestämd.

3 mom. överklagat beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse,

intill dess annorlunda kan bliva i vederbörlig ordning förordnat.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 november 1928.

Det alla etc.

En jämförelse mellan de bestämmelser, som den svenska regeringen i noten

den 14 december 1927 lovat iakttaga angående importstämpel å kött efter från

utlandet införda idisslande djur och svin vid köttets besiktning, och de bestäm
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

melser, som genom utfärdandet av kungörelserna 352, 353 och 354 den 13 september

år 1928 infördes att träda i kraft den 1 november 1928, ger vid handen,

att de sistnämnda kungörelserna innebära högst anmärkningsvärda både

direkta och indirekta skärpningar. Medan kungörelsen den 24 februari 1927

(nr 41) föreskrev, att kött efter från utlandet införda nötkreatur, får, get eller

svin, därest det vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning och slakthus

den 10 oktober 1913 (nr 239) betecknats såsom godkänt skall tills vidare

förses med stämplar i blå färg, innehållande ordet »Import» i minst 0.5 cm. höga

bokstäver, vilka stämplar skola anbringas invid den vanliga slakthusstämpeln

till samma antal som denna, så har genom septemberkungörelserna 1928 bestämts

:

1) att det kött, varom här är fråga, skall förses med stämplar (till samma

antal och på samma platser som vid den offentliga inrikes köttkontrollen) i

svart färg, upptagande ordet »Utländskt» i minst 2.5 cm. höga bokstäver;

2) att importerad köttvara eller i Sverige beredd köttvara, i vilken kött av

utländskt ursprung helt eller delvis ingår, ej får saluhållas, med mindre varan

eller emballaget är stämplad på bär angivet sätt;

3) att den som önskar importera slaktdjur och kött eller vid beredning av

köttvara ämnar använda utländskt kött, skall hos länsstyrelsen därom göra

anmälan;

4) att beredning av köttvaror, varå bestämmelserna i kungörelsen nr 354 äga

tillämpning, skall ske i särskilt därför avsett rum eller med iakttagande av

sådana anordningar, att betryggande kontroll kan utövas däröver att bestämmelserna

om stämpling iakttagas.

Det ligger i öppen dag, att dessa i septemberkungörelserna upptagna föreskrifter

stå i bestämd strid med den i noten av den 14 december 1927 gjorda

utfästelsen om importlättnader.

Ett bevis för att så är fallet föreligger i en note från finsk sida av den 25

oktober 1928, vari en formlig erinran göres mot föreskrifterna i de nya författningarna,

enkannerligen kungörelsen nr 354, och vari hävdas, att dessa författningar

stå i strid, om ej med ordalagen i det svensk-finska handelsavtalet,

så dock med andan i den noteväxling om lättnader i avseende å vissa svenska

kontrollföreskrifter rörande införsel från Finland av hästar, slaktdjur, nötkött

m. m., som ägt rum i samband med avtalets undertecknande. Redan innan

de nya författningarna hunnit utfärdas, hade meddelandena om desamma

framkallat misstämning i Finland och föranlett finska regeringen att genom

sin beskickning i Stockholm framföra de finska exportörernas synpunkter samt

uttala önskemål om att de beramade bestämmelserna icke måtte föranleda någon

åtgärd.

Vid 1928 års riksdag hade motioner väckts om restriktiva åtgärder beträffande

importen av köttvaror och levande djur. I anledning av dessa motioner

avlät riksdagen den 29 maj en skrivelse (nr 255) av följande lydelse:

s. 45 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 74.

45

Till Konungen.

Uti tvenne inom riksdagens båda kamrar gjorda framställningar, som återfinnas

i motionerna nr Öl och 214 inom första kammaren samt i de med dessa

likalydande motionerna nr 131 och 374 inom andra kammaren, har uppmärksamheten

fästs, genom motionerna nr 51 och 131 därå, att kontrollföreskrifterna

beträffande kött efter importerade levande djur och importerat kött vore otillfredsställande,

samt genom samtliga motionerna därå, att dylika föreskrifter

saknades i fråga om varor, framställda av sådant kött; och hava motionärerna

hemställt, att åtgärder måtte vidtagas i ämnet.

I den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver har yttrande över motion

nr 214 inhämtats från medicinalstyrelsen; och hava yttranden över bägge

framställningarna i ärendet därjämte avgivits av lantbruksstyrelsen och Sveriges

allmänna lantbrukssällskap.

Riksdagen vill till en början erinra om stadgandet i 9 § lagen om köttbesiktning

och slakthus den 10 oktober 1913 (nr 239), enligt vilket Eders Kungl.

Maj :t äger att, utan hinder av bestämmelserna i nämnda lag, meddela föreskrifter

angående kontroll av kött, som införes till riket.

Kontrollen vid införsel av köttvaror och djurfett är reglerad genom förordningen

den 30 september 1921 (nr 581) jämte i samband därmed utfärdade

följdförfattningar.

Sådan införsel får äga rum endast över vissa städer och andra samhällen,

som bl. a. hos hälsovårdsnämnden anställt legitimerad veterinär, vilken medicinalstyrelsen

finner kompetent och lämplig'' att verkställa undersökning enligt

förordningen. (Medicinalstyrelsens förteckning upptager för närvarande 38 dylika

samhällen. Av dessa är det dock endast fyra •— Stockholm, Sundsvall,

Härnösand och Haparanda —- över vilka någon avsevärd import av färskt kött

äger rum.)

Å färskt kött skola finnas i ursprungslandet anbragta stämplar, vilka av

medicinalstyrelsen godkänts till bevis, att köttet vid vederbörlig veterinärbesiktning

befunnits tjänligt till människoföda. Dylikt godkännande av stämpel (eller

märke) må icke av styrelsen meddelas, förrän styrelsen inhämtat kännedom om

de i ursprungslandet gällande bestämmelserna rörande den i samband med stämpelns

(eller märkets) åsättande företagna besiktningen och funnit dessa bestämmelser

vara så avfattade och tillämpade, att säkerhet vinnes för att besiktningen

är för sitt ändamål betryggande.

I samband med tullbehandlingen å importorten skall varan besiktigas av

hälsovårdsnämndens veterinär i enlighet med föreskrifterna i medicinalstyrelsens

kungörelse den 6 mars 1922 (Svensk författningssamling nr 134). Dessa föreskrifter,

som äro mycket detaljerade, innehålla bl. a., att undersökningen av

färskt kött skall, »i den utsträckning ske kan», utföras i enlighet med bestämmelserna

angående veterinärbesiktning vid den offentliga inrikes köttkontrollen.

Godkännes varan vid denna undersökning, skall den åsättas stämpel, innehållande

ordet »Import» och namnet på det samhälle, där undersökningen sker.

Å varje stycke av färskt kött (d. v. s. fjärdedels kropp i fråga om häst eller

större nötkreatur än kalv och halv kropp i fråga om får, get, svin eller kalv)

skall anbringas minst en stämpel i svart färg av kvadratisk form med sida av

5 cm längd. Enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 29 januari 1923 skola

dessa importstämplar åsättas till samma antal och på samma sätt, som gäller

för stämplingen vid den inrikes köttkontrollen.

Beträffande motionärernas förslag, i vad de avse skärpta bestämmelser med

avseende på ursprungsbeteckning, finner riksdagen vad motionärerna härut
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Konstitutionsutskottets memorial Nr 14.

innan anfört vara befogat. Den köpande allmänhetens intresse att veta, varifrån

en vara härstammar, synes vara tillgodosett beträffande importerat kött och

kött efter importerade levande djur; möjligen torde behöva undersökas, huruvida

importstämplarna bliva enligt nu gällande bestämmelser tillräckligt tydligt och

tätt anbragta. Däremot är icke det nämnda intresset, som måste anses vara

särskilt stort, då det gäller livsmedel, tillgodosett beträffande varor, framställda

av sådant kött. Detta är så mycket betänkligare, som den största delen av ifrågavarande

kött går till svenska charkuterifabriker, vilkas produkter icke behöva

märkas såsom importerade varor, även om de däri ingående beståndsdelarna härstamma

från utlandet. Riksdagen anser sig därför böra förorda vissa bestämmelser,

vilka givetvis måste närmare övervägas, kompletteras och utformas av

Eders Kungl. Maj:t.

Sålunda anser riksdagen, att på varje färdig vara — såsom korv, sylta, konserver

eller annat ■—, i vilken helt eller delvis ingår importerat kött eller kött

efter importerat djur, bör omedelbart eller å varans förpackning anbringas eu

stämpel eller ett märke, utvisande varans utländska ursprung, t. ex. »Import»

eller hellre »Utländskt».

Vidare borde i varje butik eller annat försäljningsställe, där dylika varor

eller från utländska djur härrörande kött saluhålles, finnas ett för allmänheten

tydligt anslag, att där försäljas utländska köttvaror. Anslaget bör vara tillräckligt

stort och skriften tydlig, exempelvis som i Danmark »tryckt i svart färg på

vit botten med 75 mm. höga, tydliga, kraftiga och lättläsliga bokstäver».

För att syftet med de nu antydda föreskrifterna skall vinnas erfordras givetvis,

att effektiva kontrollåtgärder vidtagas. För det ändamålet torde det

bliva nödvändigt, att importen av levande djur och av kött ävensom tillverkningen

av nyssnämnda varor får omhänderhavas endast av sådana firmor, som förklarat

sig villiga att underkasta sig av Eders Kungl. Maj :t utfärdade kontrollbestämmelser

och därefter erhållit vederbörligt tillstånd att utöva rörelsen. Då antalet

orter, över vilka nu ifrågavarande import kan äga rum, är starkt begränsat,

torde det icke möta några större svårigheter att reglera dessa förhållanden.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.

Maj :t täcktes utfärda bestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med vad

riksdagen här ovan angivit.

Det måste enligt vår mening betraktas såsom synnerligen anmärkningsvärt,

att regeringen icke ansåg sig böra i någon form underrätta riksdagen om att

åtgärder av det slag, som i riksdagens skrivelse begärdes, vore stridande mot

andan i den noteväxling, som ägt rum i samband med svensk-finska handelsavtalets

undertecknande. Det torde icke hava mött någon svårighet för regeringen

att på de vägar, som för dylikt fall stå till buds, ge riksdagen välbehövliga

informationer angående de handelspolitiska och utrikespolitiska förutsättningarna

för dess ställningstagande. Ingen föredragningslista från utrikesnämndens

sammanträden ger någon som helst antydan om att ens denna institution

för kontakt mellan regering och riksdag i hithörande ämnen rådfrågats.

Några upplysningar till kamrarna eller deras utskott lämnades veterligen icke

från regeringens sida. Ärendet bereddes och avgjordes i utskott och kamrar

utan kännedom om vad regeringen i noteväxlingen den 14 december 1927 faktiskt

förpliktat sig till.

Men det synes oss vidare anmärkningsvärt, att regeringen, trots sin vetskap

om vad den själv i sagda noteväxling förpliktat sig till, ansåg sig kunna

s. 47 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr l4.

47

effektuera eu under dylika förutsättningar tillkommen riksdagsskrivelse. Av

de tre krav riksdagsskrivelsen upptog fann sig regeringen i sina förordningar

böra utelämna dem som gällde uppsättande av anslag i butikerna och licenstvånget,

medan den tillmötesgick kravet på bestämmelser om ursprungsbeteckning.

I de två utelämnade åtgärdernas ställe införde den emellertid en ny, som i sitt

slag också innebar en betydande skärpning, nämligen bestämmelsen att beredning

av köttvara, varå förordningen äger tillämpning, skall ske i särskilt rum.

Inför den starka misstämning, som septemberförordningarna skapat i Finland,

nödgades den nuvarande svenska regeringen att den 30 november 1928

utse underhandlingsdelegerade, som trädde i underhandling med finska delegerade

i Helsingfors den 12 december. I slutprotokollet, upprättat den 17 december,

förklarade sig den svenska delegationen beredd att hos sin regering anhålla om

vidtagande av sådan ändring i ifrågavarande författningar, att däri intagna

föreskrifter om märkning med ordet »Utländskt» ersattes med bestämmelse av

innehåll, att vid märkningen skulle användas antingen nämnda ord eller ord,

som angav djurens, köttets eller köttvarornas ursprungsland. Delegationen erbjöd

sig vidare hemställa, att i anslutning till den vid handelsavtalet fogade

deklarationen förklaring måtte meddelas, att bestämmelserna i par. 3, mom. 2

uti septemberkungörelsen nr 354 skulle i fråga om införseln av från Finland

härrörande kött, som vore att hänföra till gränstrafiken eller den hävdvunna

gränshandeln sjöledes, tillämpas möjligast gynnsamt, så att icke, i och för

kontrollen över sådana köttvaror, där icke annat utländskt kött än det här ifrågavarande

komme till användning, krävdes anskaffande av särskilda lokaler

eller andra anordningar, som komme att i avsevärd grad fördyra densamma.

Författningar i överensstämmelse med vad i slutprotokollet hemställts ha sedermera

utfärdats om ändrad lydelse av kungörelserna nr 352—354 och ett

kungl. brev har avlåtits till Överståthållareämbetet samt länsstyrelserna i

Stockholms, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län angående tilllämpning

av par. 3 mom. 2 i kungörelsen nr 354. Detta brev är avsett att tjäna

vederbörande hälsovårdsnämnder och polismyndigheter till ledning vid utfärdandet

av de föreskrifter, som enligt sagda moment skola meddelas.

Av vad i detta ärende förelupit synes det oss framgå, att vederbörande regering

brustit icke mindre i sin naturliga plikt att hålla riksdagen underkunnig

om Sveriges i noteväxlingen den 14 december 1927 gjorda utfästelse än även i

plikten att icke i strid med denna utfästelse effektuera riksdagens beslut. Särskilt

med hänsyn till nödvändigheten av att regering och riksdag uppträda i

samförstånd med varandra i utrikespolitiska frågor, anse vi det vara av vikt,

att vad vederbörande regering i detta ärendes handläggning låtit komma sig

till last allvarligen påtalas.

På grund av vad sålunda anförts ha vi inom utskottet ansett, att utskottet

bort göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsminister Ekman,

utrikesminister Löfgren samt statsråden Ribbing, Meurling, Pettersson,

Almkvist, Lyberg och von Stockenström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.